Tänk när nordkoreanerna snattar Kims kläder

Bilderna efter Gadaffis fall när en man står och blir intervjuad av TV iförd diktatorns mössa är oslagbar på många sätt. Dels visade den att vanliga medborgare tagit sig in i tyrannens palats, ja, in i hans sovrum, och plockat prylar. De hade därmed sett lyxen och fått se det överdådiga liv som diktatorn och hans familj levt i decennier på folkets bekostnad.

Men det förlöjligade också landets ledare. Muammar Gadaffi hade själv burit den där militärmössan vid möten med dignitärer från andra länder och i strikta poser inför militärparader i Tripoli. Mössan som varit en del av hans skrämmande yttre hade på ett ögonblick förvandlats till en rolig pryl, något att ha på festen med kompisarna eller kanske sälja vidare på eBay.

Tanken på när det nordkoreanska folket någon gång i framtiden äntligen får chansen att göra samma sak med Kimregimens ledargarnityr är kittlande. Ty även om Kim Jong-Il levde med en fasad av att vara enkel och folklig snålades det inte på lyxen kring diktatorn. Hans son kommer att få samma priviligierade liv.

Hur mycket vanligt folk i Nordkorea känner till är oklart. Sannolikt har de flesta inte hela bilden klar för sig. Att traska in i Kims hem efter regimens framtida fall kan vara ett bra botemedel när folket en dag ska befrias från den absurda personkulten.

Gadaffi dödad

Muammar Gadaffi är död. Bilder av hans misshandlade lik kablas ut över världen, likaså bilder på jublande massor. Förnedringen av den forne diktatorn påminner om vad som hände Benito Mussolini när italienarna fått nog av honom och slutligen tag i honom.

Exakt hur dödandet gick till är oklart, men Gadaffis kropp ska ha fraktats till Misrata. Att sluta sitt fyra decennier långa maktinnehav på detta sätt, dödad och förnedrad i sin egen hemstad, var nog inte vad Gadaffi hade tänkt sig. Men han bör ha insett att spelet var över innan slutstriderna om Sirte började.

Nu återstår att se vad som händer i andra diktaturer som skakas av folkliga protester, den syriska och jemenitiska. Bilderna på Gadaffi är inte goda nyheter för Assad och Saleh. All lycka till frihetskämparna där också.

Mussolini hade inte heller så roligt.

Min käre rikskansler

Efter Gadaffiregimens fall framkommer det att västerländska säkerhetstjänster bistått regimen med både vänskapliga ord och konkret hjälp med att skicka regimkritiker till tortyr i Libyen.

Så värst överraskande är det inte. Gadaffi styrde Libyen i 42 år och hann med många kram- och pusskalas med västerländska ledare under den tiden. Ändå förväntas vi bli lika chockade av detta som av de avslöjanden som görs av regimens massmord på civila, tortyrkammare och "fullständig brist på mänsklig moral", som ett tortyroffer uttryckte saken.

Det är klart att det vänder sig i magen, men vi måste inse att det är så här realpolitiken ser ut. Att låtsas bli överraskad när tyrannen väl har fallit är bara fånigt. Företrädare för västerländska demokratier har hyllat, kramats med och aktivt stöttat i princip alla världens avskum som kallat sig ledare i modern tid. Det kommer dock till en punkt när det inte längre är gynnsamt att vara kompisar.

Man kan faktiskt förstå om Gadaffi blev chockad när alla hans gamla bundsförvanter och kompisar plötsligt vände honom ryggen. Mördat civila och förtryckt all opposition har han ju gjort hela tiden. Lärdomen för framtida förtryckare tycks vara att man bara inte ska göra det på öppen gata.

Folkets seger

Var Muammar Gadaffi befinner sig är ännu oklart. Motståndsfickor återstår fortfarande i Libyens huvudstad Tripoli. Men det står tämligen klart att Gadaffiregimen har kollapsat och att diktatorns tid vid makten är över. Nu är det hans eget val att dö i något slags slutstrid, försöka fly eller ge upp och låta sig utlämnas till Haag så att han kan hålla låda inför världen.

När vi tittar tillbaka måste vi konstatera att det som har hänt i Nordafrika under 2011 är helt enastående, det största som har hänt friheten och demokratin i världen sedan kommunismens fall i Östeuropa. Tunisiens ledare Zine el Abidine Ben Ali var först att fly i januari efter att hans folk vänt sig emot honom. Därefter följde de folkliga protesterna i Egypten, tvivelsutan inspirerade av framgången i Tunisien. President Hosni Mubarak svarade med våld, men lyckades inte knäcka motståndsviljan och blev till slut tvungen att fly. Nu står han inför rätta för både mord och korruption.

Muammar Gadaffi är kanske den störste galenpannan på kontinenten. Han gjorde tidigt klart att han skulle stanna och slåss mot de libyska rebellerna. Så har skett de senaste månaderna. Inget tydde på ett snart slut innan rebellerna erövrade städer nära Tripoli de senaste dagarna. Nato har haft mandatet att skydda civila liv. Utan tvekan har Nato tänjt på detta mandat och möjligtvis även överskridit det, men det har varit förutsättningen för att otillräckligt utrustade rebeller ska kunna avancera och på allvar utmana Gadaffi.

Diktatorernas fall i norra Afrika visar att det går att ta kommandot över sin egen framtid även när makten hålls av grymma regimer. Det visar också på galenskapen i George W Bushs vision om en utländsk invasion som garanten för fred och frihet för andra folk. I Tunisien och Egypten var det folkliga resningar, i Libyen en folklig resning med visst utländskt stöd. Jag anser att detta är det bästa sättet att främja fred och frihet. Det finns tusen sätt att stötta oppositionen i förtryckta länder, att skicka in utländska trupper som gör grovjobbet är inte ett bra alternativ. Medan Afghanistan och Irak fortsätter att vara krutdurkar, med instabilitet, våld och död som följd, finns betydligt bättre chanser till framgång i Tunisien, Egypten och Libyen där det är landets egna medborgare som rest sig mot tyrannen. Irak och Afghanistan har snarast blivit avskräckande exempel.

Nu återstår ett mycket svårt och krävande arbete med att föra Libyen - ett land som i modern tid alltid har styrts av galningar - in på en demokratisk väg med fria val, skapandet en rättsstat och respekt för mänskliga rättigheter. Stora utmaningar väntar, motgångar kommer att ske. Men nu ligger åtminstone landets öde i folkets händer, inte hos en ensam galning. Det första viktiga steget vore att ställa Gadaffi och hans söner inför rätta, i Libyen eller i Haag.

De folkliga resningarna i Tunisien, Egypten och Libyen visar att det faktiskt går att besegra decennielånga förtryckarregimer. Gadaffis fall torde således fungera som bränsle för alla som demonstrerar och riskerar sina liv för att få bort Syriens ledare Bashar al-Assad. De har både rätten och tiden på sin sida.

Just in: Gadaffiregimen har fallit

Det kommer uppmuntrande uppgifter från den libyska huvudstaden sent i kväll som säger att diktatorn Gadaffis egna säkerhetsstyrkor har lagt ned vapnen och att sonen Seif al-Islam har tillfångatagits. Live-källor till BBC och CNN på plats rapporterar att hela Tripoli är under rebellernas kontroll och att det firas på Tripolis gator med skott som skjuts i luften.

De senaste tre timmarna uppges rebellerna ha tagit staden utan motstånd. Det har alltså gått betydligt snabbare än någon kunnat ana. Det är dock lite för tidigt att förklara segern vunnen eftersom diktatorn själv inte har gripits, dödats eller flytt. Upprymda uppgifter från rebellsidan har dessutom tidigare inte visat sig stämma helt och hållet. Men det står helt klart att det är rebellerna som har initiativet i huvudstaden och att Muammar Gadaffis tid som en maktfaktor i Libyen definitivt är över.

Beväpna rebellerna en lösning

Det kan tyckas lite märkligt. George W Bush skickade tusentals amerikanska soldater i döden i två krig i fjärran länder och blev, åtminstone tillfälligt, hjälteförklarad på hemmaplan. Barack Obama hjälper till att upprätthålla en flygförbudszon över Libyen för att förhindra att en diktator slaktar sitt eget folk. Obama får kritik av sina egna. Den kritiken är rätt obegriplig.

Obama har sagt att det är möjligt att USA kommer att stödja rebellerna med vapen. Det tycks nämligen vara svårt för rebellerna att avancera vidare mot Tripoli, en viktig orsak är den bristfälliga utrustningen. Om omvärlden öppet skulle stödja rebellsidan med vapen och ammunition skulle det vara en ganska unik handling. Givet alternativet - att Gadaffi segrar, att Libyen sönderfaller eller att det uppstår ett slags status quo med år av stridigheter - är det ingen dålig lösning att beväpna rebellerna och låta dem besegra förtryckaren.

Detta är något att fundera på även för framtiden. Dels betyder det att omvärlden tar ställning för demokratikämpar, dels att de slipper direkt inblandning i ett krig i ett annat land med alla bekymmer det betyder för alla parter. En betydligt smidigare lösning än de krig som föregångaren Bush satte igång.

Frankrike överraskar

Det är lite ovant, minst sagt, att se Frankrike ligga i framkanten för något bra. Det har de dock gjort när omvärlden slutligen ställt sig upp mot Muammar Gadaffi och sent omsider beslutat att med militära medel söka försvara civilbefolkningen från diktatorns övergrepp. Frankrike var tidigt ute och krävde handling och är också först på plats med flygplan över libyskt territorium. Det är mycket möjligt att det ändå är för sent för rebellerna, men det fråntar inte känslan av tillfredsställelse att någon i alla fall gör något i stället för att bara komma med skarpa formuleringar och innehållslöst pladder.

Som ett av de huvudansvariga länderna för att folkmordet i Rwanda fick fortgå 1994 har Frankrike ett minst sagt solkat rykte när det gäller att skydda mänskliga rättigheter. Lyckas de bidra till Gadaffis fall, eller åtminstone att civila i Benghazi inte slaktas, är det bara att applådera.

För sent?

I elfte timmen, eller fem i tolv om man så vill, kom slutligen ett FN-beslut om flygförbudszon över Libyen. Frågan är om det inte redan är för sent. Reaktionen från Gadaffi blev visserligen att inte genast inta staden Benghazi som han utlovade i går. Men rebellerna är ändå tillbakatryckta till ett sista fäste och kan sannolikt besegras även utan diktatorns flygvapen.

Jag kan förstå USA:s tvekan. Fattar man ett beslut om upprättandet av en flygförbudszon måste den upprätthållas i praktiken också. För ett land som redan har fått sin stolthet begravd i den irakiska öknen och i de afghanska bergen är ännu en militär konflikt i ett muslimskt land verkligen inte önskvärd. Samtidigt vore det rent ut sagt pinsamt att bara sitta med händerna i kors (och det gäller naturligtvis i lika hög grad EU). Så beslutet togs alltså, till slut. Utan Tysklands, Rysslands, Indiens, Brasiliens och Kinas stöd. Däremot kommer vårt grannland Norge att delta.

Kommer detta att stoppa Gadaffi från att behålla kontrollen i landet? Knappast. Kommer det att förhindra en massaker i Benghazi? Inte nödvändigtvis. Flygförbudszonen borde ha upprättats för en vecka sedan, innan diktatorn började driva tillbaka oppositionen och det fortfarande fanns momentum hos rebellerna. Det är svårt att se hur rebellerna långsiktigt ska kunna hålla ut, och åter igen avancera, i detta läge. Om nu inte vi börjar se stora avhopp från regimens armé.

Och världen tittar på

För varje dag ökar min beundran för rebellerna i Libyen. Det är vanligt folk, affärsidkare, skomakare, unga och gamla, som plockar upp vapnen för att med sina liv som insats kämpa för ett demokratiskt Libyen.

Just nu står demokratins hopp till dåligt utrustade och dåligt tränade medborgare som drivs av sin längtan efter frihet och sitt hat mot diktatorn. Mot sig har de en vältränad militär med artilleri, flygvapen och pansar till sitt förfogande. Utgången torde vara ganska klar. Så länge Gadaffi har militärens stöd är rebellerna chanslösa. Men innan diktatorn kan återta makten över hela landet kommer blodet att flyta. Slutstriden lär stå i Benghazi, en stad som militären antingen kan inta direkt eller först skära av och med en kniptångsrörelse steg för steg utplåna.

Jag är som sagt full av beundran för dessa orädda människor som i stället för att fly stannar och slåss mot den man som förtryckt dem i över 40 år. Det är bara synd att resten av världen verkar ha bestämt sig för att låta Gadaffi slakta dem.

Diktatorn till motattack

Muammar Gadaffi uppges ha återtagit en del städer som tidigare varit i oppositionens händer. Det som såg ut att vara en långsam men ändå ganska säker seger för landets frihetsälskande massor kan alltså leda till att diktatorn sitter kvar. Håller situationen på att glida demonstranterna ur händerna? Eller är detta bara Gadaffis egen version av Ardenneroffensiven vi ser?

En sak är i alla fall säker: om Gadaffi lyckas återta och behålla kontrollen över Libyen behövs inte särskilt mycket fantasi för att begripa vad som kommer att hända de som aktivt stödde upproret.

Vad sägs om en gemensam utländsk styrka som hjälper demonstranterna att slå ned fanskapet? Libyen är ju trots allt uteslutet ur rådet för mänskliga rättigheter och är därmed även av FN klassat som en elak regim. Att lämna det libyska folket ensamt i detta läge vore ett förfärligt svek efter alla fina ord om demokrati och frihet. Men det vore förstås inte oväntat.

Så dags nu

FN:s råd för mänskliga rättigheter har beslutat utesluta Libyen. Generalsekreteraren Ban Ki-Moon säger att åtgärden sänder "ett starkt och viktigt budskap".

Ja, precis ett lika starkt och viktigt budskap som att tillåta att en regim som den libyska funnits representerad i rådet för mänskliga rättigheter över huvud taget. Sverige har inget i detta farsartade sällskap att göra.

Bildt mäklar fred

Aftonbladet har en klämkäck rubrik till Carl Bildts debattartikel, i vilken han försvarar sig mot den storm av kritik som kommit från både höger och vänster om flathet gentemot diktatorn Gadaffi. "Bildt: Jag försöker att få stopp på dödandet."

Så här då, ungefär?

Frihet gör islamister irrelevanta

Revolutionerna i Nordafrika verkar ha tagit al-Qaida på sängen och hotar att göra dem irrelevanta, skriver analytikern Peter Cruickshank på CNN. Se där ytterligare en förträfflig konsekvens av att gamla förtryckarregimer faller.

Vägen till stabila demokratier är förstås lång i såväl Tunisien som Egypten och (kanske) Libyen. Vi såg exempelvis den orangea revolutionen i Ukraina resultera i mycket litet. Där fastnade utvecklingen i politiskt käbbel och en fullkomlig oförmåga att leva upp till uppställda löften om förändring.

Men att USA och EU har hållit dessa nordafrikanska terrorregimer om ryggen både ekonomiskt och militärt, delvis under devisen att män som Ben Ali, Mubarak och Gadaffi åtminstone har erbjudit stabilitet, är svårförlåtligt när vi ser de förtryckta massorna resa sig efter decennier av ofattbar grymhet och omänsklighet från sina ledares sida.

Stabilitet är inte alltid lika med fred.

Rykten är i svang. Vissa hävdar att Gadaffi redan har flytt landet.

Fantasifull

Glöm den gamla regimen, vi startar ett nytt system. Vi startar ett nytt Libyen, ett Libyen som alla drömmer om. Vi ska genomföra otroliga reformer!

Muammar Gadaffis son Said el Islam försöker locka demonstranterna med en bättre framtid under samma ledarskap. Det är fascinerande att alla dessa skurkregimer tycks ha minst en Bagdad-Bob på ledande poster.

Efter drygt 40 år av Gadaffi-styre är folket dödstrött på förtrycket och är beredda att offra liv och lem för att bli av med det. Någon annan förklaring kan inte finnas när människor tågar ut på gatorna trots att de skjuts ned av både militär och inhyrda krypskyttar. Det är ett mod som gränsar till galenskap.

Impopulära diktaturer kan bara överleva om folket känner rädsla. Den rädslan försvann, eller bemästrades, i Egypten. Om den även är på väg att försvinna i Libyen är Gadaffis dagar räknade.