Nu bör Grekland lämna euron

När jag tänker på det krisande Grekland får jag en bild av TV3:s Lyxfällan på näthinnan. Jag ser en bortskämd tonåring som lagt alla sina pengar på resor, smink, kläder och märkesväskor och nu blir upprörd när banken säger nej till nya lån. Någon som söker hjälp men som egentligen inte vill ändra livsstil.

Grekland har under lång tid levt över sina tillgångar. Landet fuskade sig in i eurosamarbetet, dess ledare ljög för befolkningen om det antika rikets ekonomiska status och nu får vanliga greker betala priset. Inte för att de är fria från ansvar. Även för turister har det länge stått klart att något inte riktigt är det som ska. När greker själva skryter om hur lätt det är att undanhålla skatter och avgifter är det lätt att fråga sig hur länge det ska hålla när statens utgifter samtidigt skenar.

Det höll ett tag. Sedan några år befinner sig Grekland på lånad tid i dess sanna bemärkelse. Långivarna har krävt reformer. Stora besparingar har gjorts men landets politiker har inte velat reformera den offentliga sektorn på riktigt.

De gamla maktpartierna gjorde helt välförtjänt katastrof i förra valet. Fram klev vänsterpopulisten Alexis Tsipras (till Jonas Sjöstedts applåder, för övrigt). Han skulle ta strid mot trojkan. Men Tsipras har spelat ett spel som tvärtom riskerar att få långivarna att tröttna.

Gårdagens nej i folkomröstningen om lånepaketet kan tolkas som att grekerna fått nog. Jag kan förstå dem. I synnerhet de unga greker som inte har något egentligt ansvar för dagens kris och vars liv nu rinner iväg.

Det finns nog egentligen bara en väg framåt: Grekland bör lämna eurosamarbetet. Det kommer göra ont vid själva övergången. Men det är den enda vettiga vägen att ta.

And then Gustav Vasa said: There will be no more TV

Ungefär samtidigt som vi får veta att svenska folket kommer få lida under ett föråldrat och korkat TV-avgiftssystem under Radiotjänsts förvaltning i ytterligare sex år, kommer även nyheten att grekisk public service-TV och -radio stängs ned.

SVT:s vd Eva Hamilton tror att det på sikt är positivt att den korrupta koloss som varit den grekiska statstelevisionen går i graven. Ur askan kan något nytt födas. Kajsa Ekis Ekman är föga förvånande av en annan åsikt. Hon tycker att stängningen, som förstås sker av ekonomiska skäl i ett krisande land, är ett "angrepp på demokratin".

Kajsa Ekis Ekman har den bestämda uppfattningen att endast staten kan ge undersåtarna korrekt och neutral information (andra medier tillhör oligarkerna). Hon räds en utveckling där ett eventuellt återuppståndet public service kommer att besättas av högerfolk.

Lite som SVT då, vars före detta styrelseordförande var socialdemokraten och tidigare statsrådet Allan Larsson. Han ersattes av socialdemokraten och tidigare statsrådet Lars Engqvist som i sin tur ersattes av socialdemokraten och före detta Metallordföranden Göran Johnsson.

Det är tydligen skillnad på demokrati här och där.

Grekland får två år på sig?

Samtalen mellan Grekland och den så kallade trojkan (euroländerna, IMF och ECB) uppges ha havererat. Åter kommer Greklands framtid i eurosamarbetet att ifrågasättas.

Andra källor hävdar att de ska få två år på sig att sanera statsfinanserna. Frågan är hur det ska gå när regeringskoalitionen är oense om hur det ska gå till.

För det grekiska folket är smärtgränsen redan nådd med ständigt sjunkande löner och försämrad service. Det är svårt att se någon ljusning alls, faktiskt.

Fredspriset ger en paus i krisen

Att det som i dag kallas EU tillkom i syfte att undvika framtida militära konflikter på den då krigshärjade europeiska kontinenten är klart. Många anser således att valet av fredsprisvinnare i sig inte är tokigt utan snarare att det kommer flera decennier för sent i EU:s fall.

Det är nämligen, fredstanken till trots, svårt att blunda för att tajmingen är sällsynt dålig. Eurokrisen har skapat splittringar i EU-samarbetet, vidgat klyftor mellan nord och syd och resulterat i strejker, demonstrationer och ömsesidig antipati. Arbetslösheten skenar i flera av euroländerna, skuldberget tycks oöverkomligt. EU står inför sin största kris någonsin.

För den värsta sortens EU-fanatiker, som Cecilia Malmström, Carl Bildt och inte minst kommissionens ordförande José Manuel Barroso, är förstås fredspriset mycket välkommet. Det ger några ögonblicks välbehövlig andrum i den akuta krisens och de svarta rubrikernas skuggor.

Men pausen blir kortvarig. Verkligheten med krisande banker, massiv arbetslöshet och social oro kommer snart tränga sig på igen. Den så kallade fredsvalutan är ingen bättre idé i dag än vad den var i går.

De senaste årens frekventa toppmöten har inte löst ett dugg. EU har en obehaglig tendens att ständigt skjuta problemen på framtiden, att aldrig vilja ta tag i de grundläggande problem som unionen lider så mycket av. En viktig orsak är att många länder helt enkelt inte vill ta till de smärtsamma men ändock nödvändiga åtgärder som krävs.

Intressant att notera, för övrigt, är hur mycket finansminister Anders Borg har svängt i frågan om det misslyckade giftermålet mellan Grekland och euron. Från att tidigare ha fnyst åt alla som yppat tankar om ett grekiskt utträde landar nu Borg i samma slutsats: Grekland kommer tvingas lämna eurosamarbetet. Frågan är vilket som blir nästkommande land att följa samma väg.

En blåvit tragedi

I kristider frodas extremismen. Det har varit en tung sanning under Europas 1900-tal, och för all del inte bara i Europa, och det är lika sant i dag på 2000-talets andra decennium.

Gyllene gryning, ett parti som beskrivs som nazistiskt/fascistiskt men som kanske snarare skulle kunna liknas vid en mer militant version av Nationaldemokraterna, har valts in i det grekiska parlamentet. Partiet fick sju procent av rösterna. Vänsterextrema Syriza blev andra största parti, större än socialdemokratiska Pasok. Något mycket olycksbådande är på väg att hända i Grekland.

Av historiska skäl lär ingen vara förvånad. Dels får kriser alltid väljarna att fly de etablerade partierna (de skyldiga), dels har invandringskritiska partier länge haft framgångar i en rad europeiska länder. Allra sämst ställt är det i Ungern. Att ett knasparti som Gyllene gryning nu får så starkt stöd är givetvis direkt kopplat till krisen.

Troll brukar dock spricka i solljus. Ett parti som Gyllene gryning har sannolikt väldigt lite att komma med när det gäller politikens detaljer. Det bästa sättet att få dem att tappa stöd vore egentligen att ta in dem i regeringen och tvinga dem att ta ansvar, att kompromissa. Men vem skulle svälja stoltheten och bjuda in dem? Och skulle de ens tacka ja?

Vänsterextrema Syriza är nu en maktfaktor i grekisk politik. De vill säga upp alla lån och hoppas att Grekland ska kunna leva på luft. Rent emotionellt förstår jag varför de grekiska väljarna straffade Ny demokrati och Pasok. Men halvfascister och vänsterextremister är knappast svaret på Greklands problem. Det jobbiga är att inte heller de etablerade partierna är det.

Och nu väntar ett politiskt kaos sedan parlamentets största parti, Ny demokrati, har misslyckats med att bilda en koalitionsregering. Ännu ett nyval lär bara gynna extremisterna ännu mer. Grekland befinner sig i en återvändsgränd. Det är tråkigt att se vad som har hänt med det land jag årligen besökte som liten grabb och som jag har så många fina minnen från.

Låt Grekland ta hand om sig självt

Bilden av nordeuropéer som stoiska och effektiva medan sydeuropéerna är lata, bekväma och obenägna att vidta tuffa åtgärder i kristider är svår att skaka av sig i dessa dagar.

För bara något år sedan var ekonomierna i Baltikum i kis. 2009 var Lettlands ekonomi i fritt fall (-18 procent). Dock vidtogs snabba åtgärder. Folk sparkades och löner i offentlig sektor sänktes med en fjärdedel, skatter höjdes och budgeten trimmades. På bara några år lyckades den lettiska regeringen vända skutan rätt. Åtgärderna var smärtsamma för vanligt folk, men de genomfördes snabbt och kraftfullt.

I år väntas den lettiska ekonomin gå plus med runt fyra procent och arbetslösheten fortsätta sjunka efter att ha fallit till drygt 12 procent i höstas, vilket visar att skarpa åtgärder - om de genomförs utan dröjsmål - på relativt kort tid kan föra ett land i djup kris tillbaka på banan igen.

Det som händer i Grekland är det rakt motsatta. Befolkningen vägrar gå med på åtgärder som liknar de som drevs igenom i Lettland. Regeringen tvekar. Hur krisen ska lösas utan nedskärningar, lönesänkningar och privatiseringar står skrivet i stjärnorna.

I stället för en konstruktiv dialog hånas Tysklands förbundskansler Angela Merkel och grekerna själva skyller sin föga avundsvärda situation på EU och Tyskland. Samtidigt vill de ha våra pengar. De borde skämmas.

När EU-ledarna möts av den attityden borde både Merkel och resten av EU-eliten kapa loss Grekland och låt dem ta hand om sig själva. Det är ju uppenbarligen det grekerna vill.

Vilken rolig idé

I ett försök att ge det väntande ekonomiska stålbadet lite demokratisk legitimitet - eller om man så vill skjuta över ansvaret till väljarna - vill Greklands regering att det grekiska folket nästa år ska folkomrösta om det stora räddningspaketet. Det paket som bland annat innebär nedskrivna skulder men också högre skatter, beskurna förmåner och uppsägningar i offentlig sektor.

Det är lite som att fråga folk om de vill få en spark i skrevet med löftet att det kommer att kännas bättre i framtiden. Vilka är för? Givet grekernas historia av att leva över sina tillgångar och genomföra generalstrejker när makthavarna försöker göra något åt problemet, är det svårt att tro det skulle bli ett ja.

Grekland borde över huvud taget inte vara med i eurosamarbetet. Det bästa vore om de lämnade det illa kvickt. Men det står sannolikt alldeles för mycket politisk prestige på spel för att det ska tillåtas ske.

Detta kan bli intressant...

I fablernas värld

Det är en fascinerande upplevelse att ibland stiga ur verkligheten och låta sig svepas med i en fantasivärld, en fabel, en plats dit den grå vardagen inte når.

Lite så känns det när man läser Kajsa Ekis Ekmans text om Greklandskrisen. Nej, krisen har alls inget med Grekland att göra, hävdar hon. Grekerna är enligt Ekis Ekman Europas mest arbetande folk. Vilket trots statistiskt stöd torde vara en sanning med modifikation. Den som exempelvis bevittnat ett husbygge eller stort målarjobb i Grekland kan, snarare än räkna antalet arbetstimmar, räkna hur många pauser arbetarna gör för att besöka puben tvärs över gatan.

Jag gillar Grekland, det är ett trevligt turistland, det har en rik historia, god mat och fina stränder. Men vi är många som har besökt Grekland genom åren och förundrats över vissa saker. Som folks ovilja att betala skatt ("jag betalar det jag vill betala") och det utbredda fifflet. Från åskådarplats faller bitarna plötsligt på plats.

Euron har knappast gjort livet bättre för grekerna och just under den pågående krisen har beslutet att (på felaktiga grunder, givetvis) bli euromedlem fråntagit landet ett viktigt instrument att hantera situationen. Men Greklands pågående ekonomiska bekymmer är helt och hållet självförvållade och kan inte skyllas på någon annan. Det är så enkelt som att politikerna har spenderat mer pengar än de lyckats få in.

USA och stora delar av Europa lider av Lyxfällansyndromet. Det behövs helt enkelt en Magnus Hedberg som tittar de ansvariga i ögonen och säger de bevingade orden: "Jag blir faktiskt förbannad!"

Hoppsan

Det skulle kunna vara lätt att känna viss skadeglädje över det som händer med eurosamarbetet just nu. Allt det som eurokritikerna invände mot EMU håller på att besannas. Samtidigt är konsekvenserna för stora för att man ska kunna sitta och glädjas. Hela länders ekonomier står på spel och i den globala ekonomin smittar det av sig även på andra. Yrvaket börjar allt fler europeiska politiker inse att Europa nog inte var det där optimala valutaområdet ändå. Hoppsan.

Grekland sitter i skiten på riktigt. Spanien, Portugal och Irland har det minst sagt kämpigt. Visserligen är det inte bara euroländer som dras med höga underskott - även Storbritannien tvingas dra åt svångremmen - men länder utan en självständig penningpolitik blir handlingsförlamade och hamnar lätt i en återvändsgränd. Vad ska Grekland göra nu förutom att tigga pengar från andra EU-länder?

En gemensam valuta i Europa är en dålig idé, helt enkelt. Samtidigt går det inte bara att överge det sjunkande skeppet. Den politiska prestigen hos EU-topparna skulle aldrig tillåta det. Vad återstår då att göra? Jo, fler kostsamma bailouts, fler skattemiljarder till krisande ekonomier. Den 7 juni försvarade José Manuel Barroso eurosamarbetet när UKIP:s Nigel Farage ifrågasatte ECB:s integritet beträffande skuldkrisen. Barroso erkände "vissa svårigheter" men inte mer. Man ska göra "allt som krävs" för att stabilisera eurosamarbetet. Återstår att se vad det blir. Vilket land blir först att säga tack och hej?

Svenskar till svenskars försvar

Jag har lite svårt för bojkotter av hela länder på grund av att en regering har handlat fel. Jag tycker inte ens att man ska bojkotta Nordkorea. Är du nyfiken på detta världens kanske märkligaste land, åk dit och bilda dig en uppfattning (och var medveten om att du endast får se det regimen vill att du ska se).

När den israeliska regimen begår övergrepp mot palestinier ropar vänstern på bojkotter av israeliska varor. Inför sommar-OS i Běi​jīng​ ville många svenskar att Sverige som en protest mot Kinas kommunistparti skulle bojkotta hela evenemanget. Bojkotter är emellertid väldigt trubbiga verktyg som sällan drabbar den part de är riktade mot. De är oftast emotionella ryggmärgsreaktioner.

Jag är därför lite förvånad att det är just Mårten Schultz, en i vanliga fall sansad och rimlig jurist, som föreslår att vi ska ställa in våra resor till Grekland. Bakgrunden är förstås "fallet Anna", den svenska som anmälde en våldtäkt men fick ett åtal om falsk tillvitelse kastad mot sig i stället. Jag tänker inte bena i det enskilda fallet eftersom jag har alldeles för lite insyn i exakt vad som har hänt. Däremot tycks det klart att grekiska företrädare har uttryckt sig opassande och gjort olämpliga generaliseringar om svenska kvinnor som turistgrupp i Grekland. Detta besvarar vi emellertid knappast bäst genom att göra lika svepande generaliseringar av Grekland som land och ställa in vår semesterresa dit.

Jag har varit i Grekland ett tiotal gånger i unga år och kommer sannolikt att återvända dit igen. På samma sätt som jag kommer att återvända till Kina på regelbunden basis, trots att landet är en hårdför diktatur med ett genompolitiserat rättssystem. Tycker Mårten Schultz att vårt resande ska begränsas till länder som lever upp till en viss rättssäkerhetsnivå?

Om det nu är så att vi ska reagera med plånboken mot Grekland för att det grekiska rättsväsendet har agerat oacceptabelt i ett våldtäktsfall - eller rent av för att det finns systematiska brister i det grekiska rättsväsendet - varför har vi då inte sett samma upprörda reaktioner mot den grekiska statens sätt att behandla flyktingar? Den omänskliga behandling som flyktingar som flyr från förtryck tvingas utstå när de närmar sig grekiska kuster har ju varit mycket uppmärksammad i hela EU under många år.

Men nej, nu var det en svensk kvinna som drabbades. Då blev det plötsligt oerhört relevant.

Prata om det

Våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange och hela cirkusen kring dessa har fått utländska medier och debattörer att utpeka Sverige som en bananrepublik utan självständigt rättsväsende. Anklagelserna är förstås överdrivna, även om det finns skäl att diskutera hur svensk sexualbrottslagstiftning fungerar i praktiken. Utvecklingen mot omvänd bevisbörda, det vill säga att den anklagade mannen ska styrka att kvinnan faktiskt ville ha sex med honom, är oroväckande och utvidgandet av våldtäktsbegreppet innebär de facto problem.

Sverige är synbart lättsårat när det svenska rättsväsendet i allmänhet och vår sexualbrottslagstiftning i synnerhet kritiseras av utländska tyckare. Vi anses ju ha kommit längre än andra länder. Men när en svenska säger sig ha blivit våldtagen på ön Samos och plötsligt anmäls för förtal tar det hus i helsike. Historien beskrivs unisont som en grekisk rättsröta. Hela det grekiska rättsväsendet får bära dumstrut. Att den grekiske handelsattachén uttrycker sig illa om svenska kvinnor gör förstås folk ännu argare. Rör inte min svenska kvinna, typ.

Det finns dock anledning att diskutera inte bara den grekiska synen på våldtäkt utan även hur vi i Sverige har låtit pendeln svänga över så långt att vårt land har bland de flesta våldtäktsfallen per capita i hela världen. Svenska kvinnor skulle alltså vara särskilt utsatta av våldtäktsgalna svenska män. Det förefaller inte sannolikt. Givetvis handlar det om lagstiftning och attityder. I Sverige faller betydligt fler händelser inom ramen för våldtäkt och våldtäkt inom äktenskapet har varit straffbart sedan 1965. I takt med att begreppet våldtäkt vidgas till att omfatta mycket annat än bara påtvingat sex genom våld eller hot om våld måste emellertid konsekvenserna diskuteras. Vad innebär egentligen våldtäkt inom äktenskapet i dag? Var går gränserna mellan tjatsex och våldtäkt?

Våldtäktsfall är knepiga ur bevissynpunkt. Oftast finns bara ett offer och en gärningsman. Inga vittnen. Och långt ifrån alltid heller någon teknisk bevisning som otvetydigt säger att ett brott har ägt rum. Därför leder få åtal till fällande dom. Detta har frustrerat politiker och feministiska lobbyister så till den milda grad att vi i Sverige är på väg att införa en lagstiftning som i praktiken innebär att det krävs ett tydligt samlagskontrakt som försäkring innan sexuell aktivitet kan inledas. Vem vill riskera att bli anklagad för våldtäkt i efterhand?

Inte nog med att detta synsätt försvårar all sorts sexuell spontanitet mellan personer som inte känner varandras behov och lustar utan och innan, vi får även ett slags politisk korrekt sexualitet som mall för hela befolkningen. Sedd i detta ljus känns en puckad grekisk handelsattachés uttalanden ganska triviala.

Att photoshoppa verkligheten

Grekland har festat färdigt. Landet är ekonomiskt fallfärdigt, får krislån och tvingas till stora besparingar för att hålla sig över ytan. Folkets reaktion? "Vi demonstrerar!"

Två dagars generalstrejk är utlyst i Grekland. Färjetrafik, flyg och busstrafik kommer att stå stilla. Det är förståeligt att folk är upprörda över hur illa landet har skötts. Men det är skrattretande att de protesterar när landets ledning nu försöker göra någonting åt problemen. Grekerna själva förstår tydligen inte vilka stora, och på sikt ohållbara, privilegier de har haft.

Politikers ovilja att berätta för medborgarna hur illa läget är går igen i många länder. I Grekland har politiker friserat landets ekonomi för att få gå in i eurosamarbetet (som om det har hjälpt Grekland...) och hålla folk på gott humör. I Storbritannien talar ingen av valets huvudpersoner Gordon Brown, David Cameron eller Nick Clegg särskilt mycket om det stålbad som väntar britterna. Oavsett vinnare. Man kan inte gå till val på sådant. Det är således en alldeles för rosenskimrande bild av verkligheten som de tre kandidaterna går till val på, vilket riskerar en jobbig svekdebatt för den som slutligen får tar över nycklarna till 10 Downing Street. Det är ju inte så jäkla smart det heller.