En övervakningsstat som sväller

På senare tid har både medier och politiker uppmärksammat cyberattacker och spionage mot svenska intressen. Detta måste betraktas som ett något yrvaket uppvaknande.

Här görs dock en distinktion mellan när utländsk makt spionerar/avlyssnar/övervakar, och när den svenska staten gör det. Public service, DN och andra stora medier har inte direkt drivit integritetsfrågorna sedan FRA-lagen klubbades 2008. Ej heller ger det några större rubriker att Sveriges lag om datalagring ligger fast trots att EU-domstolen ogiltigförklarat direktivet som lagstiftningen bygger på.

När politiker drabbas blir det plötsligt intressant. DN berättar att Miljöpartiets partisekreterare är en av flera politiker vars telefon kan avlyssnas. Även riksdagsledamöternas datorer har varit öppna för angrepp länge. För den som vill ta sig in och har lite kunskap om hur, är det alltså inte så svårt.

Visserligen är det bra att detta uppmärksammas. Kanske, kanske kan det rent av få upp integritetsfrågan på agendan igen. Men sannolikt inte, ty detta behandlas inte som en sådan utan som en säkerhetsfråga i första hand. Och säkerhetsfrågor brukar normalt landa i krav på mer övervakning, inte mindre.

Att regering och riksdag kan skyddas mot angrepp och övervakning är självfallet viktigt. Men frågan är varför medborgarna inte borde ha samma rätt till privat kommunikation utan en spanande statligt öga. I fallet med FRA-lagen vet vi dessutom att det inte bara är svenska öron som lyssnar utan att det sker ett informationsutbyte med främmande makt. Vi kan utgå från att alla trådar leder till NSA på ett eller annat sätt.

Edward Snowden har formulerat rätten till personlig integritet väl:

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoritetens rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar.

Snowdens gärning går inte att överskatta. I sommar är det fyra år sedan han flydde till Hongkong och till slut hamnade i Ryssland utan pass att ta sig vidare. Massövervakningen blev ett hett diskussionsämne i stora delar av världen.

Sedan dess har egentligen mycket lite hänt. Massövervakningen fortsätter som förut. Den stora skillnaden är att vi nu känner till den. Signifikativt för alltings beständighet är att James Clapper (som har avgått), som då satt och ljög det amerikanska folket rakt upp i ansiktet om att NSA inte samlade in information om alla amerikaner, nyligen åter satt i utfrågningar och lovade och svor.

Det är viktigt att komma ihåg att inte bara utländska stater vill åt din information. Det gäller även din egen regering, som ofta råkar samarbeta med just utländska stater.

Jag växte upp med ett internet som var fritt. Oreglerat. Nytt. Spännande. I dag är det på många sätt bättre, men samtidigt har politiken insett att det här finns något de bara måste få kontroll över. Det finns skäl att vara orolig för såväl internets framtid som för den personliga integriteten generellt. Allt vi gör online är i dag övervakat, tillsammans har IT-jättar och statliga spionmyndigheter mycket god koll på vem du är och vad du har för dig.

Visst finns möjligheter att surfa och mejla anonymt, men lösningarna är inte alltid så användarvänliga och problemet är att de allra flesta inte tycker att de har något att dölja. Rent mjöl i påsen-argumentet verkar ha vunnit utan något större motstånd.

Övervakningsstaten byggs ut ett steg i taget, och det senare steget motiveras alltid med att det förra inte var så farligt. Så sker en långsam tillvänjning. Snart har vi vant oss vid att aldrig vara privata på riktigt. Vad händer med människan när hon är ständigt övervakad?

För den som är intresserad av utvecklingen är Kina landet att hålla koll på. Där har övervakningsstaten byggts ut på ett så skickligt sätt att många kineser i dag nog inte skulle vilja vara utan den. Ett exempel är att man genom appen WeChat (微信, Wēixìn) kan handla, boka hotell, beställa taxi och mycket annat. Regeringen har förstås fullständig koll på appen eftersom den har skapat den.

Förra sommaren bokade jag och min fru hotell genom hennes systers konto och satte efter vistelsen ett lågt betyg på hotellet. Systern blev sedermera uppringd av hotellet och uppmanad att ta bort eller ändra sitt omdöme. I Kina skapas nu ett system där ditt beteende online påverkar din kreditvärdighet och trovärdighet som samhällsmedborgare. Detta är det slutliga steget till det absoluta övervakningssamhället.

I dessa tider av värdegrundsarbete och social utfrysning av personer med fel åsikter, vore det inte förvånande om många i västvärlden sneglade på den kinesiska modellen och slickade sig lite om munnen kring dess potential även i våra västliga demokratier. 

Privatlivet som försvann

Jag såg om Citizenfour igen (finns just nu på YouTube). Laura Poitras film om Edward Snowdens läckor av hemligstämplat material som avslöjade att amerikanska myndigheter i samarbete med vänligt sinnade stater under lång tid byggt ut en häpnadsväckande kapacitet att massövervaka alla människor, hela tiden, är fortfarande skakande att se.

Drygt tre år har gått sedan uppgifterna blev offentliga och Snowden klev fram som ansvarig. Barack Obama sade då att han välkomnade debatten men inte läckorna. Ett besynnerligt påstående eftersom läckorna var en förutsättning för debatten.

Den amerikanska regeringen och dess statliga företrädare hade ju ljugit under ed om vad NSA ägnade sig åt, i en förhoppning att det aldrig skulle bli offentligt. Och, givetvis, att det aldrig skulle bli någon debatt.

Debatten kom. Men debatten avtog snabbt. När det började ta slut på scoop i det gigantiska Snowden-materialet ledsnade medierna och började fokusera på annat. Mig veterligen har ingen tjänsteman eller politiker avgått till följd av NSA-skandalen. Massövervakningen har inte upphört eller ens minskat. Allt Snowdens arbete verkar ha varit för spionmyndigheterna och IT-bolagen är en period av obehag.

När det framkom att den tyska förbundskanslern Angela Merkels telefon hade varit övervakad blev tyskarna förbannade. Här fanns potential till någon sorts handling. Men snart visade det sig att tyska underrättelsetjänster också ägnade sig åt övervakning av den egna befolkningen.

Det mest tröstlösa i hela historien är förmodligen att vi i slutändan blev varse att alla övervakar alla. Det som skiljer ut USA från övriga länder är kapaciteten inte att de massövervakar sin befolkning och andra. Det finns således ingen enskild bad guy här. Alla gör det, och alla befolkningar är drabbade.

Hur går vi vidare? Finns det något sätt att stoppa massövervakningen? Troligen inte. Om Snowdens läckor inte bidrog med ens ett avsked eller en policyförändring, vad ska kunna få hela övervakningspolitiken att tvärvända? Och dessutom i dessa tider av global terrorism?

Snowdens syfte var emellertid inte att sätta stopp för massövervakningen utan att göra allmänheten uppmärksam på vad som pågår. Det är hans stora bidrag. Nu vet vi, även om flera vittnat tidigare om ungefär hur illa det är så har vi nu fått bekräftat hur illa det är. Eftersom vi vet kan vi också försöka skydda oss.

Det är en sorgesam tanke att vårt privatliv har försvunnit och inte kommer åter. Digitaliseringen av våra liv har möjliggjort för myndigheter och företag att se in i våra liv som om vi satt i ett skyltfönster. Företag gör det genom att erbjuda smidiga tjänster för handel och konversation med vänner och bekanta. Myndigheter gör det genom att övervaka dessa tjänster.

I Kina har appen WeChat (Wēixìn, 微信) slagit igenom på bred front. Med den kan du boka hotellrum och restauranger, handla och så vidare. Och gissa om regeringen har full insyn. Genom en enda tjänst har staten skaffat sig full tillgång till både din kommunikation, dina restaurangbesök, dina shoppingvanor och vart du reser.

Folk är förstås medvetna om detta, men precis som i fallet med andra digitala tjänster byter vi vår integritet mot bekvämlighet. Därför är WeChat en så genial tjänst - för staten.

Sättet att skydda sig heter kryptering och VPN-tjänster. Men även här är myndigheterna på jakt. Kampen under det kommande decenniet kommer inte stå mellan massövervakning och ingen massövervakning - den kampen vill jag hävda redan är avgjord - utan handla om huruvida kryptering kan slå igenom hos en bredare allmänhet eller förbjudas helt och hållet.

Vår chans till en gnutta personlig integritet även i den digitala tidsåldern är beroende av vår förmåga att dölja vår kommunikation för statens nyfikna ögon och öron.

Blind terror och falsk trygghet

Ännu ett avskyvärt terrorattentat. Och ännu en gång drabbar det Frankrike. Dussintals döda. Hundratals skadade. Blodtörsten verkar outsläcklig.

Attacken i Nice visar hur terroristerna har anpassat sig till den nya verklighet som skapats efter attackerna i New York/Washington, London, Madrid och Paris. Detta måste nu upp på bordet. Hur skulle ens de strängaste övervakningsförespråkare kunna stoppa en skenande lastbil med en galning bakom ratten?

Att lagra all vår elektroniska kommunikation i sex månader stoppar inte terrorism. Att införa nakenskanner på flygplatser stoppar inte terrorism. Att lagra alla våra resor i en databas stoppar inte heller terrorism.

Massövervakning av vanliga medborgare är ett trubbigt och ineffektivt verktyg som handlar mer om att sprida en känsla av kontroll och ordning än om att faktiskt förhindra terrordåd.

Polisen ska slå till hårt mot dem som begår dessa hänsynslösa och vidriga handlingar. Men vi måste samtidigt inse att mer övervakning av laglydiga medborgare inte hjälper i en värld där terrorn är blind.

Det är dags att rulla tillbaka övervakningsstaten.

Ett Kina i förändring

När jag började besöka Kina i mitten av 00-talet spräcktes mina fördomar på löpande band. Jag förväntade mig grå statskommunism men mötte en modern asiatisk stat där var och varannan hade lika fina mobiltelefoner som vi hemma, åt på samma snabbmatskedjor och klädde sig i likadana jeans. Jag mötte också ett nyfiket, om än högljutt och lite stökigt folk, där det aldrig var svårt att få kontakt.

Nu är jag tillbaka för första gången på tre år och ser ett land som uppenbart är statt i fortsatt förändring.

Det bästa med Kina är maten. Det är underbart att äta äkta kinesisk mat igen till humana (det vill säga kinesiska) priser. Kollektivtrafiklösningarna på räls imponerar. Hela landet håller på att knytas samman i ett gigantiskt snabbtågsnät, månne en del av den statliga kvartalsstimulansen på hisnande 6000 miljarder kronor. Många kinesiska städer har en förträffligt effektiv tunnelbana, vilket förvisso inte är något unikt även om Stockholm ligger långt efter i flera avseenden.

Men det finns onekligen saker jag inte har saknat lika mycket. Som köerna. Eller reklam- och informationsslingorna i både butiker och lokaltrafik som driver en till vansinne efter några minuter. Eller alla säkerhetskontroller.

En något bekymmersam reflektion är att Kina blivit ännu mer uppstyrt och reglerat sedan jag började besöka landet för drygt tio år sedan. Ett litet exempel är att det för mig som västerlänning inte går att köpa en snabbtågsbiljett i en automat eftersom det krävs en kinesisk identitetshandling. Även i Sverige är SJ-biljetten personlig, vilket har mött kritik (det sägs vara ett sätt att möta svarthandel med biljetter). Men den går åtminstone att boka på nätet eller köpa i en automat.

En del i moderniseringen av landet är ett utbyggt internet. Snart sagt varje kafé har nu Wi-Fi, vilket vi ju är tämligen vana vid i väst. Men för att kunna ansluta behöver du en anslutningskod och för detta måste du ange ett (kinesiskt) mobilnummer.

Även i kollektivtrafiken är det tydligt att det råder nya tider. Väskor röntgas på tågstationer och tunnelbanestationer. Sporadiskt utplacerade vakter med metalldetektorer undersöker förstrött resenärer utan att vi ens stannar upp. Ibland vill de se id-kort. Ibland få du passera en metalldetektor. Ibland är alla stationer obemannade.

Säkerhetsteatern expanderade kraftigt med OS i Beijing 2008. Jag undrade då om dessa stationer skulle bli permanenta, och uppenbarligen har de även spritt sig till andra städer sedan dess.

Hålen i denna trygghetskuliss är så uppenbara att även den kines med den högsta tillit till regeringens syften och metoder måste fråga sig vad det ska tjäna till. Allt detta är, tro mig, huvudsakligen för syns skull. Och det ger förstås en del jobb, även om vakterna kanske hade ansträngt sig lite mer om det synts i lönekuvertet.

Trots en ständigt växande militärbudget lägger Kina varje år mer resurser på den inre säkerheten. Dit hör kontroll av allt ifrån människors resvanor till deras surfvanor men också att ha vakter synliga överallt för att upprätthålla bilden av en stat i full kontroll.

Kina har aldrig varit ett demokratiskt land av västerländskt snitt. Landet har en egen modell som anses passa just Kina bäst med en stark centralmakt och regimkontrollerad press och rättsväsende men samtidigt relativt stor social frihet. Kvinnor är exempelvis betydligt friare i Kina än i världens religiöst styrda diktaturer. Kina har en internetpolis men ingen moralpolis på gatorna. Regeringen slår ned på erotik och sexhandel, men det är den å andra sidan långt ifrån ensam om.

I kinesiska talkshows är systemet ingen kontroversiell fråga som det måste hymlas med. Tvärtom. Den västerländska demokratin byggd på vissa fundamentala rättigheter skulle, hävdas det, helt enkelt inte fungera i ett stort och folkrikt land som Kina. Då väntar luàn, 乱, kaos, oordning.

Jag kan inte låta bli att tänka att säkerhetsteatern i kollektivtrafiken är en liten men ändå viktig del av detta spektakel. Ett sätt att visa allmänheten att farorna är så stora att regeringen är beredd att ha personal och kontroller i tunnelbanan för att folk ska känna sig trygga till och från jobbet och skolan.

Argumentet blir att det i dessa farliga tider, med terrorhot och politisk fundamentalism, behövs en stark regering med ett starkt parti som håller i tyglarna.

Det har under lång tid funnits en förväntan från väst att detta inte kan hålla hur länge som helst, att regimens dagar vid makten är räknade. Så snart den ekonomiska tillväxten sjunker tillräckligt mycket, blir politiska reformer oundvikliga. Annars kommer systemet att börja knaka i fogarna. Hoppet har stått till både Wen Jiabao och nu Li Keqiang. Förgäves.

Om det är något som KKP har visat, är det en fantastisk förmåga att jämte moderniseringar inte bara behålla utan även utöka kontrollen. En politisk liberalisering kommer inte att ske under det sittande ledarskapet. Heller.

Diskussionen om västerländsk demokrati i Mittens rike befinner sig inte ens i sin linda. 

Är USA på väg att förlåta Snowden?

Det är tre år sedan Edward Snowden flydde till Hongkong och på ett hotellrum bevittnade effekterna av sitt beslut att läcka massvis med hemlig information om världens mest omfattande, och olagliga, massövervakning av vanligt folk.

USA:s förre justitieminister Eric Holder uttryckte nyligen i ett poddsamtal med en av Barack Obamas tidigare rådgivare David Axelrod att Edward Snowden visserligen begick ett brott men att han ändå "gjorde allmänheten en tjänst" genom att läcka informationen. Läckan, framhöll Holder, startade nämligen en viktig debatt om övervakning.

Snowden själv var inte sen att twittra lite fyndigt om hur tonläget mot honom förändrats sedan 2013. Vi kan konstatera att det är rätt typiskt att politiker blir öppna och ärliga först efter att de har avgått. Detta är förstås inget unikt för USA, så här fungerar det överallt. Det är väl därför som människor framstår som vettigast före och efter de ingår i en regering.

Holders åsikt är förstås ingen officiell ståndpunkt från Obama-administrationen. Jag tror inte att Snowden är på väg att bli förlåten. I alla fall inte än (och skulle Donald Trump vinna valet skjuts det definitivt på framtiden).

Men det är intressant att Holder uttalar ståndpunkten eftersom det ställer frågor om han tyckt så här hela tiden. Förmodligen. Nog för att det är jobbigt för en regering att bli påkommen med byxorna nere, men vissa frågor är principfrågor och vissa debatter är helt enkelt väldigt viktiga.

Den största och viktigaste konsekvensen av Snowdens beslut att läcka är inte att massövervakningen har upphört utan att vi nu vet att den pågår. Därmed har vi också större möjligheter att skydda oss.

De senaste åren har övervaknings- och integritetsdebatten mer eller mindre dött ut. Nu står terrorismen högst på agendan igen, och såväl i andra länder som hemma i Sverige försöker politikerna bjuda över varandra i förslag på mer övervakning.

Utvecklingen går inte i rätt riktning. Men nu vet vi i alla fall hur gränslös såväl lusten som kapaciteten att övervaka oss alla är.

Filmen om Snowden

Skydda sig den som kan

Vi kan sluta varna för massövervakningssamhället. Det är redan här. Det är en samhälle där all vår elektroniska kommunikation måste lagras enligt lag, där listor över telefonsamtal vi ringt måste sparas och där det snart upprättas ett register över vem som flyger vart och när (PNR). Sedan tidigare har myndigheterna stenkoll på våra ekonomiska transaktioner, och bankdata kan utan vår tillåtelse utlämnas till främmande makt.

Information är makt. Kontroll är makt. Detta är ett enkelt skäl till att politiker, utan stort folkligt tryck, aldrig själva kommer montera ned den övervakningsapparat de har skapat. Aldrig. Utan det folkliga trycket för en förändring kommer massövervakningen fortsätta att växa i omfattning.

Även frånsett integritetsaspekten, som är min primära invändning mot massövervakning, bör man fråga sig hur pass effektiva systemen är. Vilken nytta all datainsamling egentligen gör. Argumentet från NSA har varit att för att hitta nålarna behöver man hela höstacken. I klartext: myndigheterna behöver info om oss alla för att sortera ut skurkarna.

Det är egentligen ett rätt bisarrt förhållningssätt. Idén att alla måste övervakas för att ett litet fåtal begår brott bryter dels mot vår västerländska rättstradition som förutsätter att det finns misstanke om brott innan någon sätts under polisens eller myndigheternas lupp, dels ger den staten orimligt stora befogenheter.

Det nya informationssamhället och den moderna tekniken har gjort alla medborgare till spårsändare som myndigheterna, såväl i Kina som i USA, Tyskland och Sverige, kan följa och registrera. Allra längst har Kina gått, men det finns skäl att vara orolig för att resten av världen kommer följa efter.

På ett politiskt plan kan vi konstatera att kampen om den personliga integriteten redan är förlorad. Nu handlar det för var och en om att hitta sätt att minimera integritetsintrånget och skydda sig mot statens nyfikna öga.

Läs även:
HAX, HAX2

Kriget har kommit till Europa

London. Madrid. Paris. Bryssel. Antalet europeiska storstäder som drabbats av den islamistiska terrorn växer.

Det som skedde på Bryssels flygplats Zaventem och i tunnelbanan i morse skakar inte bara Belgien utan hela EU. Attackerna genomfördes i EU:s nav.

Det attackerna i samtliga ovanstående städer har visat är inte bara terrorns vidriga tryne, där slakt av helt oskyldiga civila är både medel och mål, utan också att vi aldrig kan skydda oss mot denna sorts blinda terror.

Inrikesminister Anders Ygeman anser att Sverige är "väldigt väl rustat" mot terrordåd (är det månne Mona-telefonen han tänker på?). Men han uttryckte i dag även önskemål att få bland annat PNR (flygpassagerarregistret) på plats så snart som möjligt som ett led i terrorbekämpningen.

Ingen kan säga hur ett sådant register hade kunnat förhindra dagens attacker i Bryssel. Men det är så här det kommer låta nu. Ju fler terrordåd som sker, desto mer vatten får övervakningsförespråkarna på sin kvarn. Ju fler och värre dåd som inträffar, desto mer ökar acceptansen för ingrepp i vår personliga integritet i terrorkampens namn.

Ett problem med utbyggd massövervakning är att den ger en falsk trygghet. Ingen övervakning kan förhindra terrordåd på tätbefolkade offentliga platser som tunnelbanestationer. Den sorts övervakning som skulle krävas för att förhindra terrorattacker på tågstationer eller flygplatser är helt enkelt inte acceptabel eftersom den skulle kräva alltför genomgripande intrång i våra liv. Och trots detta skulle vi ändå inte kunna garantera att attacker inte sker.

Den islamistiska terrorn måste utplånas. Om detta är många (men inte alla) överens. Men hur det ska ske är en desto svårare fråga. EU behöver agera gemensamt, men varje land måste även se om sitt eget hus.

Sverige har under lång tid varit på tok för naivt i de här frågorna. Jihadister har jämförts med frivilliga i finska vinterkriget. I både Örebro och Stockholm har modeller utarbetats för att integrera återvändande IS-krigare i samhället. Aningslösheten i de resonemang som förts är häpnadsväckande.

Detta duger inte längre. Det krävs att hela samhället - kommunpolitiker, skolor, kyrkor och imamer - unisont står upp och medger att det finns ett problem med radikalisering i Sverige och att dessa värderingar måste bekämpas. Beröringsskräcken med frågan och rädslan för att bli anklagad för islamofobi måste upphöra.

Det är tungt att medge att terrorismen har vunnit ännu en seger. Ty en sak kan vi konstatera efter attackerna bara det senaste året: kriget har definitivt kommit till Europa.

Apple tar en viktig strid

Den amerikanska underrättelsemyndigheten NSA:s slogan är som bekant "collect it all". Nu vill FBI få möjlighet att göra detsamma.

USA:s regering har krävt att Apple ska hjälpa FBI att kringgå den kryptering som finns i Iphone, detta för att få tillgång till data i en telefon som användes av den gärningsman som låg bakom en dödsskjutning i december. Apple har vägrat, och nu kan saken prövas i domstol.

Frågan handlar inte bara om den federala polisens önskan att få tillgång till en gärningsmans data. Det handlar om alla Iphones i hela världen. Apples VD Tim Cook konstaterar att det "kan få konsekvenser långt bortom den nuvarande rättsfallet" och skriver på Apples hemsida:

The government suggests this tool could only be used once, on one phone. But that's simply not true. Once created, the technique could be used over and over again, on any number of devices. In the physical world, it would be equivalent of a master key, capable of opening hundreds of millions of locks – from restaurants and banks to stores and homes. No reasonable person would find that acceptable. 

Cook sätter fingret på precis vad som står på spel. Det är alla Iphoneanvändares data. Hundratals miljoner människors personliga information.

Det kan aldrig vara ett företags uppgift att försvaga sin egen produkt så att polisen lättare kan komma åt privat information. Denna försvagning skulle givetvis inte bara kunna användas av rättsvårdande myndigheter utan även utnyttjas av kriminella.

Om nu FBI medgav att de med Apples hjälp faktiskt kunde få tillgång till data i alla Iphones där ute, skulle deras argumentation förmodligen börja likna NSA:s: "Jojo, men vi är ju inte intresserade av vanligt folk. Det är kriminella vi söker." Argumentet var inte ett dugg övertygande då och skulle inte vara det nu heller.

Apple har hittills fått stöd av cheferna för Google och WhatsApp. Jag hoppas att fler följer efter. Det är en oerhört viktig strid som Apple nu tar, och det är särskilt betydelsefullt att de är så stora. En liten mobiltillverkare hade kanske inte vågat säga nej till de skräckinjagande amerikanska myndigheterna. Apple vågar, och de vet att de har miljontals fans runt om i världen som hejar på dem just nu.

Denna strid är viktig inte bara principiellt utan också för att om möjligt bromsa utvecklingen med fortsatt utbyggd massövervakning och kontroll på nätet. Kina tar stora steg i fel riktning just nu, och såväl Kina som Ryssland skulle definitivt se en seger för FBI som ett godkännande att ta fullständig kontroll över landets mobilanvändares data.

Apple måste vinna denna fajt.

Kolla även:
Rand Paul om striden mellan Apple och FBI
Se här hur du krypterar din Iphone och din Android-telefon.

Liberty Talk #47 om övervakning och privatliv

På nyårsdagen var jag med i en diskussion över Skype som berörde rätten till ett privatliv och hur vi egentligen bekämpar massövervakningen.

På ringrostig engelska och med effekterna av nyårsnattens bravader i både huvud och kropp, men ändå (ungefär halvvägs in i klippet).

MP:s förlorade trovärdighet

Miljöpartiet har inte bara visat sig ryggradslöst i sin kanske främsta profilfråga, migrationen. Partiet har även kastat alla skrupler i övervakningsfrågorna (så här tycker partiet i EU, vilket är en stark kontrast till regeringspartiets hållning).

Sedan MP tog plats i regeringen har det varit knäpptyst om FRA-lagen, om datalagringen och om hela massövervakningen.

MP:s ryggradslöshet visar att det händer något med partier när de kliver in på Rosenbad. Då gäller makten framför allt. Det är inte så oväntat att även det av riksdagspartierna som haft allra högst svansföring i övervakningsfrågorna släpper dem när de får chansen att regera ihop med Socialdemokraterna. Men det ska likafullt uppmärksammas.

MP ska inte slippa undan. Deras svek ska förfölja dem. MP kan nämligen inte uttala sig mot massövervakningen med någon som helst trovärdighet i framtiden. Frågan kommer alltid att bli: "Och vad gjorde ni när ni satt i regeringen?"

Se även: 
Dokument inifrån-dokumentären Asylärende Snowden.

Var inte rädd

Terrorismens styrka är dess blindhet. Oavsett terrorismens ideologiska bakgrund kan den drabba vem som helst, när som helst. Ett äkta par som äter på en restaurang. Ungdomar på en konsert. Mammor med barn på en marknad. Syftet är att sprida skräck och osäkerhet. Just därför ska vi inte forma våra samhällen som om vi vore rädda.

Ja, terrorismen ska givetvis bekämpas. På flera nivåer. Sverige ligger långt efter andra länder i det förebyggande arbetet, vilket konstaterats av både svenska och internationella experter. Alliansen tillsatte en nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Tanken var nog främst att bemöta våldet från de rasideologiska och nationalistiska grupperna, som enligt vissa politiker fortfarande är det stora hotet mot Sverige. Men sedan Mona Sahlin fick jobbet har det i huvudsak handlat om hur vi förhindrar att unga män och kvinnor låter sig rekryteras till världens värsta terrorsekt.

Därutöver måste terrorismen bekämpas med vapenmakt. IS förhandlar inte. Diplomatins väg är definitivt stängd, vilket lämnar ett enda alternativ: våld. IS och dess partners måste krossas och ryckas upp med rötterna. Förhoppningsvis kommer terrordåden i Paris få effekten att västländer mangrant sluter upp. Sverige kan väl tänkas skicka någon genuspolis eller två.

Om olyckan ändå är framme, om terrorns fula tryne visar sig även i Sverige, då får vi precis som amerikanerna, britterna, spanjorerna och fransmännen visa att vi tänker leva våra liv precis som vi alltid har gjort.

Efter en terrorattack ropar polis och underrättelsetjänst alltid på fler befogenheter, vilket inte sällan betyder rätt till mer övervakning (i Storbritannien kräver myndigheterna numera alltid utökad övervakning, alla dagar på året).

Det handlar om övervakning inte bara av misstänkta terrorister utan av dig och mig. Denna diskussion förs nu i både Frankrike och USA, bara två och ett halvt år sedan Edward Snowden avslöjade hur politiker och myndigheter - som ska tjäna folket - ljugit väljarna rakt upp i ansiktet och i hemlighet spionerat på oss.

Det är inte lite fräckt att nukomma och be om fler befogenheter innan offren för attackerna knappt hunnit kallna. Men det är så här de fungerar. Never waste a good crisis. Problemet är att massövervakningen inte fungerar särskilt bra för att upptäcka terrorism. Det är ett oerhört trubbigt verktyg. Vanligt hederligt polisarbete och en vaken allmänhet är normalt det som avvärjer attacker. Idén att man genom att spana på alla människors kommunikation dygnet runt ska hitta terrorister som planerar attentat är i bästa fall naiv. I värsta fall ett tecken på storhetsvansinne.

Det handlar även om vilket samhälle vi vill leva i när hotet från terrorn finns där latent. Vilket "öppet samhälle" är det egentligen vi försvarar om vi ger underrättelsetjänster rätten att snoka i alla hederliga människors privata kommunikation?

I den stora DN-intervjun sa Edward Snowden:

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoritetens rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar.

Snowdens gärning möjliggjorde för människor runt om i världen att bli varse vad våra politiker och myndigheter sysslar med bakom vår rygg. Det gör de fortfarande, och nu vill de ha vårt godkännande för att göra ännu mer.

Nej. Vi ska inte bygga ett samhälle i vilket vi ger efter för vår rädsla. Vi ska inte ha ett samhälle där vi betalar för påstådd trygghet med vår personliga integritet och vårt privatliv. Terroristerna och underrättelsetjänsterna har en sak gemensamt: de profiterar båda på rädda människor. 

Låt den rätte komma in

Reaktionerna på en terrorattack följer ofta ett bekant mönster. Vanliga medborgare tänder ljus och visar sympati med symbolhandlingar. Politiker, däremot, vill visa handlingskraft. I ett uppskruvat känsloläge är det inte alltid det långsiktigt bästa.

Som ett brev på posten lägger politiker nu förslag på utökad massövervakning, skärpta säkerhetskontroller på flygplatser och så vidare. Som om det blir lättare att fånga terrorister för att vanliga resenärer får en krångligare vardag.

Frankrike har en stor säkerhetstjänst. Precis som andra länder har den tillgång till resultaten av den massövervakning som genomförs av allierade. Ändå har Frankrike under året drabbats av ett flertal terrorattentat. Allt går inte att förhindra, inte ens genom att spionera på alla hela tiden.

Vanligt folk få nu alltså betala för säkerhetstjänsternas missar med sin personliga integritet. Det är inte rimligt, i synnerhet inte som massövervakningen inte lyckats förhindra vare sig terrordåden i Paris, London, Madrid eller Moskva. Det är helt enkelt inte effektivt att ta in information om alla hela tiden.

Ändå får vi räkna med att det är mer av samma som kommer att föreslås. I Frankrike finns sedan Charlie Hedbo-attacken en ny långtgående avlyssningslag på ingång. Kampen mot kryptering har pågått länge och attacker som dem i Paris kommer i allmänhetens ögon inte direkt stärka argumentet för vår rätt att kommunicera anonymt. Tyvärr.

Det finns även en annan sida av problematiken som är delvis kopplad till den nuvarande folkvandringen genom Europa. Det handlar om vem som kommer till landet. I Sverige har det nämligen så här i elfte timmen börjat uppmärksammas att syriska pass säljs öppet på nätet. Problemen med passens tillförlitlighet har funnits länge, men det är först nu de senaste dagarna som svenska medier yrvaket har börjat rapportera om detta bekymmer.

Det är inte sällan IS som säljer passen, vilket betyder att Sverige genom en slapp asyl- och migrationspolitik byggd på vackra ord och naiva visioner om att alla är ärliga och snälla, i praktiken hjälper till att delfinansiera världens grymmaste terrorsekt. Så kan vi inte ha det.

Tanken på att det varje vecka eller månad kommer in IS-sympatisörer till Sverige är förfärande och skakande. Säpo har bråda dagar framför sig, men det som oroar mig mest är att vi under så lång tid har haft ett inflöde av människor som inte ens har sökt asyl. De befinner sig redan i Sverige. Att se filmer på svenska IS-krigare som skämtar ger kalla kårar.

EU:s yttre gräns behöver återupprättas. Men i väntan på att det sker måste Sverige värna sin egen säkerhet genom att förstärka gränsen. Vi behöver helt enkelt veta vilka människor som kommer in i landet, och det kommer inte vara möjligt om det fortsätter att komma 10 000 människor varje vecka. Därför måste regeringen kopiera Moderaternas förslag om att avvisa asylsökande som kommit till Sverige via annat EU-land.

Sverige ska inte stänga gränsen. Men vi måste just nu ha bättre koll på vilka som kliver över den.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Frågan som försvann

I en tid när migration och integration är de frågor som dominerar det politiska samtalet har en annan fråga hamnat helt i skuggan. Såväl politiker som journalister och allmänhet struntar helt i den nu.

Jag menar förstås massövervakningen. Frågan var het 2008 när den svenska FRA-lagen klubbades. Den fick ett uppsving igen efter Edward Snowdens avslöjanden om hur omfattande och global massövervakningen (utan brottsmisstanke) av vanligt folk faktiskt är och hur involverat Sverige är i detta finmaskiga övervakningsnät.

Inget riksdagsparti var dock särskilt intresserat av frågan, vilket gjorde att den dog politiskt. I dag har Piratpartiet kapsejsat och Miljöpartiet prioriterar makten framför integritetsfrågan sju dagar i veckan.

Journalisterna orkade inte följa upp Snowdens läckor med konsekvensanalyser på en bredare mänsklig och demokratisk nivå. De ställde alltså inte frågor om vad massövervakningen av oss alla i våra datorer och smarttelefoner, genom våra bankkonton och resvanor, får för konsekvenser för oss som människor. De fördjupade sig aldrig i vad som händer med vår demokrati när statliga myndigheter tillåts arbeta utan insyn och i praktiken bli ett slags stat i staten som ingen har kontroll över. Allra minst folket.

Något som jag tror har försvårat för både journalister och allmänhet att ta tydligare ställning i sakfrågan är att vi genom Snowdens läckor fått kännedom om att alla övervakar alla. Det finns ingen god sida längre. Vi kan inte peka finger åt Ryssland och Kina eftersom USA är det land som övervakar mest. Vi kan inte heller skylla på amerikanerna eftersom EU inte är ett dugg bättre. Kort sagt: They're all at it!

Inget land verkar ta medborgarnas rätt till ett privatliv på allvar. Stormen från folket, som månne fanns där i viss mån 2013, har mojnat (i Sverige nådde den aldrig mer än en lätt kuling). Detta gör att situationen känns närmast hopplös, och det är ett skäl till att jag ägnat frågan så pass lite uppmärksamhet den senaste tiden. Jag har helt enkelt inget hopp om en förändring. Jag ser ingen potential i en vändning som kommer öka människors vrede mot de politiker och myndigheter som tar ifrån dem rätten till ett privatliv. Det enda vi som enskilda medborgare kan göra, är att försöka skydda oss så gott det går.

Ett skäl till denna nedslående situation är att den digitala massövervakningen, olikt alla annan övervakning historiskt, tar vår integritet med ena handen och samtidigt ger oss viss bekvämlighet tillbaka. Staten och företagen erbjuder således något i utbyte för den information den tar från oss. När allmänheten vant sig vid denna bekvämlighet - som när du googlar och din sökinformation sparas, när GPS:en i din telefon kan säga exakt var du är, när ICA vet exakt vad du handlat så att de kan skicka personliga erbjudanden till dig och så vidare - är det oerhört svårt att göra ett case om att massövervakningen måste upphöra. Den är inkorporerad i våra moderna liv nu. Och ingen är gladare än de myndigheter och företag som sitter på informationen.

Det som oroar mig mest är vad som kan tänkas bli nästa steg. Om Kina kommer fungera som inspiration för vilken information som staten får tillgång till om dig, och hur den informationen används politiskt för att öka kontrollen, är vi riktigt illa ute.

Det kan låta som en dystopi. Men om den moderna massövervakningen har visat oss något, är det tyvärr dess förmåga att svälla och växa. I synnerhet när både journalisterna och folket är tysta.

Läs även:
HAX

Never go full miljöpartist

I senaste Debatt i SVT diskuterades vad som kan och bör göras åt olagliga bosättningar som upprättas av EU-migranter på kommunal och privat mark runt om i landet. I går hölls en riksdagsdebatt om migrationspolitiken på begäran av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Båda debatterna - den ena i en TV-studio och den andra i landets lagstiftande församling - visade på en väldigt tydlig skiljelinje mellan vad jag vill kalla realism och miljöpartism. Det sistnämnda är vad som tillåts diktera politiken på en rad områden i Sverige, och det är förödande för landets utveckling.

Miljöpartiet får här representera den ansvarslösa, naiva och idealistiska linjen i svensk politik. Det är givetvis inte bara miljöpartister som står för den, men partiet i fråga är själva epicentrum av denna verklighetsfrämmande ideologi (möjligen Fi undantaget).

Det brukar sägas att troll spricker i dagsljus, att det bästa sättet att bekämpa populistpartier är att ta in dem i regeringen. Det är precis vad vi har sett i Sverige. MP hade en hög svansföring i övervaknings- och integritetsfrågor i riksdagen. Nu när miljöpartisterna sitter i regeringen med Socialdemokraterna har de helt släppt dessa frågor. Hyckleriet blir uppenbart.

MP drev i valrörelsen att Vattenfalls tyska kolverksamhet inte ska vare sig behållas eller säljas utan helt sonika läggas ned. Kolet ska stanna i marken, hävdade språkrören. Nu tänker Vattenfall sälja, och företrädare för MP medger att de inte riktigt förstått vad det innebär att styra ett statligt bolag. Detta säger en del om vad miljöpartistiska vallöften och visioner är värda.

MP är dock inte bara naiva och okunniga. De är även direkt stolliga.

Vi måste komma ihåg att MP är partiet som tycker... 

... att Sverige helst ska försvaras utan vapen

... att färre ska jobba - och mindre

... att alla som vill ska få komma till Sverige - och försörjas av de som redan bor här (som alltså ska jobba mindre)

... att det ska vara helt OK att ockupera andras mark om du är fattig

...att det är viktigare att bevara gräsplättar än att bygga bort bostadsbristen

... att alla som vistas i landet ska vara garanterade boende finansierat av skattebetalarna

... att återvändande IS-krigare ska erbjudas jobb och bostad vid hemkomsten

Det sistnämnda kallade socialborgarrådet Ewa Larsson stolt för "Stockholmsmodellen" innan kritiken blev så hård att strategidokumentet i vilket förslagen fanns drogs tillbaka och sedermera också försvann från Stockholms stads hemsida.

Samtidigt vill det starkt tillväxtkritiska MP satsa på välfärden, höja lärarlönerna och mycket annat. Vem som helst begriper att helheten av den miljöpartistiska politiken inte går ihop. Men det är väldigt sällan partiet i fråga skärskådas och ställs mot väggen av journalisterna för just detta.

MP är som en samling barn. Som drömmer och tror och hoppas. Men som när de ställs mot hårda fakta får ge sig. I regeringsställning ställs man inför verkligheten varje dag. Därför är det välkommet att svenska folket nu får se vilket tramsparti som Gustav Fridolin och Åsa Romson leder.

Grunden i miljöpartismen är ansvarslöshet och naivitet. Det är inget annat än intellektuell härdsmälta. Miljöpartisterna bör därför hållas borta från politiskt inflytande i möjligaste mån.

Jag hoppas att utgången av nästa val blir att fler har sett vad MP går för och att vi slipper se detta parti i regeringen under lång tid framöver. Sverige behöver en karantän mot miljöpartismen. 

Vi måste förstå övervakningsmonstret

Datalagringen har uppmärksammats på nytt. DN plockade upp handsken igen efter många års tystnad om övervakningsfrågorna, och tidningen lyckas göra frågan begriplig i sitt reportage. Genom att låta en medarbetare begära ut logguppgifterna från sin teleoperatör lyckas DN visa att våra smarttelefoner loggar oss ungefär en gång i halvtimmen. Dygnet runt.

Är det ett problem att vår teleoperatör vet var vi är? Ja, eftersom våra telefoner följer oss vartän vi går numera, och det är oanständigt med en spårsändare i varje medborgares ficka. Men också eftersom det är varje regims önskan att ha kontroll - och vi vet inte vilken regering Sverige har om 15 år.

Men det slutar inte där. För att dagens massövervakning ska bli begriplig och hotet den utgör mot vårt privatliv och integritet som människor ska bli greppbart, måste vi titta på all övervakning som vi utsätts för i vårt dagliga liv. Mobiltelefonen är bara en komponent.

Utöver att bli spårade via vår mobiltelefon loggas och sparas all vår digitala kommunikation genom det så kallade datalagringsdirektivet som svensk riksdag implementerade med stor entusiasm men undlät att avskaffa när det ogiltigförklarats av EU-domstolen.

Det som lagras är vem vi kommunicerar med och när. Är det ett problem att myndigheter kan begära ut denna information? Ja, men det slutar inte där. Snowdens avslöjanden visar hur pass omfattande NSA:s övervakning är. Deras anställda kan se chatt- och mejlkonversationer i realtid genom programmet XKeyscore (vilket Tysklands regering nu uppges vilja få del av i utbyte mot sitt folks privatliv). Sverige och FRA är en nära samarbetspartner till NSA. Partners hjälper varandra. Utbyter information. Vi kan därför utgå från att svenskars privatliv delas friskt med utländska underrättelsetjänster.

Den senaste tiden har DN, SVT och SR uppmärksammat att utökade säkerhetskontroller vid utvalda flygplatser är planerade - små bitar i ett övervakningspussel som är det moderna samhällets hot mot den personliga integriteten. Vi måste granska alla dessa bitar för att få en helhetsbild av hur oerhört övervakade vi faktiskt är. Ibland in på bara kroppen.

I riksdagen råder bred enighet om att massövervakningen ska fortsätta. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger nej - men V kommer aldrig få inflytande i frågan och MP har i regeringen lagt sig platt för Socialdemokraterna.

Inrikesminister Anders Ygeman försvarar föga förvånande datalagringen. Han lyckas faktiskt med konststycket att hävda att datalagringen är nödvändig för att förhindra att oskyldiga människor döms i våra rättssalar (!). Rimligen borde detta betyda att det i länder som Storbritannien, Belgien och Nederländerna, som alla tagit konsekvensen av EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet, skickar oskyldiga i fängelse på löpande band nu när de inte får datalagra som tidigare.

Jag har varit orolig för utvecklingen i ganska många år nu och börjat misströsta. Just nu känner jag en växande oro för en eskalering. I takt med att alltfler människor upplever otrygghet, att våldsbrotten  i samhället ökar (jo, de ökar) och polisen tycks handfallen, finns risken för att acceptansen för mer övervakning blir större.

Det viktigaste är därför att alla vet vad som pågår. Hur övervakade vi är. Och vilka konsekvenser det kan få för oss som människor. Bara utifrån denna vetskap kan ett frö till motstånd sås. Här har de flesta medier en hemläxa att göra.

Tidigare bloggat:
Politikerna ljög om datalagringen
Massövervakning bygger på rädsla
Massövervakning är ondska

Läs även:
Rick Falkvinge

Riskerna med regeringens terrorbekämpning

Regeringen presenterade i går förslag för att bättre bekämpa terrorismen. Dit hör kriminalisering av resor, träningsläger och pengainsamling i syfte att förbereda eller delta i terrorhandlingar.

Det låter bra. Närmast som en självklarhet. Men svårigheterna är uppenbara, både vad gäller möjligheten att faktiskt lagföra misstänkta och risken för att spaningen blir för bred. Hur ska man bevisa att den som reser till Turkiet, med slutdestination IS-kontrollerat område i Syrien, har för avsikt att strida för terrorgruppen? Eller att den som kommer tillbaka därifrån har gjort sig skyldig till terrorhandlingar? Och kommer alla som reser till länder i närområdet - vilket kan tänkas vara ganska många framöver eftersom antalet syrier och irakier i Sverige har vuxit stadigt under de senaste åren - automatiskt bli misstänkliggjorda?

Självfallet måste polis och säkerhetspolis kunna avlyssna misstänkta terrorister. Men metoderna måste vara proportionerliga och ändamålsenliga. Detta är en ständig avvägning som lagstiftaren har att göra, och mer ofta än sällan tenderar politiker att väga vår säkerhet tyngre än vår personliga integritet. En som är kritisk mot regeringens planer är advokaten Thomas Olsson.

Jag är obotligt skeptisk mot att ge staten större befogenheter i form av övervakning och olika sorters tvångsmedel. Ofta, menar jag, behöver existerande lagstiftning användas bättre innan ny föreslås. Men politiker har ofta bråttom, och en ny lag smäller alltid högre än en mesig förändring i tillämpning av en gammal.

Ivar Arpi, bra i många frågor men tyvärr inte i övervakningsfrågan, menar att Edward Snowdens läckor försvårat säkerhetstjänsternas arbete. Han hänvisar till boken The great war of our time- the CIA's fight against terrorism from Al- Qa'ida to Isis, skriven av den före detta CIA-chefen och Bush-rådgivaren vid den 11 september Michael Morell.

Det är en anmärkningsvärd hänvisning eftersom om det är något vi vet om CIA och NSA, är det att de ljuger och bedrar allmänheten. Hela tiden. Att använda en före detta CIA-chef som sanningsvittne i fråga om de effekter Snowdens avslöjanden av NSA:s globala massövervakning fått är, för att uttrycka det försiktigt, naivt. Säg den chef, nutida eller dåtida, inom underrättelsetjänsten som har ett gott öga till Snowdens gärning.

Utvecklingen är väldigt typisk. Först är politikerna naiva och misslyckas med att bekämpa ett problem innan det växer sig för stort. Sedan växer problemet och kraven på hårdare tag blir allt starkare från allmänheten. Då ökar acceptansen för trubbiga och hårdföra metoder eftersom dessa tolkas som ett uttryck för handlingskraft. Längs vägen går både fri- och rättigheter förlorade. Allt för vår egen säkerhets skull.

Detta ser vi nu ske i fråga om radikalisering i muslimska kretsar. I förorter som Gud, eller i alla fall politikerna, glömde. Detta är ett svek, både mot människorna i dessa områden och mot hela den svenska befolkningen som löper större risk för terrordåd när ingen har koll på radikaliserade unga som reser till Syrien, återvänder för att få vård för att sedan åka tillbaka igen.

Det finns mycket att göra. Vi behöver ha bättre koll på vilka som reser till Sverige, vilka som gömmer sig i den stora strömmen av asylsökande, få stopp på handeln med svenska pass genom att begränsa hur många man kan få ut under en viss tid och mycket annat.

Ivar Arpi har fel när han hävdar att dagens övervakning inte är för stor utan för dålig. Den är för dålig därför att den är för stor. Den som har som mål att samla in allt ser till slut ingenting.

Politikerna ljög om datalagringen

Datalagringsdirektivet, som innebär att staten ålägger teleoperatörerna att lagra all digital kommunikation mellan icke brottsmisstänkta medborgare, må ha fallit i EU. Men i Sverige lyckades politikerna genom en lydig utredare se till att massövervakningen kunde fortsätta. I, som det kallas, "enlighet med svensk lag".

När FRA-lagen skulle röstas igenom varnade kritiker för ändamålsglidning. Syftet var att bekämpa yttre hot, sades det. FRA skulle inte spana på vanliga svenskar. Målet var terrorister och utländska hot mot Sverige. Den amerikanska motsvarigheten NSA sade samma sak om sin verksamhet, men tack vare Edward Snowdens läckor vet vi att de ljugit hela tiden. NSA samlade och samlar fortfarande in mängder av trafikuppgifter från vanliga amerikaner. De ser operatören AT&T som "en partner".

Dessvärre har inget läckt från FRA, så vi vet inte om myndigheten följer svensk lag. Men eftersom FRA-lagen inspirerades av den amerikanska lagstiftningen, och systemet med en nickedockadomstol (edit: Försvarsunderrättelsedomstolen, tack för påpekande från läsare) påminner om den amerikanska motsvarigheten, ser jag tyvärr liten sannolikhet i att FRA skulle sköta sig klanderfritt jämfört med NSA och brittiska GCHQ.

Ett varningens finger om ändamålsglidning höjdes även mot datalagringen. Nu ser det ut som om vi får rätt. Datalagringen skulle, precis som FRA:s och NSA:s massövervakning, inte riktas mot "vanliga medborgare". Systemet är nödvändigt för att bekämpa grov gränsöverskridande brottslighet. Och barnporr, förstås.

Åter igen ser vi hur politikerna visat sig vara kallhamrade lögnare. Skatteverket har använt trafikuppgifter i vanliga taxeringsärenden. Nu är även Tullverket med på tåget. Genom att ha tillgång till alla svenskars digitala kommunikation kan man säkert få tag på en och annan smugglare. Och det är ju kul. Men är det proportionerligt?

Försäkringskassan är också intresserad. I fall av grov ekonomisk brottslighet, även grovt bidragsbrott, vill myndigheten få möjlighet att inhämta information som samlats in med hjälp av den svenska datalagringen. Den datalagring som av EU-domstolen förklarades bryta mot de mänskliga rättigheterna (och därför avskaffades i en rad EU-länder), den datalagring som bara skulle användas för att kunna bekämpa riktigt grov brottslighet - den ska nu alltså användas för att jaga bidragsfuskare.

Vi måste fråga oss vad som blir nästa steg. Ty inbilla er inte att detta är slutet, att politiker och myndigheter kommer nöja sig med detta. Datalagringen är ett smörgåsbord, och det är helt naturligt att fler hungriga vargar kommer vilja ha sin beskärda del av festligheterna. Det vill säga din och min digitala information. Vår integritet är till salu.

Sällan har politiker ljugit så flagrant och öppet och kommit undan med det. Och det är tyst, så tyst, i de svenska medierna. 

Läs även:
HAX, Oisín Cantwell

Det totala övervakningssamhället

Någon påpekade att jag knappt bloggar om massövervakningen längre. Skälet är lika enkelt som det är deprimerande: jag har börjat ge upp.

Över två år har gått sedan Edward Snowden tog sitt livs viktigaste beslut och läckte massvis av hemligstämplade dokument som visade att USA tillsammans med en rad allierade, däribland Sverige, massövervakar hela befolkningar. Hela tiden. Tvärtemot vad NSA:s företrädare hävdat i utfrågningar.

Snowdens läckor visade hur långtgående verktyg NSA och dess partners har utvecklat. Målet är att samla in allt, och de har kommit förfärande långt i denna strävan. Argumentet för rätten att samla in allt, för denna enorma kapacitet, är förstås kampen mot terrorismen. Men verktyget är alldeles för trubbigt för att träffa enskilda skurkar. Det är dig och mig, din partner, dotter och farmor som de samlar in information om. Dygnet runt. I all denna massa ska de sedan hitta skurkar.

I vissa länder ledde Snowdens avslöjanden genast till reaktioner. När det visade sig att USA ägnat sig åt industrispionage mot Brasilien skällde president Roussef ut amerikanerna. När det framkom att även Tysklands förbundskansler Angela Merkels telefon avlyssnats blev frågan om personlig integritet plötsligt viktig även för henne. Men sedan dess har det visat sig att även den tyska staten ägnar sig åt massövervakning av tyska folket.

Här ligger ett viktigt skäl till min pessimism och apati. Det finns inga good guys. Alla övervakar. Alla vill åt vår information. USA har störst kapacitet, vilket gjorde Snowdens läckor särskilt intressanta och viktiga. Men Ryssland gör förstås samma sak. Sverige också. Och Storbritannien är värst i klassen.

Föreställ dig det totala övervakningssamhället där alla dina steg registreras och följs av någon. Det kan vara multinationella företag, Skatteverket, underrättelsetjänster här eller i andra länder. Allt lagras och dina digitala spår kan läggas samman och säga vem du är. Vi är snart där. Den svenska FRA-shoppen är öppen, tvärtemot tidigare löften från vissa politiker med hög svansföring i integritetsfrågor. Det finns således inga gränser för vilka myndigheter som kan tänkas nyttja FRA:s tjänster i framtiden.

Detta skrämmer mig. Rejält. I Kina ser vi nu stegen mot det totala övervakningssamhället. Genom att koppla en social kreditkod till sitt ID-nummer samlas och samkörs register för kreditvärdighet, eventuell brottslighet, politisk pålitlighet och aktivitet på nätet. Myndigheterna får därmed på ett bräde ett tvärsnitt av den enskilde individen. Detta får det kontroversiella projektet Green Dam Youth Escort (绿坝·花季护航) att blekna i jämförelse.

Detta system är varje makthavares våta dröm. Fullständig kontroll. Men vi är ju inte Kina, invänder någon. Här kastar vi inte folk i fängelse för deras åsikter. Även om detta påstående inte riktigt är sant stämmer det att det är en milsvid skillnad mellan Sverige och Kina i detta avseende. Men det är inte poängen. Den som tycker fel saker kan likväl utsättas för olika sanktioner, även i Sverige. Och föreställ dig hur gärna svenska myndigheter skulle vilja ha all information om dig.

Finns det något hopp?

Så länge inte Sverige drabbas av ett terrorattentat tror jag att utvecklingen kommer att tuffa på i en stadig riktning mot mer övervakning, men de mest radikala förslagen kommer inte läggas fram. Skulle en jihadist däremot spränga sig i centrala Malmö eller rikta en attack mot svenska myndigheter kommer förslagen på utökad övervakning att bli spetsigare och mer vågade. Det är så det brukar gå till. Man inför nya lagar medan folk är förbannade, inte kan se klart och vill se handling.

Varken Beatrice Ask eller Morgan Johansson kommer att tveka. Och eftersom det endast är Vänsterpartiet som står för någon som helst kritik mot massövervakningen i dag, kommer radikala åtgärder att röstas igenom om politikerna vill det. Givetvis med blå dunster i form av "integritetsskydd". Vi har sett det förut.

För den enskilde medborgaren återstår bara att försöka skydda sig med anonymiseringstjänster och att tänka efter vad man gör på nätet och hur man gör det. Det är tråkigt att vi har kommit hit. För jag tror inte att utvecklingen kommer att vända.

Tidigare bloggat:
Massövervakning bygger på rädsla
Massövervakning är ondska

Läs även:
Copyriot, The Register

Vart tog övervakningsfrågorna vägen?

För drygt två år sedan läckte Edward Snowden historiskt många hemligstämplade dokument som avslöjade NSA:s globala massövervakning i samverkan med en rad nära allierade. Sverige utpekades som ett av de länder med vilket USA:s underrättelsemyndighet hade ett mycket gott samarbete.

Debatten i USA blev het. Likaså i Tyskland. I Sverige var intresset för massövervakningen däremot svalt. Men för två år sedan fördes åtminstone en diskussion även här om faran med en omfattande statlig övervakning. Vad den gör med oss som människor. Och varför vi som människor bör ha en rätt till personlig integritet.

I dag är det tyst. Knäpptyst. 

Alliansen i opposition säger ingenting. Inte ens Centerpartiet, som minsann antog ett integritetsmanifest (som de sedan gav blanka tusan i när det skulle röstas i riksdagen) säger ett pip. Det är som om Snowdens läckor aldrig hände.

Det riksdagsparti som hållit högst svansföring i integritetsfrågorna är Miljöpartiet. Det var därför inte orimligt att förvänta sig att MP skulle ta strid i en regering i vilken partiet ingår. Miljöpartisterna har dock med stor tydlighet visat att alla utfästelser om att riva upp FRA-lagen och fina ord om att partiet kämpar för den personliga integriteten var ren och skär populism. Det var saker som MP helt riskfritt kunde hävda i opposition.

I opposition drev MP faktiskt en bra politik i integritetsfrågorna. Nu, i regeringsställning, har partiet vikit ned sig fullständigt och låtit Socialdemokraterna, som i likhet med allianspartierna är starka försvarare av massövervakningen, diktera frågan helt och hållet.

Jag hoppas att miljöpartisterna tycker att detta svek var värt det. Alla som på allvar bryr sig om rätten till privat kommunikation kommer att minnas det.