Rädslan för fakta

Begreppet "alternativa fakta" har blivit viralt och används nu som skämtterm i sociala medier, runt fikabord och även i politiken. Det är tacksamt att skämta om och speglar onekligen en tid när vi har tillgång till så mycket information att den går att vrida och vända till sin fördel i varje givet ögonblick.

Emellertid behövs inte ens alternativa fakta för att hamna snett i sina analyser. Uppenbarligen går det utmärkt att ha hårda, kalla fakta framför sig och ändå inte se klart. Två illustrativa exempel på vår faktaresistenta samtid kan ges.

Det ena är ett kort klipp från riksdagens frågestund med Stefan Löfven. Han får frågan av en moderat riksdagsledamot vad han som statsminister tänker göra för att stävja den växande antisemitismen mot landets judar, inte minst i Malmö. Frågan var artigt ställd och ärligt menad.

Löfven svarar som han brukar när ett allvarligt problem tas upp. Först bröstar han upp sig, använder sin mest oroade min och uttrycker hur "väldigt, väldigt upprörd" han blir. Men som vanligt följs dessa brösttoner inte av annat än floskler. Det dröjer inte många sekunder innan statsministern driver iväg och till slut landar han föga förvånande där han brukar: i ett angrepp på Sverigedemokraterna.

Det frågeställaren undrade var hur Malmös judar ska kunna känna ökad trygghet och slippa polisbevakning utanför synagogan. Det är inte sverigedemokrater som trakasserar dem där. Det vet rimligen Löfven mycket väl. Hotet mot den judiska befolkningen i Malmö kommer från islamister och människor med rötter i Mellanöstern som i sina hemländer har vuxit upp med antisemitiska föreställningar och ett latent Israelhat (det sistnämnda är för övrigt något som frodas även i Sveriges politiska elit).

Trots att Löfven rimligen vet vad problemet består i, trots att vi har fakta på bordet, kan han inte svara som det är utan hemfaller i stället åt pajkastning mot en politisk motståndare. Statsministerns beteende är ovärdigt men också avslöjande. Slutsatsen är inte svår att dra: Stefan Löfven ger blanka tusan i situationen för Malmös judiska befolkning så länge den inte trakasseras av "rätt" element.

Ett annat kort exempel är allas vår Oisín Cantwell, som intresserar sig för kriminalpolitik och rättsfrågor. Han skriver om ohälsan hos ensamkommande barn. De senaste dagarna har det uppmärksammats att många mår väldigt dåligt och till och med planerar kollektivt självmord. Orsaken till den psykiska ohälsan uppges vara avslag på asylansökan och uppskriven ålder hos många ensamkommande.

Konkret uttryckt: Cantwell skriver om ensamkommande barn som mår dåligt för att de har fått avslag. Han fördjupar sig inte lika mycket i faktumet att de har fått avslag för att de inte är barn utan vuxna och inte bedöms ha skyddsskäl i Sverige. Åter igen tänker en svensk journalist med hjärtat och låter hjärnan vila. Resultatet blir en helt igenom motsägelsefull text skriven på nyspråk.

I fallet med de ensamkommande finns visserligen politiker med "lösningar", som Centerpartiets Johanna Jönsson som föreslår att de ensamkommande helt enkelt får stanna om de "sköter sig". Kort sagt: du behöver inga skyddsskäl för att få asyl. Hur detta skulle påverka incitamenten för ungdomar och män att komma till Sverige för att få gratis utbildning och boende, och vad detta i sin tur skulle ha för konsekvenser för socialtjänst och skola, funderar centerpartisten inte så mycket över.

En något mer verklighetsorienterad Morgan Johansson sade för en tid sedan att Sverige inte kan ta ansvar för hela Mellanösterns och Nordafrikas ungdomar. Så är det, krasst uttryckt. Det är fakta. Men vi har ju lärt oss att fakta och verkligheten inte spelar så stor roll längre.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta 

Alliansens fall

Anna Kinberg Batra har sagt att hon inte vill sitta i regering med eller ha ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna. Detta upprepade hon åter igen häromdagen. Men Kinberg Batra var uppenbarligen inte tillräckligt avståndstagande eftersom hon faktiskt öppnade för att prata med SD i enskilda sakfrågor där partierna är överens.

Detta har fått både Liberalerna och Centerpartiet att ta kraftigt avstånd och be om ett förtydligande från Moderaterna. I dag satte C:s gruppledare Anders W Jonsson ned foten rejält när han bad M att välja mellan C och SD. Annie Lööf tonade visserligen ned detta ultimatum på Twitter, men utspelet hade redan fått spridning. Och KD hakar på i ett försök att tvinga M tillbaka till fållan.

Det vi nu ser är Alliansens död inför öppen ridå. Ett öppet gräl. Klyftan kan inte bli så mycket tydligare än så här. Alliansen håller på att göra sig irrelevant som politiskt alternativ.

För Stefan Löfven är det bästa tänkbara läge. Han får nu tillbaka den ammunition som Socialdemokraterna så framgångsrikt har använt i många år: den borgerliga splittringen. Denna gång kryddad med SD.

Huvudbekymret är att samtidigt som Alliansen nu faller isär lyckas inte Moderaterna rädda detta genom att helhjärtat söka stöd hos Sverigedemokraterna. Resultatet blir största möjliga osäkerhet och en komplett röra inom oppositionen som endast gynnar regeringen. För presumtiva borgerliga väljare måste det resas många frågetecken just nu.

Anna Kinberg Batra har spelat sina kort dåligt ända sedan hon blev partiledare. Hennes otydlighet borgar för ett förlustval för Alliansen och fortsatt rödgrönt styre. Men som det verkar är det inget som vare sig Jan Björklund eller Annie Lööf skulle ha särskilt mycket emot.

Ont mot gott i politiken

I takt med att DN har glidit om möjligt ännu längre ut i det vänsterliberala träsket har det blivit allt svårare för Peter Wolodarskis tidning att sätta sitt hopp till borgerligheten. En lysande stjärna finns det däremot kvar att hoppas på, och det är Annie Lööf.

Jag respekterar Annie Lööf. Hon är en skicklig politiker, stark debattör och strider passionerat för de saker hon tror på. Att jag ofta har en annan syn på saker och ting än vad hon har, tycker att hon förenklar komplicerade problem och ser närmast frireligiös ut när hon pratar om RUT-avdrag och öppenhet, är en annan sak. Man kan respektera en politiker ändå.

I vad som närmast kan liknas ett hyllningsreportage tas i Björn af Kleens regi tempen på Annie Lööf. Det kommer förstås att handla en hel del om den politiska turbulensen till följd av den migrantkris som eskalerade och nådde sitt första crescendo under 2015. Lööf säger:

Alltså: för drygt ett år sedan var asylrätten en värdering som nästan alla partier bar på. Det behövde man inte ens argumentera för - människors fri- och rättigheter, yttrandefrihet, samarbete med andra länder var självklarheter. I dag är det kontroversiellt och det skiftet har skett väldigt snabbt. Det visar att grundläggande värden, som de flesta partier stått för, måste vinnas varje dag. Och nu mer än någonsin måste vi försöka göra politik av det. 

Annie Lööf gör två saker här: dels bygger hon en halmgubbe (inget parti är emot samarbete med andra länder), dels visar hon att hon inordnar sig i det som statsvetarprofessor Johannes Lindvall kallar för det "religiösa synsättet" på tillvaron. Detta synsätt ser på världen som en kamp mellan absoluta moraliska värden, där den mest principfaste vinner. De som ansluter sig till detta synsätt brukar föga förvånande lyfta fram just Annie Lööf som ett slags moralisk vinnare i en samtid som beskrivs som mörk och moraliskt förflackad.

Alternativet till denna hållning är enligt Lindvall det som Max Weber kallat "ansvarsetik", som innebär att "se världen för vad den är och att ta ansvar för alla följderna av sina handlingar, även om omständigheterna ibland gör det nödvändigt att välja mellan onda ting." Låter det som politik? Det är det också. Att inte låtsas om målkonflikter och att politik handlar om att "ställa grupp mot grupp" och därmed också att välja bort någon, är att lura sig själv.

Lööf synes lite tagen av hur den politiska debatten kring invandring, migration och integration har svängt på bara ett år, och hon har rätt i att svängningen rent sakpolitiskt är anmärkningsvärd. Men det är knappast så att väldigt många människor har bytt åsikt. Jag tror snarare att verkligheten kom ikapp den gamla politiken, vilket fick partier att svänga, vilket i sin tur fick de stora medierna att beskriva situationen på ett annat sätt och detta gav slutligen allmänheten ett slags godkännande att faktiskt uttrycka en mer kritisk hållning. Svängningen var av verkligheten framtvingad.

Lööf har en fallenhet för att ständigt när integration ska diskuteras i stället prata om migration. I af Kleens reportage gör hon en liknande skenmanöver flertalet gånger. Som när hon ombeds beskriva den spricka som finns i och mellan de borgerliga partierna och avslutar sitt resonemang så här:

Vi behöver inte en diskussion om huruvida vi ska ha stängda gränser. Vi som är borgerliga vet att det inte leder till något bra. Vi måste samlas kring grundläggande borgerliga värderingar: samarbete, öppenhet, handel.

Lööf lyckas få det att framstå som att hon och endast hon står upp för samarbete, öppenhet och handel. Men inget alliansparti är motståndare till något av detta. Tvistefrågan har ju handlat om något annat, nämligen asylpolitiken och huruvida lilla Sverige ska fortsätta att föra en politik som är en tilldragningsfaktor för asylsökande. Denna undviker Lööf att resonera kring (om det nu inte är så att den falske af Kleen har redigerat bort den delen, ska tilläggas).

Så länge jag kan minnas har det varit ett retoriskt knep från vänstersidan att beskriva högern som ond. Det har fungerat förbluffande bra, och såväl liberaler som konservativa har i Sverige hamnat på defensiven i diskussioner om välfärd och positiva rättigheter. Debatten har blivit så svår och obekväm att i princip hela högern har gett upp försöken att skilja mellan negativa och positiva rättigheter och att krympa välfärdsstaten.

Beskrivningen av politiken som en arena där gott slåss mot ont är i grunden falsk och manipulativ. Så enkel är inte verkligheten och har aldrig varit. Men det är en perfekt fond att ha mot en debatt om vinster i välfärden (vem vill "sälja barn på börsen"?) eller om asylpolitiken (vem kan säga nej till en människa på flykt?). Det är sorgesamt att delar av borgerligheten nu ägnar sig åt precis samma retoriska knep när utpekade avfällingar ska brännmärkas.

En så känslomässigt och förenklad bild av verkligheten känns månne bra i magtrakten på den som anser sig stå upp för överlägsna moraliska värden i en svår tid. Men ute i människors verklighet leder den ingenvart eftersom den ignorerar alla målkonflikter som politiken ska och måste hantera för att åstadkomma resultat och vara relevant.

Därmed bidrar den till att göra politiken till verklighetens fiende. 

Läs även:
Anna Dahlberg

Hycklarnas marknad

Det finns tillväxtfientliga partier som mer än gärna lägger budgetmotioner vars innehåll hade varit omöjligt att få ihop om det inte hade varit just för landets tillväxt.

På samma sätt finns en stor ironi i att den sittande regeringens så kallade reformer är helt beroende av en strypt asylinvandring. Löfvens regering sparar nämligen tiotals miljarder på minskat asylmottagande under de kommande åren, pengar som nu används till "välfärdssatsningar". Hur hade regeringen tänkt sig finansiera dessa satsningar med en bibehållen migrationspolitik? Ingen ställer frågan.

Regeringen är emellertid inte ensam om att hyckla. Även Centerpartiet lever i två parallella verkligheter. Partiet är det öppet mest flyktingvänliga bland allianspartierna och har i kraftfulla ordalag kritiserat den nya tillfälliga lagstiftning som försvårat familjeåterförening.

I sin budgetmotion skjuter C emellertid inte till en krona för just detta. Till skillnad från regeringen och Moderaterna vill Centern att familjer ska kunna återförenas utan att den vuxne i Sverige har en försörjning, vilket alltså betyder kostnader för skattebetalarna.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström hävdar:

Vi förhåller oss till de prognoser som Migrationsverket har. Vi försöker inte kvantifiera vad en förändrad anhöriginvandring skulle innebära, och det vore oanständigt att börja göra sådana beräkningar.

Det är svårt att begripa vad som är oanständigt i att beräkna effekterna av sin politik. Det går alldeles utmärkt att göra historiska jämförelser för att få en hygglig uppfattning om hur många anhöriga per asylsökande som kommer till Sverige när uppehållstillstånd är beviljat. I snitt. Utifrån detta kan en beräkning av kostnader sedan göras.

Därtill ska nämnas att Migrationsverkets beräkningar inte är så relevanta eftersom de bygger på dagens lagstiftning medan C:s mer generösa politik skulle öka tillströmningen (och, åter igen, kostnaderna) jämfört med i dag.

Månne är Centerpartiet inte berett att visa på att deras politik inte minskar utan tvärtom ökar utgifterna för migrationen. För det gör den givetvis. Poängen med att sätta ett försörjningskrav var att inte fler människor ska slussas direkt in i ett ekonomiskt och socialt utanförskap direkt när de kommer till Sverige utan i stället få bättre förutsättningar. Detta ignorerar Centerpartiet i sin kritik mot lagen.

Centern ignorerar också boendesituationen, som på sina håll i landet är under all kritik. I Jönköping har kommunen så svårt att få fram bostäder att nyanlända får bo i hopsnickrade plywoodbås i en bilhall. Är detta värdigt? Är det detta som är den humanitära stormakten?

När godhet mäts i hur många som får komma till Sverige, inte i hur de tas emot, hamnar vi snett.

Det är anmärkningsvärt att Centerpartiet inte har lyckats dra fler slutsatser av det haveri som skedde förra hösten och de långsiktiga konsekvenser som politiken kommer att få på hela samhället. Men det säger ganska mycket om det partiet.

Nu var de naiva igen

Centerpartiet vill skärpa straffen för dem som kastar sten på blåljuspersonal och tänder eld på bilar. Annie Lööf lanserar förslaget att ungdomar som döms till ungdomstjänst ska kunna avtjäna denna hos polisen eller räddningstjänsten.

Detta är alltså Centerns uppfattning av "skärpta straff"? Det är dumt. Riktigt förbannat dumt. Och det säger en hel del om hur naiva Annie Lööf och Centerpartiet är.

Föreställ dig att du arbetar som polis, brandman eller ambulanspersonal. Du har åtskilliga gånger fått stenar kastade mot dig och på den bil du vistas i när du arbetar i så kallade socialt utsatta områden.

Någon månad senare dyker en ny praktikant upp på jobbet. Det visar sig vara den kille som hivade en gatsten i framrutan på den bil du färdades i för en tid sedan. Det måste upplevas som en varm och skön spottloska i ansiktet.

Det blir lite grand som att erbjuda de som kastat brandbomber mot Botkyrka stadsdelsförvaltning en praktikplats inom socialtjänsten.

Om man ska raljera lite är Centerpartiets förslag ett slags light-version av det famösa rödgrönrosa förslaget i Stockholm att integrera återvändande IS-krigare genom hjälp med att hitta jobb och bostad.

Vi frågar oss ofta varför kriminaliteten blir allt grövre. Vi undrar hur samhället har kunnat tillåta att kriminella i praktiken tar över hela bostadsområden. Centerpartiet gav oss i dag ett svar på den frågan.

Rimliga försörjningskrav

Sedan några veckor gäller de nya reglerna för asyl- och migrationspolitiken i Sverige. Det betyder att den som vill ha hit sina anhöriga måste se till att ha arbete och bostad först.

Regeringen presenterade häromdagen vilken inkomst som krävs för den som fått uppehållstillstånd och vill återförenas med sina anhöriga här.

Beräkningen utgick från en person som vill ta hit fru/make och två barn. Efter att skatt och hyra är betalda måste personen ha 12 000 kr kvar för övriga utgifter. Detta innebär enligt SVT en grundlön på 26 000 kr (vilket förefaller korrekt givet att hyran är någorlunda normal).

Inrikesminister Anders Ygeman fick frågan av SVT vad den som inte har bostad eller jobb ska göra och levererade det självklara svaret: "Då får de vänta."

Detta har fått Aftonbladets ledarsida att regera. Den anklagar regeringen för att "försvåra för människor som kommer att [...]integreras".

Problemet är att människor inte har integrerats. Personer har kommit till Sverige, fått asyl, inte blivit självförsörjande, inte hittat en egen bostad och ändå fått ta hit anhöriga. Allt bekostat av kommunens skattebetalare.

Detta är inte integration.

Det är rätt och rimligt att den som invandrat till Sverige i möjligaste mån står för sina egna kostnader. Detta måste vara målet för alla fullt friska människor i samhället, oavsett ursprung eller nationalitet. Om du dessutom vill ta hit din familj borde det vara en självklarhet att du har en bostad ni kan bo i och att du har en inkomst som räcker för att försörja både dig själv och den familj du vill återförenas med.

Frågan om försörjningskrav är ingalunda ny. När dåvarande migrationsminister Tobias Billström 2012 föreslog att minska antalet undantag så att krav på jobb och bostad gäller fler, slog Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet bakut. Centerns Johan Hedin ansåg att den rådande politiken, som i praktiken gjorde undantag för nästan varenda en, var "rimlig". Och Miljöpartiets Maria Ferm tog i för kung och fosterland när hon hävdade att skärpta försörjningskrav stod "emot grundläggande humanism".

Vi vet hur det gick. Undantagen bestod och först efter kaosens höst 2015 nåddes en blocköverskridande överenskommelse som bland annat innebar att försörjningskraven skärptes. Det är dessa krav som nu får så hård kritik från centerpartister, vänsterpartister och allsköns religiösa företrädare.

Det pratas mycket om integration nu och den lär bli ett huvudtema i nästa valrörelse. Då får alla som motsätter sig försörjningskrav vid anhöriginvandring gärna förklara för svenska folket hur det främjar integrationen om den som varken har egen bostad eller är självförsörjande får ta hit både partner och barn.

Det är alltid någon annan som betalar.

Det är den gamla asylpolitikens fel

I går började de nya asylreglerna att gälla, regler som dock inte berör den stora majoriteten av asylsökande som kom till Sverige före den 24 november i fjol.

Kritiken mot tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta försörjningskrav och annan harmonisering med övriga EU har varit hård från en rad remissinstanser men också från politiskt och medialt håll. Den nya lagen är treårig, så den regering som sitter 2019 kommer behöva ta ställning till om den ska förlängas, permanentas eller tas bort.

Det finns skäl att vara kritisk mot vissa delar av de förslag som inte är optimala. Men det många kritiker blundar för är att det var den gamla naiva migrationspolitiken som tvingade fram dessa panikåtgärder.

Om Sverige hade haft en rimlig politik som låg i linje med övriga EU hade fjolårets kaosartade situation inte inträffat. Om Sverige hade fört en politik som fokuserade på att ta emot människor som kan försörja sig och sina anhöriga, hade kostnaderna inte skenat och arbetslösheten bland utrikes födda inte ökat under flera decennier. Då hade vi faktiskt haft råd och kapacitet att samtidigt på ett värdigt och professionellt sätt ta emot de allra mest utsatta flyktingarna direkt från flyktinglägren. Få hade protesterat.

Att politikerna samtidigt misskött skolpolitiken, bostadspolitiken, rättspolitiken och byggt in systemfel i den svenska sjukvården har knappast gjort människor mer benägna att låta Sverige ta emot hundratusentals asylsökande.

Centerpartiet i sociala medier säger sig "se en annan väg framåt" och gör reklam för ett klipp som visar partiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson i riksdagen inför omröstningen. Denna "väg framåt" är snarare ett steg bakåt. Tillbaka till den ansvarslösa politik som resulterade i fjolårets kaos i asylmottagandet och som under lång dit har skapat utanförskap, arbetslöshet, konflikter, kriminalitet.

Annie Lööfs parti kan hävda sin egen väg eftersom partiet sitter i opposition och inte behöver kompromissa och ta ansvar. I en moderatledd alliansregering hade C emellertid haft två val: göra som MP eller lämna regeringen. Det ska onekligen bli spännande att se Lööf och Kinberg Batra snickra ihop en ny migrationspolitik tillsammans.

Sverige kallar sig gärna för humanitär stormakt. Men denna upplevda storhet mäts inte i hur vi tar emot asylsökande, vilket bemötande de får eller vilka chanser till egen försörjning som finns utan enbart i hur många de är. Enligt denna logik var Sverige mer humant när Migrationsverket förtätade asylboendena till max i höstas än nu när familjer får ett eget rum.

En liknande logik ser vi när svenska politiker slår sig för bröstet för att Sverige skänker 1 procent av BNP till internationellt bistånd, pengar som i många år har gått rakt ned i fickorna på korrupta ledare och regimer. Här är det hur mycket som skänks som definierar oss som en god nation, inte vilken nytta pengarna gör.

Ironiskt nog nallar regeringen just nu av biståndet för att klara av att vara en så kallad humanitär stormakt. Sverige har börjat bli sin egen största biståndsmottagare.

Det går inte att komma ifrån känslan att allt bara är för syns skull. Och det är inte ens tragikomiskt längre. Det är bara tragiskt.

Mer EU eller smalare men vassare?

Jan Björklund proklamerade i Almedalen i går att han som ett svar på Brexit vill se "mer EU". Som för att för säkerhets skull förtydliga hur lite det har hänt i svensk EU-debatt på 20 år kontrade Annie Lööf med att Centerpartiet minsann vill se ett "smalare men vassare EU".

Björklunds utspel är inte oväntat. Det som tidigare hette Folkpartiet har länge varit riksdagens mest EU-vänliga parti. Oftast helt okritiskt till mer överstatlighet och mindre nationellt självbestämmande och helt uppfyllt av tanken på Projekt Europa. Denna fanatism uppvisade Björklund på nytt i går.

I likhet med Stefan Löfven och andra EU-vänner bygger Jan Björklund stora delar av sitt försvarstal på en halmdocka. Sverige ska inte isoleras. Vi ska samarbeta med andra. Europa blir starkare om vi löser gemensamma utmaningar tillsammans. Dessa självklarheter har inte ens den fränaste EU-kritiker något att invända mot.

Motståndet mot EU handlar inte om att fälla upp vindbryggan, isolera Sverige och sluta handla med omvärlden. Det handlar om nationellt självbestämmande och att gå ur en politisk union på dekis.

EU-vännerna pratar mycket om handel. Ja, fri handel är grundstenen i ett välmående och rikt samhälle. Men det är viktigt att komma ihåg vad som möjliggör handel. Det är inte politikerna utan vi alla som konsumenter. Ukip-ledaren Nigel Farage (som nu meddelat att han avgår) belyste detta i en intervju i Fox News:

Europe is becoming a little backyard. 85 per cent of the global economy is NOT in the European union. And for people to say that unless we stay in a political union governed by unelected old men in Brussels that somehow will stop us buying and selling goods and services from each other, clearly they have no conception of what trade is all about. 

Trade is not made by politicians. Trade is not made by bureaucrats. Trade is made by people watching this program. They like a car, they like a bottle of wine, they think the price is right and they choose to buy it.

Det hela är väldigt enkelt, egentligen. Ändå envisas EU-vännerna med att låta som om det är byråkrater i Bryssel som möjliggör handel mellan människor och stater. Det är förstås trams.

Det EU handlar om är i hög grad att begränsa och reglera handel. Vinnarna? Förutom den politiska adeln främst de stora multinationella företagen. De älskar regleringar eftersom de, till skillnad från mindre uppstickare, har råd att hantera dem.

I realiteten spelar det mindre roll om Jan Björklund vill ha "mer EU" eller om Annie Lööf föredrar en "smalare men vassare" union. EU som politisk union går i en enda riktning, och det är mot mer överstatlighet, mindre nationellt självbestämmande och minskad möjlighet att utkräva ansvar. Detta är den realitet som svenska politiker borde bemöta i stället för att försvara en union som de vill se men som inte finns.

Det vi ser byggas framför våra ögon är ett post-demokratiskt Europa. Och förfärande många hejar på.

Välfärdspessimism

Svenska folket blir alltmer pessimistiskt kring sin egen och Sveriges framtid. I SEB:s årliga välfärdsbarometer framkommer att en majoritet av svenskarna, 53 procent, tror att deras generation kommer att få sämre pension än deras föräldrageneration.

Svenskarnas tilltro till välfärden är lägst i hela Norden. Det handlar om tilltro till såväl sjukvård som tandvård och skola. Däremot är tilltron till olika sorters bidrag, som föräldrapenning och barnbidrag, typiskt nog högst i Sverige av de nordiska länderna.

En privatekonomin vid SEB har sin förklaring klar:

Pessimismen kan bero på att svenskarnas förväntningar är högre än i många länder eftersom vi har så lång tradition av väl utbyggda välfärdssystem. När det nu blir påtagligt att systemen blir allt mer grovmaskiga, kan svenskarna uppleva det som ett större problem än andra.

Det kan inte anses vara orimligt att ha höga krav på välfärdstjänster i ett land där befolkningen betalar världens högsta skatter.

Svenska folket har under många år oroat sig för hur välfärden ska klara av nya utmaningar som globalisering, invandring och fri rörlighet. Att oron i dagens läge är befogad styrks emellertid av rena fakta:

- 3 av 4 kommuner har sänkt ambitionsnivån i barn- och ungdomsverksamheten  

- 90 kommuner har anmält sig själva till IVO för att de bryter mot socialtjänstlagen 

- 7 av 10 socialsekreterare överväger att lämna socialtjänsten 

- sedan 2010 har antalet nya sjukskrivningar bland socialsekreterare ökat med 70 procent 

- 3 av 4 poliser överväger att sluta, många av dem är under 40 år 

- 8 000 studenter saknas på lärarutbildningen varje år

Det går att fortsätta. Detta är inte några små sidoverksamheter som kan nedprioriteras. Socialtjänsten har haft det svårt i delar av landet under lång tid men nu har gummisnodden tänjts ut så mycket att den håller på att gå av. Polisen och skolan står inför enorma utmaningar.

SKL har varnat för att stora skattehöjningar kommer att krävas för att upprätthålla dagens välfärdsnivå under de kommande åren. Till Expressens Anna Dahlberg säger SKL:s tillträdande chefekonom så här: "Det kommer att bli värre och värre år för år efter 2018, som det ser ut med dagens beräkningar." Det är alltså inte åren fram till valet som kommer att bli tyngst utan åren efter.

Den 21 juni röstar riksdagen om de nya asyllagarna. Syftet med tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring är kort och gott att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande. Detta har regeringen varit öppen med (trots att det för ett år sedan ansågs bryta mot undertecknade konventioner).

Vänsterpartiet och Centerpartiet kommer rösta nej. Grönhögerns asylpolitiska rockstjärna Johanna Jönsson har i ett YouTube-klipp förklarat varför Centerpartiet inte kan stödja tillfälliga uppehållstillstånd.

Ingenstans syns ett uns av insikt om bekymren beskrivna ovan. Jönsson fokuserar helt och hållet på alla som vill komma till Sverige, inte hur svensk skola och sjukvård ska kunna fungera i morgon eller ens i dag. Johanna Jönsson visar prov på just den sorts blinda populism som hennes eget parti är så piggt på att kritisera. Det är på sätt och vis en fascinerande form av verklighetsflykt som Centern ägnar sig åt.

Den nya asyllagen kommer dock att röstas igenom ändå. Den ska vara tillfällig, men Moderaterna vill därefter permanenta den. Detta vore helt nödvändigt dels eftersom övriga Europa om tre år knappast har gått i reinfeldtsk riktning, dels då viljan att söka sig till EU från oroshärdar och förtryckande stater i närområdet lär vara lika hög då som nu.

De kommande tio åren kommer bli väldigt skakiga. Sverige måste därför se om sitt eget hus och verklighetsanpassa politiken på område efter område. Det finns inget utrymme för blind generositet och naiva visioner längre. 

Läs även:
Jenny Sonesson, Anna Dahlberg

Populism, Centern

Centerpartiet står på ambulansens och polisens sida. Det är budskapet när partiet vill skärpa synen på attacker mot så kallad blåljuspersonal - polis, räddningstjänst och ambulanspersonal - i landets kriminellt belastade utanförskapsområden.

Ursäkta om jag inte är så imponerad av Centerpartiets yrvakna vurm för blåljuspersonalen. Först för de en politik som lägger grunden för den situation vi har i dag. Sedan gör de inte ett skvatt åt det under åtta år i regering. Och nu, i opposition, startar partiet ett blåljusuppror.

Jag kan inte kalla detta för något annat än populism.

Björklund, varför tyckte du inte så här förut?

Gårdagens partiledardebatt bjöd på det sedvanliga käbblet men också på hetta och viss nerv.

Debatten hamnade i ett intressant läge med två block som pucklade på varandra och med Jimmie Åkesson i mitten som något slags "domare" (för att låna Margit Silbersteins uttryck), vilket tydligen gick hem i stugorna.

Det som fascinerar mig mest är hur Jan Björklund låter numera. I både partiledar- och riksdagsdebatter har Björklund den senaste tiden krävt ett avskaffande av den socialistiska hyresregleringen. I gårdagens debatt tog han dessutom upp vikten av att börja prata värderingar i svensk integrationspolitik. Jimmie Åkesson replikerade att han var "i chock" över att höra Björklund säga exakt det som han menar att Sverigedemokraterna sagt i alla år.

Jan Björklund låter definitivt annorlunda i flera frågor nu än han gjorde före valet. Folkpartiet hade integrationsministerposten i åtta år, och gjorde inte ett kviddevitt av den. I synnerhet de sista fyra åren under Erik Ullenhag gick åt till att förneka problem i stället för att bemöta dem och finna lösningar. Det var flera förlorade år med ett upptrissat tonläge och ett alltmer ohållbart debattklimat. Nu har knutar börjat lösas upp. Kaoset som följde i höstens migrationsvåg gav svenska politiker en nödvändig käftsmäll och tvingade ut dem i ringen.

Nu har Jan Björklund lättat på locket. Han föreslår både radikala förändringar av bostadspolitiken, vilka är helt nödvändiga för att lösa de problem som finns, och medger de värderingskonflikter som uppstår när personer från patriarkala klassamhällen invandrar till Sverige. Även Kristdemokraterna har insett det sistnämnda.

Måtte det bli mer än bara prat.

När poliser blir socialarbetare

Centerpartiet föreslår nya brottsrubriceringar för att komma till rätta med de växande hoten mot blåljuspersonal. Samhället måste markera vad som är acceptabelt och inte, säger Annie Lööf.

Gott så. Men frågan om varför C och övriga allianskollegor inte lyfte ett finger när de satt i regeringsställning i åtta år. Problemet med stenkastning mot poliser och räddningspersonal är inte nytt. Det har sannolikt eskalerat, men en snabb googling visar att det har förekommit under många år. Även under Alliansens tid vid makten. Då ansågs det uppenbarligen inte vara ett problem. Månne var allianspartierna under Fredrik Reinfeldts statsministertid rädda för att "svartmåla förorten".

Det kan också noteras att det var under Alliansens tid vid makten som dessa problem ökade. Antalet utanförskapsområden ökade så pass att dåvarande Folkpartiet, som innehade integrationsministerposten, inte ville räkna dem längre.

Svenska politiker har varit för veka, för undfallande, för förstående inför kriminellas holmgång på rättssamhället och landets invånare. Det är precis som Widar Andersson konstaterar: "Det är besvärande när i stort sett varje polis låter som en socialarbetare från 1970-talet."

Socialt arbete skiljer sig på flera avgörande områden från polisiärt arbete. En socialarbetare ska inte sätta dit någon utan arbeta utifrån den enskildes hjälpbehov, oaktat vad personen i fråga gjort sig skyldig till. Rättsväsendets roll ska inte övertas av socialtjänsten - men socialtjänstens roll ska heller inte övertas av polisen. Däremot är ett samarbete mellan socialtjänst och polis givetvis av stor vikt i många ärenden, men rollerna måste hållas tydligt åtskilda.

Nog för att dialog är viktigt för att undvika onödiga konfrontationer. Jag är inte motståndare till att polisen har en dialog med ungdomar på glid, tvärtom. Men det får inte stanna där. Att bjuda på kaffe är faktiskt inte polisens uppgift.

Jag kan känna att hela det svenska samhället har feminiserats och infantiliserats. Alla problem bemöts med ett huvud på sned och en förstående blick. Att ställa krav har blivit fult och elakt, att göra rätt för sig något som bara åligger vissa. Självfallet utnyttjas detta av personer som begår brott och av människor som inte vill göra rätt för sig.

Ett färskt exempel på hur det kan se ut i dag är när hundratals kringresande arbetare helt sonika slog läger på en privatpersons gård, skräpade ned, körde sönder marken och försökte rida på hans hästar. Det tog fyra dagar innan de kunde avhysas.

Polisen menar att existerande lagstiftning inte fungerar. Om så är fallet, måste lagen ändras. Det måste bli lättare att avhysa personer som olovligen slår sig ned, förstör och skräpar ned på annans mark. Oavsett om marken tillhör kommunen, staten eller en privatperson. Och oavsett om de som begår den brottsliga gärningen är MC-gäng, irländska hantverkare eller rumänska romer.

Och ja, det måste till riktigt hårda straff för den som ger sig på poliser, räddningstjänst och ambulanspersonal. De största förlorarna när blåljuspersonal inte

När enskilda hamnar i kläm, när vanligt folk utsätts för brott utan att polisen gör eller anser sig kunna göra något, har rättssamhället kapitulerat. Att tre av fyra poliser i Region Syd uppger att de överväger att sluta tyder inte på att en vändning är på väg.

Läs även:
Alice Teodorescu, Fnordspotting

Se även:
En räddningstjänst i kris?

På olika planeter i alliansgalaxen

I svensk politik finns sedan många år ett skyttegravsliknande läge med två block som står mot varandra och som båda aspirerar på regeringsmakten. Sedan 2010 och framför allt sedan förra valet har vi en situation där vi kan sägas ha tre block: S-V-MP, M-L-KD-C samt SD.

Så ser förutsättningarna ut i teorin. Men frågan är de gör det även i praktiken. Alliansen är nämligen inte vad den var 2006-2010. Tre av partierna har ganska anyligen bytt partiledare, och börjat spreta åt olika håll. I den fråga som väljarna numera värderar som den allra viktigaste, migrationspolitiken, är flera allianspartier på kollisionskurs med varandra.

Efter det senaste valet har Moderaterna lagt om sin migrationspolitik. Det är en remarkabel omsvängning från "öppna era hjärtan" till "avvisa vid gränsen". Centerpartiet håller tvärtom fast vid den reinfeldtska linjen och har varit kritiskt mot såväl id- som gränskontroller. Tillsammans med Vänsterpartiet är Centern det enda parti som säger nej till att täppa till sommarens två veckor långa uppehåll i gränskontrollerna.

I onsdagens Aktuellt i SVT debatterade migrationsminister Morgan Johansson med M:s migrationspolitiske talesperson Johan Forssell. Johansson konstaterade att "M och C är på olika planeter. Ni har inget regeringsalternativ så länge ni inte har en gemensam migrationspolitik."

Problemet är att Morgan Johansson har helt rätt. Alliansledarna brukar vifta bort påståenden om åsiktsskillnader med att de minsann kommit överens i tidigare alliansregeringar. Den förklaringen håller inte riktigt. Dels går det inte att leva på gamla meriter. Dels är migrationsfrågan så pass stor och avgörande nu att det inte går att ha ett regeringsalternativ som inte ens är överens om huruvida Sverige ska ha ett stopp för asylsökande eller om gränskontrollerna ska avskaffas.

Frågan alla väljare med hopp om en alliansregering 2018 måste ställa sig är vad Alliansen egentligen representerar i dag. Vad förenar dessa fyra partier? En överdriven tilltro till RUT?

Faktum är att den som vill se fortsatta skärpningar av migrationspolitiken och mer ordning och reda i kriminalpolitiken kanske borde rösta på Socialdemokraterna i stället för något av de opålitliga allianspartierna.

Betänk att det är en S-ledd regering som infört gräns- och ID-kontroller. Det är en S-ledd regering som förbjuder s.k. terrorresor, som skärper hanteringen av svenska pass och som är på väg att införa riktiga ålderskontroller av ensamkommande som hävdar att de är minderåriga. Två alliansregeringar satt på händerna i åtta år.

Att Socialdemokraterna dessutom gör allt detta i koalition med Miljöpartiet måste få den politiska kompassen hos allmänborgerliga väljare att snurra ännu mer.

Valrörelsen 2018 kan bli intressant...

Allians med förhinder

De fyra borgerliga partierna ska gå till val gemensamt igen, skriver de fyra partisekreterarna på DN Debatt. Det betyder en gemensam kampanj och ett gemensamt valmanifest.

Frågan är hur det ska gå till rent praktiskt. De fyra borgerliga partierna leds nu uteslutande av personer som inte var med när Alliansen bildades. Två av dem är helt nya. Känslan för det där nära allianssamarbetet finns inte riktigt där som tidigare.

Visst har partierna kommit överens förut. Men denna gång är tonen försiktigare. "Vi är ärliga med att vårt samarbete står inför flera utmaningar", skriver partisekreterarna och tillägger att partierna "ännu inte är lika samspelta som tidigare". Tja, det är lika bra att vara öppen med det som alla ändå kan se. Det skrivs givetvis inte ut vari skiljaktigheterna ligger, men det är ingen hemlighet att det framför allt är C som har gått sin egen väg på flera områden.

Det ska onekligen bli intressant att se hur exempelvis kapitlet om migrationspolitiken ser ut i det gemensamma valmanifestet. Att förena Moderaternas "mota asylsökande vid gränsen" med Centerpartiets "släpp in ännu fler" kommer inte bli helt lätt. Någon part kommer få ge sig, och om inte C får ett väldigt stärkt röstetal lär det bli Annie Lööf som får svälja sina stora ord. Vilket oundvikligen kommer leda till en liknande svekdebatt som den som nu pågår i Miljöpartiet (och givetvis tårar). Redan innan dess måste dock en gemensam ståndpunkt intas.

Alternativet är att formulera en så allmänt hållen text att den kan tolkas till egen fördel av alla parter. Men sådan slapphet fungerar sannolikt inte längre när två tredjedelar av väljarna har migrationspolitiken som sin viktigaste fråga. I ett sådant läge krävs tydlighet, skarpa förslag och inte minst trovärdighet. Här finns potential för betänkligt gnissel i fyrpartisamarbetet.

Något allianspartierna inte riktigt tar i beaktande är att tiden har gått. Alliansen var en frisk fläkt 2006. Den kändes som det bästa regeringsalternativet för många borgerliga väljare 2010. I dag är läget annorlunda. Samma fyra partier under samma alliansflagg känns inte så spännande längre.

Det krävs ett rejält utvecklingsarbete för att göra varumärket "Alliansen" intressant igen. Väljarna kan inte antas rösta på en regeringskonstellation enbart utifrån att alternativet verkar ännu värre. Det måste finnas något som attraherar på riktigt.

Jag hyser vissa tveksamheter kring hur pass relevanta de fyra allianspartierna tillsammans kommer att kännas för väljarna om två och ett halvt år.

Detta är socialtjänsten

Socialtjänsten är normalt bara i mediernas blickfång när en skandal har inträffat (eller en journalist anser att det har inträffat). Detta har förändrats bara under det senaste året till följd av det rekordstora asylmottagandet. För första gången på väldigt länge diskuteras resursbristen i socialtjänsten av landets politiska ledning, inte bara av anställda inom berörd verksamhet.

Socialtjänstens kris ute i landets kommuner har egentligen pågått länge. Den har bara blivit mer akut nu. Saker har börjat ställas på sin spets. Vanliga ärenden nedprioriteras för att klara det mest akuta.

Inom socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsförvaltning anställs det nu, vilket en person som vill vara anonym tipsade Ledarsidorna om, personer utan högskoleutbildning. Jag tog upp detta med en person som arbetar i nämnda förvaltning och denne bekräftade uppgifterna och beskrev det hela som "panik" (nu är det så officiellt det kan bli).

Den paniken finns på många håll runt om i Sverige. Orsaken stavas främst ensamkommande ungdomar. Och det handlar inte om bristande förmåga. Socialarbetare är tränade i att agera i akuta situationer. De är vana vid att hitta akut logi för missbrukare, boka stödboenden för psykiskt sjuka som inte tas emot av psykiatrin, sätta in boendestödsinsatser i hemmet för att förhindra vräkning och mycket mer. Socialtjänsten är emellertid inte dimensionerad för att med 48 timmars varsel hitta boende åt dussintals ungdomar i vecka efter vecka, månad efter månad.

Nästa steg är när familjer som beviljats asyl och genomgått den så kallade "etableringen" efter två år inte längre får någon etableringsersättning av staten. Då tar kommunernas ansvar vid. I princip ingen är självförsörjande efter två år. I många fall har kommunen redan varit inkopplad sedan länge eftersom etableringsersättningen inte alltid räcker för att täcka de höga hyrorna. Efter två år får dock kommunen hela ansvaret, inklusive boendet. Det är nu det börjar ticka dyra hotellkostnader och fullt försörjningsstöd.

För att bland annat råda bot på flykten från socialtjänsten, som alltså inte är en ny företeelse, har fackförbund och arbetsgivare arbetat målmedvetet för att höja yrkets status. Detta genom inte minst formella krav på socionomutbildning och tydligare dokumentationskrav. Arbetet inom socialtjänsten är i dag oerhört formaliserat.

Detta vill nu Centerpartiet riva ned. Partiet har föreslagit att kravet på högskoleutbildning ska slopas inom socialtjänsten. Partiets förste vice ordförande Anders W Jonsson menar att detta till och med kan höja kvaliteten. Jag antar att han menar "fler händer = bättre service". Men det handlar inte bara om fler händer. De där händerna ska veta vad de gör också.

Jag kan inte tänka mig att politiker skulle föreslå ett slopat utbildningskrav för någon annan akademisk profession än just socionomer inom socialtjänsten. Ingen vill anlita en elektriker utan rätt utbildning, ingen inbillar sig att det skulle höja kvaliteten om man i stället för en utbildad jurist fick två outbildade vid en förhandling i tingsrätten. Men när det gäller att göra barnutredningar eller bemöta personer som säger att de vill dö, är det tydligen en kvalitetshöjande åtgärd att slopa krav på rätt kompetens.

Centern verkar inte förstå vad det innebär att arbeta inom socialtjänsten. Det är begripligt. Väldigt få inom partiets ledning torde ha en socialarbetarbakgrund, och särskilt många studiebesök på socialtjänstkontor runt om i landet görs sannolikt inte heller. I synnerhet inte till särskilt utsatta enheter.

Så låt mig då väldigt generellt och översiktligt förklara vad socialsekreterare, biståndshandläggare och andra grupper gör på dagarna. I alla fall i Stockholm.

Dessa grupper av socialarbetare utreder orosanmälningar om barn som far illa och beslutar om barnet behöver omhändertas, placeras eller inte. Allt i rättslig ordning. De letar familjehem. De utreder om en människa utan inkomst har rätt till ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd) eller ej och lämnar ett formellt beslut om detta. De letar akutlogi för personer som enligt tak över huvud-garantin har rätt att slippa sova ute. De deltar i vårdplaneringar, gör SIP:ar (samordnad individuell plan) och samverkar med psykiatrin och beroendevården.

De använder sin juridiska kunskap vid utredningar om LVM, en utredning som oundvikligen även ställer krav på socialsekreteraren att göra medicinska bedömningar som egentligen borde göras av medicinskt kunnig personal. En rad olika instrument används för att täcka in klientens liv så brett som möjligt, och numera ställs även rutinmässiga frågor om våld i nära relationer (för vilka vissa stadsdelar har specialiserad personal).

Oavsett om de arbetar med ekonomiskt bistånd, med tunga missbrukare på vuxenenheten eller med oerhört komplexa barn- och ungdomsärenden krävs såväl personlig lämplighet som kunskaper i en hel del lagstiftning, allt från sekretesslagen till socialtjänstlagen och särskilda skyddslagstiftningar (själv arbetar jag främst med hyreslagen då det är min nisch). De möter människor i djupaste kris, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.

Den som kliver in på ett socialkontor ska ha rätt att förvänta sig ett professionellt bemötande, en korrekt utredning av sin ansökan och ett svar fattat på solid rättslig grund med information om hur man överklagar.

Allt får man inte med sig från utbildningen, men den som tror att vem som helst kan göra jobbet som exempelvis socialsekreterare eller biståndshandläggare misstar sig. Centerpartiet borde göra ett besök ute i verkligheten, Skärholmens lokalpolitiker borde ställa sig frågan vilka det är som i förlängningen blir lidande när socialtjänsten urgröps på kompetens.

Det finns en mycket jag skulle vilja förändra inom socialtjänsten, och framför allt i det uppdrag den har. Att sänka utbildningskraven hör inte dit.

Tidigare bloggat:
Centerpartiet och verkligheten

Läs även:
Jenny Sonesson

Brandattack mot ett socialkontor.

Centerpartiet och verkligheten

Centerpartiet har i helgen hållit sina kommundagar i Karlstad  där runt 700 centerpartister samlats för att diskutera bland annat integration. I ett 21-punktsprogram listar Centern förslag på en "närodlad integrationspolitik".

Annie Lööfs parti förefaller leva i sin alldeles egna verklighet. Jag föreställer mig att det är så här Miljöpartiets stämma hade sett ut om MP inte suttit i regeringen och klubbat en mer restriktiv migrationspolitik.

Centerpartiet vill nu skära betänkligt i kvaliteten genom att slopa kravet på att utredande socialsekreterare ska ha en socionomutbildning. Partiet vill helt slopa kravet på högskoleutbildning i barn- och ungdomsvården. Vice partiledaren Anders W Jonsson tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Tvärtom!

Då infinner sig ju genast frågan varför Centerpartiet, när socialtjänsten befunnit sig i kris på vissa håll i landet i åratal, inte har lagt dessa kvalitetshöjande åtgärder tidigare. Att kunna höja kvaliteten med lägre eller ingen utbildning är ju ett genidrag.

C vill alltså att outbildade människor ska arbeta med samhällets mest utsatta och skyddsvärda. Detta är anmärkningsvärda förslag och kan egentligen inte kallas annat än rena panikåtgärder för att möta trycket med rekordmånga ensamkommande. Redan i dag har socialtjänsten stora problem med att nyutexaminerade med begränsad erfarenhet ansvarar för svåra utredningar och ärenden, inte minst barnutredningar. Denna situation vill alltså C förvärra ytterligare.

Centerpartiet vill att Sverige även i fortsättningen ska ta emot överlägset flest asylsökande per capita i EU. Konsekvenserna i kommun-Sverige, om Centern får bestämma, är oöverblickbara. Partiet vill även slopa kravet på lärarlegitimation, vilket fick Jan Björklund att gå i taket häromveckan. Centerpartiet glider alltmer bort från de övriga tre allianspartierna. Frågan är hur dessa fyra partier ska kunna regera ihop i framtiden.

Lägre ingångslöner är en av få bra tankar i Centerns integrationsarsenal. Detta är rätt och rimligt för att fler ska kunna få sitt första jobb, men politiker ska inte in och rota i lönesättningen. Det är talande för Centerpartiets så kallade liberalism att Annie Lööf hotar med lagstiftning.

Det finns mycket att säga om Centerpartiets verklighetsförankring dessa dagar. Partiets syn på socialtjänsten visar hur långt ut i spenaten partiet befinner sig. Jag ifrågasätter starkt om centerpartisterna över huvud taget vet hur socialtjänsten fungerar, om de ens har en aning om vilka krav som ställs på den som ska göra en LVU-utredning.

Att kräva att den som arbetar inom socialtjänsten med samhällets mest utsatta och skyddsvärda har en relevant utbildning är inte att förespråka "krångel". Jag frågar mig om Centerpartiet månne har samma lösningar på personalbristen inom sjukvården. 

Läs även:
Fnordspotting (hans bästa på länge)

Den blinda jakten på de enkla jobben

Arbetslösheten är låg i Sverige. Om du är infödd svensk, eller utbildad invandrare, är risken för att du ska hamna i långvarig arbetslöshet statistiskt sett liten. Om du däremot är asylinvandrare och/eller saknar en relevant eftergymnasial utbildning, är utsikterna att bli självförsörjande betydligt sämre.

Gapet i förvärvsfrekvens mellan inrikes och utrikes födda är gigantiskt, men det handlar framför allt om utbildningsnivå. Sveriges arbetsmarknad är effektiviserad och specialiserad, vilket betyder att företag behöver färre personal för att samma jobb ska bli utfört som i andra länder. Det märks på personaltätheten på restauranger och i butiker, men det märks också på att vissa jobb helt enkelt inte finns längre. Särskilt tydligt är detta inom industrin där tiotusentals jobb har rationaliserats bort.

Nu står Sverige inför ett stort dilemma. Hundratusentals människor har bara under de senaste tre åren kommit till Sverige. De är inte här för att deras kompetens efterfrågas utan för att de sökt asyl. De kommer från krigshärjade länder präglade av förtryckarregimer. Nu ska de tävla om jobben på en alltmer tuff arbetsmarknad där utbildning, referenser och kontakter betyder allt. Vi har hittills sett att det inte slutar bra.

Centerpartiet tror att detta ska lösa sig genom att vi tillåter lägre ingångslöner. Men detta förutsätter att dessa människor är efterfrågade till att börja med. Är de det? Är den 40-åriga kvinnan från Syrien som varit hemmafru i hela sitt liv efterfrågad i restaurang- och kafébranschen? Är mannen från Eritrea som knappt har gått i skolan ett hett byte för Ericsson eller NCC?

DN har ett annat förslag. I stället för en lägre skatt på arbete överlag vill DN göra ett redan komplicerat lapptäcke, också kallat skattesystemet, ännu mer oöverskådligt:

[Vi] borde slå in på en tredje väg där det offentliga går in och bär mellanskillnaden för dem som inte kan sälja sin arbetskraft till de relativt sett höga lägstalönerna. Den typen av subventionerade anställningar är okontroversiella bland vissa grupper, som exempelvis funktionshindrade. Varför inte också bland personer som av arbetsgivare anses för dyra för att komma ifråga för ett arbete?

Ser ni galenskapen i detta förslag? Subventionerade anställningar betyder rent konkret att skattebetalarna står för en del av lönen. Dessa personer är alltså inte självförsörjande. Hur stor del som subventioneras varierar beroende på målgrupp, men i dag finns bidragsanställningar där Arbetsförmedlingen (alltså skattebetalarna) betalar upp till 80 procent av lönen. Det handlar inte om funktionshindrade utan om personer som "står långt ifrån arbetsmarknaden". Många är utrikes födda med låg eller ingen utbildning. Att jämställa fullt friska och kapabla människor med funktionshindrade visar på en förfärlig människosyn. Men det är också desperat. Vi betalar alltså arbetsgivare för att de ska anställa en viss person.

Vi står inför ett moment 22 här. Socialdemokratin och facken kommer inte vilja genomföra en genomgripande avreglering av arbetsmarknaden. Lägre löner räcker inte för att göra lågutbildade personer från fjärran länder särskilt mycket mer relevanta för svenska arbetsgivare. Och å den andra sidan kan vi inte ha ett samhälle där en allt större andel av befolkningen lever på försörjningsstöd år ut och år in.

Skatten på arbete behöver sänkas och riskerna minska för arbetsgivare som anställer. Detta kan möjliggöra att arbetsgivare tar chanser de inte vågar ta i dag. Men jag tror också att vi behöver införa ett kvalificeringssystem för dem som kommer till Sverige från andra länder och sätta ett tak för i hur många år du kan få fullt försörjningsstöd. I dag är alltför många fast i ett bidragsberoende de aldrig tar sig ur.

Detta måste givetvis kompletteras med andra reformer, av exempelvis Arbetsförmedlingen, men det är avgörande långsiktigt att människor inte kan komma till Sverige och vandra rakt in i socialstaten utan motprestation. Frågan är hur länge det dröjer innan riksdagspartierna inser detta.

En partisekreterares svammel

Gårdagens Agenda i SVT bjöd på floskelbingo från två partisekreterare. Först ut var Moderaternas Tomas Tobé. Hans parti har omprövat sin migrationspolitik utifrån devisen "då var då, nu är nu". Tobé undvek att kritisera Fredrik Reinfeldts politik trots att omsvängningen som nu sker i M i realiteten är ett långfinger till Reinfeldts naiva svängdörrspolitik och påstådda politiska geni.

Det är begripligt att Tobé inte vill såga den förre partiledaren och husguden jämns med fotknölarna i TV - floskler och undvikande svar var därför att vänta. Det viktiga är att M har tagit intryck av verkligheten och äntligen förstått vad partiets egna väljare vill. Åtminstone delvis.

Nästa partisekreterare till intervjubordet var Centerpartiets Michael Arthursson. Intervjun skulle kunna kategoriseras under rubriken "Hur svarslös kan en partisekreterare egentligen vara?". Det blev pinsamt på riktigt.

Camilla Kvartoft lyckades med några få tydliga frågor illustrera det orimliga i Centerpartiets migrationspolitik,

Camilla Kvartoft: Nu vill ju ha en obegränsad asylinvandring
Michael Arthursson: Vi värnar asylrätten, absolut.
CK: Och då vill ni att mottagningssystemen ska bli billigare. Då har ni bl.a. sagt att flyktingarna själva ska ordna boende. Hur ska det gå till?
MA: Det var ju så att Migrationsverket har signalerat att man klarar inte av att ordna boende. Vi har ingen tak över huvudet-garanti i Sverige för alla medborgare, det är ett individuellt ansvar att ordna sin bostad. Då tror vi att vi också kan lita på människors initiativförmåga och med hjälp av en fördubblad ersättning som vi föreslår ska man kunna få möjlighet att ordna sitt boende själv.
CK: Fördubblad ersättning, det skulle bli 140 kr per dag då.
MA: Ja.

Centerpartiet vill alltså lita till människors egen initiativförmåga. Det låter fint. 140 kr per dag är dock inte mycket att vifta med på den svenska andrahandsmarknaden där hyrorna är flera gånger högre än på den reguljära hyresmarknaden.

Det är klart att det allra bästa är om människor kan ordna sitt boende på egen hand och inte ligga skattebetalarna till last. De flesta lyckas redan med detta genom att den så kallade ebo-lagen tillåter asylsökande att bo var de vill under asylprocessen. Många flyttar in hos släktingar och bekanta.

Det Centern inte tar med i beräkningen är att dock att kommunerna får ansvaret för etableringen efter två år. Det är inte ovanligt att personer som då har fått asyl plötsligt står i socialtjänstens reception och vill ha ett boende efter att deras boendesituation blivit ohållbar eller andrahandskontraktet löpt ut. Nästan ingen har en egen försörjning efter denna tid, vilket gör att kommunen sitter där med Svarte petter till slut ändå.

CK: I dag då, svenska studenter klarar inte av att hitta bostad i Sverige. Varför skulle flyktingar som varken kan språket eller har några kontakter i Sverige klara det?
MA: Nja... och var... vi kan säga att Migrationsverket har inte klarat av den här uppgiften. Vi tror att det finns många som kan klara det. Sedan har vi sagt att kommuner ska ta ansvar för barnfamiljer, för ensamkommande ungdomar och så vidare.
CK: Men kommunerna klarar ju inte av att ta fram bostäder i dag?
MA: Det är en väldigt olika situation i olika kommuner runt om i Sverige, och det är också något vi har uppmärksammat. Dels i migrationsöverenskommelsen så säger vi att det måste bli en jämnare fördelning. Alla kommuner måste vara med och ta ansvar.
CK: Men det är många kommuner i dag som larmar om att de inte har några bostäder.
MA: Det är många kommuner som är under hård press, men om man tar till exempelvis Hultsfred så säger de att om alla kommuner tog emot lika många flyktingar som centerstyrda Hultsfred så skulle vi ta emot 800 000 flyktingar i Sverige. Så att det är klart om vi får en jämnare fördelning så betyder det väldigt mycket.

Detta är ett väldigt världsfrånvänt resonemang. Centerpartiets partisekreterare menar alltså att om fler kommuner tog emot asylsökande, skulle Sveriges kapacitet kunna mångdubblas. Artursson ignorerar ett enkelt faktum: många kommuner som tagit emot få asylsökande per capita är villakommuner som saknar egna kommunala bostadsbolag. De har helt enkelt inga realistiska möjligheter att ta emot fler. Det finns inget miljonprogram i Vellinge.

Vidare vill C att undantag ska göras för barnfamiljer, ensamkommande "och så vidare" (vilken grupp är det?). Samtidigt vill partiet ha en oförändrat hög asylinvandring. Detta skulle sätta en ytterligare press på de kommuner som redan i dag arbetar på gränsen för sin förmåga eller där denna gräns redan passerats.

Mirakelreceptet är enligt C en jämnare fördelning bland landets kommuner. Men ebo-lagen och C:s eget förslag att asylsökande själva ska ordna sitt boende gör att asylsökande söker sig till de orter där landsmän redan finns. Inte till avfolkningsbygder som har lediga lägenheter. Centerpartiets politik går inte ihop ens i teorin.

Slutligen en liten titt på hur Centerpartiet vill förändra skolan för att klara mottagandet av flera nya skolklasser om dagen.

CK: När det gäller skolan då, barnen som kommer hit måste gå i skolan. Redan i dag saknas det lärare och mycket resurser. Ska man acceptera att nyanlända barn får en lite sämre kvalitet?
MA: Sämre kvalitet? Nej, men däremot måste vi se till att kunna tänka mer flexibelt. Det är kanske inte helt nödvändigt att vi har samma behörighetskrav i dag när det gäller att snabbt få till stånd utbildning.
CK: Obehöriga lärare då, till exempel?
MA: Ja.
CK: Centerpartiet vill då se ett A- och ett B-lag i skolan?
MA: Om man tittar på arbetsmarknaden har vi ett A- och ett B-lag, där vill vi sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden.
CK: Men du är ändå beredd på att nyanlända skolelever kan få en annan typ av utbildning?
MA: När det gäller den grundläggande utbildningen ska det ju vara... eh... samma kvalitet, naturligtvis.
CK: Finns det då inte en gräns för hur många man kan ta emot om skolan i dag går på knäna?
MA: Jag kan bara konstatera att det är... inget parti har kunnat formulera en gräns... eh... det ändras ju så otroligt fort. Det växte väldigt snabbt under hösten och det kom uppemot 10 000 flyktingar i veckan. I dag är det en tredjedel mot för vad det var för en månad sedan.

Michael Arthursson pressades och kunde inte riktigt svara. Det är nu inte så konstigt att han fick svårt att försvara att elever med utländsk härkomst ska undervisas av icke behöriga lärare. Partiet hävdar nämligen i sitt skolpolitiska program att "det ska inte spela någon roll vilken bakgrund du har eller var i landet du bor när det handlar om rätten till kunskap och rätten till likvärdig skola."

Prosit.

Centern – partiet som inte tar ansvar

DN intervjuar Annie Lööf. Det blir förstås inga hårda frågor. Mer Skavlan än Sveriges Radios lördagsintervju. Men Lööfs svar säger likafullt mycket om henne och hennes parti.

Centerpartiet är som bekant det enda alliansparti som helt och hållet motsätter sig fler restriktiva åtgärder i migrationspolitiken. När regeringen plötsligt lade om sin politik i 180 grader var C ett av två partier som endast hade negativa omdömen. Det andra var Vänsterpartiet.

Annie Lööf vill inte medge någon gräns för asylmottagandet i Sverige. För att råda bot på platsbristen på Migrationsverkets boenden vill C dela ut en "bopeng" till alla asylsökande så att de själva får ordna sitt boende. Runt 85 procent av de asylsökande gör det redan genom ebo-lagen, men många av dem dyker efter en tid upp på socialtjänstkontoren och vill ha hjälp med boende.

Nyligen upptäcktes 16 marockanska pojkar i ett ödehus i Mölndal. Att ett hus som ägs av kommunen kan ockuperas av illegala immigranter som saknar asylskäl är talande för hur svensk migrationspolitik har spårat ur. Men det säger också något om vad Centerpartiet öppnar för framgent när alla asylsökande åläggs ordna det Migrationsverket inte klarar. Nöden har som bekant ingen lag.

Annie Lööf pratar bara om kostnader i kronor och ören. Men krisen är, som flera kommunalråd runt om i landet påpekat, inte främst en fråga om pengar utan om praktiska kapacitetstak. I Norberg bedriver skolor nu undervisning i förråd. De har anställt alla pensionerade lärare de hittat, och plockar socialsekreterare direkt från gatan. Ljusnarsberg har tagit emot 500 asylsökande, vilket motsvarar 10 procent av kommunens befolkning. Nu ska ännu ett asylboende öppna, vilket väntas ge runt 300 till.

Pengar kan inte lösa denna förtvivlade situation. Det går inte att trolla fram lärare, sjuksköterskor eller socialsekreterare av aldrig så många tusenlappar. Kvaliteten kommer sänkas på undervisningen och köerna till primärvård öka. I ett första skede. I ett andra skede sjunker medborgarnas förtroende för politiker och offentliga institutioner.

Det är förbluffande att Lööf och Centerpartiet motsäger sig alla åtgärder för att minska trycket på Sverige och samtidigt inte erbjuder ens något halvrealistiskt alternativ. Det är symptomatiskt i denna situation att Centern har sällskap av just Vänsterpartiet i sitt motstånd mot regeringens nya migrationspolitik. Dessa två partier, varav det sistnämnda länge gjort sig känt som ett parti som varken bryr sig om kostnader eller verklighetens komplexitet, förtjänar varandras sällskap nu.

Med Centerns politik kommer trycket på förskolor, skolor, primärvård, akutvård, tandvård, socialtjänst och psykiatri fortsätta öka. I ett läge när kommuner Lex Sarah-anmäler sig själva och när MSB varnar för "fara för liv och hälsa" i delar av landet när primära samhällsfunktioner upphör att fungera, vill alltså Annie Lööfs parti ytterligare öka problemen.

Jag har nämligen inte sett någonstans att C vill undanta asylsökande från välfärdssystemet eller ens införa ett kvalificeringssystem. Det betyder således en fortsatt vandring rakt in i den socialstat som redan nu bågnar under tyngden från asylinvandringen.

Ur ett taktiskt perspektiv kan jag förstå varför Centerpartiet som enda parti förutom Vänsterpartiet valt att gå på tvärs med regeringens nya migrationspolitik. Lööf vill att hennes parti ska stå på behagligt avstånd för att när krisen passerats kunna säga att de var det enda borgerliga partiet som stod upp för asylrätten och de mänskliga rättigheterna.

Därför är Lööf inte ett dugg intresserad av att ta över makten just nu. I en regering skulle nämligen C, precis som MP, vara tvunget till kompromisser. Eller avgå. I opposition behöver partiet inte smutsa ned händerna i jobbiga kompromisser utan att kan fortsätta dagdrömma.

Lagom till valet 2018 har förhoppningsvis de åtgärder som Centern föraktar gjort att Sverige fått kontroll på situationen vad inflödet beträffar. Då kan Lööf kliva fram med sina integrationslösningar i form av utvidgat RUT och ROT, sänkta ingångslöner och avskaffat LAS. Det är fegt, det är nedrigt. Men det är förstås taktiskt smart eftersom väljarnas minne normalt är kort.

Jag kan bara hoppas att väljarna ändå kommer minnas att Centerpartiet var det parti som inte tog ansvar när det verkligen behövdes. 

Läs även:
Expressens ledarsida

Gänget som inte vill regera.

Migrationsverket talar ur skägget

IS. al-Assad. Talibanerna. Usel samhällsservice. Galna skäggmurvlar. Korrupta ledare. Det saknas knappast skäl att söka sig en bättre tillvaro i ett annat land för många människor.

Men påståendet att situationen i världen har förvärrats så avsevärt under den senaste tiden stämmer inte. Kriget i Syrien började 2011. Stridigheter i Irak har pågått i olika intensitet och omfattning sedan invasionen 2003. Och Afghanistan har egentligen inte upplevt fred på flera decennier.

Att det stora antalet asylsökande till Sverige främst skulle bero på konflikterna i sig motsägs nu även av Migrationsverket. Myndigheten konstaterar i sin analys av varför hösten 2015 innebar rekordmånga asylsökande till Sverige att "den främsta orsaken var att människor i en svår situation upplevde att Schengenområdets yttre gräns var öppen".

Huvudskälet till att så många tog sig till Europa var sålunda att EU:s yttre gräns inte längre upprätthölls. Skälet till att så många tog sig till just Sverige, genom minst en handfull säkra länder, var och fortsätter att vara den generösa svenska asylpolitiken. Detta är de asylsökande själva öppna med.

Migrationsverket använder begreppet "snöbollseffekt". Först kom syrierna. Sedan afghanerna och irakierna. Och nu kommer även alltfler iranier via Turkiet och Grekland. Afghaner är den snabbast ökande gruppen till Sverige i nuläget.

Myndighetens slutsats är att situationen i dessa länder inte har förändrats dramatiskt sedan i somras utan att det är "möjligheten att lätt ta sig in i Europa som har fått så många människor att samtidigt bege sig hit". Detta är fullt begripligt.

Slutsatsen borde inte vara kontroversiell. Men det är den. Ty från politiskt håll har situationen under hela hösten beskrivits som den värsta sedan andra världskriget. Detta är alltså direkt felaktigt. Förändringen handlar om en öppen dörr till Europa. En öppen dörr som alltfler sett chansen att passera.

Migrationsverkets slutsats är välkommen. Den kan möjliggöra för fler att dra rätt slutsatser av den situation som EU och Sverige försatt sig i och därmed föreslå rätt åtgärder. Två partier som förmodligen inte kommer göra det är Miljöpartiet och Centerpartiet. Gustav Fridolin har konstaterat att Sverige inte hade haft några problem om bara fler EU-länder haft samma generösa asylpolitik som vi.

Med detta påstående visar Fridolin en fullkomlig brist på förståelse för hur incitament fungerar på människor. Antalet asylsökande påverkas av en rad faktorer. Som chansen att komma in i ett land, möjligheten att få stanna samt vilka välfärdstjänster som erbjuds den som invandrar. Om hela EU vore lika generöst som Sverige, skulle antalet asylsökande till unionen sannolikt öka mångfalt (förutsatt att gränsen var öppen).

Centerpartiet, som alltmer framstår som ett utopiskt hattefnattparti i dessa frågor, står lika frågande som Miljöpartiet inför begrepp som incitament och kapacitet. Detta framgick med plågsam tydlighet när partiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson häromdagen stod i riksdagens talarstol och hånade regeringens begäran om ett andrum i det svenska asylmottagandet.

I gårdagens Uppdrag granskning gjordes ett besök på ett av Bert Karlssons asylboenden. (Jag kan tycka att medierna närmast förföljer honom nu - frågan vart alla dessa människor skulle ta vägen utan de boenden som Bert Karlsson erbjuder ställs aldrig). Asylsökande klagar över en pressad boendesituation och uppmanar Sverige att stänga gränsen.

De asylsökande själva förstår vad "kapacitet" betyder. De lever mitt i effekterna av att Sveriges kapacitetsgräns är nådd. Det vore önskvärt om vissa politiker lyssnade mer på dem som faktiskt drabbas av detta än på sina egna utopiska dagdrömmar.

De asylsökande är varken intresserade av risdieter eller ett liv i kåkstäder.

Resvägen till Sverige.