En övervakningsstat som sväller

På senare tid har både medier och politiker uppmärksammat cyberattacker och spionage mot svenska intressen. Detta måste betraktas som ett något yrvaket uppvaknande.

Här görs dock en distinktion mellan när utländsk makt spionerar/avlyssnar/övervakar, och när den svenska staten gör det. Public service, DN och andra stora medier har inte direkt drivit integritetsfrågorna sedan FRA-lagen klubbades 2008. Ej heller ger det några större rubriker att Sveriges lag om datalagring ligger fast trots att EU-domstolen ogiltigförklarat direktivet som lagstiftningen bygger på.

När politiker drabbas blir det plötsligt intressant. DN berättar att Miljöpartiets partisekreterare är en av flera politiker vars telefon kan avlyssnas. Även riksdagsledamöternas datorer har varit öppna för angrepp länge. För den som vill ta sig in och har lite kunskap om hur, är det alltså inte så svårt.

Visserligen är det bra att detta uppmärksammas. Kanske, kanske kan det rent av få upp integritetsfrågan på agendan igen. Men sannolikt inte, ty detta behandlas inte som en sådan utan som en säkerhetsfråga i första hand. Och säkerhetsfrågor brukar normalt landa i krav på mer övervakning, inte mindre.

Att regering och riksdag kan skyddas mot angrepp och övervakning är självfallet viktigt. Men frågan är varför medborgarna inte borde ha samma rätt till privat kommunikation utan en spanande statligt öga. I fallet med FRA-lagen vet vi dessutom att det inte bara är svenska öron som lyssnar utan att det sker ett informationsutbyte med främmande makt. Vi kan utgå från att alla trådar leder till NSA på ett eller annat sätt.

Edward Snowden har formulerat rätten till personlig integritet väl:

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoritetens rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar.

Snowdens gärning går inte att överskatta. I sommar är det fyra år sedan han flydde till Hongkong och till slut hamnade i Ryssland utan pass att ta sig vidare. Massövervakningen blev ett hett diskussionsämne i stora delar av världen.

Sedan dess har egentligen mycket lite hänt. Massövervakningen fortsätter som förut. Den stora skillnaden är att vi nu känner till den. Signifikativt för alltings beständighet är att James Clapper (som har avgått), som då satt och ljög det amerikanska folket rakt upp i ansiktet om att NSA inte samlade in information om alla amerikaner, nyligen åter satt i utfrågningar och lovade och svor.

Det är viktigt att komma ihåg att inte bara utländska stater vill åt din information. Det gäller även din egen regering, som ofta råkar samarbeta med just utländska stater.

Jag växte upp med ett internet som var fritt. Oreglerat. Nytt. Spännande. I dag är det på många sätt bättre, men samtidigt har politiken insett att det här finns något de bara måste få kontroll över. Det finns skäl att vara orolig för såväl internets framtid som för den personliga integriteten generellt. Allt vi gör online är i dag övervakat, tillsammans har IT-jättar och statliga spionmyndigheter mycket god koll på vem du är och vad du har för dig.

Visst finns möjligheter att surfa och mejla anonymt, men lösningarna är inte alltid så användarvänliga och problemet är att de allra flesta inte tycker att de har något att dölja. Rent mjöl i påsen-argumentet verkar ha vunnit utan något större motstånd.

Övervakningsstaten byggs ut ett steg i taget, och det senare steget motiveras alltid med att det förra inte var så farligt. Så sker en långsam tillvänjning. Snart har vi vant oss vid att aldrig vara privata på riktigt. Vad händer med människan när hon är ständigt övervakad?

För den som är intresserad av utvecklingen är Kina landet att hålla koll på. Där har övervakningsstaten byggts ut på ett så skickligt sätt att många kineser i dag nog inte skulle vilja vara utan den. Ett exempel är att man genom appen WeChat (微信, Wēixìn) kan handla, boka hotell, beställa taxi och mycket annat. Regeringen har förstås fullständig koll på appen eftersom den har skapat den.

Förra sommaren bokade jag och min fru hotell genom hennes systers konto och satte efter vistelsen ett lågt betyg på hotellet. Systern blev sedermera uppringd av hotellet och uppmanad att ta bort eller ändra sitt omdöme. I Kina skapas nu ett system där ditt beteende online påverkar din kreditvärdighet och trovärdighet som samhällsmedborgare. Detta är det slutliga steget till det absoluta övervakningssamhället.

I dessa tider av värdegrundsarbete och social utfrysning av personer med fel åsikter, vore det inte förvånande om många i västvärlden sneglade på den kinesiska modellen och slickade sig lite om munnen kring dess potential även i våra västliga demokratier. 

Nu måste datalagringen upphöra

Det är två år sedan EU-domstolen dödförklarade datalagringsdirektivet. Många EU-länder upphörde då genast med masslagring av alla mobil- och datoranvändares trafik- och positioneringsuppgifter. Men inte Sverige.

Det direktiv som Sverige ansågs tvunget att införa var märkligt nog fortfarande lika aktuellt efter att det hade fallit i domstol. Regeringens hastigt tillsatta utredning, ledd av övervakningsvännen Sten Heckscher, visade nämligen att just den svenska datalagringen var tillräckligt snäll och inte berördes av EU-domstolens utslag. Det var en minst sagt tveksam tolkning.

Nu har EU-domstolen satt ned foten specifikt mot Sverige, vilket rimligen måste betyda att masslagringen upphör även här. Att inrikesminister Anders Ygeman är "oroad" är ett gott tecken - det kan innebära att regeringen börjar begripa vartåt det barkar.

Ygeman använder det väl inövade argumentet att masslagringen av allas datauppgifter behövs för att bekämpa grov brottslighet. Men som många visat gång på gång är detta helt enkelt inte sant. Rick Falkvinge skrev om detta för ett drygt år sedan:

Siffror från Tyskland, där [datalagringen] infördes och därefter slogs ned som helt inkompatibel med grundläggande mänskliga rättigheter, visar att den medförde en extra brottsuppklaringsgrad på 0,0006 procent.

Det som EU-domstolen slår ned på är generell datalagring av all information hela tiden, utan brottsmisstanke. Det är just detta som alla integritetsvänner har kritiserat i många år. Övervakning ska vara riktad mot personer som misstänks för kriminell verksamhet, inte alla som råkar äga en mobiltelefon eller dator. Massövervakning är bekväm för staten, men den är inte ett dugg effektiv i brottsbekämpningssyfte.

Låt oss hoppas att den svenska datalagringen nu sjunger på sista versen. Allt annat vore inte bara oanständigt. Det vore olagligt. Och då får vi faktiskt gå ut på gatorna och demonstrera igen.

Läs även:
Henrik Alexandersson 

Folkhälsoministern är galen

Folkhälsominister Gabriel Wikström har på kort tid gjort sig känd som en stor moralist. Det ingår visserligen i uppdraget att vara fnoskig, moralistisk och humorlös - sedan när har Sverige haft en klämkäck och glad folkhälsominister? Wikström tar dock uppdraget ett steg längre när han föreslår dopningskontroller på gym.

Ministern vill alltså att den som tränar på ett gym utan misstanke om brott ska ombes lämna blod- eller urinprov. Det är ett häpnadsväckande förslag, även om tanken är att gym frivilligt ska få ansluta sig till ett antidopningsprogram.

Man behöver inte använda dopningspreparat eller andra droger för att uppleva det som rätt obehagligt att visa könet för en okänd person. Bara för att man råkar träna på ett gym och vissa, rimligtvis en liten minoritet, använder dopningsklassade preparat.

Det spelar egentligen ingen roll om det är tänkt att vara riktat mot stora muskelbyggare som man kan "anta" använder illegala medel eller om kontrollerna ska ske helt blint. Förslaget är oacceptabelt.

Det hela får mig att tänka på det gamla folkpartistiska förslaget om att patrullera svenska högstadier med narkotikahundar. Detta blev i viss mån verklighet. Men Wikströms idé är ännu värre eftersom den i varje enskilt fall riktas mot en enskild individ och innebär ett av de mer integritetskränkande man kan tänka sig - att kissa i en mugg framför en främmande människa.

Än så länge är det endast en del av Socialdemokraternas idrottspolitiska program och inget som regeringen gemensamt har lagt fram. Låt oss hoppas att det stannar där. Övervaknings- och kontrollivern måste få ett slut någon gång. Nu får det vara nog.

Privatlivet som försvann

Jag såg om Citizenfour igen (finns just nu på YouTube). Laura Poitras film om Edward Snowdens läckor av hemligstämplat material som avslöjade att amerikanska myndigheter i samarbete med vänligt sinnade stater under lång tid byggt ut en häpnadsväckande kapacitet att massövervaka alla människor, hela tiden, är fortfarande skakande att se.

Drygt tre år har gått sedan uppgifterna blev offentliga och Snowden klev fram som ansvarig. Barack Obama sade då att han välkomnade debatten men inte läckorna. Ett besynnerligt påstående eftersom läckorna var en förutsättning för debatten.

Den amerikanska regeringen och dess statliga företrädare hade ju ljugit under ed om vad NSA ägnade sig åt, i en förhoppning att det aldrig skulle bli offentligt. Och, givetvis, att det aldrig skulle bli någon debatt.

Debatten kom. Men debatten avtog snabbt. När det började ta slut på scoop i det gigantiska Snowden-materialet ledsnade medierna och började fokusera på annat. Mig veterligen har ingen tjänsteman eller politiker avgått till följd av NSA-skandalen. Massövervakningen har inte upphört eller ens minskat. Allt Snowdens arbete verkar ha varit för spionmyndigheterna och IT-bolagen är en period av obehag.

När det framkom att den tyska förbundskanslern Angela Merkels telefon hade varit övervakad blev tyskarna förbannade. Här fanns potential till någon sorts handling. Men snart visade det sig att tyska underrättelsetjänster också ägnade sig åt övervakning av den egna befolkningen.

Det mest tröstlösa i hela historien är förmodligen att vi i slutändan blev varse att alla övervakar alla. Det som skiljer ut USA från övriga länder är kapaciteten inte att de massövervakar sin befolkning och andra. Det finns således ingen enskild bad guy här. Alla gör det, och alla befolkningar är drabbade.

Hur går vi vidare? Finns det något sätt att stoppa massövervakningen? Troligen inte. Om Snowdens läckor inte bidrog med ens ett avsked eller en policyförändring, vad ska kunna få hela övervakningspolitiken att tvärvända? Och dessutom i dessa tider av global terrorism?

Snowdens syfte var emellertid inte att sätta stopp för massövervakningen utan att göra allmänheten uppmärksam på vad som pågår. Det är hans stora bidrag. Nu vet vi, även om flera vittnat tidigare om ungefär hur illa det är så har vi nu fått bekräftat hur illa det är. Eftersom vi vet kan vi också försöka skydda oss.

Det är en sorgesam tanke att vårt privatliv har försvunnit och inte kommer åter. Digitaliseringen av våra liv har möjliggjort för myndigheter och företag att se in i våra liv som om vi satt i ett skyltfönster. Företag gör det genom att erbjuda smidiga tjänster för handel och konversation med vänner och bekanta. Myndigheter gör det genom att övervaka dessa tjänster.

I Kina har appen WeChat (Wēixìn, 微信) slagit igenom på bred front. Med den kan du boka hotellrum och restauranger, handla och så vidare. Och gissa om regeringen har full insyn. Genom en enda tjänst har staten skaffat sig full tillgång till både din kommunikation, dina restaurangbesök, dina shoppingvanor och vart du reser.

Folk är förstås medvetna om detta, men precis som i fallet med andra digitala tjänster byter vi vår integritet mot bekvämlighet. Därför är WeChat en så genial tjänst - för staten.

Sättet att skydda sig heter kryptering och VPN-tjänster. Men även här är myndigheterna på jakt. Kampen under det kommande decenniet kommer inte stå mellan massövervakning och ingen massövervakning - den kampen vill jag hävda redan är avgjord - utan handla om huruvida kryptering kan slå igenom hos en bredare allmänhet eller förbjudas helt och hållet.

Vår chans till en gnutta personlig integritet även i den digitala tidsåldern är beroende av vår förmåga att dölja vår kommunikation för statens nyfikna ögon och öron.

Är USA på väg att förlåta Snowden?

Det är tre år sedan Edward Snowden flydde till Hongkong och på ett hotellrum bevittnade effekterna av sitt beslut att läcka massvis med hemlig information om världens mest omfattande, och olagliga, massövervakning av vanligt folk.

USA:s förre justitieminister Eric Holder uttryckte nyligen i ett poddsamtal med en av Barack Obamas tidigare rådgivare David Axelrod att Edward Snowden visserligen begick ett brott men att han ändå "gjorde allmänheten en tjänst" genom att läcka informationen. Läckan, framhöll Holder, startade nämligen en viktig debatt om övervakning.

Snowden själv var inte sen att twittra lite fyndigt om hur tonläget mot honom förändrats sedan 2013. Vi kan konstatera att det är rätt typiskt att politiker blir öppna och ärliga först efter att de har avgått. Detta är förstås inget unikt för USA, så här fungerar det överallt. Det är väl därför som människor framstår som vettigast före och efter de ingår i en regering.

Holders åsikt är förstås ingen officiell ståndpunkt från Obama-administrationen. Jag tror inte att Snowden är på väg att bli förlåten. I alla fall inte än (och skulle Donald Trump vinna valet skjuts det definitivt på framtiden).

Men det är intressant att Holder uttalar ståndpunkten eftersom det ställer frågor om han tyckt så här hela tiden. Förmodligen. Nog för att det är jobbigt för en regering att bli påkommen med byxorna nere, men vissa frågor är principfrågor och vissa debatter är helt enkelt väldigt viktiga.

Den största och viktigaste konsekvensen av Snowdens beslut att läcka är inte att massövervakningen har upphört utan att vi nu vet att den pågår. Därmed har vi också större möjligheter att skydda oss.

De senaste åren har övervaknings- och integritetsdebatten mer eller mindre dött ut. Nu står terrorismen högst på agendan igen, och såväl i andra länder som hemma i Sverige försöker politikerna bjuda över varandra i förslag på mer övervakning.

Utvecklingen går inte i rätt riktning. Men nu vet vi i alla fall hur gränslös såväl lusten som kapaciteten att övervaka oss alla är.

Skydda sig den som kan

Vi kan sluta varna för massövervakningssamhället. Det är redan här. Det är en samhälle där all vår elektroniska kommunikation måste lagras enligt lag, där listor över telefonsamtal vi ringt måste sparas och där det snart upprättas ett register över vem som flyger vart och när (PNR). Sedan tidigare har myndigheterna stenkoll på våra ekonomiska transaktioner, och bankdata kan utan vår tillåtelse utlämnas till främmande makt.

Information är makt. Kontroll är makt. Detta är ett enkelt skäl till att politiker, utan stort folkligt tryck, aldrig själva kommer montera ned den övervakningsapparat de har skapat. Aldrig. Utan det folkliga trycket för en förändring kommer massövervakningen fortsätta att växa i omfattning.

Även frånsett integritetsaspekten, som är min primära invändning mot massövervakning, bör man fråga sig hur pass effektiva systemen är. Vilken nytta all datainsamling egentligen gör. Argumentet från NSA har varit att för att hitta nålarna behöver man hela höstacken. I klartext: myndigheterna behöver info om oss alla för att sortera ut skurkarna.

Det är egentligen ett rätt bisarrt förhållningssätt. Idén att alla måste övervakas för att ett litet fåtal begår brott bryter dels mot vår västerländska rättstradition som förutsätter att det finns misstanke om brott innan någon sätts under polisens eller myndigheternas lupp, dels ger den staten orimligt stora befogenheter.

Det nya informationssamhället och den moderna tekniken har gjort alla medborgare till spårsändare som myndigheterna, såväl i Kina som i USA, Tyskland och Sverige, kan följa och registrera. Allra längst har Kina gått, men det finns skäl att vara orolig för att resten av världen kommer följa efter.

På ett politiskt plan kan vi konstatera att kampen om den personliga integriteten redan är förlorad. Nu handlar det för var och en om att hitta sätt att minimera integritetsintrånget och skydda sig mot statens nyfikna öga.

Läs även:
HAX, HAX2

Apple tar en viktig strid

Den amerikanska underrättelsemyndigheten NSA:s slogan är som bekant "collect it all". Nu vill FBI få möjlighet att göra detsamma.

USA:s regering har krävt att Apple ska hjälpa FBI att kringgå den kryptering som finns i Iphone, detta för att få tillgång till data i en telefon som användes av den gärningsman som låg bakom en dödsskjutning i december. Apple har vägrat, och nu kan saken prövas i domstol.

Frågan handlar inte bara om den federala polisens önskan att få tillgång till en gärningsmans data. Det handlar om alla Iphones i hela världen. Apples VD Tim Cook konstaterar att det "kan få konsekvenser långt bortom den nuvarande rättsfallet" och skriver på Apples hemsida:

The government suggests this tool could only be used once, on one phone. But that's simply not true. Once created, the technique could be used over and over again, on any number of devices. In the physical world, it would be equivalent of a master key, capable of opening hundreds of millions of locks – from restaurants and banks to stores and homes. No reasonable person would find that acceptable. 

Cook sätter fingret på precis vad som står på spel. Det är alla Iphoneanvändares data. Hundratals miljoner människors personliga information.

Det kan aldrig vara ett företags uppgift att försvaga sin egen produkt så att polisen lättare kan komma åt privat information. Denna försvagning skulle givetvis inte bara kunna användas av rättsvårdande myndigheter utan även utnyttjas av kriminella.

Om nu FBI medgav att de med Apples hjälp faktiskt kunde få tillgång till data i alla Iphones där ute, skulle deras argumentation förmodligen börja likna NSA:s: "Jojo, men vi är ju inte intresserade av vanligt folk. Det är kriminella vi söker." Argumentet var inte ett dugg övertygande då och skulle inte vara det nu heller.

Apple har hittills fått stöd av cheferna för Google och WhatsApp. Jag hoppas att fler följer efter. Det är en oerhört viktig strid som Apple nu tar, och det är särskilt betydelsefullt att de är så stora. En liten mobiltillverkare hade kanske inte vågat säga nej till de skräckinjagande amerikanska myndigheterna. Apple vågar, och de vet att de har miljontals fans runt om i världen som hejar på dem just nu.

Denna strid är viktig inte bara principiellt utan också för att om möjligt bromsa utvecklingen med fortsatt utbyggd massövervakning och kontroll på nätet. Kina tar stora steg i fel riktning just nu, och såväl Kina som Ryssland skulle definitivt se en seger för FBI som ett godkännande att ta fullständig kontroll över landets mobilanvändares data.

Apple måste vinna denna fajt.

Kolla även:
Rand Paul om striden mellan Apple och FBI
Se här hur du krypterar din Iphone och din Android-telefon.

Liberty Talk #47 om övervakning och privatliv

På nyårsdagen var jag med i en diskussion över Skype som berörde rätten till ett privatliv och hur vi egentligen bekämpar massövervakningen.

På ringrostig engelska och med effekterna av nyårsnattens bravader i både huvud och kropp, men ändå (ungefär halvvägs in i klippet).

Det är dags att sätta ned foten

Massövergreppen mot kvinnor som skedde på nyårsafton i Köln har skakat om det tyska samhället. Hur kan hundratals män, kanske ett tusental, delta eller se på när ett hundratal kvinnor rånas och blir tafsade på?

Frågan har förstås politisk sprängkraft. Inte för att det var män som utsatte kvinnor för brott utan för att männen enligt polisens signalement var av arabiskt och nordafrikanskt ursprung. Det är hög tid att prata om kulturens och religionens påverkan på kvinnosynen - och på våra samhällen.

I vår del av världen har män och kvinnor lika rättigheter. Så ser det inte ut i Nordafrika eller Mellanöstern. När människor från dessa länder invandrar till EU kommer de till kulturer som ser på kvinnor på ett annat sätt än vad de är vana vid. I synnerhet i Norden och Tyskland förväntas kvinnor vara produktiva i samhället. Här kan kvinnor nå den absoluta toppen i politiken. Danmark och Norge har eller har haft kvinnliga statsministrar, Tyskland en kvinnlig förbundskansler. Vi tar lika rättigheter på allvar, vänder oss till polisen när rättigheter kränks och förväntas få en likabehandling i rättssalen. Kvinnors ställning i Nordamerika, Europa, Australien och delar av Asien är historiskt stark.

Våra samhällen är långt ifrån perfekta. Men de är inga patriarkat. Det är däremot länderna i Mellanöstern och Nordafrika. Värderingar om kvinnors underordning, om mannens roll som familjeöverhuvud och om dennes rätt till kvinnans kropp är vida spridda i dessa länder. Detta har inte bara med islam att göra, vilket Indien är ett tydligt exempel på. Men faktum är att muslimska länder generellt sett är oerhört långt efter västvärlden och det moderna Asien vad beträffar kvinnors rättigheter.

Det vore naivt att tro att personer som invandrar till Europa inte tar sina traditionella värderingar med sig och att det inte fortsätter färga deras kvinnosyn i det nya landet. Självklart är det så, precis som en västerlänning är färgad av sin kultur när denne invandrar till ett annat land. (Även om jag på många sätt gillar Kina väldigt mycket går det inte komma ifrån att jag som svensk ser på vissa företeelser på ett helt annat sätt än kineser.)

Frågan är hur vi bemöter detta i vårt land. Att förneka problemet, eller bli storögt överraskad av incidenter som den i Köln eller för all del även i Sverige, är en dubbel kränkning mot de kvinnor som drabbats och fortsätter att drabbas.

Jag undrar var alla Sveriges feminister är just nu. De som fulla av energi blir rosenrasande över såväl friande våldtäktsdomar som män som sitter bredbent på tunnelbanan. Var är alla blogginlägg? Krönikor? Feministiskt initiativ har inte sagt ett knyst (vilket väl i och för sig är lika bra).

Tystnaden är tyvärr talande. Vissa, som Irena Pozar, svarar på övergreppen i Köln med att twittra att även hon har blivit sexuellt trakasserad av "vita män". Mattias Svensson kallar gärningsmännen för "tyskar". Det finns en så förlamande rädsla för att "gynna fel krafter" att locket läggs på fullt rimliga diskussioner. Somliga borde fråga sig vilka det är som egentligen gynnas av denna konflikträdsla.

Svenska män tillhör de mest jämställda i världen. Det är inte primärt här feministerna borde leta fel och brister. Det finns en betydligt större kamp att ta, nämligen den mot traditionella och direkt människofientliga värderingar.

För vi kan inte fortsätta så här. Vi kan inte trippa på tå samtidigt som kvinnor behandlas som skit mitt framför våra ögon. Vi måste vara ärligare och modigare än så, oavsett vilka det anses "gynna" i det korta perspektivet. Ty att inte stå upp för våra ideal om lika rättigheter, för kvinnors och mäns rätt till den egna kroppen och mot vissa kulturers vidriga sedvänjor och ideal, är att gynna riktigt mörka krafter. Det vore dessutom ett svek mot alla kvinnor. Såväl din syster som din mor och dotter.

Det är dags att sätta ned foten mot riktigt kvinnoförtryck, mot dassiga värderingar och mot alla dem som inbillar sig att de kan äga kvinnor. Ni ska respektera våra lagar och regler, punkt slut.

Läs även:
HAX, Alexandra Ivanov, Patrik Kronqivst, Fnordspotting

MP:s förlorade trovärdighet

Miljöpartiet har inte bara visat sig ryggradslöst i sin kanske främsta profilfråga, migrationen. Partiet har även kastat alla skrupler i övervakningsfrågorna (så här tycker partiet i EU, vilket är en stark kontrast till regeringspartiets hållning).

Sedan MP tog plats i regeringen har det varit knäpptyst om FRA-lagen, om datalagringen och om hela massövervakningen.

MP:s ryggradslöshet visar att det händer något med partier när de kliver in på Rosenbad. Då gäller makten framför allt. Det är inte så oväntat att även det av riksdagspartierna som haft allra högst svansföring i övervakningsfrågorna släpper dem när de får chansen att regera ihop med Socialdemokraterna. Men det ska likafullt uppmärksammas.

MP ska inte slippa undan. Deras svek ska förfölja dem. MP kan nämligen inte uttala sig mot massövervakningen med någon som helst trovärdighet i framtiden. Frågan kommer alltid att bli: "Och vad gjorde ni när ni satt i regeringen?"

Se även: 
Dokument inifrån-dokumentären Asylärende Snowden.

Var inte rädd

Terrorismens styrka är dess blindhet. Oavsett terrorismens ideologiska bakgrund kan den drabba vem som helst, när som helst. Ett äkta par som äter på en restaurang. Ungdomar på en konsert. Mammor med barn på en marknad. Syftet är att sprida skräck och osäkerhet. Just därför ska vi inte forma våra samhällen som om vi vore rädda.

Ja, terrorismen ska givetvis bekämpas. På flera nivåer. Sverige ligger långt efter andra länder i det förebyggande arbetet, vilket konstaterats av både svenska och internationella experter. Alliansen tillsatte en nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Tanken var nog främst att bemöta våldet från de rasideologiska och nationalistiska grupperna, som enligt vissa politiker fortfarande är det stora hotet mot Sverige. Men sedan Mona Sahlin fick jobbet har det i huvudsak handlat om hur vi förhindrar att unga män och kvinnor låter sig rekryteras till världens värsta terrorsekt.

Därutöver måste terrorismen bekämpas med vapenmakt. IS förhandlar inte. Diplomatins väg är definitivt stängd, vilket lämnar ett enda alternativ: våld. IS och dess partners måste krossas och ryckas upp med rötterna. Förhoppningsvis kommer terrordåden i Paris få effekten att västländer mangrant sluter upp. Sverige kan väl tänkas skicka någon genuspolis eller två.

Om olyckan ändå är framme, om terrorns fula tryne visar sig även i Sverige, då får vi precis som amerikanerna, britterna, spanjorerna och fransmännen visa att vi tänker leva våra liv precis som vi alltid har gjort.

Efter en terrorattack ropar polis och underrättelsetjänst alltid på fler befogenheter, vilket inte sällan betyder rätt till mer övervakning (i Storbritannien kräver myndigheterna numera alltid utökad övervakning, alla dagar på året).

Det handlar om övervakning inte bara av misstänkta terrorister utan av dig och mig. Denna diskussion förs nu i både Frankrike och USA, bara två och ett halvt år sedan Edward Snowden avslöjade hur politiker och myndigheter - som ska tjäna folket - ljugit väljarna rakt upp i ansiktet och i hemlighet spionerat på oss.

Det är inte lite fräckt att nukomma och be om fler befogenheter innan offren för attackerna knappt hunnit kallna. Men det är så här de fungerar. Never waste a good crisis. Problemet är att massövervakningen inte fungerar särskilt bra för att upptäcka terrorism. Det är ett oerhört trubbigt verktyg. Vanligt hederligt polisarbete och en vaken allmänhet är normalt det som avvärjer attacker. Idén att man genom att spana på alla människors kommunikation dygnet runt ska hitta terrorister som planerar attentat är i bästa fall naiv. I värsta fall ett tecken på storhetsvansinne.

Det handlar även om vilket samhälle vi vill leva i när hotet från terrorn finns där latent. Vilket "öppet samhälle" är det egentligen vi försvarar om vi ger underrättelsetjänster rätten att snoka i alla hederliga människors privata kommunikation?

I den stora DN-intervjun sa Edward Snowden:

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoritetens rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar.

Snowdens gärning möjliggjorde för människor runt om i världen att bli varse vad våra politiker och myndigheter sysslar med bakom vår rygg. Det gör de fortfarande, och nu vill de ha vårt godkännande för att göra ännu mer.

Nej. Vi ska inte bygga ett samhälle i vilket vi ger efter för vår rädsla. Vi ska inte ha ett samhälle där vi betalar för påstådd trygghet med vår personliga integritet och vårt privatliv. Terroristerna och underrättelsetjänsterna har en sak gemensamt: de profiterar båda på rädda människor. 

Låt den rätte komma in

Reaktionerna på en terrorattack följer ofta ett bekant mönster. Vanliga medborgare tänder ljus och visar sympati med symbolhandlingar. Politiker, däremot, vill visa handlingskraft. I ett uppskruvat känsloläge är det inte alltid det långsiktigt bästa.

Som ett brev på posten lägger politiker nu förslag på utökad massövervakning, skärpta säkerhetskontroller på flygplatser och så vidare. Som om det blir lättare att fånga terrorister för att vanliga resenärer får en krångligare vardag.

Frankrike har en stor säkerhetstjänst. Precis som andra länder har den tillgång till resultaten av den massövervakning som genomförs av allierade. Ändå har Frankrike under året drabbats av ett flertal terrorattentat. Allt går inte att förhindra, inte ens genom att spionera på alla hela tiden.

Vanligt folk få nu alltså betala för säkerhetstjänsternas missar med sin personliga integritet. Det är inte rimligt, i synnerhet inte som massövervakningen inte lyckats förhindra vare sig terrordåden i Paris, London, Madrid eller Moskva. Det är helt enkelt inte effektivt att ta in information om alla hela tiden.

Ändå får vi räkna med att det är mer av samma som kommer att föreslås. I Frankrike finns sedan Charlie Hedbo-attacken en ny långtgående avlyssningslag på ingång. Kampen mot kryptering har pågått länge och attacker som dem i Paris kommer i allmänhetens ögon inte direkt stärka argumentet för vår rätt att kommunicera anonymt. Tyvärr.

Det finns även en annan sida av problematiken som är delvis kopplad till den nuvarande folkvandringen genom Europa. Det handlar om vem som kommer till landet. I Sverige har det nämligen så här i elfte timmen börjat uppmärksammas att syriska pass säljs öppet på nätet. Problemen med passens tillförlitlighet har funnits länge, men det är först nu de senaste dagarna som svenska medier yrvaket har börjat rapportera om detta bekymmer.

Det är inte sällan IS som säljer passen, vilket betyder att Sverige genom en slapp asyl- och migrationspolitik byggd på vackra ord och naiva visioner om att alla är ärliga och snälla, i praktiken hjälper till att delfinansiera världens grymmaste terrorsekt. Så kan vi inte ha det.

Tanken på att det varje vecka eller månad kommer in IS-sympatisörer till Sverige är förfärande och skakande. Säpo har bråda dagar framför sig, men det som oroar mig mest är att vi under så lång tid har haft ett inflöde av människor som inte ens har sökt asyl. De befinner sig redan i Sverige. Att se filmer på svenska IS-krigare som skämtar ger kalla kårar.

EU:s yttre gräns behöver återupprättas. Men i väntan på att det sker måste Sverige värna sin egen säkerhet genom att förstärka gränsen. Vi behöver helt enkelt veta vilka människor som kommer in i landet, och det kommer inte vara möjligt om det fortsätter att komma 10 000 människor varje vecka. Därför måste regeringen kopiera Moderaternas förslag om att avvisa asylsökande som kommit till Sverige via annat EU-land.

Sverige ska inte stänga gränsen. Men vi måste just nu ha bättre koll på vilka som kliver över den.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Frågan som försvann

I en tid när migration och integration är de frågor som dominerar det politiska samtalet har en annan fråga hamnat helt i skuggan. Såväl politiker som journalister och allmänhet struntar helt i den nu.

Jag menar förstås massövervakningen. Frågan var het 2008 när den svenska FRA-lagen klubbades. Den fick ett uppsving igen efter Edward Snowdens avslöjanden om hur omfattande och global massövervakningen (utan brottsmisstanke) av vanligt folk faktiskt är och hur involverat Sverige är i detta finmaskiga övervakningsnät.

Inget riksdagsparti var dock särskilt intresserat av frågan, vilket gjorde att den dog politiskt. I dag har Piratpartiet kapsejsat och Miljöpartiet prioriterar makten framför integritetsfrågan sju dagar i veckan.

Journalisterna orkade inte följa upp Snowdens läckor med konsekvensanalyser på en bredare mänsklig och demokratisk nivå. De ställde alltså inte frågor om vad massövervakningen av oss alla i våra datorer och smarttelefoner, genom våra bankkonton och resvanor, får för konsekvenser för oss som människor. De fördjupade sig aldrig i vad som händer med vår demokrati när statliga myndigheter tillåts arbeta utan insyn och i praktiken bli ett slags stat i staten som ingen har kontroll över. Allra minst folket.

Något som jag tror har försvårat för både journalister och allmänhet att ta tydligare ställning i sakfrågan är att vi genom Snowdens läckor fått kännedom om att alla övervakar alla. Det finns ingen god sida längre. Vi kan inte peka finger åt Ryssland och Kina eftersom USA är det land som övervakar mest. Vi kan inte heller skylla på amerikanerna eftersom EU inte är ett dugg bättre. Kort sagt: They're all at it!

Inget land verkar ta medborgarnas rätt till ett privatliv på allvar. Stormen från folket, som månne fanns där i viss mån 2013, har mojnat (i Sverige nådde den aldrig mer än en lätt kuling). Detta gör att situationen känns närmast hopplös, och det är ett skäl till att jag ägnat frågan så pass lite uppmärksamhet den senaste tiden. Jag har helt enkelt inget hopp om en förändring. Jag ser ingen potential i en vändning som kommer öka människors vrede mot de politiker och myndigheter som tar ifrån dem rätten till ett privatliv. Det enda vi som enskilda medborgare kan göra, är att försöka skydda oss så gott det går.

Ett skäl till denna nedslående situation är att den digitala massövervakningen, olikt alla annan övervakning historiskt, tar vår integritet med ena handen och samtidigt ger oss viss bekvämlighet tillbaka. Staten och företagen erbjuder således något i utbyte för den information den tar från oss. När allmänheten vant sig vid denna bekvämlighet - som när du googlar och din sökinformation sparas, när GPS:en i din telefon kan säga exakt var du är, när ICA vet exakt vad du handlat så att de kan skicka personliga erbjudanden till dig och så vidare - är det oerhört svårt att göra ett case om att massövervakningen måste upphöra. Den är inkorporerad i våra moderna liv nu. Och ingen är gladare än de myndigheter och företag som sitter på informationen.

Det som oroar mig mest är vad som kan tänkas bli nästa steg. Om Kina kommer fungera som inspiration för vilken information som staten får tillgång till om dig, och hur den informationen används politiskt för att öka kontrollen, är vi riktigt illa ute.

Det kan låta som en dystopi. Men om den moderna massövervakningen har visat oss något, är det tyvärr dess förmåga att svälla och växa. I synnerhet när både journalisterna och folket är tysta.

Läs även:
HAX

Vi måste förstå övervakningsmonstret

Datalagringen har uppmärksammats på nytt. DN plockade upp handsken igen efter många års tystnad om övervakningsfrågorna, och tidningen lyckas göra frågan begriplig i sitt reportage. Genom att låta en medarbetare begära ut logguppgifterna från sin teleoperatör lyckas DN visa att våra smarttelefoner loggar oss ungefär en gång i halvtimmen. Dygnet runt.

Är det ett problem att vår teleoperatör vet var vi är? Ja, eftersom våra telefoner följer oss vartän vi går numera, och det är oanständigt med en spårsändare i varje medborgares ficka. Men också eftersom det är varje regims önskan att ha kontroll - och vi vet inte vilken regering Sverige har om 15 år.

Men det slutar inte där. För att dagens massövervakning ska bli begriplig och hotet den utgör mot vårt privatliv och integritet som människor ska bli greppbart, måste vi titta på all övervakning som vi utsätts för i vårt dagliga liv. Mobiltelefonen är bara en komponent.

Utöver att bli spårade via vår mobiltelefon loggas och sparas all vår digitala kommunikation genom det så kallade datalagringsdirektivet som svensk riksdag implementerade med stor entusiasm men undlät att avskaffa när det ogiltigförklarats av EU-domstolen.

Det som lagras är vem vi kommunicerar med och när. Är det ett problem att myndigheter kan begära ut denna information? Ja, men det slutar inte där. Snowdens avslöjanden visar hur pass omfattande NSA:s övervakning är. Deras anställda kan se chatt- och mejlkonversationer i realtid genom programmet XKeyscore (vilket Tysklands regering nu uppges vilja få del av i utbyte mot sitt folks privatliv). Sverige och FRA är en nära samarbetspartner till NSA. Partners hjälper varandra. Utbyter information. Vi kan därför utgå från att svenskars privatliv delas friskt med utländska underrättelsetjänster.

Den senaste tiden har DN, SVT och SR uppmärksammat att utökade säkerhetskontroller vid utvalda flygplatser är planerade - små bitar i ett övervakningspussel som är det moderna samhällets hot mot den personliga integriteten. Vi måste granska alla dessa bitar för att få en helhetsbild av hur oerhört övervakade vi faktiskt är. Ibland in på bara kroppen.

I riksdagen råder bred enighet om att massövervakningen ska fortsätta. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger nej - men V kommer aldrig få inflytande i frågan och MP har i regeringen lagt sig platt för Socialdemokraterna.

Inrikesminister Anders Ygeman försvarar föga förvånande datalagringen. Han lyckas faktiskt med konststycket att hävda att datalagringen är nödvändig för att förhindra att oskyldiga människor döms i våra rättssalar (!). Rimligen borde detta betyda att det i länder som Storbritannien, Belgien och Nederländerna, som alla tagit konsekvensen av EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet, skickar oskyldiga i fängelse på löpande band nu när de inte får datalagra som tidigare.

Jag har varit orolig för utvecklingen i ganska många år nu och börjat misströsta. Just nu känner jag en växande oro för en eskalering. I takt med att alltfler människor upplever otrygghet, att våldsbrotten  i samhället ökar (jo, de ökar) och polisen tycks handfallen, finns risken för att acceptansen för mer övervakning blir större.

Det viktigaste är därför att alla vet vad som pågår. Hur övervakade vi är. Och vilka konsekvenser det kan få för oss som människor. Bara utifrån denna vetskap kan ett frö till motstånd sås. Här har de flesta medier en hemläxa att göra.

Tidigare bloggat:
Politikerna ljög om datalagringen
Massövervakning bygger på rädsla
Massövervakning är ondska

Läs även:
Rick Falkvinge

Riskerna med regeringens terrorbekämpning

Regeringen presenterade i går förslag för att bättre bekämpa terrorismen. Dit hör kriminalisering av resor, träningsläger och pengainsamling i syfte att förbereda eller delta i terrorhandlingar.

Det låter bra. Närmast som en självklarhet. Men svårigheterna är uppenbara, både vad gäller möjligheten att faktiskt lagföra misstänkta och risken för att spaningen blir för bred. Hur ska man bevisa att den som reser till Turkiet, med slutdestination IS-kontrollerat område i Syrien, har för avsikt att strida för terrorgruppen? Eller att den som kommer tillbaka därifrån har gjort sig skyldig till terrorhandlingar? Och kommer alla som reser till länder i närområdet - vilket kan tänkas vara ganska många framöver eftersom antalet syrier och irakier i Sverige har vuxit stadigt under de senaste åren - automatiskt bli misstänkliggjorda?

Självfallet måste polis och säkerhetspolis kunna avlyssna misstänkta terrorister. Men metoderna måste vara proportionerliga och ändamålsenliga. Detta är en ständig avvägning som lagstiftaren har att göra, och mer ofta än sällan tenderar politiker att väga vår säkerhet tyngre än vår personliga integritet. En som är kritisk mot regeringens planer är advokaten Thomas Olsson.

Jag är obotligt skeptisk mot att ge staten större befogenheter i form av övervakning och olika sorters tvångsmedel. Ofta, menar jag, behöver existerande lagstiftning användas bättre innan ny föreslås. Men politiker har ofta bråttom, och en ny lag smäller alltid högre än en mesig förändring i tillämpning av en gammal.

Ivar Arpi, bra i många frågor men tyvärr inte i övervakningsfrågan, menar att Edward Snowdens läckor försvårat säkerhetstjänsternas arbete. Han hänvisar till boken The great war of our time- the CIA's fight against terrorism from Al- Qa'ida to Isis, skriven av den före detta CIA-chefen och Bush-rådgivaren vid den 11 september Michael Morell.

Det är en anmärkningsvärd hänvisning eftersom om det är något vi vet om CIA och NSA, är det att de ljuger och bedrar allmänheten. Hela tiden. Att använda en före detta CIA-chef som sanningsvittne i fråga om de effekter Snowdens avslöjanden av NSA:s globala massövervakning fått är, för att uttrycka det försiktigt, naivt. Säg den chef, nutida eller dåtida, inom underrättelsetjänsten som har ett gott öga till Snowdens gärning.

Utvecklingen är väldigt typisk. Först är politikerna naiva och misslyckas med att bekämpa ett problem innan det växer sig för stort. Sedan växer problemet och kraven på hårdare tag blir allt starkare från allmänheten. Då ökar acceptansen för trubbiga och hårdföra metoder eftersom dessa tolkas som ett uttryck för handlingskraft. Längs vägen går både fri- och rättigheter förlorade. Allt för vår egen säkerhets skull.

Detta ser vi nu ske i fråga om radikalisering i muslimska kretsar. I förorter som Gud, eller i alla fall politikerna, glömde. Detta är ett svek, både mot människorna i dessa områden och mot hela den svenska befolkningen som löper större risk för terrordåd när ingen har koll på radikaliserade unga som reser till Syrien, återvänder för att få vård för att sedan åka tillbaka igen.

Det finns mycket att göra. Vi behöver ha bättre koll på vilka som reser till Sverige, vilka som gömmer sig i den stora strömmen av asylsökande, få stopp på handeln med svenska pass genom att begränsa hur många man kan få ut under en viss tid och mycket annat.

Ivar Arpi har fel när han hävdar att dagens övervakning inte är för stor utan för dålig. Den är för dålig därför att den är för stor. Den som har som mål att samla in allt ser till slut ingenting.

Politikerna ljög om datalagringen

Datalagringsdirektivet, som innebär att staten ålägger teleoperatörerna att lagra all digital kommunikation mellan icke brottsmisstänkta medborgare, må ha fallit i EU. Men i Sverige lyckades politikerna genom en lydig utredare se till att massövervakningen kunde fortsätta. I, som det kallas, "enlighet med svensk lag".

När FRA-lagen skulle röstas igenom varnade kritiker för ändamålsglidning. Syftet var att bekämpa yttre hot, sades det. FRA skulle inte spana på vanliga svenskar. Målet var terrorister och utländska hot mot Sverige. Den amerikanska motsvarigheten NSA sade samma sak om sin verksamhet, men tack vare Edward Snowdens läckor vet vi att de ljugit hela tiden. NSA samlade och samlar fortfarande in mängder av trafikuppgifter från vanliga amerikaner. De ser operatören AT&T som "en partner".

Dessvärre har inget läckt från FRA, så vi vet inte om myndigheten följer svensk lag. Men eftersom FRA-lagen inspirerades av den amerikanska lagstiftningen, och systemet med en nickedockadomstol (edit: Försvarsunderrättelsedomstolen, tack för påpekande från läsare) påminner om den amerikanska motsvarigheten, ser jag tyvärr liten sannolikhet i att FRA skulle sköta sig klanderfritt jämfört med NSA och brittiska GCHQ.

Ett varningens finger om ändamålsglidning höjdes även mot datalagringen. Nu ser det ut som om vi får rätt. Datalagringen skulle, precis som FRA:s och NSA:s massövervakning, inte riktas mot "vanliga medborgare". Systemet är nödvändigt för att bekämpa grov gränsöverskridande brottslighet. Och barnporr, förstås.

Åter igen ser vi hur politikerna visat sig vara kallhamrade lögnare. Skatteverket har använt trafikuppgifter i vanliga taxeringsärenden. Nu är även Tullverket med på tåget. Genom att ha tillgång till alla svenskars digitala kommunikation kan man säkert få tag på en och annan smugglare. Och det är ju kul. Men är det proportionerligt?

Försäkringskassan är också intresserad. I fall av grov ekonomisk brottslighet, även grovt bidragsbrott, vill myndigheten få möjlighet att inhämta information som samlats in med hjälp av den svenska datalagringen. Den datalagring som av EU-domstolen förklarades bryta mot de mänskliga rättigheterna (och därför avskaffades i en rad EU-länder), den datalagring som bara skulle användas för att kunna bekämpa riktigt grov brottslighet - den ska nu alltså användas för att jaga bidragsfuskare.

Vi måste fråga oss vad som blir nästa steg. Ty inbilla er inte att detta är slutet, att politiker och myndigheter kommer nöja sig med detta. Datalagringen är ett smörgåsbord, och det är helt naturligt att fler hungriga vargar kommer vilja ha sin beskärda del av festligheterna. Det vill säga din och min digitala information. Vår integritet är till salu.

Sällan har politiker ljugit så flagrant och öppet och kommit undan med det. Och det är tyst, så tyst, i de svenska medierna. 

Läs även:
HAX, Oisín Cantwell

Det totala övervakningssamhället

Någon påpekade att jag knappt bloggar om massövervakningen längre. Skälet är lika enkelt som det är deprimerande: jag har börjat ge upp.

Över två år har gått sedan Edward Snowden tog sitt livs viktigaste beslut och läckte massvis av hemligstämplade dokument som visade att USA tillsammans med en rad allierade, däribland Sverige, massövervakar hela befolkningar. Hela tiden. Tvärtemot vad NSA:s företrädare hävdat i utfrågningar.

Snowdens läckor visade hur långtgående verktyg NSA och dess partners har utvecklat. Målet är att samla in allt, och de har kommit förfärande långt i denna strävan. Argumentet för rätten att samla in allt, för denna enorma kapacitet, är förstås kampen mot terrorismen. Men verktyget är alldeles för trubbigt för att träffa enskilda skurkar. Det är dig och mig, din partner, dotter och farmor som de samlar in information om. Dygnet runt. I all denna massa ska de sedan hitta skurkar.

I vissa länder ledde Snowdens avslöjanden genast till reaktioner. När det visade sig att USA ägnat sig åt industrispionage mot Brasilien skällde president Roussef ut amerikanerna. När det framkom att även Tysklands förbundskansler Angela Merkels telefon avlyssnats blev frågan om personlig integritet plötsligt viktig även för henne. Men sedan dess har det visat sig att även den tyska staten ägnar sig åt massövervakning av tyska folket.

Här ligger ett viktigt skäl till min pessimism och apati. Det finns inga good guys. Alla övervakar. Alla vill åt vår information. USA har störst kapacitet, vilket gjorde Snowdens läckor särskilt intressanta och viktiga. Men Ryssland gör förstås samma sak. Sverige också. Och Storbritannien är värst i klassen.

Föreställ dig det totala övervakningssamhället där alla dina steg registreras och följs av någon. Det kan vara multinationella företag, Skatteverket, underrättelsetjänster här eller i andra länder. Allt lagras och dina digitala spår kan läggas samman och säga vem du är. Vi är snart där. Den svenska FRA-shoppen är öppen, tvärtemot tidigare löften från vissa politiker med hög svansföring i integritetsfrågor. Det finns således inga gränser för vilka myndigheter som kan tänkas nyttja FRA:s tjänster i framtiden.

Detta skrämmer mig. Rejält. I Kina ser vi nu stegen mot det totala övervakningssamhället. Genom att koppla en social kreditkod till sitt ID-nummer samlas och samkörs register för kreditvärdighet, eventuell brottslighet, politisk pålitlighet och aktivitet på nätet. Myndigheterna får därmed på ett bräde ett tvärsnitt av den enskilde individen. Detta får det kontroversiella projektet Green Dam Youth Escort (绿坝·花季护航) att blekna i jämförelse.

Detta system är varje makthavares våta dröm. Fullständig kontroll. Men vi är ju inte Kina, invänder någon. Här kastar vi inte folk i fängelse för deras åsikter. Även om detta påstående inte riktigt är sant stämmer det att det är en milsvid skillnad mellan Sverige och Kina i detta avseende. Men det är inte poängen. Den som tycker fel saker kan likväl utsättas för olika sanktioner, även i Sverige. Och föreställ dig hur gärna svenska myndigheter skulle vilja ha all information om dig.

Finns det något hopp?

Så länge inte Sverige drabbas av ett terrorattentat tror jag att utvecklingen kommer att tuffa på i en stadig riktning mot mer övervakning, men de mest radikala förslagen kommer inte läggas fram. Skulle en jihadist däremot spränga sig i centrala Malmö eller rikta en attack mot svenska myndigheter kommer förslagen på utökad övervakning att bli spetsigare och mer vågade. Det är så det brukar gå till. Man inför nya lagar medan folk är förbannade, inte kan se klart och vill se handling.

Varken Beatrice Ask eller Morgan Johansson kommer att tveka. Och eftersom det endast är Vänsterpartiet som står för någon som helst kritik mot massövervakningen i dag, kommer radikala åtgärder att röstas igenom om politikerna vill det. Givetvis med blå dunster i form av "integritetsskydd". Vi har sett det förut.

För den enskilde medborgaren återstår bara att försöka skydda sig med anonymiseringstjänster och att tänka efter vad man gör på nätet och hur man gör det. Det är tråkigt att vi har kommit hit. För jag tror inte att utvecklingen kommer att vända.

Tidigare bloggat:
Massövervakning bygger på rädsla
Massövervakning är ondska

Läs även:
Copyriot, The Register

Vart tog övervakningsfrågorna vägen?

För drygt två år sedan läckte Edward Snowden historiskt många hemligstämplade dokument som avslöjade NSA:s globala massövervakning i samverkan med en rad nära allierade. Sverige utpekades som ett av de länder med vilket USA:s underrättelsemyndighet hade ett mycket gott samarbete.

Debatten i USA blev het. Likaså i Tyskland. I Sverige var intresset för massövervakningen däremot svalt. Men för två år sedan fördes åtminstone en diskussion även här om faran med en omfattande statlig övervakning. Vad den gör med oss som människor. Och varför vi som människor bör ha en rätt till personlig integritet.

I dag är det tyst. Knäpptyst. 

Alliansen i opposition säger ingenting. Inte ens Centerpartiet, som minsann antog ett integritetsmanifest (som de sedan gav blanka tusan i när det skulle röstas i riksdagen) säger ett pip. Det är som om Snowdens läckor aldrig hände.

Det riksdagsparti som hållit högst svansföring i integritetsfrågorna är Miljöpartiet. Det var därför inte orimligt att förvänta sig att MP skulle ta strid i en regering i vilken partiet ingår. Miljöpartisterna har dock med stor tydlighet visat att alla utfästelser om att riva upp FRA-lagen och fina ord om att partiet kämpar för den personliga integriteten var ren och skär populism. Det var saker som MP helt riskfritt kunde hävda i opposition.

I opposition drev MP faktiskt en bra politik i integritetsfrågorna. Nu, i regeringsställning, har partiet vikit ned sig fullständigt och låtit Socialdemokraterna, som i likhet med allianspartierna är starka försvarare av massövervakningen, diktera frågan helt och hållet.

Jag hoppas att miljöpartisterna tycker att detta svek var värt det. Alla som på allvar bryr sig om rätten till privat kommunikation kommer att minnas det.

Massövervakningen i USA upphörde - men sedan då?

På söndagskvällen amerikansk tid upphörde den amerikanska statens massövervakning av den egna befolkningen. Senatorn tillika presidentkandidaten Rand Paul såg till att det varken blev en förlängning av Patriot Act eller en ny "reformerad" lag med det käcka namnet USA Freedom Act (roligt att övervakning och repression alltid benämns som "patriotism" och "frihet" i staterna).

Det är förstås endast fråga om en ytterst tillfällig seger. I praktiken betyder det ett glapp på några dagar innan en ny lag är på plats. Det var ändå ett stort ögonblick för Paul, som genom detta kan sägas ha kickat igång sin kampanj. Rand Paul har varit en högljudd kritiker av Patriot Act och NSA:s massövervakning i åratal.

Obama och andra försvarare av massövervakningen har varnat för att landet nu är praktiskt taget blint inför eventuella hot. Det är ännu en i en lång rad av lögner och halvsanningar som den amerikanska administrationen presenterat för allmänheten.

Ty det är precis som Rand Paul säger: Om man vill övervaka någon som är misstänkt för brott, gå till en domstol! Det är just detta som NSA tidigare har vilselett allmänheten genom att hävda att de också gör. Att de inte samlar in uppgifter om alla amerikaners telefonsamtal i bulk.

Snowdens avslöjanden visade att NSA de facto har samlat in all telefon- och internettrafik från alla amerikaner, och genom sina partners även resten av världen, hela tiden. I åratal. Utan Snowden hade NSA:s befogenheter inte ifrågasatts, ty allmänheten hade inte fått veta något. Det hade inte funnits en press att reformera någonting.

Massövervakningen kommer fortsätta. Men sannolikt i en något mindre vulgär form. Det lutar åt att USA får ett system som liknar det datalagringsdirektiv som Sverige implementerade och sedan beslutade behålla, trots att det av EU-domstolen anses bryta mot rätten till privat kommunikation. Det skulle innebära att myndigheterna själva får gå till operatörerna och begära ut trafikuppgifter.

Efter all maktfullkomlighet, alla lögner och halvsanningar från amerikanska politiker och NSA, skulle det inte förvåna mig det minsta om datalagringen fortsätter precis som tidigare. Oavsett vilken reform politikerna kommer överens om.

För vem kan egentligen garantera att så inte sker? NSA har ju ägnat sig åt olaglig massövervakning i ett decennium. Ljugit om det. Och kommit undan med det.

Därför rätten till ett privatliv