Sex, sexism och självmord

En 31-årig italienska tog sitt liv efter att hennes expojkvän laddat upp en sexvideo av henne tillsammans med en annan man, en film hon själv skickat till exet. En hämnd för en hämnd, således.

Det är förstås för jävligt. Och så fruktansvärt onödigt. Självmord är nämligen nästan alltid det. Det som verkade olösligt och omöjligt att leva med hade i de allra flesta fall gått att reda upp. I ett annat fall ledde spridda bilder på en naken tonåring efter en blöt fest i USA till ännu ett självmord (berättelsen skildras i dokumentären Audrie & Daisy, finns på Netflix).

Fallen har satt strålkastarljuset på det som kallas hämndporr och på näthat i allmänhet, problem som i vissa medier målas upp som större problem än både världsfattigdom och terrorism. Men låt oss i stället tänka ett steg längre och för ett ögonblick vända på perspektiven.

Varför skäms en kvinna så oerhört över en filmad sexuell handling eller naken hud att hon upplever att hon inte kan fortsätta leva? Jag skulle vilja skylla detta på en allmän sexfientlighet i våra samhällen, i dag påeldade av den feministiska och moralistiska (och för all del även konservativa) kultur som gör nakenbilder till en så stor grej.

Det ska sägas att skolan är en speciell miljö och man som tonåring är särskilt utsatt under skoltiden. Ungdomar kan vara grymma mot varandra. Men att en kvinna i 30-årsåldern upplever att hon inte kan leva vidare efter att en sexfilm med henne har spridits är fruktansvärt.

Frågan är hur detta hade kunnat förhindras. Vi kan aldrig förhindra att människor som brutit upp hämnas på varandra i syfte att skapa svartsjuka eller något ännu värre. Vad vi kan göra är däremot att arbeta långsiktigt för en mer öppen syn på sex och mot den nymoralistiska våg som sköljer över oss.

Det finns många pusselbitar som skapar denna sexfientlighet i vårt samhälle. Allt från konservativa krafter som kräver att kvinnor skyler sig till förment progressiva partier som kräver förbud mot så kallad "sexistisk reklam". Båda dessa grupper säger sig stå på den enskilda kvinnans sida - den ena försvarar hennes heder och den andra hennes rättigheter. I själva verket bygger båda en strikt inhägnad runt henne och dikterar när och under vilka förutsättningar kvinnan får lämna denna inhägnad.

Vårt moderna samhälle är på flera sätt mer upplyst än det som våra far- och morföräldrar växte upp i. Men när det kommer till sex känns det som att vi står och stampar och ibland rent av tar steg bakåt. Genom att säga att det är fult, fel och kränkande med lättklädda personer i reklamen sänds en signal till alla flickor och kvinnor att det är något fel med att vara lättklädd. Att visa hud. Att vara frigjord.

Detta ger knappast en ny generation kvinnor bättre självförtroende, ej heller ger det råg i ryggen att vända blad efter att nakenbilder eller en sexfilm spridits på nätet. Diskursen i samhället kan påverka enskilda människors beslut. En mindre fördömande syn på sex och naken hud kan därför faktiskt rädda liv.

Nymoralister, feminister och islamister gör bisarrt nog gemensam sak här. Det borde göra det tämligen enkelt för oss övriga att ta ställning mot dem.

Porrmotståndarnas kamp för censur

Det finns få områden som är så omgärdade av fördomar, förutfattade meningar och rena sakfel som porren. Sällan blir det en saklig och givande diskussion eftersom den ena parten driver sin tes utifrån känslor av äckel. Då kan det bara bli fel.

Ofta kommer de från vänsterhåll, men även konservativa krafter och så kallade "liberaler" (läs: folkpartister) är med på tåget i kampen mot pornografin. Inga argument är för dumma, inga påståenden för svepande, inga sakfel för pinsamma.

Nu har ett stort antal mer eller mindre namnkunniga porrmotståndare begått en debattartikel på DN Debatt i vilken de kräver en "haverikommission" mot nätporren. Argumentationen känns igen från den kvinnofridsproposition som ledde fram till sexköpsförbudet 1999: Porr är inte sex. All porr är ett slags våld mot kvinnor. Tänk på barnen.

Skillnaden mot tiden före millennieskiftet är den digitala utvecklingen. Tillgängligheten till porr har ökat tack vare internets genomslag och de bärbara plattformar vi bär med oss överallt. Detta påverkar även moralisternas kamp.

Det var betydligt enklare att strypa tillgången till porr när den endast fanns i ett fåtal tidningar och TV-kanaler (notera att vissa krafter fortfarande driver frågan om "porrfria hotell", vilket inte är så lite komiskt i en tid när alla bär med sig en porrsändare i fickan).

I dag är de gamla kampmetoderna inte längre fruktbara. Såvida man inte väljer den väg som vissa länder, däribland Kina och Iran, har gjort. Censurens väg. Händelsevis är det precis det som artikelförfattarna föreslår.

Givetvis används inte diktaturer som lysande exempel, i stället föreslås en metod som lanserades av David Cameron i Storbritannien. Där behöver användaren stänga av ett filter från internetoperatören för att komma åt materialet, därtill drev Cameron på för att förbjuda "extrem" porr (vad som är extremt ska förstås avgöras av politiker, inte av vare sig medverkande i eller konsumenter av porr).

Debattartikel i DN är inget mindre än ett upprop för censur av internet. Det är anmärkningsvärt i sig.

Det tycks och påstås mycket i porrdebatten. Påståenden som helt enkelt är nys, trams, påhitt. Som när Maria Ahlin, generalsekreterare för organisationen Freethem (som arbetar mot människohandel och därför helt har hamnat på villovägar när de uttalar sig om porr) kastar ur sig siffror helt tagna ur luften:

I nio av tio porrfilmer förekommer olika former av fysisk aggression. Det handlar om stryptag, att någon blir dragen i håret, slagen med handflatan och liknande. I hälften av filmerna förekommer verbal aggression med främst kränkande ord.

Dessa påståenden säger möjligen en del om vilken sorts porr som de har tittat på, ty sett över all pornografi är det helt enkelt inte sant att 90 procent skulle innehålla fysisk aggression. Om nu inte denna aggression definieras meningslöst brett.

Artikelförfattarna till DN Debatt-artikeln är inte bättre. De går till hårt angrepp mot det osynliga monstret, "industrin":

När våra barn nyfiket googlar "bröst" och "sex" är det porrindustrins människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter.

Jag ifrågasätter starkt att artikelförfattarna alls har sett någon pornografi utöver det som kallas amerikansk mainstreamporr och som i dag bara är en del av utbudet när amatörporren har tagit allt större plats.

Ja, amatörporr. Vanligt folk som filmar sig själva. Ingen industri. Inga distributörer. Inga cigarrökande producenter i bakåtslickat hår med sedelbuntar i fickorna. Bara två eller flera personer och en mobilkamera.

Det går också att fråga var den homosexuella porren hamnar i dessa förvirrade analyser. Den passar inte in och ignoreras därför alltid i dessa sammanhang. Vilket onekligen inte är normkritiskt. Påståendet om rasism inom porren är om möjligt ännu svårare att begripa. Har de någonsin sett porr under kategorin "interracial"? Det verkar inte så.

Jag föreslår att Beatrice, Ask, Nina Rung, Caroline Szyber och övriga undertecknare sätter sig ned och tittar igenom det utbud av porr som faktiskt finns. Det vore det minsta man kan begära av dem som faktiskt vill censurera internet. 

Tidigare bloggat (axplock):
Ungdomarna, porren och censuren
Kvinnor gillar hardcoreporr mer än män
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Magiska åldersgränser

Gårdagens stora nyhet i svenska medier var att Turkiets författningsdomstol röstat för att sänka myndighetsåldern för sexuellt umgänge från 15 till 12 år. Barnrättsorganisationer har protesterat och även utrikesminister Margot Wallström twittrade och tog avstånd, vilket Turkiet i sin tur officiellt har protesterat mot.

Innan hela internet rämnar i ett enda unisont "barn ska vara barn!" finns det några saker att resonera om här. Det ena är förekomsten av åldersgränser, det andra är lagförslaget i sig.

I Sverige har vi valt att sätta 15 år som en rimlig gräns för när någon får ha sexuellt umgänge. Detta betyder i korthet att den som är 17 och har sex med en 14-åring kan dömas för våldtäkt mot barn, oavsett om ungdomarna har haft sex helt frivilligt och inget tvång har förekommit. Vi har sett ett antal sådana fall i svenska tingsrätter, ibland när en förälder anmält, och det är rätt tragiska historier eftersom lagens tillämpning i dessa fall blir absurd.

Vi har valt en 18-årsgräns för när man får rösta, en 16-årsgräns för när man får börja övningsköra bil, en 20-årsgräns för när man får handla alkohol hos statens detaljhandelsmonopol och en 21-årsgräns för när man kan dömas till livstids fängelse för ett grovt brott. Detta är avvägningar som svenska lagstiftare har gjort.

Åldersgränser är just bara detta: en avvägning. En bedömning. Det finns inget som säger att en 17-åring inte skulle kunna fatta ett beslut vid valurnan, eller att 18-åringar inte kan handla alkohol på Systembolaget. Detsamma gäller 15-årsgränsen för sex. Vissa unga har sex betydligt tidigare än så medan desto fler väntar till 17-årsdagen. Vi mognar olika snabbt, och det viktigaste är trots allt inte om man är 12, 14 eller 18 utan att man gör det frivilligt och utan yttre tvång.

Så till själva lagförslaget. Svenska medier har haft braskande rubriker, SVT förklarar exempelvis att "Turkiet slopar åldersgräns för sex" men ger inget stöd för sin egen rubrik i texten. Där förklaras i stället att en instans under författningsdomstolen vill pröva definitionen i lagen eftersom den inte gjort skillnad på en fyraåring och en 14-åring. Det är ju rätt stor skillnad i kapacitet att fatta ett eget beslut om du är fyra eller 14. Detta skulle öppna upp för att även personer i åldern 12-14 skulle kunna ha sexuellt umgänge utan att det automatiskt klassas som ett övergrepp.

Nu är jag inte insatt i det turkiska förslagets alla detaljer, och det finns självfallet skäl att vara lite extra uppmärksam när ett land som har uppenbara problem med barnäktenskap sänker åldersgränsen för sexuellt umgänge, men det förefaller som om många helt enkelt har skrikit sig hesa lite i onödan här.

Föga förvånande har barnrättsorganisationer reagerat. En invänder att "enligt internationella konventioner är alla individer under 18 år att betrakta som barn". Med detta resonemang skulle alltså alla ungdomar behöva vänta till sin 18-årsdag innan de får ha sex. Känns ju sådär lagom otidsenligt.

Ecpat hävdar att förslaget kommer leda till ökad sexuell exploatering av barn. Så kanske det är, men då har det mer med turkiska och religiösa seder och bruk att göra än med lagförslaget som sådant. Lagen i sig förefaller bygga på en rimlig idé att det inte finns en magisk åldersgräns, som i Sveriges fall går vid 15, utan att lagstiftaren måste kunna erbjuda domstolarna flexibilitet i bedömningarna.

Om så är fallet kommer det göras skillnad på fall när en 45-åring har sex med en 13-åring och en 16-åring har sex med en 14-åring. Det förstnämnda skulle de flesta betrakta som ett allt annat än jämlikt förhållande medan det sistnämnda borde kunna passera.

Att godkänna att en 14-åring och en 16-åring har sex under ömsesidigt samtycke utan att den äldre av dem blir åtalad för det är inte att exploatera barn. Detta är vad lagförslaget verkar handla om.

Så. Nu kan ni skrika. 

Nuppatag med Gabriel Wikström

Regeringen har beslutat ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att göra en ny stor studie av svenskars sexualvanor, berättar folkhälsominister Gabriel Wikström på DN Debatt.

"Sexualpolitiken får inte bara handla om specifika problem. Den måste också handla om det som är luftfyllt med sex om vi på allvar ska kunna lösa problemen", skriver Wikström. Vilka problem är det då folkhälsoministern tänker att den nya studien ska lägga grund för att lösa? Wikström räknar upp ett flertal:

Antalet oönskade graviditeter är fortfarande högt, män och kvinnor är långt ifrån jämlika och dagligen hör vi berättelser om trakasserier och våldtäkter eller om hur människor diskrimineras och misshandlas på grund av sin sexuella läggning. Problemen är grundläggande och drabbar många människor runt om i vårt samhälle.

Att regeringen plötsligt bryr sig om oönskade graviditeter är intressant. Jag gissar, givet de abortaktivister Socialdemokraterna har i partiet, att de inte vill röra abortpolitiken utan snarare dela ut kondomer.

Sexuella trakasserier, våldtäkter och annan brottslighet? Detta är en fråga för rättspolitiken, inte för en studie om svenska folkets sexvanor. Och helt uppenbart något som de rödgröna har bortprioriterat och fortfarande inte tar på allvar.

För både vänstern och högern har sexualiteten alltid varit politisk. I dag, när de religiösa bojorna i Sverige har släppt, är det i stället feministerna som står för kontrollen av vår sexualitet.

När regeringen vill låta utreda svenska folkets sexvanor för att "lösa problem" är det därför inte någon sexualliberal linje vi kan vänta oss utan tyvärr mer moralism. Wikström signalerar detta redan i sin debattartikel där han lyfter problemen med "en skev kvinnosyn [...] som förmedlas i kvinnoförnedrande pornografi eller i manliga miljöer".

Detta doftar ny politiskt korrekt sexualitet lång väg. Vilket inte vore ett dugg förvånande från en regering som diskuterat möjligheten att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands och betraktar porr som en form av våld mot kvinnor.

Min inställning är att politikerna ska hålla sig så långt borta från sängkammaren som möjligt. De ska inte lägga till rätta våra sexuella aktiviteter. De ska inte ens ha en åsikt om dem så länge det är myndiga människor som gör saker tillsammans.

Gärna forskning om människors sexualvanor, inte minst för att det är spännande. Men inte studier av politiker, för politiker. Sex är så mycket mer än ett uttryck för "folkhälsa".

Back off, Gabriel.

Läs även:
Fnordspotting

Sexarbetare har faktiskt rättigheter

Det kanske inte har märkts så mycket på senare tid när bloggen dominerats av migrations- och integrationsfrågor, men den som scrollar tillbaka kan se att jag under tidigare år skrivit en del om en fri sexualitet, om porr och sexliberalism i allmänhet.

Jag är frihetligt inställd till allt vad sexhandel och porr heter. Givetvis under förutsättning att det sker frivilligt. Det är här den svenska debatten blir så bisarr. Huruvida något sker med samtycke eller inte spelar ingen roll.

Sexköpslagen tillkom ur en kvinnofridsproposition som den socialdemokratiska Persson-regeringen lade fram och som sedan stöddes av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det var alltså uttalat redan från början när riksdagen ville förbjuda köp av sexuella tjänster att frågan handlar om våld mot kvinnor.

I Tyskland bereds nu en lag om kondomtvång för sexköpare. Sedan tidigare har Tyskland en skyddslagstiftning vars syfte är att förbättra sexarbetarnas hälsa och stärka deras rättigheter. Sverige har valt rakt motsatt väg. Sexköparen demoniseras och säljaren görs till ett offer för omständigheter och patriarkala maktstrukturer.

Alla behöver inte köpa sex. Man behöver inte ens tycka att det är rätt eller OK. Men man har för den sakens skull inte rätten att inskränka andra vuxna människors val att byta en sexuell tjänst mot någon sorts betalning.

Det vi borde fokusera på är att möjliggöra en så dräglig tillvaro som möjligt för sexarbetarna, att stärka deras rättigheter i lagen och arbeta aktivt mot utnyttjande av såväl vuxna som minderåriga i människohandel. Inte att jaga köpare av sexuella tjänster under frivilliga omständigheter.

Så länge sexköpslagen finns kvar kommer hälso- och rättighetsperspektivet tyvärr inte att få fäste i Sverige. Och enligt den svenska diskursen är därmed även all porr ett resultat av våld mot kvinnor.

Bisarrt var ordet.

Läs även:
Porraktrisen och producenten Vicki Valyrie skriver på SVT Opinion om myten att porrkonsumtion leder till att män sexuella övergrepp mot kvinnor.

Inget offer.

Det är skillnad på våldtäkt och krogflirt

Händelserna i Köln, Kalmar, Kungsträdgården och en rad andra platser har startat en debatt om sexuella trakasserier, sexuellt våld, kvinnors utsatthet samt kulturers och traditioners betydelse (mer om det sistnämnda kommer snart i en egen bloggpost).

Många unga kvinnor har nu fått komma till tals i både TV och radio. Det är bra. Många berättar samma historia – om hur killar och män tafsar och kommer med inviter. Vi behöver hålla isär begreppen här en aning, för just nu upplever jag att medierna är så angelägna att gå kvinnorna till mötes efter sitt inledande debacle att de överkompenserar. Det leder till en farlig begreppsförvirring.

I SVT:s nya program Opinion live, som ersätter Debatt, berättades på torsdagskvällen att ett nytt begrepp har uppstått: "dansvåldtäkt". För mig låter detta som att en kvinna på ett tätt dansgolv eller i anslutning till det blir penetrerad mot sin vilja. Men det är tydligen inte den korrekta betydelsen. En kvinna beskriver vad det egentligen är: killar som tafsar och är närgångna på dansgolvet.

Är det nu plötsligt våldtäkt att vara närgången på ett dansgolv? 

Vi måste sansa oss lite. Svensk våldtäktslagstiftning har visserligen förändrats och begreppet våldtäkt urvattnats avsevärt efter de senaste sexualbrottsutredningarna. Men att vara närgången på ett dansgolv har aldrig varit våldtäkt. Om kvinnor på fullt allvar tror detta, är det illa.

Vi har fått en dramatiserad terminologi, pådriven av extremfeminister som i vissa fall även ser bröststirr som ett övergrepp. Begrepp som "trakasserier", "kränkningar" och "övergrepp" används alldeles för slentrianmässigt. När vi nu även kan räkna dit "våldtäkt" är vi illa ute.

Tänk dig en social situation med alkohol inblandad, en lägenhetsfest eller kanske en kväll på krogen. Under denna kväll kommer i stort sett alla som letar efter sällskap för kvällen eller något mer att sända ut signaler. Det är så vi beter oss vi människor. Med blickar, kroppsspråk och på annat sätt visar vi om vi är intresserade och av vad.

Missförstånd uppstår givetvis. Inviter avvisas. Men att kalla det "våldtäkt" eller "trakasserier" att någon dansar nära dig, eller försöker dansa med dig, är att ta det för långt. Låt mig ta ett simpelt exempel. Jag sitter i en bar och pratar med en nära släkting. En man som inte är helt nykter kommer plötsligt och sätter sig i närheten av henne. Efter en kort stund lägger han armen om henne. Hon lyfter bort hans arm utan att ens titta åt honom, han förstår vinken och går sin väg.

Utsattes min släkting för ett övergrepp eller trakasserier? Nej. Om mannen däremot hade insisterat på att han ville ha sin arm runt henne och kanske mer än så, trots hennes uppenbara ointresse, hade beteendet kunnat kallas trakasserier. En invit är däremot inte det. Den som ger någon annan en invit, som kan vara mer eller mindre subtil, kan förstås inte i förväg veta om personen är intresserad av den eller ej. Det är själva grejen med att ragga.

Samtidigt handlar det förstås i hög grad om sociala koder. Vi tar inte en kvinna på brösten eller en man mellan benen det första vi gör. Det är ett uppenbart övertramp (men det är fortfarande inte våldtäkt). Det sociala spelet kräver att vi prövar oss fram och får motpartens godkännande under tiden. De flesta klarar att läsa av detta och vet när det är möjligt att ta ett steg till eller när det är dags att ge upp och pröva lyckan någon annanstans.

Ett fåtal klarar det inte, inte sällan i sällskap av alkohol. Därtill finns det en grupp som uppenbarligen inte ens lägger någon vikt vid om motparten är intresserad eller ej utan vill ta det de vill ha i alla fall. Det är här det uppstår det som med rätta kan kallas trakasserier, övergrepp och våldtäkt.

Läs även:
Dagens juridik: Är det olagligt att fråga någon om de vill ha gruppsex?

Svensk bitterhet över Amnestys beslut

Amnesty Internationals beslut att arbeta för en avkriminalisering av sexarbete i världen har väckt stor upprördhet i Sverige. Svenska Amnesty uppger att de är väldigt besvikna och kallar beslutet "sorgligt". Kvinnolobbyn kallar det "bisarrt". Lite varstans hävdar nu vänsterdebattörer att Amnesty tagit ställning för rätten att "köpa andras kroppar".

Det vi nu ser är en chockvåg i det feministiska Sverige som i 15 år sett sexköpslagen som ett internationellt föredöme, som sökt exportera lagen och som hela tiden sett den som ett uttryck för Sveriges kamp för kvinnors rättigheter. Plötsligt går det upp för dem att den svenska hållningen är i minoritet och att en av världens främsta människorättsorganisationer förkastar den. Det är ett nyttigt uppvaknande, men ack så bittert.

Elsa Kugelberg skriver på ledarplats i DN  att det svenska sexköpsförbudet visserligen gör att prostitutionen sopas under mattan men också att "den som ber polisen om hjälp kan få den utan att oro sig för att bli häktad". Det är förstås sant, men beskrivningen ger sken av att sexköpslagen inte bidrar med några negativa konsekvenser för säljaren. Det är däremot inte sant.

Tvärtom finns det många skäl för en sexarbetare i Sverige att inte vända sig till polisen. Konsekvenserna av att bli avslöjad som sexsäljare kan bli allt från att förlora sin bostad till att förlora vårdnaden om sitt barn. Som vi har sett flera förfärande exempel på, tenderar socialtjänsten att ta ställning mot den som säljer sex i ärenden där barn är inblandade. Därtill kommer förstås det sociala stigmat som sexköpslagen i stället för att bekämpa har förvärrat.

Risken finns att sexköpslagens envisa försvarare kommer använda en klassisk halmgubbe och inom något år komma med påståendet att sexarbetarnas situation i världen inte alls har blivit rena himmelriket. Som om någon hävdat att det var möjligt.

Den som tar denna marginaliserade och diskriminerade grupps rättigheter på allvar måste inse att förändring tar tid, att alla länder ser olika ut i fråga om lagstiftning, social acceptans och fungerande institutioner och att Amnestys ställningstagande inte är en mirakelmedicin. Det finns ingen sådan. Och för länder som ger blanka tusan i Amnesty i andra frågor kommer förstås detta ställningstagande inte spela någon roll i fortsättningen heller.

Själva utgångspunkten - skademinimering - är emellertid oerhört viktig. Om fler myndigheter och frivilligorganisationer världen över börjar arbeta utifrån den kommer fler sexarbetare att bli lyssnade på och sannolikt också må bättre. Stöd till dem som vill sluta, ett lyssnande öra för dem som vill fortsätta men önskar förbättringar i fråga om sociala rättigheter. Det är enkelt, humant och - rätt.

För den som vill att sexhandeln ska försvinna från jordens yta, vilket är en vanlig hållning i den moraliska stormakten Sverige, kommer inte ens stora hälsovinster för en utsatt grupp att duga. De är emot själva fenomenet sexköp. Detta är ett ställningstagande som fråntar män och kvinnor rätten att bestämma över den egna kroppen. Jag är glad att Amnesty inte valde den vägen.

Fotnot: Jag har frågat svenska Amnesty om det är möjligt att bli medlem i Amnesty International utan att samtidigt stödja den svenska grenen. De visste inte utan hänvisade till amnesty.org för svar.

Läs även:
Sandra Sasvári (SVT Opinion)

Kvinnor gillar hardcore-porr mer än män

Under Almedalsveckan lanserade Sveriges Kvinnolobby, ni vet den organisation som häromåret spred det kärleksfulla budskapet "klippa kuken", beteckningen "porrfritt" i sin strävan att utrota all kommersiell pornografi.

ROKS nya ordförande Zozan Inci fortsätter extremfeministernas kamp mot den fria sexualiteten. Argumentet är att "kommersiell pornografi normaliserar mäns övergrepp mot kvinnor och barn och begränsar sexuella relationer." Det är ett absurt argument av flera skäl. Dels räcker det att fråga vilken sexolog eller sexualrådgivare som helst för att komma fram till att porr berikar, inte begränsar, sexlivet.

Dels verkar ROKS och Kvinnolobbyn utgå från att det bara är män som konsumerar porr. Det stämmer inte heller. Och inte heller är det så att den kommersiella mainstreamporren endast uppskattas av män.

Nätets största porrsajt Pornhub har släppt data som visar att kvinnor inte bara gillar hardcoreporr lika mycket som män utan till och med lite mer. Enligt sajtens uppgifter uppskattar kvinnor "hardcore" 113 procent mer än män. Det är också statistiskt troligare att de söker efter kategorier som "gangbang", "rough sex" och "double penetration". Vips blev både du och jag av med några fördomar. Suget efter "feministisk porr" verkar inte överdrivet stort bland kvinnor.

Men för de moralistiska feministerna spelar fakta ingen roll. De fortsätter oförtrutet sitt korståg mot porren och den fria sexualiteten. Nå, låt dem göra det då. Låt dem leva vidare i sin bubbla. Nätporren rår de ändå inte på.

Tidigare bloggat:
Sexmoralism bland hjärtefrågor och stjärtefrågor
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Läs även:
Fredrik Strage, Naomi Abramowicz

Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Om man följer de feministiska utspelen under den årliga Prideveckan, eller för all del under resten av året, är det lätt att tro att feministerna står upp för en fri sexualitet för alla människor. De pratar ju så mycket om rättigheter, om rätten att vara annorlunda, om normer som begränsar oss.

Men detta är en falsk bild. Ty när de konkreta politiska förslagen läggs från feminister i riksdag och regering, i kvinnojourer och aktivistgrupper, handlar det i själva verket om det rakt motsatta: det handlar om att begränsa sexualiteten ännu mer och att anpassa den efter nya begränsande normer.

Socialdemokraten Veronica Palms förslag att blockera vuxenporr precis som barnporr på nätet kan tyckas världsfrånvänt och bisarrt. Att hon över huvud taget likställer övergrepp på barn med samtyckande vuxna människors sexuella aktiviteter är häpnadsväckande - om än inte förvånande. Palm har inte direkt gjort sig känd för sansade och eftertänksamma utspel.

Men Veronica Palm är tyvärr inte ensam i sitt porrmotstånd. Långt därifrån. Under Almedalsveckan lanserar Sveriges kvinnolobby hashtaggen "porrfritt" och kräver porrfria miljöer, ett förbud mot strippklubbar och en utredning om ett totalt porrförbud. Palm och kvinnolobbyn har samma utgångspunkt: pornografi är våld mot kvinnor.

Om detta låter bisarrt ska vi komma ihåg upprinnelsen till sexköpslagen, som röstades igenom i riksdagen 1998. Sexköpsförbudet kom ur en kvinnofridsproposition, och i utgångspunkterna för lagen argumenterade den dåvarande regeringen att ett sexköpsförbud skulle "minska våldet i samhället". Uppfattningen att kommersiellt sex, oavsett om det är i form av sexhandel eller pornografi, är ett uttryck för ett förtryck mot kvinnor och våld mot kvinnor, är således inte ny eller unik. Den finns där som en grund för sexköpslagen.

De flesta inser att ett förbud mot vuxenporr är lönlöst. Blockeringar fungerar inte heller eftersom det räcker att skaffa exempelvis Tor för att komma runt problemet (och ja, även hårt hållna kineser porrsurfar).

Men det är likafullt upprörande hur feministiska företrädare och organisationer kan komma så lindrigt undan med att föreslå allvarliga inskränkningar i yttrandefriheten och människors sexuella frihet. De borde kallas för vad de är: moralister och halvfascister.

Det är dessa människor, inte "patriarkatet", som utgör det största hotet mot människors rätt till sin sexualitet i dagens Sverige.

Moralkakor i Metro

Gratistidningen Metro är en tidning som tävlar med storheter som Aftonbladet och Nyheter24 om att vara mest politiskt korrekt. Det avspeglas i nyhetsvärderingen men också i valet av kolumnister.

Nina Åkesson är en av flera kolumnskrivande stormoralister i Metro. I dag skriver hon en kolumn som är så korkad att jag baxnar. I kreativitetstävlingen Cannes Lions, även kallat ett slags världsmästerskap för reklammakare, har juryn nominerat ett företag som säljer porr (ta en titt på den här upprörande filmen!). Detta gillar inte Nina Åkesson.

[K]ampanjen försöker sälja en produkt som forskning om och om igen har visat skadar såväl män som kvinnor psykologiskt, socialt och sexuellt. Visst finns det feministisk porr och visst far inte alla som tittar på porr illa av det, men i sammanhanget är det ungefär som att försvara cigarettreklam med att det faktiskt finns de som storröker hela livet utan att bli sjuka av det. Den stora mängden porr produceras under otroligt risiga förhållanden, och de flesta som storkonsumerar porr lider till följd av det. Man kan inte låta undantagen styra.

Denna argumentation är välbekant och används i Sverige mot all sexhandel. När sexarbetare står upp för sina rättigheter, när de beskriver hur skadlig sexköpslagen är och vilka konsekvenser den får för hälsa, trygghet och säkerhet för sexsäljarna, får de veta att de är undantag. Och man kan ju inte låta undantagen styra.

Jag förstår att en kort kolumn inte ger utrymme för gedigna källhänvisningar. Men det vore ändå intressant att få veta varifrån Nina Åkesson hämtat uppgiften att i stort sett alla som tittar på porr far illa av det psykologiskt, socialt och sexuellt. För det är vad hon skriver när hon kallar de som inte far illa för "undantag" och jämför porr med tobaksrökning.

Min gissning är att Nina Åkesson inte har någon trovärdig källa. Att hon går på magkänsla, på saker hon hört, på hur det "måste" vara. Så fungerar det i feminismens värld. Där är fakta ointressant. Där är avståndstaganden och inpräntandet av en högre moral för alla viktigare. Lyd eller bli dömd.

Att köpa sex är helt naturligt

I Sverige har lagstiftaren en patologisk syn på sexköp. Den statliga moralpolisen går i bräschen för denna syn genom att i sociala medier skryta om hur den sätter dit och förstör livet för sexköpare.

En studie i Storbritannien visar att kvinnliga sexköpare ökar i antal. Det är inte så konstigt. Blir man förvånad över detta har man köpt den stereotypa bilden av kvinnor som säljare och män som köpare i förhållandet offer-förövare.

I studien Women Who Buy Sexual Services in the UK framkommer att köparna är i alla åldrar och kommer från olika bakgrund. Den främsta anledningen till att dessa kvinnor köper sex är att de saknar tid för ett förhållande. Detta är också vad manliga sexsäljare i Sverige har uppgett som sina kunders skäl.

Män är fortfarande överrepresenterade bland sexköpare i Sverige och i andra länder. Men i takt med att allt fler kvinnor gör karriär och får en bättre ekonomi, lär vi får se alltfler som också köper sexuella tjänster. Det vore en naturlig utveckling, och den skulle ställa feministiska maktanalyser på ända.

Argumenten för sexköp är flera. Dels fyller det ett behov för alla sexuellt aktiva människor, kvinnor som män. Men framför allt riskerar det inte att komplicera vardagen. Om du går ut på krogen för ett ligg riskerar du alltid att det leder till någonting du inte önskar. Genom att träffa en professionell har du själv kontroll över skeendet och behöver inte oroa dig för att det ska trilla in SMS eller att du gör någon besviken och ledsen för att du inte vill ha en relation.

Sett ur detta perspektiv är köp av sex lika naturligt som köp av vilken vara som helst. Köparen har ett behov och betalar för att få det behovet tillgodosett. För andra grupper kan sexköp dock vara enda möjligheten att få sex. Funktionshindrade är en grupp det aldrig pratas om i Sverige men som i Tyskland och Danmark erbjuds sexuell vägledning.

I Sverige vore detta otänkbart. Här förväntas personer med funktionshinder leva utan sex. Om en sexualvägledare skulle hjälpa personen som inte kan kan tillfredsställa sig själv eller inte har någon realistisk chans att få sex med en annan person, skulle det enligt lagstiftaren betyda att den funktionshindrade utnyttjar sexualvägledaren. Så bisarr är den svenska lagen.

Sverige har aldrig varit det där sexliberala paradiset som det en gång hade rykte om att vara. Men det har i flera avseenden varit friare än vad det är i dag. Det moderna Sverige har drabbats av en besvärande form av nymoralism.

Sexköpslagen lägger en våt filt över allt som har med sex och pengar att göra, och generaliserar den komplexa mänskliga sexualiteten till en simpel fråga om makt.  Lagen måste bort.

Ge fan i sexarbetarna!

"Allt som är roligt är förbjudet eller reglerat", brukade min far säga. I vuxna år har jag kommit att inse hur mycket det ligger i detta något cyniska påstående.

Alkohol, droger, sex, god mat, karuseller - det finns inget som väcker välbehag som inte går att förbjuda eller reglera sönder.

I Sverige bedrivs en tuff kamp mot sexuell frihet, inte sällan förtäckt till någon sorts omtanke om en viss grupp. Den svenska sexköpslagen har dock aldrig haft sexarbetarnas väl och ve som egentligt mål. Sexköp är ett brott mot staten, inte mot en enskild individ. Sexsäljaren är alltså inte målsägare.

Kritik från sexarbetares organisationer om att arbetssituationen har blivit otryggare viftas bort med att det snarare är positivt om sexsäljare far illa eftersom det då kan få dem att sluta sälja sex (så skrev Anna Skarhed i regeringens utvärdering av lagen 2010).

Trots sexköpsförbudet frodas sexhandeln i Sverige. Gatusexhandeln, som är enklast att mäta och därför ofta blir skyltfönster för all sexhandel, har minskat tack vare förbudet. Men den utgör en minoritet (hur liten vet vi inte). Det mesta sker inte på kända sexsäljarstråk utan göras upp hemma hos köparen eller säljaren, på hotell och i massagesalonger. De sistnämnda är perfekt förtäckta verksamheter eftersom de på ytan är helt lagliga men erbjuder lite extra till de kunder som önskar.

Polisen och Socialtjänsten pratar alltid om den problematiska sexhandeln. Den som inbegriper människohandel och hallickar. Men detta är förstås inte hela sanningen av vad sexhandel är. Det finns studenter som säljer sex för att finansiera sina studier, kontorister som säljer sex på deltid för att sätta en guldkant på vardagen och så vidare. Fenomenet är oerhört brett.

Att sälja sex är per definition ett socialt problem i Sverige. Därför föreslås ofta ökat stöd till sexsäljarna och hårdare tag mot köparna. Men tänk om flertalet inte vill ha något stöd? Och tänk om straff inte hjälper? Har någon tänkt den tanken? Tänk om det enda de flesta sexköpare och -säljare mest av allt önskar, är att alla obehöriga (i synnerhet politikerna) lämnar dem i fred?

Det är förmodligen en alldeles för komplicerad tanke för landets politiker.


Tidigare bloggat:
Sexköpslagen: Det finns en annan väg att gå

Moralen och juridiken

Normalt brukar vi bedöma rättsfall utifrån några enkla kriterier. Bevisen mot den tilltalade och målsägarens trovärdighet är två grundläggande sådana.

I våldtäktsärenden är dock bevisvärderingen inte så viktig längre. Här handlar det om att rutinmässigt ta ställning för målsägaren och att få så många misstänkta gärningsmän som möjligt fällda. Det senaste våldtäktsfallet med en 27-årig man och en 13-årig flicka är ett typexempel på hur media brukar reagera.

Både tingsrätt och hovrätt anser det klarlagt att mannen och tjejen haft sex. Men det går inte bevisa att en våldtäkt ägt rum eller att mannen insett att hon var under 15 år. Flickans berättelse har därutöver visat sig felaktig på vissa punkter (det gäller även mannens) och ord står som så ofta mot ord. Om domstolen inte kan ställa det utom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig till brottet ska denne frias från anklagelsen. Det är så det fungerar i en rättsstat.

Tre "experter" tillfrågas om händelsen av Metro. Två av dessa experter är Madeleine Leijonhufvud och Elisabeth Massi Fritz, två återkommande profiler i våldtäktsärenden (eller kanske snarare en stofil och en profil).

Av en gaggig professor emerita ska man inte förvänta sig alltför mycket. Men av en fortfarande aktiv advokat borde man kunna ställa lite högre krav på ett ryggmärgsgrundat stöd för rättssäkerheten. Elisabeth Massi Fritz är dock mer aktivist än jurist. Det visar hon ånyo när hon lägger fram förslaget att den som vill ligga med någon som är yngre måste begära att få se legitimation. Snacka om att förstöra den erotiska stämning som kan ha uppstått...

Mannen har helt klart handlat moraliskt klandervärt och, som det verkar, utnyttjat situationen. Men det går enligt hovrätten inte att bevisa våldtäkt mot barn. Det är trots allt inte förbjudet att vara en riktig typ.

Den moralistiska stormakten

Den rödgröna regeringen vill förbjuda svenskar att köpa sex i andra länder, oaktat hur lagstiftningen ser ut i det land köpet görs.

Att ta bort kravet på dubbel straffbarhet, det vill säga att en handling måste vara ett brott både i Sverige och i landet den begås för att personen ska kunna åtalas i Sverige, är djupt problematiskt. Att göra det för ett brott som i regel ger böter är rent barockt.

I åtta år hade Sverige en justitieminister som saknade förståelse för rättsstatens grundläggande principer. Beatrice Ask ville skicka hem brev i grälla färger till misstänkta sexköpare så att hela familjen skulle se vad den misstänkte är för typ. En sorts skamstraff, alltså.

Nu har vi Morgan Johansson, kanske den ende socialdemokraten som kan matcha moderaten Ask och folkpartisten Johan Pehrson i att vara sämst lämpad för posten som justitieminister. Det var Johansson som tillsatte utredningen och det blir han som får ta emot resultatet om ett sexköpsförbud för svenskar utomlands när den presenteras den 9 mars 2016.

Sverige har en absurt repressiv syn på sexköp. Företrädarna för sexköpsförbudet, kopplerilagstiftningen och den breda kampen mot kommersiellt sex överlag, använder både sin egen privatmoral (sexköp är fel därför att det är fel!) och ohederliga paralleller till människohandel i sin argumentation.

Det kan inte nog tydligt sägas att vi måste göra skillnad på tvång och frivillighet. Att alla som säljer sex inte har det som sitt förstahandsalternativ i livet är inte detsamma som att de är tvingade till det. Människohandel är en sorts slavhandel som bedrivs av grovt kriminella. Den ska inte reduceras till ett "ojämnt maktförhållande" mellan köpare och säljare (vilket för övrigt är en förenkling som förtjänar att granskas och kritiseras när det gäller vanlig sexhandel).

Det finns ingen likhet mellan trafficking och en person som överenskommer med någon annan om att byta en sexuell tjänst mot pengar. Ingen. Tyvärr har radikalfeministiska maktanalyser förblindat svenska politiker i frågan, och det finns få skäl att hysa hopp om en tillnyktring.

Jag skulle önska att Sverige tog efter den nya zeeländska modellen, som kommit att tjäna som ett föredöme för hur livet för sexarbetare kan förbättras utan att köpare eller säljare beläggs med förbud. Den har gjort livet för sexarbetarna säkrare, minskat förekomsten av våld genom tydliga rättigheter för sexarbetarna, och därmed ökat deras förtroende för polis och sociala myndigheter (stigmat kvarstår dock). Så sent som 2014 avvisade Nya Zeeland en sexköpslag efter svensk modell.

I stället vill svenska politiker fortsätta på den repressiva vägen. Sverige är inte bara en humanitär stormakt utan även en moralistisk makt av rang.

De rödgröna behöver stöd av något av allianspartierna för att lagförslaget ska bli verklighet. Det finns därför goda anledningar att hålla koll på oppositionspartiernas hållning i frågan. Jag hoppas att de icke-socialistiska partierna fortsätter säga nej.

Men jag håller inte andan. Snart kan Folkpartiets ledare heta Birgitta Ohlsson. Hon har bland annat föreslagit förbudsskyltar i populära stråk för gatuprostitution.

Den svenska moraaalen

Svenska resebyråer är upprörda över att det förekommer sexhandel på hotell i Thailand dit de skickar turisterna (nämen!).

Ving, Fritidsresor och Apollo har avslutat samarbetet med flera hotell till följd av Expressens avslöjande. De kan inte avsluta alla eftersom det då knappast skulle bli några kvar. Men de "tar avstånd från all form av prostitution och ställer krav på att alla hotellen också gör det."

Den svenska moralismen i ett nötskal. Låt oss vara tydliga här: de tycker att det är ett problem att vuxna människor utbyter sex mot betalning. De tycker att det är fel och omoraliskt när vuxna individer, utan tvång, ingår överenskommelser som inbegriper sex och någon sorts ersättning.

Den svenska moralismen och puttenuttigheten är så påfrestande. Den ger människor rätten att låta sin moral gälla för alla andra. Den tar ingen hänsyn till att alla inte tänker och tycker lika.

Denna moralism sammanfattas väl av en svensk turist på plats i Thailand:

Jag tycker att vi måste vara goda förebilder, för vi tillåter inte sånt hemma. Så varför ska vi göra sånt här? Vi måste ha samma moral som vi har hemma. 

Just så resonerar regeringen när den föreslår att den svenska sexköpslagen ska följa med svenska medborgare utomlands, oberoende av hur det landets lagstiftning ser ut.

Till alla moralister och nypuritaner där ute som anser att deras eget äckel och inskränkta moral väger tyngre än vuxna människors livsval har jag en alldeles speciell julhälsning:

Britterna och porren

Storbritannien går i fel riktning på alla möjliga områden. Landet är på väg att förvandlas till en komplett övervakningsstat, och då inte bara på nätet, men den kristmoralistiska kampen mot porren måste nog ändå anses vara den märkligaste utvecklingen. David Cameron har förklarat krig mot osedligheten.

De så kallade Audiovisual Media Services Regulations 2014 reglerar nämligen vilken sorts pornografi som får produceras på brittisk mark. Nu har visserligen viss porr alltid varit förbjuden, men här går den brittiska regeringen betydligt längre än andra.

Listan över porr som nu förbjuds gäller även video-on-demand-tjänster och är lång. Den innefattar bland annat fult språk, smisk, skildringar av sex utan samtycke (s.k. våldtäktsporr), watersports (urin), fisting (som felaktigt beskrivs som farligt), penetration med vissa objekt och strypsex men också kvinnlig ejakulation. Det sistnämnda är förstås särskilt underligt eftersom det enbart handlar skildringar av kvinnlig njutning. Att förbjuda något sådant i film är högst anmärkningsvärt. Eller ska vi säga obegripligt.

Det förmenta syftet är att skydda barn och ungdomar från att "ta skada" av pornografiskt material. Förutom att detta endast är en skenmanöver, är det också feltänkt i sak. Unga, vissa långt under 18, utför i dag sexuella handlingar inför varandra via webbkameror. Att tro att de skulle få några slags permanenta skador av odefinierat slag av att se nakna människor ha sex är trams.

Inget av detta kommer få vare sig ungdomar eller vuxna att sluta intressera sig för sex eller porr. Det är dessutom fortfarande möjligt att se porr producerad i andra länder. Lyckligtvis finns något som heter internet.

Stegen som den brittiska regeringen har tagit är dock oroväckande, och Camerons eget lilla korståg kan bara ha börjat. Vi bör hålla ögonen öppna för framtida blockeringar och filtreringar av osedligt material på nätet. Storbritannien är på väg att göra en rad odemokratiska länder sällskap.

Tidigare bloggat:
Brittiskt korståg mot internetporren

Med rumpan bar

I Sverige är det som bekant förbjudet att betala för sex. Att de flesta kärleksförhållanden egentligen innehåller något slags byteshandel vad beträffar tjänster och sex, även om det är subtilt, spelar tydligen ingen roll. Sex mot pengar eller tjänster är fult!

Det är lätt att bevaka sexhandeln när den sker utomhus i de ökända kvarteren. Desto svårare är det för polis och prostitutionsgrupper att komma åt det omoraliska beteendet när det sker på hotell och i lägenheter.

Därför önskar polisen få in tips från hotellpersonal och kringboende på misstänkt beteende. Då kan busarna nämligen tas på bar gärning, vilket ofta krävs för att bevisa sexköpet i fråga.

Jag kan förstå om skvallerglada grannar vill hålla koll på vem som har sex med vem. Men detta är faktiskt inget som polisen borde syssla med.

Varje timme som en polis lägger på detta är en timme mindre på att lösa överfall och inbrott. Gärningar som faktiskt medvetet skadar andra människor.

Full yttrandefrihet och sexuell dekadens inget för Sverige

Ibland blir den svenska inskränktheten så smärtsamt uppenbar. Som när jag får veta att det pågår en porrfilmfestival i Tyskland.

Jo, Berlin har en egen porrfilmfestival. En fullständigt otänkbar tanke i Sverige. Jag ser framför mig indignerade artiklar från elit- och radikalfeminister, men också från unga nymoralister som ständigt letar något att uppröras över.

Jag föreställer mig indignerade avståndstaganden i krönikor och i kulturbilagor, upprörda replikväxlingar i SVT Debatt och givetvis demonstrationer på plats utanför och på själva festivalen. Så är klimatet i Sverige i dag.

Det blir därför lite märkligt när jag läser om Fredrik Strages syn på det Sverige vi lever i. Strage har reagerat på Ingmar Nevéus beskrivning av de putinska perspektiven på gott och ont. Enligt Nevéus är "onda saker [...] liberal demokrati, full yttrandefrihet och sexuell dekadens" i Putins Ryssland. Därför tycker Strage att dessa är "nödvändiga att försvara till sista blodsdroppen".

Detta instämmer jag givetvis i. Men vilken full yttrandefrihet är det Strage vill försvara i Sverige? Den yttrandefrihet som sätter konstnärer i fängelse? Som inskränker rätten att yttra sig negativt om vissa grupper i samhället (men inte om andra)?

Och vilken sexuell dekadens är det vi har att försvara? Den sexuella dekadens som visar sig i roliga kläder på Prideparaden en gång per år men samtidigt förbjuder samtyckande vuxna att ha sex som de vill? Som upprörs över underklädesreklam, lättklädda kvinnliga karaktärer i TV- och datorspel och inte minst moraliserar över ungas sexualitet?

Inte för att jag har den minsta lust att bo i Putins Ryssland eller tycker att vi ska närma oss detta land. Men det är hög tid att en gång för alla spräcka myten om det fria Sverige med full yttrandefrihet och sexuell frihet. Detta land finns inte.

Om Fredrik Strage vill försvara dessa värden kanske han borde propagera för att de blir verklighet till att börja med. Ett sådant ställningstagande har jag ännu inte sett från honom.

Tonåringars sex-sms helt normala

Att tonåringar sexchattar och skickar utmanande bilder till varandra är ett modernt sätt att flirta och upptäcka sig själv i gränslandet mellan barn och vuxen.

När vuxenvärlden diskuterar detta fenomen läggs dock pannan i djupa veck. Tänk om någon blir sårad? Utnyttjad? Låt barn vara barn! För inte vill väl unga tjejer ha sexbilder skickade till sig?

Enligt en amerikansk studie i Texas är det precis det de vill. Och framför allt: det är fullt normalt. Studien följde ungdomars sexuella beteende med hjälp av anonyma enkäter under en sexårsperiod. En av slutsatserna var att även om de som skickade sexbilder det ena året var mer sexuellt aktiva året efter, kan detta inte kopplas samman med det som normalt brukar betraktas som riskfyllt beteende. De var helt enkelt mogna att ta steget.

Sådana här resultat borde få föräldrar att pusta ut lite mitt i all skrämselpropaganda om det farliga internet och mobiltelefonernas skadeverkan. På grund av mediernas snedvinklade rapportering, all fokusering på kränkande SMS och MMS och politikernas benägenhet att vilja lösa "problem", i synnerhet i frågor som rör barn och unga, borde Texasstudiens resultat lugna många.

En god gissning är dock att den kommer gå de flesta förbi. Unga och sex är ett alldeles för smaskigt ämne för att lämna i händerna på dem det faktiskt berör. Nej, här måste vuxenvärlden kliva in och hissa röd flagg. Varna. Beivra. Styra upp så att ingen blir ledsen eller kränkt.

Jag är fullt övertygad om att tonåringarna kan klara av detta själva. De flesta sexuella kontakter är trots allt inte övergrepp. Varken före eller efter mobiltelefonernas intåg. Men det är förstås den lilla minoriteten övertramp som ger många klick och höga tttarsiffror.

Egentligen borde vi avundas dagens ungdomar som växer upp i en tid när det finns ännu fler sätt att bejaka sin sexualitet och ta kontakt med andra när de gör det. Vi är nog många som önskar att vi hade haft samma möjligheter.

Vem vet, kanske är det precis det som många moralister gör när de sitter i morgon- och debattsofforna. Dagens unga ska inte tro att de kan ha hur roligt som helst!

Den reaktionära feminismen

Feministiskt initiativ är ett reaktionärt förbudsparti. Alltfler verkar få upp ögonen för detta, vilket är positivt eftersom det råkar vara ett valår och Schymans extremfeminister kammats medhårs länge nog.

Fi vill "begränsa spridningen av porr" (men säger inget om hur). Den vill också förbjuda strippklubbar.

På frågan om gogodansare på gayklubbar ska vara tillåtna eller om även dessa ingår i det föreslagna strippklubbsförbudet svarar talespersonen Sissela Nordling Blanco så här:

"Det är något som måste ses över. Det finns olika typer av sexklubbar, en del av dem präglas tydligt av exploatering, andra bidrar till att utmana normer. Men klubbarna på Pride kommer absolut att få vara kvar"

Det är alltså Fi som bestämmer vilken sorts sexklubbar som är av godo och vilka som ska förbjudas. För att slippa ett förbud måste din klubb "utmana normer". Eller finnas på plats under Prideveckan. Det är så fånigt, så inskränkt och så unket att klockorna stannar. Partiets inställning till pornografi är lika intolerant.

Denna inskränkthet märks i de flesta av partiets förslag. Men tydligen blir många av Fi:s väljare besvikna när de får veta vad partiet tycker. Detta stärker mig i uppfattningen att en stor del av dess väljare har väldigt dålig kunskap om partiets politik. De har gått på den schymanska populismen.

Att ta en snabb titt på partiprogrammet är aldrig fel innan man lägger sin röst på ett parti.

Fi:s partiprogram finns här (PDF).

Tidigare bloggat:
#Granska Fi - De rosa extremisterna