Oppositionen som försov sig

Jag brukar gilla riksdagens partiledardebatter. Till skillnad från TV4:s och statstelevisionens debatter avbryts inte partiledarna av otåliga programledare utan kan, visserligen i korta repliker, mäta argumenten mot varandra under ordnade former.

Årets första partiledardebatt var däremot ingen kioskvältare, och den så kallade oppositionsledaren bär en stor del av skulden för detta.

Det blev uppenbart att Anna Kinberg Batra efter två år som moderatledare inte har vuxit en tum utan att detta bleka framträdande är vad presumtiva M-väljare kommer att få. Visst sade Kinberg Batra alla de rätta sakerna. Men hon gjorde det som vanligt utan övertygelse i rösten och framför allt utan att följa ord med handling. Hon vill bli statsminister - men inte just nu. Hon anser att Sverige går i fel riktning - men hon är inte beredd att utmana regeringen i någon avgörande fråga.

Ett tema dominerade debatten: den växande otryggheten och oron i samhället. Det vore väl OK om inte alla hade sagt exakt samma sak, beskrivit samma problematik och levererat ungefär samma lösningar: mer pengar.

Inte ens Jimmie Åkesson och Annie Lööf, som brukar vara vassa och spänstiga i dessa debatter, ofta mot varandra, lyckades leverera.

Statsministern påtalade som vanligt att Sverige har bytt riktning och beskrev att med regeringens politik kommer livet bli bättre för alla. Det här är fortsättningsvis socialdemokratins problem. Den ser inga begränsningar. Den ser inga målkonflikter. "Alla ska med" var en hånad paroll inför ett tidigare riksdagsval, men den förblir lika innehållslös och platt nu som då.

Löfven vill "inte ge en tum" till den organiserade brottsligheten. Ändå är det i socialdemokratiskt styrda kommuner och stadsdelar - som Malmö, Göteborg och utsatta områden i Stockholms förorter - som den organiserade brottsligheten och gängkriminaliteten har etablerat sig och kunnat bita sig fast. Insikten om varför det har gått så här långt förefaller begränsad.

Partiledardebatten var sålunda mest en upprepning av gamla haranger. Löfven håller i stort sett samma anförande som han har hållit sedan valrörelsen 2014. Oppositionen går på autopilot. Oppositionsledaren snarksover och låter sig bli tillplattad av statsministern. Det är kort sagt en ganska tragisk samling som säger sig vilja regera efter nästa val.

Då har det varit desto mer intressant följa alla debatter och diskussioner från Folk och försvars rikskonferens, där trygghetsfrågorna har diskuterats i betydligt mer konkreta och konstruktiva termer. Rikspolischefen Dan Eliasson medgav, kanske lite oväntat, att migrationen till Sverige under senare tid vid sidan om att anstränga polisens resurser också har skapat otrygghet i det svenska samhället.

Överlag gjorde rikspolischefen ett ganska tydligt och bra framträdande på Folk och försvar. Men Eliasson råkar vara en obotlig optimist, vilket månne ingår i uppdraget men rimmar rätt illa med hur verkligheten ser ut just nu.

Detta gör att hans uttalanden inte sällan skaver mot hur allmänheten uppfattar vardagen i dagens Sverige. Han framstår som tondöv. Händelsevis en egenskap som förenar honom och landets statsminister.

Apropå vår samtid

Brytningstid

"Sverige håller på att gå sönder", sade Stefan Löfven inför valet 2014. Sedan han blev statsminister är tonen emellertid annorlunda: nu går allt plötsligt åt rätt håll, och om någon tycker annorlunda är det rent "surrealistiskt".

Jag tror att det är något som håller på att gå sönder, och det är det politiska samtalet och relationen mellan vanligt folk och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget.

Skärholmsmoderaten Tapani Juntunen, väldigt aktiv med många analyser av svensk inrikespolitik på Facebook, får mycket återkoppling på det han postar. Han skriver att han märker att "många andra är desillusionerade, förtroendet, tilliten, respekten är borta." Dessa få ord beskriver det politiska samtalet i Sverige just nu väldigt väl.

Jag märker det. Och jag känner det själv. Ett visst mått av politikerförakt har jag haft länge, det ingår i att vara libertarian att förakta en stark politisk makt som bestämmer alldeles för mycket i människors liv. Men det har ändå alltid funnits en viss beteendekod som de allra flesta har levt efter. I sociala medier är den definitivt död och begraven.

Nu är det som om även respekten för politiken har gått förlorad, och för alla som representerar den. Därmed har hoppet om vad politiken kan åstadkomma sinat. Det kan låta som en semantisk skillnad, men det är i själva verket mycket mer än så. Vi bör ställa oss frågan vad som återstår när människor har tappat tilltron till själva politiken. Inte bara enskilda partier eller politiker utan partipolitiken som sådan. Jag tror nämligen att det är precis dit vi är på väg, och jag inser att jag är en del av detta.

Jag hyser inget större hopp om en positiv förändring i Sverige. Jag har inget förtroende för någon av de två politiker som kommer vara statsministerkandidater i nästa val. Faktum är att jag tycker att det knappt är fråga om ett egentligt val över huvud taget.

Vare sig Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven vill åstadkomma någon förändring på riktigt. De vill egentligen bara två saker: regera och bevara status quo (ge och ta en och annan ny skatt eller nytt avdrag).

Regeringen och allianspartierna lyckas inte komma överens om de akuta åtgärder som behövs. De bostadspolitiska samtalen havererade. Skolpolitiken är ett fortsatt stridsområde som inte leder någonvart. Polisens kris och den skenande grova brottsligheten skyller de på varandra.

Den parlamentariska demokratin har kort sagt gått i baklås, även i samförståendets Sverige. När alltfler invånare ser att de politiker de valt är oförmögna att lösa de riktiga samhällsproblem som påverkar människors vardag, kommer missnöjet att växa.

Vi riskerar att hamna i ett läge där förtroendet för regering och riksdag rasar i botten, precis så som har skett i USA där ynka åtta procent hade förtroende för kongressen för något år sedan. Alltfler kommer känna att det enda de vill göra, eller det enda de kan göra, är att rösta på ett illa omtyckt parti för att markera sitt missnöje.

Samtidigt som folket och etablissemanget sakta glider isär går även det politiska samtalet i kras. Något håller på att hända här. Även politiker i den yttersta toppen missförstår varandra medvetet. Viljan att ge och möta sakargument verkar försvunnen. Nu handlar politik om att etikettera motståndaren, inget mer. I ett sådant läge är det svårt att se hur de politiska alternativen över huvud taget förtjänar röster.

Vi går mot ett slags brytningstid med en hårdare politisk verklighet, ett mer oförsonligt debattklimat och en befolkning som i allt högre grad kommer rösta mot de regerande politikerna än för oppositionen. Om regeringens färg är röd eller blå spelar allt mindre roll.

Sexualbrotten ökar

I många år har det sagts att oron för att bli utsatt för sexuella övergrepp av okända gärningsmän är överdriven. De flesta sexuella övergrepp begås nämligen av en närstående, har vi fått veta.

Denna uppgift har kommit att betraktas som fakta. Syftet tycks ha varit att visa på att sexbrott begås av vilka som helst, av vanliga män och kvinnor inom hemmets fyra väggar. Jag har själv trott på detta. Därför är resultaten i Nationella trygghetsundersökningen (NTU), presenterad i Brottsförebyggande rådets rapport Utsatthet för brott 2015, smått sensationella.

De visar nämligen att 69 procent av alla anmälda sexövergrepp under 2015 begicks av en okänd gärningsman och att 59 procent skedde på allmän plats. Således rakt emot den populära uppfattningen att de flesta sexbrott sker i hemmet och begås av en bekant eller familjemedlem.

Visserligen påpekar Brå att de tror att andelen som utsätts av närstående är underrapporterad eftersom det är "känsligt" att prata om. Likafullt är detta den statistik vi har att gå på. Vi kan inte gärna hitta på siffror för att kompensera för vad vi tror eller antar utöver vad människor svarar.

Ur rapporten:

I majoriteten av de sexualbrott som rapporterats i NTU är förövaren en helt okänd person (69%). I 21 procent av fallen var gärningspersonen en bekant, och i 10 procent av fallen en närstående. Sedan undersökningen inleddes har fördelningen när det gäller relation till gärningspersonen vid sexualbrott varierat något under årens lopp, och det går därmed inte att urskilja någon tydlig trend i resultaten.

Resultaten har "varierat något" genom åren, enligt Brå. Det handlar alltså inte om något tydligt trendbrott, vilket betyder att resultatet inte betraktas som chockerande. Trots detta har hela samhällsdebatten om sexualbrott kommit att handla om att brotten främst begås inom hemmets fyra väggar, att det är "vanliga män" som begår dem och att det därmed är en "mansfråga", inte en fråga om kvinnosyn, kultur, värderingar och så vidare.

Detta är alltså skitprat, för att uttrycka det krasst. De flesta känner inte gärningspersonen. De flesta sexbrott begås på allmän plats, inte i hemmet om vi ska tro Brå.

Nästa viktiga resultat av undersökningen är att den andel av befolkningen som uttrycker att den utsatts för sexbrott ökar - vi talar om en fördubbling för kvinnor mellan 2012 och 2015. 2013 såg ut att bli ett rekordår men det har nu passerats.

Här ska vi visserligen vara lite försiktiga med att dra tvärsäkra slutsatser om orsaken. Ett illustrativt skäl för detta är det inslag i Sveriges Radio som sändes för kanske ett år sedan apropå det uppmärksammade tafsandet på landets festivaler. I inslaget berättas att många unga kvinnor utsätts för sexuella trakasserier (den uppenbara tes som SR vill driva är att det alltid har varit så här). Det händer hela tiden när de är ute på krogen, säger de kvinnor som intervjuas.

En ung kvinna berättar hur en man kommit fram och försökt dansa med henne på dansgolvet. Om något dylikt betraktas som ett sexuellt övergrepp eller trakasserier av dagens unga har något hänt med uppfattningen av vad brott och trakasserier är. Detta påverkar givetvis statistiken.

Med detta i bakhuvudet är det ändå svårt att ignorera den statistik som entydigt pekar mot ett ökat antal sexualbrott i Sverige. Visst kommer vissa välja att hitta en förklaring i en ökad anmälningsbenägenhet - såväl polisen som feministiska aktivister lyckades faktiskt beskriva övergreppen på We are Sthlm-festivalen 2015 som positiva i den meningen att så många verkade ha anmält.

Men inte heller detta är en korrekt beskrivning om vi går på de siffror som NTU redovisade för ett år sedan. Andelen utsatta går upp samtidigt som andelen anmälda händelser går ned. Orsakerna till detta spekuleras det inte så mycket om.

Diagram hämtade från Torbjörn Bergman.se

Debatten borde nu ta ny fart - men ur ett annat perspektiv. En diskussion baserad på fakta. Min försynta gissning är att så inte kommer att ske.

Det är anmärkningsvärt att NTU inte har fått mer spridning i mainstreammedia. Eller ska vi kanske säga talande för vår samtid? En samtid där fakta inte är avgörande utan snarare vilka som kan använda dessa fakta till sin fördel.

Ni då! Amen, ni då!

Jag har undvikit att se de amerikanska presidentvalsdebatterna mellan Donald Trump och Hillary Clinton. Jag har försökt se bitar i efterhand, men jag klarar inte av det. Det kryper i kroppen på mig. Tyvärr var gårdagens partiledardebatt i Agenda ett tecken på att även den politiska debatten i Sverige är på väg i fel riktning.

Egentligen räcker det att se en partiledardebatt ungefär en gång var 18 månad. Det är samma angrepp, samma retoriska knep, samma oneliners. Och inget är så viktigt att det inte kan vara glömt om ett halvår.

Vi kan gå tillbaka till maj 2015. I debatten i Agenda i SVT den gången kallade Stefan Löfven asylinvandringen för "en liten ansträngning". Ett halvår senare använde hans regering ordet "krissituation". I söndagens debatt sade han att det bara handlade om "några stycken" som kommer till Sverige och helt saknar utbildning. Vad kommer Löfven att säga om ett halvår?

Det blev en oerhört gnällig debatt. Annie Lööf får sägas vara vinnare. Kanske inte för att hon lockade så många nya väljare utan för att hon åter framträdde som ledaren för Alliansen, i den mån den fortfarande existerar.

Jimmie Åkesson har en både tacksam och otacksam position i svensk politik. Tacksam för att han står klanderfri när det gäller allt från krisen i polisen och de fallande skolresultaten till bostadshaveriet och alla problem inom välfärdssektorn. Otacksam för att han ständigt tvingas försvara etikettangrepp från övriga partier och även arbeta för att tona ned alla klavertramp hans partikamrater bistår honom med.

Annie Lööf må framträda som borgerlighetens skinande stjärna i enstaka debatter. Men Alliansen har problem med sin trovärdighet i nästan varje politisk fråga. Det blev i går uppenbart ännu en gång. Medan Alliansen beskyller Löfven för inaktivitet i två års tid kontrar Löfven med att beskylla Alliansen för detsamma under åtta år. Touché.

Just trovärdighet är väl vad allt kokar ned till. Eller snarare frånvaron av den. Svensk politik håller på att förlamas av det politiska spelet, och tyvärr eldar mediedramaturgin på detta genom att ständigt lyfta frågan om vem som ska regera med vem, vem som gillar vem och framför allt vem som inte gillar vem. Som om det vore en jäkla skolförening.

Jag har aldrig känt en sådan avsmak för svensk politik som jag gör just nu.

En värld utan filter

Det råder inga tvivel om att sociala medier och bloggar är en demokratisering av journalistiken. Det som tidigare refuserades av redaktörer och ansvariga utgivare kan i dag uttryckas och föras fram.

Detta är i grunden något gott då det minskat makten hos våra stora mediehus och ökat inflytandet hos vanligt folk. Men utvecklingen har också en baksida, och det är baksidan av samma mynt: frånvaron av ett filter.

Det som skrivs i sociala medier upptar alltmer av vår tid. Inte bara på bloggar och i de sociala medierna kommenteras mycket som skrivs - det görs i allt högre grad även i traditionella medier. Och det är inte de djupa och tankeväckande analyserna som får mest spridning. Det är de korta och idiotiska utspelen som hyllas, hånas och kommenteras.

Dumheter som skrivs på Facebook och Twitter är allt oftare föremål för krönikor, ledartexter och artiklar. Ju högre någon skriker, desto mer högljudd blir responsen. Ju tyngre slag under bältet någon utdelar, desto brutalare blir responsen. Så där fortsätter det i en till synes evigt nedåtgående spiral. Ibland känns det som att det offentliga samtalet helt håller på att spåra ur.

Även om jag i grunden gillar bloggar och sociala medier och ser vilken enorm potential dessa forum kan ha när det gäller att demokratisera samtalet och knyta samman människor som delar intressen och/eller värderingar, börjar dess baksidor bli alltmer framträdande.

Sociala medier är lite som att föreställa sig alla i sin omgivning utan kläder på kroppen. Blunda och tänk dig in i den situationen för ett ögonblick. I enstaka fall hade det varit riktigt gemytligt, men det hade ändå inte varit värt det eftersom du får hela omgivningen på köpet.

Det finns inget filter mot det dumma, korkade och vidriga längre. Allt träffar oss rätt på näthinnan.

Visserligen är det möjligt att isolera sig i sina bubblor, vilket jag berört tidigare, men även där blir det svårt att helt ignorera allt dumt eftersom vänner och bekanta också reagerar på samma saker.

Det är kort sagt knepigt att vara mycket samhällsintresserad och engagerad och samtidigt försöka behålla ett visst mått av förnuft och reson. Det har blivit allt svårare.

Jag inbillar mig även att övriga medier dras med i den nedåtgående spiralen - tonen sätts inte längre i djuplodande reportage utan i korta tourettesliknande utbrott på Twitter. Ett medium som byggt för att människor inte ska förstå varandra.

Hur ska man annars kunna förklara att ett blogginlägg av en generalsekreterare för Advokatsamfundet som kallar politiska motståndare för "brunråttor" efter upprördhet i sociala medier följs upp av en lika obegriplig som vidrig Expressen-krönika som går till generalsekreterarens försvar och spekulerar om inte dessa råttor bör utrotas med gift? Hur långt ut i rännstenen har vi inte vandrat när offentliga personer med prestigefyllda uppdrag sänker sig till denna förfärligt låga nivå och sedan får stöd i en av landets största tidningar?

Å andra sidan kan ju allt också vara ett enda stort konstprojekt. Sådant kan man inte heller gardera sig mot längre.

Vi lever onekligen i intressanta tider. Så "intressanta" att jag till och från känner ett växande behov av att ta en paus från allt. Det, mina vänner, är kanske vad som krävs för att härda ut.

Tvärtomleken

Under det senaste året har vi fått uppleva några av de mest bisarra omsvängningarna i politiska sakfrågor som jag kan minnas. Men det är inte förändringen i sig som är anmärkningsvärd utan sättet på vilket den har skett.

För ett år sedan var det fortfarande otänkbart att prata om ett kapacitetstak i svensk asylmottagning. Det var bilden av öppna hjärtan, Refugees welcome och Sverige som humanitär stormakt som gällde.

För ett år sedan var ett förbud mot tiggeri människofientligt och ett uttryck för antiziganism. Man kan ju, som bekant, inte förbjuda fattigdom.

För ett år sedan var det att spela rasister i händerna och ett bevis för en förfärlig människosyn att påpeka att många ensamkommande barn och ungdomar som kommer som asylsökande i själva verket är vuxna.

I samtliga tre exempel ovan (det finns fler, men dessa är kanske de mest flagranta) handlade de starka fördömandena inte om sakpolitik utan om positionering. Det lades aldrig fram bevis för att Sverige skulle klara vilket asyltryck som helst, hela tiggeriförsvaret byggde på en halmgubbe och aldrig styrktes det att det skulle vara en myt att ensamkommande ljög om sin ålder för att få asyl.

I grund och botten handlade ställningstagandet i dessa frågor om att markera mot Sverigedemokraterna och så kallade hatsajter. Inte för att det skulle få dem att försvinna utan för att visa på hur god demokrat man själv var. Sålunda var denna bisarra föreställning en sorts kombination av egoboost och gruppmentalitet.

Resultatet blev ett förvridet samhällsklimat. Sverige förvandlades under denna tid till ett samhälle fullt av människor som såg problemen, som såg begränsningarna, som såg det ohållbara - men som inte kunde eller ville säga något av rädsla för att få betala ett alltför högt socialt pris. Så de flesta spelade med.

Jag tänker mig att det är så här det måste vara att leva i en auktoritär stat. Alla ser regimens tillkortakommanden och de problem som skapas till följd av det auktoritära styret. Alla vet. Men ingen kan säga det högt. På ytan är därför alla nöjda. Vissa tillverkar därutöver argument för att göra regimen på gott humör.

Nu är det som om dimman har lättat. En så kallad volymdiskussion är inte längre ett problem, en statlig utredare har rent av uppmanat svenska folket att inte ge pengar direkt till tiggare och SVT:s Uppdrag granskning har slagit den sista spiken i kistan på föreställningen att ensamkommande inte ljuger om sin ålder för att få asyl.

Det enda som egentligen behövdes för att nå hit var lite verklighetsterapi, att landets två största partier blev ense och lite gammal hederlig journalistik från ett respekterat TV-program i statstelevisionen.

Samhället som helhet har dock redan hunnit anpassa sig till den gamla verkligheten. Med mycket märkliga konsekvenser på sina håll. I Skåne har det upprättats särskilda boenden för "vuxna barn". Eftersom det tydligen inte gick att åldersbestämma fick kommunerna helt enkelt ta till andra metoder för att söka skilja barn från vuxna på barnboenden. Andra larmar om att det nu går fullvuxna män på landets högstadier.

Människor kliver fram och berättar vilket bemötande de fick när de sade exakt de saker som nu sägs av såväl justitieministern som SVT-journalister och landets största oppositionsparti. Det sociala priset har varit högt.

Om det verkligen handlade om en övertygelse, om åsikterna bottnade i en värdegrund och "alla människors lika värde", borde vi höra många skrika i högan sky just nu när politiken tvärvänt. Men frånsett några imbecilla krönikor i kvällspressen är det väldigt tyst.

Det är skrämmande att ett enskilt politiskt parti kan ha en sådan makt över hela samhällsdebatten att någorlunda förnuftiga människor vänder ut och in på sig själva för att inte se realiteter och självklarheter. Det är också otäckt att det som i praktiken är samhällskonsensus kan vända i 180 grader närmast över en natt utan att alla de som tyckte si ena dagen ens verkar reflektera över att det är fritt fram att tycka så den andra.

Så skedde med migrations- och asylpolitiken. Men det gäller samtidigt att rädda ansiktet. Den officiella linjen är att skälet till att Sverige tvingades dra i nödbromsen i november 2015 inte berodde på att vi haft en ohållbar politik utan på att övriga EU inte tog ansvar (i motsats till den hållningen förklarade Donald Tusk häromdagen att gränsen för hur många asylsökande EU kan ta emot snart är nådd).

Så har nu även skett i synen på åldersbestämningar. Nu medges det öppet att det bor vuxna bland barn. Konsekvenserna har redan varit de yttersta: en våldtagen 12-årig pojke, en mördad anställd. Skyldiga i bägge fallen: vuxna män placerade på ett boende avsett för barn.

Vi borde låta de senaste åren vara en läxa och en påminnelse om varför det alltid är bättre med en öppen och saklig debatt än att förtiga, smutskasta och brännmärka.

Eftersom inte en enda person har klivit fram och bett om ursäkt för sitt höga tonläge befarar jag emellertid att detta inte kommer att bli en läxa. Åtminstone inte för dem som skulle behöva den.

Tidigare bloggat:
Missriktad solidaritet

Socialdemokraterna smutsar ned debatten

Moderaterna har uppmärksammat att det i vissa fall lönar sig att inte arbeta alls jämfört med att som arbetslös förälder ta ett arbete. Detta rör ett räkneexempel på två vuxna och fyra barn som Hanif Bali lät Riksdagens utredningstjänst göra.

Upptäckten har fått partiet att föreslå ett bidragstak som åtgärdar orättvisan. Devisen är att det alltid ska löna sig att arbeta.

Detta får "arbetarepartiet" att tända på alla cylindrar. Socialdemokraterna replikerar i en debattartikel i Aftonbladet undertecknad av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Artikeln innehåller de sedvanliga angreppen på M för att de "ger sig på de mest utsatta" (om man får 27 000 kr i bidrag varje månad är man i mina ögon inte samhällets mest utsatta) och lyckas i ett vilt vevande klämma in både Brexit och Donald Trump också. För säkerhets skull?

Regeringen försvarar alltså att en familj som inte arbetar kan få ut mer i bidrag än en arbetande familj med lika många barn. Resonemanget, förutom det obligatoriska att man inte ska ifrågasätta att den som vill ha bidrag också får det, är intressant.

Strandhäll skriver:

Det rör sig om arbetslösa eller sjuka som får samhällets hjälp för att sätta mat på bordet och slippa hamna på gatan. Att ersättningarna i några fall blir så här höga beror på att de bor på en ort där bostadsbristen gör att socialtjänsten tvingas betala för boende med mycket höga hyror. Det är alltså inga pengar som går till plånboken utan till stor del utgörs av kommunens kostnad för att hitta tak över huvudet till utsatta barn i runt 100 familjer.

Genom ett snillrikt sätt att räkna där boendekostnaden exkluderas som utgift för skattebetalarna, eftersom en hyra betald av kommunen enligt ministern inte är några pengar "som går till plånboken" (trots att vi andra betalar vår hyra/avgift med pengar ur den egna plånboken), lyckas alltså ministern få den totala bidragskostnaden att framstå som betydligt lägre. Och på köpet utmåla Anna Kinberg Batra som en lögnare.

Socialdemokraterna får gärna argumentera för höga bidragsnivåer. Men sättet på vilket en av regeringens ministrar gör det är direkt oanständigt. Hon bemöter över huvud taget inte Moderaternas förslag i sak utan väljer i stället att blanda in Brexit och Trump i villervallan.

Annika Strandhälls artikel är en indikation på hur den politiska debatten kan komma att se ut framöver när en alltmer pressad socialdemokrati slåss med näbbar och klor. Vi kan ha en riktigt smutsig valrörelse framför oss.

Om ohederlighet i EU-valkampanjen

Om en och en halv vecka röstar britterna om huruvida Storbritannien ska stanna i eller lämna EU. Kampanjerna är i full gång och opinionsmätningarna svänger åt alla håll. Svenska medier och politiker tycks närmast religiöst eniga om att det vore katastrof om väljarna röstar för att lämna.

DN beskyller lämna-sidan för ohederlighet. Det är inte förvånande att just DN, som aldrig ser bjälken i det egna ögat, inte förmår se ohederligheten på den andra sidan. Även Aftonbladets ledarsida (via Unvisit) går till hårt angrepp mot lämna-sidan i allmänhet och Boris Johnson i synnerhet ("denne blonde spelevink").

Visst förekommer populistiska argument och utspel från lämna-kampanjen. Alla medel är tillåtna i krig och valkampanjer, så även i denna. Detta är dessutom ett val som inte återkommer under de kommande decennierna, varför överdrifter och desperation är väntade inslag.

Men samtidigt som argumenten på denna sida handlar väl mycket om att invandrare tar britternas jobb (eller lever på bidrag på britternas bekostnad), reser stanna-kampanjen halmgubbar så det står härliga till.

Stanna-sidans halmgubbar går ut på att Storbritannien förlorar på att isolera sig från Europa och världen, att det vore en förlust att "fälla upp landbryggan" och att landet behöver samarbeta med andra. Ingen, utom möjligen tokstollar i British National Party, förespråkar emellertid isolationism. Inte heller Ukip och Nigel Farage.

Dessa halmgubbar är därför ohederliga inslag i debatten. Men varken DN eller Aftonbladet bryr sig. Hederlighet är tydligen bara något man kan kräva av ena sidan i en valkampanj, nämligen motståndarsidan.

Stanna-kampanjen kan använda vilka hittepåargument de vill. För Den Stora Sakens skull.

Hela Sverige förlorar

Jag befinner mig just nu i ett land där press- och yttrandefriheten är kraftigt beskuren. I praktiken är det KKP, Kinas kommunistiska parti, som avgör vad som får sägas och inte, vad som är "samhällsomstörtande verksamhet", "rykten" och vad som kan leda till 18 månaders häktning eller flera år i arbetsläger utan officiell misstanke om något brott annat än att man "betett sig illa".

Detta skapar givetvis en form av självcensur. Att protestera mot politiken, vilket oundvikligen blir en kritik mot partiet, är helt enkelt inte värt risken att hamna i en håla i flera år och därefter utsättas för övervakning. Människor håller ned huvudet, åker till jobbet, uppfostrar sina barn, försöker klara vardagen utifrån de förutsättningar de givits.

I Sverige har vi press- och yttrandefrihet. Det betyder inte att du får säga precis vad du vill, men friheten är ändå relativt stor. Det som händer här är i stället en otäck form av gruppbeteende som liknar den skolgårdsmobbning som många av oss nog har sett eller upplevt i grundskolan. Människor med "fel" åsikter ska stötas ut ur gemenskapen. De ska straffas socialt och lida yrkesmässigt av sina felaktiga ställningstaganden.

Invandringsfrågan har varit ett sådant exempel. Människor som varit kritiska har fått sin demokratiska heder ifrågasatt och blivit ytterst illa åtgångna i medierna. Det krävs hård hud och klädnypa på näsan för att klara sig igenom något sådant.

När Sveriges Radio nu sänder ett reportage om ensamkommande flyktingungdomars benägenhet att ljuga om sin ålder (lyssna på reportaget De ensamkommande vuxna) är det ett tecken på att något har hänt. Detta reportage hade inte kunnat göra för ett år sedan, än mindre före valet 2014.

Även i migrationspolitiken i stort har det hänt en hel del på bara ett år. Då påstod Socialdemokraterna att Sverige inte kunde föra en annan politik utan att "bryta mot konventioner". Nu utmålar arbetsmarknadsministern Centerpartiet som oseriöst eftersom Annie Lööfs parti sagt nej till fortsatta id-kontroller mot Danmark.

Då ifrågasattes om det alls finns något som kan kallas svensk kultur. Nu ser vi embryot till en diskussion om "svenska värderingar", och den understöds av självaste Stefan Löfven. På integrationsområdet har vi dock fortfarande oerhört långt kvar att vandra. Nu blir nämligen integrationsfiaskot tydligare för alltfler.

Det fanns de som varnade för länge sedan. Som Mauricio Rojas, en intellektuell med ursprung från Chile som redan för tio år sedan lyfte fram de blivande krutdurkar som fanns i många av landets förorter. Han fulades ut ur debatten och var inte önskvärd i den borgerliga regering som tog över 2006. Mycket tack vare Maud Olofsson, om vi får tro Rojas själv.

Den naiva politiken fortsatte, och än i dag, när vi skriver sommar 2016, förs en diskussion i Sverige om huruvida problembeskrivningarna i landets förorter - där stenkastning mot ambulanspersonal, bilbränder, brandbomber mot polis, skolbränder och växande kriminalitet är är vardagsnyheter - "svartmålar förorten". Fram släpps i debatten alltid några artister med vänstersympatier som klagar över att deras område får dåligt rykte. Nå, det kanske har något med ovanstående händelser att göra?

Lika illa är läget i den svenska skolan. Där har alla förslag om förbättrad ordning, må det vara mobiltelefonförbud eller mer katederundervisning, hånats från vänsterhåll. "Major Björklund" skulle återinrätta den gamla sortens disciplin där lärarna slog elever på fingrarna, häcklades det. I dag har vi en lattjo lajban-skola där respekten för lärarna är i botten, där elever och deras curlingföräldrar har tagit över och där kunskapsresultaten sjunker.

Vi kan ha olika åsikter om hur skolan ska se ut eller hur integrationsproblem bäst löses. Men hela Sverige drivs i botten om vi förnekar de problem som rent objektivt finns. Ingen vid sunda vätskor kan påstå att verbala och fysiska angrepp på lärare eller stenkastning mot blåljuspersonal inte är ett problem. De som ändå gör det, och misstänkliggör alla som kommer med konstruktiva förslag, fördummar diskussionen och omöjliggör en väg framåt. Detta är farligt, i synnerhet när dessa människor gör det i grupp och hetsar varandra.

Sansade och kloka röster, som Mauricio Rojas, tystnar. Lämnar fältet. Orkar inte ta smällarna längre. Konsekvensen blir att hela Sverige förlorar. 

Läs även:
Mathias Sundin

Hur går det för Sverige?

Hur går det egentligen för Sverige? Denna fråga upptar mångas tankar just nu. Oron över vart Sverige är på väg är utbredd. I en Sifomätning som publicerades före nyår tyckte varannan svensk att Sverige är på väg åt fel håll.

Detta har Moderaterna tagit fasta på i sin omprövning av politiken. Nu anser partiet plötsligt att Sverige är på väg i fel riktning, vilket väl i och för sig är närmast en plikt att påstå för ett oppositionsparti, och vill lägga om kursen.

Det pågår en strid om hur Sverige ska betraktas. Vi kan kalla det för en kamp om verklighetsbeskrivningen. I söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda upprepade statsminister Stefan Löfven att det går bra för Sverige. Arbetslösheten sjunker, långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten likaså. Sverige har en tillväxt som ligger i topp i EU. Och allt detta har regeringen lyckats åstadkomma med en egen budget i blott fem månader. Rena miraklet.

Sanningen är förstås att konjunkturer inte bryr sig om vem som sitter i Rosenbad och att ett exportberoende land är utlämnat till hur stor efterfrågan är i andra länder.

Löfven har rätt i så måtto att svensk tillväxt är hög, att arbetslösheten sjunker just nu och att efterfrågan på ny arbetskraft är stor. Men bilden är inte så ensidigt positiv som statsministern vill påskina. Redan nästan år spår nämligen regeringen själv att arbetslösheten kommer att öka. Under 2018-2020 kommer många asylsökande som fått ett positivt besked på sin ansökan att börja räknas in i arbetslöshetsstatistiken eftersom den tvååriga etableringsersättningen från staten då upphör för många. Då kommer det inte se lika glatt ut i statistiken längre.

Aftonbladets ledarsida (läs via Unvisit) vill att vi ska "sluta mörka sanningen om Sverige" (nog är det lite rart när en socialistisk ledarsida beskriver en hög tillväxt som lösningen på alla problem). Månne anser de precis som Löfven i en intervju i Financial Times att svenskarnas pessimism är "surrealistisk". Det finns dock inget surrealistiskt i att se de hot som lurar vid horisonten eller mitt framför näsan.

Så hur går det då för Sverige? Svaret är detsamma som på frågan om invandring är bra eller dålig för mottagarlandet. Det beror på.

Det går bra för många i Sverige. De disponibla inkomsterna har ökat under det senaste decenniet, arbetslösheten är väldigt låg bland inrikes födda (cirka 5 procent) och för den som har råd att köpa en villa eller en bostadsrätt är livet rätt bra just nu med låga räntor.

För utrikes födda är situationen rent statistiskt en helt annan. Risken för arbetslöshet är fyra gånger större (cirka 20 procent), och är du asylinvandrare är utsikterna ännu sämre: endast 63 procent har sysselsättning efter 15 år i Sverige (bara var tredje har ett helårsarbete). Bor du i ett s.k. utsatt område kommer du tvingas utstå en större otrygghet i ditt bostadsområde, skolan kommer sannolikt vara sämre och risken att du precis som dina föräldrar och dina kompisars föräldrar hamnar i bidragsberoende är överhängande.

Sverige är i detta avseende ett delat land. Många har det bra och kommer fortsätta att ha det relativt bra. Andra kommer få det ännu sämre.

Beträffande Sveriges framtid är jag ganska pessimistisk. Grundläggande fundament som polis, rättsväsende, sjukvård och skola har börjat att gunga betänkligt. Detta är inget som kan ordnas på en kafferast eller ens mandatperiod. Det kräver många år av satsningar och framför allt kloka beslut vi inte sett röken av ännu.

Jag ställer jag inte upp på uppfattningen att vi skulle stå inför något slags kollaps, däremot föreställer jag mig ett hårdnande samhällsklimat, fortsatt sjunkande förtroende för politiker och partier och en växande känsla av att samhällskontraktet är brutet. Det är illa nog.

Det kommer bli svårt att upprätthålla dagens välfärdsambitioner på sikt. Vi bör därför vänja oss vid tanken på att betala mer för att få mindre. Av detta skäl måste de borgerliga partierna ta strid mot högskattestaten, kräva lägre skatter och en ökad egenfinansiering av såväl arbetslöshetsförsäkringar som sjukvård och skola samt en kvalificering till den offentliga service som trots allt kommer finnas kvar. Några alternativ finns egentligen inte.

Den universella svenska välfärdsmodell som Stefan Löfven säger sig vilja utveckla kommer inte finnas i sin nuvarande form så länge till.

Björklund, varför tyckte du inte så här förut?

Gårdagens partiledardebatt bjöd på det sedvanliga käbblet men också på hetta och viss nerv.

Debatten hamnade i ett intressant läge med två block som pucklade på varandra och med Jimmie Åkesson i mitten som något slags "domare" (för att låna Margit Silbersteins uttryck), vilket tydligen gick hem i stugorna.

Det som fascinerar mig mest är hur Jan Björklund låter numera. I både partiledar- och riksdagsdebatter har Björklund den senaste tiden krävt ett avskaffande av den socialistiska hyresregleringen. I gårdagens debatt tog han dessutom upp vikten av att börja prata värderingar i svensk integrationspolitik. Jimmie Åkesson replikerade att han var "i chock" över att höra Björklund säga exakt det som han menar att Sverigedemokraterna sagt i alla år.

Jan Björklund låter definitivt annorlunda i flera frågor nu än han gjorde före valet. Folkpartiet hade integrationsministerposten i åtta år, och gjorde inte ett kviddevitt av den. I synnerhet de sista fyra åren under Erik Ullenhag gick åt till att förneka problem i stället för att bemöta dem och finna lösningar. Det var flera förlorade år med ett upptrissat tonläge och ett alltmer ohållbart debattklimat. Nu har knutar börjat lösas upp. Kaoset som följde i höstens migrationsvåg gav svenska politiker en nödvändig käftsmäll och tvingade ut dem i ringen.

Nu har Jan Björklund lättat på locket. Han föreslår både radikala förändringar av bostadspolitiken, vilka är helt nödvändiga för att lösa de problem som finns, och medger de värderingskonflikter som uppstår när personer från patriarkala klassamhällen invandrar till Sverige. Även Kristdemokraterna har insett det sistnämnda.

Måtte det bli mer än bara prat.

Om att kasta elefanter i glashus

Många beklagar sig över det svenska debattklimatet i allmänhet och på sociala medier i synnerhet. Jag instämmer i detta. Tonläget är högre nu, oresonligheten större och viljan att faktiskt försöka förstå sina debattmotståndare rekordlåg. Särskilt på debattplatsernas kloak, Twitter, spyr människor ur sig... ja, vad fan som helst. Det finns således goda skäl till att jag valt bort Twitter.

Även Aftonbladets ledarsida oroar sig för debattklimatet (läs via Unvisit). Moderaterna lånar ur Donald Trumps kampanjmanual, skriver Anders Lindberg. Påståendet är en direkt bisarr överdrift och hela texten blir oerhört ironisk eftersom den just handlar om att högern sprider överdrifter och osanningar om regeringen.

Hanif Bali får tjäna som exempel för högerns påstådda trumpifiering. Ingenstans nämner emellertid Lindberg hur vänsterdebattörer kallat Bali för "husneger", att ledarskribentkollegan Daniel Swedin kallat Rebecca Weidmo Uvell för "det bloggande rövhålet", att EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S) tryckte till Gunnar Hökmark (M) med epitetet "jävla skithög" i en debatt inför EU-valet och att självaste ansvarige utgivaren Jan Helin spridit den felaktiga uppgiften att Weidmo Uvell lagt ut Aftonbladet-medarbetares adresser på nätet för att sedan bli skitförbannad på innehållet i sin egen lögn. För att inte tala om allt manshat som vänsterfeminister stoltserar med, inte minst i sociala medier.

Personer inom den politiska vänstern går ständigt över gränsen, beter sig arrogant, svinaktigt och sprider hat mot politiska motståndare. När liberaler eller konservativa svarar med samma medel uppstår gråt och tandgnissel.

De får faktiskt bestämma sig. Ska vi bemöta varandra med respekt, de politiska åsiktsskillnaderna till trots? Eller ska vi puckla på varandra verbalt? Om det sistnämnda ska gälla får vänsterdebattörer på Twitter, på ledarredaktioner och andra håll helt enkelt vänja sig vid att bli behandlade precis som de behandlar andra.

Bali är ibland ful i munnen, inget snack om saken. Men att enbart se detta och ignorera all skit han utsätts för från vänsterhåll gör att Anders Lindberg och den tidning han arbetar för helt saknar trovärdighet i själva sakfrågan.

Vi ska även minnas att Aftonbladets ledarsida under de senaste fem sex åren tillhört den svenska eliten i att brunstämpla och misstänkliggöra borgerliga politiker och debattörer. Det har varit en väldigt utpräglad arbetsmetod att aldrig bemöta i sak utan i stället använda guilt by association.

Anders Lindberg spår en "förfärlig" valrörelse om två år. Huruvida den blir det eller inte återstår att se. Men oavsett vilket kommer Aftonbladets ledarsida knappast att bidra till ett bättre samtalsklimat utan tvärtom göra sitt yttersta för att förminska politiska motståndare med halvsanningar och lögner.

Falskheten och de dubbla måttstockarna hos Aftonbladets tyckarelit sitter sannolikt alldeles för djupt för att vi ska kunna hoppas på en förändring redan om två år. De kommer fortsätta kasta elefanter i glashus. 

DN, halmgubbarna och debattklimatet

Björn af Kleens uppmärksammade intervju med bland andra paret Adelsohn har inte bara fått många nyhetskonsumenter att nicka instämmande om läget i det svenska medielandskapet. Den har också pressat fram tokiga motanalyser.

DN:s Amanda Björkman återger vad Ulf Adelsohn sade ("Ingen av oss blundar för att den stora invandringen också kan leda till problem. Men det får man inte säga.") och tror sig göra en homerun när hon sedan fastslår:

Men det är inte sant; det får man säga. Och det gjorde ju också Adelsohn – i landets största morgontidning.

Detta är en halmgubbe som återanvänds med jämna mellanrum. Ingen har hävdat att det är förbjudet att kritisera invandringspolitiken. Att den som gör det åker i fängelse. Det är inte detta som "får" betyder. Adelsohn, och många andra, avser det sociala priset som kritikern får betala. I sin vänskapskrets. På sin arbetsplats. I sociala medier.

Människor har blivit arbetslösa och utstötta till följd av ett politiskt ställningstagande mot den gränslösa migrationspolitiken. Att Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth vågar lufta kritik både mot invandringspolitiken och mot mainstreammedier beror på att de båda har lämnat politiken. Deras försörjning är inte beroende av att vara politiskt korrekta längre.

Stigmat har börjat släppa något sedan Moderaterna och Kristdemokraterna lade om migrationspolitiken och frågan normaliserades något. Under Reinfeldts tid som statsminister var det locket på som gällde. Hela det politiska etablissemanget gick i takt.

Den politiska journalistiken i Sverige är helt centrerad kring vänster-höger-konflikten. Det fanns ingen naturlig höger-vänster-konflikt kvar i migrations- och asylpolitiken när Reinfeldt flyttat borgerligheten långt in på vänsterns planhalva (precis som han i flera avseenden gjorde i välfärdspolitiken när han lovordade den socialdemokratiska modellen). Detta skapade problem.

Den enda oppositionen var Sverigedemokraterna, ett parti som såväl övriga partier som alla medier skydde. Att SD var ensamt på ena sidan gjorde att alla andra trängde ihop sig desto mer på den andra. Det blev ännu viktigare att visa sitt stöd för den rådande politiken. Ännu viktigare att inte ifrågasätta den.

Detta tror jag är en viktig förklaring till att medierna inte granskade politiken som de borde och att så många inom partierna höll tyst trots att de såg och förstod att detta inte skulle hålla. Resultatet såg vi när mottagningssystemet klappade ihop i höstas, men de mer djupgående effekterna kommer märkas i Sverige på längre sikt. Under de kommande mandatperioderna kommer sittande regeringar föreslå panikåtgärd efter panikåtgärd för att få bukt med de växande integrationsproblemen i form av bland annat kriminalitet, bidragsförsörjning, otrygghet och sjunkande skolresultat.

Vi kan lära mycket av detta, men framför allt skulle jag önska att journalister och politiker tar med sig insikten om vad som händer när hela samhället – såväl den politiska som mediala eliten – springer åt samma håll utan att reflektera över vart vägen leder.

Att Amanda Björkman och fler med henne nu försöker bortförklara eller trivialisera det ytterst skadliga debattklimat som hon var en del av att bygga upp, visar att alla ännu inte har dragit lärdom av det som skedde. Det betyder att det kan hända igen.

Se även:
Publicistklubbens diskussion om medier och konsekvensneutralitet

En diskussion om migration

Det är väldigt sällan en politiker får möjlighet att prata till punkt, att utveckla sitt resonemang, att fördjupa sig. Politiken är i dag riggad för korta framträdanden, 30-sekundersinslag i TV och på nätet. Längre än så orkar inte folk engagera sig, verkar medierna resonera.

Detta gör politiken och hela samhällsdebatten ytligare än vad de skulle behöva vara. Jag saknar längre, lugnare och sakligare debatter som går mer på djupet. Ett försök till detta gjordes i Malou efter tio i TV4.

Ja, Malou von Siwers är både hopplös och partisk. Men jag tycker ändå att detta blev åtminstone en början på en seriös diskussion som det hade varit intressant att få höra mer av.

Dessutom undrar jag varför inte Ulf Kristersson är moderatledare.

Moderaternas SD-sväng normaliserar debatten

Förr i tiden, i betydelsen för ungefär femton år sedan, visste vi vad de politiska partierna stod för. Sedan kom Fredrik Reinfeldt och förvirrade socialdemokratin så till den milda grad att de förlorade två val i rad. Det tog tid för sossarna att begripa att Nya Moderaterna faktiskt hade blivit sossar på riktigt. Reinfeldts triangulering hade fungerat.

I dag är det om möjligt ännu mer förvirrat. Nu behöver partierna inte ens byta partiledare eller förlora val för att allt ska vändas upp och ned. Regeringspartierna vänder om i 180 grader så frekvent att väljarna börjar bli yra i bollen. Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, har beslutat att Sverige ska ligga på EU:s miniminivå i asylpolitiken. Hans justitieminister sätter siffror på hur många asylsökande Sverige kan hantera. Så sent som i oktober fanns över huvud taget inga tak eller gränser.

I Moderaterna rör det också på sig. I rasande fart. M är i hög grad ett annat parti nu än under Reinfeldt. Det senaste utspelet från moderatledningen är att nyanlända ska tvingas gå en samhällskurs och dessutom skriva ett prov efteråt för att få sin etableringsersättning. En kurs i samhällsorientering är något av en käpphäst för Sverigedemokraterna men har inte varit något som Moderaterna intresserat sig nämnvärt för tidigare.

Att utbilda nyanlända i det svenska samhället är förstås viktigt. Däremot har jag svårt att se vad ett "examensprov" skulle göra för konkret nytta. Att känna till något är dessutom inte detsamma som att tycka något. Kursen blir därmed en relevanta informationsinsats, men den kommer inte nödvändigtvis få föräldrar att sluta slå sina barn eller hedersnormer att upphöra. För detta krävs helt andra insatser.

Moderaterna har sedan tidigare begärt att alla asylsökande som kommer till Sverige via annat EU-land ska avvisas vid gränsen. Tillsammans med de förslag som presenterats i omgångar under den senaste tiden fortsätter Moderaterna, skulle nog vissa hävda, att anamma Sverigedemokraternas migrations- och integrationspolitik.

En annan sak som kan uppmärksammas är att moderatledningen har upphört med att klistra rasiststämpel på SD-förslag, helt enkelt eftersom just dessa förslag inom en snar framtid kan göras till partiets egna.

Jag måste medge att Anna Kinberg Batra rattat denna fråga på ett skickligt sätt sedan hon tog över som moderatledare. Av den reinfeldtska naivismen finns i dag inte mycket kvar. M har uppenbarligen beslutat sig för att närma sig SD:s politik utan att samarbeta med dem och på detta sätt försöka locka tillbaka väljare som gått dit. Vad detta resulterar i återstår att se, men hittills är mitt intryck att SD-ledningen känt sig lite pressad att komma med ännu skarpare förslag för att visa på skillnaderna mellan det egna partiet och Moderaterna.

Den omprövning Moderaterna nu gör är en välgärning även för det politiska samtalet. När SD hade ensamrätt på alla förslag som syftade till att på något sätt begränsa asylinvandringen eller ställa högre krav på nyanlända, blev dessa förslag brunstämplade och omöjliga att ens diskutera. Men det var budbäraren som var problemet, inte förslagen i sig. Den moderata nypolitiken kommer förhoppningsvis minska antalet brunstämplingar och fascistanklagelser i debatten. Då kanske vi kommer framåt sakpolitiskt också.

Jag kan inte låta bli att undra hur alla moderater som omfamnade Reinfeldts svängdörrspolitik och fortfarande är kvar i partiet känner i dag. Personer som egentligen kan definieras som grönhöger, vissa från ungdomsförbundet, andra i partiet på lokal nivå. Nu när det som förut utan tvekan kunde kallas fascism i dag är den nya moderata partilinjen måste förvirringen vara monumental.

Kanske är den lika stor som för hobbyhistorikern Henrik Arnstad, som förvånande nog fortfarande släpps in i föreläsningssalar här och var. Han gör en egen lågstadienivåanalys av varför SD lockar så många väljare: "Gemensamt för SD:s väljare är att de är rasister, det är de rasistiska åsikterna som lockar dem. Sedan finns det även icke-rasister som kanske röstar på dem av misstag eller något."

Det är förstås en bisarr och helt orimlig slutsats som Arnstad drar. Men om man på allvar tycker och resonerar som han gör, är det förståeligt att världen blir helt obegriplig. Vi bör nog bespara Arnstad bekymret att förklara Moderaternas nya migrationspolitik.

Knockout

Politiskt idisslande

Årets första partiledardebatt kommer inte direkt gå till historien som den mest underhållande.

Stefan Löfven tror att han fortfarande befinner sig i valrörelsen och aspirerar på makten. Anna Kinberg Batra tar sig så sakteliga även som debattör. Jimmie Åkesson delar ut välförtjänta käftsmällar men får problem när hans politik ifrågasätts i detaljerna. Jonas Sjöstedt visar att Vänsterpartiet är ett enfrågeparti. Och Jan Björklund fortsätter att leverera oneliners som någon underhuggare uppenbarligen rikligt förser honom med.

Statsministern är normalt sett inte en särskilt begåvad debattör. Persson var bättre. Juholt var bättre. Men i det pressade läge som hans regering och parti befinner sig i, blir han ännu sämre. Han saknar pondus, och han verkar även sakna självförtroende. Löfven tycks befinna sig i ett stadium där han hoppas kunna trycka på "reset" och starta om sin regeringsperiod. Det var ju inte så här han hade tänkt sig att den skulle bli. Den där jobbiga verkligheten bara... hände.

Löfven har under ett års tid sagt att "det här är vändningen" och "nu byter vi politik". Det är rimligt att göra detta i linjetal och regeringsförklaringar efter ett maktskifte, men när det upprepas i vanliga riksdagsdebatter ett år senare börjar det likna valrörelseretorik. Har regeringen inte redan bytt politik? När kommer egentligen den där vändningen synas för alla utanför Rosenbad?

Trovärdigheten blir inte större av att regeringens företrädare hävdar att Alliansens skattesänkningar har orsakat enorm skada för landet och välfärden samtidigt som regeringen inte vill höja skatterna till den tydligen magiska nivån innan denna upplevda katastrof. Vi kan också notera att Åsa Romson i partiledardebatten kallade jobbskatteavdraget för en "nedskärning", som om den arbetande befolkningens pengar var statens från början. Att människor får behålla mer av sina intjänade pengar är alltså en "nedskärning" i vice statsministerns ögon.

Trots det knepiga parlamentariska läget, trots en opinionsvind som kissar regeringschefen rakt i ansiktet och trots att hans regering visat sig tämligen oduglig så långt, hade statsministern kunnat ta initiativet i går. Genom att lägga en rad konkreta förslag på radikala åtgärder som visar på nytänkanden och att regeringen tar Sveriges prekära situation på största allvar, men också genom att vara självkritisk och säga att det som hittills har gjorts inte duger. Han gjorde inget av detta.

Avslutningsvis måste även sägas några ord om glappet mellan Löfvens retorik och politik. Ända sedan han blev partiordförande har Löfven pratat om "plikt och rätt". Han har exempelvis lanserat nya uttryck som "utvecklingsmoral", vilket tydligen syftar på att människor har en moralisk skyldighet att utvecklas för att bli anställningsbara på en modern arbetsmarknad.

Men när statsministern pratar om allas skyldighet att göra sin plikt, visar inget i hans politik att detta krav existerar annat än i retoriken. När Löfven nämner att den som fått nej på en asylansökan måste lämnat landet, för han samtidigt en politik som möjliggör för just dessa människor att stanna kvar.

Och när den socialdemokratiske partiordföranden säger att han "känner vrede" över att kvinnor och tjejer antastas systematiskt på svenska musikfestivaler, visar ingenting i hans kroppsspråk eller tonfall att han menar allvar. En sådan politiker är det väldigt svårt att lita på.

Det vi fick i gårdagens debatt var ett slags politiskt idisslande från alla håll, en återanvändning av gamla slagdängor, utnötta fraser och uddlös retorik. Samt en statsminister som redan verkar redo för pension.

"Jag känner en mycket stor vrede."

En polariserad debatt

Under lång tid har ifrågasättanden av den miljöpartistiska migrationspolitiken varit omöjliga utan att få brun färg och en knippe blåsippor kastade mot sig. Därför har många, i synnerhet inom Moderaterna och Kristdemokraterna, knutit handen i fickan och hållit tyst. Av ren självbevarelsedrift.

När Fredrik Reinfeldt avgick var det som om locket lyftes av. Människor kunde andas igen. Det blev ånyo möjligt att vädra rimliga åsikter om migrationspolitik, sådant som varit moderat allmängods fram till mitten av 00-talet.

Nu hörs klagosången allt oftare från dem som fram tills alldeles nyligen var upptagna med att klistra blåsippor på kritikers kavajslag. De tycker att debatten har blivit alldeles för polariserad, berättas det i sociala medier. "Har ni upptäckt det först nu?" har jag god lust att svara.

Ja, diskussionsklimatet är polariserat. Det har varit det länge, men vissa – skyddade av partiledning och en närmast enig journalistkår – har tydligen inte märkt det. Inte förrän nu när pendeln har svängt tillbaka, nu när kritikerna har fått vatten på sin kvarn, när Moderaterna i panik vill stoppa asylsökande vid gränsen och regeringen inför gränskontroller och föreslår att den ska få makten att stänga Öresundsbron.

Sverige har under lång tid varit uppdelat i två läger. Det som har hänt nu är att det skett en förskjutning från den ena till den andra sidan och/eller att denna andra sida har tagit mod till sig att vädra sitt missnöje.

För de människor som levt i en bubbla i många år, eftersom åsiktsmotståndare i de egna partierna inte vågat säga vad de egentligen tycker, upplevs detta som att hela deras omgivning närmast över en natt gått och blivit "främlingsfientlig". Så är det givetvis inte. Moderaterna var för en rimlig migrationspolitik innan Reinfeldt tog över partiet. Det är lätt att glömma det nu. Dessa åsikter har givetvis inte försvunnit även om de under det senaste decenniet har pressats in i garderoben och stämplats som främlingsfientliga och radikala.

Jag tror att orsaken till polariseringen egentligen är rätt enkel. När det bedrivs en extrem politik på ett område, när alla rusar åt samma håll (och de som inte gör det håller tyst), kommer det till slut födas en motreaktion. När ifrågasättanden sopades under mattan, när kritiker misstänkliggjordes, minskade motståndet för borgerliga sympatisörer att ta steget till Sverigedemokraterna. Detta tror jag är en viktig förklaring till SD:s exempellösa tillväxt.

Om kritiker hade tagits på allvar och ifrågasättanden bemötts i öppen och ärlig debatt, om problem inte förnekats eller förminskats, hade de borgerliga partierna utan tvekan kunnat absorbera de kritiker som hastigt och lustigt lämnat de gamla partierna för ett nytt. Men genom att fortsätta stämpla all kritik mot den förda migrations- och asylpolitiken som rasistisk och sverigedemokratisk skickade Moderaterna och även Socialdemokraterna i praktiken en hälsning till de sympatisörer och väljare som tagit steget över till SD eller funderade på saken: "Ni kan gott stanna där." Och tänk, det gjorde de.

Nu ska samma väljare lockas tillbaka genom att de båda stora partierna lägger om migrationspolitiken. Allt gammalt är glömt, alla tillmälen och misstänkliggöranden förlåtna. Jag tror inte att det är fullt så enkelt. Debatten är redan så pass polariserad och tonläget så uppskruvat att det kommer bli svårt för många gamla borgerliga väljare att bara lägga det bakom sig och gå vidare.

Avslutningsvis har vi förstås den klick inom grönhögern som vägrar låta sig nedslås av verkligheten utan tvärtom fortsätter att föra en ideologisk debatt helt utan hänsyn till realiteter och begränsningar. Deras resonemang gör möjligen succé i tankesmedjor och på ungdomsförbundens rödvinskvällar. Men de är knappast relevanta någon annanstans.

Ju längre pendeln svänger från denna grupps tankevärld, desto tätare lär invektiven hagla. 

Dags för rationella och skarpa sinnen att kliva fram

Vi lever i intressanta tider. Det får man ändå tillstå. Men också förbryllande. I dag var det partiledardebatt i riksdagen, och föga förvånande var asylmottagandet en fråga som upptog en hel del av debattörernas tid. Jimmie Åkesson uppgav att han kände hopplöshet, och det är nog en känsla som delas av alltfler i dagsläget.

Debatten i svensk politik blir väldigt konstig just nu. Regeringen kritiserar allianspartierna för att inte ha något annat att komma med än skattesänkningar (en inte helt orättvis kritik). Alliansen dömer ut regeringens budget som skadlig för landet. Men de vill inte stoppa den.

I dag har Sverigedemokraterna deklarerat att de efter att deras egen budgetmotion har fallit i riksdagen kommer att ge sitt stöd för Moderaternas. Detta för att göra allt de kan för att försöka fälla den sittande regeringen. Därmed har SD åter igen, som det senast kallades, "tagit riksdagen som gisslan". Ur SD:s perspektiv går det att förstå varför partiet agerar så här.

Däremot lär det inte fungera den här gången eftersom alla allianspartier har sagt att de kommer att rösta för sina egna budgetmotioner och det saknas ett gemensamt alliansförslag. Vilket alltså betyder att det är regeringens budgetproposition som kommer få störst stöd i riksdagen. Enkel matematik.

Hur det går framöver är en annan fråga. Jag är inte särskilt hoppfull som läget just nu ser ut. Kristdemokraterna uppger att de kan tänka sig en gemensam alliansbudget nästa år. Det finns därmed en liten, liten öppning för att regeringen kan falla redan under våren 2016. Om detta skulle ske är vi till tillbaka i situationen vi hade i december 2014. Då återstår alternativen att statsministern avgår eller utlyser extraval.

Detta är bara hypotetiska frågor just nu. Det var endast med stor vånda som Centerpartiet avträdde från Decemberöverenskommelsen, och i nuläget verkar allianspartiernas intresse för att regera synnerligen begränsat. Moderatledaren Anna Kinberg Batra förtydligade i dagens partiledardebatt att hon inte vill byta regering här och nu. Moderaterna vill därmed vänta med att ta över makten. Hur länge vet ingen.

Regeringen vill å sin sida klamra sig kvar genom blocköverskridande samarbeten. Miljöpartiet har i dag gått ut med att de vill se "fler enkla jobb" och även "fler former av avdrag i reparationsbranschen", vilket har tolkats som en form av RUT-tjänster. MP vill vara "brobyggare" över blockgränsen, men för att bli intressant som samarbetsparter måste MP faktiskt gå mot mitten. Och få kontroll över migrationsutgifterna. Där syns ingen som helst insikt just nu. Tvärtom försvarade Gustav Fridolin i dag med emfas regeringens migrationspolitik från talarstolen.

Den alltmer förtvivlade situationen i asylmottagandet beror inte på omständigheter som Sverige inte rår över. Trycket på kommuner, landsting och frivilligorganisationer är tvärtom skapat av svenska lagstiftare. Det är ingen slump att det kommer tiotusen asylsökande till Sverige varje vecka medan andra europeiska länder närmare oroshärdarna har ett mycket lägre tryck.

Det talas alltid om kriget i Syrien som orsak till den stora flyktingströmmen genom Europa. Men knappt var tredje som söker asyl i Sverige är syrier. 68 procent är det inte, vilket säger ganska mycket om den folkvandring som nu sker genom Europa och hela vägen till Sverige. Och att den kommer att fortsätta.

Läget kräver ett kallt, rationellt och skarpt sinne. Endast så kan denna situation bemästras och förbättras.

Alternativet är faktiskt en kollaps av den offentliga servicen i Sverige och därmed ett brott mot det samhällskontrakt som alla svenska medborgare har upprättat med staten. I ett sådant läge kan inte heller politikerna förvänta sig att medborgarna ska uppfylla sin del av avtalet.