Vart tog övervakningsfrågorna vägen?

För drygt två år sedan läckte Edward Snowden historiskt många hemligstämplade dokument som avslöjade NSA:s globala massövervakning i samverkan med en rad nära allierade. Sverige utpekades som ett av de länder med vilket USA:s underrättelsemyndighet hade ett mycket gott samarbete.

Debatten i USA blev het. Likaså i Tyskland. I Sverige var intresset för massövervakningen däremot svalt. Men för två år sedan fördes åtminstone en diskussion även här om faran med en omfattande statlig övervakning. Vad den gör med oss som människor. Och varför vi som människor bör ha en rätt till personlig integritet.

I dag är det tyst. Knäpptyst. 

Alliansen i opposition säger ingenting. Inte ens Centerpartiet, som minsann antog ett integritetsmanifest (som de sedan gav blanka tusan i när det skulle röstas i riksdagen) säger ett pip. Det är som om Snowdens läckor aldrig hände.

Det riksdagsparti som hållit högst svansföring i integritetsfrågorna är Miljöpartiet. Det var därför inte orimligt att förvänta sig att MP skulle ta strid i en regering i vilken partiet ingår. Miljöpartisterna har dock med stor tydlighet visat att alla utfästelser om att riva upp FRA-lagen och fina ord om att partiet kämpar för den personliga integriteten var ren och skär populism. Det var saker som MP helt riskfritt kunde hävda i opposition.

I opposition drev MP faktiskt en bra politik i integritetsfrågorna. Nu, i regeringsställning, har partiet vikit ned sig fullständigt och låtit Socialdemokraterna, som i likhet med allianspartierna är starka försvarare av massövervakningen, diktera frågan helt och hållet.

Jag hoppas att miljöpartisterna tycker att detta svek var värt det. Alla som på allvar bryr sig om rätten till privat kommunikation kommer att minnas det.