Den store talaren

Utan stödhjul går det inte lika bra att prata.

När Löfven talar håller vi andan

Socialdemokraternas humör tyngs ned av det usla opinionsläget för partiet och för statsministern personligen. Folk vet inte vad vi vill, suckar de. Och det stämmer. Både för partiet och för hela regeringen.

Att Sveriges leds av en person som har uppenbara svårigheter med det talade ordet hjälper knappast i detta läge. För det är inte bara Åsa Romson som har problem att uttrycka sig.

Stefan Löfven har aldrig varit en duktig retoriker, men under sin tid som partiledare och statsminister har han snurrat in sig i siffror i EU-nämnden, trott sig vara i Kina under ett tal i Indien och nu senast i Vita huset kallat utrikesministern John Kerry för "Kennedy". (Nej, jag tror inte att det var ett "skämt".)

Det sistnämnda måste sägas vara det mest pinsamma. Vad som sägs i EU-nämnden är det få som bryr sig om och i Indien lyckades han komma ur situationen på ett hyggligt sätt. Men jag får ärligt säga att jag inte förstår vad Löfven håller på med. Är han så nervös när han träffar världsledare att han tappar koncepten?

Det inger knappast förtroende att Sveriges statsminister begår sådana här blunders inför TV-kamerorna gång efter gång. Det sänker ett löjets skimmer över Sverige som land och de frågor våra politiker vill driva tillsammans med andra länder.

När Löfven är på utlandsresa gör vi alla bäst i att be en stilla bön. Låt honom bara vara tyst så kanske det går bra.

Massövervakningen i USA upphörde - men sedan då?

På söndagskvällen amerikansk tid upphörde den amerikanska statens massövervakning av den egna befolkningen. Senatorn tillika presidentkandidaten Rand Paul såg till att det varken blev en förlängning av Patriot Act eller en ny "reformerad" lag med det käcka namnet USA Freedom Act (roligt att övervakning och repression alltid benämns som "patriotism" och "frihet" i staterna).

Det är förstås endast fråga om en ytterst tillfällig seger. I praktiken betyder det ett glapp på några dagar innan en ny lag är på plats. Det var ändå ett stort ögonblick för Paul, som genom detta kan sägas ha kickat igång sin kampanj. Rand Paul har varit en högljudd kritiker av Patriot Act och NSA:s massövervakning i åratal.

Obama och andra försvarare av massövervakningen har varnat för att landet nu är praktiskt taget blint inför eventuella hot. Det är ännu en i en lång rad av lögner och halvsanningar som den amerikanska administrationen presenterat för allmänheten.

Ty det är precis som Rand Paul säger: Om man vill övervaka någon som är misstänkt för brott, gå till en domstol! Det är just detta som NSA tidigare har vilselett allmänheten genom att hävda att de också gör. Att de inte samlar in uppgifter om alla amerikaners telefonsamtal i bulk.

Snowdens avslöjanden visade att NSA de facto har samlat in all telefon- och internettrafik från alla amerikaner, och genom sina partners även resten av världen, hela tiden. I åratal. Utan Snowden hade NSA:s befogenheter inte ifrågasatts, ty allmänheten hade inte fått veta något. Det hade inte funnits en press att reformera någonting.

Massövervakningen kommer fortsätta. Men sannolikt i en något mindre vulgär form. Det lutar åt att USA får ett system som liknar det datalagringsdirektiv som Sverige implementerade och sedan beslutade behålla, trots att det av EU-domstolen anses bryta mot rätten till privat kommunikation. Det skulle innebära att myndigheterna själva får gå till operatörerna och begära ut trafikuppgifter.

Efter all maktfullkomlighet, alla lögner och halvsanningar från amerikanska politiker och NSA, skulle det inte förvåna mig det minsta om datalagringen fortsätter precis som tidigare. Oavsett vilken reform politikerna kommer överens om.

För vem kan egentligen garantera att så inte sker? NSA har ju ägnat sig åt olaglig massövervakning i ett decennium. Ljugit om det. Och kommit undan med det.

Obama sätter ned foten mot privat kommunikation

Underrättelsemyndigheterna har länge arbetat för att underminera säkerheten på internet i syfte att oinskränkt komma åt all information de önskar. De vill ha tillgång till våra mejlkonton, vår SMS-trafik, all vår kommunikation i alla lägen. Ju bättre krypteringslösningar som görs tillgängliga för allmänheten, ju säkrare den enskilda användaren blir, desto mer irriterade blir därför makthavarna.

Barack Obama var tydlig när han efter mötet med David Cameron, som handlade om bland annat terrorismbekämpning, uttalade sig mot möjligheten att kryptera. Som vanligt är "war on terror" det slitna argumentet som används.

Wall Street Journal återger Obamas kommentar:

"If we find evidence of a terrorist plot ... and despite having a phone number, despite having a social media address or email address, we can't penetrate that, that's a problem," Obama said. He said he believes Silicon Valley companies also want to solve the problem. "They're patriots."

Ursäkta, men jag vill inte ha "patrioter" som internet- och mobiloperatörer. I synnerhet inte amerikanska sådana. Jag vill ha en operatör som tänker på min, kundens, säkerhet.

Det är uppenbart att Obama nu har tagit bladet från munnen. Inget mer mummel om "rätt balans" mellan personlig integritet och polisiära befogenheter, inget mer teaterspel om att presidenten bryr sig om alla internetanvändares rätt till privat kommunikation. Obama har låtit masken falla.

Obama har i stället låtit sig slukas av NSA:s argumentation om rätten att samla in allt, hela tiden, för evigt. Alla som inte är terrorister, vilket trots allt är de flesta av oss, ska bara lita på att staten inte bryr sig om oss. Vilket vi redan vet är en oärlig och falsk argumentation.

I Cameron har Obama en villig vapendragare som inte drar sig för att slå ned på grundläggande fri- och rättigheter, hota tidningar som rapporterar som obekväma sanningar och massövervaka befolkningen. Tillsammans kommer de trycka på för mer övervakning av alla i syfte att fånga några få.

Välkommen till en värld där alla är misstänkta hela tiden. Den värld vi brukade kalla "den fria världen". Ett uttryck som nästan känns lite nostalgiskt i dag.

Tortyrstaten

Kriget mot terrorismen har varit och fortsätter att vara smutsigt. Barack Obama har valt att trappa upp drönarkriget med omfattande civila offer som följd. För den amerikanska allmänheten och den politiska ledningen är detta ett bekvämt krig. Inga amerikanska liv går till spillo. Bara oskyldiga liv i ett land långt borta offras. Den amerikanska karman hålls intakt.

I en nyligen släppt rapport från Reprieve hävdas att runt 1 100 oskyldiga har dödats i attacker på totalt 41 personer som USA har på sin dödslista. Den påstått träffsäkra drönarbombningen är alltså lika farlig för civila som mer konventionell krigföring. I ett fall krävdes sju attacker innan målet dödats. Då hade totalt 164 människor mist livet.

I går släpptes även en rapport som visar hur blodigt och brutalt CIA:s agerande varit i kriget mot terrorismen. Rapporten beskrivs som "chockerande". Att CIA genom extraordinary rendition olagligt fångat in människor, fängslat dem på s.k. black sites (fängelser utom synhåll för rättsliga instanser och vetskap för allmänheten) och även torterat misstänkta, har vi vetat länge. Det som är nytt i rapporten är snarare omfattningen och brutaliteten i tortyrmetoderna.

Givetvis har CIA tidigare förnekat detta, och när det väl framkom att waterboarding, skendränkning, använts, talades det om ett fåtal fall. George W Bush medgav att det förekommit i några enstaka fall, men att det i dessa fall varit effektivt. Bägge påståendena var lögn.

Gemensamt för underrättelsemyndigheterna, oavsett om de heter CIA, NSA eller något annat, är att de bryter mot lagen och ljuger både allmänhet och folkvalda rakt upp i ansiktet. Detta försvaras sedan av testosteronstinna neocons som, i likhet med fallet med Edward Snowdens bevis för att NSA bryter mot lagen och ljuger om det, menar att avslöjandet av dessa brott är värre än brotten i sig. Så har även svenska borgerliga politiker, däribland Folkpartiets Allan Widman, försvarat USA:s massövervakning.

I rapporten om tortyren hävdas att dessa extrema förhörsmetoder dessutom är ineffektiva. Väldigt lite pålitlig information framkommer. Vilket inte är så konstigt, om man tänker efter. Det räcker med en väldigt obehaglig förhörssituation och förtäckta verbala hot för att misstänkta ska erkänna brott de aldrig begått. Lägg tortyr till detta och sanningshalten blir ännu mer tveksam.

Eller för att citera Shakespeare:

 

But I fear you speak upon the rack

where men enforced do speak anything

USA använder alltså medel som 1) drabbar oskyldiga människor och 2) är ineffektiva i kampen mot de personer som regeringen säger sig vilja komma åt. Detta vet rimligen både CIA och den amerikanska administrationen. Men de fortsätter ändå. CIA spelar ett spel för att inte förlora befogenheter, och politikerna låter sig övertygas av rädsla för att färre befogenheter för landets underrättelsemyndigheter skulle kunna underlätta för terrorister. Den debatten vill de inte ha.

De flagranta brotten mot mänskliga rättigheter kan fortsätta. Tortyren, de hemliga fängelserna, Guantánamo, drönarkriget som dödar civila i främmande länder och massövervakningen inte bara av amerikaner utan av alla människor i hela världen, kan fortsätta.

Något politiskt ansvar kommer inte att utkrävas. Det vi sett från politiskt håll så långt är snarast försök att trivialisera och bortförklara de brott som har begåtts med stöd från den högsta politiska ledningen.

För allt detta kan jag bara känna en djup avsky.

Om USA någonsin har haft någon trovärdighet i kampen för mänskliga rättigheter, har den definitivt gått förlorad. Frågan är om den alls kommer kunna återupprättas.

Fortsatt amerikansk massövervakning

Efter Ed Snowdens avslöjanden om en massövervakning som fulltständigt löpt amok har krav rests på en översayn. President Obama lovade att en sådan skulle ske.

Resultatet, den så kallade USA Freedom Act, hade inte förändrat den amerikanska övervakningsstaten i grunden. Men den hade satt stopp för bulkdatalagringen av alla amerikaners telefonsamtal.

Förslaget röstades dock ned i senaten - det fattades två röster för att få de nödvändiga 60. Därmed är denna "bill" död och allt kan fortsätta som vanligt.

Administrationen stod bakom lagförslaget. Men jag tror att Obama egentligen är rätt nöjd utfallet. Som president har han gett grönt ljus för en fortsatt expansiv övervakningsstat, och det var först efter Snowdens läckor som Obama tyckte det var värt att diskutera massövervakningens begränsningar.

Argumentet för att behålla lagringen av metadata är förutsägbart: nationens säkerhet. Nu skräms det inte längre med al-Qaida utan med terroristerna i Daesh. Hotet från dem är naturligtvis högst verkligt - för människor i Mellanöstern. Men det ursäktar knappast att den amerikanska staten begår övergrepp på sin egen befolkning på hemmaplan.

Även om USA Freedom Act är död lever frågan om allas rätt till personlig integritet definitivt vidare. Undersökningar visar att 7 av 10 amerikaner är oroliga över att deras privatliv kränks av staten. Snowden startade en debatt som kommer att fortsätta.

Amerikanerna behöver välja politiker som bryr sig på riktigt.

Obama försvarar massövervakningen

Det var ett hypat och efterlängtat tal Barack Obama skulle hålla mot bakgrund av att vi nu vet hur omfattande och gränslös den amerikanska övervakningen är. Det vi fick var dock mest plattityder.

NSA:s massövervakning förhindrar terrorattacker. NSA:s massövervakning räddar liv. Vi har hört det där förut, inte minst från NSA självt. Och det är inte trovärdigare bara för att det upprepas av presidenten. Det finns inga bevis för att massövervakningen har räddat liv, och i så fall hur många.

Obama lär inte ha blidkat många kritiker med detta vaga tal. Han gömde eventuella åtgärder bakom framtida utredningar och väldigt mycket varm luft. Den enda förändringen som verkar reell är att tillgången till metadata ska begränsas.

Efter att han misslyckats med att stänga lägret på Guantánamo, förlängt Patriot Act samt snabbat på utbyggnaden av den övervakningsstat som George W Bush gav fria tyglar efter 11 septemberattackerna, var det nog ingen som förväntade sig att Obama skulle komma med något substantiellt i dag.

Allt blir med största sannolikhet i huvudsak som det har varit. Skillnaden är att vi nu vet vad staten sysslar med. Men det är verkligen inte Obamas förtjänst.

Avslutningsvis: Att USA "uppfann internet" innebär faktiskt inte att det är USA:s egen lekhörna.

Här är Barack Obamas hela tal (återkommer med en videolänk när en sådan finns).

Demonstrationen mot Obama

Nedstänkt men synnerligen välbehandlad tog jag mig från Folktandvården till demonstrationen mot Barack Obama på Medborgarplatsen.

På plats fanns allsköns oknytt med hjärtat till vänster om Fidel Castro, och även en bisarr grupp som stod i sin egen värld och skanderade för respektive emot Bashar al-Assads mördarregim.

Enda orsaken att besöka demonstrationen var Piratpartiets närvaro. Jag tror att det är bra för PP att synas, även om det är i delvis tveksamt sällskap. Dessvärre hade partiet ingen talare på Medborgarplatsen, vilket gjorde att demonstrationen fick en ännu tydligare vänsterprägel.

I frågor som rör krigspolitik, Guantánamo och övervakning går det att finna en enighet bland grupper som nästan inte håller med varandra i någonting annat. Det finns all anledning för politiska krafter av olika färg att samlas lite oftare.

Vissa demonstrerade även för Bashar al-Assad. Påtagligt ofräscht.

Demonstrera mot Obama!

I morgon kommer Barack Obama till Sverige. Jag noterar ett större intresse i liberala kretsar att protestera nu än när George W Bush kom till Göteborg 2001. Då hade i och för sig Bush ännu inte hunnit ställa till med så mycket.

Delar av Stockholm kommer att spärras av under vistelsen. Säkerhetsarrangemangen gränsar till det parodiska. Men en rad demonstrationer mot bland annat USA:s massövervakning kommer att hållas som planerat.

På Medborgarplatsen demonstrerar Fjärde septembernätverket från kl 17. Förutom en rad vänsterorganisationer finns även företrädare för Piratpartiet på plats.

På Dag Hammarskjölds väg 14, nära den amerikanska ambassaden, demonstrerar ett antal fria liberaler från bland annat Liberala partiet.

Själv kommer jag delta i den demonstration som jag hinner fram till efter ett synnerligen dåligt tajmat tandläkarbesök. Troligtvis den på Medborgarplatsen.

Neokonservativa SvD:s Per Gudmundson gör sig lustig över det faktum att Piratpartiet och Ung pirat deltat i en demonstration tillsammans med en rad vänsterorganisationer (hur han får in Kina i bilden är mer oklart). Vi kan samtidigt notera att Gudmundson inte har någonting att säga i själva sakfrågan, det vill säga om huruvida USA har rätt eller ska ha rätt att bugga FN-skrapan, tjuvläsa presidenters epost och övervaka alla uppkopplade människor i hela världen. Kanske har han, likt Carl Bildt, inte fått någon sådan information?

Läs även:
Opassande

Sverige har tystnat

Att Svenska Dagbladet är en neokonservativ tidning är inget nytt för den som är bekant med dess ledarstick. Vi får ånyo detta bekräftat i en märklig ledare av Paulina Neuding.

Neuding tycker att Sverige borde vara USA tacksamt för att dess blotta existens gör Sverige tryggare nu när politikerna beslutat avskaffa det svenska försvaret. Som grädde på det neokonservativa moset slår hon ett slag för återinförd värnplikt - i integrationssyfte. Man tar sig för pannan. Så värnplikt kommer att hjälpa somalier, afghaner och syrier till egen försörjning och en bostad? Eller bara att känna sig mer svenska?

På onsdag ska statsminister Fredrik Reinfeldt träffa USA:s president Barack Obama. Ingen förväntar sig att Reinfeldt kommer att yppa ett uns av kritik mot supermakten. Varken mot dess globala massövervakning, dess rättsvidriga internering av människor på Kuba eller något annat. I en intervju i gårdagens Rapport sade handelsminister Ewa Björling att det är viktigt att hitta frågor där Sverige och USA har gemensamma ståndpunkter (Gud förbjude att de skulle tycka olika i någon fråga). Eftersom Sveriges företrädare har upphört att tänka självständigt lär det inte bli så svårt.

Björling fick även en direkt fråga om vad hon anser om USA:s massövervakning. Hon svarade att hon inte avsåg att lämna några kommentarer. Obama kan alltså vara förvissad om att ingen svensk kommer att ställa en enda kritisk fråga. Landets utrikesminister har ju sagt sig "sakna information" om att USA övervakat europeiska länder och institutioner. Och alla vet att det Carl Bildt saknar information om, det finns inte.

För att återvända till Paulina Neudings utspel: Nej, Sverige har inget att vara USA tacksamt för. Det är tvärtom den amerikanska krigspolitiken som gör världen farligare, även för Sverige. USA har emellertid vägrat att inse att terrorattackerna den 11 september 2001 var en reaktion på en tondöv amerikansk utrikespolitik. I stället fick det amerikanska folket för sig att ett antal galna islamister attackerade landet för att de "hatade vår frihet". Som om al-Qaida skulle vara intresserat av hur amerikanska folket lever på hemmaplan.

Det blir säkert en dag av finfina charader i det svensk-amerikanska mötet. Halva stan kommer att spärras av dagen till ära. Det är ju trots allt ledaren för världens mäktigaste polis- och övervakningsstat som kommer på besök.

Själv hoppas jag hinna delta i någon av de demonstrationer som kommer att hållas på onsdag kl 17. Ses vi där?

I väntan på angreppet

USA kan slå till mot Syrien "när som helst", lovade Barack Obama i sin framträdande i går. Men först vill han ha stöd av kongressen, vilket innebär att det inte blir något angrepp före den 9 september. Bashar al-Assad har således gott om tid att förbereda sig.

Mycket tyder ändå på att det blir ett mindre angrepp någon gång i september. Vilket kan få konsekvenser som i dag inte går att överblicka eftersom Ryssland aktivt stöder den syriska regimen. Ett smärre angrepp är inte heller vad rebellerna önskar.

I väntan på angreppet har FBI redan börjat rikta blicken mot de syrier som bor i USA, av rädsla för attacker. Livet för dessa människor riskerar alltså att bli sämre när den amerikanska polis- och övervakningsstaten trummar igång sitt maskineri.

Stormakter bär onekligen sin egen logik...

Obama och övervakningsstaten

"What makes us different from other countries is not simply our ability to secure our nation. It's the way we do it."

Barack Obama, som kommenterade övervakningsprogrammet på en presskonferens i går, har rätt i ovanstående. Men inte riktigt på det sätt han förmodligen själv menar...

Obama hävdade på presskonferensen att de steg som nu tas för att säkra människors fri- och rättigheter, däribland ökad öppenhet mot allmänheten, är tillräckliga. Egentligen skulle de inte ens ha behövts eftersom inga fel begåtts av de "patrioter" som sköter övervakningen, menar Obama.

Givet att dessa ord kommer från en president som redan flera år innan allmänheten genom en läcka gjordes uppmärksam på att amerikanska säkerhetsmyndigheter övervakar alla uppkopplade människor i hela världen, har de väldigt liten trovärdighet.

Tyskland har känt sig särskilt trampat på. Landet har avslutat ett övervakningsavtal med USA som funnits sedan Kalla kriget. Därutövar planerar tre stora epostleverantörer att kryptera all epost och skicka den endast genom tyska servrar.

Obama försvarar helhjärtat Patriot Act 215. I likhet med sin företrädare George W Bush och de flesta politiker runt om i världen försvarar han integritetskränkningarna med att de är nödvändiga för att upprätthålla en god nationell säkerhet. De där berömda avvägningarna mellan säkerhet och frihet, den där speciella balansen, görs emellertid alltid till den enskilda människans nackdel.

Edward Snowdens avslöjanden drog ned brallorna på Barack Obamas administration. Att han tvingas ägna en stor del av en presskonferens åt att försvara NSA:s övervakning är ett positivt tecken. Journalister, reportrar och även vanligt folk har blivit medvetna om vad som försiggår och kräver svar.

Men kommer det att spela någon roll om fem år? Kommer Snowden ens vara hågkommen? Vi vet att väldigt få frågor har tillräcklig lyskraft och styrka för att leva i år efter år. En fråga som inte påverkar människor direkt i deras vardag, riskerar att falla i glömska. Det finns en stor risk att det även gäller denna brännande fråga.

Vi behöver därför ständigt göra människor uppmärksamma på konsekvenserna av ett totalt övervakningssamhälle. Och påminna om att det är ett övervakningssamhälle där den enda garantin för att regeringen inte går överskrider sina befogenheter trots att den har teknisk möjlighet att göra det, är en politikers ord på det.

Obama till lydlandet Sverige

Ryssland sade sig inte vänta några konsekvenser av att Edward Snowden beviljats asyl i landet. Den amerikanska reaktionen lät dock inte vänta på sig. Barack Obama ställer in sitt planerade besök med Vladimir Putin.

Obama åker, som blott andra amerikanska president, till Sverige i stället. Att han väljer just Sverige som besöksmål känns föga hedrande just nu. Men samtidigt logiskt. Sverige är ju tillsammans med Storbritannien västvärldens främsta amerikanska lydstat. På Reinfeldts agenda står ingenting som har med övervakning eller mänskliga rättigheter att göra.

Och Carl Bildt uppges vara lika uppspelt som en alkis som hittat nycklarna till barskåpet. Det blir nog en finfin teater det här.

Frihet, säkerhet och risker

Med röstsiffrorna 217-205 gav Representanthuset i går grönt ljus för den amerikanska staten att fortsätta övervaka befolkningen. Barack Obama, som sagt sig leda en administration med en aldrig tidigare skådad öppenhet, vann.

Egentligen är det obegripligt, men trots att Edward Snowdens avslöjanden bara är några veckor gamla väljer alltså amerikanska politiker att ge övervakningen tummen upp. Allt kan fortsätta som om inget hänt. Den enda skillnaden är att den bredare allmänheten nu inte bara anar eller antar utan faktiskt vet att den övervakas jämt och ständigt. Om vi ska behålla hoppet om en förändring är det möjligen denna vetskap, och det faktum att det trots allt blev en lite debatt, som kan leda till något i förlängningen.

Frågan är varför övervakningen behövs. Sedan den 11 september 2001 har USA lagt ned 8 000 miljarder dollar på militär och inrikes säkerhet. Sedan 2005 har terrorismen tagit 23 amerikanska liv om året. Fler amerikaner dör under vältande TV-apparater och andra tunga föremål. Bi- och getingstick skördar dubbelt så många offer. Och att ramla ned från stegar är i jämförelse mångdubbelt farligare än terrorism.

Kort sagt är det större risk att dö av en vardaglig händelse än av en spektakulär terrorattack. Endast på ett fåtal platser på jorden - dit hur tyvärr åter delar av Irak - är det en påtaglig risk att falla offer för terrorism. Om det nu är rädda liv som politikerna vill göra, finns det alltså betydligt mer effektiva sätt än att slänga ut miljard efter miljard på antiterrorverksamhet.

Livet är fullt av risker. Som synes ovan är terrorism inte den mest överhängande. Ändå är den prioriterad av regeringar världen över. USA har byggt en stat i staten i syfte att bekämpa terrorhotet. Kritiken från EU har varit i bästa fall halvhjärtad.

Den enda rimliga slutsatsen är att staten inte övervakar oss för vår säkerhets skull. Utan för att den vill och kan. Det sistnämnda är vårt eget fel.

Tidigare bloggat:
Staten är din fiende

Läs även:
HAX: Säkerhet eller frihet?

Ingenting har lösts

2012 var krisernas år - även om vi ser en långsiktig utveckling mot färre militära konflikter, högre livslängd och minskad fattigdom globalt. Framför allt är det USA:s och euroländernas ekonomier som oroar.

Att demokrater och republikaner efter utgången deadline lyckades enas om ett kompromissförslag för att undvika det så kallade budgetstupet betyder bara att USA - åter igen - har skjutit sina problem på framtiden. Likadant agerar ledarna inom eurozonen. De har inte löst ett endaste dugg de senaste åren utan enbart köpt tid genom att pumpa in mer pengar.

Marknaden bryr sig förstås inte. Den reagerade positivt tidigare när Grekland beviljades nya lån och lika sprudlande glad blev börsen när uppgörelsen i USA blev klar. Men ingenting har egentligen förändrats till det bättre. Grekland kommer fortsätta att behöva nödlån - och är som bekant inte ensamt.

USA har inte tagit itu med sin ohållbara ekonomiska politik. De skulle behöva dra åt svångremmen rejält genom att dra ned på sin militärbudget (världens överlägset största). Men det lär det inte bli tal om. Republikanerna anser det opatriotiskt och Barack Obama vill knappast bli ihågkommen som den president som monterade ned militären.

Det hela blir mest en fars. Politikerna vet rimligtvis vad som behöver göras. Men ingen vågar göra det.

Obamakross, laglig cannabis och gayäktenskap

Som väntat blev det Barack Obama som tog hem segern i kampen om den amerikanska presidentposten. Mitt Romney erkände sig besegrad tidigt i morse, svensk tid. Man kan säga att idioten vann, inte fascisten.

En liten lättnad är det. Men bara liten. Obama har fyra tuffa år framför sig och frågan är vad han egentligen kan genomföra med ett republikanskt övertag i representanthuset. Det har inte direkt hänt så mycket de senaste två åren och givet USA:s ekonomiska läge kan jag inte direkt säga att jag avundas honom.

Ändå tror jag att det är lite bättre med Barack Obama i Vita huset än Mitt the twit. Romney lyckades aldrig vinna folks hjärtan och blev egentligen bara ett alternativ för alla som av olika orsaker hatar Obama.

Förutom att välja om Obama till presidentämbetet röstade invånarna i Washington och Colorado för en legalisering av cannabis. I båda delstaterna får invånarna ha på sig 28 gram marijuana.

I Maine, Maryland, Washington och Minnesota röstades det om homosexuellas rätt till äktenskap. De två förstnämnda röstade ja. Och Kalifornien har röstat om dödsstraffet - med ännu oklar utgång. Vissa delstater tycks tydligen ha anammat Obamas slogan "forward".

Ett val att inte bry sig om?

Presidentvalrörelsen i USA går in i sitt slutskede, något dämpad efter orkanen Sandys härjningar. Valet står mellan en fredsprisvinnande krigspresident och en utmanare som vid en seger mycket väl kan starta krig mot Iran under de kommande åren.

I sak skiljer dock väldigt lite mellan Obama och Romney. För omvärlden spelar det därför föga roll vem som vinner - förmodligen inte heller för majoriteten av amerikanerna. Ingen av kandidaterna har någon stor förändringsagenda. Obama nämner inte ordet "change" längre.

I vanlig ordning är det de två stora partierna som står mot varandra. I valet 2004 återvaldes George W Bush delvis därför att hans motståndare John Kerry av det republikanska lägret beskylldes för att vara en "flip-flopper", en principlös person som byter ståndpunkt lika ofta som vi andra byter underkläder. En sådan kan man inte gärna ha som president och överbefälhavare.

Denna gång finns flip-flopparen på andra sidan. Mitt Romney har hoppat fram och tillbaka i syfte att tillmötesgå såväl tokkristna som mer mittenorienterade väljare. Han förefaller helt principlös, vilket tycks vara enda sättet att nå framgång som toppolitiker numera.

Hur det går i det amerikanska valet vet vi ännu inte, även om stalltipset är att Obama sitter kvar i ytterligare fyra år och att många av de nödvändiga reformer som skulle behövas kommer att utebli.

Vi vet dock att det blir ett omfattande ledarskifte i Kina med början nu i november. Hu Jintao avgår som generalsekreterare för Kinas Kommunistiska Parti (中国共产党) efter tio år på posten och lämnar också över till Xi Jinping som landets president i mars nästa år. Wen Jiabao lämnar jobbet som premiärminister vid samma tillfälle (synnerligen stadd i kassan, om man ska tro New York Times granskning av hans privatekonomi).

Även om det förekommer lokala val i Kina får kineserna inte välja president. Landet toppstyrs i praktiken av politbyråns ständiga utskott. Men hur stor möjlighet att välja en president har egentligen amerikanerna? Partierna vaskar fram kandidater, som i sin tur tävlar mot varandra tills en vinnare utsetts. I så måtto är systemet mer demokratiskt än det svenska där valet av statsminister och regeringschef ligger utanför väljarnas kontroll.

Å andra sidan är elektorssystemet problematiskt och politiken domineras fullständigt av två partier (som dessutom står för ungefär samma sak). Oberoende kandidater måste vara ohyggligt rika för att kunna tävla, men har i praktiken ingen chans att nå framgång hur stor kampanjkassan än är. Därmed måste förändringen komma inifrån de två stora partierna om den ska kunna bli verklighet.

Ovissheten om framtiden är något som delas av både amerikaner och kineser. I USA är det landets usla ekonomi som grumlar framtidstron. I Kina är det korruptionen, som fräter sönder samhället inifrån, och frågetecken kring vilken inställning det nya ledargarnityret kommer att ha i yttrandefrihets-, välfärds- och rättssäkerhetsfrågor.

Om USA är i akut behov av en ny ekonomisk politik är Kinas behov av klippta band mellan partiet å ena sidan och rättsväsendet och informationsförmedlingen å den andra minst lika avgörande. Osäkerheten gör att många unga nu lämnar Kina. En nioprocentig årlig tillväxt räcker inte för att få dem att stanna. USA:s president hade dock varit överlycklig om han kunnat prestera något i närheten av de siffrorna.

Risken är överhängande att USA fortsätter i samma syndiga fotspår efter att presidenten avlägger eden i januari. I Kina är osäkerheten om de nya ledarnas färdväg stor, och det är lite som tyder på en kursomläggning.

Därmed kan bekymren fortsätta att växa i världens två supermakter. Det kommer oundvikligen att påverka oss också.

Tidigare bloggat:
Kinesiskt ledarskifte

Läs även:
HAX

Supermoralisten Mitt

"We gotta clean up the water that our kids are swimming in. And by that I mean the pornography, the drug culture, the violence, the sex, the perversion that bombards them day in and day out. And so I want to make sure we enforce our obscenity laws. I want to make sure that retailers don't sell adult videogames to kids. And I want to make sure that every new computer sold in this country after I'm president has installed on it a filter to block all pornography and that parents can click that filter and make sure their kids don't see that kind of stuff coming in on their computer..." (applåder)

Mitt Romney omfamnas av en hel del borgerliga i Sverige. Tydligen mest för att han vill sänka skatterna.

För mig är det obegripligt hur liberaler kan hamna så fel. Hans utspel från 2007, i vilket han bland annat föreslår ett förinstallerat filter som blockerar pornografi i alla datorer, är ett tydligt exempel på vad för slags politiker Romney är: klassiskt moralkonservativ. (Förslaget är dessutom väldigt märkligt etersom alla datorer har "parental control"). Svenska liberaler borde rynka på näsan.

Barack Obama har varit en besvikelse för många. Han har inte lyckats vända USA:s krisande ekonomi, men vi ska minnas att Obama övertog två krig, ett gigantiskt underskott och fick börja regera mitt i en finanskris. Han har svikit flera viktiga och symboliska löften (som stängningen av Guantánamo), vilket givetvis tär på förtroende för honom. Men sett till alternativet är ändå Obama den minst farlige.

Kristna knökar ryter till mot Iran

En av de de republikanska kandidaterna till att utmana Barack Obama i årets presidentval, den konservative Rick Santorum, tycker att USA borde bomba Iran om landet inte nedmonterar sitt kärnanläggningar.

Även Mitt Romney anser att Obama varit för vek mot regimen i Teheran och kräver en hårdare linje. Inte heller Obama utesluter emellertid en militär insats mot mullorna i Iran, men så måste alltid en amerikansk president säga. Efter två ytterst kostsamma krig i Irak och Afghanistan är det föga troligt att Obama, om han nu får sitta kvar som president, skulle vilja gå ut i ett nytt krig, vars konsekvenser är oerhört svåra att förutspå.

Rick Santorums popularitet har ökat nu när primärvalet i Iowa närmar sig. Han ligger just på tredje plats bakom mormonen Romney och libertarianen Ron Paul. Paul beskyller sina motkandidater för att sprida krigspropaganda och vill se en icke-interventionistisk utrikespolitik.

Risken är uppenbar att republikanernas kandidat till presidentposten blir en mycket konservativ person. I värsta fall blir det en abortmotståndare som anser att homosexualitet är en synd och tror att USA är lika starkt i dag som för 50 år sedan och kan spänna de militära musklerna som om landet inte alls var i sin allvarligaste ekonomiska sits hittills. Det appellerar förstås till många amerikaners bild av vad USA bör vara. Men det bådar inte gott för framtiden.

Det går bra det här...

Barack Obama vill höja utgiftstaket igen, denna gång med 1 200 miljarder till ofattbara 16 400 miljarder dollar. Fram till 2013 väntas 2 100 miljarder dollar upplånas.

Inget av detta löser förstås USA:s ekonomiska bekymmer. Det skjuter dem ytterligare på framtiden. Men demokrater och republikaner verkar fullkomligt oförmögna att kompromissa och nå en gemensam överenskommelse för landets bästa.

Allt handlar just nu om presidentvalet 2012. Eftersom USA i princip alltid befinner sig i en valrörelse av något slag är det svårt att se hur antipatin någonsin ska kunna ta slut och en bred överenskommelse över partigränserna någonsin ska kunna nås.

Det amerikanska politiska systemet tycks lamslaget och oförmöget att hantera den rådande situationen. Barack Obama är en fånge i sitt vita hus och har svårt att få något gjort över huvud taget. Samtidigt sjunker amerikanernas förtroende för politikerna till historiska bottennivåer. Möjligheten att välja en kandidat som vill något annat, som till skillnad från Obama faktiskt vill förändring, är i praktiken noll. Endast mainstreamkandidater kan bli valda - och då bara om de är stenrika. Ingen kan med handen på hjärtat säga att de är exalterade över de kandidater som det republikanska partiet lyckats skaka fram.

Det är oerhört svårt att se positivt på framtiden för supermakten USA just nu.