tisdag 8 februari 2011

Känslan av fattigdom

Debatten om barnfattigdomen har väckts till liv igen efter Rädda barnens rapport i vilken det hävdas att barnfattigdomen vuxit i Sverige på senare tid (medan Social rapport 2010 visar att den långvariga fattigdomen, som varar fem år eller längre, har minskat för alla grupper i samhället). Till diskussionen hör också frågan om vad som egentligen är fattigdom i ett rikt land som Sverige. Att det finns människor i Sverige som har små ekonomiska marginaler råder inga tvivel om. Men är det fattigdom? Och vem kan avhjälpa problemet?

Problemet med vänsterns definition av fattigdom och "orättvisor" är att alla inkomstskillnader och olikheter i levnadsstandard ofta utmålas som rena rama misären. Inkomstskillnader kommer vi aldrig ifrån och det är endast en pytteliten grupp av radikala kommunister som egentligen vill göra något åt dem. Om inkomstskillnader finns kommer även olikheter i levnadsstandard att finnas. Det betyder att alla inte kommer att flyga till Thailand på vintersemester, alla kommer inte att åka i svindyra BMW eller Mercedes och heller inte kunna ge sina barn de dyraste och hippaste prylarna i julklapp. Men det finns gott om sätt för goda föräldrar att kompensera för detta.

Jag växte upp i ett hem där mina föräldrar tack vare hårt arbete, tidvis på så många som fyra arbetsplatser parallellt, försörjde familjen och möjliggjorde en högre levnadsstandard för familjen. Det är först nu långt senare jag inser hur mycket arbete de lade ned, hur många timmar de slet och hur många semestrar de offrade för att familjen skulle få det bra på sikt. Men vi hade alltid hemlagad mat på bordet och ingen gick i trasiga kläder. Ibland åt min mor mindre för att det skulle räcka till oss alla, har jag fått veta långt senare.

Jag är faktiskt glad att jag växte upp i ett hem där det inte slösades, där pengar betydde något. På så sätt lärde jag mig pengars värde. Sådant sitter i även i vuxna år. Man slänger inte mat. Man lagar upp mat och fryser in för att ha till hands när det inte finns tid. Om två likvärdiga produkter står bredvid varandra i mataffären köper man den billigare. Och självfallet får det yngre barnet ärva både kläder och prylar från det äldre. Varför ska man tvunget köpa nytt?

Men, ja. Det finns en skam i att vara fattig/ha små ekonomiska marginaler. Utan tvekan är det så och allra värst är det för barnen. Så långt är Rädda barnens debattutspel en viktig signal. Men det finns en tendens hos medierna att trivialisera - eller ska vi säga materialisera? - problemet. Fattigdom handlar faktiskt inte i första hand om att vara tvungen att avstå från den dyraste mobiltelefonen, besöket på den flashiga restaurangen eller en bh för 500 spänn.

Samtidigt kommer vi inte ifrån att i skolan är det ofta just det materiella som räknas. Det är kläder och prylar som ger status, i dag kombinerat med långväga resor. Så var det när jag växte upp, när du växte upp och så är det i ännu högre grad i dag. Jag kan därför beundra föräldrar som inte kastar sig in i ett race de inte behärskar utan beslutar sig för att uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar. Lätt är det sannerligen inte ty ingen vill straffa ut sitt eget barn från gemenskapen.

Känslan av fattigdom, att sakna det alla andra har, är individuell. Jag tror att det bästa man som förälder kan ge sina barn är trygghet. Om grundtryggheten finns, minskar risken för dålig självkänsla och oro. Det finns faktiskt barn som överöses med prylar men vars enda egentliga önskan en onsdagskväll är att få dricka choklad och äta rostat bröd med sina föräldrar. Att få känna att de finns där. Att som barn veta att föräldern alltid bara är ett samtal bort och att man kan lyfta luren och ringa när som helst, i vilken situation som helst, ger en trygghet som ingen dyr jacka eller iPhone i världen kan köpa.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Fattigdom är inte heller en hyra på 7 200 kr i månaden!

http://aftonbladet.se/nyheter/article8231212.ab

Hans Engnell sa...

Verkligen. Jag minns den artikeln.