En farlig kvinna som tänker själv

I ett land där nästintill all offentlig diskussion i någon mån handlar om genusperspektiv, normkritik och om behovet av att politiken ställer våra liv tillrätta, är det minst sagt befriande att läsa en sådan här text skriven av en kvinna som bryter mot det som anses normbrytande och därmed gott.

Det är alltså inte en politiskt korrekt fjortisfeminist som Zara Larsson utan en vuxen kvinna som har skrivit om hur hon och hennes man delar på sysslorna utifrån vad som brukar anses traditionellt manligt och kvinnligt. Inte för att de måste utan för att det föll sig bäst så. Båda är nöjda. Bättre kan vuxna människors spontana samvaro knappast beskrivas.

Det som är intressant är att hennes debattartikel anses så provocerande. Här kommer alltså en kvinna som säger att hon väljer att leva sitt liv som hon själv vill. Något feminister borde hylla, kan man tycka. Men hon säger fel saker. Hon säger nämligen att hon hellre är hemma med barnen än jobbar, tycker om att laga mat medan maken pysslar med bilen och bygger verandan, och trivs i ett förhållande där hemmasysslorna fördelas traditionellt. Därmed blev hon genast ett villebråd för de politiskt korrekta feministerna.

Jag skulle gissa att de flesta i dag placerar sig någonstans på skalan mellan denna traditionella indelning av kvinnliga och manliga göromål och det moderna "föredömet" med totalt jämn fördelning av alla sysslor (ja, i alla fall de traditionellt kvinnliga).

Hemma hos mig delar vi lika på det mesta eftersom vi gör det bra ihop. Men min fru har en mer traditionell syn på vad som är en kvinnas uppgift, vilket lär visa sig när familjen växer någon gång i framtiden. Ska jag i detta läge köra över henne och hävda att så gör vi minsann inte i vårt nya, upplysta Sverige? Skulle inte tro det.

Men, invänder någon: ingen tvingas väl dela på städning, bakning och matlagning hemma? Vi har ju inga genuspoliser som gör hembesök för att se till att det går rätt till? Nej, men de par som inte följer den nya normen skuldbeläggs av politiker och medier på ett obehagligt sätt.

Politiker, myndigheter och medier har ett gemensamt fokus: jämlikhet. Tillsammans är de mäktiga. Har du någonsin sett ett nyhetsinslag i svensk TV de senaste 15 åren som handlar om rätten att bestämma mer över sitt eget liv och inte om behovet av att politiken ska styra och ställa mer? Den vinkeln finns över huvud taget inte, och det blir väldigt tydligt i frågan om jämställdhet då journalister ständigt problematiserar uttaget av föräldraledighet utifrån att pappor inte tar sitt ansvar, att politikerna måste tvinga dem att ta ut sin föräldraledighet och att familjen egentligen tillhör samhället.

De riktiga genuspoliserna finns på tidningsredaktionerna, i nyhetsstudion, i riksdagen och i allehanda organisationer. Tillsammans försöker de bestämma hur du och jag ska leva våra liv. Allt detta under den förrädiska parollen att alla måste få vara sig själva.