onsdag 30 september 2015

Spänn fast er - detta kommer att bli skakigt

Det är inte lätt att veta vad man ska tro på längre. Jag brukade blogga om socialdemokratiskt skattefnatt, om moralistiska skräplagar gällande sexhandel, om värdet av personlig integritet i en värld där vårt minsta steg följs dygnet runt, året om. (Det sistnämnda försöker jag återkomma till emellanåt, även om jag känner en allt större apati i takt med att den globala massövervakningen blir permanent.)

Men jag märker att mitt fokus har skiftat. Jag kan inte sitta still i båten längre och skriva om skatter, den uttjatade sexköpslagen eller varför detaljhandelsmonopolet på alkohol borde avskaffas när hela landet genomgår vad som mycket väl kan bli en systemkollaps. Därav mina många och långa bloggposter om migrationspolitiken.

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte på Centerpartiets stämma förra helgen att han var rädd för att partiets migrationspolitik skulle leda till att Sverige "gick in i väggen". Det jag antar att han varnade för är i korthet detta: Om Sverige ensidigt erbjuder människor att söka asyl på ambassader, om Sverige beviljar 77 procent av asylansökningarna och Frankrike endast 22, om lilla Sverige tar emot överlägset flest asylsökande per capita i hela EU i en tid när staten har stora budgetunderskott, sjukkostnaderna skenar, skolan är i kris, äldrevården går på knäna och bostadsbristen är akut, kommer det sluta illa. Vi kommer inte att klara detta med bibehållet välstånd. Danielssons oro viftades förstås bort.

Efter drygt fyra års allt mer ansträngd situation ser vi nu resultatet av migrationspolitiken. Det kommer sedan någon vecka tillbaka tusen asylsökande om dagen till Sverige (de kallas slentrianmässigt "flyktingar" i svenska medier, men det handlar alltså om asylsökande från en mängd olika länder). Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson hävdar att "det finns ingenting som tyder på att det skulle avstanna". Detta är alltså det nya normalläget.

Regeringen går nu in i panikläge. Den ber bland andra Försvarsmakten och Kriminalvården att dammsuga sina fastigheter efter tomma rum som kan förvandlas till flyktingboende. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap hävdar att uppställda tält i Kramfors omgående kan förvandlas till flyktingläger för tvåtusen personer. I södra Sverige undersöker Migrationsverket möjligheten att använda ett gammalt skjutfält, Rinkabyfältet, för att bygga enklare bostäder av prefabmodell för tiotusen människor.

Med tusen asylsökande om dagen skulle MSB:s och Migrationsverkets planer tillsammans täcka boendebehovet i knappt två veckor. Sedan behövs nya fält att fylla. Är detta regeringens stora plan? Att fylla svenska åkrar och skjutfält med modulhus för asylsökande? Det kommer en morgondag också. Hur tänker sig regeringen att människor boende i modulhus på gamla skjutfält mitt ute i ingenstans ska kunna få jobb och bostad och bli självförsörjande?

I Värmland konstateras att asylsökande har stort vårdbehov. Många är multisjuka och har kroniska sjukdomar, vilket tär på landstingets resurser. Filipstads kommun medger öppet att den inte klarar samhällsservicen till följd av sitt asylmottagande (som uppgår till tio procent av befolkningen). Betänk två saker med detta: dels hur svenska familjer reagerar när de till följd av överbelastning inte får den vård de betalat för via skattsedeln, dels vilken start i livet de asylsökandes barn får i Sverige när de inte finns plats för dem i skolan.

Det som sker runt om i landet just nu är en accelererande kollaps av våra institutioner. Polisen har slutat utföra sitt uppdrag, vilket gjort att runt 50 000 människor som nekats uppehållstillstånd de senaste åren och vägrat åka hem helt sonika får stanna kvar och inkassera välfärd. Migrationsverket hinner å sin sida inte med, trots nyanställningar. Senast i går meddelades att 100 personer ska anställas i Stockholm - verket söker människor med "någon sorts högskoleutbildning".

Det som sker just nu är att samhällskontraktet rivs. Staten klarar inte av att hålla sin del av avtalet. Den enskilde borde då enligt all logik kunna avstå från att leva upp till sin, alltså sluta betala skatt.

Jag har skrivit det förr, men det förtjänar att upprepas: Sverige har inlett en resa som kommer att bli väldigt gropig och skumpig. Ingen kan i dag säga var den slutar.

Var och en gör bäst i att just nu se om sitt hus. Skaffa privata sjukförsäkringar. Se till att barnen kan gå i privata skolor. Och försöka undanhålla så mycket skatt man bara kan för att ge sig själv en buffert, och slippa betala för ett samhällskontrakt som har brutits av den andra parten. 

Tidigare bloggat:
Snällismen föder rättsosäkerhet
Migrationsvärken
Dags för krissamling

Läs även:
Johan Westerholm, Hans Bergström, PJ Anders Linder, Fnordspotting

Vem bryr sig om verkligheten när man kan fly den med privatjet?

tisdag 29 september 2015

Faktaresistenta politiker

DN fortsätter sin kampanjjournalistik (det känns väldigt bra att ha avslutat prenumerationen). I dag inleds en serie om extremhögerns "faktaresistens". Heléne Lööw skriver dagens artikel i DN Kultur.

Lööw är en respekterad forskare om svensk nazism sedan många år. Däremot är utgångspunkten i hennes text, att resistens mot (eller ointresse för) fakta skulle vara något unikt för just de nationalistiska och främlingsfientliga grupperna, lite underlig.

Lööw skriver apropå ett utspel från Jimmie Åkessons påstående att människor upplever en ökad brottslighet:
Det är en typ av uttalanden som allt som oftast förekommer, inte minst i debatter på nätsajter: vad vi känner och tycker, vilket inte nödvändigtvis är liktydigt med hur någonting faktiskt ser ut – en åsikt och ett faktum är inte samma sak.
Visst är det så. Människor känner och tycker väldigt mycket. Men detta är ju ingalunda unikt för ljusskygga sajter långt ut på högerkanten. Är det något personer på Aftonbladets ledarredaktion, krönikörer i Metro, forskare inom den så kallade genusvetenskapen och artister som görs till talespersoner för dagens flyktingpolitik gör snart sagt varje dag, är det att känna och tycka.

En av dessa "folkkära" artister, Henrik Schyffert, har själv medgett att han inte har någon koll på själva ämnet migrationspolitik. Han känner mest efter vad som är "rätt". Och för detta ges han ett enormt medieutrymme. Schyffert, av alla människor, har blivit en maktfaktor. Inte för att han kan någonting i sakfrågan, utan för  att han känner och tycker saker (Schyfferts påstående att "vi har råd" visar att han inte ens behärskar grundskolematematik).

Mot denna bakgrund måste det sägas vara minst sagt anmärkningsvärt att DN nu drar igång en artikelserie om extremhögerns resistens mot fakta när det i detta postmoderna tidevarv sedan länge pågår ett slags uppror mot fakta, rationalitet, upplysning och ekonomisk vetenskap – från vänster. Vi har ett medielandskap som i hög grad bygger sin journalistik på att känna och tycka. Inte granska, undersöka eller vetenskapligt vederlägga.

Fakta är intressant – så länge den säger det du vill höra. Så fungerar alla politiker, så fungerar företagsledare, opinionsbildare, journalister och (faktiskt) även vanliga väljare. I hög grad.

När Stefan Löfven hävdar att var tredje syrier som invandrar till Sverige är högutbildad påstår han något som inte stämmer. Men det spelar ingen roll, för han säger det många vill höra. Sedan Löfvens uttalande har Tino Sanandaji flertalet gånger visat, med hjälp av offentlig statistik, att statsministerns påstående är helt uppåt väggarna (siffran är tio procent, och då går vi endast på vad asylsökande syrier själva uppger).

Har någon hört statsministern komma med en rättelse? Självfallet inte. Dels gör politiker inte så för att slippa förlora ansiktet (hur förlorat det än är i Löfvens fall), men framför allt spelar fakta ingen roll för de politiska beslut som fattas. Innerst inne gör den faktiskt inte det.

Det finns mängder av fina utredningar som, vilande på solid vetenskaplig grund, motsäger den politik som förs i dag. Regeringarna har instinktivt stoppat dem i byrålådan. Om fakta spelade roll skulle Sverige ha en annan missbruksvård, en annan narkotikapolitik överlag, en annan skolpolitik, en annan skattepolitik, en politik som inte stigmatiserade och kränkte sexsäljare och så vidare.

Fakta spelar emellertid föga roll när politiska beslut ska fattas. Politikerna återkommer i stället till floskler om "värdegrund" och att "det handlar om vilket samhälle vi vill ha". Svensk politik är i dag i hög grad faktaresistent.

Jag gissar att vi inte kommer få se någon granskning av detta i DN.

måndag 28 september 2015

Snällismen föder rättsosäkerhet


I söndagens Agenda visades ett inslag om en romsk familj som efter 12 år i Sverige har fått ett avvisningsbeslut. Familjen har tidigare sökt asyl men fått avslag. Beslutet överklagades till högre instans och nu har domen slutligen vunnit laga kraft. Familjen ska utvisas då den saknar skyddsskäl.

Under åren i Sverige har paret, som kommer från Serbien, skaffat fem barn. Det är runt dessa barns välbefinnande som inslaget tar sin utgångspunkt. Kan familjen inte få stanna för barnens skull? Hela frågeställningen blir väldigt konstig - paret har alltså startat ett liv och skaffat barn i ett land de sedan länge fått veta att de inte har rätt att stanna i. Något slags ansvar borde rimligtvis den enskilde i detta fall ha.

Statsminister Löfven har varit tydlig på sistone med att den som får ett avslagsbeslut på sin ansökan om asyl eller uppehållstillstånd måste återvända. Detta är förstås ett fullt rimligt förfarande. Man ansöker, får sin sak prövad, har rätt att överklaga men får i slutändan ett beslut i högsta instans som vinner laga kraft. Så prövas saken för alla i en rättsstat. Denna rättsstat bygger emellertid på att lagen upprätthålls och att besluten efterlevs. Här har vi problem i dag.

Mer än hälften av alla som får avslag på sin ansökan om att stanna i Sverige ger blanka tusan i beslutet. Många går underjord, andra vet ingen vart de tar vägen. Polisen har i dagsläget 17 000 utvisningsärenden som ligger och väntar på att verkställas. Sedan 2011 har över 50 000 utvisningsbeslut inte verkställts, vilket innebär att tiotusentals människor lever runt om i Sverige trots att de enligt svensk domstol inte har rätt att vistas här. Detta är givetvis problematiskt.

Svenska politiker har medvetet skapat denna situation genom att göra det inte bara möjligt utan också tämligen förmånligt att stanna kvar trots avslagsbeslut och uppmaning att lämna landet. Rätt till sjukvård, rätt till skolgång och en polis som inte längre vågar leta upp gömda familjer genom att följa barnen från skolan till boendet har skapat en orimlig situation där den som struntar i svenska lagar de facto premieras för det. Den miljöpartistiska snällismen skapar en rättsosäkerhet.

Jag kan ha full förståelse för polisens resursbrist i dagsläget. Men det finns sätt att hitta gömda familjer om polisen bara vill hitta dem. Kruxet i dag är att polisen, vis av erfarenhet från tidigare insatser, inte vill ta fajten mot alla "antirasister" som står redo att anklaga polisen för både fascism, rasism, antiziganism och inhumanism bara för att den utför sitt jobb.

Det hela är väldigt enkelt:

Den som stannar i Sverige trots ett avvisningsbeslut tar resurser från alla som har laglig rätt att stanna, från alla som väntar på att få sin sak prövad och från alla som följer lagar och regler i mottagningsprocessen. Detta var även Migrationsverkets generaldirektör tydlig med i Agendas studio.

Löfven har vid ett flertal framträdanden krävt "ordning och reda" i asylmottagandet. Det återstår att se vad denna ordning och reda består i. Om det är respekt för svenska lagar och regler statsministern avser, borde han föregå med gott exempel och omedelbart sparka ut det parti vars själva signum är oordning och oreda - nämligen hans egen regeringspartner Miljöpartiet.

En feministisk fred


"Hello Central Park! Hello New York!"

Var det månne en rockstjärna som klev upp på scenen och mottog publikens jubel? Nej, det var den svenske statsministern Stefan Löfven, som efter sitt framträdande var "klart upprymd", enligt Sveriges Radio.

Löfven talade om att Sverige ska bidra med sanitet till 60 miljoner människor och sa också att han är stolt över att representera världens första feministiska regering. Som om detta epitet inte var nog pinsamt på hemmaplan - behövde han verkligen basunera ut det inför åhörare i självaste New York?

Men jo, regeringen ser verkligen på sig själv som feministisk, och det får även politiska följder. På FN:s kvinnokonferens lovade Sverige att skapa ett "nätverk av kvinnliga fredsmäklare" som inom två år ska kunna sättas in i konflikter världen över.

Varför inte redan nu om det bara är könet det hänger på? Kriget i Syrien måste få ett slut, och vilka kan vara bättre lämpade att få stopp på IS än representanter för den halva av befolkningen som terroristerna ser som lägre stående än djur, som säljs på slavmarknader och våldtas systematiskt? Det är klart att ett feministiskt fredsnätverk kan ordna den biffen!

Jag tänker på Feministiskt initiativ när jag hör statsministern. Ett av landets ytterkantspartier som aldrig låter realism och en jobbig verklighet komma i vägen för visioner och en dröm om att även de värsta förbrytarna i världen kan talas tillrätta med lite maktteori och genuspedagogik.

Gudrun Schyman må ha misslyckats med att ta sitt parti in i riksdagen. Men hennes tankevärld är uppenbarligen högst närvarande i regeringskansliet. Har hon månne gått och blivit politiskt sakkunnig?

söndag 27 september 2015

Migrationsvärken


Migrationspolitiken går in i ett nytt skede. Med tusen asylsökande per dag, och tusen ensamkommande per vecka, genomgår Sverige nu en stor prövning (eller "utmaning", som det heter på nyspråk). Situationen kallas "extraordinär" av statsministern - men alla tycks utgå från att den är tillfällig. Tänk om det inte är så?

Tecken på den dagliga desperationen står att finna ute i kommunerna, där ensamkommande ungdomar inkvarteras på madrasser i idrottshallar, där frivilligorganisationer klagar över att de snart inte orkar mer längre och där kommunala budgetar spräcks på både höjden och bredden till följd av en etablering som inte ger resultat. Migrationsverket har ett grundsystem för att hantera 400 ensamkommande per år. Nu kommer alltså mer än dubbelt så många varje vecka.

Men även regeringen själv andas desperation. Migrationsminister Morgan Johansson har gett statliga myndigheter och bolag, allt från Försvarsmakten och Kriminalvården till Jernhusen och Vattenfall, i uppdrag att dammsuga sitt bestånd efter lediga lokaler att ställa till förfogande i flyktingmottagandet. Detta betyder i klartext att fängelser och försvarsanläggningar kan byggas om till flyktingförläggningar.

Migrationsministerns tilltag visar på hur akut situationen har blivit. Problemet för regeringen är att det vi nu ser inte verkar vara en tillfällig topp. Även om flyktingströmmen till Sverige lär minska när vintern tar Europa i sitt grepp finns det inget som tyder på ett dramatiskt fall i antalet som söker asyl i Sverige och Tyskland. Vi har sett en stadig ökning sedan 2011.

Givetvis ställer detta frågor om hur mottagandet, som redan nu är på den absoluta bristningsgränsen, ska fungera framgent. Vilka desperata åtgärder ska migrationsministern ta till när varken Försvarsmakten eller Kriminalvården har fler lokaler att ställa till förfogande? Det finns gamla förslag, utredda och klara, som innebär att privatbostäder kan konfiskeras. Där är vi inte ännu, men givet att det verkar gå utmärkt att ockupera en sommarstuga som ägs av någon annan utan att myndigheterna bryr sig, skulle inget längre förvåna.

Ett annat oundvikligt scenario på sikt är reella flyktingläger i Sverige. De skogar och fält som Reinfeldt såg från sitt regeringsplan kan då äntligen komma till användning. Var och en kan fundera över hur reaktionen från de asylsökande kommer att bli på detta när ett boende i jämtländska Grytan inte dög då det låg för långt från en tätort.

Samtidigt som allt detta pågår meddelar DN och SVT, inte utan stolthet, att stödet för ett större flyktingmottagande i Sverige ökar. Detta enligt en ny DN/Ipsos-mätning. Hur stort stödet är på orter som Ljusnarsberg och Norberg, där effekterna av dagens politik är reella, framgår inte. Men mätningen gläder sannolikt de politiker som i helgen blev rörda till tårar av sin egen godhet på Centerpartiets stämma.

Alla har vi vår egen verklighet att förhålla oss till. Och den ser som bekant väldigt olika ut beroende på var i landet vi bor.

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

lördag 26 september 2015

Never go full miljöpartist


I senaste Debatt i SVT diskuterades vad som kan och bör göras åt olagliga bosättningar som upprättas av EU-migranter på kommunal och privat mark runt om i landet. I går hölls en riksdagsdebatt om migrationspolitiken på begäran av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Båda debatterna - den ena i en TV-studio och den andra i landets lagstiftande församling - visade på en väldigt tydlig skiljelinje mellan vad jag vill kalla realism och miljöpartism. Det sistnämnda är vad som tillåts diktera politiken på en rad områden i Sverige, och det är förödande för landets utveckling.

Miljöpartiet får här representera den ansvarslösa, naiva och idealistiska linjen i svensk politik. Det är givetvis inte bara miljöpartister som står för den, men partiet i fråga är själva epicentrum av denna verklighetsfrämmande ideologi (möjligen Fi undantaget).

Det brukar sägas att troll spricker i dagsljus, att det bästa sättet att bekämpa populistpartier är att ta in dem i regeringen. Det är precis vad vi har sett i Sverige. MP hade en hög svansföring i övervaknings- och integritetsfrågor i riksdagen. Nu när miljöpartisterna sitter i regeringen med Socialdemokraterna har de helt släppt dessa frågor. Hyckleriet blir uppenbart.

MP drev i valrörelsen att Vattenfalls tyska kolverksamhet inte ska vare sig behållas eller säljas utan helt sonika läggas ned. Kolet ska stanna i marken, hävdade språkrören. Nu tänker Vattenfall sälja, och företrädare för MP medger att de inte riktigt förstått vad det innebär att styra ett statligt bolag. Detta säger en del om vad miljöpartistiska vallöften och visioner är värda.

MP är dock inte bara naiva och okunniga. De är även direkt stolliga.

Vi måste komma ihåg att MP är partiet som tycker... 

... att Sverige helst ska försvaras utan vapen

... att färre ska jobba - och mindre

... att alla som vill ska få komma till Sverige - och försörjas av de som redan bor här (som alltså ska jobba mindre)

... att det ska vara helt OK att ockupera andras mark om du är fattig

...att det är viktigare att bevara gräsplättar än att bygga bort bostadsbristen

... att alla som vistas i landet ska vara garanterade boende finansierat av skattebetalarna

... att återvändande IS-krigare ska erbjudas jobb och bostad vid hemkomsten

Det sistnämnda kallade socialborgarrådet Ewa Larsson stolt för "Stockholmsmodellen" innan kritiken blev så hård att strategidokumentet i vilket förslagen fanns drogs tillbaka och sedermera också försvann från Stockholms stads hemsida.

Samtidigt vill det starkt tillväxtkritiska MP satsa på välfärden, höja lärarlönerna och mycket annat. Vem som helst begriper att helheten av den miljöpartistiska politiken inte går ihop. Men det är väldigt sällan partiet i fråga skärskådas och ställs mot väggen av journalisterna för just detta.

MP är som en samling barn. Som drömmer och tror och hoppas. Men som när de ställs mot hårda fakta får ge sig. I regeringsställning ställs man inför verkligheten varje dag. Därför är det välkommet att svenska folket nu får se vilket tramsparti som Gustav Fridolin och Åsa Romson leder.

Grunden i miljöpartismen är ansvarslöshet och naivitet. Det är inget annat än intellektuell härdsmälta. Miljöpartisterna bör därför hållas borta från politiskt inflytande i möjligaste mån.

Jag hoppas att utgången av nästa val blir att fler har sett vad MP går för och att vi slipper se detta parti i regeringen under lång tid framöver. Sverige behöver en karantän mot miljöpartismen. 

fredag 25 september 2015

Bete er, för helvete!


Asylsökande i finska Lahtis har mötts av protester, stenkastning och en stolle i Ku Klux Klan-dräkt hållande den finska flaggan. Det är häpnadsväckande och upprörande.

Jag ser eländet på nätet och tänker: Skärp er! Bete er!

Man kan vara kritisk mot flykting- och asylpolitiken. Läsaren av denna blogg vet att jag har många invändningar mot dagens svängdörrspolitik och betraktar den som naiv, oseriös och kontraproduktiv. Men politiken i våra västländer är vårt ansvar och inte de asylsökandes fel.

Vi ska protestera mot politikerna, inte de asylsökande. Det kan inte nog poängteras.

Trygga Sverige prioriterar

För fler, se:
Fablernas

Laglöst land


Reportaget i Uppdrag granskning (SVT Play) om bekymren med migrantläger runt om i Sverige lär bli kritiserat för att hetsa mot romer och "slå mot fattiga". Men jag hoppas att det kan bli en ögonöppnare för en bredare svensk allmänhet.

Det vi ser är en växande frustration över att polis, kronofogdemyndighet och kommun står handfallna när enskilda människors rättigheter kränks. Detta är djupt otillständigt och ovärdigt en rättsstat.

Det brukar sägas att vi redan har lagstiftning på plats för att kunna avhysa ockupanter och personer som vistas olovligen på annans mark. Det borde räcka med den kommunala ordningsstadgan för att komma tillrätta med tiggeriet, och möjligen olaga intrång eller egenmäktigt förfarande i fall när någon tar över en sommarstuga utan lov. Problemet är att lagarna inte används. Att polisen fegar ur av rädsla för att bli kritiserad för "rasism" och "antiziganism".

Det är delvis sant att vi har lagar som kan hantera situationen. Men processen med en avhysning är de facto en domstolsliknande process som tar oerhört lång tid. Jag känner personligen till fall där människor inte betalat hyran på runt ett år, blivit uppsagda, hållit sig undan delgivning, överklagat och knuffat ärendet hela vägen till tingsrätten. Det går att bo gratis väldigt länge, med andra ord. Denna process skulle behöva gå mycket snabbare, oavsett om personen har besittningsrätt eller ej.

I fallet med EU-migranterna handlar det dock ej om någon besittningsrätt. De har, olikt den som sitter på ett hyreskontrakt men ger tusan i att betala hyran, helt sonika tagit sig rätten att bo på annans mark och ska därmed köras bort så snabbt det bara går. Detta ska inte behöva ta månader.

I SVT:s Debatt upprepades argumentet att man inte kan avhysa någon om man inte samtidigt erbjuder ett alternativ. Detta är möjligen ett resonemang som kan fungera inom socialtjänsten, där den hemlöse fortfarande är kommunens ansvar efter en avhysning. Men i EU-migranternas fall är det som att säga att man inte kan ta tillbaka en stulen bil utan att erbjuda tjuven en annan bil i kompensation.

Resonemanget håller inte. I Sverige ska lagen vara lika för alla. Vi måste också ställa oss frågan vad som händer med det land i vilket lagen inte upprätthålls. När den enskilde (mark- eller stugägaren) kommer i kläm och myndigheterna rycker på axlarna. Detta samhälle förlorar människors förtroende. I detta samhälle tar folk till slut saken i egna händer. I desperation. I frustration.

För vissa räcker det att odla skägg och sätta ett slags tyghink på huvudet så löser det sig. Naiva pappskallar dikterar i praktiken svensk rättstillämpning. Vi kan inte ha det så. En bra början vore att kontrollera att människor som får vistas i Sverige i tre månader inte stannar kvar längre än så.

Läs även:
Elisabet Höglund, Fnordspotting

Tidigare bloggat:
Gränslösa Sverige

torsdag 24 september 2015

Väljarna söker alternativ


Det sammanlagda stödet för Moderaterna och Socialdemokraterna ligger under 50 procent, skriver DN. Det har inte varit så lågt sedan mätningarna startade 1979. Resultatet säger en hel del om läget i svensk politik.

Vid valet 2006 hade Socialdemokraterna styrt i 12 år. Alliansen kändes ny och fräsch, ett piggt alternativ till en trött socialdemokrati under Göran Persson. 2010 vann Alliansen egentligen på ett slags walk-over eftersom alternativet var en regeringskonstellation där Vänsterpartiet ingick (det tål att tänkas på att V i dag, tack vare DÖ, har ett större inflytande över politiken än partiet någonsin har haft och detta utan att ens sitta i regeringen).

2014 kändes Alliansen däremot trött. Idélös. Sönderregerad efter åtta år. Reinfeldt gick till val på ökad asylinvandring och ordning och reda i finanserna (vilket i och för sig visat sig vara något av en kontradiktion).

Skillnaden nu var att det rödgröna alternativet inte kändes ett dugg bättre. Resultatet blev därför att ett tredje alternativ, Sverigedemokraterna, gick framåt kraftigt. Många verkar rösta på SD utan att ens gilla partiet. Det är en ren proteströst, vilket förklarar hur partiet kan vara så motståndskraftigt mot alla sorters skandaler.

Det är ett nytt läge i svensk politik. Inget av blocken ser ut att kunna nå en majoritet i nästa val, om nu inga väldigt dramatiska omsvängningar sker. Men det är inte troligt med så pass ljumma ledare som Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra vid respektive roder. Opinionsläget återspeglas nämligen även i förtroendemätningar för respektive partiledare, och dessa kan inte kallas annat än katastrofala för en statsminister och en oppositionsledare. Centerpartiet kan glädjas åt att listan toppades av Annie Lööf i den senaste mätningen - men den svenska toppolitiker som är mest populär har alltså ett förtroendestöd på ungefär tredjedel av väljarna. Detta firar centerpartister nu i sociala medier.

När de stora partierna, i synnerhet S, har svårt att nå toppnoteringar går det desto bättre för vissa andra partier. Vänsterpartiet har legat över 7 procent i flera mätningar. Centern har inte bara jublat åt Lööfs förtroendesiffror utan också hoppat jämfota av glädje åt att partiet enligt Demoskop har 19 procent potentiella väljare utöver de som säger sig vara säkra att de ska stödja Alliansens gröna röst. För optimistiska centerpartister är detta ett tecken på att C kan bli Sveriges tredje största parti.

Detta är förstås högst hypotetiskt, och i en sammanvägning av de mätningar som genomförts på sistone ligger C på blott 6,4 procent. Det är nog inte läge att öppna champagnen riktigt än. Vi ska dessutom minnas hur det gick för det gröna parti som senast satsade på tredjeplatsen...

I en tid när förtroendet för regeringen är lågt och den borgerliga oppositionen har ingått en överenskommelse om att släppa igenom den politik de i hårda ordalag kritiserar, ligger det närmast till hands att utgå från att det enda parti som varken sitter i regeringen eller ingår i den famösa överenskommelsen är det parti som kommer att se ett ökat väljarstöd.

Det behöver inte förbli så. Men då måste något av allianspartierna överge DÖ, presentera en realistisk lösning på kaoset på bostadsmarknaden och den värdelösa integrationen och inte minst erbjuda en mer realistisk migrationspolitik. 

onsdag 23 september 2015

Liberalernas inbördeskrig


Råder det inbördeskrig inom den svenska liberalismen? Den som tar en titt i sociala medier får lätt den uppfattningen. Kritiken mot andra liberala fraktioner tycks nämligen hårdare än mot socialister och kommunister. Något har hänt.

När den miljöpartistiska migrationspolitiken omfamnades av Alliansen, asyltrycket mot Sverige nådde historiska nivåer och Sverigedemokraterna blev Sveriges tredje största parti i valet, för att sedan bara fortsätta växa, brast fördämningarna. Vissa valde, synbarligen för att ställa sig så långt bort från SD som det bara gick, att hoppa i säng med Miljöpartiet och andra partier på vänsterkanten. Andra önskade en återgång till en mer allmänborgerlig linje.

I ena ringhörnan står Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson, Sydsvenskans Per Svensson, företrädare för Migro (vilka ibland är samma personer), ett gäng centerpartister, Fores och numera även Mattias Lundbäck (som det är svårt att veta om han bara trollar eller faktiskt är seriös). I den andra hittar vi ledarskribenter som Alice Teodorescu, Per Gudmundson, Ivar Arpi, Anna Dahlberg, Adam Cwejman och flera andra.

Adam Cwejman skrev en kort text i GP om vissa liberalers strävan efter att bli betraktade som "goda". Mattias Svensson kände sig utpekad, även om han inte nämns vid namn i texten, och blev topp tunnor rasande på Facebook.

Cwejman skriver:
Problemet för liberaler är att de ofta faller för vänsterns krokodiltårar. De rättar sig, bockar och bugar för att få några smulor beröm från vänstern. De längtar efter att vara den utvalda "goda" liberalen. [...] Motsvarande beteende existerar inte inom vänstern. Det skulle snarare anses som skamligt att tillhöra en vänster som liberaler känner sig nöjda och bekväma med. Där är motviljan från meningsmotståndare snarare en hedersbetygelse.
Jag känner så väl igen denna beskrivning. Under hela mitt vuxna liv har jag varit på politisk kollisionskurs med min omgivning. Det kan kosta på att ständigt vara i opposition, att alltid vara den "andre". I skolan, på jobbet och i sin omgivning. Jag kan därför på ett rent mänskligt plan förstå om vissa väljer att stryka denna omgivning medhårs för att få lite medhåll och en klapp på axeln åtminstone ibland.

Tongivande liberaler behöver dock inte denna uppskattning från vänsterhåll. De kan få den från höger, och det har personer som Norberg och Svensson fått i decennier. Bara genom att de just varit sanna liberaler. Jag vill hävda att det är här den ideologiska glidningen har skett, inte hos oss andra.

Folk får naturligtvis stifta bekantskap med vilka de vill. Men det är inte konstigt om Mattias Svensson, som för övrigt kommit ut som miljöpartist tidigare, får sin liberala övertygelse ifrågasatt när han mottar ryggdunkningar från människor långt ut på vänsterkanten och skriver en hyllning till kommunisten Athena Farrokhzads kritiserade sommarprat. "Antirasismen" i vänsterns tappning har tydligen blivit så viktig att inget sällskap är för unket, och asylinvandringen har blivit så överordnad alla andra frågor att diskussioner om antal och kostnader närmast kommit att betraktas som kätteri.

För vissa libertarianer/liberaler är saklig debatt av underordnad betydelse. Därför delades nyheten om den numera ökända Sandvikenrapporten (vars slutsats var att Sandviken tjänar 500 miljoner kr årligen på invandring, en summa som räknades fram genom att konsekvent ignorera kostnaderna) flitigt och utan eftertänksamhet av libertarianer i sociala medier. Detta visade att det är goda nyheter de är ute efter, inte nödvändigtvis sådant som är sant.

Jag är för fri rörlighet. Det är en av få styrkor jag ser med EU. Men det duger inte att bara säga att man är för fri rörlighet för människor (såväl som varor, tjänster och kapital) när Sverige har en universell välfärdsmodell öppen för alla. Konsekvensen blir att svenska skattebetalare tvingas försörja hundratusentals människor från andra länder. Där befinner vi oss nu.

I en värld där krig, förtryck och fattigdom råder i vissa delar och fred, demokrati och rikedom i andra, finns det av naturliga skäl en önskan hos människor att förflytta sig från den ena delen av världen till den andra. I hopp om ett bättre liv.

Man kan hävda att vi har en moralisk skyldighet att öppna dörrarna för människor på flykt. Men har vi samma skyldighet att försörja människor som bara vill få ett bättre liv och en högre levnadsstandard? Anmärkningsvärt nog viftas diskussioner om resurser och kapacitet bort som ointressanta när dessa ställs mot rätten att komma till Sverige.

Detta är ansvarslös miljöpartism, inte rationell liberalism.

Tyvärr befarar jag att polariseringen kommer att öka ytterligare i takt med att SD växer, att asyltrycket knäcker kommuners ekonomi och att utanförskapet permanentas och ökar runt om i landet. Frågan är om det redan är för sent för något alliansparti att rädda situationen.

Denna bloggpost är ingen utsträckt hand till de liberaler som står upp för dagens miljöpartistiska migrationspolitik. Den är snarare ett konstaterande att vi befinner oss långt ifrån varandra i denna fråga, och att valet står mellan å ena sidan en mer verklighetsförankrad politik som bygger på rättssäkerhet, kapacitet och rationella ekonomiska överväganden och å den andra en politik som främst bygger på idealism.

Var och en får välja sin väg. Jag har valt min. Och den är inte miljöpartistisk.

Tidigare bloggat:
Vart tog den rationella högern vägen?
En nödvändig splittring

Läs även:
Fnordspotting

Hej då, DN


Bäste Peter Wolodarski,

Kriget i Syrien är inne på sitt femte år, och nu har Ryssland manskap på plats. Flyktingsituationen i Medelhavet är desperat. Libyen som stat faller samman. Migranter ända från Pakistan tar sig nu till Europa för drömmen om ett bättre liv. En miljon väntas komma, därefter fler.

Den fria rörligheten inom EU står på spel. EU har hittills inför öppen ridå misslyckats med att enas om hur trycket från flyktingströmmen ska hanteras, vilket sätter ett allvarligt frågetecken för den påstådda europeiska gemenskapen och solidariteten.

Det händer kort sagt väldigt mycket i vår närhet. Och i Sverige har vi att hantera en historiskt hög asylinvandring i ett läge när vi har en historiskt svår bostadssituation och gigantiska sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda.

Allt detta är oerhört komplext och skulle tjäna på långa analyserande artiklar som går på djupet och erbjuder läsaren olika perspektiv, sådant som inte är möjligt i korta nyhetssändningar men lämpar sig utmärkt för tidningsformatet.

Det vi får från DN är i stället en kampanj under hashtagen #jagdelar. Jag väntade på detta, men jag måste säga att jag är förvånad över att det var just DN som drog igång den och inte Aftonbladet. Dag efter dag matas vi DN-läsare nu med artiklar ur ett enda perspektiv. Ingen problematisering. Bara glädje. Hopp. Berättelser om flyktingars rätt att komma till och bo i Sverige.

Ni visar därmed en sida av myntet. Ni undersöker inte baksidan. Ni problematiserar inte. Jag kan bara anta att syftet är att ge ett slags positiv motbild till all negativ publicitet som sprids inte minst i sociala medier och på vissa sajter. Som läsare av en seriös tidning kan man däremot kräva både och. En balans. Det anspråket har ni definitivt gett upp genom denna kampanj.

Jag är väldigt besviken på att DN har sänkt sig till Aftonbladets nivå. Jag tyckte tidigare att ni var lite bättre än så. Ni stack sällan ut huvudet, men ni var i alla fall professionella. Om det var en politisk kampanj jag ville ta del av varje morgon, skulle jag gå med i ett politiskt parti eller sitta och läsa valkampanjmaterial in på småtimmarna.

Så efter ungefär tio år som prenumerant, om än med kortare avbrott, tackar jag för mig. Om jag ska betala tusentals kronor per år vill jag ha fördjupningar, problematiseringar och utrymme för flera perspektiv. Det erbjuds inte i DN längre. Tyvärr.

tisdag 22 september 2015

En riktig vädersändning

Frihetsfrontens talarkväll


Nu drar talarkvällarna med Frihetsfronten igång. Den 24 september kommer Boris Benulic och talar på temat "kulturkampf, vår indolenta samtid och norrbaggarnas sammansvärjning".

Tid: den 24/9 kl. 18.00
Plats: Twang, Katarina Bangata 25

Alla är välkomna!

Sossar utan självförtroende


I går presenterade regeringen sin budgetproposition. Landets lätt patetiska borgerliga opposition kritiserade den i både riksdagen och i efterföljande debatter. Men det är likafullt en budget som tack vare Decemberöverenskommelsen kommer att klubbas av riksdagen.

Det är visserligen lätt att vars skadeglad åt en så oförmögen och dålig socialdemokrati. Men skrattet fastnar lätt i halsen när man inser att det vi har framför oss är tre förlorade år. Regeringen har verkligen inga idéer för hur Sverige ska få en fungerande hyresrättsmarknad i storstäderna igen, hur långtidsarbetslösa ska kunna komma in på arbetsmarknaden igen eller hur nyanlända ska kunna bli självförsörjande. Det är rent pinsamt.

Höjd skatt på bensin är negativt för många, särskilt bilägare på landsbygden. Däremot har jag inga större problem med sänkta RUT- och ROT-avdrag - jag är motståndare till subventioner av särskilda branscher och Alliansen har högst sannolikt överskattat effekterna av dessa skattesubventioner. Detsamma gäller den sänkta arbetsgivaravgiften för unga och den sänkta krogmomsen, som inte gav ett jota. Om man ska arbeta med skattesänkningar - och det ska man - bör det göras smart för att ge maximal effekt.

Klicka för större bild.

Och så var det en annan utgiftspost: migrationen. Kostnaderna för migration, integration och etablering fortsätter nämligen att öka, och finansministern var under gårdagen tydlig med att regeringen även fortsättningsvis ska plocka pengar från biståndet.

Regeringen särredovisar kostnaderna i två budgetposter - "migration" och "jämställdhet och nyanlända invandrares etablering". Varför de pressar in "jämställdhet" där vete fåglarna, men det gjordes även i fjol även om det nu kallas "etablering" - troligen ett sätt att visa på att det handlar om en "investering".

Den överlägset största migrationsutgiften är "ersättningar och boendekostnader". Den klättrar till 12,6 miljarder nästa år. Lite förvånande spår regeringen en kraftig minskning med tre miljarder under 2017, detta trots att Migrationsverket nu för första gången har 100 000 människor inskrivna i sitt system och boendesituationen för asylsökande och många personer med beviljade PUT är förtvivlad. Månne tänker sig regeringen att en ny boendeform för ensamkommande kommer att få ned kostnaderna - men det förutsätter att de inte ökar på annat håll.

Totalt beräknar regeringen att migrations- och etableringskostnaderna hamnar på 40 miljarder kronor under 2016, en ökning med 12 miljarder på sex år. Få utgiftsposter torde ha tillåtits öka så här utan att det dras i nödbromsen. Här ser vi emellertid en ökning av etableringskostnaden från 11,8 miljarder 2014 till ca 15 för 2015, 20,7 för 2016 och häpnadsväckande 30,8 miljarder för 2018. Det är en minst sagt anmärkningsvärd kostnadsökning.

I praktiken är regeringens budget redan passé. De prognoser som ligger till grund för dess beräkningar gällande migration och etablering i Sverige i år bygger på Migrationsverkets prognoser för hur många som kommer hit. Och den, medger verket, är redan daterad. Myndigheten kommer skriva upp den efter höstens rekordstora inflöde av asylsökande. Nu när övriga EU-länder börjar se om sitt hus, såväl Danmark som Tyskland sänker bidragen för asylinvandrare, kan vi tänkas få en ännu större ökning till Sverige under nästa år.

Det är deprimerande att se en regering som tycks ha så liten tilltro till sin egen politik att den inte vill tala öppet om hur den påverkar företagande, sjuktal, arbetslöshet och människors privatekonomi. Samtidigt fortsätter regeringen att gasa på med utgifter för migrationen på ett närmast hämningslöst sätt.

Och oppositionen, den har släckt lyset. 

måndag 21 september 2015

Vilse i pannkakan med bostadsministern

Sällan har en person känts så malplacerad som bostadsminister Mehmet Kaplan gjorde i gårdagens Agenda i SVT.

Kaplan fick frågan varför regeringen satt som mål att det ska byggas 250 000 lägenheter fram till 2020 när Boverkets prognoser visar att det behövs nästan dubbelt så många. Han kunde inte ge ett vettigt svar på det.

Hur kommer man ur en envis frågeställning vars enda rimliga svar är att regeringen gjort bort sig? Jo, man ger ett helt annat svar och upprepar det igen och igen. Kaplan gjorde kort sagt en Bosse Ringholm. Situationen blev så pressad för ministern att han till och med glömde sitt ess i rockärmen, de kaplanska modulhusen.

Bostadspolitiken är ett område där regeringen är stor i orden men liten på jorden. Politiken är helt enkelt otillräcklig för att möta de extrema utmaningar som finns. Regeringen är inte villig att vidta de drastiska åtgärder som krävs.

Efter att ha fått samma fråga om regeringens märkliga mål ett antal gånger konstaterade Kaplan till slut: "Jag tror att vi har satt ett mål som motsvarar de prognoser som fanns när vi satte målet."

Ridå.

Tidigare bloggat:
Bostadsdepression

söndag 20 september 2015

Dags för krissamling


"Det här har vi aldrig sett eller upplevt tidigare." Migrationsverkets ställföreträdande generaldirektör Mikael Ribbenvik är tydlig i kvällens Rapport. Det asyltryck som Sverige just nu upplever är unikt.

Det historiskt höga asyltrycket mot Sverige ställer enorma krav på kommunerna. I fredags fick jag via jobbet veta att Stockholms stad har samlat sin krisledning för att hantera trycket från det växande antalet ensamkommande barn/ungdomar som kommer och som kommunen ansvarar för (olikt de vuxna vars ansvar är Migrationsverkets initialt). Tidigare kom ungefär tio ensamkommande i veckan. Nu kommer 50 - om dagen. Staden uppmanar anställda att jobba extra för att hjälpa till. Man löser bemanningen åtta timmar i taget.

Det råder således lätt panik ute i kommunerna. I regeringen hägrar däremot lugnet. I regeringsförklaringen utfärdades försäkringar om att allt är under kontroll och att mycket görs för att situationen ska bli ännu bättre. Det är svårt att ta detta på allvar. Frågan är om regeringen är så lugn som den verkar, eller om det är rena hönsgården på insidan.

Medierna spelar sin roll. Basala frågor som "var ska de bo?" och "vilka jobb ska de kunna få?" begravs i kampanjartade reportage om människors hjälpvilja. Under klämkäcka rubriker som "Stockholm hjälper" i DN berättas om hur människor hjälper asylsökande. Det är klart att det är fint att folk ställer upp med mat, kläder och leksaker till barnen. Men det är här och nu. Vi behöver prata om morgondagen.

Det enda vi ser just nu är akuta lösningar i en akut situation. Inga tecken på långsiktiga strategier. Inga hållbara förslag på hur mottagandet ska fungera ens på halvlång sikt. Och noll trovärdighet i hur alla dessa människor ska kunna bli positiva tillskott till Sverige på längre sikt. Det bådar väldigt illa att svenska politiker står så handfallna och att medierna verkar så ointresserade av de stora frågorna.

Nu kommer det nästan tusen asylsökande om dagen till Sverige. Det är enligt Migrationsverket historiskt höga siffror. Jämförelsen med 1992 börjar bli lite tjatig - det vi såg då var en topp som kunde hanteras eftersom det fanns bostäder och inflödet snabbt avtog. Nu upplever vi en stadig eskalering av en ökning som pågått sedan 2011, just det år då Migrationsverket fick slut på bostäder och började använda asylboenden som permanenta lösningar.

Ett tecken på hur stor migrationsfrågan har blivit är att Sveriges Radio tillsätter en specifik migrationskorrespondent. Denne ska, får vi förmoda, åka runt och följa migranterna från hemlandet till strejkerna på de överfulla asylboendena här i Sverige.

Det är de som vill fortsätta dagens urspårade politik som måste svara på de stora frågorna: var ska de asylsökande bo och hur ska de komma i arbete och rädda den åldrande svenska befolkningen? Vi väntar ivrigt på svaren.

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting, Magnus Nilsson

Asylsökande då och nu.

lördag 19 september 2015

Sossesverige

Tack till okänd upphovsperson.

Värdet av självvald assimilation


Ni kanske minns SVT:s reportage från Rinkeby, där Mona Walter (tidigare muslim, numera kristen) och SVT:s filmteam angreps verbalt och deras bil fick utstå äggkastning. Inslaget bekräftade den bild som många har skvallrat om i åratal men som medierna och det politiska etablissemanget velat dölja: att delar av Sverige har förvandlats till... något annat.

De bevingade orden "Det här är inte Sverige!" har skurit genom de sociala medierna sedan Aktuellt-inslaget sändes. Den som besöker Rinkeby får nog hålla med. Det är åtminstone ett väldigt annorlunda Sverige.

Jag har lite svårt att förstå oviljan att bli en del av det land man flyttat till. Jag går till mig själv. I ett antal år funderade jag på att flytta till Kina. Det var därför jag började plugga språket och det var så jag träffade och gifte mig med en kinesisk kvinna. Det hade aldrig föresvävat mig att isolera mig bland svenskar i Kina, inte lära mig kinesiska eller vägra äta kinesisk mat. Tvärtom ville jag ju flytta till Kina på grund av jag var nyfiken på landet, älskade maten och ville förstå människorna och kulturen. Därmed inte sagt att man måste tycka om allt.

Sedan tittar jag på min fru, som efter bara några år i Sverige har blivit vad jag skulle kalla "försvenskad". Det betyder inte bara att hon talar språket, ser på svenska serier, följer nyheterna och äter svensk mat - även messmör, sill och blodpudding går ner - utan att hon faktiskt ställer samma frågor som jag: varför vill vissa inte integreras? Varför kommer man till ett land och isolerar sig, rent av ser detta lands kultur som kränkande mot ens egen?

Egentligen spelar det förstås ingen roll vilken mat människor äter. Det är inte poängen. Poängen är betydelsen av viljan att integreras och i viss mån assimileras med det nya landets majoritetsbefolkning. Det borde vara en målsättning för alla som invandrar, oavsett om det sker på grund av kärlek, jobb eller i flykt från krig och förtryck.

Ty även om Sverige är ett mångkulturellt land finns det vissa kulturella aspekter som bör och ska respekteras av den som kommer hit. Här tror vi exempelvis på likhet inför lagen. Här tar vi i hand, oavsett kön. Och här tror vi på både frihet att utöva sin religion och frihet att häckla samma religion.

Välkommen till Sverige. Om du vill försörja dig och anpassa dig efter ditt nya land. 

Läs även:
Adam Cwejman

fredag 18 september 2015

Alliansen godkänner världens högsta marginalskatt

Alliansen sänkte skatterna med ungefär 130 miljarder kr under sin tid vid makten. En rad skadliga skatter avskaffades eller gjordes om, inkomstskatterna för alla som arbetar sänktes rejält. I dag har Sverige en skattehöjarregering som hittills utannonserat skattehöjningar på 30 miljarder kr. Och det kommer mer, var så säkra.

Ekonomifakta berättar att om regeringens nästa budget går igenom, vilket den enligt Decemberöverenskommelsen kommer att göra, får Sverige världens högsta marginalskatt på galna 60 procent.

Det betyder att vissa löntagare i de lite högre inkomstskikten endast kommer att få behålla 40 procent av sin nästa löneökning. Resten försvinner i skatt. Detta är ett oanständigt sätt att se på medborgarna och medborgarnas pengar.

Det går en viss skiljelinje mellan Alliansen och de tre vänsterpartierna i synen på just ekonomisk frihet och skatter. Men vi får inte glömma att det som möjliggör denna skattehöjarbudget att bli verklighet, är Alliansen. Genom DÖ. Allt i regeringen Löfvens budget godkänns av landets så kallade borgerliga opposition.

Förklara detta för era väljare i nästa val, om ni kan. Hittills har argumenten för DÖ inte varit särskilt övertygande.

torsdag 17 september 2015

Oh, the irony...


Ironin i att ett vänsternätverk med namnet "Allt åt alla" lägger ned sitt frivilligarbete på grund av resursbrist.

Ibland blir verkligheten helt enkelt för verklig. Även för drömmare och idealister.

onsdag 16 september 2015

Bostadsdepression


En halv miljon människor står i Stockholms stads bostadskö. Även om Bostadsförmedlingen uppger att endast runt 15 procent är aktivt sökande, betyder det att över 65 000 personer i Stockholm är i mer eller mindre akut behov av en bostad. I dag, inte om sju år. Och många fler bostadslösa står inte ens i kön.

Boverket uppskattar att det behöver byggas 430 000 bostäder till och med 2020 (det år då Sverige även ska ha EU:s lägsta arbetslöshet, för övrigt). Regeringen har satt som mål att bygga 250 000, vilket alltså är helt otillräckligt. Ändå är det osannolikt att ens detta mål kommer att nås.

Antalet barnfamiljer utan egen bostad växer i Stockholm. Majoriteten har utomeuropeiskt ursprung och lever på försörjningsstöd. Detta bekräftar den bild som många inom Socialtjänsten länge har haft. Andelen som kommit till Sverige utifrån en anknytning till en flykting som själv saknar bostad ökar, enligt statistik från Socialförvaltningen. Här ser vi således en direkt effekt av att regering och riksdag valt att ignorera försörjningsansvaret för den som vill ha hit sina anhöriga. 6 av 10 har saknat ett fast boende under mer än ett års tid.

Som jag skrivit om många gånger tidigare kommer sociala kontrakt via Socialtjänsten att bli allt vanligare. Det finns helt enkelt ingen annan väg för det växande antalet barnfamiljer och unga som saknar tillräcklig inkomst, inte är kreditvärdiga, har hyresskulder eller otillräcklig kötid. Till detta växande tryck på Socialtjänsten att lösa människors boendeproblematik adderas de ensamkommande flyktingbarnen som i dag placeras på hiskeligt dyra boenden eftersom det saknas bättre alternativ.

Bostadssituationen i Stockholm är oerhört oroväckande, och det finns dessvärre ingen ljusning i sikte. En liten indikation på hur svårt det är att få fram tillräckligt med bostäder är att Stadsbyggnadsnämnden i Stockholm hittills under 2015 har godkänt detaljplaner för 1 127 bostäder. Det ska ställas i relation till de 6 000 som planeras för hela året. Orsaken uppges vara att detaljplanerna varit "mer komplexa" än väntat. Än har vi heller inte sett den revolution som Mehmet Kaplans modulhus ska erbjuda.

Effekten av allt detta är att skattebetalarna får dra ett allt tyngre lass för den växande grupp som saknar bostad och arbete. Sociala boendelösningar via SHIS är ett alternativ till dyra hotellplaceringar, men hyran kommer skattebetalarna oftast behöva stå för även där. Liksom inkomsten. Bevisligen är det väldigt svårt för utomeuropeiska invandrare som hamnat i utanförskap på både bostads- och arbetsmarknaden att ta sig ur sin situation.

Tidigare har jag konstaterat att det kommer bli värre innan det blir bättre. I dagsläget har jag svårt att se när vändningen ens ska kunna komma.  

Tidigare bloggat:
Regeringen bjuder på fromma förhoppningar
Bostadskris på riktigt
Bostadspolitiskt sprängstoff

Lands-fadren


Den uppmärksamme kanske noterade att Stefan Löfven vid gårdagens högtidliga öppnande av riksdagen bar en svensk flagga på kavajslaget, inte den socialdemokratiska partisymbolen. Detta är ovanligt för en svensk statsminister. Men det var ingen slumpmässig händelse utan en del i en strategi som statsministern nu genomför.

Löfvens tonläge under det senaste halvåret har varit intressant. Han har lanserat begrepp som "utvecklingsmoral" med betydelsen att alla har en moralisk skyldighet att utvecklas för att göra sig anställningsbar på en föränderlig arbetsmarknad. Han har talat om att människor ska göra sin plikt och kräva sin rätt. Han har krävt "ordning och reda" i flyktingmottagandet.

På sistone har hans parti dessutom upprepat att olovliga bosättningar och markockupationer inte ska accepteras, att tiggande EU-migranter på svenska gator ska ges hjälp i sina hemländer samt med oväntad emfas hävdat att Sverige har en reglerad invandring och att den som får avslag på sin asylansökan måste återvända hem.

Detta är förstås ett sätt att tåflirta med de gamla S-väljare som migrerat till SD. Genom att tala om ordning och reda, ansvar och leka sträng men rättvis fader hoppas Löfven på att locka tillbaka väljare som nog egentligen inte vill rösta på SD men inte längre känner sig hemma i Socialdemokraterna.

Det är ytterst tveksamt om det kommer att fungera. Verkligheten talar nämligen emot Löfvens plikt- och kravretorik. Situationen i Sverige i dag är faktiskt så långt ifrån statsministerns beskrivning att det nästan blir parodiskt. Avhysningar av EU-migranters olovliga läger skjuts upp eller stoppas i landets tre största städer, samtliga styrda av en rödgrön(rosa) majoritet. Den officiella förklaringen är att man inte kan avhysa någon om kommunen inte samtidigt erbjuder ett alternativ. Vilket är ett hittepåargument eftersom utländska medborgare inte omfattas av TÖG.

Ungefär hälften av alla som får avslag på sin asylansökan går under jorden. Det bör således handla om tusentals, ja tiotusentals människor i Sverige som lever illegalt och som håller sig undan för att fyra år senare skicka in en ny ansökan om asyl. Och så håller det på.

Väldigt lite av Löfvens retoriska utfall torde falla i god jord hos regeringspartnern Miljöpartiet. Det parti som ute i kommunerna motarbetar avhysningar av migrantläger, lyckades få igenom att illegala invandrare (s.k. papperslösa) har rätt till både vård och skolgång och att polisen inte ska följa barnen hem för att kunna avslöja var familjen bor. MP är således själva antitesen till "ordning och reda". Och de sitter i regeringen.

Möjligen hade Löfven haft en chans att bromsa SD:s uppgång om han styrt en S-regering utan MP och gjort upp med Moderaterna om migrationspolitiken i syfte att minska inflödet, att skärpa försörjningskravet vid anhöriginvandring och ge kommunerna veto över tiggerifrågan utan politiska pekpinnar.

Så ser alltså inte situationen ut. Och då kan Löfven ha hur många svenska flaggor han vill på sin kavaj. Han blir ändå inte trovärdig i sin retorik om ordning och reda.

Läs även:
Fnordspotting


tisdag 15 september 2015

Ett år med Löfven


För exakt ett år sedan vaknade Sverige upp till ett förändrat politiskt landskap. Jag gick tämligen nöjd till jobbet med skadeglada känslor bubblande inombords. Inget block vann. Den enda vinnaren blev ett utmanarparti som till råga på allt vann kampen om tredjeplatsen med Usain Bolt-marginaler. För den som gillar när det rör på sig i den politiska grytan var valresultatet välkommet.

Alliansen hade förlorat. Men de rödgröna partierna gick framåt med några ynka tiondelar och hade därmed inte heller vunnit, även om de i detta läge försökte övertyga sig själva om något annat. Fredrik Reinfeldt var borta. Stefan Löfven skulle bli statsminister. Hur illa kunde det bli? Illa, skulle det visa sig.

Mycket har hänt under det år som har gått. Väldigt mycket. Löfvens budget föll. Extra val planerades och avblåstes. Decemberöverenskommelsen föddes som ett försök att isolera Sverigedemokraterna. Sedan dess har stödet för regeringen sjunkit till runt 30 procent, SD har fortsatt att växa (även med en sjukskriven partiledare) och når i dagens Novus-mätning 20,8 procent. Alliansen har mest suttit på läktaren, och visar föga prov på nytändning under Anna Kinberg Batras hubot-liknande uppenbarelse.

I dag läste statsministern upp sin andra regeringsförklaring. Den var väldigt urvattnad. Framför allt saknades ett krismedvetande, både för regeringen själv och för Sverige som land. Det mesta pekar nämligen i fel riktning just nu. Skolan genomgår en kris. Sjukskrivningstalen ökar kraftigt. Arbetslösheten är fortsatt hög. Migrationspolitiken sätter hela samhällssystem på svåra prov - ett dagsaktuellt exempel på paniken som sprider sig är att ensamkommande flyktingbarn placeras i idrottshallar i brist på boenden. Regeringen fortsätter emellertid att tuffa på i maklig takt.

Löfven talade om en ökad polarisering i samhället men visade ingen insikt om orsakerna. Han upprepade målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 men tror uppenbarligen att högre skatter på arbete samt satsningar på Komvux, traineejobb, nyanställningar på Samhall och "utbildningskontrakt" ska lösa både långtidsarbetslöshet bland inhemska svenskar och bland nyanlända. Lycka till med det.

I övrigt? Jo, upphandlingar ska användas strategiskt genom att krav ställs på myndigheter för att långtidsarbetslösa ska kunna få jobb eller praktik. Trafikverket blir den första myndigheten som får detta krav. Nu ska alltså statlig verksamhet tvingas anställa människor ur en viss grupp. Det är tilltro till människors egen förmåga det!

Det har framförts krav på en regeringsombildning. Till och med normalt så lojala Aftonbladet har önskat förändringar. Men precis som väntat aviserades ingen förändrad laguppställning i Löfvens Dream Team, något endast Alliansen och SD kan glädjas åt.

Sverige har en historiskt svag regering. Då åsyftas inte främst det parlamentariska underlaget utan handlingsförlamningen och oförmågan att ta in allvaret i situationen. Det hade varit skrattretande om det inte varit så allvarligt.

Ett år med Stefan Löfven är till ända. Det kommande året lär sannolikt inte bli lika turbulent i riksdagen. Däremot minst lika stökigt utanför den. 

måndag 14 september 2015

Striden för välfärdsstaten


Att fri invandring och välfärdsstat inte går ihop är en gammal sanning. Men den har aldrig riktigt prövats eftersom Sverige under sin historiskt sett korta tid med universell välfärdsmodell inte haft fri invandring eller varit utsatt för ett hårt immigrationstryck under en längre tid. Där är vi dock nu.

Tyskland stängde gränsen mot Österrike i går. Tjeckien, Slovakien och Ungern följde efter. Österrike har skickat soldater till gränsen mot Ungern. Finland skärper gränskontrollen mot Sverige. Detta är tillfälliga åtgärder och heller inte unika. Men de markerar allvaret i situationen. Stora Tyskland säger att det inte klarar anstormningen av asylsökande. Saken handlar alltså om (håll i er nu) volymer. Då ska vi ändå minnas att Sverige tar emot ungefär dubbelt så många som Tyskland räknat per capita.

Det är inte konstigt att så många flyr just nu och till just Europa. Kriget i Syrien och dess gränstrakter är bara en förklaring. Strävan efter ett bättre liv i ett rikt europeiskt land, möjliggjord av den fria rörligheten så fort du passerat EU:s gräns, är givetvis oerhört lockande för en familj från Nigeria, Libyen, Somalia, Afghanistan eller Pakistan. De flesta är sannolikt ekonomiska migranter, inte krigsflyktingar.

De reser genom Europa, från söder till norr där chansen att få uppehållstillstånd är större. De betalar stora summor för att ta sig hela vägen till norr. Att Sverige blivit en så hett eftertraktad slutdestination har med PUT och med andelen beviljade asylansökningar att göra (77 procent jämfört med exempelvis Frankrikes 22 procent).

Nu tycks polletten ha trillat ned på sina håll. Fler inser vad som står på spel. Välfärdsstaten. Då stängs gränserna. Den där öppenheten som det pläderats för under flera års tid är plötsligt underordnad skyddet av de egna gränserna.

Det svänger onekligen fort. Moderatledaren Anna Kinberg Batra föreslår, tvärtemot sitt partis nya dogm om "öppenhet", att Sverige ska kunna följa Tysklands exempel och stärka gränsskyddet (förberedelser pågår ifall det skulle bli aktuellt). Varken statsministern eller justitieministern utesluter möjligheten. Det är en anmärkningsvärd vändning på bara några dagar. Nyss talade Löfven på en manifestation för självgodhet och ökad flyktinginvandring. Han sa att hans Europa minsann inte bygger murar.

Det vi nu ser är den europeiska sköldpaddan som kryper in i sitt skal, skyddar sig och väntar på att vinden där utanför ska bedarra. Men ingen vet hur långvarigt ovädret kommer att bli.

Läs även:
Fnordspotting, Johan Westerholm

söndag 13 september 2015

Detta kommer att bli stökigt


Bara dagar efter förbundskansler Angela Merkels ord om att "Tyskland klarar det" och vicekansler Sigmar Gabriels påstående att Tyskland klarar en halv miljon asylsökande per år i flera år framöver, stänger landet sin gräns mot Österrike.

Tyskland lämnar alltså Schengen och återinför gränskontroller, även om åtgärden kallas "tillfällig". Syftet är att redan vid gränsen avgöra vilka som har asylskäl. Trycket blev alltså för högt, även om Tyskland per capita tar emot betydligt färre asylsökande än Sverige.

Rimligen måste nu grannländerna följa efter. Och det kan bli fler efter dem. Detta är konsekvensen av inkonsekvensen, kan man säga. Vissa EU-länder har velat upprätthålla Dublinförordningen, andra inte. Vissa vill att överenskomna regler ska följas, andra inte. Följderna ser vi nu. Tiotusentals migranter strömmar över Europa i jakt på ett bättre liv. Vissa av dem kommer från krigets Syrien, men bland migranterna återfinns även människor från Pakistan och en rad afrikanska länder som inte ligger i krig.

Den påstådda solidariteten mellan EU:s medlemmar har avslöjats som ett fantasifoster, i bästa fall en from förhoppning. Detta inför öppen ridå. Nu hotas hela Schengensamarbetet. Vissa frågor är således befogade: håller EU på att spricka? Och vilka blir följderna för Grekland och Balkan om Nord- och västeuropa stänger gränserna? Ingen kan i dag överblicka de långsiktiga konsekvenserna av de händelser vi nu bevittnar. Inte ens Hans Rosling.

Det känns inte bra det här. Vi har med all sannolikhet en mycket skakig resa framför oss. Både för Europa och Sverige. Och vi har till råga på allt en prao som regeringschef.

Läs även:
HAX, Fnordspotting

lördag 12 september 2015

En regering i panik


Nu kommer vändningen. Känner ni? Känner ni hur regeringen av egen kraft vänder samhällsutvecklingen?

Nej, jag trodde väl inte det. Torsdagens presskonferens där statsministern, utbildningsministern, arbetsmarknadsministern och demokratiministern höll hov var ett paradexempel på hur man bygger ett sofistikerat luftslott. Bakom de högt satta målen gapar det fortfarande tomt på konkreta idéer som kan göra skillnad på riktigt.

Presskonferensen blev också ett slags slutlig punkt för resonemanget om invandring som en vinst för samhället då regeringen på ett flertal områden beslöt skjuta till mer pengar till kommunerna. Ersättningen höjs med hela 50 procent per asylsökande.

Grundläggande för alla människor är arbete och bostad. Det gäller även personer som beviljats asyl i Sverige. Därför är det minst sagt bekymmersamt att regeringen saknar en trovärdig politik på just dessa områden. För att citera Migrationsverkets GD Anders Danielsson: "Byggnormer, inträde på arbetsmarknaden och lägstalöner är inte riktigt konstruerade för den situation vi nu lever i."

Så är det. Sveriges arbets- och bostadsmarknad utgör gigantiska murar för den som kommer till Sverige, i synnerhet om personen saknar utbildning och relevant yrkeserfarenhet. Detta nämnde regeringen inte med ett ord. Många, väldigt många, kommer att bli försörjda av det allmänna (läs: försörjningsstöd samt olika sorters aktivitetsersättningar och bidragsanställningar) i många år framöver. En hög andel kommer aldrig att bli självförsörjande. Detta ser vi redan i dag hos en grupp som varken Arbetsförmedlingen, Jobbtorg eller Socialtjänsten kan hjälpa. Lås oss vara ärliga med detta.

Även om regeringen skulle genomföra stora förändringar i morgon - avskaffa LAS, sänka ingångslönerna, avskaffa krav på kollektivavtal, skattebefria låga inkomster och ta itu med grundproblemen på bostadsmarknaden - skulle det dröja åratal innan det eventuellt hade en effekt. Men i stället för att driva på för nödvändiga reformer på hemmaplan driver regeringen "rättvisa villkor på arbetsmarknaden" i hela EU. Och gör det mer lönsamt att inte arbeta.

Regeringens lösning är att slänga pengar på en dysfunktionell arbetsförmedling, ge mer pengar till SFI (vars problem är väl kända sedan länge) och lägga förslag om en jämnare fördelning initialt - vilket är meningslöst i förlängningen eftersom nyanlända har rätt att flytta till landsmän och släktingar i andra kommuner om de vill, något som gör kommuner som redan tagit emot många mer intressanta. Låt oss vara ärliga med detta.

Det var pinsamt att se Stefan Löfven i torsdagens Aktuellt-sändning. Även i flyktingfrågan på ett större plan flyr han undan. Huvudtemat fortsätter att vara att andra länder måste ta emot fler flyktingar. Det är lätt att säga men nästan omöjligt att förverkliga. Löfven kan ha åsikter, inte mer. En tvingande lagstiftning skulle sannolikt kräva fördragsändringar, och den som minns hur långdragna sådana brukar vara - ja, lycka till med att möta flyktingkrisen med en jämnare fördelning inom de närmsta tio åren. Som väntat säger en rad EU-länder nu nej till förslaget om obligatorisk fördelning av flyktingar i unionen. Låt oss vara ärliga även med detta. 

Avslutningsvis: Löfven fortsätter att upprepa att Sverige behöver invandringen av demografiska skäl. Vi har en åldrande befolkning. Vem ska jobba i vården och omsorgen? Men snälla statsministern, om det var arbetskraft till välfärdssektorerna landet behövde skulle vi väl ha en stor arbetskraftsinvandring av redan utbildade sjuksköterskor, undersköterskor och läkare. Inte flyktinginvandring av lågkvalificerad arbetskraft.

Regeringen har panik. Det märks i att en större pengapåse tycks vara universallösningen på allt. Men framför allt märks det i att dess politik och retorik inte går ihop.

En regering som famlar i mörkret och en opposition som sitter på läktaren. Det är inte ett särskilt underhållande skådespel vi nu bevittnar.

Läs även:
Regeringens presentation för snabbare etablering

fredag 11 september 2015

En dagstidning bombhotas - politikerna tiger

Gårdagens icke-nyhet i svenska riksmedier var ett bombhot. Gefle Dagblad bombhotades. Sådant inträffar oerhört sällan i Sverige och borde ha varit på alla löp och toppat nyhetssändningarna. Av denna bevakning blev emellertid noll och intet.

Chefredaktören Anna Gullberg förklarade bakgrunden till hotet mot tidningen:
Den granskning som är anledningen till hotet, rapporteringen kring radikalisering i gävlemoskéns ledande skikt, är en av de viktigaste som Gefle Dagblad har gjort. Jag är stolt över den, och över mina modiga medarbetare. Jag tänker också på frilansaren Magnus Sandelin som varit en stor och viktig del i GD:s jobb, en modig journalist. Vi som redaktion står också bakom honom.
Vi har alltså en situation där en svensk dagstidning utsätts för ett bombhot till följd av att den rapporterat om pågående radikalisering i gävlemoskén.

Eftersom politiker och kändisar numera älskar att ta ställning, göra skillnad och visa godhet undrar jag var de nu håller hus. Var är Henrik Schyffert? Var är Malena Ernman? Vart tog kärleksbombningen vägen? Var är statsministern och justitieministern? Var är alla goda krafter när en av landets tidningar bombhotas för att den gör sitt jobb?

Det är tyst, så förfärande tyst. Sannolikt finns en rädsla för att händelsen skulle kunna utnyttjas av islamofobiska krafter. Därför är det bäst att låta nyheten snabbt falla i glömska. Landets riksmedier, inklusive public service, har effektivt sett till att så kommer att ske. Ett sådant agerande ökar misstron mot både medier och politiker. Förstår de verkligen inte det?

Jag kan inte låta bli att fundera över hur detta bombhot kommer påverka andra tidningars vilja till att granska islamismen i Sverige i framtiden.

Det är lätt att säga att man ska fortsätta stå upp för journalistikens integritet och frihet. Det är inte fullt lika lätt att göra det i praktiken när man riskerar dödshot. I synnerhet inte när stödet från det politiska etablissemanget är obefintligt.

Hjälp på plats, föreslår regeringen

Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér och regeringens nationelle samordnare för utsatta EU-medborgare Martin Valfridsson uppmanarDN Debatt människor att i stället för att skänka pengar till tiggare ge dessa kronor till organisationer som arbetar på plats i tiggarnas hemländer. Hjälp på plats, som det brukar kallas.

Något har hänt. Denna uppmaning hade varit rena fascismen för bara några månader sedan. Sedan dess har regeringen gått ut och slagit fast att olovliga bosättningar ska motverkas och fokus ligga på att hjälpa de fattiga på plats i Rumänien och Bulgarien. Att motverka de olagliga bosättningarna blir emellertid lättare sagt än gjort eftersom det rödgröna styret i landets tre största städer inte vill genomföra avhysningar om det, som det sägs, "inte finns något alternativ". Det blir alltså upp till kommunen att först ordna ett provisoriskt boende åt EU-migranterna innan de kan avhysas.

Det är klart att pengarna gör bäst nytta hos organisationer på plats i de fattigas hemländer. Det som behövs, och det tror jag att jag har påpekat flera gånger tidigare, är ett professionellt socialt arbete. Inte slantar i en mugg som upprätthåller ett ekorrhjul för den enskilde, gör tiggeri till ett arbete och dessutom leder till allvarliga kränkningar av äganderätten här i Sverige när mark och bostäder ockuperas.

Det är bra om regeringen framgent driver denna linje konsekvent. Problemen i de av en rödgrön(rosa) majoritet styrda storstäderna lär dock bestå. Så länge utgångspunkten är att avhysningar inte ska ske av sociala skäl, har vi ett bekymmer. Då efterlevs nämligen inte svensk lag.

Regeringen kan ju börja med att ta ett litet allvarligt snack med socialborgarrådet Ewa Larsson (MP). Ni vet hon som stolt proklamerade att jobb och bostad till återvändande IS-krigare skulle kallas "Stockholmsmodellen" och som konsekvent har motsatt sig avhysningar i huvudstaden. Det är på kommunal nivå tiggeriet måste hanteras.

Tidigare bloggat:
Regeringens halvmesyr om tiggeriet