Jämställdhetsskryt

Det är märkligt det här med jämställdhet. Ibland handlar ordet om att dela saker exakt lika, ibland om att låta någon annan göra det man inte själv vill göra.

Anna Laerstadius Larsson, som skrivit många krönikor i ämnet i SvD genom åren, är så till sig i trasorna att hennes make servar familjen med maten att hon måste skriva en krönika om det. "Jämställdhetsskryt, muttrar mina kollegor när jag berättar på jobbet om hur jag har det", skriver hon.

"Min man är en annan sort. Han tittar lika gärna på damgolf som herrgolf på tv. Tycker att det är självklart att både jag och dottern ska spela fotboll om vi tycker det är roligt och väntar med middagen dukad när vi kommer hem. Maten är alltid varierad, ofta långkok inspirerade från världens alla hörn. Och köket kryllar av nya kryddor som han har hittat under sina nästan dagliga rundor till mataffärerna. Aldrig någonsin har jag hört honom klaga över den tid det tar."

Det var väl roligt. Men vad har det egentligen med jämställdhet att göra? Tänk dig det motsatta, att en man skulle skriva detta om sin fru och sedan etikettera det som "jämställdhet". "Jo, du vet, frugan tittar lika gärna på MMA som på Idol. Hon väntar med middagen dukad när jag kommer hem. Maten är jättegod. Aldrig någonsin hör jag henne klaga över den tid det tar att laga den." Om frugan dessutom skulle komma från Thailand eller något annat utomeuropeiskt land kan du ge dig fanken på att frun i fråga betraktas som piga (människors skadeglädje över att fem män väntade på samma thailändska tjej på Arlanda går inte att ta miste på, "de skulle säkert ha utnyttja henne ändå!").

Svensk jämställdhetsdiskussion går inte alltid att förstå sig på...

Det här är ju faktiskt genialt

Fredagsfilm

Är för trött i skallen för att prestera något kreativt - i alla fall just nu. Så tills vidare får ni hålla till godo med ett rätt häftigt klipp från baseballens obegripliga värld.

Välkomna invändningar

Tittförbudet mot barnpornografi har kritiserats i bloggosfären. Som enda parti tar Piratpartiet ställning mot den föreslagna 18-årsgränsen, som innebär att en bild eller film av någon under 18 år i en sexuell situation är att betrakta som barnpornografi.

Med viss förvåning konstaterar jag att även skribenter i SvD och DN är kritiska mot lagen av flera skäl. Sanna Rayman sätter fingret på en viktig punkt när hon skriver att vi inte bör "låta ett fåtal pedofilers blickar sätta standarden för hur vi ser på barn och ungas gryende sexualitet." Tyvärr är det precis det som redan har hänt. Människor med pedofila böjelser har kommit att bestämma hur resten av samhället ska se på barn. Pedofilhysterin är farlig men framför allt helt onödig.

Förutom rimliga bloggare, Piratpartiet och skribenter i DN och SvD är även polisen kritisk. Rikskriminalpolisen tror att lagen blir svår att använda. Jo, det kan man lugnt säga. Hur ska någon exempelvis kunna anmäla barnpornografiska sajter till Rikskriminalen om de inte ens får titta på dem? Samtidigt konstaterar polisens talesperson att det inte handlar om att jaga unga tjejer och killar som lägger upp utmanande bilder på sig själva på nätet. "Har man sett sexuella övergrepp på barn, då förstår man vad det är vi pratar om, då är det inte tonårstjejer på en social nätsajt". Problemet med lagen är att den inte tar hänsyn till dessa distinktioner. Om det är en 18-årsgräns som gäller, måste den gälla alla. Och då hamnar vi oundvikligen i dessa märkliga fall med 16- och 17-åringar som har sexuella bilder och filmer av sig själva.

Det vore önskvärt om lagstiftaren tog sig en extra funderare över detta och helst kastade hela lagstiftningen mot innehav av barnpornografi papperskorgen. Den är, som tidigare konstaterat, knasig och principiellt felaktig. Fokusera i stället på de verkliga förövarna. De som begår övergreppen och producerar materialet.

Dystopi

Det har varit övertydligt när det gäller "klimathotet" och det är väldigt tydligt när det gäller Lissabonfördraget: rapporteringen i svensk media är enfaldigt ensidig.

Svenska journalister i de större traditionella medierna har aldrig varit intresserade av att kritiskt granska klimathysterin. Fullständigt okritiskt, nästan med religiösa leenden, rapporterar de från politiska toppmöten där världens ledare sitter och samtalar om vilket väder vi ska ha på jorden de kommande 50 åren. Nästa svenska riksdagsval kommer inte bara att bli ett jobbval utan även ett klimatval, hävdas det. Hela situationen är så oerhört absurd. Full friska (nåja) människor tror på fullt allvar att de kan bestämma vilken medeltemperatur vi ska ha på jorden genom att fatta politiska beslut! Och de till synes lobotomerade journalisterna bara hänger på. Utan invändningar. Utan kritiska frågor.

Vi har sett samma sak ske under karusellen med Lissabonfördraget, inte minst sedan Irlands folk tvingats rösta en andra gång då EU inte gillade utslaget förra gången. Nu blev det ja och sedan Tjeckiens president Vaclav Klaus satt sig på tvären har han av svenska journalister utmålats som en bråkstake, en fåne, som lägger krokben för ett fördrag som alla vill ha. Dessutom måste ju vår älskade Reinfeldt, i egenskap av EU:s ordförande, få en framgång! Vilka journalister har läst fördraget, eller utdrag ur det? Vilka vet egentligen vad det handlar om? Eller gäller samma devis som i fallet med "klimathotet", nämligen att "debatten är över" och att inga avvikande argument längre tillåts?

Det är något som är genuint fel när ett helt lands media okritiskt tittar på eller aktivt spelar med när stora, väldigt omfattande förändringar klubbas igenom utan att folk får säga till eller ens kritisera dessa utan att idiotförklaras. Det är en obehaglig situation som råder just nu. Hundratals miljarder dollar kommer varje år att kastas på helt meningslösa försök att kontrollera klimatet på planeten. Samtidigt rullas en europeisk superstat fram i rekordfart, i princip ostoppbar. Den korrumperade och ickedemokratiska jättekolossen EU, världens största och dyraste klubb för inbördes beundran, kommer genom ökad överstatlighet få ännu större makt över medlemsländerna och därmed över ditt och mitt liv. Och Sveriges journalistkår står passiv vid sidlinjen - eller hejar på.

Dessutom är något på väg att hända i det politiska landskapet i Sverige när det gäller EU- och miljöfrågor. Snart finns ingen som helst EU-opposition kvar på någon högre nivå. Miljöpartiet har gett upp sin EU-kritik och ser nu i stället möjligheter att driva igenom miljöalarmism i hela Europa. Vänsterpartiet är på väg att släppa utträdeskravet. Inget borgerligt parti kritiserar klimatalarmismen, den svenske statsministern är tvärtom en lika stor klimatalarmist som vilken annan rödgrön politiker som helst. Om han innerst inne tror på detta trams är en annan femma, men Reinfeldt är en utsökt populist som ser vart vindarna blåser.

Allt detta känns som en mycket obehaglig olycka som spelas upp i ultrarapid. Hallå, är det ingen som ser någonting...?!

Ridå

Knäpp gylfen och packa väskorna. EU-superstaten är snart här.

Lissabonfördraget är slutligt ratificerat och påtvingat Europas folk. Det är en dag vi alla nog insåg skulle komma, ändå känns det dystert. Och hopplöst. Vad kommer nu kunna hindra EU från att bli den superstat så många varnat för i decennier? Bollen, som tillfälligt stannades upp, har åter satts i rullning. Marschen bort från den västerländska demokratin kan fortsätta.

Mörkret väntar.

Sexmoralismen tog just ett steg fram

Regeringen förslår, i enlighet med ett gammalt kristdemokratiskt förslag, att det ska bli förbjudet att titta på barnpornografi på nätet. Om du av någon anledning skulle hamna på en barnporrsajt begår du alltså ett lagbrott. Detta är feltänkt av flera skäl.

Först och främst är lagstiftningen kring innehav och spridning av barnpornografi inkonsekvent. Att inneha en bild eller skildring av ett övergrepp är endast förbjudet om övergreppet är 1) sexuellt och 2) om offret är minderårigt. Att inneha och sprida bilder eller filmer av mördade och lemlästade vuxna människor från brott eller olyckor är helt lagligt, även bilder på döda barn. Således är inte det viktiga att det som sker på bilden är ett övergrepp mot en människa eller ens att människan är ett barn utan att övergreppet är sexuellt och att någon tänder på det. Det är själva den sexuella attraktionen som lagen riktas mot.

Vidare bör konstateras att lagen mot innehav av barnpornografi ingalunda är en skyddslag. Den skyddar inte barnet och barnet som förevigas i en övergreppssituation har ingen rätt att få skadestånd för att händelsen i fråga har fotograferats eller spelats in på film. Brottet begås mot staten, inte barnet. Det sexuella övergreppet i sig begås förstås mot barnet, men det har vi redan andra lagar som reglerar (våldtäkt mot barn, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning samt utnyttjande av barn för sexuell posering).

Jag har absolut inget emot att polisen spanar på nätet och försöker identifiera offren från övergreppen. Det är ett viktigt arbete, dels för att kunna lagföra förövarna men också för att om möjligt kunna rädda de barn som kanske fortfarande far illa i denna stund. Emellertid är det principiellt fel att förbjuda någon att inneha en skildring av ett övergrepp - särskilt som lagstiftaren är inkonsekvent och frikänner alla övergrepp som inte är av sexuell natur. Vad lagen gör är att rikta udden mot den pedofila läggningen, själva attraktionen. Följdriktigt vill somliga även förbjuda tecknade och datoranimerade skildringar av barn i sexuella situationer. Något reellt offer finns inte - förklaringen blir i stället att barn som grupp i samhället kränks av att någon tecknar sexscener med barn i. Det är, för att uttrycka det diplomatiskt, ett tämligen långsökt resonemang, särskilt när vi diskuterar lagstiftning.

Slutligen finns ett integritetsargument mot det nya lagförslaget. Är lagen ens möjlig att efterleva? Hur ska polisen kontrollera vem som har varit inne på barnporrsidor? Rimligen genom att spåra IP-adresser. Vi kan anta att det är betydligt fler som tittar på barnpornografi på nätet än som aktivt laddar hem och sprider. Dessa människor måste alltså polisen ägna tid åt att finna och rättsväsendet lägga resurser på att lagföra. Det kommer att krävas ökad övervakning av Internet för att nå dit.

De här frågorna är ännu mer aja-baja än sexköpslagen. Det innebär att ingen politiker ur något läger kommer våga öppna munnen oavsett vad de egentligen tycker. Bara tanken på att få sitt namn sammankopplat med försvar av barnpornografi (för det är så det kommer att tolkas), är outhärdlig. Lagen kommer därför gå igenom.

Att regeringen dessutom vill sätta en 18-årsgräns för de som framställer pornografiskt material innebär en tydlig seger för sexmoralisterna på ECPAT. Det lär skålas i klosterlikör där nu. Denna åldersgräns innebär alltså att 15, 16-åringar inte får filma varandra när de har sex (eller att en 18-åring inte får filma när han/hon har sex med sin 17-åriga flickvän/pojkvän). Räkna med mängder av bisarra rättsfall framöver.

Först blev det förbjudet att inneha och sprida. Nu ska det bli förbjudet att titta. När blir det förbjudet att tänka?

Jämställdhetssjukan

Är svenskarna FÖR jämställda?

Ställningen just nu:

Ja (44.2 %)
Nej (55.8 %)

Är vi svenskar för jämställda? frågar Aftonbladet. I nätomröstningen som i skrivande stund lockat över 13 000 tyckare, svarar 44 procent ja. Fast frågan är egentligen omöjlig att svara på.

Frivillig jämställdhet är positiv medan påtvingad sådan är av ondo. I Sverige trycker vänsterfeminister på för påtvingad jämlikhet mellan könen och har gjort det framgångsrikt under många år. På Socialdemokraternas partikongress diskuterades kvoterad föräldraförsäkring - det betyder alltså att politiker som Mona Sahlin och Veronica Palm ska vara med och bestämma vem som passar dina barn och under hur lång tid. Från vänsterhåll har det länge hotats med kvotering av könssammansättningen i privata bolagsstyrelser, något som genomförts i Norge. Det är klart att det leder till ökad jämställdhet om man med jämställdhet menar 50/50 mellan män och kvinnor i alla situationer. När hotet är att upplösa företaget, är det inget svårt val att i stället slänga in lite fler kvinnor i styrelserna för att politikerna ska hålla käft.

Huruvida Sverige är ett för jämställt land beror alltså helt på vad man menar med jämställdhet. I min värld är det människor själva som ska leva sina liv och därmed vi själva som ska fatta vardagsbesluten om arbete, relationer, barnpassning, hemarbete. Men så ser det som bekant inte ut i verkligheten. Makten över våra liv finns hos politikerna - så länge vi själva accepterar det.

Jag lagar mat, tvättar, städar, hänger upp gardiner, stryker sängkläder och putsar fönster. Det har inget med manligt eller kvinnligt att göra. Men om en flickvän skulle vilja ha huvudansvaret för att tvätta och fixa gardinerna framöver (gardiner ligger om sanningen ska fram lite utanför mitt kompetensområde, men det är ju så kalt utan), skulle det betyda att förhållandet inte är jämställt nog? Att vi inte lever upp till den av politiker satta normen? Spelar det ens någon roll? Precis som i fallet med sexköpslagen (och hundratals andra exempel), handlar det om att påtvinga andra sin egen moral, sina egna värderingar om vad som är rätt och riktigt. Vänsterfeminister brukar ursäkta ingreppet med att det är för att vi alla ska nå vår potential som människor, inte kön, i framtiden. Tillåt mig skratta.

Problemet med jämställdhetsdebatten är att den ständigt polariseras. För ett antal år sedan kläddes extremfeminismen av på bästa sändningstid i SVT - vilket i sig var välkommet. Radikalfeministerna har obefintligt stöd hos det svenska folket (men är desto mäktigare inom de beslutande församlingarna) och det var viktigt att visa vilka galenskaper som dessa människor faktiskt står för. Nu på sistone har det varit Anna Anka som fungerat som måltavla för allt som inte anses kärnsvenskt och modäääärnt, det vill säga jämställt.

Sanning att säga är det få som är vare sig radikalfeminister eller Anna Ankas trosfränder. De flesta hyser dock en alldeles för stor tilltro till politiska insatser i privatlivet, vilket är en konsekvens av att svenska folket är uppväxt med att staten håller oss i handen från BB till graven. Kanske skulle vi prova att släppa stödhjulen och kräva att få cykla själva? Tänk om det visade sig att det rent av gick bättre utan stödhjul?

Ett monopol går i graven

I dag, den 1 november, försvinner det svenska apoteksmonopolet. Från och med nu kommer receptfria produkter att kunna köpas lite varstans, inte bara i butiker med grön Apoteket-logga. Stegvis kommer det att bli möjligt att handla receptfria läkemedel på både ICA, Coop och Statoil.

Någon fullständig avmonopolisering i bästa anda är det emellertid inte tal om. Staten behåller runt hälften av apoteken under Apoteket-franchisen och det finns regleringar kring hur nya aktörer får agera på landsbygden - trots att socialministern hävdat att det faktiskt lär bli fler apotek i glesbygd än tidigare ska det alltså regleras.

Apoteksmonopolet har varit en märklig företeelse. Jag kan rent logiskt förstå argumenten bakom Systembolagets detaljhandelsmonopol. Det finns där, med dålig tillgänglighet och förskräckliga priser, för att vi ska dricka mindre. Fanns då Apoteksmonopolet för att vi skulle bli mindre sjuka...? Eller inte orka gå och köpa medicin? Det har varit ett rubbat system som inneburit usel tillgänglighet och dålig service. Tack, Alliansen, för att ni tog bort det.

Ännu ett statligt monopol går alltså i graven. Vilket står näst på tur? Det är inte lätt att veta. Alliansen har exempelvis inte visat minsta intresse för att röra Systembolagets detaljhandelsmonopol, vilket gör att vi tills vidare får fortsätta att finna oss i att bli behandlade som mindre vetande när vi handlar alkohol.

Monopolet försvinner visserligen, men staten
behåller ungefär hälften av alla apotek.

Föraktet för oss dödliga

"Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel."
Thomas Östros

När Socialdemokraterna och andra partier till vänster pratar skatter, låter det som om skatteintäkterna uppfinns i en tomteverkstad i Rosenbads källare. De har inget alls att göra med alla arbetande medborgares skatteinbetalningar av sina egna inkomster. Lars Ohly har kallat Alliansens skattesänkningar till vanliga löntagare för att "strö ut pengar", förment ovetande om att de från första början tagits i beslag av staten. Thomas Östros anser som synes att det är ett "slöseri" att låta människor få behålla mer av sin lön varje månad. Så här låter det alltid när vänsterpolitiker pratar skatter. Noll respekt för skattebetalaren.

Man kan kalla det skattechock om man vill. En sak är i alla fall glasklar: med en rödgrön regering kommer skatterna att höjas markant. Socialdemokraterna vill återinföra förmögenhetsskatten, höja marginalskatterna och rulla tillbaka det senaste steget i jobbskatteavdraget. Vänsterpartiet vill chockhöja inkomstskatterna genom att helst ta bort hela jobbskatteavdraget (vilket skulle betyda 1 000-1 500 kronor mindre i plånboken för en vanlig löntagare) och Miljöpartiet vill fortsätta att höja miljöskatterna. Mot detta står en allians som trots allt har gett arbetande människor större marginaler när varje löning kommer.

Det är nog dags för Göran Hägglund att påminna om vilka som tillhör verklighetens folk. Thomas Östros gör det då rakt inte.

Rosa musen

Usch och fy! Någon har tillverkat godis som ser ut som könsorgan. Och så har intet ont anande mamma upptäckt dessa livsfarliga små godsaker i lösgodishyllan. Vad händer med ba-aarnen om de äter sådant? Blir de sexskadade? Får de snuskiga tankar? Tandtroll mellan benen?

"Det hette Rosa musen och Gomlulle och sånt. Barn ska verkligen inte behöva äta detta", säger mamman, både vän av ordning och allmänt inskränkt. Nej, barnen är inte tvungna att äta någonting. Du kan som förälder säga åt dina barn att det där godiset äter vi inte i vår familj. Ni får nöja er med roliga skumsvampar i stället. Pantade människa! Värt att notera är att det i vanlig ordning inte var någon som frågade vad barnen tyckte...

Hur kan någon bli så upprörd över att det finns godis som liknar könsorgan att man ringer Aftonbladet? Är det samma människor som med jämna mellanrum skriver insändare om att hundägare inte plockar upp bajs efter sina hundar, tro?

Dessutom: porrgodis. Vad är det för jäkla uttryck? Sedan när blev våra könsorgan och bröst lika med porr? Ibland förefaller skillnaden mellan Sverige och Saudiarabien hårfin.

Storsvensken

Beskedet att kinesiska Geely Automobile (Jí lì qì chē, 吉利汽车) köper Volvo har väckt starka känslor i Sverige. Nattsvarta rubriker har förutspått att det anrika bilmärket snart inte kommer att tillverkas i Sverige längre, att all verksamhet ska flytta till Kina. Riktigt så lät det inte när amerikanska Ford köpte Volvo. Men amerikaner är förstås hyggliga jämfört med kineser.

Frédéric Cho menar att affären blottlägger många svenskars fördomar om Kina. Vi har sett det förut. Människor som aldrig varit i Kina har ofta en väldigt negativ bild av landet. Och eftersom deras bild av Kina är så negativ, vill de inte åka dit. Det blir en spiral av fördomar och förutfattade meningar som i sin tur skapar en skev verklighetsbeskrivning. Okunskap föder, som vi alla vet, lätt rädsla. Så varför är då svenskar rädda för kineser?

Cho pekar också på det lite obehagliga förakt som finns för asiater. Geelys ägare Li Shufu (som i SvD utmålas som "Hisingens nya härskare") har beskrivits som en "risodlarson" (i kategorin "intressant information"?). Och alla vet ju att det är oerhört roligt att skämta om asiater ("vålulle, höhö!").

Sanningen är att Kina är på frammarsch. I Kina finns både pengar och vilja. Kineser investerar i Afrika, köper anrika utländska företag, lär av väst och gör kanske ännu bättre produkter till följd av det framöver. Finanskrisen har måhända påskyndat det tronskifte som många har väntat på, men det hade säkert kommit ändå. Inom några år väntas Kina vara världens andra största ekonomi, med endast USA framför sig. Kinesen kommer att vara den vanligaste turisten i världen om 20 år, spås det.

Jag är övertygad om att Kina är ett framtidsland, på många sätt. Landet har genomgått en enorm utvecklingsfas, både vad gäller ekonomisk utveckling och medborgerliga friheter. Vandringen är onekligen lång, men med de senaste 30 åren i backspegeln är det svårt att se dystert på framtiden för Kina. Säkerligen kommer det komma bakslag och det är värt att notera att utveckling av detta slag aldrig är linjär. Kina befinner sig i en ekonomisk catch up-fas som både kan avstanna och accelerera. En utveckling av de mänskliga rättigheterna som motsvarar den ekonomiska vore förstås önskvärd. Men åter igen måste vi påminna oss Kina före och efter Maos död för att se vad dagens Kina har blivit.

Medan vi svenskar har invaggat oss i tron att vi redan nått toppen, att resten av världen ser upp till oss medan vi dricker latte och sitter med armarna i kors, arbetar kineser och indier i sitt anletes svett för att få en bättre framtid. Därför dröms det mer i Asien än i det slumrande Europa. Och framtiden tillhör den som vågar drömma.