Jag gillar prylsamhället

När jag för en tid sedan började rensa i lägenheten för fotografering inför en eventuell försäljning slogs jag av hur mycket prylar jag har samlat på mig genom åren. Det är den där klassiska ögonöppnaren som ofta drabbar oss när vi ska flytta, antar jag.

Efter att ha burit ned flera bokhyllor, tömt det mesta av spelavdelningen och rensat hemmet på alla personliga föremål blev lägenheten plötsligt... större. Luftigare.

Problemet är att jag inte skulle vilja leva så året om. Jag gillar prylar. Jag trivs med ny glänsande elektronik i TV-bänken, en till trave böcker till bokhyllan och nya spel till retrosamlingen. Men jag får nog vara tacksam för att jag bor ihop med en person som inte har riktigt samma prylbehov som jag.

När jag besökte en tidigare kollegas hem slogs jag av hur oerhört kalt och opersonligt det kändes. Som en lägenhet inför en visning. Jag fick intrycket att de hade rensat undan halva hemmet bara för att det skulle se rent och städat ut när vi kom på besök, men så här i efterhand har jag tänkt på att det förmodligen inte var fallet.

Vissa har helt enkelt inte behov eller intresse av flera hyllmeter böcker, elektronik och prydnadsföremål i sina hem. De föredrar det avskalat. Rent. Och vitt! Framför allt vitt.

Detta bekräftas när jag läser SvD:s reportage hemma hos ett par som högst medvetet lever enligt minimalistiska principer. Men det finns även något modernt och "hippt" i att ha lite saker. Som ett slags statement mot konsumismen. Inte bara mot det så kallade slit-och-släng-samhället, som även jag kan ha synpunkter på, utan på själva idén att över huvud taget äga prylar.

Här övergår det praktiska till att bli politiskt. Minimalismen blir en politisk handling, ett slags året runt-version av "buy nothing day", en dag jag för övrigt alltid hyllar genom att handla. Helst lite extra.

Ty även om prylar aldrig kan ersätta eller ens jämföras med mänsklig kontakt, relationer eller kärlek, kan de faktiskt ge trygghet och uppskattning. Bara genom att finnas till. Vi skapar lätt relationer till våra prylar eftersom vi har minnen tillsammans med dem. Och det är dessutom väldigt kul att handla dem.

Jag råkar vara en person som trivs med prylar. Båda att gå in och köpa dem, att packa upp dem och att sedan använda dem. Jag vill ha sakerna i ordning, men jag skulle inte vilja leva i ett kalt hem. Då står jag hellre ut med att det är lite trångt här och var. Eller få höra från frun att jag har "för mycket" av något.

Därför brukar jag skämta med frugan om att det är aldrig för mycket prylar som är problemet - utan för lite plats.

De stackars studenterna

"Barnfattigdomen". Det börjar kännas som en något slitet ämne. Diskussionen har pågått länge och korten är lagda. Men det tycker inte kvällspressen och i synnerhet inte Aftonbladet som dundrar på med både barnfattigdomsblogg och nya reportage från Fattigsverige.

Under de här dagarna i juni hörs fulla och skränande studenter på lastbilsflak över hela landet. Ja, det är både irriterande och skitfånigt, men jag har i likhet med alla andra också stått så där en gång i tiden och betett mig. Även 20-åringar blir dock som folk med tiden. I alla fall de flesta.

Efter reportagen om de stackars fattiga barnen som inte får vare sig smarttelefoner eller utlandsresor av sina utblottade föräldrar har turen kommit till de stackars gymnasisterna. Det är dyrt att ta studenten, får vi veta av Natalia Kazmierska. Det är dyra studentmössor, mottagningar, champagnefrukostar och hyra av studentflak. Helst ska studentskivorna hållas på fina krogar med inhyrd DJ och 350-kronorsmiddagar, tydligen. Det är "summor i nivå med ett mindre bröllop".

Jag häpnar över beskrivningen. Visserligen var det några år sedan jag själv tog studenten och kanske skiljer sig landsbygden från Stockholm vad gäller snobbighet och krav. Men har Kazmierska gjort ett reportage på Östermalm som hon sedan låter stå som exempel för resten av landet? Vilken studentmössa kräver avbetalning under tre månader? Jag vill minnas att min kostade någon hundring. Vem har studentfesten på en innekrog och påstår att det är så kraven ser ut i dag?

Sådana här verklighetsfrånvända beskrivningar får två konsekvenser. Dels kan de helt i onödan hetsa fram ett allt dyrare beteende bland studenter, under uppfattningen att "det är så det ska vara", dels kan vuxenvärlden få för sig att det faktiskt ligger till på det här sättet och i förlängningen resultera i det ena korkade åtgärdsförslaget efter det andra. Tänk på lille Per som inte har råd med vare sig DJ eller champagne!

I texten avslöjas dock som vanligt vad det innerst inne handlar om: jämförelsehets. "Min mamma led något så otroligt av att inte kunna ge mig vad mina klasskompisar fick. Det tog hårt på mig att se hennes stress", berättar en 20-årig tjej. Alltså: titta på vad kompisen får och hävda att det är synd om dig när du inte kan få samma sak. Vuxenvärlden gör uppenbarligen sitt bästa för att underblåsa jämförelsehetsen genom att offerstämpla de barn och ungdomar som inte har samma tillgång till prylar, samma dyra hem, samma semesterresor och samma dyra studentskivor som vissa andra. Snacka om björntjänst.

Eller för att citera Josephine Bornebuschs Solsidan-karaktär Mickan: "Det är Lussans fel, det var hon som började!"

En vanlig Svensson.

Cirkus Saab

Jag har aldrig ägt en Saab. Jag kan således inte direkt hävda att jag har någon närmare känslomässig anknytning till bilmärket av det skälet. Vi hade en Saab 900 i familjen en gång i tiden. Den hängde med tills vibrationerna blev så stora att växlarna hoppade under körning. Då bytte vi. Jag borde således ha direkt negativa erfarenheter av Saab och inte bry mig om dess öde. Ändå är det tråkigt att skåda vad som nu händer med företaget.

Efter återuppståndelsen för ett drygt år sedan har Saabs existens fortsatt att hänga på en skör tråd. Att VD:n Jan Åke Jonsson, den man som agerat såväl propagandaminister som respirator åt företaget under lång tid, väljer att hoppa av i maj är ett hårt slag för det evigt optimistiska Saab. Kvar blir motpolen, storskrävlaren Victor Muller, som närmast kan liknas vid en idrottsdiva. Hans historia har sammanfattats i boken Cirkus Muller och det lär vara förfärande läsning. Problemet är att allt tycks gå i repris när Muller leder Saab. Muller har ett välsmort munläder, vilket hjälper honom att få med sig investerare på de mest vansinniga projekt. Som att pumpa in hundratals miljoner i en biltillverkare som inte visat vinst på 20 år. Inför medierna agerar han som bilbranschens egen Bagdad-Bob. Säljmål är bara bra att ha så länge man når dem. Medierna fokuserar för mycket på det negativa (det har inte varit så mycket positivt att skriva om). Alla vill Saab illa.

Bolaget verkar lida av akut pengabrist. På något annat sätt är det svårt att förklara uteblivna betalningar i miljonklassen till en rad underleverantörer. Målet att sälja 80 000 bilar under 2011 känns avlägset. Enda räddningen för stunden stavas Vladimir Antonov. Frågan är vad han ser för vinster i att pumpa in hundratals miljoner i ett sjunkande fartyg.

Min bristande erfarenhet av Saabägande till trots känner jag lite för märket. Kanske är det den naturliga sympatin för den lille i leken (jättarna är det alltid svårare att sympatisera med) och det faktum att jag kan känna för döda ting. När jag väljer TV är designen om inte avgörande så i alla fall lika viktig som innehållet. Jag köper väldigt ogärna saker som inte är snygga och väldesignade, oavsett om det handlar om en mobiltelefon eller ett vardagsrumsbord. När Saab presenterar väldesignade bilar som nya 9-5 och 9-5 SportCombi är det svårt att inte bli lite varm i hjärtat. Förutom att det står över 3 000 jobb på spel - plus underleverantörer - vore det alltså förbaskat tråkigt om Saab gick omkull eftersom bilbranschen förlorar ett intressant företag.

Mycket tyder dock på att det vi nu ser är symtomen före ett klassiskt svenskt bilföretags slutliga dödsryckningar. Möjligen skulle det spara mig lite pengar eftersom risken är överhängande att jag i framtiden skulle gå och köpa en ny Saab. Inte minst för designens skull.

Snygg!

Världens coolaste pryl?

Tidningen M3 Digital World har utsett världens genom tiderna coolaste prylar. Jag vet inte vilka kriterier man har använt, men resultatet känns minst sagt släktstruket. Varför inte upplysa oss om saker som inte har varit eller är var mans egendom? Commodore 64 var häftig när den kom, men någon särskild coolhetsfaktor över allt annat har den inte. Walkman har däremot haft en viss coolhetsstatus, särskilt innan den blev riktigt populär. Jag saknar parabolantennen, som var riktigt cool när den blev tillgänglig. Extra coolt var det om man hade motor på sin antenn. Då var man king of the village.

1. Commodore 64
2. Nokia 6110
3. VHS-bandspelaren
4. Sony Walkman
5. NES
6. Vägg-TV:n
7. Canon Digital Ixus
8. US Robotics Sportster
9. Game Boy
10. iPod