Det finns flera förklaringar till att otrohet är ett hett ämne just nu. I takt med att vi lever allt längre blir löftet vid altaret om trohet tills döden skiljer oss åt allt svårare att efterleva. Ett giftermål vid 30 års ålder kan ju innebära att du inte får gotta dig med någon annan snopp eller snippa än din partners under de kommande 50 åren!
Ty även om vi lovar varandra evig trohet när vi gifter oss, är egentligen det enda vi kan lova någon vår trohet här och nu. Vem vet vad vi känner eller vilka vi är om fem, tio eller än mindre om 30 år? Det är ett synnerligen oromantiskt perspektiv, som inte lämpar sig för diskussion på bröllopsresan, men likafullt sant.
En annan förklaring är förstås att vi i dag själva bestämmer när vi vill ha barn och när vi bara vill ha sex. Vi behöver inte riskera utomäktenskapliga barn - och även om det skulle bli resultatet är inställningen till sådana en helt annan i dag än för 50 år sedan.
Jag tror också att vi har högre krav på våra liv i dag. Det krävs mer för att tillfredsställa oss i våra relationer. Om någon del inte fungerar till hundra procent är det lätt att börja snegla efter alternativ, kanske innan vi ens dryftat frågan särskilt mycket i vår relation.
Den brittiska sociologen Catherine Hakim anser att hennes forskning ger stöd för att otrohet tvärtom kan stärka den monogama relationen genom att ena partnern skaffar sig det han eller hon saknar i äktenskapet och följaktligen stannar kvar i relationen. "Det man inte vet något om, lider man sällan av", konstaterar hon.
Det är visserligen sant. Men det är ett ganska uselt sätt att se på en människa man svurit trohet till. Att bygga en relation på oärlighet tror jag inte på. För det är just oärligheten som är mitt problem. Inte att folk är gifta med en person och har sex med en annan. Om det finns en öppenhet kring detta i relationen, är det inget problem. Och då är det heller inte otrohet utan en överenskommelse mellan två vuxna människor. Det är lögnerna, dubbellivet - ja, sveket - som jag vänder mig emot.
Jag håller med Hakim om att vi förmodligen skulle må bättre av att vara lite mindre rigida i synen på flerpartsrelationer. Det är ju möjligt att vara gift med en person och ändå ha en mer än vänskaplig relation till någon annan. Bara alla parter är införstådda i vilka regler som gäller, vilket Hakim tydligen inte tycker är så viktigt.
Visst är det onödigt att kasta bort ett äktenskap som kanske inte är perfekt men som fungerar och där det finns en lång gemensam historia och barn med i bilden bara för att ena parten varit med någon annan. Självfallet är osakerna till otroheten - hur och varför det har skett - avgörande. Jag tror dock att många relationer skulle tjäna väldigt mycket på att ha en lite större öppenhet. Monogami kan vara kvävande, vilket styrks av att så pass många är otrogna.
Jag tror inte att polyamori passar flertalet. Men det finns många sätt att krydda även ett monogamt förhållande på och det finns framför allt många sätt att skapa ett levande och spännande sexliv med sin partner om allt bara sker frivilligt från båda parter. Då behöver andra partners inte alls uteslutas (man kan ju göra det tillsammans).
Avslutningsvis kan sägas att frågan om vad som ska betraktas som otrohet också är lite intressant. En ung kvinna skickade ett brev till Eva Russ, relationsrådgivare med eget program i Radio 1, i vilket hon beskrev sin dåvarande killes otrohet. Han hade nämligen porrsurfat, vilket tydligen fick världen att rasa samman för flickvännen. Där lade denna kvinna ribban för vad hon betraktade som otrohet. Vissa har det tufft.
Den perfekte mannen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar