Journalistikens kris

"I vår felrapporterade värld är Israel-Palestina en kontinent, liksom USA, medan resten av planeten är någon sorts bihang varifrån man vid behov kan hämta notiser för att fylla ut sidorna."

Konflikten i Demokratiska republiken Kongo är världens just nu värsta konflikt - den värsta sedan andra världskriget. Medierna fortsätter emellertid att fokusera på Israel-Palestina-konflikten i år efter år (med ett kortare instick om Syrien just nu). Om den skeva medierapporteringen skriver Håkan Lindgren i dagens understreckare (läs den!).

Det sägs ofta att al-Qaidas krig grundas i islamisternas hat för västvärlden i allmänhet och vår frihet i synnerhet. I studien Deadly Vanguards (2009) skriver tre forskare att i al-Qaidas terroristattacker under åren 2004-2008 var 88 procent av offren muslimer. Med detta i åtanke blir det svårt att hävda att attackerna riktar sig mot västvärlden. Alternativt är al-Qaida några av världshistoriens klantigaste krigare.

Ett grundläggande problem är mediernas lathet eller bekvämlighet. Jonathan Stray undersökte härom året 800 nätartiklar om samma nyhet. Alla utom 121 var identiska, 13 innehöll åtminstone något eget citat men bara 0,9 procent (sju stycken) byggde huvudsakligen på eget journalistiskt arbete. De allra flesta artiklarna i ämnet hade alltså producerats av journalister som helt sonika skrivit av varandra.

Exemplet är ingalunda unikt. I Sverige är det tydligt hur mycket material som härstammar direkt från TT. Det produceras över huvud taget väldigt lite granskande journalistik. Och när den väl produceras vill medierna ha en tydlig konflikt som är lättillustrerad för läsaren/tittaren. Det måste finnas en god sida och en ond sida. Därför var det väldigt lätt att rapportera från Irakkriget men är desto svårare att täcka konflikten i Kongo.

Är det inte just detta, att begripliggöra komplicerade skeenden, som ska vara journalisternas uppgift och eventuella talang? Vem som helst kan skriva av en TT-nyhet. Vem som helst kan återge vad någon annan berättat. Om det är allt majoriteten av journalisterna ägnar sig åt, vad skiljer dem i så fall från de av somliga så föraktade bloggarna? Tvärtom kan det vara i bloggosfären intressanta nyheter som avviker från mainstreamrapporterigen hittas i dag.

Det hävdas ständigt att tidningarna vill satsa på fördjupning för att överleva. SVT:s Aktuellt hade samma uttalade mål när programmet nylanserades. Men är det någon som tycker sig ha fått en bättre och mer detaljerad bild av världen efter att ha tittat på Aktuellt eller läst Dagens Nyheters utrikesdel på sistone?

Språk möjliggör bildning

Jag skrev i går om att svenska högstadieelevers kunskaper i engelska språket står sig väldigt bra internationellt men att det också har inneburit att bland annat tyskan nobbas av alltfler.

Det finns emellertid fler perspektiv på engelskans dominans i Sverige och det är vilka konsekvenser den får politiskt. Svenska medier är väldigt västcentrerade och uppvisar bristande intresse för vad som sker i resten av världen, det vill säga utanför Europa och USA. Rapporteringen från Afrika handlar mest om svältkatastrofer, från Kina om ekonomi och därutöver får vi ibland veta att Mexiko har problem med drogkarteller.

Språkbarriären blir här ett konkret problem. Om allt färre ungdomar lär sig annat än engelska, om språkkurser får läggas ned på grund av bristande intresse, avspeglas det självfallet även i journalisters språkkunskaper till slut.

Inte ens bland välbetalda toppolitiker ser vi emellertid någon större kunskap i främmande språk. Kommissionär Cecilia Malmström pratar franska obehindrat vilket säkerligen underlättar mycket i hennes arbete då franskan är, eller åtminstone vill vara, ett stort språk i unionen. Men annars är det skralt med språkkunskaperna hos den politiska eliten. 

I Europaparlamentet översätts annars allt till medlemsländernas språk. Det går att förstå detta utifrån att även den mest språkbegåvade står sitt eget modersmål närmast och att debatter om komplicerade fördragstexter nog lättast förs på just detta språk. Det ger alla samma möjlighet att göra sin röst hörd.

Samtidigt innebär det att vi inte ställer några språkkrav på våra politiker. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg talar båda bra skolengelska, men den som har hört Mona Sahlin tala engelska är nog glad över att vi sluppit se henne representera Sverige i internationella sammanhang. Även Göran Persson kämpade med engelskan.

Jag kan tycka att man borde kunna kräva av en statsminister att han/hon inte bara kan engelska flytande utan också klarar sig på franska, spanska och kanske även kinesiska eller ryska. I mina ögon betyder det bildning och ger åtminstone ett sken av något slags kompetens. Dessutom öppnar det säkert dörrar på glänt som annars kanske skulle ha varit stängda. Att på ett statsbesök prata värdens språk är att visa respekt och viss vördnad, något som är universellt uppskattat.

Engelskans stora dominans i Sverige påverkar tvivelsutan nyhetsrapporteringen och -värderingen men också vilka filmer och program som visas på TV. Sverige är oerhört västcentrerat. Medierna ägnade ofattbart mycket tid åt det republikanska primärvalet i USA medan presidentval i Indien eller maktskifte i världens folkrikaste land Kina får några minuters sändningstid allt som allt. Brasilien, ett land på frammarsch, är helt bortglömt i svensk utrikesrapportering. Västcentreringen är problematisk då den förmedlar en skev bild av världen där allt kretsar kring väst och där vårt tankesätt är det enda tänkbara och rätta. 

Kunskaper i språk möjliggör att ta in perspektiv som inte är ens egna, att försöka förstå kulturer som avviker från den egna. Språk möjliggör därmed bildning. Vi är fattigare utan den.

FN ställer sitt hopp till - Iran

Tragedin i Syrien bara fortsätter. Omvärlden har fokus på konflikten men givet hur FN-systemet fungerar kan vi inte vänta oss något ingripande som betyder något.

Precis som under folkmordet i Rwanda 1994 har FN 300 "fredsobservatörer" i hela landet. De ska övervaka en vapenvila som inte finns och en fredsplan som inte följs. Härom dagen ska de dessutom ha blivit beskjutna.

Kraven på ett militärt ingripande växer på sina håll. Men det är osannolikt att någon av de militärt starka makterna vill kasta sig in i en krutdurk som Syrien.

Barack Obama kommer att få kritik hur han än agerar. Just nu kritiseras han för passivitet, när han bistod Nato i kampen mot Gadaffi fick han kritik för det. Ett militärt ingripande i Syrien är långt borta. Bashar al-Assad har en stor och, som det förefaller, lojal armé. Precis som Irak är Syrien splittrat mellan etniska grupper som just nu tycks ta kål på varandra.

En militär insats skulle vara förenad med oerhörda risker och det är Obama inte ett dugg intresserad av under ett valår. Möjligen skulle man kunna tänka sig att västvärlden beväpnar rebellerna. Men vem vet vilka rebeller som verkligen strider mot regimen och vilka som begår övergrepp på civila? Även där finns negativa erfarenheter i närtid (Libyen).

Att Kofi Annan ställer sitt hopp till Iran säger en del om FN:s desperata läge just nu. Det är inte ofta Iran ombeds medverka till att skydda människors fri- och rättigheter.

Visselblåsare lever alltid farligt

Turerna kring den kinesiske autodidakte juristen Chen Guangcheng (陈光诚) har varit många de senaste dagarna. Han har retat den kinesiska regimen genom att avslöja förekomsten av sena tvångsaborter och steriliseringar som ett led i ettbarnspolitiken - åtgärder som de flesta kineser redan är medvetna om. Chen flydde från sin husarrest, ingen dålig bedrift av en blind person, och tog sin tillflykt till USA:s ambassad.

Sedan blev det snurrigt. Kina blev upprört och ville i vanlig ordning ha en ursäkt från USA då de lagt sig i Kinas "inre angelägenheter". Chen ville dock stanna i Kina, uppgavs det. Han tog sig ut ur ambassaden med något slags löfte om att myndigheterna inte skulle röra hans familj.

Det dröjde emellertid inte länge innan Chen uppgav att han ville till USA tillsammans med sin familj. Historien har blivit besvärlig för både USA och Kina. Amerikanska före detta presidentrådgivare och tyckare har hävdat att Barack Obamas hela trovärdighet som president i "frihetens land" hänger på hur det går för Chen.

Riktigt så stort är nog inte detta fall. Men klart är  att båda länderna velat undvika att förlora ansiktet - Kina inför sitt eget folk, USA inför världens kameror. Inget av länderna vill ha någon diplomatisk kris, de är helt enkelt alldeles för beroende av varandra. Därför bör Kinas snabba krav på en ursäkt ses som en ryggmärgsreaktion.

De senaste uppgifterna är att Chen ska ha erbjudits ett gäststipendium på ett amerikanskt universitet och att hans utresa ska godkännas av kinesiska myndigheter. Det förefaller vara en pragmatisk lösning, lite typiskt kinesisk. Ingen förlorar ansiktet, alla tjänar på denna lösning. USA kan sägas ha hjälpt en kinesisk dissident, Kinas regering blir av med en stark kritiker för en tid framöver och genom att bevilja utresa för studier kan Chen sägas ha fått samma behandling som andra kineser. Slutet gott, allting gott. För denna gång.

Kinas behandling av Chen, som väl kan kallas något av en kinesisk visselblåsare, bör egentligen ses i ett större perspektiv. Visselblåsarna finns även i vår del av världen - och de lever alltid farligt. De finns i det lilla - anställda som avslöjar missförhållanden på sin arbetsplats tas sällan emot med öppna armar av arbetsgivaren - och i det stora - Bradley Manning visar hur USA ser på visselblåsare som avslöjar statliga brott mot mänskligheten. Och vi behöver kanske inte påminna om vad många skulle vilja göra med Julian Assange om han landade på amerikansk mark. Sett ur detta perspektiv blir den kinesiska regeringens behandling av Chen inte så märkvärdig.

Kinesiska namn

Det här med kinesiska namn verkar vara komplicerat för många. I västerlandet sätter vi våra förnamn först och efternamn sist. Skrivs det omvänt, exempelvis som på Skatteverkets personbevis, sätts ett komma emellan för att markera att det är efternamnet som hamnat först. Ändå lyckades min hyresvärds vaktmästare sätta min partners förnamn på dörren. Först mitt efternamn, därefter hennes förnamn. Det ser onekligen märkligt ut.

Vi ser rätt ofta hur svenska mediers okunnighet lyser igenom när de återger kinesiska namn. Enligt konfucianskt tänkande är familjen viktigare än den enskilda individen, gruppen viktigare än familjen och så vidare. Således sätts familjenamnet först. Detta avspeglas också i hur adresser skrivs på kinesiska. Skickar du ett brev till Kina skriver du landet först, sedan provinsen, staden, gatan och slutligen namnet på personen till önskar skicka det till.

Vi har sett Hú Jǐntāo kallas Jǐntāo (Barack Obama kallas inte alltför ofta Barack i svenska medier). Och när den fängslade Nobelpristagaren Liú Xiǎobō omnämns av en Daniel Persson i SvD kallas Liú förstås för Xiǎobō (eller var det Xiabo?). Visst kan man hävda att det är fritt fram för alla och envar att uttala sig om länder och kulturer utan att för den sakens skull ha någon vidare inblick i dem. I fallet med Kina illustrerar dock okunskapen ett mångårigt ointresse och arrogans. "Varför ska vi lära oss något om deras kultur - det är ju de som ska lära av oss!"

Väl medvetna om västs ointresse för att lära sig mer om kinesisk kultur och det kinesiska språket, väljer många kineser att ta västerländska förnamn när de kommer till väst. Jag måste säga att jag tycker att det är lite fånigt med alla dessa västerländsk-kinesiska namnkombinationer. I Saabaffären utan slut har vi exempelvis lärt känna Rachel Pang. Låter skitfånigt, lite som "cheeseburgare".

Jag förstår dock syftet med ett västerländskt förnamn och gudarna ska veta att jag har funderat över vilket svenskt förnamn som skulle passa min partner. Det skulle dock kännas märkligt att ge henne namnet Anna eller Katrin när vi från första början har använt hennes kinesiska förnamn. Hon får därför behålla sitt namn, om än i något förenklad form. Samtidigt har jag själv tagit ett kinesiskt namn för att förenkla kommunikationen väl på plats i Kina (Lǐ Hànwéi, 李汉伟).

När ingen, absolut ingen, kan uttala ens namn blir det efter ett tag ganska ledsamt. Problemet är att de flesta västerlänningar nog inte ens är intresserade av att försöka uttala kinesiska namn. Således väljer många kineser att ta ett västerländskt namn när de flyttar till eller jobbar i väst.

I kinesiskan finns ett stort antal morfem som jag kan förstå är knepiga att uttala när man hör dem för första gången. Dit hör exempelvis jiǔ (久), jūn (君), zhǎng (张), zhàn (站) och zì (字). Min partners hemstad Zhànjiāng (湛江) är således nästan hopplös att uttala för den som inte har den minsta koll på kinesiskt uttal. Det hade varit enklare om hon i stället vuxit upp i Fóshān (佛山), som uttalas ungefär som man kan förvänta sig. Men man kan inte få allt.

Religionen backar, moralismen består

Allt fler kallar sig ateister. Religionen är på utdöende i delar av västvärlden, visar vissa studier. I Nederländerna betraktar sig 40 procent av befolkningen som icke-religiösa, i Tjeckien är siffran 60 procent. Det är förstås uppmuntrande om allt färre tror på kringsvävande andeväsen och i stället resonerar rationellt.

Samtidigt behöver det sjunkande stödet för religionerna inte nödvändigtvis betyda att andligheten bland dessa människor minskar. Många kan se sig själva som mycket andliga utan att för den sakens skull tro på Jesus eller en specifik helig skrift. Religionen har inneburit ett ohyggligt förtryck genom årtusenden och verkar än i dag moraliserande och förtryckande även i överlag hyggliga demokratiska länder. Inte minst har detta varit tydligt när det gäller kristendomens oerhört stora påverkan på vår syn på sex. Här har religionen gjort enorm skada.

Att allt fler är sekulära är således något positivt. Detta innebär emellertid inte att moralpaniken och sexmoralismen är på utdöende. Tvärtom ser vi en trend där nakenhet ses som något fult och där vi blir allt mer pryda, där gamla begränsande normer ska ersättas av nya (senast i raden av dumheter är censuren av Anders Zorns målningar på Facebook). Och att Socialdemokraterna skulle göra galenpannorna i Vänsterpartiets sällskap med förslaget om att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands kunde man ju ge sig tusan på... Feminismen har tagit över religionens sexmoraliserande roll.

Frihet måste man vinna

HAX har skrivit ett bra inlägg om västvärlden som det goda föredömets kraft. Det förtjänar en utveckling, dels i relation till händelserna i Nordafrika men vi bör också blicka inåt och syna oss själva. Är den demokratiska västvärlden ens ett föredöme längre?

Västvärlden har länge kallats "den fria världen" och det har varit av en anledning. I dag är världen inte lika svart och vit. Framför allt har utvecklingen i våra liberala (nåja) västdemokratier gått bakåt vad mänskliga fri- och rättigheter beträffar - samtidigt har andra delar av världen tagit steg framåt. Det går inte att peka ut något idealt land att leva i.

Vi ser nymoralistiska tendenser, en allt mer hysterisk terrornoja, en övervakningsstat som byggs ut i rasande takt med omfattande integritetsövergrepp som följd, begränsningar av yttrandefriheten, internetcensur och en fortsatt politisk vilja att detaljstyra våra liv - ända in i sängkammaren. Maktprojektet EU är på väg att göra demokratiska val till rena charader eftersom de flesta besluten som påverkar oss ändå fattas på EU-nivå av personer som inte har ett dugg med väljarna att göra. Lägg därtill att det i både USA och EU finns en klart oroande islamofobi på frammarsch.

Mycket håller kort sagt på att gå överstyr mitt framför våra ögon. Att nedmontera de medborgerliga fri- och rättigheterna i syfte att försvara dem mot yttre hot, som till råga på allt är synnerligen överdrivna, förefaller inte särskilt intelligent. Ändå är det precis den politiken som förs i Sverige, USA och EU - utan att befolkningarna reagerar. I Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen, Jordanien och Bahrain riskerar människor livet för de fri- och rättigheter som vi tar för givna. När våra egna folkvalda politiker (och de icke folkvalda i EU) beslutar sig för att beskära de fri- och rättigheter som gjort vår del av världen till en föredöme för förtryckta människor i andra länder - ja, då är vi tysta. Vi borde skämmas. Sveriges folk borde skämmas. Europas och USA:s folk borde skämmas. Det finns ett talesätt som säger att du kommer att precis få så mycket skit som du tar emot. Just nu sitter västvärldens befolkningar tyvärr med vidöppna munnar.

Frihet är nämligen inte bara att lägga en lapp i en låda vart fjärde år. Att få möjligheten att göra det är ett stort steg för den som aldrig upplevt något som ens liknar demokratiska val, det är inte svårt att förstå. Men frihet är mycket mer än så. Frihet är att få tycka, tänka, skriva och säga sin mening - även när den är obekväm. Frihet förutsätter också rätten till en rättvis rättegång och en human och professionell behandling av myndigheter. Frihet är dock inte bara rätten till något utan även rätten till frånvaron av något, nämligen frånvaron av tvång och yttre påbud.

Ska vi sammanfatta det kort och koncist måste grunden i ett frihetligt samhälle vara att få leva sitt liv efter eget huvud så länge man inte aktivt skadar någon annan människa, således rätten att exempelvis slippa att politiker hänger över ens axel och dikterar villkoren. Idén om att det personliga är politiskt är därmed den direkta motsatsen till frihet. Friheten förutsätter alltså tolerans, att jag accepterar dina livsval (även om jag tycker att de är konstiga) och att du accepterar mina (även om du tycker att de är konstiga). Det förutsätter också någotsånär rimliga politiker som inte är intresserade av att dagarna i ända hitta på djävulskap. Det är därför verklig frihet är så svår att uppnå. För att möjliggöra ett samhälle där människor har större frihet behöver politikens räckvidd minskas och den egna sfären utökas. Men vilka politiker går med på den agendan?

Att leva i ett föregångsland kokar för mig ofta ned till frågan om anständighet. Det finns stunder då vi helt enkelt inte kan hålla tyst eller släta över. Jag förstår att realpolitik och principer inte alltid kan gå ihop. Ekonomi och strategi vinner oftast över omtanken om mänskliga rättigheter, vilket är lika trist som det (förmodligen) är oundvikligt i en värld där vi alla är mer eller mindre beroende av varandra. Men jag skulle ändå önska att våra stolta västdemokratier någon enda gång kunde be vissa förtryckarregimer att fara och flyga genom att säga att vi skiter i deras oljepengar, vi ger fan i deras billiga tillverkningsindustri och diamanthandel. Vi prioriterar mänskliga värden. Det skulle i alla fall vinna min respekt.

Allra mest klädsamt vore det förstås om våra stolta demokratiska företrädare sopade rent framför egen dörr och på allvar försökte vara det där liberala föredömet i världen som förtryckta folk kan inspireras av och se upp till. Men det är också så att vi precis som libyer, egyptier och tunisier måste förtjäna vår frihet. Vi får den inte om vi fortsätter att rösta på samma gamla trötta politiker. Vi uppnår ingen förändring om vi passivt stöder den politik som monterar ned våra fri- och rättigheter. Det är inte konstigt att utvecklingen fortsätter när vi inte protesterar. Om vi anser att utvecklingen går åt fel håll, om vi tycker att vi förtjänar mer frihet och mindre politik i våra liv, då måste vi ge tusan i att rösta fram samma partier i val efter val.

Frihet förutsätter förändring. Jag tror nämligen inte att den kan komma från något av de partier som sitter i Sveriges riksdag.

Taskig tajming

Västdemokratierna får plötsligt börja ompröva sin välvilliga inställning till flera av arabvärldens diktaturer. Bara några dagar före diktatorn Ben Alis fall i Tunisien erbjöd Frankrike regimen hjälp att kontrollera upplopp. Från USA gavs omdömet att "regeringen är stabil" (underförstått att det var något positivt) om Hosni Mubaraks egyptiska regim några dagar efter att protesterna spridits från Tunisien till Egypten. Nu pågår en debatt om att bryta med Egyptens Hosni Mubarak. Nu. När diktatorn redan är på fallrepet och regeringen ska avgå.

Ibland är västvärldens stolta demokratier verkligen helt utan fingertoppskänsla...

Maktskifte

Vi är på väg mot ett historiskt maktskifte i världen. Allt eftersom den amerikanska dominansen minskar, ökar det kinesiska inflytandet. Västvärlden gör rätt i att börja förbereda sig.

Den som oroas över Kinas militära upprustning bör betänka att landets militärbudget fortfarande endast är runt en sjundedel av den amerikanska, att USA har mångfalt fler kärnstridsspetsar och egentligen mer av allting. Det är således långt kvar till något militärt tronskifte. Vad det nu skulle betyda. Till skillnad från USA har Kina inte några imperialistiska ambitioner. Vi lär inte få se kinesisk trupp i krigshärdar som Afghanistan. Det är inte Kina som startar krig på tveksamma grunder eller internerar och torterar andra länders medborgare utan rättegång (George W Bush försvarar waterboarding med att det "räddar liv" och anser inte att islamiska extremister har rätt till en rättvis rättslig process eftersom de ju inte erkänner en sådan för andra).

I egenskap av stormakt vill givetvis den kinesiska regeringen ha militära muskler. Det ligger i en stormakts natur. Visserligen kan Kinas anspråk komma att förändras i takt med att makten, och därmed risken för arrogans, växer. Men jag är faktiskt inte särskilt orolig för någon storkinesisk imperialism under 2000-talet.

En framväxande stormakt definieras emellertid inte enbart av sin växande militärbudget utan även av framsteg vad gäller forskning och utbildning. Det räcker att ta en titt på hur kinesiska föräldrar ser på sina barn och deras framtid för att förstå skillnaderna mellan öst och väst och vilka konsekvenser dessa kan få på sikt. Medan vi i Sverige har vant oss vid en negativ utveckling i skolan med allt färre elever som klarar de uppsatta målen - sannolikt en utveckling som pågått i myrsteg under flera decennier - och allmän slapphet i både grundskola och på universitetsnivå, ställer kinesiska föräldrar mycket stora krav på sina barn. Även om kinesisk disciplin kan tyckas omänsklig ur svenskt BBIC-perspektiv får den ändå konsekvensen att kinesiska barn och ungdomar lär sig mer än sina svenska motsvarigheter. Motivationen är en helt annan bland kinesiska barn. På sikt är det förstås förödande för Sverige.

Kina är i en rekordsnabb catch up-fas, ja. Men vi måste komma ihåg att det inte finns något av naturen givet som säger att allt kommer att gå på räls framöver. Den enorma korruptionen och frånvaron av en rättsstat i Kina är stora bekymmer. Den kinesiska ledningen måste också bemöta oerhörda utmaningar som handlar om fattigdom på den kinesiska landsbygden (900 miljoner kineser bor fortfarande på landsbygden även om flyttlassen till städerna går väldigt fort). Långt ifrån alla kineser kör bil och har fina lägenheter i Beijing. Dessa utmaningar är förstås inte obekanta för Kommunistpartiet. Jag är övertygad om att insikten om nödvändigheten av politiska reformer måste nå även ledargarnityret. Men det kommer att ta tid.

USA har utvecklats i antiliberal riktning och försatt sig i en mycket besvärlig ekonomisk situation, men jag tillhör inte dem som fruktar konkurrens bland stormakterna i världen. Kinas utveckling under 2000-talet ska tvärtom bli mycket intressant att följa. Folket i Washington borde inte längre känna sig alltför självsäkra. USA:s storhetstid kan vara på väg att ta slut. Historiskt är den i så fall att betrakta som en parentes.

Att lösa problem i Kina

Jonna Wibelius skriver på Radio 86 om hur man "löser" problem i Kina. Hur hanterar personalen på ett gym ett återkommande problem med ett gymkort? Nedanstående illustration är för perfekt för att inte användas.

"När historien upprepade sig en tredje gång började jag dock bli irriterad. Varenda gång bad jag dem kolla upp vad det var för problem med mitt kort, men varenda gång viftade de bort problemet och valde att bara släppa in mig ändå. Jag hade inte lust att stå och förklara mig själv varenda gång jag ville träna. Jag hade ju förnyat mitt medlemskap, kunde de inte bara lösa problemet med mitt kort för att få det hela ur världen?

Tydligen inte. Efter femte gången tog jag med mig kvittot jag fått när jag förnyade mitt medlemskap. Flickan bakom receptionen nickade beslutsamt och skulle just vifta förbi mig när jag sa:

-Nej, nu får det räcka. Nu får du lösa problemet med mitt nya kort. Jag tänker inte ha detta samtal varenda gång jag kommer för att träna.

-Men jag kan berätta för alla andra receptionstjejer att det är problem med ditt kort! Svarade tjejen.

-Kan du inte bara LÖSA problemet istället för att gå runt det? Sa jag ilsket.

-Jag ska berätta för alla. Jag lovar att det inte kommer att inträffa igen!

Denna historia är ett typexempel på hur man hanterar problem i Kina. Osäker på hur man ska ta itu med problemet väljer man hellre att sopa det under mattan än att gå till grunden med det."

Väst VS Kina när det gäller att tackla problem.

Kina VS väst

De kulturella skillnaderna mellan öst och väst i världen är stora. I Europa har vi länge och väl, och det gäller inte minst Sverige, låtit oss inspireras och påverkas av amerikansk kultur. Ibland har det varit till det positiva, ibland till det negativa. För att ta några exempel har jag personligen inte mycket till övers för amerikansk matkultur och egentligen inte så mycket för dess TV-kultur heller. Jag anser, generellt, att det produceras bättre, mer genuin TV-underhållning i Europa än i USA och klarar över huvud taget inte av skräp som CSI och alla "fråga experterna"-program. Ändå är det så tydligt att alla vägar bär till USA i en svensk TV-tablå.

Det som inspirerar med Asien är att det är så annorlunda jämfört med västvärlden. Maten, dofterna, människorna, tankesättet - nästan allt är annorlunda. Ibland kan man bli galen, men ofta är det bara fascinerande. Det får en också att inse att alla faktiskt inte är som vi, tänker som vi eller vill vara som vi.

Någon har tagit sig tid att illustrera några grundläggande skillnader mellan kineser och folk i västvärlden. Och det är faktiskt ganska talande.

Transportmedel, 1970-talet och i dag

Relationer

Punktlighet

Ledare

Livsstil

Kösystem

Fashionabelt på restaurangen

Decibelnivå på restaurangen

Bot för magont

På stan på helgen

Skönhetsideal

Ego

Problemlösning

Alla exempel finns här.