En övervakningsstat som sväller

På senare tid har både medier och politiker uppmärksammat cyberattacker och spionage mot svenska intressen. Detta måste betraktas som ett något yrvaket uppvaknande.

Här görs dock en distinktion mellan när utländsk makt spionerar/avlyssnar/övervakar, och när den svenska staten gör det. Public service, DN och andra stora medier har inte direkt drivit integritetsfrågorna sedan FRA-lagen klubbades 2008. Ej heller ger det några större rubriker att Sveriges lag om datalagring ligger fast trots att EU-domstolen ogiltigförklarat direktivet som lagstiftningen bygger på.

När politiker drabbas blir det plötsligt intressant. DN berättar att Miljöpartiets partisekreterare är en av flera politiker vars telefon kan avlyssnas. Även riksdagsledamöternas datorer har varit öppna för angrepp länge. För den som vill ta sig in och har lite kunskap om hur, är det alltså inte så svårt.

Visserligen är det bra att detta uppmärksammas. Kanske, kanske kan det rent av få upp integritetsfrågan på agendan igen. Men sannolikt inte, ty detta behandlas inte som en sådan utan som en säkerhetsfråga i första hand. Och säkerhetsfrågor brukar normalt landa i krav på mer övervakning, inte mindre.

Att regering och riksdag kan skyddas mot angrepp och övervakning är självfallet viktigt. Men frågan är varför medborgarna inte borde ha samma rätt till privat kommunikation utan en spanande statligt öga. I fallet med FRA-lagen vet vi dessutom att det inte bara är svenska öron som lyssnar utan att det sker ett informationsutbyte med främmande makt. Vi kan utgå från att alla trådar leder till NSA på ett eller annat sätt.

Edward Snowden har formulerat rätten till personlig integritet väl:

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoritetens rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar.

Snowdens gärning går inte att överskatta. I sommar är det fyra år sedan han flydde till Hongkong och till slut hamnade i Ryssland utan pass att ta sig vidare. Massövervakningen blev ett hett diskussionsämne i stora delar av världen.

Sedan dess har egentligen mycket lite hänt. Massövervakningen fortsätter som förut. Den stora skillnaden är att vi nu känner till den. Signifikativt för alltings beständighet är att James Clapper (som har avgått), som då satt och ljög det amerikanska folket rakt upp i ansiktet om att NSA inte samlade in information om alla amerikaner, nyligen åter satt i utfrågningar och lovade och svor.

Det är viktigt att komma ihåg att inte bara utländska stater vill åt din information. Det gäller även din egen regering, som ofta råkar samarbeta med just utländska stater.

Jag växte upp med ett internet som var fritt. Oreglerat. Nytt. Spännande. I dag är det på många sätt bättre, men samtidigt har politiken insett att det här finns något de bara måste få kontroll över. Det finns skäl att vara orolig för såväl internets framtid som för den personliga integriteten generellt. Allt vi gör online är i dag övervakat, tillsammans har IT-jättar och statliga spionmyndigheter mycket god koll på vem du är och vad du har för dig.

Visst finns möjligheter att surfa och mejla anonymt, men lösningarna är inte alltid så användarvänliga och problemet är att de allra flesta inte tycker att de har något att dölja. Rent mjöl i påsen-argumentet verkar ha vunnit utan något större motstånd.

Övervakningsstaten byggs ut ett steg i taget, och det senare steget motiveras alltid med att det förra inte var så farligt. Så sker en långsam tillvänjning. Snart har vi vant oss vid att aldrig vara privata på riktigt. Vad händer med människan när hon är ständigt övervakad?

För den som är intresserad av utvecklingen är Kina landet att hålla koll på. Där har övervakningsstaten byggts ut på ett så skickligt sätt att många kineser i dag nog inte skulle vilja vara utan den. Ett exempel är att man genom appen WeChat (微信, Wēixìn) kan handla, boka hotell, beställa taxi och mycket annat. Regeringen har förstås fullständig koll på appen eftersom den har skapat den.

Förra sommaren bokade jag och min fru hotell genom hennes systers konto och satte efter vistelsen ett lågt betyg på hotellet. Systern blev sedermera uppringd av hotellet och uppmanad att ta bort eller ändra sitt omdöme. I Kina skapas nu ett system där ditt beteende online påverkar din kreditvärdighet och trovärdighet som samhällsmedborgare. Detta är det slutliga steget till det absoluta övervakningssamhället.

I dessa tider av värdegrundsarbete och social utfrysning av personer med fel åsikter, vore det inte förvånande om många i västvärlden sneglade på den kinesiska modellen och slickade sig lite om munnen kring dess potential även i våra västliga demokratier. 

Sex, sexism och självmord

En 31-årig italienska tog sitt liv efter att hennes expojkvän laddat upp en sexvideo av henne tillsammans med en annan man, en film hon själv skickat till exet. En hämnd för en hämnd, således.

Det är förstås för jävligt. Och så fruktansvärt onödigt. Självmord är nämligen nästan alltid det. Det som verkade olösligt och omöjligt att leva med hade i de allra flesta fall gått att reda upp. I ett annat fall ledde spridda bilder på en naken tonåring efter en blöt fest i USA till ännu ett självmord (berättelsen skildras i dokumentären Audrie & Daisy, finns på Netflix).

Fallen har satt strålkastarljuset på det som kallas hämndporr och på näthat i allmänhet, problem som i vissa medier målas upp som större problem än både världsfattigdom och terrorism. Men låt oss i stället tänka ett steg längre och för ett ögonblick vända på perspektiven.

Varför skäms en kvinna så oerhört över en filmad sexuell handling eller naken hud att hon upplever att hon inte kan fortsätta leva? Jag skulle vilja skylla detta på en allmän sexfientlighet i våra samhällen, i dag påeldade av den feministiska och moralistiska (och för all del även konservativa) kultur som gör nakenbilder till en så stor grej.

Det ska sägas att skolan är en speciell miljö och man som tonåring är särskilt utsatt under skoltiden. Ungdomar kan vara grymma mot varandra. Men att en kvinna i 30-årsåldern upplever att hon inte kan leva vidare efter att en sexfilm med henne har spridits är fruktansvärt.

Frågan är hur detta hade kunnat förhindras. Vi kan aldrig förhindra att människor som brutit upp hämnas på varandra i syfte att skapa svartsjuka eller något ännu värre. Vad vi kan göra är däremot att arbeta långsiktigt för en mer öppen syn på sex och mot den nymoralistiska våg som sköljer över oss.

Det finns många pusselbitar som skapar denna sexfientlighet i vårt samhälle. Allt från konservativa krafter som kräver att kvinnor skyler sig till förment progressiva partier som kräver förbud mot så kallad "sexistisk reklam". Båda dessa grupper säger sig stå på den enskilda kvinnans sida - den ena försvarar hennes heder och den andra hennes rättigheter. I själva verket bygger båda en strikt inhägnad runt henne och dikterar när och under vilka förutsättningar kvinnan får lämna denna inhägnad.

Vårt moderna samhälle är på flera sätt mer upplyst än det som våra far- och morföräldrar växte upp i. Men när det kommer till sex känns det som att vi står och stampar och ibland rent av tar steg bakåt. Genom att säga att det är fult, fel och kränkande med lättklädda personer i reklamen sänds en signal till alla flickor och kvinnor att det är något fel med att vara lättklädd. Att visa hud. Att vara frigjord.

Detta ger knappast en ny generation kvinnor bättre självförtroende, ej heller ger det råg i ryggen att vända blad efter att nakenbilder eller en sexfilm spridits på nätet. Diskursen i samhället kan påverka enskilda människors beslut. En mindre fördömande syn på sex och naken hud kan därför faktiskt rädda liv.

Nymoralister, feminister och islamister gör bisarrt nog gemensam sak här. Det borde göra det tämligen enkelt för oss övriga att ta ställning mot dem.

Värdet av ett fritt internet

Internet var något nytt och spännande när jag växte upp. Det var först under slutet av högstadiet som vi skaffade hemdator, och över en dag öppnades en hel värld upp framför mina ögon.

I den åldern var det ärligt talat mest spel och porr som intresserade. Men snart blev nätet även en utmärkt plats för att träffa likasinnade. Diskussionsforum växte upp som svampar ut jorden. Allt och alla verkade finnas på internet. Märk väl att detta var tiden innan varje webbsida var dränkt i kasinoreklam (däremot envisades folk med att ha musikslingor på sina hemsidor, vilket kunde vara nog så plågsamt).

Väldigt mycket vatten har flutit under broarna sedan den där dagen då jag upptäckte nätet. Internet är i dag både bättre och smidigare men också betydligt mer uppstyrt. Det kontrolleras i praktiken av en handfull amerikanska storbolag som övervakar precis varje steg du tar. Google vet kort sagt allt om dig.

Internet är inte längre bara en tjänst för rekreation och intellektuellt utbyte; det är en infrastruktur.

Detta är en viktig skillnad, ty det avgör hur vi bör se på nätets betydelse. Politikerna har aldrig gillat internet, i synnerhet inte ett fritt sådant.  Det är inte bara diktaturer som försöker få kontroll över den enorma informationsbank och det gigantiska kommunikationsflöde som nätet utgör. Även demokratiska regeringar bekämpar kryptering och VPN-tjänster så gott de kan, givetvis med "terrorism" och "barnporr" som förevändning.

Det pågår ett veritabelt krig mot internet som vi känner det, eller kanske snarare har känt det. Problemet är att så få verkar bry sig. Kanske är det för att det har varit en stegvis process.

Vid 90-talets slut började politikerna på allvar bekämpa barnporren på nätet. Men blockeringar och till och med ett förbud mot att titta på sidorna i fråga löste inte mycket. Dessa sidor uppges nu ha flyttat till darkweb tillsammans med annan ljusskygg verksamhet.

Genom att använda metoden mot just barnporren lyckades politikerna utan större ansträngning vinna folks acceptans för blockeringar och filtreringar som verktyg för att bekämpa misshagligt material på nätet. Att skrika "terrorism!" har fungerar rätt bra det också.

Nästa steg är att använda detta mot politiska åsikter. Det är här kampen mot så kallat näthat kommer in. Någon har kanske noterat hur både politiker och mainstreammedier kampanjat för hårdare tag mot näthatare. Sångerskan Zara Larsson har blivit affischnamn för den rörelse som dels vill bedriva en sorts krig mot vita män som grupp, dels sätta dit de så kallade näthatarna.

"Näthat" har i dag blivit lika urvattnat som "rasist" eller "kränkt". Det betyder snart ingenting eftersom personer som inte är vana vid att någon har en avvikande åsikt upplever att de utsatts för "hat" när denna någon har mage att framföra den.

Det finns givetvis riktigt hat, personer som beter sig oacceptabelt. Såväl online som i riktiga livet. Problemet jag har med begreppet är att det endast används i de fall där "rätt" person drabbas. En person som Zara Larsson, som är vänsterfeminist och manshatare.

Hennes hatfulla tweets kallas inte för näthat. Hon bjuds i stället in till TV-studior för att prata om dem. När Marcus Birro får delar av Twittervänstern efter sig startas inga kampanjer mot näthat. Han får bara skylla sig själv eftersom han tror på och tycker fel saker.

(Detta är ingalunda ett svenskt fenomen. Ta exemplet med Ghostbusters-skådisen Leslie Jones, som lyckades få provokatören Milo Yiannopolous livstidsavstängd från Twitter samtidigt som hennes egen Twitterhistorik visar på uppenbar rasism som lämnas helt utan åtgärd.)

Ett fritt internet förutsätter att människor skaffar sig lite tjockare hud och slutar bli kränkta av allt som sägs. Man måste faktiskt inte läsa allt. Dagens lättkränkta samhällsklimat borgar tyvärr inte för ett friare utan tvärtom ett mer reglerat och kontrollerat internet.

Politikerna kommer inte ens behöva ta till barnporr- och terroristkorten längre när de vill begränsa friheten på nätet - det kommer räcka med att nämna "näthat", "rasism" och "islamofobi" för att lagstiftaren ska få fritt spelrum.

Detta oroar mig. Inte bara för att internets fantastiska potential slösas bort utan för att vi samtidigt bygger ett ängsligare och mer lättkränkt samhälle.

Jag är övertygad om att nätets betydelse i vår tidsålder gör att mänskliga fri- och rättigheter förutsätter ett fritt internet. Internet ska vara precis som livet i övrigt, med allt det fula, äckliga, vackra, provocerande, geniala och idiotiska som möter oss varje dag. Brott ska givetvis bekämpas. Men med rätt metoder. Och proportionerligt.

Om du blir upprörd över att någon skriver saker du inte gillar är det faktiskt ditt problem. Inte samhällets.

Semester i Kina

På lördag bär det av till Kina för en månadslång resa via Hongkong, Guangzhou, Yangshuo, Guizhou-provinsen och några andra städer längs vägen. Efter två år med nedkortad semester ska det bli skönt med en längre tids ledigt. Jag ska inte ens läsa jobbmejl.

Det är flera år sedan jag senast var i Kina, och den politiska utvecklingen i landet har varit nästan uteslutande negativ. I synnerhet har Xi Jinping fortsatt att vrida klockan bakåt i yttrande- och pressfrihetsfrågor. Massövervakningen har byggts ut ytterligare. Det finns få ljusglimtar.

Samtidigt har den kinesiska brandväggen blivit ännu högre och mer svårgenomtränglig vilket gör västerländska surfvanor allt knepigare. Regimen har utökat sin kamp mot VPN-tjänsterna och, tyvärr, med ganska god framgång.

Jag har köpt en månads abonnemang hos flera VPN-tjänster med förhoppningen att om den ena inte fungerar kommer den andra eller den tredje att göra det. Några garantier finns förstås inte, så hur ofta denna blogg kommer att uppdateras under resten av juni hänger helt och hållet på tekniken.

Lite nervöst är det för en bloggnarkoman som undertecknad som även är van vid att logga in på Facebook och surfa runt på YouTube varje dag. Blogger och Facebook är sedan många år blockerat i Kina, detsamma gäller YouTube. Jag vet inte ens om jag kommer åt min webbmejl i dag.

Min absoluta ambition är att kunna blogga nästan som vanligt. Men jag hoppas på förståelse från er läsare om så inte blir fallet.

Några reflektioner från Kina hoppas jag i alla fall kunna ge samt förhoppningsvis även de sedvanliga utläggen (eller utbrotten) om svensk politik.

En konsekvens av asylkaoset

Världen har krympt. Vi reser som aldrig förr och möter även människor på andra sidan jordklotet genom några klick framför datorn. Detta innebär att allt fler träffar kärleken i andra länder.

När två personer från olika länder, kanske rent av olika kontinenter, beslutar sig för att de vill leva ihop dyker en fråga omedelbart upp: var ska vi bo? I ditt land eller mitt? Det var denna resa jag påbörjade 2009. Den ledde till Kina och tillbaka. 2011 ansökte jag och min nuvarande fru om tillfälligt uppehållstillstånd för henne. Vi hade hört mycket om vad som kunde vänta. Lång väntan och intervjuer med konstiga frågor om färgen på tandborsten.

Inget av detta hände. Inom tre månader hade hon beviljats TUT och på hösten kom hon hit. Ingen intervju. Inga konstiga frågor. Jag inbillar mig att det kanske hjälpte att jag pepprade Migrationsverket med allt från mejlkorrespondens till kontoutdrag (för att visa att jag kunde försörja henne initialt) och bilder av familjerna tillsammans.

Efter två år var det dags att ansöka om förlängt uppehållstillstånd. Det kunde man göra online. Efter en månad kom brevet: "Du har beviljats permanent uppehållstillstånd." Med detta glada besked kunde vi bortse från att min frus första kontakt med Myndighetssverige frånsett asylprocessen var ett braskande erbjudande om cellprovtagning i underlivet (välkommen till Sverige, liksom).

Migrationsverkets snabba och professionella handläggning blev en nyttig motbild till den mediala bilden av en myndighet enbart bestående av inkompetenta handläggare som bara vill de sökande illa.

I dag ser situationen radikalt annorlunda ut, vilket ett svensk-bolivianskt par fått erfara. I fjol var medianväntetiden över ett år. Skälet är att handläggare som tidigare arbetat specifikt med kärleksinvandringsärenden nu har flyttats till att handlägga asylansökningar. Givet att de har en kvarts miljon ansökningar att handlägga från de senaste två åren, lär det dröja innan väntetiden för kärleksinvandrare blir någotsånär acceptabel igen.

Människor som träffar kärleken utomlands får just nu betala priset för en urspårad svensk asyl- och migrationspolitik.

Liberty Talk #47 om övervakning och privatliv

På nyårsdagen var jag med i en diskussion över Skype som berörde rätten till ett privatliv och hur vi egentligen bekämpar massövervakningen.

På ringrostig engelska och med effekterna av nyårsnattens bravader i både huvud och kropp, men ändå (ungefär halvvägs in i klippet).

Vi måste förstå övervakningsmonstret

Datalagringen har uppmärksammats på nytt. DN plockade upp handsken igen efter många års tystnad om övervakningsfrågorna, och tidningen lyckas göra frågan begriplig i sitt reportage. Genom att låta en medarbetare begära ut logguppgifterna från sin teleoperatör lyckas DN visa att våra smarttelefoner loggar oss ungefär en gång i halvtimmen. Dygnet runt.

Är det ett problem att vår teleoperatör vet var vi är? Ja, eftersom våra telefoner följer oss vartän vi går numera, och det är oanständigt med en spårsändare i varje medborgares ficka. Men också eftersom det är varje regims önskan att ha kontroll - och vi vet inte vilken regering Sverige har om 15 år.

Men det slutar inte där. För att dagens massövervakning ska bli begriplig och hotet den utgör mot vårt privatliv och integritet som människor ska bli greppbart, måste vi titta på all övervakning som vi utsätts för i vårt dagliga liv. Mobiltelefonen är bara en komponent.

Utöver att bli spårade via vår mobiltelefon loggas och sparas all vår digitala kommunikation genom det så kallade datalagringsdirektivet som svensk riksdag implementerade med stor entusiasm men undlät att avskaffa när det ogiltigförklarats av EU-domstolen.

Det som lagras är vem vi kommunicerar med och när. Är det ett problem att myndigheter kan begära ut denna information? Ja, men det slutar inte där. Snowdens avslöjanden visar hur pass omfattande NSA:s övervakning är. Deras anställda kan se chatt- och mejlkonversationer i realtid genom programmet XKeyscore (vilket Tysklands regering nu uppges vilja få del av i utbyte mot sitt folks privatliv). Sverige och FRA är en nära samarbetspartner till NSA. Partners hjälper varandra. Utbyter information. Vi kan därför utgå från att svenskars privatliv delas friskt med utländska underrättelsetjänster.

Den senaste tiden har DN, SVT och SR uppmärksammat att utökade säkerhetskontroller vid utvalda flygplatser är planerade - små bitar i ett övervakningspussel som är det moderna samhällets hot mot den personliga integriteten. Vi måste granska alla dessa bitar för att få en helhetsbild av hur oerhört övervakade vi faktiskt är. Ibland in på bara kroppen.

I riksdagen råder bred enighet om att massövervakningen ska fortsätta. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger nej - men V kommer aldrig få inflytande i frågan och MP har i regeringen lagt sig platt för Socialdemokraterna.

Inrikesminister Anders Ygeman försvarar föga förvånande datalagringen. Han lyckas faktiskt med konststycket att hävda att datalagringen är nödvändig för att förhindra att oskyldiga människor döms i våra rättssalar (!). Rimligen borde detta betyda att det i länder som Storbritannien, Belgien och Nederländerna, som alla tagit konsekvensen av EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet, skickar oskyldiga i fängelse på löpande band nu när de inte får datalagra som tidigare.

Jag har varit orolig för utvecklingen i ganska många år nu och börjat misströsta. Just nu känner jag en växande oro för en eskalering. I takt med att alltfler människor upplever otrygghet, att våldsbrotten  i samhället ökar (jo, de ökar) och polisen tycks handfallen, finns risken för att acceptansen för mer övervakning blir större.

Det viktigaste är därför att alla vet vad som pågår. Hur övervakade vi är. Och vilka konsekvenser det kan få för oss som människor. Bara utifrån denna vetskap kan ett frö till motstånd sås. Här har de flesta medier en hemläxa att göra.

Tidigare bloggat:
Politikerna ljög om datalagringen
Massövervakning bygger på rädsla
Massövervakning är ondska

Läs även:
Rick Falkvinge

Filmtips: Hot Girls Wanted

Hot Girls Wanted är en dokumentär som inte handlar om den stora traditionella porrindustrin med glamour och porrstjärnor som tjänar riktigt bra med pengar utan om den växande amatörporrbranschen. Den som har sin kundkrets helt och hållet online.

Visst finns det en moralistisk underton i filmen, men inte så mycket som vi är vana vid när detta ämne avhandlas. Vi får en rätt bra inblick i hur kvinnor i 18-20-årsåldern, less på tristessen i sin hembygd, nappar på erbjudandet om att tjäna snabba pengar i Miami och tar chansen. De tar nya namn. De blir Ava Taylor, Stella May, Lucy Tyler och Brooklyn Daniels. De börjar med att ta lättklädda bilder. Går vidare till vanliga sexscener och sedan till gruppsex, forced blowjob och i vissa fall bondage.

Dokumentären vill förstås lyfta fram de negativa sidorna. Och visst, porrindustrin, kanske i synnerhet amatörporren, är en förbrukningsbransch. De flesta stannar bara i några månader och då gäller det att få ut så mycket som möjligt innan personen ledsnar.

Men det som också framkommer är att ingen luras in i branschen eller tvingas att vara kvar. Alla kan ge sig av precis när de vill. Få kommer göra en karriär som porrstjärna utan slockna ganska snabbt när internet fylls på med nya villiga tjejer som är beredda att kasta kläderna för några tusen dollar. Det gör att branschen kan överleva utan stora namn. Detta är den nya porrens sköna värld, och ingen kan egentligen säga att det var bättre förr.

Hot Girls Wanted finns på Netflix. Se trailern här.

Massövervakning bygger på rädsla

Argumentet för massövervakning är att den håller oss trygga. Endast genom att tråla genom den enorma mängden av alla människors kommunikation kan brottslingarna hittas, hävdas det.

Men faktum är att metadatainsamlingen och hela massövervakningskomplexet är oerhört ineffektiva. Det har påståtts att dagens massövervakning hade stoppat 11 septemberattackerna när insamling av telefonsamtalsdata i själva verket pågick redan innan attackerna skedde. Makthavarna bluffar och ljuger helt ogenerat. Allt för att hålla oss rädda. En rädd allmänhet är en foglig sådan.

Det är inte svårt att begripa varför myndigheterna ändå vill ha detta verktyg för datainsamling. Det ger dem en enorm makt. Eftersom vi i allt högre grad lever våra liv i den digitala världen sitter makthavarna på stora pusselbitar av våra liv. När olika system tillåts samarbeta och insamlad data om oss - som var vi befinner oss, vem vi kommunicerar med, vad vi söker efter online, vilka vi ringer sent på kvällarna - länkas samman, skapas en mer enhetlig bild av oss som människor. Bilden behöver inte nödvändigtvis vara sann, men den kan likafullt misstänkliggöra oss och, om makthavarna önskar, användas emot oss.

Snowdens läckor bidrog till att skapa en diskussion om gränserna för övervakningen och datainsamlingen om medborgare som inte är misstänkta för något brott. Men den har hittills inte stoppat själva programmen.

Massövervakningen fortsätter i oförminskad styrka i USA, Storbritannien, Sverige och andra demokratiska länder. I USA har vissa begränsningar i NSA:s befogenheter föreslagits, men de har ännu inte godkänts. Rädslan för en ny terrorattack och hoppet om att massövervakning kan förhindra en sådan (vilket alltså är en falsk förhoppning) är större än en önskan om att upprätthålla våra medborgerliga fri- och rättigheter. Detta förhållande är inget mindre än en homerun för politikerna.

Rädsla fungerar.

Att vi inte ser en tillbakagång efter alla avslöjanden om att massövervakningen både är dyr, ineffektiv och dessutom kränker vår rätt till privat kommunikation är illa nog. Tyvärr ser vi att befogenheterna nu, snart två år efter Snowdens läckor, faktiskt utökas på sina håll.

Det franska parlamentet har godkänt en ny lag som ger polisen utökade övervakningsbefogenheter. Det innebär bland annat att polisen får bugga telefoner och installera kameror och mikrofoner utan att behöva gå till en åklagare och be om tillstånd.

I stället ska en nyinrättad myndighet för övervakningsfrågor ta hand om tillståndsgivningen. Vilket med all sannolikhet betyder att det blir ett slags "ja-domstol" av liknande slag som amerikanska FISA och svenska SIUN. Statens ena hand frågar den andra om lov. Självfallet blir svaret ja.

Problemet är att det lär bli i praktiken omöjligt att överklaga myndighetens beslut om en enskild har drabbats. I lagen ingår nämligen även befogenheten att avlyssna ett större område, vilket betyder att lagstiftaren inte ens försöker undvika att oskyldiga drabbas. Det ingår. Det är knappast en slump att denna lag kommer kort efter attackerna mot redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo. Ännu en gång har islamistiska terrorister lyckats få en liberal demokrati att inskränka fri- och rättigheter för medborgarna.

De som försvarat massövervakningen har hela tiden hävdat att de personliga uppgifter som samlas in endast får användas för att bekämpa grövre brott. Även detta har visat sig vara en lögn. I Sverige ser vi hur myndigheterna begär in uppgifter från teleoperatörer i en aldrig tidigare skådad omfattning. De har uppenbarligen insett vilken guldgruva som teleoperatörerna sitter på. Tele2 uppger att de får in runt tiotusen sökfrågor varje månad, en massiv ökning på bara ett halvår.

Så här skulle ju uppgifterna från massövervakningen inte användas. Ty inte kan väl regering och riksdag mena att det just nu pågår tiotusen nya utredningar om grov brottslighet i Sverige som alla kräver trafikuppgifter från teleoperatörerna?

Vi är många som har varnat för ändamålsglidning. Farhågorna har viftats bort av odågor som Johan Pehrson, Beatrice Ask och Alan Widman. Häromdagen var det Anders Ygemans tur att rycka på axlarna åt Tele2:s uttalande.

Det finns i dag inga politiska incitament att begränsa eller stoppa massövervakningen av vanligt folk. Så länge allmänheten tillåter att detta sker, kommer det att fortsätta.

Vi, alla väljare, sitter faktiskt själva på stoppknappen. Men först måste vi sluta vara rädda.

Tidigare bloggat:
Massövervakning är ondska

Läs även:
HAX

Ungdomarna, porren och censuren

Storbritanniens politiker har länge haft en avog inställning till pornografi och försökt reglera och begränsa dess spridning på olika sätt. Internet har gjort det svårare. Under David Camerons tid som premiärminister har dock regeringen trappat upp kampen mot porren. Verktygen? Censur och blockering.

Det senaste påhittet var att reglera vilken sorts pornografi som får produceras på brittisk mark. Förbudet omfattar fult språk, smisk, skildringar av sex utan samtycke (våldtäktsfantasier), watersports (urin), fisting, penetration med vissa objekt och, märkligt nog, kvinnlig ejakulation. Cameron vill förhindra spridningen av "extrem" porr, och det avgörs naturligtvis inte av porrkonsumenterna själva utan av en samling politiker vars sexliv kokat torrt. Syftet är att "skydda" barnen, förstås.

NSPCC, typ den brittiska varianten av Bris, har låtit sin egen ChildLine göra en undersökning som visar att var tionde 12- och 13-åring har gjort eller deltagit i en sexuellt explicit film (gissningsvis handlar det i princip uteslutande om sexchattar och mobilfilmer). Detta används nu som argument för att tillgången måste begränsas. Enligt ChildLine, som har skapat kampanjen Fight Against Porn Zombies (FAPZ, *fniss*), ramlar många unga över porr på nätet utan att de aktivt söker efter den (vilket jag har liiite svårt att tro).

Därför kommer nu nästa steg. Porrsajter utan ålderskontroller ska blockeras. När du går in på en porrsajt får du normalt verifiera att du är över 18. Men det kan vem som helst göra, även barn. Därför tror sig Camerons regering vara klipska genom att täppa till detta hål (ursäkta uttrycket).

Problemet är som vanligt att de inte har tänkt hela vägen. Att reglera porr på det sätt som beskrivits ovan är inget annat än dödfött. Att kräva åldersregistrering är både naivt och integritetskränkande. Själva grejen med att porrsurfa är att man gör det privat och inte lämnar ut sig till andra.

Folk, unga som gamla, gillar sex. Jag tror inte att dagens tonåringar är mer nyfikna och kåta än vad min generation var i den åldern. Det som har förändrats är tillgängligheten på naket material. Unga har i dag helt andra möjligheter att komma åt porr än vad vi hade. Då är det naturligt att fler också exponeras för porr och inspireras av den i tidigare år.

Självfallet påverkas unga av porr precis som alla vi andra. Men censur är både en naiv och idiotisk väg att gå. Blockeringar är nämligen enkla att kringgå, vilket det svenska barnporrfiltret är ett exempel på. Och hur tror politikerna att ungdomar skulle bli mindre nyfikna om porrsajterna plötsligt blockerades?

Jag tror att politiker och barnorganisationer tenderar att kraftigt överdriva den skadeverkan som porr har på barn. Om de inte gillar det de ser, kommer de inte fortsätta titta. Om de tvärtom gillar det, ja, vad är då problemet? Föräldrar kan med fördel prata med sina barn om sådant de hittar online. Det är trots allt förälderns, inte lagstiftarens, ansvar.

Konservativa har alltid ogillat en fri sexualitet. I dag går svenska radikalfeminister i armkrok med konservativa krafter i kampen mot porren. Hos Feministiskt initiativ finns förslag på totalt förbud mot all pornografi som inte är "feministisk".

Jag hoppas att Storbritannien, där alla spärrar tycks ha släppt, inte kommer ses som ett föredöme. Det räcker gott och väl med den nypuritana vår som redan blommar i Sverige.

Tidigare bloggat:
Britterna och porren

Läs även:
HAX

Så kan du göra för att skydda dig själv online

Edward Snowden hävdar att vi bör se på vår digitala information på samma sätt som den information vi skriver ned i vår dagbok eller anteckningsblock. Det är en fullt rimlig hållning. Varför skulle min information vara mindre privat, mindre viktig eller mer tillgänglig för myndigheter och företag för att den finns på en dator?

Det dök upp en positiv nyhet rörande datalagring och personlig integritet nyligen. Det händer inte ofta. EU-kommissionen planerar inte att lägga fram ett nytt datalagringsdirektiv. Det gamla ogiltigförklarades som bekant av EU-domstolen då det ansågs strida mot rättighetsstadgan. Att det inte blir något nytt direktiv är naturligtvis en god nyhet. Samtidigt innebär detta inte att EU förbjuder datalagring, trots att dess domstol alltså ogiltigförklarade direktivet.

Frågan blir nu upp till varje enskild medlemsstat att avgöra. Vilket ändå är ett steg framåt eftersom det lägger makten i folkets händer i större utsträckning. Vissa har beslutat att följa domstolens utslag, och i Nederländerna, vars datalagring varit mer omfattande än i andra länder, har ett nationellt domstolsbeslut satt stopp för fortsatt datalagring med omedelbar verkan.

Sverige, däremot, står fast vid fortsatt datalagring. Här arbetar olika myndigheter tillsammans för att förvägra allmänheten en seriös granskning. Det är en skam att Sverige utmärker sig i EU på detta sätt. Svenska politiker vill inte röra FRA, än mindre tillsätta en underrättelseutredning, trots den kritik som framförts mot hur SIUN (inte) granskar FRA.

Jag tror tyvärr att massövervakningen, i vilken datalagringen av all vår elektroniska kommunikation är en väsentlig del, är här för att stanna. Vi kommer inte nå det stadium av politisk idealism och folkligt tryck då makthavarna plötsligt känner sig tvungna att trycka på stopp. Då hade detta redan skett efter Snowdens avslöjanden för snart två år sedan. I USA har inte en enda lag trätt i kraft som begränsar NSA:s befogenheter eller uppdrag. Allt fortsätter alltså som vanligt, om än efter en period av lite ökat obehag för toppolitiker och underrättelsechefer (vilket får anses ingå i jobbet).

Vad finns det då att göra för en vanlig dödlig privatperson? Det är troligt att vi nått det stadium då det enda sättet att bekämpa massövervakningen är att skydda sig själv.

Det första steget är medvetenhet. Att vara medveten om alla risker vi utsätter oss för när vi använder Google och Facebook, IOS eller Android, när vi mejlar på jobbet och privat, när vi skickar sms eller chattar över Skype. Med den kunskap vi nu har måste vi förutsätta att allt, precis allt vi gör, kan ses av någon annan. Det kan vara personer på FRA, NSA eller GCHQ, men det kan också vara kriminella. Våra system är lätta att övervaka.

Det andra steget är försiktighet. Med den medvetenhet vi nu uppnått blir det lättare att vidta försiktighet. Det handlar om att inte skriva konfidentiella saker när du använder Gmail (du ska inte använda Gmail över huvud taget), inte googla på sådant du inte vill att någon annan ska känna till om dig, inte sexchatta med flick- eller pojkvännen över Skype. Bara för att du inte själv uppfattar att någon annan ser vad du gör och skriver online, betyder det inte att någon inte gör det. De amerikanska IT-jättarnas tjänster är bra men väldigt öppna för intrång.

Det tredje steget är aktivt skydd. Här kommer vi in på de tekniska lösningar som finns för att skydda sig, och som många kan beskriva betydligt mer ingående än jag. Tor är ett enkelt första steg. Det finns tydliga nackdelar med Tor, främst hastigheten, men tjänsten är trots allt förvånansvärt stabil och väldigt enkel att använda.

Att kryptera sin dator, eller åtminstone viktiga foldrar, är ett andra steg. Här finns en mängd olika krypteringslösningar. TrueCrypt har jag använt tidigare, men då det i dag råder skilda meningar om dess säkerhet skulle jag råda dig att välja andra alternativ. Det finns många, både för PC och Mac (TrueCrypt fungerar ändå inte på senaste Mac OSX 10.10.1). Mac har även en inbyggd krypteringslösning, FileVault, som jag dock inte har använt.

Att kryptera sin telefon är enkelt. De flesta smarttelefoner har i dag inbyggda krypteringslösningar. Här är en bra guide för hur du gör för Android och här för IOS. Nackdelen med kryptering är dels att telefonen tappar lite fart, dels att du inte kan ta bort krypteringen utan att förlora all information.

Att kryptera sina mejl är lite knepigare, men även här rör det på sig. I Tyskland börjar snart de största webbmejloperatörerna, inklusive Deutsche Telekom, erbjuda kunderna full mejlkryptering. Det lär nog dröja innan den svenska statens lakejer, däribland Telia, erbjuder något liknande, så tills vidare får vi hålla oss till PGP. Se mer här om hur du gör.

Det finns alltså några enkla steg vi kan ta för att skydda oss och stoppa både myndigheter och illasinnade privatpersoner från att komma åt vår information online.

Sannolikt befinner sig flertalet i det första stadiet. De är medvetna om hur övervakade de förmodligen är, men de har inte agerat utifrån det. De är inte försiktigare i dag än vad de har varit tidigare. Jag tror dock att allt fler börjar närma sig och faktiskt hamna i kategori 2.

Den stora frågan är hur vi ska kunna hjälpa människor att hamna i kategori 3. När de flesta av oss är där, när din mamma och mormor använder säkra tjänster som skyddar dem från insyn, kommer politikerna inte längre kunna hävda att kryptering endast är till för den som vill dölja brottslig verksamhet.

Då har vi på ett sätt redan vunnit över massövervakningen.

Läs även:
HAX, Amelia Andersdotter

Se även:
Intervju med Edward Snowden

Google på korståg mot naket material

I dag tillåter Blogger naket material om bloggen är markerad som "adult". Det kan snart bli ändring på det. Engadget berättar att Google från och med den 23 mars inte längre tillåter att bilder och filmer av sexuell natur postas i Blogger.

Till och med gamla användare kommer tvingas radera bloggposter med sådant material eller tvingas göra bloggen privat (och därmed i praktiken gå miste om 99 procent av sina besökare). Google ska tillåta bloggare att posta naket "if the content offers a substantial public benefit, for example in artisticm educational, documentary, or scientific contexts". Självfallet är det helt upp till Google att avgöra när så är fallet.

Först och främst undrar jag varför Google gör detta. Någon orsak ges inte. Bloggare erbjuds endast tre alternativ: ta bort material som klassas som "sexually explicit" eller "graphic nude", ställ in bloggen som "privat" eller ta bort bloggen helt och hållet.

Detta är inget jätteproblem för min blogg, som främst handlar om politik. Men jag har emellanåt, mest som ett statement mot feministerna, postat bilder på barbröstade kvinnor. Detta kanske kan riskera att min blogg görs "privat" i fortsättningen. Vilket inte vore så kul.

Om bara bröst räknas som "sexually explicit" vet jag inte. Men jag gillar inte tanken på att behöva fundera en extra gång över den saken innan jag postar ett blogginlägg. Google väljer en moralistisk väg och frångår ännu en gång sin slogan "Don't be evil".

Detta är en påminnelse om hur vi i dag befinner oss i storföretagens våld. En ny policy, ett ändrat användaravtal, och vips har förutsättningarna plötsligt ändrats. Jag kan inte låta bli att undra vad som står näst på tur.

Jag har länge retat mig på Blogger. Det är en gratistjänst, och det märks. Möjligheterna att skräddarsy bloggens utseende och funktionerna på den är strikt begränsade. Wordpress är en bättre plattform.

Men efter att ha bloggat på denna adress sedan 2007 är det besvärligt att byta. Jag har ett arkiv med närmare 4 000 bloggposter, en stadig skara trogna läsare och en webbadress som många kommer ihåg.

Att vara en del av Googles nakencensur känns faktiskt inte alls särskilt kul. Jag måste därför ta mig en funderare kring hur jag ska gå vidare. Jag vet inte ens om det är möjligt att exportera bloggen till en annan plattform.

Framtiden enligt Google.

Visst har du rätt till personlig integritet, men...

Samhället har förändrats dramatiskt de senaste decennierna. Den digitala revolutionen ställer helt nya krav på oss som människor. För dagens unga är detta lika naturligt som ett slag med linjalen var på lektionerna för de som gick i skolan under de första decennierna på 1900-talet. För de äldre är det mer komplicerat. Och vi som befinner oss mittemellan ung och gammal ser både möjligheterna och hoten.

Digitaliseringen av våra liv öppnar upp fantastiska möjligheter men innebär också stora faror. Ty samtidigt som vår uppkopplade värld har inneburit en potentiell frihetlig revolution, har möjligheterna att förtrycka utökats. I dag kan myndigheter, företag och makthavare följa vårt minsta steg utan att behöva skicka ut spioner, bugga telefoner eller upprätta gigantiska kartotek.

Den moderna tekniken öppnar upp för ett fullständigt övervakningssamhälle. Endast fantasin sätter gränserna, och tyvärr har makthavarna ganska gott om den varan. Fantasi, alltså.

En del av problemet här är den konstanta ändamålsglidningen. DN tycker inte PNR (passenger name record) är så mycket att orda om. Insamlingen och samkörningen av flygpassagerarlistor motiveras förutsägbart nog med att det är ett nödvändigt steg i den upptrappade terroristjakten. Vissa inbillar sig att terrordåden i Paris kanske hade kunnat undvikas om myndigheterna bara fått samla in alla flygpassagerares resrutter (och glömmer då att den franska polisen redan kände till terroristerna, vilket även gäller dansk polis vid dådet i Köpenhamn).

DN skriver att "skillnaden mellan att kartlägga flygresor och att databehandla vem som ringt eller sms:at vem och när, är att flygandet redan datalagras och att det finns en acceptans för detta." Detta resonemang är farligt. Nästa steg är nämligen givet: Om myndigheterna redan samlar in denna information om oss, hur farligt är det egentligen om de även...?

Detta är det klassiska sluttande planet, på vilket vi redan passerat krönet och befinner oss i brant utförsbacke, vill jag påstå. Det tycks nämligen alltid finnas ett "men" när vår rätt till personlig integritet diskuteras.

Ja, datalagringen av all vår elektroniska kommunikation är ett värre övergrepp än en övervakningskamera i tunnelbanan eller kartläggning av våra flygmönster. Men isolerade är få övervakningsinsatser särskilt farliga eller upprörande (här är datalagringen ett undantag eftersom den är så omfattande och slår så brett). Men tillsammans skapar de en helhet som blir både besvärande och direkt otäck. Det är av detta skäl som vi ständigt måste vara på vår vakt när ny övervakning föreslås.

Det finns framför allt två frågor att ställa när politiker, företag och myndigheter vill övervaka oss:
1) Vad ger dem rätten att göra det?
2) Vilka blir de långsiktiga konsekvenserna?

Försvaret för mer övervakning brukar ofta landa i att polisen måste få verktyg att bekämpa brott. DN försvarar PNR med att politiken inte kan fungera "utan ett visst mått av realism". Att hävda sin rätt till personlig integritet är alltså "orealistiskt".

Folkpartiets Allan Widman har försökt misstänkliggöra Edward Snowdens avslöjanden med att Snowden fastnat i Moskva och därför troligen arbetade åt ryssarna - trots att skälet till att Snowden inte kunde lämna Moskva var att Sveriges allierade USA dragit in hans pass och tvingade ned flygplan som troddes ha honom ombord. Och trots att den övervakning Snowden avslöjade, nu förklarats olaglig.

Vissa vill tydligen inte veta vad som pågår. De trivs bäst av att veta så lite som möjligt. Då kan de fortsätta låtsas att allt är bra, att vissa saker helt enkelt inte har hänt. Bara då kan en visselblåsare som Snowden stämplas som spion och alla som vill försvara rätten till personlig integritet kallas paranoida och orealistiska.

Men om det är några som har varit realistiska det senaste decenniet är det integritetsvännerna. Det var vi som varnade för övervakningssamhället, långt innan Snowden visade precis hur långt det har gått. Det var vi som tog strid mot FRA, mot datalagringen och mot IPRED.

Rätten att bli lämnad i fred. Det är vad jag skulle vilja sammanfatta den personliga integriteten med. Tyvärr vet vi att det är just denna rätt som politiker i allmänhet har allra svårast för. Därför är detta en kamp vi alltid kommer tvingas föra. 


http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidi-avellan/yttrandefrihet-visst-men-/

Kriget mot privatlivet på nätet

Att Kina är ett av världens svarta länder när det gäller pressfrihet, yttrandefrihet och frihet på nätet är vida känt.

Det är en enkel sak att styra vad som skrivs i dagspressen och sägs i den statligt kontrollerade televisionen, men en betydligt större utmaning att kontrollera på vad som sprids på internet.

Jag måste säga att jag är lite imponerad av hur pass effektiv den kinesiska nätcensuren är, hur snabbt regimen lyckas radera tweets som inte faller den i smaken och stänga ned webbsidor på vilka det skrivs saker som ligger lite för nära sanningen eller som kritiserar KKP. Regimen har förfärande bra koll.

Det är tio år sedan det gick att blogga någorlunda ostört på det kinesiska fastlandet. Sedan blockerades tjänster som Blogger och Wordpress. YouTube, Twitter och Facebook är sedan länge blockerade och ersatta av statligt kontrollerade kinesiska motsvarigheter som QQ och Weibo.

Många började vända sig till olika VPN-tjänster för att få tillgång till blockerade sidor. Jag har själv bloggat och facebookat via VPN på plats i Kina. Det har fungerat hyggligt. KKP:s nästa uppenbara mål är således VPN. Regimen har börjat stänga VPN-tjänster, och det ger resultat.

Kina är emellertid inte ensamt om att vilja ha koll på vad vi gör på nätet. USA massövervakar tillsammans med bland andra Storbritannien all världens datatrafik. Krypterad trafik är ett uppenbart hinder mot att NSA:s strävan att "collect it all". Därför vill underrättelsetjänsterna komma runt krypteringen.

Ett läckt arbetsdokument från mötet med EU:s justitie- och inrikesministrar i veckan visar att Kommissionen vill att teleoperatörer ska tvingas att lämna ut krypteringsnycklar:

The Commission should be invited to explore rules obliging internet and telecommunications companies operating in the EU to provide under certain conditions as set out in the relevant national laws and in full compliance with fundamental rights access of the relevant national authorities to communications (i.e. share encryption keys).

Hur utlämnandet av krypteringsnycklar ska kunna betraktas som "i full överensstämmelse med grundläggande rättigheter" måste man nog vara eurokrat för att begripa. Men det är ett slags nyspråk vi kommit att vänja oss vid. Allt sker ju naturligtvis för vår egen säkerhets skull.

Läs även:
HAX

Aftonbladet på djupt vatten

Man kan också fråga sig vad som kommer att hända om alla "säkerhetsventiler" i det svenska debattlandskapet täpps igen? Om det till slut inte finns några kanaler för människor att säga sin mening, leva ut sitt missnöje och vädra åsikter som inte släpps fram på annat håll? Erfarenheten säger att om man stänger säkerhetsventiler, då stiger trycket.

HAX skriver bra om riskerna med Aftonbladets utannonserade "granskning" av Flashback.

Det ökända forumet är nämligen skvallertidningens nästa måltavla. I samarbete med vänsterextrema Researchgruppen kommer Aftonbladet hänga ut personer som fäller upplevt rasistiska kommentarer. Enligt Jan Helin rör det sig endast om personer som har offentliga uppdrag, alltså inte privatpersoner. Vi får verkligen hoppas att tidningen håller sitt ord. För Aftonbladet har gett sig ut på djupt vatten.

På Flashback finns de obekväma, provokativa och kontroversiella rösterna. De som utmanar det politiskt korrekta. De som går på tvärs med vad man "ska" tycka i frågor som rör droger, sexualitet, självmord, demokrati och mycket annat.

Forumet är alltså ett slags vattenhål och, precis som HAX skriver, en sorts säkerhetsventil för många. Vetskapen om att Researchgruppen har tillgång till inloggningar och IP-nummer kan räcka för att skrämma bort många röster. Vad vinner samhället på om dessa röster tystnar? Vad händer om säkerhetsventilen täpps till?

Nu har de lyckats snärja en SD-medarbetare i Europaparlamentet och en miljöpartistisk Landskronapolitiker (den sistnämnde gav inte lika stora rubriker, av någon anledning). Jag har ingen större sympati för personer som sprider dynga anonymt och samtidigt håller upp en annan fasad i sina politiska uppdrag. Men jag kan samtidigt inte låta bli att fundera över vad nästa steg i kvällspressens granskning kan tänkas bli.

Det borde vara mejl- och sms-konversationer. Vad politiker skriver i mejl och sms till vänner och bekanta torde vara intressant för den som vill få fram en annan bild än den officiella. Och Researchgruppen har ju bevisligen inte dragit sig för att göra intrång.

Alternativet är att de börjar hänga ut alla de får tag i och listar dem på nätet. Som ett slags offentligt skamstraff. Och sedan då? Vilka står näst på tur att granskas? Vad ska granskas när anonyma rasistiska uttalanden på ett nätforum inte är så spännande längre?

Var och en kan ju fundera över var detta kan tänkas sluta. Dammluckorna har så att säga redan öppnats. Men riktigt så långt tänkte nog inte Aftonbladet.

Obama sätter ned foten mot privat kommunikation

Underrättelsemyndigheterna har länge arbetat för att underminera säkerheten på internet i syfte att oinskränkt komma åt all information de önskar. De vill ha tillgång till våra mejlkonton, vår SMS-trafik, all vår kommunikation i alla lägen. Ju bättre krypteringslösningar som görs tillgängliga för allmänheten, ju säkrare den enskilda användaren blir, desto mer irriterade blir därför makthavarna.

Barack Obama var tydlig när han efter mötet med David Cameron, som handlade om bland annat terrorismbekämpning, uttalade sig mot möjligheten att kryptera. Som vanligt är "war on terror" det slitna argumentet som används.

Wall Street Journal återger Obamas kommentar:

"If we find evidence of a terrorist plot ... and despite having a phone number, despite having a social media address or email address, we can't penetrate that, that's a problem," Obama said. He said he believes Silicon Valley companies also want to solve the problem. "They're patriots."

Ursäkta, men jag vill inte ha "patrioter" som internet- och mobiloperatörer. I synnerhet inte amerikanska sådana. Jag vill ha en operatör som tänker på min, kundens, säkerhet.

Det är uppenbart att Obama nu har tagit bladet från munnen. Inget mer mummel om "rätt balans" mellan personlig integritet och polisiära befogenheter, inget mer teaterspel om att presidenten bryr sig om alla internetanvändares rätt till privat kommunikation. Obama har låtit masken falla.

Obama har i stället låtit sig slukas av NSA:s argumentation om rätten att samla in allt, hela tiden, för evigt. Alla som inte är terrorister, vilket trots allt är de flesta av oss, ska bara lita på att staten inte bryr sig om oss. Vilket vi redan vet är en oärlig och falsk argumentation.

I Cameron har Obama en villig vapendragare som inte drar sig för att slå ned på grundläggande fri- och rättigheter, hota tidningar som rapporterar som obekväma sanningar och massövervaka befolkningen. Tillsammans kommer de trycka på för mer övervakning av alla i syfte att fånga några få.

Välkommen till en värld där alla är misstänkta hela tiden. Den värld vi brukade kalla "den fria världen". Ett uttryck som nästan känns lite nostalgiskt i dag.

Utmärkt initiativ av Ung Pirat

Alla svenska riksdagspartier, med vissa frågetecken för Vänsterpartiet, driver på för mer massövervakning. Miljöpartiet har på blott 100 dagar i regeringsställning lyckats kasta all trovärdighet i integritetsfrågor i papperskorgen. Integritetsfrågorna är kallare än på länge.

På konferensen Folk och försvar satte Ung Pirat upp ett trådlöst och öppet nätverk som sedan användes av ett antal av konferensdeltagarna, inklusive vissa riksdagspolitiker och tjänstemän. Ung Pirat uppger sig nu ha två dagars loggfiler som visar vilka sajter som besökts och även inkluderar höga tjänstemäns inloggningar i myndighetsmejlen.

Syftet var att föra ut ett budskap om behovet av internetsäkerhet. Det är en nedprioriterad fråga. Vanligt folk känner sällan till riskerna med sina internetvanor. Politikerna har å sin sida gett grönt ljus åt underrättelsetjänster att aktivt underminera säkerheten på nätet genom att skapa bakdörrar i vår hårdvara och bekämpa kryptering som skyddar användarna från intrång. Allt för att få fri tillgång till vår information närhelst de önskar. Detta är oerhört allvarligt.

Det finns ett stort behov av en bred och seriös diskussion om hur vanliga människor kan skydda sig online och hur myndigheter och företag kan skydda sig från intrång från illasinnade.

Att Piratpartets ungdomsförbund väljer Folk och försvars konferens för att lyfta frågan är utmärkt. Dessvärre är intresset från riksdagspartierna högst begränsat.

Lämna inga spår

När du gör någonting online kan du förutsätta att allt kan ses av någon annan. Du lämnar ständigt spår. De flesta tycks inte ha något emot detta. Upprördheten över massövervakningen av hela populationer är begränsad.

Ändå hör jag ibland människor reagera över att de matas med reklam för böcker så fort de har köpt en på Adlibris och fråga sig hur det går till när reklam för dejtingsajter intensifieras på Facebook så snart de deklarerat för sina vänner att de separerat från sin partner.

Det finns en medvetenhet och ett litet lätt obehag hos många människor. Ibland. Men detta trycks ständigt tillbaka. Få vill nämligen vara utan Facebook helt och hållet. Visst är det trevligt att få rabatt på just de varor man ofta köper, även om priset för detta är att ICA vet allt om din köphistorik. Och vem har egentligen något att dölja?

Jag vill inte uppmana någon att gå ur Facebook, att sluta använda Googles och Microsofts tjänster eller att vara onödigt hemlighetsfull. Däremot behöver vi höja medvetenheten om hur vi bäst kan skydda oss mot såväl företags och myndigheters nyfikna blickar som mot direkta hot mot vår säkerhet online.

Att alla register läcker är en gammal sanning. Likaså att makt korrumperar. Kombinera dessa två - världshistoriens mest omfattande insamling av information och i praktiken oinskränkta befogenheter i hanteringen av dem eftersom ingen reell insyn finns - och du får dagens massövervakningskomplex med anställda som går över gränsen och statsanställda som ljuger om sin verksamhet för både förtroendevalda och väljare. Utan att något händer. Läskigt är bara förnamnet.

Visselblåsaren Edward Snowdens gärning väckte en debatt, men den resulterade inte i en revolution. Allmänheten gick inte man ur huse och krävde ett omedelbart stopp för massövervakningen eller ansvariga politikers huvud på ett fat. Den lama reaktionen var väntad. Massövervakningen är så subtil och så pass avancerad att den inte upplevs som ett intrång i människors liv. Insamlingsmetoden och den enorma kapaciteten är systemets största tillgångar, och det vet övervakaren mycket väl.

Vinsten av Snowdens läckor ligger på en annan nivå. Vinsten är att vi nu vet. Det underlättar när var och en ska formera ett försvar. För det finns sätt att skydda sig. Det finns anonymiseringstjänster som Tor. Det finns VPN-tjänster. Det finns krypteringsprogram som alla borde börja lära sig.

Dessa tjänster utvecklas och görs alltmer användarvänliga. Jag ska erkänna att jag är långt ifrån kunnig på området, så ju enklare det blir att kryptera desto bättre. Men om jag klarar av att använda Tor, VPN-tunnlar och att kryptera hårddiskar gör troligen du det också.

NSA och dess partners betraktar alla anonymitetstjänster som ett hot mot deras verksamhet. Det är inte så konstigt. Om vanliga människor gömmer sig kan de inte övervakas längre. Då minskar NSA:s makt. Sålunda arbetar NSA med att försvaga krypteringstjänster, skapa bakdörrar och på alla sätt försämra den säkerhet som vanliga användare förlitar sig på i vardagen. De fysiska ingreppen i Ciscos routrar visar hur långt övervakaren är beredd att gå.

Underrättelsemyndigheterna försöker misstänkliggöra anonymitetstjänsterna genom att kalla människorna som använder dem "ljusskygga". NSA och FRA kan gömma sig bakom sekretessbestämmelser men vanliga medborgare förväntas leva sina liv i skyltfönster. Det är en orimlig hållning.

Genom att göra det suspekt att surfa anonymt och kryptera sin information vill myndigheterna få vanliga användare att avstå från dessa tjänster. Jag tror att det är dömt att misslyckas. I vilket fall är det en desto större anledning att göra allt för att NSA och dess samarbetspartners får veta så lite som möjligt om oss.

Mitt råd är därför enkelt: fortsätt använda sociala medier som du önskar. Men tänk på vad du publicerar. Skydda din information hela tiden genom att kryptera dina mejl när det är möjligt, använda anonymiseringstjänster och kryptera din hårddisk eller åtminstone de foldrar du inte skulle vilja lämna på närmaste centralstation.

Ty detta handlar inte bara om dig. Det handlar om alla människors rätt till privat kommunikation. Om rätten att få behålla sin information för sig själv. Och om gränser för statens befogenheter att få inblick i våra liv utan vårt uttryckliga tillstånd.

Därför är detta viktigt. För alla.

Bahnhof anmäler staten till EU-domstolen

Internetoperatören Bahnhof anmäler tillsammans med 5 juli-stiftelsen den svenska staten till EU-domstolen för fördragsbrott i och med den fortsatta datalagringen.

Detta är bra. Och viktigt. Människor som inte är skyldiga för brott ska inte rutinmässigt övervakas. Information om oss som inte är helt nödvändig för den tjänst vi köper (just i fallet telefoni och internet) ska inte lagras.

Såvitt känt är det bara Bahnhof som vägrar att lagra trafikdata. De stora giganterna - Telia, Tele2, Telenor med flera - lagrar.

Företrädare för branschen blev uppläxade av justitieutskottet när det visade sig att flera operatörer tyckte att rättsläget var osäkert sedan EU-domstolen dödförklarat datalagringsdirektivet men regeringens egen utredare gett den grönt ljus i Sverige. Johan Pehrson (FP) var som en pitbull och nästan lite mer dryg än vanligt (vilket är en bedrift).

Nu har alltså alla utom Bahnhof fallit in i ledet. Därför är beslutet att anmäla regeringen till EU-domstolen särskilt välkommet.

Via HAX får vi veta att 5 juli-stiftelsen lanserat en ny krypterad chattjtänst. Gratis och säker. Kolla in den!

Det är dags att börja ta privatlivet på lite större allvar.

Läs även:
HAX

Researchgruppen ett hot mot det öppna samhället

Kriminella Researchgruppen bedriver i samarbete med Expressen ett korståg mot anonyma näthatare. De delade på en Guldspade för det arbetet.

Eftersom det är valår har fokus legat på att avslöja sverigedemokratiska företrädare som rasister och hänga ut dem. Detta har varit en välplanerad del i mediernas sätt att bekämpa SD.

Nu påstår sig Researchgruppen även ha fått tillgång till Flashbacks databas. Detta är oerhört graverande. Flashback utmålas i medierna som en kloak, ett skumt tillhåll för extremister och näthatare. Men det är så mycket mer än så.

Flashback är en yttrandefrihetens sista utpost i dagens känsliga klimat. En plats där väldigt privata och personliga frågor diskuteras öppet. Där människor erkänner missbruk och psykisk ohälsa och stöttar varandra. Där pedofiler kommer ut och ber om hjälp och stöd. Där ungdomar talar om sexuella övergrepp och svårigheter i livet.

Enligt företrädare för Researchgruppen har minst en tidning visat intresse för materialet. Det krävs inte så mycket tankeförmåga för att dra slutsatsen att det högst sannolikt är Expressen (på tal om kloaker). Totalt ska det röra sig om "ett par hundratusen" konton.

Många har reagerat med bestörtning över uppgifterna. Vi vet ännu inte om de stämmer och vad som i så fall kommer att publiceras. Bara att publiceringar kommer att skada enskilda individer, vilket förstås är poängen.

Neos Andreas Ericson frågar sig vad det egentligen är för politisk klimat vi har skapat. Ja, det kan man sannerligen undra. Ett skammens och intoleransens klimat. Ett klimat där journalistik som går ut på att förnedra människor offentligt belönas med priser.

Researchgruppen är nämligen inte ensamma. Robert Aschberg har gjort en programidé (Trolljägarna) av att spåra upp dem som skrivit kränkande eller olämpliga saker på nätet och dra ned brallorna på dem framför kameran. Vi förväntas skratta och känna att där fick de minsann så de teg.

Jag trodde att den sortens låg TV-underhållning hörde det tidiga 90-talet till, då Gert Fylking klädde ut sig till hund och juckade på folk och då det var fistävlingar på bästa sändningstid i TV3. Men icke. Välkommen till 2014.

För denna utveckling kan jag bara känna avsky.

Läs även:
Fnordspotting, Anna Troberg, Anna Troberg 2