fredag 29 juli 2016

Nuppatag med Gabriel Wikström


Regeringen har beslutat ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att göra en ny stor studie av svenskars sexualvanor, berättar folkhälsominister Gabriel Wikström på DN Debatt.

"Sexualpolitiken får inte bara handla om specifika problem. Den måste också handla om det som är luftfyllt med sex om vi på allvar ska kunna lösa problemen", skriver Wikström. Vilka problem är det då folkhälsoministern tänker att den nya studien ska lägga grund för att lösa? Wikström räknar upp ett flertal:
Antalet oönskade graviditeter är fortfarande högt, män och kvinnor är långt ifrån jämlika och dagligen hör vi berättelser om trakasserier och våldtäkter eller om hur människor diskrimineras och misshandlas på grund av sin sexuella läggning. Problemen är grundläggande och drabbar många människor runt om i vårt samhälle.
Att regeringen plötsligt bryr sig om oönskade graviditeter är intressant. Jag gissar, givet de abortaktivister Socialdemokraterna har i partiet, att de inte vill röra abortpolitiken utan snarare dela ut kondomer.

Sexuella trakasserier, våldtäkter och annan brottslighet? Detta är en fråga för rättspolitiken, inte för en studie om svenska folkets sexvanor. Och helt uppenbart något som de rödgröna har bortprioriterat och fortfarande inte tar på allvar.

För både vänstern och högern har sexualiteten alltid varit politisk. I dag, när de religiösa bojorna i Sverige har släppt, är det i stället feministerna som står för kontrollen av vår sexualitet.

När regeringen vill låta utreda svenska folkets sexvanor för att "lösa problem" är det därför inte någon sexualliberal linje vi kan vänta oss utan tyvärr mer moralism. Wikström signalerar detta redan i sin debattartikel där han lyfter problemen med "en skev kvinnosyn [...] som förmedlas i kvinnoförnedrande pornografi eller i manliga miljöer".

Detta doftar ny politiskt korrekt sexualitet lång väg. Vilket inte vore ett dugg förvånande från en regering som diskuterat möjligheten att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands och betraktar porr som en form av våld mot kvinnor.

Min inställning är att politikerna ska hålla sig så långt borta från sängkammaren som möjligt. De ska inte lägga till rätta våra sexuella aktiviteter. De ska inte ens ha en åsikt om dem så länge det är myndiga människor som gör saker tillsammans.

Gärna forskning om människors sexualvanor, inte minst för att det är spännande. Men inte studier av politiker, för politiker. Sex är så mycket mer än ett uttryck för "folkhälsa".

Back off, Gabriel.

torsdag 28 juli 2016

En feministisk huskur



Det finns en utbredd uppfattning inom den feministiska vänstern att sexuellt våld beror på en toxisk manlighet. Om vi bara "fixar" denna påstått skadliga mansroll (ibland kallad manskultur eller machokultur), löser vi sexualbrottsproblematiken. Så lyder resonemanget.

Denna idé förfäktas på debattsidor, ledarsidor och i public service. Den sprids av Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, kvinnosakskämpar och rörelsen med det ironiska namnet Fatta.

Det är inte bara kvinnor som framför idén om en sjuklig manlighet som endast kan botas med en gedigen feministisk huskur. Män, som Fatta-ambassadören Svante Tidholm, deltar genom att sprida ett slags manligt självhat.

Hur löser man då problemet med sexuellt våld enligt denna övertygelse? Genom att prata. Men framför allt genom att skuldbelägga halva befolkningen för att de har ett visst kön.

Denna sortens generalisering är endast möjlig att göra i Sverige när det gäller en specifik grupp: män. Aldrig om etniska minoriteter, aldrig om religiösa grupper, aldrig om kvinnor. Vad som annars är rasistiskt, islamofobiskt, antisemitiskt eller misogynt är plötsligt fritt fram när gruppen som utpekas är män. Då sparkar man ju uppåt, enligt de feministiska maktteorierna.

Samtal är jag i och för sig sällan emot. Däremot hoppar jag till lite när sexualupplysaren Nathalie Simonsson ger följande instruktion i föräldrars samtal med sina pojkar:
Visst finns det killar som kommer att begå sexuella övergrepp, men det kan vara på sin plats att förklara för sitt pojkbarn att det INTE bor en våldtäktsman inne i varje person med snopp.
Som om pojkar föddes med tron att de är våldtäktsmän. Förslaget kan jämföras med att gå fram till någon och säga: "Kom ihåg nu, du är inte en hustrumisshandlare!" och sedan tro att man gjort en god gärning. Eller varför inte lära muslimska pojkar att det inte bor en terrorist inne i varje person med muslimsk tro?

Jag tror att effekten kan bli den motsatta: ett skuldbeläggande av pojkar. Hur ska annars pojkar som aldrig ens tänkt tanken att sexuellt trakassera eller våldta en tjej reagera på en förälders uppmaning att de minsann inte ska se på sig själva som våldtäktsmän?

Kanske är det detta feministerna är ute efter. Att straffa pojkar och män så långt det går utan att stå för att det faktiskt är själva agendan.

Feministernas plötsliga och förmenta omtänksamhet med det manliga könet (manifesterad i den fåniga kampanjen SheForHe) ger jag ärligt talat inte mycket för.

Alla manliga läsare, säg nu efter mig: "Jag är inte en våldtäktsman. Jag är inte en våldtäktsman. Jag är inte..."

Tidigare bloggat:
Feministerna vill förändra mannen

tisdag 26 juli 2016

Socialdemokraterna smutsar ned debatten


Moderaterna har uppmärksammat att det i vissa fall lönar sig att inte arbeta alls jämfört med att som arbetslös förälder ta ett arbete. Detta rör ett räkneexempel på två vuxna och fyra barn som Hanif Bali lät Riksdagens utredningstjänst göra.

Upptäckten har fått partiet att föreslå ett bidragstak som åtgärdar orättvisan. Devisen är att det alltid ska löna sig att arbeta.

Detta får "arbetarepartiet" att tända på alla cylindrar. Socialdemokraterna replikerar i en debattartikel i Aftonbladet undertecknad av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Artikeln innehåller de sedvanliga angreppen på M för att de "ger sig på de mest utsatta" (om man får 27 000 kr i bidrag varje månad är man i mina ögon inte samhällets mest utsatta) och lyckas i ett vilt vevande klämma in både Brexit och Donald Trump också. För säkerhets skull?

Regeringen försvarar alltså att en familj som inte arbetar kan få ut mer i bidrag än en arbetande familj med lika många barn. Resonemanget, förutom det obligatoriska att man inte ska ifrågasätta att den som vill ha bidrag också får det, är intressant.

Strandhäll skriver:
Det rör sig om arbetslösa eller sjuka som får samhällets hjälp för att sätta mat på bordet och slippa hamna på gatan. Att ersättningarna i några fall blir så här höga beror på att de bor på en ort där bostadsbristen gör att socialtjänsten tvingas betala för boende med mycket höga hyror. Det är alltså inga pengar som går till plånboken utan till stor del utgörs av kommunens kostnad för att hitta tak över huvudet till utsatta barn i runt 100 familjer.
Genom ett snillrikt sätt att räkna där boendekostnaden exkluderas som utgift för skattebetalarna, eftersom en hyra betald av kommunen enligt ministern inte är några pengar "som går till plånboken" (trots att vi andra betalar vår hyra/avgift med pengar ur den egna plånboken), lyckas alltså ministern få den totala bidragskostnaden att framstå som betydligt lägre. Och på köpet utmåla Anna Kinberg Batra som en lögnare.

Socialdemokraterna får gärna argumentera för höga bidragsnivåer. Men sättet på vilket en av regeringens ministrar gör det är direkt oanständigt. Hon bemöter över huvud taget inte Moderaternas förslag i sak utan väljer i stället att blanda in Brexit och Trump i villervallan.

Annika Strandhälls artikel är en indikation på hur den politiska debatten kan komma att se ut framöver när en alltmer pressad socialdemokrati slåss med näbbar och klor. Vi kan ha en riktigt smutsig valrörelse framför oss.

Expo och extremismen


Det pågår en ständig kamp om verklighetsbeskrivningen. Det hör till det politiska spelet att en sittande regering vill måla upp bästa möjliga bild av situationen i landet och att oppositionen försöker lyfta fram allt som är negativt.

Men det polariserade debattklimatet gör att vi är på väg mot en komplett tudelning av hur folk tolkar händelser i och utanför Sverige. Detta märks särskilt i frågor som rör brott. Varje gång det sker ett terror- eller vansinnesdåd sitter två sidor redo att göra tolkningar. Antingen är det ännu ett exempel på jihadistisk terror eller så är det högerextrema som inspirerats av Breivik. Sällan finns ett mellanting i hur många människor väljer att tolka en händelse som den i München.

Det finns förstås en tydlig politisk agenda här. Vissa vill att det ska ha varit en islamist som begick dådet eftersom det stärker den egna politiska övertygelsen, i detta fall islams skadliga påverkan på västvärlden och kanske hela mänskligheten. Andra vill att det ska ha varit en person som haft idolbilder av Breivik på vardagsrumsväggen då detta bekräftar den egna bilden av högerextremism och nazism som det stora hotet mot frihet och demokrati i vår del av världen.

Jag är ärligt talat rätt trött på båda dessa på förhand bestämda tolkningar. Det börjar bli lite väl genomskinligt. Måste verkligen varje händelse tolkas in i islamist-högerextremist-perspektivet redan sekunder efter att de inträffat?

Det finns emellertid en skillnad mellan hur de två perspektiven bemöts. Medan den ena sidan anklagas för att göda hat och motsättningar påstås den andra stå för båda nyanser och mänskliga rättigheter. Det blir lite märkligt.

Expo har under lång tid använts som ett slags oberoende källa till information om högerextremism, nazism och rasideologiska grupper i Sverige. Organisationen är emellertid ungefär lika oberoende i dessa frågor som Ulf Bjereld är oberoende statsvetare.

Expo är en politisk aktör som gör ständiga politiska utspel med udden riktad mot konservativa, liberaler och allmänborgerliga som inte till hundra procent ställer upp på Expos hållning i frågor som rör Sverigedemokraterna, tiggeri, migration och hotet från högerextrema.

Vi ska minnas att det sistnämnda är Expos livsluft, deras hela existensberättigande hänger på att det upplevs finnas ett latent hot från högerextrema. Därför ligger det i deras intresse att överdriva detta hot.

Faktum är att nazismen alltid har gått dåligt i Sverige. Inte ens under Hitlers glansdagar på 30-talet lyckades svenska nazister locka mer än runt en procent i allmänna val. I dag har det som en gång var Nationalsocialistisk front, Svenskarnas parti, lagt ned sin verksamhet. Partiet fick några tusen röster i senaste valet. Den våldsamma delen av rörelsen, i den mån den ens kan kallas en rörelse, är Nordfront. Men även om dessa kan utgöra ett hot mot enskilda politiska motståndare, är de inte ett hot mot samhället. Det är inte dessa som Säpo kräver mer resurser för att hantera.

Vi ska inte trivialisera det hot som nazister kan utgöra mot enskilda människor, men att som Aftonbladet och andra tillskriva ett fåtal extremister mycket större inflytande än vad de egentligen har och uppmana människor att vara rädda för dem är bara kontraproduktivt.

Vi behöver inse två saker: Dels att nazism inte är ett växande problem i Sverige, dels att Expo är en kampanjorganisation för vänsterextrema idéer och tolkningar och därför bör behandlas därefter.

Läs även:
Håkan Boström

måndag 25 juli 2016

Politiska analyser 2016


När demokratin är som finast


Jag gjorde som jag brukar göra när jag är nervös; började plocka och städa. Jag sprang mellan skrubbningen i badrummet och livestreamingen från BBC på min laptop stående på sängen i min frus barndomshem.

Min förväntan var att saken skulle vara över när jag vaknade den där morgonen för en dryg månad sedan, men rösträkningen höll som bäst på när jag klev upp. Ledningen för den sida som ville lämna EU växte. Plötsligt började BBC hålla vad som liknade förlustintervjuer med remain-förespråkare. Vad höll på att hända? Jag slutade städa.

Sedan klev Ukip-ledaren Nigel Farage upp och höll ett segertal, även om han garderade sig lite med att säga "om prognoserna stämmer". Jag tyckte att det kändes för tidigt att ta ut segern. Hade ens London-rösterna kommit in än? Hur mycket kunde det fortfarande svänga? Det var väl inte möjligt att...?

Men så händer detta. Klockan tjugo i fem brittisk tid proklamerar BBC att gapet mellan lämna- och stanna-sidan nu är ointagligt. Det brittiska folket har röstat för att lämna EU:
And that's the result of this referendum, which has been preceded by weeks and months of argument and dispute [...] the British people have spoken. And the answer is... we're out!
Detta firade jag genom att bo på Sheraton, dricka cognac och lyssna på livemusik på kvällen.

Resultatet av den brittiska EU-omröstningen var, precis som konstateras i klippet ovan, annorlunda. Folket gjorde precis som svenskarna 2003 - de röstade mot det politiska, mediala och ekonomiska etablissemangets rekommendationer. Men medan svenska folket röstade för status quo - att inte överge kronan som valuta - gjorde britterna dessutom något modigare. Det röstade för en stor förändring: att lämna EU.

I efterhand har folkomröstningar som demokratiskt verktyg åter ifrågasatts. Vissa har till och med dragit paralleller till Hitler ("han älskade folkomröstningar"), vilket förstås är både historielöst och oförskämt.

Grunden i kritiken mot folkomröstningar är egentligen ett slags folkförakt. Simpla medborgare förstår sig inte på komplicerade saker som valutaunioner och internationella politiska samarbeten som EU. Därför är det bättre om dessa frågor överlåts till experter. Så kan vanligt folk fortsätta spela sina mobilspel och titta på Let's Dance så länge.

Det finns två saker att säga om detta: dels att "experter" inte sällan har fel (se euron som ett flagrant exempel), dels att det mycket väl kan stämma att gemene man inte har full inblick i vare sig valutaunionen eller hur EU fungerar men att det i slutändan inte spelar någon roll eftersom folk ändå måste tillfrågas i stora frågor som i slutändan berör dem.

Den representativa parlamentariska demokratin finns främst för att den är praktisk. Men vi kan inte ha en politisk överförmyndarnämnd som bestämmer allt åt oss. Det som berör oss mer privat ska inte ligga på någon politisk beslutandenivå över huvud taget, men stora makrofrågor som EU, FN, val av valuta och så vidare bör avgöras med ett folkligt majoritetsbeslut.

När jag satt där i sydkinesiska Zhanjiang och insåg att det brittiska folket röstat för att lämna EU fick jag en flashback från när Sverige röstade nej till euron för 13 år sedan. Demokratin blir sällan vackrare än så här.

söndag 24 juli 2016

De kallas fattigpensionärer


Många svenska pensionärer har det bra. De är friska, har god ekonomi och kan nu efter ett långt arbetsliv och utflugna barn sälja radhuset som ökat i värde med några hundra procent och unna sig både resor och god mat.

Men för andra ser verkligheten helt annorlunda ut. De har i likhet med ovanstående grupp arbetat och slitit i ett helt yrkesliv, men det har ofta varit timanställningar, deltidsanställningar och hemarbete. När livspartnern gick bort kom inte bara den ofrivilliga ensamheten utan också en ny ekonomisk verklighet.

Det är dessa vi kallar fattigpensionärer. Det pratas ibland om dem men deras verklighet är ändå nästan okänd. Detta är människor som har oerhört lite pengar att leva på när hyran och andra löpande räkningar är betalda. Som får köpa den billigaste falukorven, alltid handla på extrapris och aldrig unna sig något extra till helgen. Du har säkert sett dem många gånger i kassakön på ICA utan att veta om det.

Pensionssystemet har missgynnat denna grupp och den får nu betala priset i form av en fattig ålderdom. Inte för att de inte har gjort rätt för sig utan trots att de gjort det. Vi är många som har föräldrar eller bekanta som stämmer in på begreppet "fattigpensionär". Det knyter sig i magen att tänka på dem.

Frågan är varför inte politikerna pratar mer om dem. Här borde det finnas en potential att appellera till många väljare - både personer som lever under dessa omständigheter och alla vi som anser att det är åt helvete att de tvingas göra det.

Men gruppen pensionärer med riktigt låga inkomster är inte en högljudd grupp. De protesterar inte. De grinar inte ut i media. De kniper käft och försöker klara sig själva, som de alltid har gjort.

Situationen beror inte på att det skulle saknas pengar per se. Pengar finns. Det är därför regeringen kan bevilja ökade anslag på tiotals miljarder årligen till Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, det är därför vi har så generösa bidrag till människor som aldrig arbetat. Pengar finns. Politikerna har bara gjort sin prioritering. Det var inte fattigpensionären. Samtidigt sparas det på äldreomsorgen på många håll i landet.

Situationen är oanständig. Ovärdig. Och oacceptabel.

Det sägs att min generation kommer bli den stora förloraren på pensionssystemet i framtiden. Det är bra att veta om det i tid så att man kan försöka dämpa effekterna av det. Men också för att det då finns tid att leta efter ett nytt land att bo i när det är dags.

lördag 23 juli 2016

Den gamla vänstern


Ett tecken i tiden så gott som något på att Sverige håller på att bli ett obehagligt konsensussamhälle där minsta politiska avvikelse ska brunmärkas och stigmatiseras, är att kommunisterna har blivit PK.

När Kommunistiska partiets, tidigare KPML(r), tidskrift Proletären intervjuar Frank Baude med anledning av dennes 80-årsdag avtäcks skillnaderna mellan den nya tidens svenska kommunister och den gamla stammen, representerad av Baude (ni får googla fram intervjun själva). Frank Baude lämnade partiet i protest för två år sedan. I intervjun utvecklar han varför.

Baude har inget till övers för identitetspolitik. Han vänder sig emot hur vänstern har hanterat kvinnor och tjejer som förtrycks i hederns namn i landets förorter. Han hävdar att det "uppenbart har varit en allt för öppen attityd att ta emot flyktingar och invandrare" och problematiserar de bekymmer som finns i det som kommit att kallas "utanförskapet" med arbetslöshet och kriminalitet. Och han vägrar att kalla sig feminist då feminismen i dag är "synonym med medelklasskvinnornas strävan efter bekräftelse" och inte har någon förståelse för hur kvinnor i de lägre klasserna har det i sin vardag.

Det är klart att karln är tokig på något sätt. Men han är i alla fall ingen vindflöjel. Frank Baude representerar i all sin kommunistiska galenskap en person som faktiskt står för något och inte böjer sig för samtidens fisvarma opinionsvindar.

Jag kan känna en respekt för det. Betydligt mer än för dagens populistiska nyvänster.

fredag 22 juli 2016

Turkiet tittar rakt ned i avgrunden


Jag tror inte att Recep Tayyip Erdogan (eller Odågan som jag föredrar att kalla honom) iscensatte kuppförsöket mot sig själv. Även om inget kan uteslutas. Men det är inget snack om att han nu ser till att tjäna maximalt på den.

Undantagslagar har införts i Turkiet. Tusentals militärer har gripits. Tusentals lärare har fått sparken. Landet frånträder nu Europakonventionen om mänskliga rättigheter, vilket i praktiken ger regeringen fritt fram att godtyckligt spärra in människor den inte gillar.

Detta är en tillfällig åtgärd, hävdar regeringen, men det återstår att se. Även om den endast skulle vara i en månad, vilket premiärministern antytt, hinner det styrande partiet utan brådska slå ned på oppositionella och rensa ut alla som upplevs som hot.

I går framkom även att Turkiet uppmanar svenskturkiska AKP-anhängare att ringa och rapportera Gülenanhängare i Sverige. Det påminner lite om hur Eritrea agerar, via sina ambassad i Stockholm, mot oppositionella här.

Turkiet har varit på väg utför sett till mänskliga rättigheter under en längre tid. Nu ser det verkligen nattsvart ut. Erdogan är emellertid fortfarande populär i landet, och risken är uppenbar att de kritiska rösterna helt tystnar.

Detta land och denne man har alltså EU gjort sig helt beroende av när det gäller att tackla migrantströmmen mot Europa. Känns sådär.