Politiker måste sluta syssla med trams

Sverige står inför en rad stora bekymmer på både kort och lång sikt. En perfekt storm av misslyckanden, omständigheter och självförvållade problem har gjort att dagens och framtidens politiker kommer tvingas slåss på flera fronter samtidigt. Det är bostadskrisen, rekryteringspaniken inom vården och socialtjänsten, polisens kris, det växande utanförskapet, kvinnoförtrycket i landets förorter och så vidare.

Allt detta måste bemötas med vettig politik i någon mån (ibland är lösningen mindre politik, men även detta kräver i förstone politiska beslut). Vad gör då politikerna? Jo, de fortsätter att fokusera på trams och symbolfrågor. Med i senaste budgeten, där det sparades friskt för att komma i närheten av balans efter de enorma hål som migrationspolitiken grävt, fanns det vänsterpartistiska förslaget om gratis glasögon till barn. En oerhört märklig prioritering.

Under onsdagen presenterade regeringens utredare förslaget på en diskrimineringsnämnd. Tanken är att den som känner sig diskriminerad ska kunna vända sig dit i stället för att få upprättelse i domstol. Utredaren Anna Karin Lundin säger att "det är svårt att gå till domstol utan juridisk hjälp, juridisk hjälp kostar pengar, och man riskerar också att få betala motpartens rättegångskostnader."

Ja? Det är så det fungerar i en rättsstat. Bevisen för en påstådd händelse ska prövas av en rättslig instans. Förloraren får betala. Nyligen förlorade familjen till en mördad kvinna i domstol. Saken gällde ett skadestånd för den smärta som de efterlevande åsamkats. Familjen förlorade och tvingas därmed betala mördarens rättegångskostnader. Oanständigt? Det kan man tycka i detta enskilda fall, men frågan är om alternativet hade varit en "skadestånd för mordoffers anhöriga"-nämnd? Varför inte inrätta en misshandelsnämnd, en rånnämnd och en kasta gatsten på polisen-nämnd?

Ännu ett annat exempel på hur den sittande regeringen ägnar sig åt trams i stället för de viktiga kärnuppgifterna är att den föreslår en ny jämställdhetsmyndighet. Gudrun Schyman, som länge drivit kravet, jublar. Eftersom Göteborg har ett nationellt sekretariat för genusforskning väntas myndigheten hamna där. 75 anställda, säkert samtliga med genusutbildningar i sin Fjällrävenryggsäck, ska därmed ägna dagarna åt "professionell styrning", enligt den ansvariga ministern.

Svenska politiker har under alldeles för lång tid vant sig vid att syssla med trams. Även när landets basala funktioner - polis, vård, skola, bostadsförsörjning - är i kris eller under mycket hård press väljer alltså den rödgröna regeringen att lägga krut på symbolpolitik och rent strunt.

Det skulle inte förvåna om Sveriges regering och riksdag vid ett akut krigshot skulle ägna tiden åt att debattera fler pappadagar i föräldraförsäkringen och krafttag mot så kallad sexistisk reklam. Det tycks nämligen alltid finnas tid över för trams. 

Har du sagt anus får du säga genus

Åhléns har dragit igång en kampanj (YouTube). Den handlar om "klädmaktsordningen". Vet du inte vad det är? Bra, ett nykterhetstecken. Då har du förmodligen läst något annat än Feministiskt perspektiv, genusvetenskap och Nyheter24 i ditt liv.

Idén går i korthet ut på att typiskt kvinnliga kläder värderas lägre än manliga. Därför vill Åhléns "bryta klädmaktsordningen". Om man ska vara konsekvent är det väl över huvud taget fel att ens kalla kläder kvinnliga och manliga, feminina och maskulina? Här begår Åhléns ett stort övergrepp på alla som vill klä sig gränsöverskridande.

Åhléns har alltså klampat in i det feministiska köket och vill nu sitta runt bordet bland övriga politiskt korrekta. Så här fungerar vår samtid. Inget upplevt problem är för litet för att inte kunna fogas till "könsmaktsordningen", "patriarkatet" eller någon annan föga passande beskrivning av världens mest jämställda land. Normkritiken blir ett slags metod för att åtgärda "problemet".

Grejen med normkritik är att den kan definieras hur som helst och användas var som helst på vad som helst. Det räcker egentligen att stoppa en kryddnejlika i urinröret och klampa omkring i senapsgula galonbyxor så är du normkritisk. Mot något.

Men normkritiken kan också bli en norm. Detta försökte UR-journalisten Per-Axel Jansson uppmärksamma i ett normkritiskt reportage om normkritik, men det gick inte för sig. Cheferna satte sig på tvärn och Jansson slutade på UR.

UR:s produktionschef Elin Anderson får frågor om detta i Sveriges Radio och har betänkligt svårt att svara på frågor om normkritik och identitetspolitik (lyssna!). Den bild som framträder av Utbildningsradion är en sektliknande tillvaro där interna utbildningar skolar personalen i en normkritisk och identitetspolitisk riktning och där debatt eller avvikande åsikter inte tillåts.

Det går att ana att liknande utbildningar kan tänkas ligga bakom uppkomsten av Åhléns kampanj. Lyckligtvis finns det på en fri marknad fler företag att välja bland när vi ska handla. Som konsumenter kan vi alltid rösta med plånboken.

Läs även:
Dan Korn

Feminismen och det rabiata manshatet

Feministen Cissi Wallin skriver i Metro att vi män måste skärpa oss, "kavla upp ärmarna lite grann och bidra". Bidra med vad, undrar du.

Jo, Wallin tycker att män måste släppa fram kvinnor mer. Givetvis inte mot bakgrund av en enskild kvinnas kompetens utan just för att hon är kvinna. Detta är inget annat än en nedlåtande syn på både kvinnor och män. Vi är våra kön, inget mer. Tydligen.

Metro är ett tillhåll för just sådana texter. Korta men väldigt arga krönikor som handlar om hur hemska (och, ironiskt nog, arga) män är. Dessa krönikor beskriver alltid män som ett kollektiv, som en homogen grupp som har makten i samhället, styr och ställer. Skulden för vad vissa män gör är sålunda kollektiv, alla män måste "skärpa sig".

Ofta tas utgångspunkt i något som skribenten upplevt på tunnelbanan eller bussen när hon tagit selfies, sminkat sig eller beundrat sin nya MK-väska och samtidigt stört sig på en enskild mans beteende. Texterna är uteslutande skrivna av privilegierade medelklasskvinnor i storstan som aldrig kan föreställa sig hur riktigt kvinnoförtryck i länder som Afghanistan, Somalia eller Jemen tar sig i uttryck (tvärtom välkomnar de gärna män från just dessa länder, och då är problemet med kvinnoförtryck plötsligt inget att diskutera längre).

Dessa krönikor ska likna ett slags öppet brev till alla män, men det är en fasad. Manshataren vill egentligen bara skriva av sig. Wallin låter ilskan tala till alla män som hon tycker så illa om:

Du är ingen utsatt och missförstådd stackare som fallit offer för elaka feminister som vill trycka ner din manlighet. Du är bara lat. Och rädd. Kanske för reell förändring? Herregud tänk dig ett samhälle där alla får verka och finnas på lika villkor även i praktiken!

Cissi Wallin insinuerar att kvinnor inte får verka på lika villkor i Sverige. Det är förstås rent nonsens, och ett hån mot alla kvinnor som lever i länder där det faktiskt råder omfattande diskriminering i lagen. I samma krönika anklagar hon män för att ha "tappat greppet om statistik och fakta".  Hej och hå.

Wallin upprörs över att det bara är kvinnor som engagerar sig för viktiga saker:

[En] massa gnälliga män som tycker synd om sig själva i stället för att kavla upp ärmarna för feminism. "Men det är ju klart - ideellt arbete mot kvinnovåld eller liknande är ju en "tjejgrej". Att sitta på anonyma nätforum och skriva långa konspirationsteorier om statsfeminister som styr landet - "killgöra"?

"Det är synd om män också", skriver Wallin ironiskt och avslutar med slutklämmen: "Kanske allra mest för att passivitet och självömkan tycks vara en epidemi bland stora delar av den manliga befolkningen."

Hela texten är oförskämd och arrogant, men i styckena citerade ovan kliver Cissi Wallin över någon sorts anständighetsgräns. En gräns hon visserligen kanske aldrig har befunnit sig på rätt sida om.

Wallin menar alltså att det enda den manliga befolkningen gör är att sitta på nätforum och skriva trams. Om så vore fallet är frågan hur män hinner arbeta mer än kvinnor, ta livet av sig oftare än kvinnor och dö i arbetsplatsolyckor mångfalt oftare än kvinnor. Hur ungdomsidrotten skulle se ut utan alla manliga ideella ledare kan vi också fråga oss.

Män är inte latare än kvinnor, det finns över huvud taget inget stöd för ett sådant påstående. Kanske vet Wallin rent av om detta, men fakta spelar ingen roll när manshatet tar överhanden vid tangentbordet. Då gäller det att ösa på.

Den sortens feminism som Cissi Wallin visar prov på i sina många feminismkrönikor (det går tretton på dussinet) tror jag har väldigt litet stöd i befolkningen. Oavsett kön.

Vanliga, rekorderliga kvinnor är inte manshatare. De ser inte maktstrukturer i tvättstugan, de ser skillnad på enskilda män och hela den manliga befolkningen och de ser också skillnad på Sverige och Afghanistan.

Cissi Wallin tillhör en gapig men liten minoritet som av någon anledning får breda ut sig i krönikor i några av landets största tidningar. Det är trots allt lite trösterikt.

Trygga Sverige prioriterar

För fler, se:
Fablernas

Politiskt korrekt musik förklädd till jämställdhet

Emmabodafestivalen har i åratal kritiserats för att vara för mansdominerad. Feministerna har lyckats få andra festivaler att i högre grad börja boka artister utifrån vad de har mellan benen, men denna lilla festival vägrar envist att rätta in sig i ledet.

DN skriver om saken i söndagens DN Kultur. Bara rubriken, "Mysfestivalen som blev kontroversiell", är lite avslöjande. Kontroversiell för vem? Jo, för kulturskribenter, genusvetare och människor med alldeles för mycket fritid.

Allt ska ju vara jämställt nu. Om någon går emot denna strikta norm om att genusmärka och jämställdsanpassa all verksamhet tar det hus i helvete. Fråga Emmabodafestivalens festivalgeneral Håkan Karlsson. Han fick ta emot kritik när rapparen Mr Cool bokades häromåret. En namninsamling startades och Facebook-grupper mot bokningen bildades. Artisten i fråga anklagades nämligen för att ha skrivit "kontroversiella texter" innehållande rasism, sexism och homofobi (något som säkert gör Mr Cool helt unik i rappvärlden).

Kristina Wicksell, som startade föreningen Jämställd Festival, menar att "Emmaboda inte tog ansvar för bokningen av Mr Cool". Att "inte ta ansvar" var alltså att boka en artist som vissa aktivister inte gillade.

Håkan Karlsson har gjort det de flesta inte orkar med när de iskalla genusvindarna blåser: han har stått på sig.

Vi bokar det vi tycker om och det som passar. Vi gör en fest för oss själva. Detta intresserar oss inte ett dugg. Jag respekterar verkligen jämställdhetsideal, men det är inget jag kan lägga in i mitt arbete och jag är stolt över att jag inte gör det.

"Jämställdhet handlar om rättvisa och demokrati", tycker Kristina Wicksell. Men sådant får hon gagga om någon annanstans. Festivaler ska handla om bra musik och schyssta fester, inte att lyckas boka ett visst antal procent kvinnliga artister. Politiskt korrekt musik bör vi säga tack men nej tack till.

Det är dessutom anmärkningsvärt hur nyvänsterns feminister hycklar. När Adam Tensta sjunger om "bitches", "niggers" och "hoes" hörs inga protester. Han är en hjälte. När Kartellen hyllar våldet som politiskt redskap hyllas de på kultursidorna och ges plats i public service. De protesterar bara mot en orättfärdig samhällsordning.

Precis som vanligt kan vi konstatera att det handlar om något annat än vad som förespeglas. 

En farlig kvinna som tänker själv

I ett land där nästintill all offentlig diskussion i någon mån handlar om genusperspektiv, normkritik och om behovet av att politiken ställer våra liv tillrätta, är det minst sagt befriande att läsa en sådan här text skriven av en kvinna som bryter mot det som anses normbrytande och därmed gott.

Det är alltså inte en politiskt korrekt fjortisfeminist som Zara Larsson utan en vuxen kvinna som har skrivit om hur hon och hennes man delar på sysslorna utifrån vad som brukar anses traditionellt manligt och kvinnligt. Inte för att de måste utan för att det föll sig bäst så. Båda är nöjda. Bättre kan vuxna människors spontana samvaro knappast beskrivas.

Det som är intressant är att hennes debattartikel anses så provocerande. Här kommer alltså en kvinna som säger att hon väljer att leva sitt liv som hon själv vill. Något feminister borde hylla, kan man tycka. Men hon säger fel saker. Hon säger nämligen att hon hellre är hemma med barnen än jobbar, tycker om att laga mat medan maken pysslar med bilen och bygger verandan, och trivs i ett förhållande där hemmasysslorna fördelas traditionellt. Därmed blev hon genast ett villebråd för de politiskt korrekta feministerna.

Jag skulle gissa att de flesta i dag placerar sig någonstans på skalan mellan denna traditionella indelning av kvinnliga och manliga göromål och det moderna "föredömet" med totalt jämn fördelning av alla sysslor (ja, i alla fall de traditionellt kvinnliga).

Hemma hos mig delar vi lika på det mesta eftersom vi gör det bra ihop. Men min fru har en mer traditionell syn på vad som är en kvinnas uppgift, vilket lär visa sig när familjen växer någon gång i framtiden. Ska jag i detta läge köra över henne och hävda att så gör vi minsann inte i vårt nya, upplysta Sverige? Skulle inte tro det.

Men, invänder någon: ingen tvingas väl dela på städning, bakning och matlagning hemma? Vi har ju inga genuspoliser som gör hembesök för att se till att det går rätt till? Nej, men de par som inte följer den nya normen skuldbeläggs av politiker och medier på ett obehagligt sätt.

Politiker, myndigheter och medier har ett gemensamt fokus: jämlikhet. Tillsammans är de mäktiga. Har du någonsin sett ett nyhetsinslag i svensk TV de senaste 15 åren som handlar om rätten att bestämma mer över sitt eget liv och inte om behovet av att politiken ska styra och ställa mer? Den vinkeln finns över huvud taget inte, och det blir väldigt tydligt i frågan om jämställdhet då journalister ständigt problematiserar uttaget av föräldraledighet utifrån att pappor inte tar sitt ansvar, att politikerna måste tvinga dem att ta ut sin föräldraledighet och att familjen egentligen tillhör samhället.

De riktiga genuspoliserna finns på tidningsredaktionerna, i nyhetsstudion, i riksdagen och i allehanda organisationer. Tillsammans försöker de bestämma hur du och jag ska leva våra liv. Allt detta under den förrädiska parollen att alla måste få vara sig själva.

För det är bara Regn hos mig...

Att historien ska skrivas om för att passa dagens normkritiska feminister är redan känt. Nu vill de politiskt korrekta även påverka samtiden och framtiden. Ty äntligen finns nämligen normkritisk korrekturläsning.

Genusredaktörernas mål är att "hjälpa författare att skapa mer inkluderande texter". En av de aktiva heter Elin Regn. Enligt henne finns det "absolut ett intresse och en nyfikenhet". Jag kan bara hoppas att denna nyfikenhet påminner om den efter en trafikolycka. För inte kan väl författare och skribenter vid sunda vätskor vilja att någon annan refuserar ord och tankar i deras texter?

Målet är förstås att "komma åt" stereotypa karaktärer och patriarkala maktstrukturer. Författare ska lära sig att skriva på rätt sätt, helt enkelt. Använda "hen" i stället för "man". Inte lyfta fram män för mycket. Helst ha minoriteter i huvudrollen.

Efter granskningen får författaren avgöra om den vill följa genusredaktörens ändringar eller ej (så generöst!).

Nä, nu känner jag plötsligt ett sådant där behov av att resa långt bort igen...

Regeringen skärper kontrollen över läromedlen

Regeringen vill skärpa den politiska kontrollen av skolans läromedel. Utbildningsminister Gustav Fridolin har träfffat läromedelsföretagen för att diskutera saken. Målet är att läromedlen ska bli mer jämställda.

Bakgrunden är DN:s granskning av "ojämlikheten i skolans historieböcker". De innerhåller för få kvinnor, hävdas det. Här ser vi ett typiskt exempel på när någon, i detta fall landets största morgontidning, gör en undersökning och presenterar en problembeskrivning som politiker sedan står i givakt för att hitta en lösning på medelst lite mer kontroll.

I dag görs ingen noggrann granskning av läromedlen innan de publiceras. Detta vill Fridolin ändra på. Hädanefter ska Skolverket och Skolinspektionen granska böckerna i förväg (eller, som det uttrycks, förlagen ska "arbeta nära Skolverket").

I vanlig ordning vill politikerna ha kontroll. Och aldrig är människor så lätta att forma som i skolan. Miljöpartiet och Socialdemokraterna ser möjligheten att med DN:s granskning som fond utöka den politiska kontrollen av grundskolans läromedel.

Vi kommer all sannolikhet att få en inofficiell genusmärkning av böckerna framgent. Förlagen kommer veta att akta sig för att inte följa den officiella normkritiska linjen och uppmanas att tillhandahålla läromedel som är politiskt korrekta.

Det konkreta resultatet av detta får vi invänta. Risken är uppenbar att förlagen anpassar exempelvis historielitteraturen efter vad som anses PK, inte vad som är en relevant och korrekt beskrivning av historiska händelser.

Så stärker man den politiska kontrollen över vad barn får läsa i skolan. Det rimmar onekligen lite illa med Fridolins påstående att han hyser ett så stort förtroende för landets lärare.

Tidigare bloggat:
En feministisk historia

En feministisk historia

DN har låtit granska historieböcker och gjort upptäckten att de domineras av män. Detta är tidningens toppnyhet i dag. Tillfrågade historiker säger sig vara "bedrövade" och kallar resultatet "chockerande" och "upprörande".

Tidsandan spelar roll för hur vi ser på historien. I dag är det kvinnans roll i samhället, kvinnans roll inom kulturen, kvinnans roll på arbetsmarknaden och kvinnans roll i alla tänkbara sammanhang som stöts och blöts i alla möjliga fora. Målet tycks vara att prioritera kvinnans plats, att lyfta fram henne, och ifrågasätta varför män "tar plats".

I fallet med kvinnans roll i historieböckerna blir detta lite problematiskt. Ty vad är egentligen en korrekt eller rättvis skildring av historien? Det brukar sägas att vinnaren skriver historien, och sällan har en kliché stämt så bra. Det är delvis förklaringen till att skoleleverna pumpas fulla av information om nazismen, Hitler och Förintelsen men lämnas tämligen ovetande om segrarmakten Sovjetunionens kriminella historia.

Nu anklagas alltså historielitteraturen i grundskolan för att ignorera kvinnor. En av eleverna, som hellre använder sig av internet för att söka information, säger:

"Men om jag bara läste i historieböckerna skulle jag inte veta något om kvinnor. Jag hade inte velat lära mig något om historia om det bara handlade om män."

Detta är en underlig utgångspunkt för att lära mer om ett ämne. Med denna logik skulle det faktum att historiens mest kända matematiker är män innebära att eleven inte vill lära sig något om matematik. Feminismen är bisarr ibland.

Självfallet finns luckor i all kurslitteratur. Det är inte möjligt att täcka in hela världshistorien i en tunn kursbok avsedd för högstadiet. Det begriper nog de flesta. Vi måste därför utgå från att lärarna kompletterar litteraturen med egna utläggningar och kanske annan media. Lyfter in fler perspektiv, utmanar eleverna att ifrågasätta och förbjupa sig.

I ett samhällsklimat där krav ställs på att män ska ge plats åt kvinnor, och där politiker driver på för att feministiska perspektiv ("kunskap") ska pressas in på alla områden, finns en risk för att skolan kommer att bli en måltavla.

I alla tider har makthavare sökt påverka befolkningen genom att kontrollera informationen. Skolan är förstås ett effektivt verktyg för detta eftersom den är obligatorisk och barn är mer lättpåverkade än vuxna. Vi kan därför räkna med att den nya feministiska regeringen kommer se över frågan hur feminismen kan få mer genomslag i den svenska skolan.

DN:s undersökning kan inte tolkas på något annat sätt än att tidningen anser att historien måste skrivas om. Med feministiska glasögon. Lita på att det står många i kö för att få bidra till det.

Sverige 2014

Den feministiska "öppenheten"

"Feminism lägger inte locket på, den öppnar upp." Det säger Louise Peterhoff, som har en framträdande roll i den politiska SVT-dramaserien Blå ögon, i en intervju i SvD.

På frågan om hur hon röstade i senaste valet svarar hon Fi. Peterhoff menar att feminism handlar om att "aktivt ta på sig de glasögon som gör att man ser vilka ojämlikheter som finns, överallt" och tillägger:

Hon beskriver ... hur mycket som kan ifrågasättas om man skärper det feministiska seendet. Bedyrar att upptäckterna brukar falla i god jord. Varken kolleger eller regissörer suckar, tycker att hon är jobbig.

Detta kan förstås bero på att hon som skådespelare, i likhet med journalisterna, verkar i en synnerligen vänsterdominerad bransch. Där defaultläget är att vara feminist, socialist eller i alla fall någon sorts allmän vänster. Detta är dock inte en rättvis bild av hur resten av samhället ser ut.

Journalister och skådespelare verkar inom politiskt homogena branscher. Det gör att många har svårt att förstå och ännu svårare att hantera att det finns människor som tycker annorlunda. Som inte är feminister. Som inte gillar kvotering eller att politiker ska bestämma hur vi fördelar tiden med barnen, bland mycket annat. Det blir ett slags ilsket uppvaknande för dem när de inser att jo, det finns många som är för jämställdhet mellan könen men inte ställer upp på den radikalfeministiska verklighetsbeskrivningen.

Påståendet att feminismen "öppnar upp" ter sig lite besynnerligt. I Sverige är det ju feministerna som vill förbjuda och reglera sådant de inte gillar. Det visar sig i allt från förbud mot porr och strippklubbar till att påtvinga alla som inte håller med de feministiska glasögonen genom obligatoriska utbildningar, kurser och genuscertifieringar. Detta är själva motsatsen till öppenhet och tolerans. Det är att påtvinga andra ens egen världsbild.

Gudrun Schyman har beskrivit sin feministiska kamp som en rörelse som erbjuder en öppen hand, inte en knuten näve. Men detta är alltså en falsk bild. Det är en intolerant och närmast auktoritär rörelse som Schyman leder och som Peterhoff röstade på. Den tar bara hänsyn till människors olikheter om dessa olikheter är acceptabla ur ett feministiskt perspektiv. Annars ska de åtgärdas.

Ingen ska komma undan denna feministiska våg. Vi ska bete oss rätt. Prata rätt. Tänka rätt. Detta är feminismens mål, och det har ytterst lite med öppenhet och tolerans men desto mer med makt att göra.

I slutändan handlar feminismen, precis som all politik, om att bestämma över andra.

 Via Toklandet. 

Kan Piratpartiet kanske driva piratfrågor nu?

Anna Troberg avgår som ordförande för Piratpartiet. Beslutet känns inte oväntat efter en längre tid av interna stridigheter och olika uppfattningar om partiets framtida färdriktning.

Partiledare kommer och går. Det är inget konstigt med det, i synnerhet inte efter två katastrofval som PP gjorde i både EU- och riksdagsvalet. Det anmärkningsvärda i detta fall är snarare sättet på vilket Troberg lämnar. Enligt Troberg har hon nämligen utsatts för homofobi.

Anna Troberg säger till Ekot att en del i partistyrelsen inte ställer upp på alla människors lika värde. Det är en oerhört allvarlig anklagelse som sannolikt inte lär få stå oemotsagd. När jag läser mer om saken i hennes långa blogginlägg börjar jag förstå hur det förmodligen ligger till. Troberg har velat göra PP till ett hbtq-parti. Hbtq-rättigheter är hennes verkliga hjärtefråga.

Troberg skriver om "en oroväckande brist på empati" och om ett parti i vilket vissa inte vill tala om lika rättigheter för alla. Min gissning - ty det kan bara vara en gissning eftersom jag inte är partimedlem eller har tillgång till de interna diskussionerna (även om jag såklart får höra saker) - är att Trobergs entusiasm för hbtq-frågor inte har mötts med den entusiasm och de applåder som hon önskat. Jag har svårt att tro att PP skulle vara drabbat av mycket mer sexism och "hbtq-fobi" än andra politiska partier. Faktiskt.

Personligen har jag sett med viss förfäran på när PP börjat förvandlas till något slags lila Feministiskt initiativ eller en partipolitisk version av RFSL. Partiets styrka har varit dess fokus på piratfrågorna - friheten på internet, rätten till personlig integritet, kamp mot massövervakning och storebrorsfasoner och fräscha idéer på bland annat upphovsrättsområdet. Under de senaste åren har hbtq skymt dessa frågor. Som hbtq-parti kan PP dessutom aldrig bli bättre än vissa partier på vänsterkanten. Det är således inget framgångsrikt recept.

En misslyckad valkampanj i EU-valet och en helt obegriplig kampanj i riksdagsvalet förstärkte bara bilden av ett vilset parti som inte vet vad det vill.

Så... efter denna tid av piratpartistisk hbtq-aktivism blir min fråga: kan Piratpartiet kanske börja driva piratfrågor igen nu? Det skulle kännas kul.

Läs även:
HAX

Eh... va?

Ung och svag - men framför allt kränkt!

Det sker en sorts rörelse i samhället som leder bort från förnuft och rationalitet. I dess ställe ser vi ett fokus på känslor och en strävan efter renhet (ett tema jag berört brett tidigare). Samhället ska renas från allt som kan upplevas negativt av enskilda individer.

Unga som växer upp i dag, som har det bättre ställt materiellt och har fler valmöjligheter i livet än tidigare generationer kunnat drömma om, förväntas känna sig diskriminerade, utsållade och svaga bara för att de är unga. Det talas i den allmänna debatten om unga som en "svag grupp". Svag på arbertsmarknaden, svag på bostadsmarknaden och tro fan om den inte är svag överallt annars också.

Det är synd om unga, helt enkelt. Men framför allt är ungdomen kränkt. Kränkt över underklädesreklam som "objektifierar" kvinnor. Kränkt över dåliga betyg. Kränkt över att inte alla tycker likadant. Kränkt över att inte få en egen bostad när de fyller 18. Kränkt över... ja, ni förstår.

Upprördheten verkar inte alls lika stor bland äldre generationer. Jag har aldrig hört kvinnor i min mors generation uppröras över att det visas smala H&M-modeller i TV-reklamen eller på reklamskyltar på busshållplatsen. För den yngre generationen verkar det däremot vara ett jätteproblem. Ty de måste jämföra sig med modellerna och (obligatoriskt) må dåligt av dem. Har unga i dag inget försvar?

Kanske är det så enkelt att tidigare generationer lärt sig att uppskatta det de har, tåla olikheter, fokusera på annat än bara sig själva hela tiden och ta de smockor som livet faktiskt delar ut ibland. Många unga verkar i dag väldigt upptagna med att leta efter saker de kan känna sig besvärade och kränkta av.

Jag ser detta som en typ av intolerans. Vilket är ironiskt i sig eftersom det inte sällan är de individer som saluför sig själva som så oerhört toleranta och öppna som samtidigt flyger i taket över en nyöppnad strippklubb eller att en politiker inte velat definiera sig som feminist.

Om man ska tro denna artikel i The Federalist är detta ingalunda ett svenskt fenomen. Kanske kan det kallas västerländskt, den del av världen där kvinnor har det som allra bäst. Samma debatt pågår i USA.

Kränkhets- och diskrimineringsindustrin är en farsot som sveper över Sverige. Den träffar stort och smått. Den handlar om att anmäla chokladgodis, klippa i gammal barnlitteratur men också att göra ändringar i språket så att ingen riskerar att ta illa upp av sättet på vilket vi pratar (därför ska vi inte säga "kvinna" längre utan "fittbärare", inte säga "man" utan "en" eller "hen"). En kampmetod är att helt sonika stämpla företeelser som rasistiska och sexistiska och därmed något som ingen kan försvara (ett aktuellt exempel på detta är att Dataspelsbranschen nu ska utreda möjligheterna att normkritiskt märka TV- och datorspel).

Tyvärr fungerar det oftast. Företag backar. Politiker pudlar. Alla anpassar sig efter den arga feministiska mobben. The Federalist föreslår ett motgrepp: Sluta be om ursäkt. De lättkränktas skara får helt enkelt finna sig i att alla inte tycker, uttrycker sig eller betraktar världen på samma sätt som dem.

Det är bara att erkänna att feministerna framgångsrikt har flyttat fram sina positioner. Maktförkjutningen påverkar nyhetsvärderingen och samhällsdebatten. Politikerna anpassar sig i sin tur efter hur vindarna blåser i debatten, vilket kan påverka de politiska avvägningarna och i slutändan lagstiftningen. Alla som arbetar i Stockholms stad har nyligen meddelats av den nya majoriteten att stadens budget för 2015 ska "genomsyras" av ett genus- och antirasistiskt perspektiv. Detsamma gäller arbetet i stadens skolor och förskolor. Detta är en tydlig seger för Fi. Ingen ska komma undan.

Det är inte bara genuskloaker som Nyheter24 som eldar på allt detta, även om de onekligen ligger i framkant. Det sker i de stora kvällstidningarna, i public service och på ledarredaktionerna. Alla tassar numera på tå för att inte råka säga något som kan upplevas som olämpligt av någon. Jag märker det själv. Vi sublimerar språket, väljer våra ord. Man måste inte tala korrekt svenska men välja rätt ord.

Detta ska inte ses som ett upprop för att få säga "negerboll", att bete sig illa eller skämta om etniska eller religiösa minoriteter hur som helst. Jag vill inte förbjuda vare sig rondellhundar eller olämpliga skämt, men jag tycker personligen att det är en smula onödigt att såra människor bara för att man kan. Däremot vänder jag mig å det starkaste emot den kultur av unga kränkta människor som växer fram och ges allt större utrymme. Det är inte synd om unga eller kvinnor. Eller män heller för den delen. Inte i Sverige.

Det behövs en liberal motrörelse som tar strid mot både tokfeminism och kränkthetsvurm. I nuläget är det bara Sverigedemokraterna som tar öppet avstånd från den svenska radikalfeminismen och motsätter sig fortsatt lagstiftning för att "skydda" grupper mot påstådda kränkningar. De borgerliga partierna måste vakna till liv nu.

Läs även:
Svenska museer ska tolka historien ur ett kvinno- och hbtq-perspektiv

Vad är en fittbärare?

Jag brukar inte länka till Nyheter24. Skälet är enkelt: sajten utgör bottenslammet i den politiska korrekthetens kloaker, och en sådan sida vill jag inte bidra med trafik till.

Men jag gör ett undantag denna gång eftersom bloggposten i fråga utgår från något som skrivits på nämnda sajt. Det handlar om RFSU:s utlysta tävling om ett ord för kvinnors onani. "Pulla" duger tydligen inte, precis som "fitta" inte dög utan skulle ersättas med "snippa". Det är viktigt att använda rätt ord i Sverige (därför ska vi inte heller säga "död" utan "avliden", inte säga "tjock" utan "kraftig", inte säga "handikappad" utan "funktionsnedsatt").

Att RFSU sysslar med fåniga tävlingar av detta slag är inte så förvånande. Jag reagerade snarare på Nyheter24:s rubrik: "Dags för ett nytt ord för fittbärares onani". Fittbärare? Är det vad vi förväntas kalla flickor och kvinnor numera?

Jag funderar över tänkbara orsaker till att detta märkliga ord har uppstått. Det handlar sannolikt om den där ständiga kampen för att få alla människor att känna sig inkluderade. Om man har en fitta och inte definierar sig som kvinna, är man en fittbärare. Lika för män. Vi låter alltså en pytteliten minoritet avgöra hur majoriteten ska prata.

Nu är ordet "kvinna" eller "man" för exkluderande. Så långt har det alltså gått. Kukbäraren som driver denna blogg gillar't inte. Det rimmar på "smittbärare" och känns faktiskt mer som ett skällsord än något annat.

"Fittbärare"? Nej, jag föredrar "kvinna".

Uppdrag: Förändra mannen

I TV- och datorspelsbranschen pågår en febril debatt om könsroller, sexism, rasism, näthat och ett allmänt grabbigt klimat som anses utestänga tjejer och kvinnor.

Den skulle kunna ses som en spegling av hur samhällsdebatten ser ut i övrigt där begrepp som "diskriminering", rasifiering" och "sexism" är ständigt närvarande och tillåts sätta ramarna för diskussionen - oavsett om det handlar om arbetsmarknadsreformer, skattepolitik eller lagstiftning mot viss reklam.

Anledningen till att jag skriver om detta ämne här och inte på min spelblogg (vilket jag för övrigt redan har gjort) är att spel nu verkligen har blivit politik. Trots att jag hade önskat att så inte vore fallet. Men nu är vi där. Diskussionen om ras/etnicitet har ännu inte tagit fart i branschen, men den om genus är nu i full sving.

Jag kan börja med att konstatera en sak: Det finns problem i spelbranschen som vi definitivt kan och bör prata om. Ty det är de facto ett bekymmer när människor hotas till livet, tvingas fly sina hem, får "DÖ" smetat i avföring på sin dörr eller kallas grova saker bara för att de skrivit en recension eller krönika som vissa tycker är dålig.

Detta är dock inte unikt för spelbranschen. Överlag råder det, upplever jag, en allmänt dålig hyfs på nätet. Många klarar helt enkelt inte att bete sig acceptabelt. Att de sitter bakom en skärm i en upplevd anonymitet gör det lättare att hota, hata och bete sig illa. Detta är för övrigt skälet till att jag började moderera kommentarsfältet på denna blogg.

Vi ser nu reaktioner från aktörer inom spelbranschen. Vi har Loadings initiativ #allaspelar, som anammats av återförsäljaren GameStop. Vi har branschorganisationen Dataspelbranschens Diversi samt ett ställningstagande från European Games Developer Federation. Fler lär följa efter.

Visst ska branschen vara öppen för alla, och den blir vad vi gör den till. Men när genusperspektivet börjar ses som en fullt integrerad del av hur en produkt ska bedömas har det börjat spåra ur. Vissa upplever att även spelbranschen nu har invaderats av detta politiska perspektiv. Vilket har skapat en motreaktion.

I Aftonbladet har det gått så långt att enskilda personer som gör YouTube-klipp (män, förstås) avkrävs ett ställningstagande för feminism och mot sexism och uppmanas att anpassa sitt material så att alla känner sig "inkluderade". Det handlar alltså om något slags genuscertifiering av allt som produceras.

Ett positivt tecken i detta rosa mörker är att kommentarerna till Effie Karabudas krönika, där YouTube-fenomenet Pewdiepie utpekas som en grabb som minsann inte tar sitt ansvar, visar att det faktiskt finns många kvinnor där ute som ledsnat på att könsmaktsperspektiven och maktanalyserna tillämpas överallt, hela tiden, och att genusglasögonen sitter på näsan oavsett vilket ämne som diskuteras.

En kommentar till krönikan sammanfattar vad jag tror att många kvinnor känner: "Denna artikel är skrattretande. Det är personer som du som får oss andra kvinnor och tjejer att framstå som idioter."

Eftersom det är de mest extrema rösterna som ofta hörs och syns är det lätt att glömma att det finns många kvinnor där ute som inte känner sig representerade av de feministiska megafonerna. Som inte ser sig själva som offer. Eller tycker att de är diskriminerade. Eller kallar sig feminister.

Effie Karabuda vill förändra mannen, och i detta fall en specifik man eftersom hon anser att hon exkluderas i dennes inspelade videoklipp. Detta ytterst märkliga krav är ett uttryck för den "allt till alla"-kultur som frodas i Sverige. Om man inte gillar något - barnkläder, en reklamaffisch eller kanske en karaktär i en TV-serie - anmäler man det eller ställer krav på att det ska förändras. Det är alldeles för svårt att ta in att allt inte kan älskas av alla.

Den svenska feminismen utkämpar numera en strid mot den upplevt skadliga manligheten. Detta blir en kamp för att förändra mannen. Om en kvinna anser att det råder sjuka kroppsideal eller att hon i egenskap av just kvinna objektifieras och sexualiseras, föreställ dig då hur det kan kännas att bli ifrågasatt som biologisk och social varelse. Det är nämligen vad feminismen gör mot mannen just nu.

Avslutningsvis tänker jag på en scen i en brittisk sitcom vid namn Coupling från 2000-talets början. Den berör skillnaderna mellan manliga och kvinnliga perspektiv på saker och ting (och skulle därmed inte bli genuscertifierad i dagens Sverige). Sally har träffat en pojkvän. Han är "perfekt". Förutom att han har en massa fel som måste åtgärdas, förstås.

Jane: Don't try to change men, they don't like it!
Susan: Sally, for once in your life, why not appreciate a man for what he is, not what you can make him into?
Sally: I'm going to do that. Of course I'm going to do that.
Susan: Good.
Jane: So, when can we meet him?
Sally: When he's finished.

Schymans genusdiplomati

Vårt största säkerhetshot är inte Ryssland. Försvarsberedningen liksom FN har konstaterat att våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. [...] Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.

Ryssland har betett sig alltmer aggressivt mot omvärlden i allmänhet och sina grannländer i synnerhet de senaste sex åren. Nu cirkulerar uppgifter om att ryska undervattensfarkoster siktats i Stockholms skärgård. Vad som ligger i dessa uppgifter återstår att reda ut, men vi vet att Ryssland medvetet har agerat provokativt mot det svenska flygvapnet tidigare.

Feministgurin Gudrun Schyman gillar dock inte uppmärksamheten kring de misstänkta kränkningarna, som synes av citatet ovan.

Hennes logik är svårslaget idiotisk. Så om Sverige bara rustar ned, ökar anslagen till välfärden och pressar ned koldioxidutsläppen kommer Putins Ryssland inte hota vare sig Sverige eller andra länder?

Det är lite tragiskt att se Schyman nu, faktiskt. Hon är så inne i sin egen alternativa verklighet att det börjar bli pinsamt.

Men vi får i alla fall glädjas åt att Schymans parti inte tog sig in i den lagstiftande församlingen den här gången heller. Trots god hjälp från medierna.

Läs Gudrun Schymans debattinlägg här.

Jag ger upp

I Sverige 2014 har ironierna och sarkasmerna tagit slut.

Extremisterna på plats

Valet var ett bakslag på flera sätt. De extrema krafterna flyttade fram sina positioner. Extremisterna tog plats i demokratins finrum. De har ökat sitt stöd bland människor som förlorat förtroendet för de övriga partierna.

Jag pratar förstås om Feministiskt initiativs valframgångar i Stockholm. Nu tar de plats i stadshuset och ska regera staden tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Den rödgrönrosa majoriteten har presenterat sin gemensamma plattform. Mycket är känt sedan tidigare, däribland sveket om Bromma flygplats. Socialdemokraterna har tydligen för vana att genast svika väljarna efter en valseger.

Det rosa avtrycket i plattformen är tydligt med bland annat hbt-certifierade skolor och ett integrerat genus- och antirasistiskt perspektiv i alla verksamheter. Nu kommer genusvansinnet drabba alltfler. Det börjar i alla kommunala verksamheter med målformuleringar och uppföljningar. Budgetarbetet ska vila på "könsuppdelad statistik" och 2016 påbörjas arbetet med "genusbudgetering" i staden.

De rödgrönrosa vill göra det lättare för alla med låga inkomster att få en bostad. Som ett led i detta föreslås "kompiskontrakt", kommunal borgen för unga och studenter samt att Bostadsförmedlingen ska se över sina inkomstkrav (not: det är inte Bostadsförmedlingen utan hyresvärdarna själva som ställer inkomstkrav).

Därutöver ska "insatser mot boendediskriminering" genomföras. Om detta i förlängningen innebär att hyresvärdar förbjuds ställa inkomstkrav på hyresgästerna återstår att se, men det är i den riktningen diskussionen tidigare har förts. Den nya majoriteten vill även att nyproduktion och upprustning ska "utgå från högt ställa krav på energianvändning, miljö och tillgänglighet". Vilket naturligtvis ökar kostnaderna och därmed hyrorna. Lägg till detta krav på att hyresgäster garanteras inflytande i planprocesser och vi kan se ännu fler planerade byggprojekt skjutas upp i framtiden.

Majoritetens bostadspolitik går inte ihop. Å ena sidan vill de göra det dyrare att bygga, å den andra motverka att hyresvärdar ställer inkomstkrav på hyresgästen. Vi kan kallt räkna med att bostadskrisen i Stockholm kommer bestå, och sannolikt förvärras under de kommande åren. Men vem bryr sig när vi har turen att få hbt-certifierade skolor.

Grattis, alla stockholmare.

Hela plattformen kan läsas här.
 

Därför ska du INTE rösta på Fi på söndag

Många röstade på Feministiskt initiativ i EU-valet. Partiet kom in i parlamentet med ett mandat. Nu spår Gudrun Schyman att Fi även ska komma in i riksdagen och bli vågmästare.

Du som funderar på att rösta på Fi - kanske för att du gjorde det i EU-valet eller bara för att du är trött på övriga partier - fundera ett varv till. Läs vad partiet vill, inte bara vad Schyman säger i debatter.

Det räcker inte att vara feminist för att lägga sin röst på Fi. Man måste också stå väldigt långt till vänster och ha en extremkollektivistisk människosyn. Är man dessutom genuint ointresserad av nationalekonomi underlättar det definitivt.

Fi:s ekonomiske talesperson Kenneth Hermele medger att partiets ekonomiska politik är ofullständig. "Vi utgår från att ekonomin är igång och så vill vi vrida om det", förklarar han. Schyman har tidigare föraktfullt kallat budgetförslag för "kamrersliknande räkneövningar".

Detta är samma logiska kullerbytta som övriga vänsterpartier gör. De utgår från dagens tillväxtsiffror i sina prognoser, trots att de själva är tillväxtfientliga och har en politik som kommer att vara direkt skadlig för företagandet och tillväxten i samhället. Vi kan konstatera att Fi är ett högskatteparti, faktiskt värre än Vänsterpartiet.

Fi vill:

- höja inkomstskatten med 18 miljarder mer än S
- höja arbetsgivaravgiften
- återinföra gåvoskatten
- återinföra arvsskatten
- återinföra förmögenhetsskatten

Fi har också en grumlig syn på yttrandefrihet. I tidningen Journalisten fick partierna frågan om det ska inrättas ett medieråd med makt att bötfälla publicister. Alla svarade bestämt nej. Utom Fi, som tycker att man ska följa den argentinska modellen med ett "observatorium" som granskar mediernas efterlevnad av exempelvis jämställdhetsmål.

Vid grova överträdelser, det som Fi kallar "medialt våld", ska enskilda publicister kunna beläggas med skadestånd. Fi vill alltså ha ett råd som granskar vad medierna skriver och straffar dem som skriver sådant Fi inte gillar.

Fi vill att just deras perspektiv ska genomsyra (ett ord psom återkommer ofta i partiprogrammet) hela samhället. På alla tänkbara områden. I stort och smått ska partiets idéer och inställning (eller "kunskap" som Fi självt kallar det) pådyvlas andra.

Därför vill Fi bland annat:

- verka för att alla reformer på samtliga politiska nivåer ska innehålla "konsekvensanalyser utifrån ett maktperspektiv"

- verka för en ökad satsning på åtgärder som förbättrar arbetsmiljön inom kvinnodominerade arbetsområden (trots att nästan alla som dör på jobbet är män)

- verka för att Arbetsförmedlingen i sitt arbete med arbetslöshetsfrågor problematiserar konsekvenserna av kvinnors underordning (eller så kan ju AF förmedla jobb i stället)

- verka för att utbildningen i förskola, fritidshem, grundskola, gymnasium, vuxenutbildning och universitetsutbildningar alla får ett obligatoriskt könsmakts-, funktionalitets-, hbtq- och antirasistiskt perspektiv, samt genomsyras av normkritisk pedagogik

- verka för alla elevers rätt till professionell vägledning genomsyrad av genus- och funktionalitetsperspektiv, antirasistiskt och ett normkritiskt perspektiv (viktiga inslag i en studievägledares arbete, förstås)

- frysa mäns löner så att kvinnor kan "komma ikapp"

- oavsett bransch - montera ned hela den traditionella säkerhetspolitiken och fokusera på hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer

- verka för en total översyn av resurstilldelningssystemet för högre utbildning ur ett

könsmaktsperspektiv (mer pengar till kvinnodominerade utbildningar?)
 

- verka för att SFI-undervisningen ska utgå från ett feministiskt och antirasistiskt perspektiv (kommer säkert hjälpa alla att lära sig svenska mycket snabbare)

- verka för att utbildning kring alkoholens roll ur ett könsmaktsperspektiv genomförs för all personal inom skola, socialtjänst och all behandlingsverksamhet

- verka för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering (detta betyder i klartext att alla restauranger och små butiker måste handikappanpassas för att inte fällas)

- verka för att kulturen genomsyrar alla de övriga politikområdena - verka för en feministisk utvärdering av sexköpslagen (en sådan har ju redan gjorts?)

- avskaffa LOV

- verka för ett förbud mot reklam för strippklubbar

- motverka spridningen av pornografi (nätcensur, någon?)

- verka för att minderåriga ska få byta juridiskt kön och få könskorrigerande vård efter sedvanlig utredning

- ge rättsväsendet obligatorisk utbildning om våld, sexism, rasism och mänskliga rättigheter

- verka för att inkludera kön samt transpersoner i lagstiftningen om hets mot folkgrupp och att hetslagstiftningen ska utformas med ett tydligt strukturellt perspektiv

- omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster

Så här fortsätter det. Men vi stannar där. Fi:s partiprogram bjuder förstås på mer, men allt är i samma anda.Genomgående i Fi:s politik är att samhället ska stöpas om efter deras idéer om antirasism, antidiskriminering, normkritik och genus.

Fi vill alltså ändra på människor. Tvinga dem att tänka "rätt". Det finns helt enkelt inte plats för några andra perspektiv i Feministiskt initiativs Sverige.

Fi är ett auktoritärt parti. Det propagerar för censur, förbud och tvång. Det är deras väg eller ingen väg. Gör en insats och håll detta parti utanför landets lagstiftande församling på söndag!

Tidigare bloggat:
Feministpopulisterna

I normbrytarnas land

Man får nypa sig i armen varje dag.

Att vit, heterosexuell och man numera är den sämsta sortens människa i Sverige är väl känt. Ledande politiker framför hat mot vita heterosexuella män och det anses alltmer rumsrent att bespotta och förtala denna grupp. Ingen generalisering är för dum.

Det handlar om att bryta normer, sägs det. Därför målar rektorn Fredrik Plahn sina naglar i regnbågens färger. Han vill att elever och föräldrar ska fundera över heteronormen.

Men vad ska de fundera över, egentligen? Att det känns konstigt att en manlig rektor målar naglarna? Vad ska en sådan känsla i så fall resultera i? Skuld? Bot och bättring?

Rektorn säger sig vilja skicka "en utmaning till andra vita gubbar att bryta normen". Alla får väl måla sina naglar om de vill. Jag tror ärligt talat inte att någon bryr sig särskilt mycket. Ej heller ser jag något negativt i den så kallade heteronormen - så länge alla har samma rätt att vara sig själv. Normer behöver nämligen inte alls vara begränsande.

Det förbaskade normbrytandet börjar bli lite tröttsamt nu. I Sverige har det nämligen börjat gå så långt att den som inte försöker "byta mot normen", är normbrytare. I alla fall i vissa delar av landet.

Vilket öppnar upp för en rad roliga protester, när jag tänker efter...

Normbrytare.