Fredspriset ger en paus i krisen

Att det som i dag kallas EU tillkom i syfte att undvika framtida militära konflikter på den då krigshärjade europeiska kontinenten är klart. Många anser således att valet av fredsprisvinnare i sig inte är tokigt utan snarare att det kommer flera decennier för sent i EU:s fall.

Det är nämligen, fredstanken till trots, svårt att blunda för att tajmingen är sällsynt dålig. Eurokrisen har skapat splittringar i EU-samarbetet, vidgat klyftor mellan nord och syd och resulterat i strejker, demonstrationer och ömsesidig antipati. Arbetslösheten skenar i flera av euroländerna, skuldberget tycks oöverkomligt. EU står inför sin största kris någonsin.

För den värsta sortens EU-fanatiker, som Cecilia Malmström, Carl Bildt och inte minst kommissionens ordförande José Manuel Barroso, är förstås fredspriset mycket välkommet. Det ger några ögonblicks välbehövlig andrum i den akuta krisens och de svarta rubrikernas skuggor.

Men pausen blir kortvarig. Verkligheten med krisande banker, massiv arbetslöshet och social oro kommer snart tränga sig på igen. Den så kallade fredsvalutan är ingen bättre idé i dag än vad den var i går.

De senaste årens frekventa toppmöten har inte löst ett dugg. EU har en obehaglig tendens att ständigt skjuta problemen på framtiden, att aldrig vilja ta tag i de grundläggande problem som unionen lider så mycket av. En viktig orsak är att många länder helt enkelt inte vill ta till de smärtsamma men ändock nödvändiga åtgärder som krävs.

Intressant att notera, för övrigt, är hur mycket finansminister Anders Borg har svängt i frågan om det misslyckade giftermålet mellan Grekland och euron. Från att tidigare ha fnyst åt alla som yppat tankar om ett grekiskt utträde landar nu Borg i samma slutsats: Grekland kommer tvingas lämna eurosamarbetet. Frågan är vilket som blir nästkommande land att följa samma väg.