Ett illa rustat land

Plötsligt är alla försvarsvänner. Statsministern talar sig varm för en upprustning och till och med pacifisterna i Miljöpartiet går med på höjda försvarsanslag och trupper på Gotland. Så har det inte alltid varit. Omsvängningen i försvarspolitiken slås egentligen bara av den i migrationspolitiken.

I flera decennier har regeringar av olika kulörer systematiskt nedmonterat den svenska försvarsförmågan. Kalla kriget var över. Sovjetunionen borta. Sverige gick in i EU. Nu levde vi i den eviga fredens tidevarv.

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens under söndagen medgav Stefan Löfven sitt eget partis delskuld i detta. Han driver nu på för en upprustning. Men regeringen har ännu inte visat någon vilja att låta denna upprustning prioriteras före bidragssatsningar - i stället verkar Löfven vilja använda det rangliga svenska försvaret som argument för att kunna driva fram fler skattehöjningar.

Hur regeringen än skakar fram pengarna kommer det ta tid för det svenska försvaret att komma på fötter igen. Den mångåriga nedrustningen gör en plötslig upprustning både kostsam och tidskrävande. Regementen har lagts ned, materiel skrotats, beredskap försvunnit. Mycket av detta var säkert nödvändigt för att anpassa försvaret till en ny tid, men inte allt. Ett exempel är att alla regementsnedläggningar tvingar Försvarsmakten att ånyo hitta och till stora kostnader bygga om andra lokaler.

I den ingångna försvarsuppgörelsen mellan regeringen och tre av allianspartierna skjuts drygt 10 miljarder till Försvarsmakten under 2016-2020. Det motsvarar två miljarder per år, vilket är ungefär en fyraprocentig ökning räknat på vad anslagen för landets försvars- och krisberedskap var 2015. Någon jättesatsning i kronor kan det knappast sägas vara, och det har sina skäl. Ett sådant är att Försvarsmakten har haft svårt att rekrytera sedan värnplikten avskaffades.

Rekryteringsproblemen till trots är det ändå rimligt att Sveriges regering och riksdag förmår göra större satsningar på svensk säkerhet än så här. Liberalerna hoppade av försvarsuppgörelsen då de ansåg att den var för klen. Jag delar den uppfattningen.

Samtidigt är Liberalernas utspel partitaktiskt: säkerligen vill (L) ha upp frågan i valrörelsen, vilket blir svårt om alla partier utom V och SD är med i en blocköverskridande försvarsuppgörelse. (L tenderar dessutom att tro att allt löser sig bara Sverige går med i Nato.)

Det är bra att regeringen noterat vilka hot som Sverige står inför. De är som bekant betydligt mer komplexa och mångfacetterade i dag än för 30 år sedan. I dag föreligger inget konkret invasionshot, däremot är Sverige precis som andra länder sårbart för annan sorts krigföring, och om något borde den svenska senfärdigheten att bemöta hoten från den militanta jihadismen mana till eftertanke.

När svensk polis har svårt att hantera fyrverkerier på nyårsafton, och det fortfarande finns ett kompakt motstånd mot att låta militären samarbeta nära polisen, säger det något om hur pass illa rustat Sverige som land är för ett större terrordåd.

Vi får helt enkelt tacka vår lyckliga stjärna för att den där stora smällen inte har inträffat här än. Risken för att svensk statsledning skulle bete sig som yra höns är tyvärr överhängande. 

Ministern för judefrågor

Simon Wiesenthalcentret listar årligen de värsta antisemitiska utspelen och beteendena från när och fjärran. 2014 kunde flera svenska medier berätta att den sverigedemokratiska talmannen Björn Söder hade hamnat på en föga smickrande sjätteplats.

För 2016 återfinns en annan välkänd svensk politiker på listan. Utrikesminister Margot Wallström kniper plats åtta. Juryns motivering är: "För att ha brytt sig mer om terroristerna än offren." Med den motiveringen skulle stora delar av Sveriges politiska och journalistiska etablissemang platsa finfint på Simon Wiesenthalcentrets lista.

Wallström har dock i egenskap av utrikesminister utmärkt sig särskilt i Israel-Palestinakonflikten. Nyligen mottog hon en palestinsk "soldatorden", The Star of Jerusalem, som ges till "en soldat som har utfört en framstående handling". Inga konstigheter, tydligen (notera att Ebba Busch-Thor i dubbelmoralens Sverige fick kritik när hon poserat framför en israelisk stridsvagn).

Det är kort sagt Wallströms enögda stöd till palestinierna som belönas. Och nu har hon således även "belönats" med en plats på Simon Wiesenthalcentrets antisemitiska topp tio-lista. Grattis, ministern.

Svensk vänster är pro-palestinsk och skäms inte för att dra de mest hårresande liknelser mellan staten Israel och förbrytarstater på 30-talet. Margot Wallström verkar således i en lång tradition när hon tilldelas medalj av Mahmoud Abbas och hamnar på en antisemitisk topplista. Det sistnämnda har föga förvånande hamnat i en komplett medieskugga bland svenska mainstreammedier.

På Wallströms senaste Mellanösternresa hade Israel "inte tid" att ta emot henne. Det är ett långt finger på diplomatspråk. Sveriges relation till staten Israel har försämrats avsevärt sedan Stefan Löfvens regering tillträdde och är nu på en sådan nivå att en svensk utrikesminister i praktiken inte längre tas emot.

Den svenska självbilden är alltjämt att Sverige är något slags neutral part och samtalspartner i den allt annat än levande fredsprocessen i Israel-Palestinakonflikten. Den villfarelsen kan nu officiellt läggas i sopkorgen. Ty Sverige har en utrikesminister som hellre tar emot en orden från en korrupt palestinsk myndighet för att hålla sig väl med den egna rörelsen i palestinasjal än bejakar goda relationer med båda parter.

Det finns ett ord för detta: skam.

Bilder av befrielse

Den syriska staden Manbij, nära den turkiska gränsen, befriades härom dagen efter att ha hållits av IS sedan 2014. Människor som levt under IS förtryck i flera år sågs jubla på gatorna.

Kvinnor brände burkor, män rakade av sig skägget och en kvinna fotograferades när hon tog sig en cigarett. "Må Gud döda varenda en av dem", skrek en man om de IS-krigare som nu flytt fältet.

Nedanstående bilder ger en liknande känsla som när jublande östtyskar klättrade på och över Berlinmuren. De är ögonblick av återvunnen mänsklig värdighet.

Hur vi ska handskas med terrorister

Efter det vidriga massmordet i Nice svarar Frankrike med att kalla in både polis och militär för att patrullera gator och kanske särskilt folkrika platser. Skälet är främst att visa handlingskraft, att den franska staten har situationen under kontroll.

Men militär och polisiär närvaro kan förstås inte förhindra dåd av det slag vi såg i Nice. Dessutom vill många av oss inte leva i ett samhälle som ständigt patrulleras av tungt beväpnad polis och militär.

Vi har inte alla detaljer kring Nicedådet klara för oss än, varken vad beträffar motiv eller eventuella medgärningsmän. Därför ska vi inte dra förhastade slutsatser. Det är emellertid lätt att utgå från att även denne galning begick dådet i Allahs namn. Vi lär snart få veta.

Egentligen borde vi skratta åt dem. Jihadister är empatistörda fåntrattar som tror på jungfrur i himmelen, en sorts aparta inslag i en modern och (nåja) upplyst värld. Men de är livsfarliga fåntrattar, som läskiga clowner, vilket gör att det inte räcker att bara skratta åt dem och försöka leva som vanligt. Vi måste faktiskt bekämpa dem med så mycket våld och kraft som krävs.

Kriget måste föras på flera fronter samtidigt. Att bomba IS till helvetet i Syrien och Irak är det i sammanhanget enkla. Det svåra är att förhindra nyrekrytering. Ty hur bekämpar man en övertygelse? Det ideologiska och religiösa gift som salafismen sprider på vår kontinent just nu kommer skapa fler jihadister än vi hinner bomba bort.

Polis och säkerhetstjänst behöver bli bättre på att identifiera potentiella hot. Detta kommer oundvikligen innebära att vissa grupper och människor med ett visst utseende får visa identitetshandlingar eller besvara frågor lite oftare än andra, ja. Bland annat. Jag ser tyvärr ingen väg runt detta. Vi kan inte låtsas att risken för att jihadismen frodas i övre medelklasskvarter i Stockholms innerstad är lika stor som i Husby och Gottsunda.

Vi behöver också ha bättre kontroll på vilka som kommer in i Sverige. Detta är en tråkig konsekvens av den verklighet vi har att förhålla oss till. Samtidigt behöver personer som inte har här att göra utvisas. Detta klarar inte polisen i dag och tyvärr måste vi nog konstatera att den inte lär klara det under överskådlig tid.

Slutligen behövs även soft power. Vi behöver vaksamma ögon i skolor, bland föräldrar och vänner, en spridd kunskap för att kunna identifiera signaler när någon verkar vara på väg in i extremistiska tankegångar och miljöer. Detta är förmodligen det allra svåraste, särskilt som det i vissa områden i Sverige i dag uppges vara mer stigmatiserande att inte sympatisera med IS än att göra det.

Alla som attraheras av salafismen är inte fattiga, arbetslösa och utstötta. Efter alla jihadistiska våldsdåd de senaste 15 åren vet vi hur heterogena gärningsmännen är. Det är lärare. Det är högutbildade. Det är också lågutbildade och arbetslösa enstöringar. IS attraherar i dag både kvinnor och män (även om deras roller skiljer sig åt). Det är därför inte en "kamp mot fattigdom", som Margot Wallström proklamerade, som är lösningen här. Vi måste sluta se på gärningsmännen som ett resultat av västvärldens politik och av inkomstklyftor.

Vad detta i grunden handlar om är en kamp om de värderingar som bär upp den västerländska civilisationen. Attackerna mot vanligt folk på turistorter, på tidningsredaktioner och nattklubbar slår mot allt det vi håller kärt. Det räcker inte med avmätta avståndstaganden och ändrade profilbilder i sociala medier. Det krävs politisk handling, det krävs krafttag mot dessa kriminella krafter. Rädslan för att bli utpekad som islamofob får inte stå i vägen. Vi har passerat det stadiet för länge sedan.

Om vi inte i denna stund vågar ta strid mot den ondska som vill utplåna vår mänskliga frihet och värdighet, vad finns det egentligen för mening med att bry sig om demokratin i fortsättningen?

Irakkriget var en katastrof

Jag var motståndare till Irakkriget när den USA-ledda alliansen startade det 2003. Där och då var jag ganska ensam i de borgerliga lägren att kritisera ett krig som av många betraktades som moraliskt riktigt. Jag hamnade i samma läger som kommunister, socialister och syndikalister (det fanns således goda skäl till att jag inte deltog i de demonstrationer som hölls runt om i landet).

När jag tittar tillbaka på de debattartiklar jag skrev i lokalpressen då, och i tidningen Nyliberalen, ser jag att inte mycket har förändrats. Där och då kunde jag förstås inte förutse vilka spridningseffekter som Irakkriget skulle få i regionen, även om det säkerligen fanns de som varnade även för detta. Men jag såg helt enkelt inte att Saddam Hussein var det där stora hotet mot freden och säkerheten i världen att det var värt att avsätta just honom.

En mycket omfattande utredning av kriget, den så kallade Chilcot-utredningen, har nu släppts i Storbritannien efter att ha blivit försenad en tid. Dess slutsatser är bland annat att skälen för kriget var bristfälliga, de folkrättsliga grunderna likaså, förberedelser och planering var "helt otillräckliga" och Tony Blair får personligen kritik för överdriven försonlighet gentemot George W Bush.

Blairs svar har varit att han medger många av de misstag som begicks men att allt gjordes i god tro och att han inte tror att terrorismen i Irak och dess grannländer har något med Irakkriget att göra. Faktum är dock att kriget öppnade upp ett gigantiskt maktvakuum som måste fyllas av något. Ända sedan invasionen har en irakisk regering egentligen aldrig haft full kontroll över landets territorium.

Det är uppenbart att framför allt USA ville ha det där kriget. De ville bli av med Hussein och de tänkte inte låta någonting komma i vägen. Därför fick vi pinsamma charader i FN om hur påstådda massförstörelsevapen tillverkades och flyttades runt.

Irakkriget var onödigt, dåligt planerat och fick effekter för hela regionen som vi kommer leva med under lång tid framöver. Ingen kan säga om IS hade funnits eller exakt hur terrorismen hade sett ut i Mellanöstern om Saddam Hussein inte hade störtats. Men en terrorsekt hade med stor säkerhet inte styrt delar av Irak.

Irakkriget borde tas som en lärdom för vad som händer när en auktoritär regim störtas utan att det finns en rimlig planering för vad som ska ske efteråt. Tyvärr har världsledarna inte förmått dra dessa lärdomar, vilket Libyen är ett färskt exempel på.

Det krävs enad kamp mot extremismen

Miljöpartiets politiska och mediala kollaps inför öppen ridå är inte bara underhållande för alla vi som länge sett MP som ett extremistparti, det har framför allt öppnat upp för en oerhört viktig diskussion om både kultur och värderingar.

Lars Nicander, chef för terrorismstudier vid Försvarshögskolan, varnade i går i TV4 för att MP kan ha infiltrerats av islamister. Reaktionen från ett stukat miljöparti var intressant. Partisekreteraren Anders Wallner sade att MP kommer att ta Nicanders uppgifter "på stort allvar". För bara en vecka sedan hade påståendet sannolikt tillbakavisats i hårda ordalag. MP har emellertid insett att det bara är att lägga sig platt för alla anklagelser just nu tills röken har lagt sig.

Det är uppenbart att det inom MP under längre tid har figurerat personer med värderingar fjärran dem vi tillskriver öppna liberala demokratier. Mehmet Kaplan och Yasri Khan är sannolikt bara toppen på ett stort grönt isberg (i sociala medier sprids nu nästan dagligen uppgifter om miljöpartister som gillar extrema och islamistiska organisationer). Ty när en aktad partiföreträdare som Kaplan kunde göra islamistiska Muslimska brödraskapets hälsning i offentligheten på Medborgarplatsen 2014 utan att partiet reagerade säger det något. Vi får anta att han gjorde det med partiledningens goda minne. Kanske för att han, med Maria Wetterstrands ord, är "mild, snäll och klok".

MP är emellertid långt ifrån ensamt om att ha kopplingar till extremistorganisationer och grupper. Vilka sympatier Vänsterpartiet har behöver vi knappast upprepa, ej heller dess historiska barlast. Men även Socialdemokraterna umgås internationellt med ytterst obehagliga krafter än i dag. I socialistinternationalen ingår bland andra Fatah, ett parti med ett allt annat än gott demokratiskt renommé.

Allt hänger ihop. Denna bisarra situation har skapats av en acceptans för islamistiska värderingar i flera av riksdagens partier parat med naivitet och felanalyser av varifrån hotet mot vårt samhälle kommer i dag (ett tips: det är inte från ett halvdussin nazister som ordnar fikabord åt svenskar). Socialdemokratiskt styrda Göteborg har exporterat flest IS-krigare av alla svenska städer/kommuner. Att den tjänsteman som leder stadens arbete mot våldsbejakande extremism i SVT:s Uppdrag granskning inte ville ta avstånd från IS säger en del om problemets magnitud. Rädslan för att "exkludera" någon är större än viljan att stå upp för det som är rätt.

Den svenska vänstern, och för all del grönhögern, har haft svårt att hantera ett yttre och inre hot från krafter som inte är högerextrema och nazistiska. Att skapa handlingsplaner mot nazism och äska pengar för att bekämpa ungas rekrytering till rasideologiska grupper har aldrig varit svårt i Sverige. Staten, kommunerna, skolor och frivilligorganisationer har mangrant ställt upp.

När det nu är salafistiska grupper som måste bekämpas har viljan att bromsa, trivialisera och förneka varit påfallande stor. Detta gäller från både höger och vänster, men inom vänstern har islamistiska krafter alltså till och med tagit plats i partierna. Det kommer inte bli lätt att vända denna utveckling.

Nalin Pekgul har i flera år varnat för att det håller på att växa fram islamistiska parallellsamhällen i svenska förorter. Samhällen där kvinnor och flickor begränsas. Där ruttna värderingar om det kvinnliga könets underordning triumferar och där vidriga sedvänjor praktiseras. Men hon har talat för döva öron och sedermera lämnat partiet för att gå tillbaka till ett riktigt jobb inom vården.

Även i konformismens högborg Vänsterpartiet har röster mot utvecklingen höjts. Men Amineh Kakabaveh har som följd av detta fått utstå en störtflod av misstänkliggöranden och orättfärdiga angrepp från partiledningen. Det är oanständigt av ett så kallat feministiskt parti att bete sig på det sättet mot en kvinna som lyfter ett stort problem.

Hur har vi hamnat här? Jag tror att en rad företeelsers växande makt i samhället har möjliggjort detta. Kulturrelativism, identitetspolitik och postmodernism är ingredienser som skapat den giftbägare vi nu tvingas dricka.

Att medierna yrvaket har börjat granska Miljöpartiet är bra. I bästa fall leder det till en bred och behövlig värderingsdiskussion i det svenska samhället. I värsta fall tappar såväl medier som medborgare intresset efter ett tag. Jag räds det sistnämnda. 

Läs även:
Sakine Madon, Fnordspotting

Salahaden Raoof, språkrör för Grön Ungdom i Malmö.

Migration som storpolitiskt maktspel

The Guardian publicerade förra veckan en intressant och närmast skräckinjagande artikel om Rysslands planer för sina bombningar i Syrien och dess intresse i migrantströmmarna till Europa. Ju mer jag tänker på det perspektiv som läggs fram, desto mer logiskt förefaller det. Men också skrämmande.

Vladimir Putin har förstås varken startat kriget i Syrien eller orsakat migrationen från Mellanöstern till EU genom unionens fallna yttre gräns. Men genom sitt ingripande i Syrienkriget på regimens sida, samtidigt som han utåt sett förespråkar en förhandlingslösning, har Putin dragit maximal nytta av situationen. Det ligger onekligen i Rysslands intresse att EU vacklar och försvagas, och det sker nu genom att länder som Tyskland tvingas hantera en asylkris på hemmaplan.

In fact, as the fate of Aleppo hangs in the balance, these events have – as no other perhaps since the beginning of the was – highlighted the connections between the Syrian tragedy and the strategic weakening of Europe and the west in general. This spillover effect is something Moscow has not only paid close attention to, but also in effect fuelled. The spread of instability fits perfectly with Russia's goal of seeking dominance by exploiting the hesitations and contradictions of those it identifies as adversaries.

Just nu står slaget om Aleppo och väger. En regimseger där vore inte bara symbolisk utan skulle faktiskt kunna vara början på något slags seger för al-Assads mördarregim. Och därmed för Rysslands inflytande i regionen. Ty flyktingströmmarna kommer knappast att avta om Assad behåller makten. Det är trots allt den syriska regimen som är ansvarig för de flesta av de civila dödsoffren i kriget, och dess ointresse inför den egna befolkningens lidande har varit nog så tydligt från första dagen.

Vissa har sagt att EU:s framtid står på spel. Det ligger något i det, ty när de gemensamma spelreglerna (Schengen, Dublinförordningen) blir irrelevanta så fort, och när alla länder ser om sitt eget hus, måste frågan ställas vad som finns kvar av det stora politiska projektet EU förutom fanan, Europasången och potentaterna i fina bilar.

Europa betalar just nu priset för kriserna i Mellanöstern och för sin egen oförmåga till gemensam handling. Av detta drar Putin nytta dag för dag. Putin må vara en skitstövel, men han är ingen korkad skitstövel. Vad är EU är och framför allt vad det kommer att bli återstår att se.

En feministisk fred

"Hello Central Park! Hello New York!"

Var det månne en rockstjärna som klev upp på scenen och mottog publikens jubel? Nej, det var den svenske statsministern Stefan Löfven, som efter sitt framträdande var "klart upprymd", enligt Sveriges Radio.

Löfven talade om att Sverige ska bidra med sanitet till 60 miljoner människor och sa också att han är stolt över att representera världens första feministiska regering. Som om detta epitet inte var nog pinsamt på hemmaplan - behövde han verkligen basunera ut det inför åhörare i självaste New York?

Men jo, regeringen ser verkligen på sig själv som feministisk, och det får även politiska följder. På FN:s kvinnokonferens lovade Sverige att skapa ett "nätverk av kvinnliga fredsmäklare" som inom två år ska kunna sättas in i konflikter världen över.

Varför inte redan nu om det bara är könet det hänger på? Kriget i Syrien måste få ett slut, och vilka kan vara bättre lämpade att få stopp på IS än representanter för den halva av befolkningen som terroristerna ser som lägre stående än djur, som säljs på slavmarknader och våldtas systematiskt? Det är klart att ett feministiskt fredsnätverk kan ordna den biffen!

Jag tänker på Feministiskt initiativ när jag hör statsministern. Ett av landets ytterkantspartier som aldrig låter realism och en jobbig verklighet komma i vägen för visioner och en dröm om att även de värsta förbrytarna i världen kan talas tillrätta med lite maktteori och genuspedagogik.

Gudrun Schyman må ha misslyckats med att ta sitt parti in i riksdagen. Men hennes tankevärld är uppenbarligen högst närvarande i regeringskansliet. Har hon månne gått och blivit politiskt sakkunnig?

Vem vill stoppa terrorn på riktigt?

"Den verkliga utmaningen är inte flyktingarna utan att få stopp på IS, att ingen ska behöva fly." Detta skriver språkröret för ett parti som inte vill att Sverige exporterar vapen, som konsekvent motsätter sig militära interventioner och som fram tills nyligen hade målet om ett "ickevåldsförsvar" inskrivet i sitt partiprogram.

Gustav Fridolin och Miljöpartiet har således inte det allra högsta förtroendekapitalet när det kommer till just militära interventioner och att stoppa mördarsekter som IS. Men även Fridolin inser tydligen att så länge kriget i Syrien fortgår, kommer flyktingströmmarna att fortsätta (även om det är långt ifrån bara från Syrien människor migrerar just nu). Problemet är att MP:s enda recept är att öppna dörren för de som flyr och behandla återvändande jihadkrigare med silkesvantar, inte att ta itu med grundproblemet.

På DN Debatt skriver Mats Svegfors om det han betraktar som "det tredje världskriget" (en dum jämförelse, givetvis) och att "vi måste komma till rätta med kriget". Starka ord. På ledarplats i Aftonbladet konstaterar Anders Lindberg att "konsekvenserna av att det internationella samfundet inte stoppade Assad i tid har i sanning blivit ohyggliga".

Det är märkligt det där. Jag har aldrig sett några miljöpartistiska förslag på hur IS ska stoppas. Mats Svegfors föreslår inte hur vi ska "komma till rätta med kriget". Han konstaterar bara att kriget är hemskt och att Sverige måste ta emot fler flyktingar. Och vem kan minnas att Aftonbladet skulle ha propagerat för bombningar av al-Assad redan 2011? Det kvällsblaskan brukar göra är att förespråka en "FN-ledd insats", vilket varit som att peta sig i naveln i fallet Syrien eftersom inte minst Ryssland envist motsatt sig militära interventioner mot den syriske diktatorn. Ja, man kan lika gärna fråga katten som att gå till FN.

"Vi måste ta emot fler flyktingar" har varit kampanjbudskapet från de större medierna under den gångna helgen. Direktsända manifestationer, kampanjer i sociala medier. Public service, DN, Aftonbladet, SvD - alla har varit med. Alla har dragit åt samma håll. Syftet har varit att visa upp sin godhet. Men bakom käcka mantran som "ingen människa är illegal" ekar det förfärande tomt på innehåll.

Jag har inte sett någon i den massa som kämpat för att visa sig i sociala medier i helgen förespråka en militär insats mot IS eller al-Assad. Ingen verkar ärligt talat ens bry sig om huvudproblemet till den flyktingkatastrof vi nu bevittnar från det sönderfallande Syrien. Det är lätt att öppna famnen för flyktingar, såväl krigsdrabbade som ekonomiska sådana. Men svårare att bidra med konkreta lösningar på komplicerade konflikter.

Den militära förmågan att bekämpa och krossa IS finns givetvis. Det är viljan som saknas, och under de gångna fyra åren har konflikten i och runt Syrien blivit så komplicerad att till och med säkerhetsanalytiker som får lön för att bedöma läget åt bland andra Säpo har svårt att hänga med.

Kanske kan man därför inte begära att ynglingar som Fridolin ska kunna presentera trovärdiga konfliktlösningar. Ändå måste vi det. Ty lösningen kan inte vara att hela Syriens befolkning lämnar sitt land för Europa. Problemet är att svenska politiker inte vill tänka i militära termer. Hela världens problem ska lösas med bistånd och generös flyktinginvandring till Sverige. Det är en både naiv och omöjlig utgångspunkt.

Jag undrar helt ärligt hur många som egentligen bryr sig om de människor de säger sig vurma för. Och hur många som bara poserar med sin godhet.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Svensk migrationspolitik en felsatsning

Den humanitära krisen i Syrien förvärras hela tiden. Ungefär halva befolkningen är på flykt inom och utom landet. Fyra miljoner har flytt sitt hemland. De flesta av dem befinner sig i närområdet, det vill säga Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak.

UNHCR, som bistår flyktingarna med mat och tak över huvudet, har inte ens fått in en fjärdedel av de medel de begärt för att kunna göra sitt jobb. Krisen är alltså förfärligt akut. Människor som flytt krigets helvete riskerar nu att dö i flyktingläger i stället.

Det finns enligt FN ungefär 270 000 asylsökande syrier i EU. Tyskland och Sverige tar emot överlägset flest. Sverige tar nästan emot lika många som Tyskland i absoluta tal och är utan tvekan det största mottagarlandet i EU räknat per capita.

Men det kostar. Biståndsminister Isabella Lövin tvingades för en tid sedan medge att även den rödgröna regeringen gör det som Alliansen anklagades för - nallar av biståndsbudgeten för att ha råd med asylmottagandet. Budgetposten integration och migration beräknas landa på över 40 miljarder årligen. Det är som en extra svensk försvarsmakt.

I praktiken betyder denna politik att svenska skattebetalare tvingas hjälpa syriska flyktingar med pengar på fickan att ta sig ända till Sverige i stället för att hjälpa världens absolut fattigaste. Om syftet är att rädda liv är det en märklig prioritering av skattemedel.

Kostnaderna för svensk asylpolitik skulle kunna sänkas genom att snabbehandla ansökningar från säkra länder och genom tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd. Det skulle åtminstone lindra bördan på mottagningssystemet genom ett något minskat inflöde och därmed möjliggöra för ett bättre mottagande.

Den sittande regeringen är emellertid inte intresserad av några egentliga förändringar. Volymfrågan är fortfarande tabu, och det som regeringen nu föreslår handlar om satsningar på SFI. Det är en detalj i ett större sammanhang och spelar faktiskt mindre roll när mottagningen i övrigt har kollapsat.

Läs även:
Per Gudmundson

DN till silkesvantarnas försvar

Under avdelningen "det kunde man ju ge sig fan på" rycker i dag DN:s ledarredaktion ut till försvar för de policies som först Örebros kommunledning och nu Stockholms stads rödgrönrosa majoritet förespråkar i frågan om hur återvändande jihadister ska tas emot.

Under den käcka rubriken "Ge återvändarna en chans" (som vore det folk som flyttar tillbaka till sin hembygd efter att ha prövat livet i storstaden i några år) kritiserar DN "högern" för att unisont ta avstånd från gullandet med kriminella. Det är sant att avståndstagandet varit stort bland fria debattörer, ledarskribenter och någon enstaka partipolitiker. Men något unisont avståndstagande från Stockholms stads opposition har vi inte sett ännu.

Jag ska ge DN en poäng. Det är bra att det nu diskuteras hur IS-krigare ska hanteras när de återvänder. Den politiska ledningen i riket och kommunpolitiker runt om i landet har varit helt oförberedda på den problematik som uppstått. Det är ett faktum att det finns en hel del islamister i Sverige. En orsak till föråvningen är att frågan har tystats ned av rädsla för att den ska sprida islamofobi i samhället.

Frågan är komplex. Att hindra människor från att resa är inte lätt. Hur ska man kunna visa att den som reser till Turkiet, och sedan korsar gränsen på plats, tänker strida för IS? Det är tänkbart att det skulle gå att kriminalisera resor i fall då det finns sannolika misstankar om att personen kommer delta i krig snarare än att hälsa på tjocka släkten i Damaskus. Detta kräver sannolikt intensiv spaning från säkerhetspolisen och ett tätt samarbete med passpolisen på Arlanda. Krävande men knappast omöjligt.

Hemkomsten är nästa bekymmer. Det är oerhört svårt att bevisa att den som rest till och återvänt från Syrien har gjort sig skyldig till krigsbrott. Om vi ska förhindra att personer från Sverige reser för att delta i vår moderna tids Waffen-SS (IS skulle i viss mån rent av kunna liknas vid nazisternas Einsatzgruppen, dvs. rena exekutionsförband), måste vi koncentrera oss på förebyggande arbete och lagstiftning mot själva rekryteringen. Här borde regering och riksdag nu lägga i alla tänkbara växlar för att snabbt få fram en lagstiftning som är vass utan att inskränka vanligt folks resande eller misstänkliggöra oskyldiga.

Åter till den grupp som DN så käckt väljer att kalla "återvändarna". Det är sant att kommunerna inte kan spärra in folk. Men det betyder inte att kommunen måste ge särskilda snabbvägar till stöd till människor som sannolikt halvhuggit och lemlästat män, kvinnor, barn, homosexuella och alla som inte delar deras tro. Socialtjänsten ska arbeta med socialt utsatta, och här kan jag tänka mig många grupper som bör vara prioriterade före terrorister.

Som Stockholmsbo provocerar det mig något oerhört att staden styrs av en majoritet som har en så verklighetsfrånvänd, naiv och direkt farlig syn på islamism och jihadism.

Verklighetsfrånvänd därför att den inte tar hänsyn till vilka signaler som sänds när jihadister välkomnas tillbaka i form av full uppbackning från välfärdssamhället. Naiv därför att den förutsätter att medlemmar i världens värsta terrororganisation skulle komma på bättre tankar om de bara får en praktik av kommunen, förtur till bostad eller bemöts av en handläggare som brinner för genusperspektiv. Och farlig därför att synsättet att jihadister inte ska stigmatiseras relativiserar både de brott som jihadisterna medverkat till och sympatiserat med samt den våldsideologi de företräder. Det betyder att samhället likställer den sortens våldsromantism med att vara folkpartist.

Socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) valde att avbryta intervjun i SVT när frågorna blev för jobbiga. I stället skrev hon en debattartikel i Aftonbladet. I den förnekar hon att Stockholms stad skulle vilja erbjuda IS-krigare jobb och bostad.

Det är ett märkligt påstående eftersom det i strategidokumentet tydligt står att "boendefrågan [är] en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet", vilket är den kategori som berör de som vill lämna extremistorganisationer eller "kommer hem från strider utomlands" (s. 5). Vilken är bostadsbolagens roll om de nu inte ska erbjuda bostäder? Att sticka halsdukar?

Socialdemokraten Azadeh Rojhan Gustafsson jämförde i en debatt med Hanif Bali IS-krigarna med drogmissbrukare som kommit ut ur fängelset. Det är förbluffande att lyssna till något dylikt. Förstår politikerna ens vad jihadism är? Begriper de hotet som vårt demokratiska samhälle står inför om dessa tankar och idéer tillåts spira och få fäste?

Tyvärr tror jag att okunskapen/oviljan att förstå i hög grad kan förklaras av rädslan för att stöta sig med muslimer i Sverige. Alltså åter igen rädslan för att öka islamofobin i samhället. I själva verket riskerar resultatet av den naiva politiken att i förlängningen bli just ett ökat hat mot muslimer.

När samhället inte tar ställning i handling mot våldsideologier och dess utövare, betyder det att det förlorar sin demokratiska legitimitet. Och om vi inte tror på någonting, finns det inte längre någonting att försvara. Kanske är detta postmodernisternas slutliga mål.

Tidigare bloggat:
Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare
Ett land som aldrig tar ställning

Läs även:
Fnordspotting

Hanif Bali: "IS-krigare är landsförrädare"

Den rödgrönrosa majoritetens beslut i Stockholm att ge återvändande jihadister full service i form av samverkan mellan socialtjänst, Jobbtorg, Arbetsförmedling och bostadsbolag har väckt berättigad ilska.

Här är en debatt mellan Azadeh Rojhan Gustafsson (S) och Hanif Bali (M). Se den. Den illustrerar nämligen ganska väl mellan vilka två perspektiv på mänskliga värden och demokrati som striden står i dag.

Läs även:
Fnordspotting

En omöjlig ekvation

Vem bär ansvaret för att flera tusen människor hittills i år har drunknat i Medelhavet på väg från Afrika till Europa på sjöovärdiga båtar? EU, tycks vara en vanlig åsikt. Själv skulle jag snarare vilja rikta udden mot de länder från vilka människor flyr och de smugglare som girigt placerar människor i livsfara på Medelhavet.

Flyktingsmuggling är en vidrig verksamhet. Människor i nöd, och personer som drömmer om ett bättre liv än i sina hemländer, utnyttjas på ett hänsynslöst sätt. Detta kan ske eftersom vi tillåter det ske. Det lönar sig att smuggla människor till Europa. En rådgivare inom EU:s gränskontroll Frontex hävdar att den politik som går ut på att spåra upp och rädda flyktingar till sjöss får effekten att människosmuggling uppmuntras och därmed ökar.

Det skrivs nu debattartiklar och krönikor i rasande takt som alla kräver "lagliga vägar in i EU". Det är inte mycket som på ytan förenar nyliberaler och miljö- och vänsterpartister. Men i migrationspolitiken har de funnit varandra. Därför är det nu kutym att Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm ena dagen kräver samma sak som nyliberalen Fredrik Segerfeldt kräver nästa dag.

Ett gemensamt förslag är möjligheten att söka asyl på ambassader. Målet tycks vara att så många som möjligt som vill komma till Europa ska få göra det. Det låter som en human linje. Men varken Miljöpartiet eller de liberaler som stödjer partiets migrationspolitik tycks nämnvärt intresserade av gränsdragningar eller de praktiska hinder som uppstår som en direkt effekt av en grön svängdörrspolitik.

Alla som reser med båtarna över Medelhavet kallas i medierna för flyktingar. Men bland dem finns förutom desperata människor från krigshärjade länder också individer från mer stabila samhällen som Senegal och Gambia. De är inte flyktingar utan ekonomiska invandrare, alltså människor som lämnar sitt land för att få en högre levnadsstandard någon annanstans. Vilket förstås ingen kan klandra dem för. Men det gör dem inte till flyktingar.

Den migrationspolitik som förfäktas av Miljöpartiet, Vänsterpartiet samt Centerpartiet, dess ungdoms- och studentförbund och en rad liberala frifräsare kräver ökad öppenhet mot omvärlden och uppluckrade eller avskaffade gränser. Men det ställs väldigt sällan frågor om hur de som kommer hit också ska kunna komma in i samhället. Arbeta. Bli självförsörjande. Först då finns möjlighet till de långsiktiga vinster för Europa som det ofta talas om, och ett bättre liv för den enskilde.

Dessa frågor är mer komplicerade än ett enkelt ja eller nej till mer generösa asylregler, där Miljöpartiets tankeförmåga tenderar att upphöra. Frågorna förblir ofta obesvarade. Men effekterna av dagens politik är inte långsiktigt hållbara.

Så fort människor beträder svenskt territorium, i den mån det ens får kallas svenskt numera, vidtar nämligen en omhändertagandepolitik. Då ska staten "ta hand om" alla.  Hur detta fungerar, eller inte fungerar, kräver inte längre någon närmare genomgång. Men det är ett faktum att den fria rörligheten inom EU och en rekordgenerös svensk migrationspolitik skapar slitningar och växande bekymmer i ett kravlöst Sverige som tror alla om gott och inte vill veta av något personligt ansvar.

Det är bekymrande att idéer på hur lågutbildade och personer som helt saknar skolgång ska kunna bli självförsörjande i bästa fall är skissartade och präglas av en hel del önsketänkande (som att det plötsligt skulle växa fram en låglönemarknad i Sverige i vilken skoputsarjobb på stan ingår). Eller säg såhär: om du lägger en offentlig festinbjudan på Facebook måste du vara beredd på hur du ska lösa det hela logistiskt när fler än bara dina närmaste dyker upp.

Att låta människor söka asyl på ambassader, att skapa generösare asylregler, att ge PUT till alla från krigshärjade områden är den lätta biten. Det svåra börjar när de väl kommit till Europa eller Sverige. När utbildningar som inte är vatten värda på svensk arbetsmarknad ska leda till jobb. När personer med sexårig grundskola i ett undermåligt somaliskt skolväsende ska bli självförsörjande. När hoppfulla människor som möttes av en öppen dörr vid gränsen möts av en stängd och tillbommad dörr på bostads- och arbetsmarknaden.

Detta är verkligheten. Och den måste vi förhålla oss till. Dagens politik är en omöjlig ekvation. Att borgerliga sluter upp bakom miljöpartistiska världsräddarambitioner är faktiskt lite bedrövande. 

Tidigare bloggat:
Miljöpartiet är riksdagens farligaste parti
Autistiskt förälskad i ens egen godhet

Läs även:
Fnordspotting

Det naiva Sverige

Som vi kunde se i Uppdrag gransknings reportage nyligen har Sverige inte bara misslyckats i arbetet mot islamismen - vårt land har blivit en trygg hemvist för jihadister, ett retreat för IS-krigare. Ett land där säkerhetspolisen ber jihadisterna ringa och berätta för dem om de tänker åka till Syrien. Ett land där insatser från Arbetsförmedlingen utnyttjats för finansiering och rekrytering av jihadister.

Detta är skamligt, upprörande och fullständigt oacceptabelt. Så långt har det alltså gått nu. Men det tycks inte ha påverkat debatten särskilt mycket. Samma gamla analyser pressas fram i både gamla och nya medier.

Den allmänna bilden i public service är att IS-krigarna är offer. Orsakerna till islamismens attraktionskraft är segregation, diskriminering och utanförskap i hemländerna, däribland Sverige. Denna analys får näring ur den traditionella klassanalysen om ojämlikhet och stora klyftor som grogrund för konflikter i samhället.

Dagens Arenas Evin Ismail träffade Samir, en blivande IS-krigare, när hon var doktorand. De kom från samma förort och hon intervjuade honom. Fram träder en bild av en ung man med en grandios självbild, en person som tycker att skolan inte uppskattade hans "potential" (underförstått: inte förstod hans storhet) och såg diskriminering och rasism överallt. Hans svar blev att ansluta sig till och stupa för IS.

Jag vet inte riktigt men jag tror att de missförstod mig som person och mina kunskaper, min potential. De missförstod helt min potential. Att jag hade en potential till att utvecklas på ett positivt sätt. Under hela mina grundskolegång så var bemötandet av mig totalt förnedrande. Det var rasistiskt till max. Det var motstånd hela vägen. Det hände även andra, mönstret var att muslimerna i klassen fick stå ut med förnedring, att de sågs som lågt utvecklade.

Jag kommer närmast att tänka på några av de mest omtalade skolskjutningarna. Förövarna var unga personer som ansåg att de inte fick den respekt de förtjänade och till slut beslöt att hämnas på världen som behandlat dem så orättvist.

Samir flyttade till slut till ett annat land. Där fick han den bekräftelse han sökte, och där kunde denna historia sluta. Men Samir beslöt ändå att flytta tillbaka till Sverige, att hanka sig fram på jobb i det land som behandlat honom så illa, och till slut att ansluta till Daesh, att bli en del av världens just nu grymmaste mördarmaskin.

Att skylla Samirs beslut på det svenska samhället är magstarkt. Ändå är det precis det Evin Ismail gör när hon konkluderar: "Marginaliseringen som han fick uppleva är en symbolisk död, man kan säga att han har upplevt rasismens andra funktion, att symboliskt 'bli dödad' genom att inte få en plats i samhället."

Om vi ska kunna stoppa islamismens framfart, måste vi först upphöra med att se IS-mördarna som offer. Det finns förklaringar till att någon åker för att slåss för Daesh i Syrien, precis som det finns förklaringar till att någon genomför en skolskjutning eller begår ett väpnat rån. Men orsakerna bakom brotten friar inte gärningsmannen från ansvar för handlingen.

Tyvärr bedriver Sverige just nu en politik som underlättar för rekrytering av jihadister, som skyddar dem när de återvänder och som därmed ökar risken för att det ska ske terrordåd på svensk mark. När ett sådant dåd väl har genomförts, kommer panikåtgärderna. Åtgärder som slår brett och drabbar oskyldiga kommer att presenteras och klubbas i all hast för att visa handlingskraft.

Låt oss undvika en sådan situation genom att lägga resurser på att bekämpa jihadisterna här och nu. Det är dags för det naiva Sverige att vakna upp.

Tortyrstaten

Kriget mot terrorismen har varit och fortsätter att vara smutsigt. Barack Obama har valt att trappa upp drönarkriget med omfattande civila offer som följd. För den amerikanska allmänheten och den politiska ledningen är detta ett bekvämt krig. Inga amerikanska liv går till spillo. Bara oskyldiga liv i ett land långt borta offras. Den amerikanska karman hålls intakt.

I en nyligen släppt rapport från Reprieve hävdas att runt 1 100 oskyldiga har dödats i attacker på totalt 41 personer som USA har på sin dödslista. Den påstått träffsäkra drönarbombningen är alltså lika farlig för civila som mer konventionell krigföring. I ett fall krävdes sju attacker innan målet dödats. Då hade totalt 164 människor mist livet.

I går släpptes även en rapport som visar hur blodigt och brutalt CIA:s agerande varit i kriget mot terrorismen. Rapporten beskrivs som "chockerande". Att CIA genom extraordinary rendition olagligt fångat in människor, fängslat dem på s.k. black sites (fängelser utom synhåll för rättsliga instanser och vetskap för allmänheten) och även torterat misstänkta, har vi vetat länge. Det som är nytt i rapporten är snarare omfattningen och brutaliteten i tortyrmetoderna.

Givetvis har CIA tidigare förnekat detta, och när det väl framkom att waterboarding, skendränkning, använts, talades det om ett fåtal fall. George W Bush medgav att det förekommit i några enstaka fall, men att det i dessa fall varit effektivt. Bägge påståendena var lögn.

Gemensamt för underrättelsemyndigheterna, oavsett om de heter CIA, NSA eller något annat, är att de bryter mot lagen och ljuger både allmänhet och folkvalda rakt upp i ansiktet. Detta försvaras sedan av testosteronstinna neocons som, i likhet med fallet med Edward Snowdens bevis för att NSA bryter mot lagen och ljuger om det, menar att avslöjandet av dessa brott är värre än brotten i sig. Så har även svenska borgerliga politiker, däribland Folkpartiets Allan Widman, försvarat USA:s massövervakning.

I rapporten om tortyren hävdas att dessa extrema förhörsmetoder dessutom är ineffektiva. Väldigt lite pålitlig information framkommer. Vilket inte är så konstigt, om man tänker efter. Det räcker med en väldigt obehaglig förhörssituation och förtäckta verbala hot för att misstänkta ska erkänna brott de aldrig begått. Lägg tortyr till detta och sanningshalten blir ännu mer tveksam.

Eller för att citera Shakespeare:

 

But I fear you speak upon the rack

where men enforced do speak anything

USA använder alltså medel som 1) drabbar oskyldiga människor och 2) är ineffektiva i kampen mot de personer som regeringen säger sig vilja komma åt. Detta vet rimligen både CIA och den amerikanska administrationen. Men de fortsätter ändå. CIA spelar ett spel för att inte förlora befogenheter, och politikerna låter sig övertygas av rädsla för att färre befogenheter för landets underrättelsemyndigheter skulle kunna underlätta för terrorister. Den debatten vill de inte ha.

De flagranta brotten mot mänskliga rättigheter kan fortsätta. Tortyren, de hemliga fängelserna, Guantánamo, drönarkriget som dödar civila i främmande länder och massövervakningen inte bara av amerikaner utan av alla människor i hela världen, kan fortsätta.

Något politiskt ansvar kommer inte att utkrävas. Det vi sett från politiskt håll så långt är snarast försök att trivialisera och bortförklara de brott som har begåtts med stöd från den högsta politiska ledningen.

För allt detta kan jag bara känna en djup avsky.

Om USA någonsin har haft någon trovärdighet i kampen för mänskliga rättigheter, har den definitivt gått förlorad. Frågan är om den alls kommer kunna återupprättas.

Förbud mot "terrorresor" är problematiskt

FN har antagit en resolution i vilken medlemsländerna förbinder sig att stoppa "individer som reser till andra stater än där de bor eller är medborgare, i avsikt att stödja eller delta i terroristverksamhet".

Syftet är förstås att begränsa rekryteringen av främst islamistkrigare i den nu pågående konflikten i Syrien, Irak och Kurdistan.

Hur stort är problemet? En siffra som har angetts för antalet frivilliga som rest från Europa för att delta i kriget är 3 000. Enligt Säpo är 85 av dessa svenskar. Det handlar således inte om överdrivet många än så länge - betydligt färre än det antal européer som anslöt sig till Waffen-SS i kriget mot kommunismen under andra världskriget, för att göra en jämförelse.

Den politiska enigheten i Sverige verkar stor. Jag förstår naturligtvis varför många vill stoppa dessa resor och begränsa terroristernas rekrytering. Jag tror inte på en fredlig lösning av konflikten heller. Men ett reseförbud av det slag som föreslagits riskerar att få en rad olyckliga konsekvenser.

Först och främst måste definieras vem som är terrorist. Här råder vitt skilda meningar beroende på vilken sida av konflikten du står (det räcker att titta på östra Ukraina). Västvärldens hjältar är inte sällan andras skurkar. Här är krigen i Irak och Afghanistan men också drönarkriget i Pakistan med omnejd tydliga exempel. Den som fått sin familj bombad i bitar av en amerikansk drönare ser nog gärna på förövarna som just terrorister.

Det finns dock något ännu mer problematiskt i resolutionen. Ett förbud mot att resa i syfte att delta i terrorverksamhet/krig i andra länder kräver omfattande övervakning av medborgarna för att kunna efterlevas.

Dels måste våra resvanor kollas, dels måste vår religiösa eller politiska tillhörighet matchas med vårt val av resmål. Utan dessa uppgifter är det nämligen inte möjligt att pussla ihop en sannolik misstanke för att personen i fråga ämnar delta i terroristverksamhet i ett annat land.

Visst kan man tänka sig att detta är i stort sett vad Säpo redan ägnar sig åt, riktat mot ett fåtal misstänkta individer. Detta är Säpos jobb. Men det finns i dessa tider när massövervakning blivit kutym en uppenbar risk att säkerhetspolisen inte kommer tycka att denna begränsade spaning räcker utan i stället vill söka brett. Allt i terroristbekämpningens namn. Då kommer vi alla att drabbas, precis som vi alla drabbas i just denna stund av NSA:s, GCHQ:s och FRA:s insamling och lagring av all vår elektroniska kommunikation.

Detta är min största farhåga när resolutionen väl konkretiseras. Att FN just gett världens underrättelseverksamheter grönt ljus för ännu mer massövervakning.

Avslutningsvis kan jag också påpeka att jag inte har något större problem med att extremister åker utomlands för att slåss mot andra extremister. I polisens värld brukar sådant kallas självsanering.

Sverige behöver rusta upp

Jag är ingen krigshetsare och tillhör inte bombhögern. Det vet den som läst denna blogg en tid. Men jag är heller inte pacifist.

Jag tror på ett starkt svenskt försvar. Ett militärt försvar är lite som en försäkring. Vi tror inte att huset eller lägenheten kommer att brandskadas i morgon, sannolikheten för det är liten. Vi hoppas att det inte ska hända om fem år heller. Rent statistiskt kommer det inte att göra det. Men vi vet inte. Bor man dessutom i ett område där antalet bränder ökar, är det ganska klokt att ha en försäkring.

Utvecklingen i världen har varit positiv i flera decennier. Antalet militära konflikter minskar, demokratierna blir fler (vilket inte sällan hänger ihop), den extrema fattigdomen sjunker. Däremot finns det fortfarande uppenbara hot mot fred och säkerhet i vissa delar av världen.

Det hot som världen kallar ISIS eller Islamiska staten, IS, men som Malaysia, som en protest mot att dessa religiösa extremister och barbarer varken är muslimer eller en stat, kallar daesh tycks ha tagit ledare och säkerhetsbedömare på sängen.

IS expanderar sitt terrorvälde i Irak, Syrien och Kurdistan. Rörelsen tycks välfinansierad, vältränad och välorganiserad. Motståndare avrättas under förödmjukande former. Halshuggningar av journalister filmas och sprids. Kvinnor våldtas.

Nu har USA med stöd från en rad arabstater börjat bomba IS-mål. Det går inte att hitta några vettiga invändningar mot sådana insatser. IS är en farsot som bara måste utrotas. Det finns inget förhandlingsläge med dessa extremister.

IS utgör inget direkt hot mot Sverige, även om det finns svenska islamister som åker för att slåss för dem. Vi har däremot desto större anledning att hålla koll på Ryssland. Det tycks ha slagit runt för Putin på riktigt på sistone. Alternativt spelar han ett väldigt medvetet och uträknat spel mot västmakterna. I så fall är han en spelare av rang och ett reellt hot.

Svenskt luftrum har kränkts upprepade gånger av Ryssland på sistone. Om Sverige har någon incidentberedskap beror lite på när kränkningen sker (man vill ju inte jobba övertid). Nu senast skedde den när Sverige råkade ha flygplan till hands. Dessa markerade och regeringen gjorde sin egen markering genom att kalla upp ryske ambassadören till UD.

Men nu framkommer uppgifter att flygplanen inte var beväpnade med robotar. Jag kan förstå om Ryssland inte tar Sverige på något som helst allvar. Sverige kommer dessutom snart få en regering i vilken ett parti som vill nedrusta försvaret väntas ingå. Miljöpartiet kanske kan tänka sig en kompromiss här, men då kommer en svekdebatt att följa i de grönmuskiga lägren.

Det svenska försvaret blev en marginell fråga i valrörelsen. Såväl Socialdemokraterna som Alliansen föreslog ökade anslag - men det var små ökningar och det skedde under galgen. Båda har under lång tid fört en resolut nedrustningspolitik.

Nu står vi där med dålig incidentberedskap, såväl för militära hot som för stora nationella katastrofer, och en regering som inte lär vilja göra så mycket åt saken. Men gissa om Alliansen kommer att låta som försvarets bästa vänner i opposition.

Hårt mot hårt mot Ryssland

Många har varnat för ett allt mäktigare Ryssland och de potentiella hot som det skulle innebära. Men i svensk försvarsdebatt har det ofta skojats bort. Vad skulle Ryssland tjäna på att ge sig på sina grannar? Det är ju en ny värld nu.

Vladimir Putin gillar dock inte denna nya värld. Han drömmer sig tillbaka till Sovjetimperiets glansdagar och tycks ha som mål att skapa något liknande tillsammans med de forna sovjetstaterna. I Putins värld hör Ukraina till Ryssland. Hans genomtänkta destabiliseringsförsök ska ses som ett led i att återta det som enligt Putin orättfärdigt förlorades.

Diplomati och samtal som lugnar ned upprörda känslor är nästan alltid att föredra framför konfrontation. Så även i fallet Putins Ryssland. Omvärlden har försökt. Den har visat tålamod. Men denna hållning har bara gjort Putin djärvare och hungrigare.

Det är svårt att inte dra paralleller till Hitlers politik från 30-talets mitt fram till krigsutbrottet 1939. Då var det den brittiske premiärministern Neville Chamberlain som genom en eftergiftspolitik, vars syfte var att undvika militär konflikt, spelade Hitler i händerna. Först när Tyskland anföll Polen förklarade västmakterna krig.

Det är ett liknande spel vi har sett under Putin. Han säger en sak utåt men gör en helt annan. Det är inte svårt att syna Putins bluff. Snacket om att utlandet inte ska blanda sig i ett lands inre angelägenheter rimmar väldigt illa med Putins egen politik. Ryska soldater har opererat och fortsätter att göra det inne i Ukraina. De ryska separatisterna har skjutit ned ett civilt passagerarflygplan med vapen de bara kan ha fått från Ryssland. Putin har sina händer med i spelet på alla nivåer.

Ser inte ryssarna själva vad som håller på att hända? Ryska medier är i dag strikt kontrollerade och kan liknas vid rena propagandamaskiner. Många ryssar får därför en väldigt skev bild av händelserna i Ukraina. Västerländska medier är ingalunda neutrala, men här finns åtminstone en större pluralism än i Ryssland. Däremot lär nog även Putin förstå att folket inte önskar en större militär konflikt.

Ukraina är extremt utsatt nu. Dess militär duger inte mycket till och även om landets ledning vill söka Natomedlemskap menar bedömare att ett sådant ligger långt in i framtiden. Det omvärlden kan göra är att stödja Ukraina ekonomiskt, moraliskt men också militärt. Och se till att Ryssland får betala dyrt för sin politik.

Handelsblockader  och sanktioner används frekvent internationellt, men det är sällan de får önskad effekt. Mot Ryssland börjar dock sanktionerna bli så pass omfattande att de faktiskt kan få en verkan. Inte på Putins politik, men väl på folkets stöd för den.

Putin leder just nu med vett och vilje sitt land in i ekonomisk kris och internationell isolering. Visserligen har Ryssland slutit ett lukrativt oljeavtal med Kina som gör att beroendet av väst minskar. Men det kommer knappast att räcka för att få den ryska ekonomin att växa framöver.

Någon militär konflikt med Ryssland är inte trolig eller önskvärd. Omvärlden kan dock se till att priset för Putins politik blir så högt som möjligt och hoppas att hans eget folk till slut vänder honom ryggen.

Vi närmar oss något slags nytt kallt krig. Och någon upptining av relationerna är inte sannolik så länge Putin sitter vid makten. Givet hur den ryska demokratin mår, har vi många år framför oss med Putinstyre. Det är bara att anpassa sig efter denna nya värld. Eller hur, Miljöpartiet?

Träffsäkert

Etnisk rensning i medieskugga

Just här och nu pågår en folkfördrivning, en etnisk och religiös rensning. Människors hem märks med en symbol som gör dem lätta att hitta. De hotas till livet och ges tre alternativ: konvertera, betala böter eller fly. Många flyr.

Det handlar om de kristnas situation i Irak. En situation det talas väldigt tyst om i Sverige. Kanske beror det på att det är valår och att kristnas rättigheter väcker samma väljarintresse som en hög med blött grus. Kanske på att det har hänt mycket annat i världen som fångat mediernas och därmed politikernas intresse det senaste halvåret.

Den enda svenske partiledare som har lyft frågan om de kristnas situation i Irak är Jimmie Åkesson, som ägnade den en stor del av sitt tal i Sölvesborg. Fredrik Reinfeldt gick i Pridetåget för hbtq-rättigheter, men har inte tyckt att det varit värt att kommentera den etniska rensningen av kristna. Inte ens USA verkar bry sig om vad som händer i det land det bombade, invaderade och lämnade i spillror.

Situationen i Irak är extremt svår för en rad minoriteter - även shabak, mandéer och jezidier. Eftersom landets gränser är ett modernt påhitt finns många berättigade skäl för att klyva Irak i flera delar. Men inget tyder på att en sådan delning kommer gå fredligt till. Det pågår redan ett inbördeskrig.

Det pågår en etnisk rensning av kristna - men världen tiger. Det är lätt att säga "aldrig mer", skriva på fina resolutioner och konventioner och ha cocktailpartyn mot intolerans. Men när det verkligen gäller, när människors liv hotas, är det ack så tyst.

USA bär ett särdeles stort ansvar för vad som nu sker i Irak. Det var USA som tillsammans med Storbritannien och en rad andra länder invaderade Saddam Husseins Irak för drygt tio år sedan. Demokratiska val har hållits sedan dess, ja, men Irak är ett gott exempel på att endast rösträtt och allmänna val inte räcker för att förklara ett land demokratiskt.

Irak är upplösningstillstånd, och just nu flyr kristna för livet. Jag såg ingen stor demonstration med landets partiledare.