Om samvetsfriheten

En barnmorska som vägrat att utföra vissa arbetsuppgifter med hänvisning till sin tro har fått förnyad uppmärksamhet i dagarna. Fallet ska nämligen upp i Arbetsdomstolen.

Ett skäl till den stora mediala uppmärksamheten är inte så mycket principfrågan som att en amerikansk pro life-grupp har valt att stötta barnmorskan i ärendet. Detta har upprört något oerhört. Abortmotståndare driver ett fall i Sverige!

Som om lobbygrupper var något nytt eller ens negativt i sig. När hörde vi senast stora svenska medier ondgöra sig över att grupper som Fatta!, Kvinnolobbyn med flera aktivt drivit kravet på en förändrad sexualbrottslag för att få på plats ett så kallat samtyckesrekvisit? Eller när feministiska aktivister demonstrerat utanför domstolar efter frikännande domar i uppmärksammade våldtäktsmål? Det dessa grupper gör är att lobba för en förändring. Amerikanska ADF hjälper barnmorskan ekonomiskt.

Det händer titt som tätt att tron krockar med arbetet. Nyligen hade vi ett fall där en muslimsk tandläkarstudent förvägrades täcka sina armar av hygienskäl. Fallet blev ett diskrimineringsärende, och DO hävdade att arbetsgivaren "begränsar de här beslöjade muslimska kvinnorna från möjligheten att utbilda sig och arbeta inom vården" (att likställa tandläkaryrket med hela vården kan tyckas lite märkligt). Tingsrätten gick på DO:s linje och studenten fick rätt att täcka armarna och ett skadestånd på 5000 kr. I ett liknande parallellt fall med en färdigutbildad tandläkare kräver DO ett skadestånd på 100 000 kr. Om den tidigare domen blir vägledande lär DO vinna även denna gång.

I fallet med den kristna barnmorskan är förståelsen från samhället emellertid liten. Det är korrekt att det rör sig om lite olika fall - tandläkarstudenten och tandläkaren har inte vägrat utföra vissa arbetsuppgifter - men principiellt är fallen desamma, även om endast det ena får ledarskribenter att rycka ut och kräva att personen i fråga bör förbjudas att arbeta inom sitt gebit. Sådana krav hörs inte när brevbärare vägrar att dela SD-reklam eller när restauranganställda vägrar att arbeta under vissa event.

För mig är frågan ganska enkel. Om du av något skäl inte kan utföra de arbetsuppgifter som jobbet kräver, då får du söka ett annat jobb. Arbetsgivaren måste få avgöra vad som krävs och vilka regler som gäller på just den arbetsplatsen. Oavsett om det handlar om att inte bära religiösa symboler, att hälsa på alla genom att ta i hand, att inte skyla ansiktet eller att klä sig i lila sparkdräkt under arbetstid.

Svenska mediers dubbelmoral är besvärande. Vad den bottnar i är upp till var och en att bedöma, men det är svårt att inte dra slutsatsen att personer behandlas olika beroende på om de är kristna eller muslimer. Ibland är förståelsen lite större, och DO driver helhjärtat frågor för den ena gruppen.

Sverige som sekulärt samhälle ska hålla hårt på religionsfriheten, men poängen med ett sekulärt samhälle är att religionen inte ska prägla vare sig politik eller arbetsliv. Det är fritt fram att tro på vad du vill, men det övriga samhället ska inte behöva anpassa sig efter just din tro.

Etnisk rensning i medieskugga

Just här och nu pågår en folkfördrivning, en etnisk och religiös rensning. Människors hem märks med en symbol som gör dem lätta att hitta. De hotas till livet och ges tre alternativ: konvertera, betala böter eller fly. Många flyr.

Det handlar om de kristnas situation i Irak. En situation det talas väldigt tyst om i Sverige. Kanske beror det på att det är valår och att kristnas rättigheter väcker samma väljarintresse som en hög med blött grus. Kanske på att det har hänt mycket annat i världen som fångat mediernas och därmed politikernas intresse det senaste halvåret.

Den enda svenske partiledare som har lyft frågan om de kristnas situation i Irak är Jimmie Åkesson, som ägnade den en stor del av sitt tal i Sölvesborg. Fredrik Reinfeldt gick i Pridetåget för hbtq-rättigheter, men har inte tyckt att det varit värt att kommentera den etniska rensningen av kristna. Inte ens USA verkar bry sig om vad som händer i det land det bombade, invaderade och lämnade i spillror.

Situationen i Irak är extremt svår för en rad minoriteter - även shabak, mandéer och jezidier. Eftersom landets gränser är ett modernt påhitt finns många berättigade skäl för att klyva Irak i flera delar. Men inget tyder på att en sådan delning kommer gå fredligt till. Det pågår redan ett inbördeskrig.

Det pågår en etnisk rensning av kristna - men världen tiger. Det är lätt att säga "aldrig mer", skriva på fina resolutioner och konventioner och ha cocktailpartyn mot intolerans. Men när det verkligen gäller, när människors liv hotas, är det ack så tyst.

USA bär ett särdeles stort ansvar för vad som nu sker i Irak. Det var USA som tillsammans med Storbritannien och en rad andra länder invaderade Saddam Husseins Irak för drygt tio år sedan. Demokratiska val har hållits sedan dess, ja, men Irak är ett gott exempel på att endast rösträtt och allmänna val inte räcker för att förklara ett land demokratiskt.

Irak är upplösningstillstånd, och just nu flyr kristna för livet. Jag såg ingen stor demonstration med landets partiledare.

Gilla olika?

Regeringens nya arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson har hamnat i blåsväder. Inte för en obetald TV-avgift men väl för att hon är kristen, är eller har varit abortmotståndare och haft samröre med Livets Ord. I dag uppges hon vara medlem i Kristet center i Örebro.

RFSL går i taket. Skribenter, bloggare och krönikörer likaså. Men vad är egentligen problemet här? Alla kan inte vara hbtq-aktivister eller dela hela spektrat av politiskt korrekta åsikter. Att ha (i Sverige) avvikande uppfattningar om abort bör inte vara diskvalificerande för en arbetsmarknadsminister.

Dessa avståndstaganden stämmer lite till eftertanke. Det är onekligen inte helt lätt att passa in i det svenska politiska klimatet. Man ska inte vara för liberal - då är man både extrem och löjeväckande, vilket den fräna kritiken mot Centerpartiets föreslagna idéprogram med tydlighet visade. Man ska heller inte vara för konservativ - då är man en "mörkerman". Däremot går det utmärkt att vara i princip hur extremvänster som helst utan att det höjer särskilt många ögonbryn. Då är man "progressiv" och "tar ställning".

Det är bekymmersamt om det tillåtna politiska fältet för en person i regeringen är så snävt att engagemang i ett frikyrkoförbund eller kontroversiella åsikter om abort, räcker för att legitimera att offentligt skadeskjuta personen i fråga.

Vi verkar ha fått ett klimat i vilket det enda man kan vara utan att behöva förklara sig eller tvingas göra avbön, är statsfeminist. Eller möjligen helt åsiktslös. Då får vi också de färglösa och identitetslösa politiker vi förtjänar.

Ett nytt parti

Marcus Birro, som gjorde ett blixtförsök att bli partiledare för Kristdemokraterna men inte möttes av de applåder han väntat sig och därmed lika snabbt hoppade av kandidaturen, tycker att det behövs ett nytt politiskt parti i Sverige.

Nu tycker jag att ett parti som fokuserar på just "Gud, skuld, synd, bot, frälsning", som Birro efterlyser, vore alldeles förfärligt. Sannolikt ett moralistparti som får Kristdemokraterna att framstå som libertarianska. Och framgångschanserna för ett sådant parti synes tämligen begränsade. Marcus Birro får nog söka sig till en mycket religiös amerikansk delstat för att nå framgång.

Men Birro har rätt i en sak och det är att svensk politik har blivit innehållslös. Som utblandad lättmjölk. Det behövs framför allt partier med idéer, visioner (ni vet sådana som Reinfeldt varnar för) och mod.

Inget av riksdagens partier har egentligen något av detta. De två största partierna är förvillande lika varandra och de övriga förtvinar långsamt. Miljöpartiet är framgångsrikt i opinionen men deras politik handlar främst om skattehöjningar, kostnadsökningar i glesbygd och moralism.

Att starta ett nytt parti är både svårt, jobbigt och kräver starka finansiärer. Framför allt krävs dock en långsiktig plan och tålamod att följa den. Den som tror att det går att ta sig in i riksdagen efter några års politiskt arbete kan tänka om. Och märkligt nog verkar riksdagspartierna inte alls intresserade av att sänka spärren när de väl kommit in...

Sexsverige - fritt eller ofritt?

Är Sverige på väg att bli den sexuella frihetens hemland? Är vi på väg att ånyo anamma de frihetliga ideal som fanns på 1970-talet och kanske rent av överträffa dem?

På ett sätt stämmer DN:s beskrivning av en sexuell frihetsvåg över Sverige. Vi kan tala om sex och vara alltmer öppna med vad vi njuter av. Homo-, bi- och transpersoners rättigheter uppmärksammas överallt, inte bara på Pride en gång per år. Och det är helt ute att vara homofob.

Det är däremot inte alls ute att vara moralist. Det finns nämligen en parallell verklighet till de frihetsvindar som det ökade intresset för tantrakurser, Fråga Olle-dokumentärer och erotisk litteratur ger sken av. Det är sexköps- och kopplerilagarnas Sverige. Pornografibekämparnas land. Landet som stigmatiserar ungdomars sexualitet och förminskar könsmogna tonåringar till barn, oförmögna att fatta beslut som rör den egna sexualiteten.

Det sistnämnda är en hjärtefråga för Rädda barnen och ECPAT, organisationer som drivit på för att förvandla pedofilens sexualiserade bild av barn till norm i syfte att tabubelägga ungas sexualitet, skapa rädsla för pedofiler i varje buske och få lite censurlagar på köpet.

Vi behöver inte blicka så långt bakåt som till 1970-talet för att inse att Sverige har förändrats vad synen på ungas sexualitet beträffar. Utvecklingen mot ökad stigmatisering, tabubeläggande och moralhysteri tog rejäl fart på 1990-talet när såväl barnpornografi- som sexköpslagar klubbades i riksdagen efter intensiv lobbying från vissa kvinno- och barnrättsgrupper. Rädda barnen visade barnporr för riksdagspolitikerna och knappast någon kunde efteråt opponera sig mot förbud mot all sorts hantering. I dag finns även det av Kristdemokraterna föreslagna tittförbudet på plats.

Vad har då prostitution och barnporr med sexuell frihet att göra? Inte mycket för flertalet. Men lagstiftningen som reglerar vad vuxna människor gör med andra vuxna, det vill säga sexköps- och kopplerilagarna, visar att Sverige ingalunda har en entydig frihetlig linje i sexualfrågor. Och barnpornografilagstiftningen är så problematisk att den förtjänar en egen bloggpost. Lägg därtill utvidgandet av våldtäktsbegreppet, som kan sägas vara ett tecken i tiden när vår sexualitet åter ska politiseras, denna gång enligt feministiska maktteorier.

Sverige har egentligen aldrig varit den sexuella frihetens paradis. Men i en religiös värld är ju allt relativt. Allt handlar fortfarande om att hitta en acceptabel och "rätt" sexualitet, godkänd av politikerna. Sexualiteten kommer alltid, i alla länder, vara föremål för politiskt tyckande och lagstiftande.

Men medan underklädesreklam är ungefär det mest sensuella en svensk får se i det berömda offentliga rummet, säljs bögporrfilmer och annan pornografi öppet och ogenerat på Amsterdams flygplats Schiphol, det första alla resenärer får se av Nederländerna. Det finns perspektiv på allt.

Omskärelse som religiöst övergrepp

Richard Swartz fortsätter debatten om huruvida omskärelse av småpojkar ska vara tillåten eller ej och gör en rad mycket märkliga jämförelser. Ja, inte ens det antisemitiska kortet lämnas oanvänt i Swartz' kolumn. Detta sätt att debattera är tyvärr alltför välbekant.

Swartz hävdar att ett förbud mot omskärelse förmodligen skulle göra "judiskt liv i Sverige mer eller mindre omöjligt". Så ett tänkbart förbud är alltså riktat mot judarna som grupp, inte för barns rätt att bestämma över sina kroppar. Det är förstås felaktigt.

Vidare försvarar Richard Swartz ingreppet på småpojkar med argumentet att det inte är komplicerat, smärtsamt eller hälsovådligt utan tvärtom är fråga om en "harmlös religiös och identitetsskapande ceremoni". Det må stämma. Men det är likafullt ett ingrepp på ett barn som inte kan göra sin röst hörd. Omskärelsen måste därför, vilket jag sökte göra i föregående bloggpost, sättas i ett större perspektiv rörande föräldrars rätt att göra vad de vill med sina barn. Att exempelvis rista in ett kors på ett barns rygg, om det skulle vara ett påbud i en helig skrift, är jämbördigt. Men är det acceptabelt i religionsfrihetens namn?

Swartz vill likställa omskärelsen med det kristna dopet. I ceremoniell mening är det korrekt. Både omskärelsen och dopet är sätt att välkomna ett litet barn till en församling, en gemenskap, som barnet själv inte har valt. Ett barn väljer heller inte sina föräldrar och sin sociala omgivning, vilket skulle tänkas göra omskärelse och dop mindre kontroversiella.

Det som skiljer det fysiska ingreppet från lite vatten på hjässan är just att det ena handlar om ett fysiskt ingrepp som barnet sedan får leva med, oavsett vilka vägar dess liv tar i vuxna år, medan dopet inte lämnar några som helst spår annat än ett dopbevis som kan förpassas till en byrålåda. En tatuering på skalpen, eller ovanstående exempel med ett kors på ryggen, hade varit mer likställd.

Jag är själv döpt, konfirmerad och gift i kyrkan utan att någonsin ha varit troende. Visst kan man vara omskuren utan att vara jude, men ett ingrepp som inte är medicinskt motiverat utan endast av ceremoniell natur bör inte påtvingas ett barn.

Hur detta påverkar judiskt liv i Sverige är faktiskt sekundärt. Sverige är som land synnerligen tolerant mot religiösa grupper, men de förutsätts ändå följa svensk lag. Och svensk lag stiftas i en folkvald församling, inte utifrån någon helig bok. Den sortens perspektiv på lagars och reglers ursprung får gärna förfäktas i Israel, men det har inget med Sverige år 2012 att göra.

Det finns mängder av religiösa traditioner som inte är förenliga med svensk lag. I detta specifika fall är det barnets rättigheter som ska värnas, inte de religiösa gruppernas rätt att föra sina traditioner vidare till nästa generation.

Att Richard Swartz försöker sammankoppla kritik av omskärelsen med dunkla antisemitiska strömningar är fegt, oärligt och - bokstavligen - under bältet.

Kristna knökar ryter till mot Iran

En av de de republikanska kandidaterna till att utmana Barack Obama i årets presidentval, den konservative Rick Santorum, tycker att USA borde bomba Iran om landet inte nedmonterar sitt kärnanläggningar.

Även Mitt Romney anser att Obama varit för vek mot regimen i Teheran och kräver en hårdare linje. Inte heller Obama utesluter emellertid en militär insats mot mullorna i Iran, men så måste alltid en amerikansk president säga. Efter två ytterst kostsamma krig i Irak och Afghanistan är det föga troligt att Obama, om han nu får sitta kvar som president, skulle vilja gå ut i ett nytt krig, vars konsekvenser är oerhört svåra att förutspå.

Rick Santorums popularitet har ökat nu när primärvalet i Iowa närmar sig. Han ligger just på tredje plats bakom mormonen Romney och libertarianen Ron Paul. Paul beskyller sina motkandidater för att sprida krigspropaganda och vill se en icke-interventionistisk utrikespolitik.

Risken är uppenbar att republikanernas kandidat till presidentposten blir en mycket konservativ person. I värsta fall blir det en abortmotståndare som anser att homosexualitet är en synd och tror att USA är lika starkt i dag som för 50 år sedan och kan spänna de militära musklerna som om landet inte alls var i sin allvarligaste ekonomiska sits hittills. Det appellerar förstås till många amerikaners bild av vad USA bör vara. Men det bådar inte gott för framtiden.

Att tro eller inte tro

I SVT:s programserie Från Sverige till himlen, som leds av utmärkta Anna Lindman Barsk, får vi följa troende människors vardag i Sverige. Vi får träffa mormoner, shamaner, muslimer, kristna som valt att leva i celibat och hedningar som skålar för sina gudar Tor, Freja och Oden.

För en icke-troende som jag själv är det oerhört fascinerande att se hur vissa människor verkligen lever sina liv utifrån en bestämd trosuppfattning. Jag inser att de som deltar i programmen har något som jag saknar: tron på något större och känslan av en större samhörighet. Jag är inte fullständigt oandlig. I likhet med många andra har jag mina funderingar om livet, döden och dess betydelse. Men jag saknar en gudstro i religiös mening. Läkaren och dödshjälpsaktivisten Jack Kevorkian (utmärkt spelad av Al Pacino i filmen You don't know Jack från 2010) brukade säga att han hade sin egen gud - Johann Sebastian Bach - och att denne, till skillnad från guden i exempelvis kristendomen, i alla fall inte var påhittad. Jag har inte ens Bach.

Det är förmodligen lika bra. Jag skulle vara en usel kristen och en usel muslim. Problemet jag ser med alla dessa religioner är att de kräver individens underkastelse och offer. I stället för att bara umgås och ha trevligt tillsammans med min gud kräver religionen att jag avstår från det jag gillar. Missar inte den som avstår från sex i tron att det för honom eller henne närmare Jesus livets kanske skönaste och mest intima upplevelse? Blir inte den som måste be fem gånger om dagen och förbjuds att äta och dricka under vissa tider under en bestämd tid på året bakbunden och rörelsehindrad? Varför gör religionerna livet så krångligt?

Någonstans mitt i denna religiösa tvångströja finns förstås en vinst, sannolikt en själslig sådan, men jag har aldrig lyckats förstå den. Samtidigt verkar de så lyckliga, de som tror (ja, och så har vi den ständigt melankoliske Marcus Birro, förstås). Jag som inte är troende misstänker ofta att det är något slags fasad, ett skådespel inför omgivningen. Men det hänger mest samman med att jag personligen inte skulle vilja avstå från vare sig sex, alkohol, mat och dryck när jag behagar eller vad det nu kan vara och därför inte förstår det fullt ut. Att man växer upp i en religiös familj och tar religionens krav för givna är en sak, men hur går det egentligen till när man blir frälst mitt i livet? Vad är det som har hänt inombords när någon säger att de har "funnit Jesus"?

Jag vill med bestämdhet hävda att stat och religion ska hållas åtskilda. Det finns dock något fint i att vilja leva sitt liv som man själv behagar utan att pressa sin tro på någon annan. Ibland kan jag önska att jag blev religiös. Kanske bara för någon vecka eller så, för att se hur det känns. Det verkar vara lite som att leva med en sträng förälder, men lite smisk på stjärten är å andra sidan förmodligen precis vad jag skulle behöva ibland.

Det går nog över ska du se

När amerikanska politiker inte förmår lösa landets ekonomiska bekymmer är det bättre att förlita sig på högre krafter. Det tycker i alla fall Texas guvernör Rick Perry, som i lördags höll en kristen massbön inför 30 000 personer på en stadion.

Samme Perry väntas offentliggöra sin kandidatur som republikansk presidentkandidat till valet 2012. Kanske kan han böna och be sig hela vägen till Vita huset.

Konsten att bli arg på en byggnad

En nybyggd moské ska invigas i Göteborg. Nazisterna har länge skrivit om detta på sina hemsidor och i går genomfördes demonstrationer både för och emot bygget. I vanlig ordning var det vänsteraktivisterna som stod för stöket.

Att en byggnad kan orsaka sådant rabalder! Det bor runt 50 000 muslimer i Göteborg. En byggnad för de praktiserande muslimerna, runt en femtedel, är ingen utländsk invasion. Men för nationaldemokrater och sverigedemokrater är en moské förstås ett "osvenskt inslag" i samhället.

Det är känsligt med religion. I Fisksätra finns planer på att bygga en kyrka och en moské sida vid sida, förenade av en gemensam foajé. Det skulle bli ett Guds hus dit både kristna och muslimer kunde gå, en världsunik händelse. Det låter som en förträfflig tanke byggd på tolerans och förbrödring och imamen i Muslimernas förening i Nacka, Awad Olwan, har propagerat för projektet i media. Men hot har inkommit och kyrkan i Fisksätra har vandaliserats med slagord mot ett moskébygge. Om projektet verkligen drivs i hamn återstår att se.

Det tycks vara hopplöst svårt att förena religion och tolerans.

Helgdagar för alla

Socialdemokraternas Carin Jämtin tycker att det är orättvist att vi i princip bara har kristna högtidsdagar i Sverige. Hon föreslår därför att det införs även en muslimsk högtid, förslagsvis eid al-fitr då man firar slutet på fastemånaden Ramadan. Detta för att markera att Sverige är ett multikulturellt och heterogent land.

Men första maj gillar hon. Vad som är så heterogent med en i grunden socialistisk högtidsdag, firad med pompa och ståt i länder som Östtyskland, Sovjetunionen, Albanien och Nordkorea men som alla som inte röstar rött inte känner någon som helst entusiasm för, framgår inte. I Sverige har första maj mist sin forna glans i takt med att allt färre deltar och att även borgerliga partier har fräckheten att demonstrera för sin sak. I Uppsala har Kristdemokraterna i flera år dragit fler deltagare än de röda partierna. Första maj är således främst ett sorgligt skådespel, en årlig nostalgiorgasm för socialister.

Jämtins förslag med en muslimsk högtid kommer enligt somliga betraktas som "bevis" för "islamiseringen" i Sverige. Vi andra kan förstås ställa oss frågande till varför just en muslimsk högtid ska adderas de traditionella högtiderna. Om det nu handlar om att sända signalen om det mångkulturella och heterogena samhället, varför diskriminera andra religioner på detta sätt? För att inte tala om alla vi icke-troende som firar religiösa högtider därför att det förväntas av oss men gör det på ett sekulärt sätt.

Det finns bättre lösningar. Exempelvis att räkna samman årets alla helgdagar och sedan låta var och en disponera dem efter behag och kalla dessa helgdagar för vad vi vill. Någon kanske skulle vilja ha sina lediga dagar från julen och påsken över något stort sportevenemang. Egentligen är dock hela denna diskussion något av ett ickeproblem. Bara för att man bor i Sverige betyder det inte att man måste fira jul. Bara för att man bor i Sverige betyder det inte att man inte kan fira eid. Många vanliga svenskar arbetar på både julafton och nyår. Affärer kan stänga, men sjukhus, sociala inrättningar och polisen kan inte ta ledigt bara för att det råkar vara en storhelg. Möjligheten att fira sina egna högtider är således redan tämligen stor.

Om ändå religion inte fanns...

Pastor Terry Jones hotade i fjol med att bränna Koranen lagom till den 11 september (som om själva islam hade något med terrordåden att göra). Efter protester och inblandning av självaste presidenten avstod knäppskallen med sitt tilltag. Han gjorde det i mars i år i stället. Koranbränningen har föga oväntat retat upp muslimer och resulterat i både döda och skadade människor.

Jag är för yttrandefrihet (yttrandefrihetsfundamentalist skulle vissa hävda) och är motståndare till hetslagstiftning. Pastorn har förstås rätt att bränna religiösa böcker om han vill det. Men det är både oerhört korkat, olämpligt och så förbannat onödigt. Vidare säger det en del om hans mentala tillstånd. Bokbål sysslade nazisterna med. De brände böcker vars författare de inte gillade. En pastor, som ska predika om förlåtelse och försoning och skäggiga män på kors, bränner en religiös bok han inte gillar. Säkerligen fullt medveten om att folk kommer att skadas och dö i de tumultartade protester som följer.

Ibland är det skönt att inte vara religiös.

Religionen backar, moralismen består

Allt fler kallar sig ateister. Religionen är på utdöende i delar av västvärlden, visar vissa studier. I Nederländerna betraktar sig 40 procent av befolkningen som icke-religiösa, i Tjeckien är siffran 60 procent. Det är förstås uppmuntrande om allt färre tror på kringsvävande andeväsen och i stället resonerar rationellt.

Samtidigt behöver det sjunkande stödet för religionerna inte nödvändigtvis betyda att andligheten bland dessa människor minskar. Många kan se sig själva som mycket andliga utan att för den sakens skull tro på Jesus eller en specifik helig skrift. Religionen har inneburit ett ohyggligt förtryck genom årtusenden och verkar än i dag moraliserande och förtryckande även i överlag hyggliga demokratiska länder. Inte minst har detta varit tydligt när det gäller kristendomens oerhört stora påverkan på vår syn på sex. Här har religionen gjort enorm skada.

Att allt fler är sekulära är således något positivt. Detta innebär emellertid inte att moralpaniken och sexmoralismen är på utdöende. Tvärtom ser vi en trend där nakenhet ses som något fult och där vi blir allt mer pryda, där gamla begränsande normer ska ersättas av nya (senast i raden av dumheter är censuren av Anders Zorns målningar på Facebook). Och att Socialdemokraterna skulle göra galenpannorna i Vänsterpartiets sällskap med förslaget om att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands kunde man ju ge sig tusan på... Feminismen har tagit över religionens sexmoraliserande roll.

Stolthet och fördom

En vanlig uppfattning är att Sverige är landet lagom, samhället där extremer inte tillåts eller önskas. Landet där vi dricker mellanmjölk, alltid kryssar i mittenalternativen på frågeformulären och där ingen är förmer. Det stämmer inte om vi gör en historisk tillbakablick och det stämmer inte heller om vi tittar på det svenska samhället på 2000-talet. Sverige har i själva verket, precis som Thomas Gür konstaterar i sin mycket läsvärda krönika, pendlat mellan extremer, en pendel som slagit långsamt från den ena till den andra sidan.

En vanlig uppfattning bland personer som förespråkar sexköpslagar och moralisk rättning i samhällsledet är att personer som arbetar med sex på något sätt (det kan vara allt från diskreta utvik i tidningar som Slitz till strippshower eller traditionell eskortverksamhet) mår dåligt. Ofta antas att personens mående är en orsak till beslutet att arbeta med sex på något sätt. Det antas vidare att personen mår ännu sämre av arbetet i sig. Det är alltså inte frågan om hönan eller ägget när det gäller måendet utan både och.

Givet detta antagande blir det omöjligt att förstå de sexsäljare som intygar att de inte mår dåligt av sitt arbete och att de själva har valt det efter noggrant övervägande. De anses inte bara ljuga för oss andra utan inte minst för sig själva. Det måste finnas några orsaker bakom beslutet att sälja sex. Orsaker som "drogmissbruk, fattigdom, socialt utanförskap, traumatiska erfarenheter från sexuella övergrepp under barndomen, förlorad självkänsla efter gruppvåldtäkter eller andra våldtäkter eller exempelvis förståndshandikapp", om vi ska tro Liberala (sic) Kvinnors ordförande Bonnie Bernström vars pinsamma utbrott kan läsas på Newsmill. Det är förstås direkt oförskämt att hävda att sexsäljare skulle sakna självkänsla eller vara förståndshandikappade i större utsträckning än andra. Men just sexsäljare får man både spotta på, driva med och fullständigt ignorera när deras verklighet diskuteras. Det tycks vara en helt rättslös grupp i samhället. Denna stereotypa mall av den heterogena gruppen sexsäljare tycks tämligen representativ för folks i gemen. Inte minst politikernas.

Min upplevelse är att många sexsäljare är stolta människor som vill klara sig själva, som har mål i livet och är beredda att jobba hårt för det. Att sälja sexuella tjänster är således inget nederlag. Eftersom det genererar höga inkomster är det ofta ett steg på vägen mot något annat. Sexhandelsmotståndarnas krav på bevisad "lycka" från sexarbetarna är märklig. Vi är många som har arbetat med jobb vi inte direkt älskar. Men vi har gjort det för att vi behövt tjäna pengar till vårt uppehälle och för att vi hellre jobbar och försörjer oss själva än ligger andra till last. Det finns en stolthet i det. En stolthet värd all respekt. I stället för att fråga hur samhället bäst kan finnas till hands för dessa människor har den politiska klassen valt att förklara krig mot den omoral de anses representera.

Som liberal befinner man sig, i stort och smått, i opposition mot mycket i det svenska samhället när vi nu är i början av det nya seklets 10-tal. Det är övervakningslagar, folkhälsopolitik, genuspedagogik på förskolor, jämställdhetstvång och en växande nypuritanism och sexmoralism med målet att reglera våra sexliv. Det är förbryllande hur ett sekulärt land som Sverige kan drabbas av det senare, men utvecklingen har möjliggjorts av att kristkonservativa krafter har gått armkrok med statsfeminister. Inskränktheten har vunnit mark.

Generellt är känslan att väldigt mycket går i fel riktning i Sverige just nu. Att skattekvoten sjunker är en klen tröst när staten samtidigt ökar kontrollen över medborgarna och vill diktera villkoren för vårt allra mest privata. Rätten att få bestämma över sitt privatliv och sin kropp måste för en liberal vara minst lika fundamental som rätten att få bestämma över sin inkomst. Den som inte har begripit det är inte liberal.

Kritik från ett glashus

Vi kan notera att Vatikanen uttrycker oro över Silvio Berlusconis sexuella eskapader och manar premiärministern till större moralisk stadga. Det är inte första gången Vatikanen har synpunkter på Berlusconis vilda privatliv.

För att komma från en samling gubbar som själva gillar att ta korgossarna offside känns kritiken lite lätt. Särskilt som den denna gång kommer från den som går under kodnamnet "nummer två"...

Konsten att avverka halva Östeuropa - i tungor

Men han glömde ju hela Västeuropa.

Sådant som fattas en svensk valrörelse?

"...terror, världskrig, etnisk rensning, tortyr, misshandel, slänga barn i stora ugnar, dödsläger samt bokbål!"

Jo, man måste ju säga ifrån, liksom. Men jag tror att vi går miste om den rätta känslan om vi inte samtidigt spelar den nazistiska bokbrännarmarschen.

Gemenskap.

Lördagsreflektioner

"Säkert flott. Men livskvalitet, livsnjutning? Inte som jag ser det. Jag ser det bara som tristess, politisk urspårning, moralisk utarmning. Hellre då ett kloster i Ligurien."

Göran Skytte om svenska kasinon.

Jadu, Göran. Sitt du i ett jävla nunnekloster och hinka livsnjutning och skaffa religiös erektion...

För övrigt vann Danmark över Sverige i VM-kvalet. Lika bra det. Jag kommer troligen ändå vara i Kina när det ska spelas VM nästa sommar så det blir bara en avlastning om Sverige inte spelar då. Dessutom är det väl dags att byta ut Lars Lagerbäck efter 11 år på tronen (först som assisterande, sedan delad post som förbundskapten). Lite nya tankar är bara välkomna.

Leve hemmaporren!

Jag köper aldrig kvällstidningarna längre och läser dem ytterst sällan på nätet. Dessutom var jag bortrest när Expressens ledare om "folkets porr" skrevs vilket gjorde att jag faktiskt inte upptäckte den förrän nu. Den innehåller emellertid några intressanta vinklar och gillas tydligen inte av alla.

En poäng i ledaren är att den kommersiella porren hamnat i en kris sedan vanliga människor med vanliga kroppar gör vanlig hemmaporr och lägger ut på nätet. Detta kan sägas vara ytterligare ett led i människors fokusering på att nå ut, att synas och höras. Med eller utan kläder. Och visst kan det vara lite kittlande att lägga ut bilder på sig själv, möjligen ansiktet undantaget, och få kommentarer (läs: bekräftelse) från andra på hur man beter sig i sänghalmen.

"Rakade pungar och silikonbröst är inte länge normen för den hetaste porren. För det filmade sovrums-sexet spelar inte celluliter, hängtuttar eller ölmagar någon större roll. Den överstajlade plastiga porrnormen har ersatts med mer verklighetstrogna fantasier."

Detta påstående förenklar porren betänkligt eftersom det endast avser den mainstreamporr som visats i åratal på TV 1000 och spritts i skitblaskor som Cats och allt vad de heter. Porren är betydligt bredare än så, vilket inte minst har blivit tydligt sedan nätet vuxit till porrens främsta arena (köper någon en porrtidning längre?). Den hårdföre muskulöse mannen med enorm penis som betvingar ett storbröstat blont våp är bara en ytterst begränsad del av vad porr är och representerar. Det är porrens På spåret-underhållning enligt mall 1A. Det betyder inte att det inte finns betydligt mer avancerad och nischad underhållning för den som önskar sådan.

Det är därför inte sant att porr med nödvändighet innebär rakade pungar och silikonbröst, tvärtom är porren betydligt mer förlåtande och experimentell än vad den gängse normen på valfri svensk nattklubb eller dansinrättning är. Inom porren kan du vara fet, ful, hårig, rakad, liten, stor, svensk, asiat, gammal eller ung - det spelar ingen roll. Det finns alltid någon som tänder på dig ändå och vips har du din egen kategori på någon porrportal. Porr handlar i första hand om fantasier och i fantasins värld kan vi göra saker vi aldrig skulle göra i verkligheten.

Samtidigt som den kommersiella porren anses befinnas i kris, är amatörporrens popularitet ett tecken på att porren aldrig någonsin kommer att försvinna (om nu någon trodde det). Det är sålunda ett slag i ansiktet på alla vänsterfeminister och kristdemokratiska prussiluskor som hoppats att feministisk/kristen "upplysning" om förtrycket i porren skulle leda till dess undergång. När vanligt folk med vanliga kroppar själva suger av, slickar och fistar varandra och idkar sodomi - frivilligt! - och dessutom delar med sig av dessa lekar till resten av världen, försvinner kvinnoförtrycksargumentet rakt ned i det förbudsfeministiska och intolerantkristna avloppet.

Och så sitter det vissa tyckare och påstår - i strid med alla rimliga sexologers råd - att porren skadar sexlivet...

Det finns något för alla smaker där ute.

Dynghög

"Aids är ett problem som inte enbart kan lösas med pengar, som man inte kan komma tillrätta med genom distributionen av kondomer som till och med förvärrar problemet."

Påven är ute och sprider dynga igen. Inte för att jag har något emot sex utan kondom, tvärtom, men det får finnas gränser för hur korkad man kan bli år 2009 när det gäller hur man bäst skyddar sig mot sexuellt överförbara sjukdomar.

Påven är lite som en Förintelseförnekare som håller fast vid samma dumheter oavsett hur överbevisad han blir. Att miljoner människor kan se upp till denne tomte förblir en gåta för mig. Till skillnad från den förre påven, ser han fanimej direkt ondskefull ut också...

Skål för katolska lögner...