CNN:s egen Pascalidou

Lyssna på denna oprofessionalism från ett av CNN:s största affischnamn och lyssna också till hur en lugn och saklig Daniel Hannan plattar till henne.

Christiane Amanpour är både dåligt påläst och för emotionellt engagerad i ämnet. Precis som en vanlig svensk journalist, med andra ord. Och kanske en i synnerhet.
 

Samtidigt i Japan

Kan inte någon ringa SVT:s ledning och föreslå en japansk programidé?

"Jag är inte för ett förbud, men..."

Titt som tätt dyker de upp - krönikorna om porrens påstådda skadeverkningar. Känslan är att det sker lite mer frekvent just nu, månne har det något med den berömda feministiska våren att göra.

Senast i raden att göra en infantil analys av pornografin är Aftonbladets Sanna Lundell. Hon bekymrar sig, precis som Gail Dines, över vilka effekter porrkonsumtion får på unga människor.

Normalt sett ska man inte bemöta krönikor av så låg kvalitet som Lundells. Tiden är för dyrbar för att ägna den åt att läsa och besvara barnslig dynga av detta slag.

Jag gör dock ett undantag av det enkla skälet att absurditeten i hennes grundläggande analys blir särskilt uppenbar när man applicerar den på en annan filmgenre (mer om det nedan).

Om porrens påverkan på mannen skriver Sanna Lundell:

"Får man inte ha analsex hemma så går man ju bara helt sonika ut och köper det. Att den fula, kåta flickan där egentligen är en trafickad [sic!] sexslav, eller en fattig thailändska väljer man att bortse från."

Min första fundering är vem Lundell avser med "man" är. Den vanlige porrkonsumenten? Och vad stöder hon sitt antagande på? Har Lundell stöd för att porrkonsumenter i större utsträckning än icke-porrkonsumenter köper sex? Vilken betydelse har ett sådant stöd när i stort sett alla killar och män har sett på eller med viss regelbundenhet konsumerar porr?

Jag tror att Sanna Lundell bara använder sina egna fullt utvecklade fördomar för att göra en koppling mellan pornografi och människohandel. Just den kopplingen som ohederliga feminister älskar att göra (resonemanget brukar sluta i att sexköpslagen måste skärpas).

Kontentan av krönikan är att porren skapar "en skev bild av sex". Det är ett väldigt vanligt argument som ofta används efter att personen i fråga deklarerat att den "inte är för ett förbud, men...". Om nu porren skapar en skev bild av sex, och detta anses vara ett bekymmer, känner jag mig tvungen att påpeka att Morden i Midsomer skapar en skev bild av brott och brottsbekämpning.

Serien utmålar landsbygdsbor som mordiska bortom alla gränser, och den sprider en karikatyrartad bild av polisarbetet. Man får lära sig att den misstänkte sällan fälls på teknisk bevisning utan på ett erkännande. Bevisning är sällan nödvändig eftersom saken aldrig prövas i domstol. Så fort den misstänkte har erkänt, är saken över för den gången. Sedan är det bara att invänta nästa mord. Och nästa. Inte sällan ligger omfattande släktkonspirationer bakom brottet.

Morden i Midsomer skapar alltså en skev bild av hur brott begås och bekämpas. I likhet med pornografiska filmer är dock den brittiska kriminalserien en fantasi, inte en trovärdig verklighetsskildring. Alla som tittar på den förstår detta.

Till skillnad från fallet med porren skrivs inga infantila krönikor om vilken potentiell skada som Morden i Midsomer skapar för verklighetsuppfattningen hos den som tittar. De flesta verkar begripa att det som visas är underhållning och inte en dokumentär skildring av verkligheten.

Kan det månne vara pornografins sexuella innehåll som får somliga att förlora förmågan till rationellt tänkande?

Tidigare bloggat:
"Porr skapar mördare"

Partiledare i SVT-terapi

Supervalåret 2014 till ära drar SVT igång ett nytt intervjuprogram i lite annorlunda form. Psykoterapeuten, läkaren och musikern Poul Perris ska i det nya Nyfiken på partiledaren blicka in i toppolitikerns själ.

Tanken är att partiledarna ska få prata ut om livet och politiken, om värderingar och ideologi. Stefan Löfven har sagt att han uppskattar formatet. Undra på det. Om det är något toppolitiker kan och älskar, är det att prata. Men vilken funktion fyller programmet för oss andra?

Nog kan det vara intressant att höra en partiledare berätta om en svår barndom eller hur de tog sig ur en livskris och på vilket sätt den erfarenheten hjälpt dem i politikens hetluft. Men för den sortens samtal finns redan Sommarpratarna. Och visst kan det vara skönt att faktiskt få höra en politiker utveckla en tanke som människa, inte bara politiker, utan att få motfrågor och bli ifrågasatt precis hela tiden. Men den sortens program finns redan och heter Min sanning.

Vilken funktion ska då Nyfiken på partiledaren fylla? Risken är att den blir ytterligare ett steg på vägen mot en komplett personfixering i politiken, och att sakfrågorna i ännu högre grad kommer i skymundan när personen går före. Det vore i så fall olyckligt.

Att samtliga åtta partiledare ställde upp förvånade Poul Perris. Han borde veta att en partiledare sällan missar ett tillfälle i rampljuset, i synnerhet inte i statstelevisionen under ett valår. De som har mest att vinna på ett dylikt program är förstås de som ligger risigt till i förtroendemätningarna, som Annie Lööf och Jimmie Åkesson.

Personligen tänker jag titta för att se om löftet att prata ideologi uppfylls, och om någon annan än Jonas Sjöstedt i så fall klarar den utmaningen. Vem vet, kanske får vi även se Fredrik Reinfeldt ta tillfället i akt att åter varna för visioner i politiken.

Sista chansen att se Krigets unga hjärtan

För er som ännu inte har sett den mästerliga tyska serien Krigets unga hjärtan (Unsere mütter, unsere Väter) är det dags nu.

Den ligger kvar på SVT Play i ytterligare några få dagar och finns ännu inte på DVD/Blu-ray i Sverige (men kan beställas hos tyska Amazon).

Se den här.

Public service är motsatsen till service

Regeringen har beslutat förlänga systemet med en TV-avgift i ytterligare sex år. Det förhatliga Radiotjänst blir därmed kvar. Saken ska utredas vidare, men vi ska inte räkna med någon förändring inom överskådlig tid.

Detta är en besvikelse för alla som önskat en alternativ och mer modern finansieringslösning för public service. Systemet skapades när svenskar hade en TV-kanal att titta på och TV:n var den enda mottagaren. Det är således oerhört föråldrat. Tyvärr tar regeringen inte hänsyn till detta faktum utan väljer den enkla vägen genom att helt enkelt förlänga eländet för att få frågan ur världen.

Public service-avgiften kostar varje hushåll 2 000 kronor per år. Det spelar ingen roll om du tittar på TV eller inte. Du behöver inte ens äga en TV längre för att bli betalningsskyldig. I dag räcker det att du äger en dator, surfplatta eller smarttelefon för att Radiotjänst ska kräva in licenspengarna. Det är ett fullständigt orimligt system. Särskilt som alla med tillgång till dessa prylar kan se public service hela utbud oavsett om de betalar eller inte.

Jag förstår inte varför SVT, UR och SR inte kan gömma sina tjänster bakom en betalvägg. Ha ett standardutbud med SVT, SVT2 och SR för en billigare penning. Erbjud tilläggstjänster som UR, Barnkanalen, Kunskapskanalen, SVT Play och något mer för den som är intresserad av hela utbudet. Enkelt, rättvist, modernt. Alla får det de betalar för.

Finansieringen av public service är ett skämt. Tyvärr gäller det även regeringens hantering av densamma.

Filmtips

Ni har väl inte missat den fenomenala miniserien Unsere Mütter, unsere Väter (Krigets unga hjärtan) som sänts i SVT? För den som missat den finns serien på SVT Play.

Lite tankar om serien kan du läsa på min film- och spelblogg: Det bästa på mycket länge

And then Gustav Vasa said: There will be no more TV

Ungefär samtidigt som vi får veta att svenska folket kommer få lida under ett föråldrat och korkat TV-avgiftssystem under Radiotjänsts förvaltning i ytterligare sex år, kommer även nyheten att grekisk public service-TV och -radio stängs ned.

SVT:s vd Eva Hamilton tror att det på sikt är positivt att den korrupta koloss som varit den grekiska statstelevisionen går i graven. Ur askan kan något nytt födas. Kajsa Ekis Ekman är föga förvånande av en annan åsikt. Hon tycker att stängningen, som förstås sker av ekonomiska skäl i ett krisande land, är ett "angrepp på demokratin".

Kajsa Ekis Ekman har den bestämda uppfattningen att endast staten kan ge undersåtarna korrekt och neutral information (andra medier tillhör oligarkerna). Hon räds en utveckling där ett eventuellt återuppståndet public service kommer att besättas av högerfolk.

Lite som SVT då, vars före detta styrelseordförande var socialdemokraten och tidigare statsrådet Allan Larsson. Han ersattes av socialdemokraten och tidigare statsrådet Lars Engqvist som i sin tur ersattes av socialdemokraten och före detta Metallordföranden Göran Johnsson.

Det är tydligen skillnad på demokrati här och där.

Radiotjänst jagar dator- och telefonanvändare

Stenåldersavgiften, den på TV-mottagare, ersattes inte av någon skatt. Den blev kvar, i väntan på någon bättre framtida lösning. Radiotjänst har sedan urminnes tider rätt att ta ut TV-avgift på alla som har TV-mottagare. Nu omfattar den även datorer, surfplattor och smarttelefoner.

Emellertid hävdades att myndigheten inte tänkte inleda någon jakt på alla som äger en dator, surfplatta eller intelligent telefon som kan ta emot TV-sändningar. De flesta betalade ändå redan avgiften, lät det då. Enligt Computer Sweden är det ändå precis det Radiotjänst har gjort. Myndighetens VD erkänner att de "börjat lite försiktigt".

Pengarna ska in. Även du som inte har minsta intresse av SVT eller SR men råkar äga en telefon kan alltså tvingas betala avgift till Radtiojänst på över 2 000 kronor per år.

SVT:s Eva Hamilton menade tidigare att myndigheten skulle hålla "en låg profil" och inte jaga dator- och mobilanvändare. Det var förstås ett naivt uttalande. Radiotjänst har till uppgift att leta rätt på syndare. Systemet ger dem den fulla rätten.

Stenåldersavgiften blir kvar

Alltfler har kommit att inse att TV-avgiften är föråldrad. Vi ser inte längre på TV enbart via en mottagare utan använder i dag även datorer och smarta telefoner. Finansieringen av public service behöver ses över.

Detta var precis vad Public serviceutredningen gjorde. Den landade i slutsatsen att en skatt är det bästa sättet att finansiera verksamheten. Det kan man ha synpunkter på, men jag var mest glad över att politikerna för en gångs skull kanske skulle se på verkligheten när de fattade ett beslut och lägga ned Radiotjänst.

Regeringen säger dock nej till att ersätta TV-avgiften med en skatt. Moderaterna vann striden mot övriga allianspartier (surprise, surprise). Det stenåldersmässiga avgiftssystemet blir därför kvar - tills vidare.

Det var väl fan mä! Jag som så smått hade börjat ladda upp för att fira nedläggningen av Radiotjänst.

Tidigare bloggat i ämnet:
Ett litet steg framåt?
Statens mördande reklam
Radiotjänst kan ta sig i häcken

Ett litet steg framåt?

TV-avgiften har varit hårt kritiserad under mycket lång tid. De psykoinfantila reklamfilmerna har inte direkt gjort folk mindre förbannade.

Nu föreslår Public service-kommittén att TV-avgiften ersätts med en avgift på skattsedeln. Därmed blir den jämförbar med begravningsavgiften och ingen kan undkomma den.

TV-avgiften kostar drygt 500 kronor per kvartal. Det är en OK avgift om man tittar mycket på SVT och lyssnar mycket på SR men en hög summa om man inte gör det. Andelen TV-innehavare som betalar är enligt Radiotjänst väldigt hög. Folk vill väl inte ha "pejlare" utanför porten, kan man tänka. 

I dag är avgiften kopplad till innehavet av en TV (som ju kan användas till mycket annat än att titta på SVT:s sändningar). I takt med teknikutvecklingen tillåtit oss att se på TV i våra datorer, telefoner och surfplattor har avgiftens utformning blivit ålderdomlig. Det går ju utmärkt att nyttja både SR och SVT utan att betala ett öre.  

Sett ur det perspektivet kommer avgiften via skattsedeln att bli mer rättvis. Å andra sidan kommer även denna avgift att tvinga människor som inte nyttjar public service att betala för kalaset.  

Missnöjet lär således fortsätta. Men en skatt kommer åtminstone göra att vi slipper Radiotjänsts infantila reklamfilmer framöver. En liten seger är det allt.

OS-trött

I kväll invigs de olympiska sommarspelen i London. Sedan väntar 600 timmar sportsändningar i SVT:s kanaler under de kommande veckorna, exklusive allt som SVT sänder på nätet. Det är en monumental satsning som den statliga televisionen gör på det som betraktas som årets stora händelse.

Själv är jag redan trött på OS och undrar om jag alls kommer att titta på sändningarna. Kanske på lite herrhandboll, möjligen. Men många av de svenska medaljhoppen är inte med. Vissa är skadade. Andra har pensionerat sig. Så det återstår att se varifrån alla väntade medaljer ska komma.

Beijing höjde ribban för vad som betraktas som välorganiserade och professionellt arrangerade olympiska spel. Själva invigningen var i en klass för sig och lär bli svår för London att bräcka.

Säkerhetsförberedelserna är hysteriska. London kommer att vara en belägrad stad. Även Beijing höjde säkerheten inför OS 2008. Och vissa av åtgärderna permanentades, som säkerhetskontrollerna i tunnelbanan och säkerhetsringen runt Himmelska fridens torg (även om det mest är ett spel för galleriet). Det återstår att se hur det höjda säkerhetsläget i London påverkar livet för invånarna efter att spelen är över.

OS har blivit för stort, för kostsamt. Och för den plågade brittiska ekonomin kommer de olympiska spelen onekligen vid ett känsligt läge - även om politikerna förstås använder spelen som en tid för andrum från allt det som är jobbigt just nu.

De som har ritat, och godkänt, logotypen för Londons OS

borde se sig om efter ett annat arbete.

Statens mördande reklam

Ingen lär ha undgått Radiotjänsts reklamfilmer för TV-avgiften genom åren. Snigeln på ögat har sedan länge ersatts av flåshurtiga reklamfilmer där en utvald svensk tackas offentligt under förvånad uppsyn.

Radiotjänst är dock inte den enda skattefinansierade verksamheten som gillar att kasta skattekronor på självförhärligande reklam. Systembolaget har gjort det länge i sina irriterande rådgivande filmer till tonårsföräldrar. Jag hatar Systembolaget. Inte nog med att de är dyra och otillgängliga - de säljer varm öl också. Inte ens i Kina, där folk dricker öl i alla möjliga temperaturer, säljs ölen oftast varm.

Att kliva in på Systembolaget är som att regrediera till infantilitet. Kassörskorna har en uppfostrande uppsyn. Ibland försöker de ge mig småprylar med Systembolaget-loggan på (som jag med stor självbehärskning artigt tackar nej till). Jag har känslan att jag måste se tacksam ut för att över huvud taget få handla. Och så vet jag att jag tack vare alkoholbeskattningen blir blåst så det visslar om det. Jag känner mig lite förnedrad varje gång.

Det som irriterar mig mest är att jag inte har något val, att staten tvingar mig till detta bara för att jag kände en önskan att köpa några öl och en flaska vin. Att jag som vuxen människa, som förväntas ta fullt ansvar för mitt liv på alla andra områden, inte tillmäts förmåga att kunna handla alkohol någon annanstans än i statens egna rumstempererade diskar gör mig till en allt annat än glad kund.

Och så har vi Svenska spel, som har börjat sätta något slags ny standard i fräck skattefinansierad reklam. De nya reklamfilmerna där spelare skrapar Triss utan att vinna men där vinsten ju går till (håll i er nu) vården, skolan och forskningen tar nog priset. Lägg därtill den klämkäcka sloganen "Spela lagom". Vad fan är lagom? Behöver inte vården och skolan alltid mer pengar? Borde inte spelmissbrukare belönas?

Både Systembolaget och Svenska spel hycklar förstås. Deras uppdrag blir en paradox eftersom de dels ska hålla nere konsumtionen av alkohol respektive spel, dels vara tillräckligt attraktiva för att svenska folket inte ska vända dem ryggen och välja utländska konkurrenter. Detta gör att båda plöjer ned massor av pengar på reklam. Särskilt Svenska spel. Alla skattebetalande svenskar betalar således för att bli tillrättavisade och få hurtiga och klämkäcka råd i TV-rutan.

Radiotjänst, Systembolaget och Svenska spel är dinosaurier som borde ha dött ut för länge sedan men som av någon anledning undgick den där stora meteoriten. Någon får väldigt gärna skicka en till.

Stenåldersavgiften på väg bort

Den förhatliga TV-licensen kan vara på väg bort. En uppgörelse ska ha nåtts över blockgränserna för att göra kostnaden för public service till en skattepost bland andra.

Radiotjänst är en kvarleva från svunna tider, ett kontrollsystem som väcker obehag och för tankarna till Östeuropa (och, kan påpekas, orsakar bekymmer för marginaliserade personer som bor i tillfälliga bostäder i kommunens försorg).

Teknikutvecklingen har dessutom gjort de regler på vilka TV-licensen bygger på föråldrade. I dag kan TV-program ses på datorer, mobiltelefoner och i bilar. SVT tillhandahåller själva en utmärkt onlinejtänst för sina program, fri att använda oavsett om du betalar TV-avgift eller inte.

Motståndare finns förstås. Kontrollsystemet för att få in licenspengar från alla som har en mobiltelefon eller dator skulle bli orimligt - det inser nog även de flesta av TV-licensens försvarare. Därför behövs en teknikneutral lösning. Överenskommelsen verkar handla om att avgiften för public service läggs på skatten.

Dagen när Radiotjänst i Kiruna, denna koloss som suger över 2 000 kronor årligen från varje person med anmält TV-innehav, läggs ned är en dag att fira. Sverige har då blivit ännu lite modernare.

Titanic i SVT

Om bara några veckor är det hundra år sedan Atlantångaren Titanic sjönk och 1 495 människor miste livet. Detta uppmärksammas på många sätt.

James Camerons film går upp på bio igen, denna gång i 3D. Och i SVT sänds en miniserie som av trailern att döma ser ut att kunna bli sevärd. Även om myter säkert kommer att återanvändas och klassiska filmscener repriseras (hur många som stod och kysstes i nollgradigt vatten när fartyget sjönk kan man exempelvis undra).

SVT - tekniska analfabeter?

Jag är en vanemänniska. Jag äter samma frukost varje morgon. Det enda som varierar är pålägget på mackan. Förutsatt att jag är hemma tittar jag på Rapport varje kväll klockan 19.30. Och jag går och lägger mig ungefär samma tid varje vardagskväll. Rutiner hjälper i vardagen, ger trygghet och förutsägbarhet. Alla dessa rutiner är små snuttefiltar i den grå vardagen.

Så när SVT beslutar att vinjetten till Rapport ska ändras blir jag lite irriterad. Jag tycker fortfarande att den borde se ut så här. Men OK, tiden går och en ny vinjett är inte hela världen. Den har ju ändrats med jämna mellanrum de senaste tio åren.

För tre veckor sedan gjorde dock SVT en nylansering av Aktuellt. Igen. En sådan gjordes för inte så många år sedan och den var tydligen inte tillräckligt bra. Nu skulle radikala grepp tas till, programmet skulle få en egen stil. För att ge programmet en skjuts från start chockade Claes Elfsberg, som jobbat som nyhetsankare i Rapport sedan tidernas begynnelse, en hel värld och gick över till SVT2:s Aktuellt. Med sig tog han flera andra kompetenta kollegor.

Programmet har fått hård kritik. Det är nämligen smått otroligt vimsigt. Ett stort problem har varit tekniken. För den som ser Rapport varje kväll torde dock inte detta vara något nytt. I stort sett i varje sändning tvingas ankarna be tittarna om ursäkt för borttappade namnskyltar, borttappad textning, fel text vid fel tillfälle, fel inslag, inslag utan ljud, inslag som visas samtidigt som nyhetsankaret gör påannonseringen - ja, kort sagt alla möjliga tekniska problem. Det är rena rama skol-TV. Och Rickard Palm är inte ens kvar.

Vad är det egentligen för folk som arbetar med nyhetssändningarna på SVT? Är det människor som inte kan hantera tekniken därför att den är ny? Något som talar för detta är att när SVT började använda en ny teknik för textning krånglade detta i flera månader. Nu är i stort sett varje Rapportsändning en plåga på grund av alla upprepade småfel. Så jäkla svårt kan det ju inte vara. TV4 klarar det oftast och inga internationella nyhetskanaler har så stora bekymmer som SVT har med att klippa mellan studion och inslagen samt sätta rätt namn på rätt person vid rätt tillfälle.

Och vad Aktuellt beträffar: ska programmet ha något existensberättigande bör det erbjuda något som de andra nyhetsprogrammen inte gör, nämligen en fördjupning i aktuella ämnen. Annars kan de lika gärna ersätta det med valfritt sångprogram.

Funderingar...

SVT-serien 30 grader i februari började bra. Den kan bli en oväntat trevlig bekantskap på måndagskvällar nio veckor framöver, om manusförfattarna nu lyckats hålla sig borta från moralkakor och pekpinnar.

Jag går i funderingar om att skriva en bok om sexhandeln i Thailand med utgångspunkt i både sexköparnas och sexsäljarnas berättelser. En liten försmak fick jag när jag skrev C-uppsatsen Sex på deltid om ett antal sexsäljares upplevelser av sitt arbete i Sverige. Dessförinnan intervjuade jag, ovetenskapligt, både sexköpare och sexsäljare i Thailand och fick upp ögonen för hur affärsverksamheten fungerar.

Den ursprungliga tanken var att skriva en komparativ studie om förhållandena i Sverige och Thailand, men det visade sig vara ett för stort åtagande med den begränsade tid som fanns. Dessutom är det väldigt mycket som förenar sexsäljare världen över, åtminstone om man undersöker motiven, vilket gör värdet av en komparativ studie begränsat.

En intervjubaserad studie skulle dock kräva vissa ekonomiska insatser, en tids ledighet från jobbet och så vidare. Detta är således ett projekt som inte kan förverkligas i år. Men lusten att driva igenom detta projekt växer ju mer jag tänker på det...

Länge leve TV 1000

TV 1000 läggs ned som varumärke och återuppstår som Viasat Film från den 1 mars. Därmed försvinner också det inslag som en gång gjorde kanalen känd: porren.

När jag växte upp var parabol ännu något ganska nytt. Jag minns fortfarande allas avund mot den familj som var först med parabolantenn i byn. Och, tänk, den hade till och med motor! När vi fick vår kanalwok på taket var det stort.

TV-utbudet gick från två statliga kanaler till världens alla kanaler på en och samma gång. Plötsligt fanns (galna) TV3 där, CNN, Sky News, Screen Sport - för att inte tala om MTV, som faktiskt var en bra kanal på 90-talet. Konkurrensen på filmsidan bestod då av TV 1000 och FilmNet (den sistnämnda blev till slut Canal Plus). Det var nytt, häftigt - och lite lyxigt.

Jag tittade mycket på TV 1000 som barn. På morgonen var det barnprogram, bättre sådant än i SVT, på kvällarna film. Och så sände kanalen alltid de stora tungviktsmatcherna i boxning live från Las Vegas, händelser som blev till en manlig familjetradition (hur viktiga dessa sammankomster var visar kanske det faktum att jag sökte ledigt från mitt konfirmationsläger för att få åka hem och se returmatchen mellan Evander Holyfield och Mike Tyson).

Sedan dess har vi vant oss vid tillgång till hundratals kanaler (även om jag faktiskt tittar betydligt mindre på TV i dag än för femton år sedan, men det är en naturlig utveckling till följd av Internets framväxt). Och allt färre betalar dyra pengar för att få se film när de i stället kan ladda ned dessa filmer eller hyra dem online. I stället är det dyra sportevenemang som lockar tittarna.

Att TV 1000 försvinner, eller snarare byter namn och skepnad, är logiskt. Kanalen har funnits sedan 1989 och de senaste åren fortplantats till flera olika skepnader för att öka valfriheten. Nu ska alla kanaler ha prefixet Viasat.

Enligt Viasats presschef Karin Zingmark är porren "otidsenlig". Det är oklart om detta är ett utslag av moralism eller bara en nykter syn på vad marknaden vill ha. Klart är i alla fall att den inte alls är lika attraktiv i dag när all världens porr bara finns några musklick bort. Ändå går det inte att komma ifrån, att tiden när Ylva Maria Thompson efter midnatt presenterade de erotiska filmerna på TV 1000 nog var lite mer spännande än nu när all porr finns så lättillgänglig. Porren var förmodligen dålig och endimensionell, gjord för att passa alla, men ändå.

Frågan är hur TV-landskapet ser ut om fem tio år. Finns det ens några renodlade filmkanaler kvar? Vill någon betala för dem? Jag har svårt att se det när bredbandstjänsterna med pay-per-view växer. Däremot ser intresset för sportkanaler ut att fortsätta växa.

I kamraters lag

Sossen Lars Engqvist (tidigare socialminister) ersätts av sossen Göran Johnsson (tidigare förbundsordförande för IF Metall) som styrelseordförande för Sveriges Television. Vissa saker förändras i alla fall inte.

Ständigt aktuellt

I kväll klockan 21.30 sänder SVT2 en dokumentär om folkmordet i Rwanda. Runt 800 000 människor, de flesta tutsier, mördades under bara 100 dagar i det lilla centralafrikanska landet våren 1994. FN vägrade länge att alls erkänna att ett folkmord pågick. Omvärlden blundade och stretade emot när militära insatser kom upp till diskussion.

Även P3 dokumentär Världen har en intressant dokumentär om "hundra dagar i helvetet", vilket var vad Rwanda var den där våren. Lyssna här.