Från Mubarak till Mursi - och tillbaka

Allt pekar åt skogen för Egypten just nu. Landets folkvalde president, Muhammed Mursi, störtades av militären och sitter sedan i början av juli inspärrad. Nu har även Muslimska brödraskapets ledare gripits.

Mycket tyder på att Mursi var en tämligen inkompetent politisk ledare. Men poängen med demokrati är att man väljer en ledare och, om man inte är nöjd, röstar bort personen i nästa val. Man tar inte till våld eller låter militären gripa in och ta över makten.

Militärregeringen påstås vilja komma åt brödraskapet med lagboken, det vill säga kort och gott förbjuda partiet. Egypten tycks alltså vara på väg tillbaka mot en sorts militärstyre. Landet har vandrat i en cirkel sedan Hosni Mubarak störtades i en folklig resning.

Den omtalade arabiska våren har visat sig full av fallgropar. Tyranner som Gadaffi och Mubarak är visserligen borta. Men det är lättare att avsätta impopulära ledare än att bygga upp demokratiska institutioner och sprida demokratiska värderingar.

Så länge båda islamister och mer liberala krafter betraktar temporärt militärstyre som nödlösningen i varje kris, kommer Egypten inte att bli en demokratisk stat.

Egyptisk demokrati

"Det här är egyptisk demokrati. Först väljer vi en president. Sedan bestäms vilka befogenheter han får", skrattade en man på gatan inför det egyptiska presidentval som till slut vanns av Muslimska Brödraskapets Muhammad Mursi.

Mursi är nu avsatt. Av militären. Det är månne en annan sida av samma egyptiska demokrati. Muhammad Mursi fick inte lång tid på sig innan missnöjet med honom blev så omfattande att militären beslöt ingripa.

Nu väntar något slags politisk övergångsprocess. Sedan, förhoppningsvis, ett rättvist nyval. Problemet med Mursis fall är att han faktiskt var en folkvald ledare. Det fanns en berättigad oro för att Egypten skulle gå i islamistisk riktning under hans styre, men han var likafullt folkvald. Egypten träder in på en farlig väg om folkliga protester av detta slag kan få militären att sätta sig över demokratiska val och egenhändigt avsätta ledare.

Låt oss hoppas att det som nu har hänt var en engångsföreteelse och, framför allt, en början på något nytt.

Kampen om Egypten

Egyptens president Mohammed Mursi hann inte sitta länge på tronen innan makten steg honom åt huvudet och han förvandlades till en kejsare. I alla fall är det så omvärlden tolkar det som har skett den senaste tiden med ett dekret som gör honom näst intill oantastlig.

Det är illavarslande att Mursi kallar demonstrationerna för "konspirationer". Det är så vi vant oss att mördare som Bashar al-Assad och Alexandr Lukasjenko pratar om oppositionella.

Frågan är bara hur Mursi tänker. Om demonstranter på Tahrirtorget fällde Mubaraks seglivade regim, hur tror sig Mursi kunna sitta kvar med mer än halva landet emot sig? Han sitter på ett svagt mandat.

Risken är uppenbar att detta urartar i våld och död ännu en gång. I värsta fall kommer demokratin av sig innan den ens fått en ärlig chans i Egypten. Det är bara ännu en påminnelse om att demokrati inte vinns på en eftermiddag.

Val på egyptiskt sätt

"Detta händer bara i Egypten. Först väljer vi president. Sedan bestäms hans befogenheter."

En väljare på Kairos gator konstaterar med ett snett leende en absurditet i det egyptiska valet.

Visst är det fantastiskt med ett, som det verkar, hyggligt fritt och öppet presidentval i en gammal diktaturstat. Valet markerar det definitiva slutet på Mubarakeran, även om flera kandidater har kopplingar till den gamla regimen.

Men vore det inte ännu bättre om väljarna visste vilka befogenheter mannen (för det blir en man) som de röstar på kommer att få när han väl sitter vid makten? Åtminstone jag skulle vara en smula nervös.

Yttrandefrihet i Egypten

Tiotusentals människor har åter samlats på Tahrirtorget i Egyptens huvudstad Kairo. Denna gång för att demonstrera mot den övergångsregim som sitter på makten innan valen hålls. Tålamodet är slut, säger några demonstranter. Många av demonstranterna är islamister.

En stor skillnad finns dock jämfört med när Hosni Mubarak satt vid makten. Demonstrationerna kan ske i fred. Ingen militär finns på plats för att gripa eller skjuta demonstranter.

Hur landets framtid ser ut vet ingen, men något gott har trots allt hänt i Egypten.

Frihet gör islamister irrelevanta

Revolutionerna i Nordafrika verkar ha tagit al-Qaida på sängen och hotar att göra dem irrelevanta, skriver analytikern Peter Cruickshank på CNN. Se där ytterligare en förträfflig konsekvens av att gamla förtryckarregimer faller.

Vägen till stabila demokratier är förstås lång i såväl Tunisien som Egypten och (kanske) Libyen. Vi såg exempelvis den orangea revolutionen i Ukraina resultera i mycket litet. Där fastnade utvecklingen i politiskt käbbel och en fullkomlig oförmåga att leva upp till uppställda löften om förändring.

Men att USA och EU har hållit dessa nordafrikanska terrorregimer om ryggen både ekonomiskt och militärt, delvis under devisen att män som Ben Ali, Mubarak och Gadaffi åtminstone har erbjudit stabilitet, är svårförlåtligt när vi ser de förtryckta massorna resa sig efter decennier av ofattbar grymhet och omänsklighet från sina ledares sida.

Stabilitet är inte alltid lika med fred.

Rykten är i svang. Vissa hävdar att Gadaffi redan har flytt landet.

Frihet utan bomber

Hans Bergström har skrivit något som inte kan ses som annat än en hyllningstext till George W Bushs utrikespolitiska gärning och idé med "förebyggande krig".

En tanke med att kullkasta Saddam Husseins regim och hjälpa irakierna att bygga en demokratisk stat var den dominoeffekt det förväntades ge i resten av arabvärlden. Irak skulle bli ett demokratiskt föredöme som skulle fungera som bränsle för oppositionella krafter i hela regionen. Det blev precis tvärtom. al-Qaidakrigare kom i lämmeltåg till Irak för att slåss mot USA, landet föll in i ett inbördeskrigsliknande tillstånd och antalet civila dödsoffer sköt i taket. Inte mycket att inspireras av för demokrater i grannländerna, således.

Att tro att en amerikansk invasion av ett land i Mellanöstern skulle inspirera till uppror mot förtryckare i grannländerna var oerhört naivt. Och direkt feltänkt. Dominoeffekten har vi tvärtom sett när folken själva har rest sig mot sina förtryckare - både Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak är nu borta från makten. Och ledare i Jemen, Jordanien och Algeriet känner sig tvungna att vidta åtgärder för att bemöta några av demonstranternas önskemål. Det är inte alls säkert att förtryckarregimernas fall slutar vid Mubaraks avgång.

Att påtvinga en ordning utifrån medför automatiskt större risker än när folk själva reser sig mot en förtryckare (dessutom är det sistnämnda ur alla tänkbara synvinklar mer sympatiskt). Irak är bara ett i raden av exempel på detta. USA begick en rad misstag, vilket Bush också erkänner i sin bok Decision Points. Men det största var förstås själva kriget, som inte kan ses som något annat än ett krig på fel plats. Om det bara är diktatorer och auktoritära regimer man vill ha bort skulle det förstås gå att bomba en rad länder i arabvärlden, Afrika och Asien. Så är givetvis inte fallet eftersom USA samtidigt som de lidelsefullt beskrivit hur mycket bättre världen är utan Saddam Hussein också lierat sig med och aktivt stöttat andra diktatorer (inklusive den ledare som det egyptiska folket demonstrerade i arton dagar mot för att få bort).

Att beskriva Bush som en person som hade tydliga principer kring demokrati och frihet är därför i grunden fel. Han var efter den 11 september 2001 endast inriktad på en sak: att förhindra nya attacker mot USA. Därför agerade han militärt i Afghanistan och Irak, därför tillät han tortyr, därför införde han Patriot Act. Det hade inte ett skit med frihet att göra. Bush är förstås inte ensam. USA:s vacklande hållning i demokratifrågor har varit minst lika tydlig under Barack Obamas tid som president. För bara några veckor sedan missbedömde Obamaadministrationen läget fullständigt och kallade Mubaraks regim för "stabil". USA ville aldrig ha något maktskifte i Egypten. De föredrog hela tiden stabilitet framför den osäkerhet som demokrati kunde resultera i.

Ibland finns inga bättre sätt att bli av med galenpannor än att använda militärt våld. Men betydligt oftare utgör de inte ett tillräckligt stort hot mot omvärlden för att en militär intervention ska kunna motiveras. Saddam Hussein tillhörde den senare kategorin medan det är mycket möjligt att Nordkorea tillhör den förra. Vi ska dock aldrig underskatta folks förmåga att själva göra sig av med despoterna. Det kommer en dag då gränsen är nådd även för Nordkoreas folk.

Exakt hur det kommer att gå med demokratiseringen av Egypten vet ingen i dag. Men Egypten har blivit av med en förtryckare efter tre decennier. Det är värt att fira. Och inte en enda amerikansk bomb har fallit.

Kareem bortförd

Den egyptiske bloggaren Kareem Amer, som släpptes i november efter att ha suttit av fyra år i fängelse för att ha hädat president Mubarak och islam, är saknad. Han ska ha setts delta i demonstrationerna och blivit bortförd tillsammans med en vän när han var på väg hem.

För en person som Kareem Amer, som offrade fyra år av sitt liv för rätten att få kritisera både regimen och religionen, var det förmodligen inget svårt val att delta när de stora folkliga protesterna mot president Mubarak drog igång. Nu tyder tyvärr mycket på att han åter sitter i fängsligt förvar.

(tipstack: Jonas)

Västvärldens skam

Västvärldens tvehågsenhet när de demokratiska värdena står på spel är inget nytt fenomen. Samma minst sagt pragmatiska syn på demokrati och mänskliga rättigheter såg vi under och efter andra världskriget. Vi såg det även när de baltiska staterna bröt sig fria från Sovjetunionen. Inte minst är det stormakter, vars strategiska intressen styr alla ställningstaganden, som beter sig på detta sätt. Därför kan USA störta vissa diktaturer och liera sig med andra förtryckare utan att skämmas. Hänsyn för mänskliga fri- och rättigheter kommer i andra eller tredje hand.

Politiker älskar att prata. President Barack Obama är förmodligen den främste retorikern bland amerikanska presidenter på många år. Men när saker verkligen ställs på sin spets sviktar både USA och EU i sin demokratisyn och kan inte ens förmås göra tydliga uttalanden för en förtryckt opposition i en nordafrikansk diktatur. Allt handlar om politisk stabilitet och personliga kontakter. När ett folk har fått nog av sin förtryckare och vill kasta ut honom, blir västvärldens stolta demokratier därför ängsliga. Hosni Mubarak har varit en nära allierad till USA och Israel i Mellanöstern och även haft vänskapliga kontakter med flera europeiska stater. Det är således inte alls förvånande att företrädare för USA och EU inte tar ställning för det egyptiska folkets krav på frihet utan kommer med svävande och innehållslösa uttalanden om behovet av stabilitet och ansvar. Sverige har inte varit ett dugg bättre. Alla vackra tal om demokrati ekar pinsamt tomma.

Vi kan räkna med en ännu fegare hållning från USA och EU när det i framtiden höjs krav på demokratiska förändringar från kinesiska oppositionella. Då kommer västvärldens ledare att predika behovet av lugn och stabilitet. Det är politik när den är som snuskigast, mest ryggradslös och hycklande.

Otillräckligt

I ett TV-sänt tal till folket lovade Hosni Mubarak att inte ställa upp för omval i september. Talet var defensivt och tidvis lite patetiskt. Mubarak påstod att hans plan hela tiden varit att inte ställa upp för omval. Presidenten avslutade med att säga att han tjänat sitt land länge och att han tänker stanna och dö i Egypten, och därmed inte göra som Tunisiens ledare och fly landet med fickorna fulla av pengar.

Direkt efter talet började dock demonstranterna att skrika slagord och vissa tog sina skor i händerna, ett sätt att häda presidenten. Om detta löfte hade kommit alldeles i början av demonstrationerna hade det kanske räckt. Men nu har hundratusentals människor samlats. Vreden har väckts och rädslan försvunnit. Samtidigt har armén lovat att inte göra något som riskerar att skapa ett blodbad. Vad väntar demonstranterna om de ger upp och går hem?

Efter decennier av förtryck och svek litar folket helt enkelt inte på presidenten. Han kan ju faktiskt göra vad han vill under tiden fram till valet i september - en evighetstid för ett folk som vill ha förändring nu. Mubarak kan både arrestera och tortera demonstranter och se till att valen riggas för en efterträdare. Om han nu ens uppfyller sitt löfte att inte ställa upp själv.

Mubarak lovade demokratiska reformer via parlamentet, men oppositionspolitikern Georges Ishak förklarade mångas inställning för CNN på knackig engelska: "My dear, the parliament is false!"

Bollen är satt i rullning

Det som hände i Tunisien, vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka, och det som nu händer i Egypten är oerhört inspirerande för alla som tror att förändring kan komma inifrån.

Händelserna i Tunisien och Egypten visar att det faktiskt går att åstadkomma förändring även i hårdföra diktaturer om folk bara är tillräckligt många och enade. Förändring inifrån är nästan alltid att föredra framför utländsk militär intervention. Den tar tid, men det finns något vackert i när ett folk tar tillbaka makten från en despot och därmed väljer att kontrollera sitt eget öde. "Det kan ta längre än många tror, men regimen kommer att falla till slut", hävdar bedömare från Chatham House i BBC. Bollen är med andra ord satt i rullning. Det som kommer att avgöra om det går fort eller tar lite längre tid är framför allt Mubaraks stöd från militären.

Efter decennier av förtryck släpps folkets uppdämda ilska loss, vilket resulterat i vandalisering och bränder. Bland demonstranterna finns emellertid många som aktivt försöker uppmana folk att inte plundra eller vandalisera. Kaos ger bara Mubarak skäl att med våld "upprätthålla ordningen" och "skapa säkerhet". Att skjuta på fredliga demonstranter är att på tydligast möjliga vis ta ställning mot sitt eget folk och ett säkert sätt att väcka avsky runt hela världen. Att skjuta på personer som plundrar och vandaliserar kan snarast få motsatta reaktioner.

Att sparka regeringen men själv sitta kvar kommer inte att hjälpa Mubarak att vinna folkets hjärtan. Han har heller inte mycket trovärdighet när han säger att det behövs reformer och att förändring endast kan uppnås genom dialog. Mubarak har haft 30 år på sig att åstadkomma demokratiska reformer i Egypten men endast haft ett intresse: att sitta kvar vid makten. Det vet hans allierade USA mycket väl och Obama har varit tydlig i sitt senaste tal. Egyptierna vill bara ha vad alla andra folk vill ha: demokrati, yttrandefrihet och en fungerande och icke-korrupt rättsstat. Inte ens diktatorer kan sitta kvar utan folkligt stöd hur länge som helst.

Taskig tajming

Västdemokratierna får plötsligt börja ompröva sin välvilliga inställning till flera av arabvärldens diktaturer. Bara några dagar före diktatorn Ben Alis fall i Tunisien erbjöd Frankrike regimen hjälp att kontrollera upplopp. Från USA gavs omdömet att "regeringen är stabil" (underförstått att det var något positivt) om Hosni Mubaraks egyptiska regim några dagar efter att protesterna spridits från Tunisien till Egypten. Nu pågår en debatt om att bryta med Egyptens Hosni Mubarak. Nu. När diktatorn redan är på fallrepet och regeringen ska avgå.

Ibland är västvärldens stolta demokratier verkligen helt utan fingertoppskänsla...

Välkommen ut!

Efter 1 470 dagar i fängelse är Kareem Amer, känd som fängslad bloggare i Egypten för att ha förolämpat presidenten och religionen, på fri fot. För en kort tid sedan fick vi information om att han blivit misshandlad. Efter att Kareem fått lite tid för sig själv efter så lång tid bakom galler kommer vi förhoppningsvis få veta mycket mer om hans tid i fängelse.

Fortsättning lär följa. Nu en liten kvällswhisky för att fira!