Har du sagt anus får du säga genus

Åhléns har dragit igång en kampanj (YouTube). Den handlar om "klädmaktsordningen". Vet du inte vad det är? Bra, ett nykterhetstecken. Då har du förmodligen läst något annat än Feministiskt perspektiv, genusvetenskap och Nyheter24 i ditt liv.

Idén går i korthet ut på att typiskt kvinnliga kläder värderas lägre än manliga. Därför vill Åhléns "bryta klädmaktsordningen". Om man ska vara konsekvent är det väl över huvud taget fel att ens kalla kläder kvinnliga och manliga, feminina och maskulina? Här begår Åhléns ett stort övergrepp på alla som vill klä sig gränsöverskridande.

Åhléns har alltså klampat in i det feministiska köket och vill nu sitta runt bordet bland övriga politiskt korrekta. Så här fungerar vår samtid. Inget upplevt problem är för litet för att inte kunna fogas till "könsmaktsordningen", "patriarkatet" eller någon annan föga passande beskrivning av världens mest jämställda land. Normkritiken blir ett slags metod för att åtgärda "problemet".

Grejen med normkritik är att den kan definieras hur som helst och användas var som helst på vad som helst. Det räcker egentligen att stoppa en kryddnejlika i urinröret och klampa omkring i senapsgula galonbyxor så är du normkritisk. Mot något.

Men normkritiken kan också bli en norm. Detta försökte UR-journalisten Per-Axel Jansson uppmärksamma i ett normkritiskt reportage om normkritik, men det gick inte för sig. Cheferna satte sig på tvärn och Jansson slutade på UR.

UR:s produktionschef Elin Anderson får frågor om detta i Sveriges Radio och har betänkligt svårt att svara på frågor om normkritik och identitetspolitik (lyssna!). Den bild som framträder av Utbildningsradion är en sektliknande tillvaro där interna utbildningar skolar personalen i en normkritisk och identitetspolitisk riktning och där debatt eller avvikande åsikter inte tillåts.

Det går att ana att liknande utbildningar kan tänkas ligga bakom uppkomsten av Åhléns kampanj. Lyckligtvis finns det på en fri marknad fler företag att välja bland när vi ska handla. Som konsumenter kan vi alltid rösta med plånboken.

Läs även:
Dan Korn

Reinfeldt sommartalar

Den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt blir en av årets sommarpratare i Sveriges Radio.

Reinfeldt ska tydligen prata på temat "förändring och omställning". Är det månne förändringen att samhällsservicen i glesbygd utarmas till följd av skenande omkostnader för asylmottagningen? Och omställningen i att se sin mark bli ockuperad av andra utan rättsliga påföljder? Det ska bli spännande att höra från den man som vandrat sida vid sida med folket vars förtroende han (inte längre) bär.

Bland övriga sommarpratare återfinns mängder av kulturpersonligheter på vänsterkanten men också LO:s ordförande och artisten Zara Larsson, 17 år, vars kvalifikationer för ett eget sommarprogram är lite oklara. Månne var det när hon trädde en kondom över ena benet som statsradion kände ett unisont "henne ska vi ha!".

Reinfeldt pratar den 13 augusti. Då får vi öppna våra öron.

Hela listan på årets sommarpratare finns här.

De tror att vi inte vet ett skit

Det är supervalår. Ett utmärkt tillfälle för politisk fördjupning och ideologiska samtal över köns-, ålders- och etniska gränser. Kan man tro.

Men public service har en annan inställning. Den skattefinansierade radion och televisionen utgår nämligen från att det här med politik är så komplicerat att det måste förenklas för att vi svagsinta väljare ska förstå.

Så vi får radiosatsningar som Inte ett skit. 30-sekundersklipp där någon säger sig inte förstå ett skit med en uppmaning till lyssnaren att själv förklara vad partiledaren just har sagt. Vilket rimligen ingen kan tycka var särskilt komplicerat. Om poängen var att visa hur komplicerad och svårbegriplig politik kan vara, valdes väldigt dåliga exempel.

Inte mycket bättre blir det om du slår på SVT. Där härjar just nu komikern Anders Jansson, känd från HippHipp. Inför programserien Anders tar parti förklarade han: "Jag kan inte ett skit om politik" (där han har tydligen gott sällskap av Kjell Bergqvist). Det är en ganska dålig förutsättning för att göra ett bra program om just politik, kan tyckas.

SR och SVT bidrar därmed till infatiliseringen av det politiska samtalet. De kunde ha valt att informera och erbjuda fördjupning. Det kunde ha blivit bra, rent av.

Ja, vissa i alla fall.

Det här var ju lite ironiskt...

Som alla vet är Sommar i P1 numera en plattform för vänsterreaktionära krafter. Den mest uppmärksammade av dem på sistone är kommunisten Athena Farrokhzad, som använde poesi och musik för att uttrycka hat mot borgerligheten och försvara politiskt våld. SR har lite problem med balansen, kan man säga.

Viggo Cavling uttryckte en önskan om att även "råkonservativa" röster skulle få höras i etern i år, gärna som sommarpratare i P1. Han fick världens mothugg, förstås. Andres Lokko replikerade ilsket att ett program som Sommar i P1 ska stå för "alla människors lika rättigheter och värde". Allt annat är populism.

Thomas Nordegren, som deltar i att inbjuda sommarpratarna, tycker att "vi kan ta en diskussion om hur mycket invandringskritiska röster som får höras i nyhets- och magasinprogram", men inte när det gäller Sommar i P1. "Det är ett underhållningsprogram", förklarar han. Detta framförde Nordegren så sent som den 16 juni.

Och ändå tilläts Athena Farrokhzad bara några veckor senare hålla ett sommartal som mer påminde om ett inledningstal till en kongress hos Ung vänster än något som kan kallas underhållning.

Var Farrokhzads sommarprat enligt Thomas Nordegren och SR underhållning och inte politisk propaganda? Eller var det kanske så enkelt som att hennes uttalade politiska tal kom från rätt håll, nämligen vänster, och sköt (i flera bemärkelser) åt rätt håll, nämligen höger?

Ja, så var det givetvis.

Läs även:
Thomas Gür

Vänsterhat som sommarprat

Att svensk public service alltid varit vänstervriden är knappast en nyhet. Men ju högre SR och SVT skriker om sin opartiskhet, desto mer partiska blir de.

Sveriges Radio har förvandlats till ett tillhåll för vänsterextrema ungdomar som spyr ut sin galla i P3 och för lite äldre i P1. Årets sommarpratare visar hur långt det har gått. Poeten Athena Farrokzhad ville prata politik. Och det fick hon.

Sommarpratet ska vara personligt och inte censurerat eller tillrättalagt. Inte sällan har människor visat en ny sida av sig själva inför en stor publik.

Någon ny sida av Athena Farrokzhad fick vi däremot inte. Hennes sommartal var ett enda långt propagandatal för vänsterextremism och "självförsvar" mot högerextremisterna (underförstått: våld). Omdömet hos ledningen på SR måste ifrågasättas när en vänsterextremist ges en sådan plattform att sprida fördomar och hat.

Till DN sade Athena Farrokzhad att hon inte kunde säga att hon vill störta regeringen. Därför tog hon poesin till hjälp för att uttrycka den åsikten.

Även musik användes på liknande sätt. När en cover av Ebba Gröns Beväpna er livespelas med strofer som "jag hatar hela borgerligheten", "vi ska beväpna oss" och "de tål lite bly i nackarna" blir budskapet väldigt tydligt.

Fler än Gunnar Axén borde reagera.

Uppdatering: Hittills har 16 anmälningar till Granskningsnämnden inkommit. Någon som tror att programmet fälls?

Sveriges Radios beslut var korrekt

Komikern och vänsterprofilen Soran Ismail får ta ett uppehåll från jobbet som programledare i Sveriges Radio eftersom hans uttalade ogillande av Sverigedemokraterna inte anses förenligt med SR:s riktlinjer om opartiskhet under ett valår.

Detta har väckt stor uppmärksamhet. Många är upprörda, framför allt de som delar Ismails åsikter. Men varken SR eller SVT ska vara en plattform för politisk propaganda (även om de ofta är just det). Soran Ismail har aldrig gjort någon hemlighet av vad han tycker om Sverigedemokraterna, och har försitter sällan ett tillfälle att tvåla dit dem (även om jag tycker att han, till skillnad från andra, gör det med stil). Självfallet är detta problematiskt i en plattform som, åtminstone enligt riktlinjerna, ska vara opartisk.

Soran Ismail själv tycker inte att det är problematiskt att vara öppen motståndare till SD och samtidigt anställd i public service, eftersom partiet ju "är främlingsfientligt". Faktum är dock att SD är ett riksdagsparti, och ser ut att så förbli, och att hans åsikter om partiet inte nödvändigtvis är en universell sanning som delas av alla. Det är just detta, att deras åsikter inte är den enda sanningen, som många på vänsterkante har så svårt att ta till sig.

Fast egentligen kan jag tycka att SR hellre borde ha agerat mot Alexandra Pascalidou, som leder ett debattprogram och inte ett humorprogram, och är uttalat vänster. Så pass att hon gav sig på en borgerlig debattör i en debatt om rasism.

Eller ännu hellre: sätt in en libertariansk och en konservativ profil och ge dem ett eget program. Eftersträva pluralism i stället för att sätta munkavle. Då skulle det kunna bli ett ganska underhållande valår.

Ett litet steg framåt?

TV-avgiften har varit hårt kritiserad under mycket lång tid. De psykoinfantila reklamfilmerna har inte direkt gjort folk mindre förbannade.

Nu föreslår Public service-kommittén att TV-avgiften ersätts med en avgift på skattsedeln. Därmed blir den jämförbar med begravningsavgiften och ingen kan undkomma den.

TV-avgiften kostar drygt 500 kronor per kvartal. Det är en OK avgift om man tittar mycket på SVT och lyssnar mycket på SR men en hög summa om man inte gör det. Andelen TV-innehavare som betalar är enligt Radiotjänst väldigt hög. Folk vill väl inte ha "pejlare" utanför porten, kan man tänka. 

I dag är avgiften kopplad till innehavet av en TV (som ju kan användas till mycket annat än att titta på SVT:s sändningar). I takt med teknikutvecklingen tillåtit oss att se på TV i våra datorer, telefoner och surfplattor har avgiftens utformning blivit ålderdomlig. Det går ju utmärkt att nyttja både SR och SVT utan att betala ett öre.  

Sett ur det perspektivet kommer avgiften via skattsedeln att bli mer rättvis. Å andra sidan kommer även denna avgift att tvinga människor som inte nyttjar public service att betala för kalaset.  

Missnöjet lär således fortsätta. Men en skatt kommer åtminstone göra att vi slipper Radiotjänsts infantila reklamfilmer framöver. En liten seger är det allt.

Vem ska definiera vad som är rätt åsikter?

Sverigedemokraternas företrädare är mest utsatta för våld och hot än andra politiker, enligt Säpo.

Det är fullständigt oacceptabelt att vi ser våld mot politiker. Vi såg för en tid sedan hur en företrädare för Rättvisepartiet Socialisterna blev misshandlad, enligt uppgift av en nazist. Emellertid verkar det finnas en större tolerans för vänsterextremt våld mot nazister och främlingsfientliga politiker. Bara för att de "tycker fel". Vilket de ju gör, men det gör socialister också. Ska alla socialister åka på däng? Lyckligtvis är det politiska våldet i Sverige ännu begränsat, men om vi börjar att acceptera våld som en försvarbar metod för att få sverigedemokrater att hoppa av sina politiska uppdrag, kan det lätt eskalera. Grupper som Afa definierar nämligen allt till höger om Mao Zedong som "fascism".

Kalibers granskning av Sverigedemokraterna har egentligen inte bidragit med särskilt mycket som vi inte kände till eller anade redan tidigare, nämligen att sverigedemokrater är främlingsfientliga och att många av dem är rasister. Om partiet hade en seriös ambition att nå 10 procent av väljarkåren hade detta "avslöjande" möjligen varit ett bakslag. Men partiets mål är att ta sig in i riksdagen och för det krävs "bara" fyra procent av rösterna. Jag är ganska övertygad om att det finns tillräckligt många främlingsfientliga människor, både nationalistiskt inskränkt högerfolk och besvikna folkhemssossar, för att partiet kan nå detta mål trots Kalibers granskning. Människor som delar åsikterna, som skrattar gott åt negerskämt och i grunden motsätter sig ett mångkulturellt samhälle kommer inte att plötsligt bli toleranta liberaler bara för att vi har fått se hur Sverigedemokraterna beter sig internt.

Robertos rallarsvingar träffar rätt

"Jag behöver inte Gudrun Schyman för att prata i mitt förhållande!"

Paolo Robertos rallarsvingar mot feminismen i P3 Populärs Återvinningsintervju är mycket underhållande, särskilt eftersom programledaren blir så provocerad av att någon sitter i hennes studio och tycker något helt annat än hon själv att hon nästan tappar fattningen.

Paolo Roberto gör två viktiga poänger: först och främst att det inom exempelvis Sveriges Radio (även om han råkade säga Sveriges Television) finns en kultur av att alla ska tycka likadant. Denna kultur finns förstås inom en mängd områden i samhället och effekten blir alltid densamma: frågorna diskuteras aldrig på djupet eftersom alla förväntas tycka likadant. Detta har nog många av oss märkt när vi i en församling som har en helt annan åsikt än vi själva dryftar en fråga och ställer oss på tvärn. Det blir ofta tyst. Ibland blir det rent av en uppretad stämning. Eftersom människor inte är vana vid att konfronteras med en helt annan uppfattning vet de inte hur de ska svara.

Den andra poängen är att det är direkt odemokratiskt att låta politikerna bestämma hur vi ska leva våra liv. Det är egentligen vad Paolo Roberto säger när han kritiserar idéer om tvångsdelad föräldraförsäkring. Programledaren menade att politiken måste "puffa på" för att vi ska bli mer jämställda, vilket är en typisk feministisk hållning som innebär att människor måste "hjälpas" att välja "rätt", att vi i dag inte inser vad som är vårt eget bästa på sikt och att tvång därför är den enda metoden att använda. Poängen i fallet med föräldraförsäkringen är att föräldrar vill bestämma över sin egen tid med barnen, det ska över huvud taget inte göras till en politisk fråga. Jag tror emellertid inte att Paolo Roberto är tillräckligt konsekvent för att dra sitt resonemang till sin spets även i andra, mer känsliga, frågor.

Paolo Roberto kallar dagens svenska feminism "en extrem vänsteridé", men faktum är att den har letat sig in i samtliga riksdagspartier - möjligen med visst undantag för kristdemokraterna (med det partiet vill å andra sidan begränsa människors frihet utifrån sin egen inskränkta uppfattning).

Enigheten om att politiken ska lägga sig i hur föräldrarna sköter fördelningen mellan barnpassning och arbete är total i riksdagen. Vänsterpartiet vill kvotera föräldraförsäkringen, sossarna och miljöpartiet vill dela den i tre bitar i något slags semikvotering och alliansen förordar en jämställdhetsbonus, där det visserligen är upp till föräldrarna att välja vem som är hemma med barnen men där politiken lägger sig i genom att premiera dem som delar tiden lika. Det är olika grader av samma skit, samma feltänk, samma ingrepp i privatlivet.

Vissa tycker tydligen att det är bekvämt om andra bestämmer åt dem så att de själva slipper ta en massa jobbiga beslut i livet. "Blanda inte in mig i vårt förhållande..."

Frihetsfronten i P3

I dag spelades det in ett inslag i P3:s program Verkligheten där jag deltog som företrädare för Frihetsfronten. Inslaget i programmet heter OPK och handlar alltså om politiskt inkorrekta åsikter. Det blev lite narkotika, lite sexköpslag, lite yttrandefrihetsfrågor, lite nattväktarstat.

Diskussionen varade i ungefär 40 minuter, detta ska sedan klippas ned till ungefär 5 minuter. Vad som blir kvar är alltså omöjligt att säga, likaså hur de programansvariga väljer att vinkla det. I värsta fall framstår man som en idiot. Detta är det vanskliga med att ställa upp i debatter och diskussioner som inte är direktsända. Dåliga erfarenheter visar att man egentligen gör bäst i att nobba sådana förslag och bara ställa upp när programmet inte kan klippas sönder i efterhand.
Men det var en rätt bra diskussion, även om det alltid är svårt att diskutera med någon som över huvud taget inte begriper principen bakom frivillighet i samhället.

Programmet sänds söndagar i P3 mellan klockan 20 och 22. OPK-delen läggs emellertid ut separat på nätet - i alla fall har så skett tidigare - så den som inte vill lyssna på hela programmet kan kolla OPK-sidan vid ett senare tillfälle.