Förnyelse som ideologi

Moderaterna ska förnyas. Igen. Det är kontentan av den text som totats ihop åt Fredrik Reinfeldt på DN Debatt.

Det enda moderatledaren har att komma med är att partiet ska fortsätta att förnya sig. Vilket ju inte säger någonting om vad partiet vill. Det är tråkigt att se vad som har hänt med det gamla borgerliga oppositionspartiet under Reinfeldts ledning.

Moderaterna har redan antagit ett nytt idéprogram, en text som förstås helt saknar idéer och visioner. Nu ska man "lyssna" ännu mer och - inte minst - förnyas. Månne är det fråga om just det "lyssnande ledarskap" som Reinfeldt under FRA-debatten visade prov på när en av partiets riksdagsledamöter utsattes för vuxenmobbning i den högre skolan.

Fem arbetsgrupper ska tillsättas för att fortsätta förnyelsen av politiken. Mest handlar det om enkla lösningar på komplicerade problem. Alliansen har exempelvis fortsatt Socialdemokraternas satsning på fler poliser. I stället för att undersöka hur polisen kan arbeta och/eller organiseras mer effektivt väljer regeringen att bara utbilda fler. Kvantitet räknas. Reinfeldt (läs hans talskrivare) nämner utrikesföddas svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Men regeringen har ingen lösning på detta problem. Jag vågar påstå att sänkt krogmoms inte är svaret. Varken Socialdemokraterna eller Alliansen har lyckas göra det enklare att få jobb som utlandsfödd.

Svenska folket bli friskare också. Ett mål som, när det kommer från politiker, bara kan betyda mer klåfingrighet i form av högre skatt på sådant som anses onyttigt och fler pekpinnar för att förmå oss att leva mer hälsosamt.

Vi bjuds även på lite ofrivillig (tragi)komik:

Alltför många ser fortfarande politiskt ledarskap som något som bäst utförs bakom skrivbord och stängda dörrar. Att ha ett förtroendeuppdrag för Moderaterna innebär dock att svara upp till väljarnas förtroende. Det är uppdragets kärna. Därför krävs en fortsatt utveckling av förtroendemannarollen, med utgångspunkt i samtal, möten och dialog. Fler moderater måste lämna sammanträdesrummen och möteslokalerna för att möta människor i deras vardag och verklighet.

Detta alltså sagt om förtroendevalda politiker som mobbas om de just tar sin förtroendemannaroll på allvar, representerar sina väljare och går emot partilinjen i någon fråga. Komiskt eller bara tragiskt? Välj själv. Moderaterna har blivit ett skämt.

En bättre värld

Trots att vi ofta intalas om motsatsen har världen på många sätt blivit en bättre plats att leva på. Det finns en tydligt negativ utveckling rent politiskt, men den förtjänar en egen bloggpost. Denna handlar om tillväxtskepticismens idioti.

Hans Rosling har blivit den positiva motrösten i en kakafoni av negativism och pessimism, inte sällan påeldad från vänsterhåll, om tillståndet i världen. Rosling visar med konkret statistik, snillrikt illustrerad genom Gapminders grafik, att fattigdomen faktiskt minskar, att barnadödligheten sjunker och att många så kallade u-länder inte alls är så långt efter oss stolta i-länder som vi vill tro. De är i en catch up-fas, men många är redan på väg ikapp på ett antal områden.

Det är inte direkt biståndets förtjänst att fattigdomen minskar. Det handlar om satsningar på rätt områden, inte passivt stöd från utlandet. Grunden i fattigdomsbekämpningen är tillväxt. Kina gick från fattig jordbruksnation till världens andra största ekonomi (och världens största bilmarknad) genom att steg för steg öppna upp sin ekonomi och genom att inte bara tillåta utan även uppmuntra privat rikedom. Máo Zédōngs (毛泽东) porträtt må hänga över Himmelska fridens port och hans lik ligga i mausoleet på torget tvärs över gatan. Men Kina är i dag ett helt annat land med en helt annan plan än under Máos dagar. Och utanför ordförandens mausoleum säljs plastblommor som läggs vid en staty av den gamle tyrannen för att sedan samlas in och säljas på nytt. Allt i sann kapitalistisk anda.

Till skillnad från i Sverige andas inte kineser avundsjuka när de ser grannen i en Mercedes. De tänker att en sådan bil ska de minsann också ha i framtiden. Det gäller bara att jobba hårt. Och jobbar gör de, kineserna. Mer än vad många svenskar kan föreställa sig.

Tillväxtkritikerna vädrar morgonluft med jämna mellanrum. De kräver ett annat samhälle. De kräver nolltillväxt för "naturens skull". Men Kina är ett tacksamt exempel på vad årlig ekonomisk tillväxt kan åstadkomma när det gäller fattigdomsbekämpning. Tillväxten har legat på tvåsiffriga tal under lång tid och har nosat på 9 procent när flera av Europas ekonomier har minustillväxt och även annars så framgångsrika Sverige bromsar in. För 2012 tror Kina på en tillväxt på 7,5 procent, en nivå som är nödvändig för att jobben ska bli fler till den massiva befolkningen. Med tillväxten följer inte bara konsumism och prylmani utan även teknologisk utveckling som på sikt gynnar miljön, inte förstör den.

Samma recept som fungerat i Kina fungerar även i Indien, Afrika och Brasilien. Tillväxten i sig löser inte problemen, men den är en grundförutsättning för att fattigdomsbekämpningen alls ska kunna komma igång. Att motsätta sig en tillväxtpolitik är att be om permanentad fattigdom. Inga enprocentsmål i bistånd kan ersätta liberaliserade marknader, värn om privat egendom och en uppmuntran till människor att jobba och bli rika.

Veckan som gick #16

# Ledaren är tillbaka. Vladimir Putin är tillbaka som Rysslands president efter fyra år som premiärminister och tandemstyre med Dimitrij Medvedev. Nu siktar Putin på att sitta 12 år i rad, vilket med hans historia av valfusk säkert inte blir några problem. Fjolårets parlamentsval, där Enade Ryssland åter blev överlägset störst, resulterade i stora folkliga protester. Det återstår att se hur ryssarna reagerar på Putins nya valseger. Misstankarna om omfattande valfusk finns kvar.

# Vad är kränkande fotografering? Regeringen vill råda bot på att den som blir fotograferad i intima situationer inte har något rättsligt skydd. Beatrice Ask lägger därför fram ett lagförslag (PDF) som förbjuder integritetskränkande fotografering "som inte ska behöva tålas". Detta öppnar för en mycket delikat gränsdragningsproblematik. Ty vad är egentligen kränkande för vem? Intressanta dilemman lär vänta. Upp till två års fängelse ska brottet kunna ge.

# KD snart historia. Kristdemokraterna finns knappt längre. Göran Hägglund vann kampen mot Mats Odell med god marginal, men det var trots allt en tredjedel av ombuden som var emot honom. Hur han ska lyckas entusiasmera sitt parti i ännu ett val, efter år av av usla opinionssiffror, år en gåta. Reinfeldt planerar sannolikt redan för tiden efter KD i Alliansen och KD letar febrilt efter en profil. Kanske borde KD bli lite mer böghatare, lite mer preventivmedelsmotståndare. I mitten får de ändå inte plats.

Kina satsar på militären

Kina satsar mer och mer pengar på sin militär. Årets budget ligger på runt 700 miljarder kronor. Det ska jämföras med budgeten för den "interna säkerheten", till vilken all möjlig kontroll över befolkningen räknas, som så sent som i fjol var något högre.

En starkare kinesisk militär närvaro i Asien uppges oroa USA. Kina har ofta visat sig väldigt lättkränkt - ett av många exempel är att relationerna till Norge fortfarande är frostiga efter att Liú Xiǎobō (刘晓波) tilldelats Nobels fredspris 2010. Men förutom lite gnabbande med Japan har Kina, till skillnad från USA, inte visat några som helst aggressiva tendenser i sin utrikespolitik.

Att en framväxande stormakt vill satsa på militären är inte så märkligt. Och till skillnad från USA har ju Kina faktiskt råd. Miljarderna till militären till trots ligger Kina fortfarande långt efter USA:s 3 500 miljarder. Barack Obama, eller vem som nu leder Vita huset efter höstens val, behöver nog inte vara så orolig.

Putin är tillbaka

Vladimir Putin är åter Rysslands president. Som väntat vann han söndagens presidentval långt före konkurrenterna. Han siktar därmed på 12 nya år som landets ledare.

Misstankarna om omfattande valfusk kvarstår trots att Putin låtit installera kameror i samtliga vallokaler. Kamerorna är förstås en åtgärd som bara begränsar en del av fusket. Att människor kommenderas till vallokalerna och ombeds rösta på Putin - genom hot eller med löfte om pengar - kan inga övervakningskameror få stopp på. Korruptionen är ett enormt problem i Ryssland.

Vallokalsundersökningarna säger att Putin får runt 58 procent av rösterna, en förkrossande seger före kommunistkandidaten Ziuganov som väntas landa på runt 17 procent.

Efter parlamentsvalet i december utbröt oväntat stora protester runt om i Ryssland. Det återstår att se om Putins seger, som innebär att det inte blir någon andra valomgång, blir tändvätska för nya protester eller om ryssarna helt enkelt resignerar.

Tanken svindlar. Putin vid makten fram till 2024. Då är han 72 år gammal och har styrt landet i totalt 20 år, plus fyra år som premiärminister. Vi kan räkna med fortsatta steg bort från det som en gång började likna demokrati. Det är svårt att hitta ljuspunkter i Ryssland just nu.

Sexköpslagen en vattendelare

Att synen på prostitution är en vattendelare mellan män och kvinnor är ingen nyhet. Det är därför inte förvånande att en betydligt större andel kvinnor än män vill ha kvar förbudet mot köp av sexuella tjänster. Uppgiften ingår i den stora kartläggning av prostitution i Sverige som gjorts vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Stödet för den så kallade sexköpslagen bygger i hög grad på fördomar, okunskap och logiska felslut. I debatten används nämligen ett flertal irrelevanta argument till lagens försvar. Den anses exempelvis minska trafficking, vilket är ett märkligt argument eftersom sexhandel och människohandel är olika företeelser - det handlar alltså om frivillig sexhandel respektive (all sorts) handel under tvång. En lag som reglerar frivilliga sexuella relationer anses således ha en positiv effekt på ett annat område och ska därför bevaras.

Resonemanget blir lätt förvirrat, särskilt när kvinnor i debatten blir till "flickor" och diskussionen helt plötsligt handlar om barnprostitution. Inte sällan kryddas debatten med siffror (oklart varifrån de kommer) om hur mycket denna globala handel omsätter. Fortfarande har det inget med sexköpslagen att göra.

Ett annat argument grundas på uppfattningen att köp av sexuell tjänst alltid är en form av exploatering, en uppgörelse mellan en starkare och en svagare part (där kvinnan, säljaren, alltid utpekas som den svagare). Lagen ska således ställa sig på den svagare partens sida.

Denna uppfattning är vanligare bland kvinnor än män. Men den är felaktig eftersom den utgår från worst case scenario - en drogberoende kvinna i ett främmande land som inte anses ha något annat val än att sälja sin kropp på gatan och ofta står under en hallicks kontroll. Den gruppen finns givetvis, men den är mycket liten i jämförelse med alla fristående sexsäljare som inte sällan sexarbetar deltid vid sidan om annan sysselsättning.

Om vi ska ha en relevant uppfattning om vad sexarbete är måste alla dess delar ingå, inte bara den minoritet som säljer sex på gatan mot sin vilja eller är offer för tvångsprostitution. Exploateringsargumentet omyndigförklarar inte bara vuxna människor och underkänner vår förmåga att bestämma över vår sexualitet. Den stigmatiserar en redan utsatt grupp och gör tillvaron ännu svårare för de sexsäljare som redan befinner sig i en besvärlig situation. Sexsäljaren har aldrig varit intressant för lagstiftaren. Det är nyttigt att påminna om detta när lagens försvarare pratar om exploatering av en svagare part.

Ett annat argument är den normativa effekt som lagen ska ha på människors inställning till sexhandel (som enligt lagstiftaren är en sorts "våld i samhället"). Här har lagstiftaren lyckats i den meningen att allmänhetens uppfattning har påverkats i en för politikerna positiv riktning. Detta konstaterades även i den så kallade utredning av sexköpslagens tio år som leddes av Anna Skarhed.

Sexköpslagen kan sägas vara en del i statens biopolitiska strävan. Alla som strider för rätten till självbestämmande borde således reagera mot att staten vill reglera och bestämma över vår sexualitet. I Sverige gör emellertid såväl konservativa som placeboliberaler och feminister gemensam sak mot den fria sexualiteten. Sexhandelsfrågan diskuteras inte längre på någon högre politisk nivå utan används endast i soffprogram där någon liberal person utses till dagens driftkucku.

Det lär finnas all anledning att återkomma till studien om prostitutionen i Sverige när jag har läst den.

"Kränkande fotografering" blir olagligt

Regeringen vill göra kränkande fotografering till ett brott. Beatrice Ask lovar att lagen inte ska inskränka yttrandefriheten (jo, så brukar det ju låta) och reglerna har avgränsats för att tydliggöra vilka gränser som gäller för vad som är acceptabelt och inte. Bakgrunden är att människor har smygfilmats och fotograferats mot sin vilja, något som sedan inte lett till någon påföljd. Ur det perspektivet går det att förstå att frågan hamnat på Asks bord.

En lag som förbjuder kränkande fotografering kan skapa intressanta dilemman. Det blir fråga om en mycket delikat gränsdragningsproblematik. Ty vad är egentligen kränkande för vem? Det handlar ju inte bara om bilden eller filmen i sig utan om hur de används. En nakenbild behöver inte vara så farlig i ett särskilt sammanhang, men läggs den ut på nätet eller klistras på busshållplatser blir den plötsligt kränkande. Det är sammanhanget som avgör.

Det pågår just nu en trend att dels fotografera män som "skrevar" på bussen och tunnelbanan - ett slags kvinnlig protest mot att män inte sitter med benen ihop som kvinnor - samt att ta bilder av män som anses attraktiva, lägga upp dem på en sajt och sedan låta folk tycka till. Alla dessa bilder tas utan männens godkännande. Är de då kränkande? Säkert för vissa.

Bilder på "snyggingar" skulle sannolikt anses objektifierande om de föreställde kvinnor i stället för män. Kommer vi att få se en könsdimension i den praktiska hanteringen av lagen? En naken man brukar vanligtvis inte anses lika kränkande som en naken kvinna. Och vad som är kränkande är som sagt helt och hållet individuellt.

Detta ska bli intressant att följa.

Nej till förnekelseförbud

Det kommer även fortsättningsvis vara tillåtet för fransmän att förneka folkmordet på armenierna 1915. Det står klart efter att den franska författningsdomstolen sagt nej till lagförslaget. Detta är ett nederlag för president Sarkozy, som drivit frågan hårt och som en följd av detta även retat upp Turkiet.

Författningsdomstolens utslag är bra. Politiker ska inte påtvinga människor en viss historieskrivning. Större tilltro än så måste vi ha till både yttrandefriheten och människors förmåga att själva söka information om historiska skeenden.

KD på väg bort

Kristdemokraternas värsta problem är inte de usla opinionssiffrorna. Det är bristen på identitet. Den stärks inte direkt av att partiet anpassar sig till eller blir överkört av övriga allianskollegor i fråga efter fråga. Allianssamarbetet har visserligen gett partiet ett visst inflytande genom Göran Hägglunds chefskap på socialdepartementet, men det riskerar att kosta partiet dess riksdagsplats.

Så sent som 1998 fick KD nästan 12 procent av rösterna. Då hette partiledaren Alf Svensson, men politiken var fortsatt konservativ och familjevurmande. Det skulle indikera att det de facto finns en väljarbas för konservativa familjefrågor bara man har rätt ledare och vet att utnyttja frågorna på rätt sätt. Då satt emellertid partiet i opposition mot en impopulär Göran Persson. I dag sitter man i regeringen och hunsas under ett alltmer maktfullkomligt moderatparti.

Hägglund har försökt vinna borgerliga mittenväljare genom att prata om rätten för "verklighetens folk" att bestämma mer över sina liv. Det bar inte frukt. Frågan är om han över huvud taget har någon plan för hur partiet ska överleva 2014 års riksdagsval. Han är själv ifrågasatt internt och partiet lyckas inte vinna terräng i avgörande frågor. Den nye rikspresschefen Johan Ingerö har onekligen en uppförsbacke framför sig.

Fredrik Reinfeldt planerar sannolikt redan för livet efter KD. Det enda raka för Reinfeldt vore förstås att ingå en allians tillsammans med Sverigedemokraterna. De röstar oftast ändå med regeringen och när det gäller migrationspolitiken har SD visserligen en mer långtgående politik än regeringen, men en kompromiss vore inte omöjlig att nå rent sakpolitiskt.

Nu är en sådan konstellation omöjlig av många skäl, inte minst PR-mässiga. Därför lär det bli Miljöpartiet som Reinfeldt kommer att sträcka ut handen till vid ett eventuellt dödläge efter nästa val. Politiken kommer då att flyttas ännu längre vänsterut. Men politikens innehåll, eller visioner om vart den ska leda, har ju aldrig varit Reinfeldts huvudintresse.

Den politiska eliten

Den politiska makten har alltid åtnjutit särskilda förmåner, även om dessa varit betydligt mer blygsamma i Sverige än i många andra länder. Sällan har dock gapet mellan eliten och den vanlige medborgaren varit så avgrundsdjupt som det är i EU just nu.

Väl tilltagna löner på runt 60 000 kronor efter skatt, traktamenten (3 000 kronor varje dag de närvarar vid utskottsmöten, sessioner eller gruppmöten - som belöning för att de orkar kliva upp på morgonen?), förmåner, en "kontorsersättning" på närmare 40 000 kronor för presumtiva utgifter i hemlandet... Listan över Europaparlamentarikernas inkomster kan göras lång. Därtill ska läggas pengar för att anställa assistenter, personer som det knappast går att klara sig utan på grund av det hysteriska lagstiftningstempot i parlamentet men som tidigare oblygt kunde vara både kompisar och fruar.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, själv tidigare EU-parlamentariker, anser att det finns "besparingspotential" vad gäller Europaparlamentarikernas löner och ersättningar. Jo, det kan man ju säga. Men några sådana av betydelse kommer givetvis aldrig bli av. Ty när folket ska dra åt svångremmen får elitens förmåner inte rubbas. De ska tvärtom utvidgas. När hörde du senast om en lönesänkning för en politiker?

Inte ens på den privata marknaden beter man sig så här. När Nintendo gjorde miljardförluster under 2011, de första i bolagets historia, sänkte cheferna på alla nivåer sina löner med så mycket som hälften. Nu har Japan en annan företagskultur än väst, men beslutet var ändå en fingervisning om att det faktiskt går att strypa flödet även i toppen. Om man bara vill.

Det enormt privilegierade liv som EU-parlamentarikerna lever sticker förstås extra mycket i ögonen på vanligt folk i kristider när löner sänks, arbetslöshetsersättningar stramas åt och många drabbas av uppsägningar. Den ekonomiska verkligheten når aldrig Bryssel och Strasbourg. När grekiska politiker beter sig likadant samtidigt som landet står på randen till konkurs är det inte så konstigt om vanligt folk får nog och tar till gatorna.

Även om Sverige i ett europeiskt perspektiv ligger bra till vad avståndet mellan folk och folkvalda beträffar, är det även här tydligt att den politiska eliten berikar sig skamlöst. Riksdagspensionssystemet är ett typexempel på detta. Pension utgår till den som suttit en bestämd tid i riksdagen.

Det finns i dag personer som inte suttit i riksdagen sedan 90-talet men ändå lever på riksdagspensionen. Tar man ett jobb räknas pensionen ned, vilket förstås gör att många tidigare ledamöter väljer att vara hemma och peta naveln i stället. Och detta i ett land vars regering skriker sig blå över den så kallade "arbetslinjen".