Tyskland kommer alltid att få dras med sitt bruna arv. På ynka 12 år lyckades Adolf Hitler och nazisterna sätta hela Europa i brand och dra in större delen av världen i det blodigaste kriget människan skapat. Givet att det var ett tusenårsrike Hitler sade sig vilja skapa gjorde han ett ganska präktigt fiasko. Men på bara tre svenska mandatperioder lyckades han ändå omstöpa det tyska samhället och sätta avtryck som finns kvar än i dag.
Och hungern efter tysk historia åren 1933-45 tycks omöjlig att mätta. Årligen utkommer mängder av böcker. De flesta tillför inget nytt, men emellanåt släpps praktverk. Därtill görs filmer och serier. Den tyska Hitler und er (Hitler och Speer. Djävulens arkitekt i Sverige) följde Albert Speers tid vid Hitlers sida, från dagen de möttes till den då Speer släpptes från Spandau. Och så har vi såklart den geniala skildringen av de sista dagarna i bunkern i Undergången.
Nu ska en ny tysk produktion göras om Hitlers liv (tyvärr engelskspråkig, vilket sänkte mitt intresse med 90 procent). Tyskarna måste vara dödströtta på Tredje riket. Tyvärr gör den stora strömmen av nytt material att bandet med det förflutna aldrig riktigt kan klippas. Nya generationer blir förknippade med brott begångna för decennier sedan.
Tyskland som land förtjänar verkligen bättre. Det har till skillnad från de flesta andra länder gjort upp med sitt förflutna. Det är en beundransvärd bedrift givet hur fundamentalt nederlaget var. Varken Italien eller Japan har gjort upp med sitt förflutna på samma sätt. I Österrike pratas det inte gärna om Anschluß och konsekvenserna därav. Och i Sverige passar kopplingarna till Nazityskland eller dåtidens breda antisemitism inte ihop med den upplyfta självbild vi har av oss själva.
I Berlin finns mängder av utställningar, museer och platser som minner om nazismens offer. Praktverket är det gigantiska Förintelsemonumentet (Holocaust-Mahnmal), en labyrintliknande plats som i dag används för kurragömma bland skolelever. Historien är ständigt närvarande - på gott och ont.
Det är hög tid att låta Tyskland vända blad. Men tyvärr kommer historien nog alltid att hemsöka det stolta landet i hjärtat av Europa.
Förintelsemonumentet i Berlin. Tankeväckande om nazismens fasor
eller utmärkt som lekplats för kurragömma?
5 kommentarer:
Sant, sant. Inget historiemuseum i världen är så vackert som det tyska i all sin nakenhet. Det sticker ut som de enda som inte ljuger om sin historia.
Så sant. Jag säger inte mer.
Det finns andra skäl än nazisternas brott till att vi fortfarande använder nazisternas brott som avskräckande exempel i debatten.
Först och främst är det för att vi inte skall börja granska kommunisternas brott som egentligen är mycket hemskare än det nazisterna gjorde.
Sedan var kanske inte engelsmän och deras allierade kollegor världen bästa föredömen. Det var kanske rent av så att de framkallade två världskrig som sedan Tyskland fick skulden för och deras terrorbombningar i Europa och Japan diskuteras sällan.
Det vore bättre om vi diskuterade brotten utan att peka ut länder, då hade även segermakter kunnat kritiseras.
Kan du specificera på vilket sätt planerat industriellt massmord är mindre problematiskt än dom brott som begicks i Kina och Ryssland av icke demokratisk valda regimer?
Varför har inte det tyska folket själva skulden för koncentrationslägren när dom nu själva i fria val gav nazisterna makten?
Varför hävdar du att kommunisternas brott inte är granskade då dom är just detta i allra högsta grad?
Skicka en kommentar