fredag 30 september 2016

En värld utan filter


Det råder inga tvivel om att sociala medier och bloggar är en demokratisering av journalistiken. Det som tidigare refuserades av redaktörer och ansvariga utgivare kan i dag uttryckas och föras fram.

Detta är i grunden något gott då det minskat makten hos våra stora mediehus och ökat inflytandet hos vanligt folk. Men utvecklingen har också en baksida, och det är baksidan av samma mynt: frånvaron av ett filter.

Det som skrivs i sociala medier upptar alltmer av vår tid. Inte bara på bloggar och i de sociala medierna kommenteras mycket som skrivs - det görs i allt högre grad även i traditionella medier. Och det är inte de djupa och tankeväckande analyserna som får mest spridning. Det är de korta och idiotiska utspelen som hyllas, hånas och kommenteras.

Dumheter som skrivs på Facebook och Twitter är allt oftare föremål för krönikor, ledartexter och artiklar. Ju högre någon skriker, desto mer högljudd blir responsen. Ju tyngre slag under bältet någon utdelar, desto brutalare blir responsen. Så där fortsätter det i en till synes evigt nedåtgående spiral. Ibland känns det som att det offentliga samtalet helt håller på att spåra ur.

Även om jag i grunden gillar bloggar och sociala medier och ser vilken enorm potential dessa forum kan ha när det gäller att demokratisera samtalet och knyta samman människor som delar intressen och/eller värderingar, börjar dess baksidor bli alltmer framträdande.

Sociala medier är lite som att föreställa sig alla i sin omgivning utan kläder på kroppen. Blunda och tänk dig in i den situationen för ett ögonblick. I enstaka fall hade det varit riktigt gemytligt, men det hade ändå inte varit värt det eftersom du får hela omgivningen på köpet.

Det finns inget filter mot det dumma, korkade och vidriga längre. Allt träffar oss rätt på näthinnan.

Visserligen är det möjligt att isolera sig i sina bubblor, vilket jag berört tidigare, men även där blir det svårt att helt ignorera allt dumt eftersom vänner och bekanta också reagerar på samma saker.

Det är kort sagt knepigt att vara mycket samhällsintresserad och engagerad och samtidigt försöka behålla ett visst mått av förnuft och reson. Det har blivit allt svårare.

Jag inbillar mig även att övriga medier dras med i den nedåtgående spiralen - tonen sätts inte längre i djuplodande reportage utan i korta tourettesliknande utbrott på Twitter. Ett medium som byggt för att människor inte ska förstå varandra.

Hur ska man annars kunna förklara att ett blogginlägg av en generalsekreterare för Advokatsamfundet som kallar politiska motståndare för "brunråttor" efter upprördhet i sociala medier följs upp av en lika obegriplig som vidrig Expressen-krönika som går till generalsekreterarens försvar och spekulerar om inte dessa råttor bör utrotas med gift? Hur långt ut i rännstenen har vi inte vandrat när offentliga personer med prestigefyllda uppdrag sänker sig till denna förfärligt låga nivå och sedan får stöd i en av landets största tidningar?

Å andra sidan kan ju allt också vara ett enda stort konstprojekt. Sådant kan man inte heller gardera sig mot längre.

Vi lever onekligen i intressanta tider. Så "intressanta" att jag till och från känner ett växande behov av att ta en paus från allt. Det, mina vänner, är kanske vad som krävs för att härda ut.

onsdag 28 september 2016

Krig, kampanjer och journalistik


För ett år sedan drev DN en kampanj för att svenskarna skulle öppna sina hjärtan. På uppslag efter uppslag efter uppslag skrev de om migranter på väg till Europa och Sverige. Personliga öden. Ingen analys. Jag fick nog och sade upp prenumerationen.

Sedan kom den 24 november, den stora Vändningen och i dag ser debatten annorlunda ut. Till och med DN:s ledarsida har skärpt tonen något.

I en kort text berättar Peter Wolodarski om nya reportage som DN publicerar så här ett år senare. Det återstår att se om de blir lika kampanjartade som fjolårets flyktingserie eller om tidningen nöjer sig med att visa vidriga bilder på lemlästade barn den här gången. Skälet till att jag undrar är att Wolodarski avslutar sin text så här:
I dag berättar vi vad som pågår i Syrien. Vi gör det genom att visa många, mycket starka bilder. Nästa gång flyktingfrågan kommer på tal, tänk på dessa bilder. Det är inte några arkivfoton från 1900-talet.
Wolodarski vill uppenbarligen att vi ska tänka på sönderslitna barn när vi funderar över migrantkrisen, bostadsbristen, mottagningskapaciteten, segregationen och krisen i välfärdssektorn. Jag tror inte att det är med känslor och ömkan som vi fattar de mest rationella och långsiktigt hållbara besluten. Det krävs mer hjärna och mindre hjärta i svensk politik, för att uttrycka det lite krasst.

Tidningar och TV ska självfallet visa bilder från verkligheten. När det rapporteras från krig betyder det bilder på döda och skadade, även barn. Ty det är så verkligheten ser ut i krig. Det helvete som människor, såväl stridande som civila, genomgår i en krigssituation som den i Syrien går inte att förstå på djupet för den som inte haft samma erfarenhet. Hur många bilder som än visas.

Efter att ha läst ett otal ögonvittnesskildringar och böcker skrivna av stridande från andra världskriget, där det omänskliga helvetet beskrivs en del av vardagen, har jag åtminstone kommit så långt att jag förstår att jag inte förstår.

Däremot får rapporteringen inte bli sensationell eller kampanjartad. Det är här jag befarar att DN har fel syfte med sin rapportering.

Fjolårshöstens kampanj visade DN från sin sämsta sida. Tiden får utvisa hur det går den här gången.

tisdag 27 september 2016

Bidragsbatalj




Moderaterna fortsätter att ta små steg i rätt riktning i både migrationspolitiken och i synen på arbete och bidrag. Just i det sistnämnda fallet kan en av de stora konflikterna komma att stå i nästa valrörelse.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson aviserade i dag att M vill se medicinska åldersbedömningar av asylsökande direkt vid ankomst. I dag görs det först i ett långt senare skede men oftast inte alls.

Efter fjolårets rekordstora anstormning av ensamkommande till Sverige och efter att vuxna som påstått sig vara minderåriga både mördat och våldtagit på boenden för barn har Moderaterna vaknat. Bättre sent än aldrig, antar jag.

Moderaterna vill även öka skillnaden mellan att leva på bidrag och att leva på sin lön. Därför vill M förutom att sänka en rad ersättningar se ett tak så att de samlade bidragen aldrig överstiger 75 procent av lägsta lönen.

Än viktigare är emellertid att partiet vill att personer ska tvingas kvalificera sig genom arbete för att få full tillgång till bidragssystemen. Bland annat vill M korta föräldrapenningen till max ett år för den som saknar arbetsinkomst.

Härmed tar M ett tydligt steg mot ett kvalificeringssystem i välfärdsstaten. Ingen ska kunna kliva in utifrån och få full tillgång från dag 1. Detta är ett väldigt viktigt skifte i svensk politik, och måtte M våga driva detta fullt ut. Det är en helt nödvändig strid.

Nästa valrörelse borde handla om arbete mot bidrag. Vägen till ökad självförsörjning kan bland annat gå via bidragstak och ett system som kräver att människor kvalificerar sig för att få del av kakan. Men det krävs också att vi får en spridd övertygelse i samhället om att det alltid, i alla lägen, är bättre att försörja sig själv på ett hederligt sätt än att leva på andras bekostnad.

Vi måste återupprätta stoltheten i en egen försörjning i Sverige.

Elitfeminismen är ett innerstadsfenomen

Gudrun Schyman reser land och rike runt och "folkbildar" (läs: sprider sin feministiska propaganda). Men det går trögt utanför storstäderna. Detta frustrerar den feministiska ikonen.

Schyman beklagar sig över att hon som feminist blir "attackerad och ifrågasatt på olika sätt". Detta tror hon beror på att "kunskapsnivån är lägre" i glesbygden. Landsbygdsbor är lite efter, helt enkelt. Lite bakom flötet. Lite eljest. Om man får tro elitfeministen Schyman.

Att verklighetens folk på landsbygden inte bryr sig om Schymans feministtrams är inte så överraskande. Temperamentet och debatten ser annorlunda ut i Norrlands inland eller i skånska småorter jämfört med Stockholms innerstad. Människor är, vågar jag faktiskt påstå efter mina 19 år i jämtländsk glesbygd, mer jordnära.

Det kan emellertid även bero på att Schymans feministiska maktanalyser och hat mot män har väldigt lite att erbjuda den som oroar sig över om huruvida vårdcentralen får vara kvar efter nästa mandatperiod, om bensinskatten ska höjas igen och fördyra resorna till jobbet, om byskolan hotas av nedläggning och om fabriken i grannbyn där många kompisar är anställda ska flytta produktionen till Tyskland.

Det finns mycket i landsbygdens vardag som elitfeminister som Gudrun Schyman över huvud taget inte reflekterar över. Livsvillkoren på svensk landsbygd handlar inte om hur stor andel kvinnor som sitter i börsbolagsstyrelser eller huruvida en reklamfilm är sexistisk eller ej.

Feministiskt initiativ har absolut ingenting att erbjuda boende på landsbygden. Därför kommer Fi även fortsättningsvis förbli en sekt för privilegierade och bittra medelklasskvinnor i landets storstäder.

Elitfeminismen är främst ett innerstads- och mediefenomen.

Läs även:
Joakim Lamotte

måndag 26 september 2016

När samhället ger upp


Uppfattningen att Sverige håller på att glida isär är inte ny. Från vänsterhåll har den varit ett stående inslag i klasskampsretoriken i decennier. Men då har den avsett inkomstgap, skillnader i uppväxtvillkor, förmögenheter och liknande. Nu har den kommit att betyda något annat.

Det alltfler i dag menar med ett Sverige som glider isär är uppdelningen av landet i välfungerande områden respektive förlorade områden. Detta är något nytt, och det borde oroa alla oavsett politisk hemvist.

Det finns en rad samverkande faktorer som lett fram till denna situation. En ohållbar migrationspolitik med misslyckade integrationsåtgärder. En misslyckad skolpolitik. En undfallande kriminalpolitik. En allmän förflackning när det gäller att försvara viktiga värden i ett demokratiskt rättssamhälle. Blindhet, naivitet och grava politiska felprioriteringar har skapat en situation som inom bara något år kan komma att bli rent explosionsartad om vi inte vänder utvecklingen.

Berättelsen om Sjumilaskolan i Biskopsgården i Göteborg är ett tydligt men skakande exempel på vad som händer när samhället ger efter för kriminalitet genom att trivialisera ungdomsbrottslighet som exempel på "tristess" och "frustration", låter brottsligheten växa till sig år för år och samtidigt misslyckas med både arbetsmarknadspolitik, migrationspolitik och skola. Då går det precis så här (läs reportaget).

Alla goda intentioner i världen är förgäves om de bottnar i en naiv verklighetsuppfattning. Inga mångfaldsplaner eller genusglasögon hjälper om det saknas utbildade lärare som kan prata svenska eller en ledning som kan skapa förutsättningar för studiero.
Sjumilaskolan, där en tredjedel går ut med godkända betyg, är alltså den mångkulturella kunskapsskola som borde vara det liberala Skolsveriges skyltfönster på samma sätt som det konkursmässiga Malmö borde vara socialdemokratins paradexempel för Sverige och världen. Gemensamt för Göteborg och Malmö är att det är två städer som har styrts av Socialdemokraterna nästan ostört sedan den allmänna rösträttens införande. Men S känner inget ansvar för hur illa situationen har blivit.

Om situationen i Biskopsgården säger sociologen Maria Wallin:
Det handlar om att vi inte klarar att upprätthålla samhällets normer och då träder andra normer och maktsystem in. Göteborg är inte unikt. Då hade vi löst det här för länge sedan. Inte heller storstäderna är unika. Problemet kommer att eskalera över hela landet, det är en utveckling vi förutsåg redan när gängbråken började i Backa för sju år sedan. 
Wallin lyfter något som är självklart och samtidigt så skrämmande: om vi inte klarar av att upprätthålla samhällets normer kommer de att ersättas av nya. Det är just vad som nu sker på en rad håll. I Sverige finns områden där det är vardag att kriminella gäng dominerar gatubilden, stjäl, hotar, attackerar blåljuspersonal för att markera revir samt lever på att sälja stöldgods.

Det ska visserligen nämnas att väljarna i dessa områden faktiskt också har ett delansvar - genom att fortsätta att rösta på samma politiker med samma misslyckades politik har de själva bidragit till att skapa denna situation.

Men detta handlar även om rikspolitik. Skolan är ett nationellt misslyckande och inget unikt enbart för de mest utsatta områdena, även om läget är extra allvarligt där. Migrationspolitiken är inget som beslutats om i Biskopsgården. Ej heller polisens kris är Biskopsgårdsbornas fel.

Sjumilaskolan visar ett samhälle som har gett upp om unga elevers framtid, som inte tycker att den är värd att kämpa för. Som låter kriminella härja. Som låter bråkstakar styra. Och som sviker de elever som faktiskt vill något. När det tillåts gå så här långt återstår snart bara panikåtgärder, och de är sällan särskilt bra.

Titta noga, politiker. Detta är konsekvenserna av den politik som förts under de senaste 25 åren. Ni borde skämmas. 

söndag 25 september 2016

Gå inte i Löfvens fälla


Under lördagen lämnade Socialdemokraternas nyvalda partisekreterare ett besked som kommer sätta ny fart på spekulationerna om framtida regeringskonstellationer.

Beskedet är att Socialdemokraterna går till val ensamt utan Miljöpartiet 2018. Detta är egentligen inte så uppseendeväckande - partierna gick till val ett och ett även 2014 trots att det var underförstått att de avsåg att bilda regering tillsammans (den ende som inte hade förstått det var Jonas Sjöstedt).

Då kallade Löfven MP för "en naturlig samarbetspartner". Nu heter det att ett rödgrönt samarbete är "väldigt bra för svensk politik" men att S "gärna ser[r] mer av samarbete i politiken." Detta tillägg är ingen ogenomtänkt floskel.

Det är tydligt att Stefan Löfven inte vill binda sig till MP inför nästa val. Hans mål är att splittra Alliansen och att sitta kvar med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. En vänster-mitten-regering eller en rödgrön regering med aktivt stöd av L och C. Detta kan underlättas av om ett av allianspartierna åker ur riksdagen, vilket inte kan uteslutas i fallet Kristdemokraterna.

Det är lätt att förstå varför Löfven gör så här. Om Alliansen förblir intakt och dessutom tar över med stöd av Sverigedemokraterna är Socialdemokraternas chanser att ta tillbaka regeringsmakten starkt begränsade för överskådlig tid. Majoriteten av svensk väljarkår är ickesocialistisk. S är inte längre ett 40-procentsparti, även om dess självbild är kvar i gamla goda tider.

Skälet till att S gör ett uttalande om hur de tänker går till val redan två år före valet är sannolikt att öka pressen på allianspartierna. Under de senaste månaderna har Löfven utstuderat pressat alliansledarna på frågan om hur de tänker förhålla sig till SD efter nästa val när, som det verkar, inget av de traditionella blocken har samlat en majoritet.

I lördagsintervjun var KD:s partisekreterare Acko Anckarberg Johansson senast i raden att hävda att Alliansen inte kommer regera med stöd av Jimmie Åkesson. Bekymret för Annie Lööf, Jan Björklund, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra är att de inte går i takt med sina egna väljare.

Mest positiva till ett SD-samarbete är M-väljarna - två tredjedelar av moderaterna vill att partiet ska göra upp med SD i frågor där partierna har samma åsikt. Men till och med i Centerpartiet, som vill se sig som SD:s motpol, är stödet stort - i Ipsosmätningen stöder nästan hälften av centerpartisterna tanken på någon sorts samarbete med SD, vilket måste ha fått Annie Lööf att sätta den ekologiska kvargen i halsen.

Alliansen bör undvika att gå i Löfvens fälla. Hans mål är att splittra borgerligheten och hans vapen för att göra det heter SD. Om L och C faller för denna taktik säkrar de därigenom ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav för överskådlig tid framöver.

Det finns ett parti som kan vara nöjt med en sådan utveckling, och det är Socialdemokraterna.

Tidigare bloggat:
Läggmatch

fredag 23 september 2016

Stå upp för yttrandefrihetsfundamentalismen



Yttrandefrihet. Kanske den viktigaste friheten vi har. En fri- och rättighet som är så lätt att begränsa men så svår att vinna tillbaka.

I samband med 15-årsdagen av fängslandet av den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak hålls en manifestation för yttrandefrihet. I Sverige tar vi den för given, och det är farligt. Yttrande-, press- och tryckfriheten, tillsammans med mötesfriheten, är grundfundament i en demokratisk stat. Men dessa friheter måste ständigt vinnas och återerövras. Av varje ny generation, under nya förutsättningar.

I takt med att samhället förändras, dyker nya hot mot yttrandefriheten upp. Digitaliseringen har på ett sätt minskat avståndet mellan folk och makthavare, väljare och politiker, vilket gör att vanligt folks åsikter syns och hörs mer nu än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Den vanlige medborgaren har fått en plattform. Detta provocerar. Det upprör. Och det föder motreaktioner.

Den politiska makten, och dess tillskyndare, vill tysta vissa åsikter. Debatt blir plötsligt inte en positiv ingrediens i ett land med yttrandefrihet utan ett svek mot folket. Därigenom perverteras själva begreppet yttrandefrihet.

Vi ska skilja mellan rätten att yttra en åsikt och rätten att få yttra den utan motstånd och kritik. Det sistnämnda är givetvis inte yttrandefrihet. Men om rätten att yttra en åsikt de facto inskränks av hetslagstiftning och av en slapp syn på när vissa tar sig rätten att störa politiska möten och stänga ute vissa åsikter som stämplas som osympatiska, naggar vi yttrandefriheten i kanten bit för bit. Tills den dag då vi vaknar upp och upptäcker att inte heller din eller min åsikt längre anses acceptabel i offentligheten. Då just mina och dina åsikter har blivit paria.

Var gränsen ska dras för vad som anses acceptabelt att yttra, är fullkomligt godtyckligt. Drogliberalism? Legal sexhandel? Avkriminaliserad barnporr? Förintelseförnekande? Islamkritik? Fråga runt och du kommer garanterat finna många som drar gränsen där någonstans.

Det största hotet mot yttrandefriheten är förmodligen vår lättkränkta samtid. En tidsanda där människor ropar efter "trygga rum", vilket oundvikligen betyder att sådant som uppfattas som upprörande och kränkande inte bör eller får yttras.

Detta är en allvarsam utveckling om den inte stoppas i tid. Ty den dag som yttrandefrihet likställs med att säga sådant som ingen upprörs över, har den definitivt gått förlorad.