Sex, sexism och självmord

En 31-årig italienska tog sitt liv efter att hennes expojkvän laddat upp en sexvideo av henne tillsammans med en annan man, en film hon själv skickat till exet. En hämnd för en hämnd, således.

Det är förstås för jävligt. Och så fruktansvärt onödigt. Självmord är nämligen nästan alltid det. Det som verkade olösligt och omöjligt att leva med hade i de allra flesta fall gått att reda upp. I ett annat fall ledde spridda bilder på en naken tonåring efter en blöt fest i USA till ännu ett självmord (berättelsen skildras i dokumentären Audrie & Daisy, finns på Netflix).

Fallen har satt strålkastarljuset på det som kallas hämndporr och på näthat i allmänhet, problem som i vissa medier målas upp som större problem än både världsfattigdom och terrorism. Men låt oss i stället tänka ett steg längre och för ett ögonblick vända på perspektiven.

Varför skäms en kvinna så oerhört över en filmad sexuell handling eller naken hud att hon upplever att hon inte kan fortsätta leva? Jag skulle vilja skylla detta på en allmän sexfientlighet i våra samhällen, i dag påeldade av den feministiska och moralistiska (och för all del även konservativa) kultur som gör nakenbilder till en så stor grej.

Det ska sägas att skolan är en speciell miljö och man som tonåring är särskilt utsatt under skoltiden. Ungdomar kan vara grymma mot varandra. Men att en kvinna i 30-årsåldern upplever att hon inte kan leva vidare efter att en sexfilm med henne har spridits är fruktansvärt.

Frågan är hur detta hade kunnat förhindras. Vi kan aldrig förhindra att människor som brutit upp hämnas på varandra i syfte att skapa svartsjuka eller något ännu värre. Vad vi kan göra är däremot att arbeta långsiktigt för en mer öppen syn på sex och mot den nymoralistiska våg som sköljer över oss.

Det finns många pusselbitar som skapar denna sexfientlighet i vårt samhälle. Allt från konservativa krafter som kräver att kvinnor skyler sig till förment progressiva partier som kräver förbud mot så kallad "sexistisk reklam". Båda dessa grupper säger sig stå på den enskilda kvinnans sida - den ena försvarar hennes heder och den andra hennes rättigheter. I själva verket bygger båda en strikt inhägnad runt henne och dikterar när och under vilka förutsättningar kvinnan får lämna denna inhägnad.

Vårt moderna samhälle är på flera sätt mer upplyst än det som våra far- och morföräldrar växte upp i. Men när det kommer till sex känns det som att vi står och stampar och ibland rent av tar steg bakåt. Genom att säga att det är fult, fel och kränkande med lättklädda personer i reklamen sänds en signal till alla flickor och kvinnor att det är något fel med att vara lättklädd. Att visa hud. Att vara frigjord.

Detta ger knappast en ny generation kvinnor bättre självförtroende, ej heller ger det råg i ryggen att vända blad efter att nakenbilder eller en sexfilm spridits på nätet. Diskursen i samhället kan påverka enskilda människors beslut. En mindre fördömande syn på sex och naken hud kan därför faktiskt rädda liv.

Nymoralister, feminister och islamister gör bisarrt nog gemensam sak här. Det borde göra det tämligen enkelt för oss övriga att ta ställning mot dem.

Vem har rätt till sex?

För friska människor utan nämnvärda funktionshinder kan sex förefalla vara en självklar del av vardagen, något som går att få tillgång till oavsett om man är i ett stadigt förhållande eller inte. För den som är fånge i sin egen kropp är det inte alls så.

För en tid sedan hölls en intressant diskussion i Sveriges Radios Kropp & Själ om hur personliga assistenter ska agera. Det är nämligen inte ovanligt att de får frågan från sina brukare om de kan bistå sexuellt på något sätt. Vilket de inte kan eftersom det antingen skulle kunna klassas som ett sexuellt utnyttjande av brukaren eller som sexköp från brukarens sida.

Den svenska sexköpslagstiftningen hamnar alltså i vägen för funktionshindrades rätt att få vara sexuella varelser. Samtidigt som politiker och aktivister skriker sig hesa för ensamstående kvinnors rätt att bli mammor - helst gratis - tvingas en stor del av befolkningen i praktiken till ett liv i ofrivilligt celibat.

Frågan är principiellt intressant. Men den borde inte vara så komplicerad. Hur ska en brukare kunna få hjälp med att tillfredsställa sig själv? Att tvätta en brukare över hela kroppen är en självklar del av assistentens arbete, men kan en personlig assistent ens hjälpa till på traven om brukaren på egen hand vill onanera?

Det finns en enkel lösning på detta problem som på grund av det svenska sexköpsförbudet inte är möjlig i dag: konkret sexuell assistans, möjligen efter dansk modell. Detta ska inte behöva utföras av de personliga assistenterna (om de inte vill) utan kan köpas av sexarbetare som är specialiserade på just denna sorts tjänster. Brukaren får då betala för tjänsten, men om alternativet är ett liv i celibat skulle nog många acceptera detta.

Det svenska sexköpsförbudet ska verka normerande i meningen att det förväntas få potentiella köpare att "tänka till" och acceptera en ny social norm som säger att det inte är OK att betala för sex. Problemet med detta är att sex är ett grundläggande mänskligt behov och att skälen för att vilja köpa en sexuell handling varierar så mycket - allt från spänning och fetischer till att köparen inte kan få sex på annat sätt.

Peter Singer skriver:

Av olika anledningar är det svårt för en del människor att få sex, eller tillräckligt med sex, eller sex av ett visst slag som de gillar. Och så länge det är så, lär efterfrågan på köpesex hålla i sig.

Sexköpslagstiftningen har en rad negativa effekter. Den har inte bara gjort det olagligt att betala för en sexuell handling från en annan vuxen människa utan också skapat ett stort stigma kring sexarbete och dess deltagare. Säljaren stämplas som hjälplöst offer, utan förmåga att välja i sitt liv, försatt i en situation som hon vill få politisk hjälp att ta sig ur.

Köparen utmålas å andra sidan som en empatistörd person som är ute efter att dominera kvinnor sexuellt för sitt höga nöjes skull. Det handlar om makt, slog lagstiftaren fast redan i propositionen som ledde fram till lagförslaget 1998.

Denna förenklade bild har satt sig och lever vidare, trots att det finns så mycket forskning som visar på hur mångfacetterad sexhandeln och alla inblandade i den är. Precis som vi människor i allmänhet.

En tyst grupp som drabbas är de funktionshindrade som vill ha sex men inte kan. Att tänka på detta måste vara en stolt stund för Gudrun Schyman, Veronica Palm, Birgitta Ohlsson och alla andra som försvara sexköpslagen. De borde skämmas.

Porrmotståndarnas kamp för censur

Det finns få områden som är så omgärdade av fördomar, förutfattade meningar och rena sakfel som porren. Sällan blir det en saklig och givande diskussion eftersom den ena parten driver sin tes utifrån känslor av äckel. Då kan det bara bli fel.

Ofta kommer de från vänsterhåll, men även konservativa krafter och så kallade "liberaler" (läs: folkpartister) är med på tåget i kampen mot pornografin. Inga argument är för dumma, inga påståenden för svepande, inga sakfel för pinsamma.

Nu har ett stort antal mer eller mindre namnkunniga porrmotståndare begått en debattartikel på DN Debatt i vilken de kräver en "haverikommission" mot nätporren. Argumentationen känns igen från den kvinnofridsproposition som ledde fram till sexköpsförbudet 1999: Porr är inte sex. All porr är ett slags våld mot kvinnor. Tänk på barnen.

Skillnaden mot tiden före millennieskiftet är den digitala utvecklingen. Tillgängligheten till porr har ökat tack vare internets genomslag och de bärbara plattformar vi bär med oss överallt. Detta påverkar även moralisternas kamp.

Det var betydligt enklare att strypa tillgången till porr när den endast fanns i ett fåtal tidningar och TV-kanaler (notera att vissa krafter fortfarande driver frågan om "porrfria hotell", vilket inte är så lite komiskt i en tid när alla bär med sig en porrsändare i fickan).

I dag är de gamla kampmetoderna inte längre fruktbara. Såvida man inte väljer den väg som vissa länder, däribland Kina och Iran, har gjort. Censurens väg. Händelsevis är det precis det som artikelförfattarna föreslår.

Givetvis används inte diktaturer som lysande exempel, i stället föreslås en metod som lanserades av David Cameron i Storbritannien. Där behöver användaren stänga av ett filter från internetoperatören för att komma åt materialet, därtill drev Cameron på för att förbjuda "extrem" porr (vad som är extremt ska förstås avgöras av politiker, inte av vare sig medverkande i eller konsumenter av porr).

Debattartikel i DN är inget mindre än ett upprop för censur av internet. Det är anmärkningsvärt i sig.

Det tycks och påstås mycket i porrdebatten. Påståenden som helt enkelt är nys, trams, påhitt. Som när Maria Ahlin, generalsekreterare för organisationen Freethem (som arbetar mot människohandel och därför helt har hamnat på villovägar när de uttalar sig om porr) kastar ur sig siffror helt tagna ur luften:

I nio av tio porrfilmer förekommer olika former av fysisk aggression. Det handlar om stryptag, att någon blir dragen i håret, slagen med handflatan och liknande. I hälften av filmerna förekommer verbal aggression med främst kränkande ord.

Dessa påståenden säger möjligen en del om vilken sorts porr som de har tittat på, ty sett över all pornografi är det helt enkelt inte sant att 90 procent skulle innehålla fysisk aggression. Om nu inte denna aggression definieras meningslöst brett.

Artikelförfattarna till DN Debatt-artikeln är inte bättre. De går till hårt angrepp mot det osynliga monstret, "industrin":

När våra barn nyfiket googlar "bröst" och "sex" är det porrindustrins människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter.

Jag ifrågasätter starkt att artikelförfattarna alls har sett någon pornografi utöver det som kallas amerikansk mainstreamporr och som i dag bara är en del av utbudet när amatörporren har tagit allt större plats.

Ja, amatörporr. Vanligt folk som filmar sig själva. Ingen industri. Inga distributörer. Inga cigarrökande producenter i bakåtslickat hår med sedelbuntar i fickorna. Bara två eller flera personer och en mobilkamera.

Det går också att fråga var den homosexuella porren hamnar i dessa förvirrade analyser. Den passar inte in och ignoreras därför alltid i dessa sammanhang. Vilket onekligen inte är normkritiskt. Påståendet om rasism inom porren är om möjligt ännu svårare att begripa. Har de någonsin sett porr under kategorin "interracial"? Det verkar inte så.

Jag föreslår att Beatrice, Ask, Nina Rung, Caroline Szyber och övriga undertecknare sätter sig ned och tittar igenom det utbud av porr som faktiskt finns. Det vore det minsta man kan begära av dem som faktiskt vill censurera internet. 

Tidigare bloggat (axplock):
Ungdomarna, porren och censuren
Kvinnor gillar hardcoreporr mer än män
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Några tankar om samtyckeslagen

Under onsdagen presenterade sexualbrottskommittén via justitierådet Mari Heidenborg sitt betänkande till ny sexualbrottslag.

Utredaren har tittat på en mängd olika saker, men fokus i denna bloggpost blir det så kallade samtyckesrekvisitet, som utredaren väljer att kalla "avsaknad av frivilligt deltagande". Det finns en rad aspekter att beröra gällande detta.

Utredaren föreslår att begreppet "våldtäkt" och "sexuellt tvång" ersätts med "sexuellt övergrepp" respektive "sexuell kränkning".

Därmed skulle 6 kap 1§ BrB hädanefter komma att se ut så här:

Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförbar med samlag, döms för sexuellt övergrepp.

Det finns inget att invända mot detta. När vi tittar vidare börjar det däremot bli problematiskt. Utredaren menar nämligen att "det frivilliga deltagandet måste komma till uttryck". Men hur ska det då gå till? Det är ju sällan vi frågar rakt ut om någon vill ha sex, allra minst personer vi inte känner (därtill är de flesta alldeles för blyga). Vi försäkrar oss om detta via interaktion och inte minst genom att tolka in subtila signaler - som kan vara verkliga eller upplevda.

Syftet är att endast ett "ja" ska kunna tolkas som ett "ja". "Underförstådda (inre eller tysta) samtycken ska inte godtas", föreslås det. Här blir det lite snårigt, ty i den sexuella interaktionen ägnar vi oss i hög grad åt just tysta samtycken, steg för steg.

Den utsatte behöver heller inte säga "nej" eller göra motstånd. I praktiken betyder det att personen måste verbalisera sitt ja eller aktivt delta i sexualakten för att det inte ska betraktas som ett sexuellt övergrepp enligt svensk lag. En person kan inte bli "tagen med storm" av någon. Det problem jag har med detta är inte att vi inte skulle kunna ha spännande sex även framgent utan att i synnerhet män ska få en nivå i sitt tänkande som får dem att avstå från att ens försöka.

Här finns onekligen potential till en del väldigt knepiga gränsdragningar. Dessa brottas visserligen domstolarna med redan i dag, om än med en annan lagstiftning, så situationer som kommer uppstå i svenska tingsrätter i framtiden kommer vara snarlika dem vi ser i dag.

Farhågor finns också att fokus på målsäganden ökar genom ännu fler integritetskänsliga frågor i rätten nu när samtycket hamnar ännu mer i fokus. Kommittén viftar bort farhågorna som "överdrivna". Det är heller inte fråga om omvänd bevisbörda eller bevislättnad, betonar Mari Heidenborg. Detta återstår att se när den förmodade lagen börjar tillämpas i svenska domstolar.

Det finns både positiva och negativa aspekter av de föreslagna lagändringarna. Att införa en mer differentierad sexualbrottslag är välkommet - det ska utdömas strängare straff för särskild hänsynslöshet samtidigt som det måste finnas en skillnad mellan lättare form av utnyttjande och penetrerande samlag mot någons vilja.

Däremot går utredaren inte särskilt långt i sin straffrättsliga rekommendation: 6-10 års fängelse kommer i de flesta synnerliga grova fall innebära närmare 6 år, vilket med tvåtredjedelsprincipen betyder att gärningsmannen är ute igen efter 4 års fängelse. Detta för ett sexuellt övergrepp som kan ha hotat offrets liv. Här missar utredaren således chansen att slå till med storsläggan mot grova sexualbrott.

På minuskontot finns de frågetecken kring hur det så kallade samtyckesrekvisitet kommer fungera i praktiken. Det har prövats i andra länder, men varje land är i någon mån unikt i övrig lagstiftning och attityder vilket innebär att vi faktiskt inte vet exakt hur den nya lagen kommer påverka allt ifrån brottsutredningar till själva rättegångsförfarandet och slutligen andelen dömda.

Det vi nog redan nu kan konstatera är att de feminister som länge propagerat för en samtyckeslag i tron att en sådan kommer leda till fler fällande domar lär bli besvikna.

Magiska åldersgränser

Gårdagens stora nyhet i svenska medier var att Turkiets författningsdomstol röstat för att sänka myndighetsåldern för sexuellt umgänge från 15 till 12 år. Barnrättsorganisationer har protesterat och även utrikesminister Margot Wallström twittrade och tog avstånd, vilket Turkiet i sin tur officiellt har protesterat mot.

Innan hela internet rämnar i ett enda unisont "barn ska vara barn!" finns det några saker att resonera om här. Det ena är förekomsten av åldersgränser, det andra är lagförslaget i sig.

I Sverige har vi valt att sätta 15 år som en rimlig gräns för när någon får ha sexuellt umgänge. Detta betyder i korthet att den som är 17 och har sex med en 14-åring kan dömas för våldtäkt mot barn, oavsett om ungdomarna har haft sex helt frivilligt och inget tvång har förekommit. Vi har sett ett antal sådana fall i svenska tingsrätter, ibland när en förälder anmält, och det är rätt tragiska historier eftersom lagens tillämpning i dessa fall blir absurd.

Vi har valt en 18-årsgräns för när man får rösta, en 16-årsgräns för när man får börja övningsköra bil, en 20-årsgräns för när man får handla alkohol hos statens detaljhandelsmonopol och en 21-årsgräns för när man kan dömas till livstids fängelse för ett grovt brott. Detta är avvägningar som svenska lagstiftare har gjort.

Åldersgränser är just bara detta: en avvägning. En bedömning. Det finns inget som säger att en 17-åring inte skulle kunna fatta ett beslut vid valurnan, eller att 18-åringar inte kan handla alkohol på Systembolaget. Detsamma gäller 15-årsgränsen för sex. Vissa unga har sex betydligt tidigare än så medan desto fler väntar till 17-årsdagen. Vi mognar olika snabbt, och det viktigaste är trots allt inte om man är 12, 14 eller 18 utan att man gör det frivilligt och utan yttre tvång.

Så till själva lagförslaget. Svenska medier har haft braskande rubriker, SVT förklarar exempelvis att "Turkiet slopar åldersgräns för sex" men ger inget stöd för sin egen rubrik i texten. Där förklaras i stället att en instans under författningsdomstolen vill pröva definitionen i lagen eftersom den inte gjort skillnad på en fyraåring och en 14-åring. Det är ju rätt stor skillnad i kapacitet att fatta ett eget beslut om du är fyra eller 14. Detta skulle öppna upp för att även personer i åldern 12-14 skulle kunna ha sexuellt umgänge utan att det automatiskt klassas som ett övergrepp.

Nu är jag inte insatt i det turkiska förslagets alla detaljer, och det finns självfallet skäl att vara lite extra uppmärksam när ett land som har uppenbara problem med barnäktenskap sänker åldersgränsen för sexuellt umgänge, men det förefaller som om många helt enkelt har skrikit sig hesa lite i onödan här.

Föga förvånande har barnrättsorganisationer reagerat. En invänder att "enligt internationella konventioner är alla individer under 18 år att betrakta som barn". Med detta resonemang skulle alltså alla ungdomar behöva vänta till sin 18-årsdag innan de får ha sex. Känns ju sådär lagom otidsenligt.

Ecpat hävdar att förslaget kommer leda till ökad sexuell exploatering av barn. Så kanske det är, men då har det mer med turkiska och religiösa seder och bruk att göra än med lagförslaget som sådant. Lagen i sig förefaller bygga på en rimlig idé att det inte finns en magisk åldersgräns, som i Sveriges fall går vid 15, utan att lagstiftaren måste kunna erbjuda domstolarna flexibilitet i bedömningarna.

Om så är fallet kommer det göras skillnad på fall när en 45-åring har sex med en 13-åring och en 16-åring har sex med en 14-åring. Det förstnämnda skulle de flesta betrakta som ett allt annat än jämlikt förhållande medan det sistnämnda borde kunna passera.

Att godkänna att en 14-åring och en 16-åring har sex under ömsesidigt samtycke utan att den äldre av dem blir åtalad för det är inte att exploatera barn. Detta är vad lagförslaget verkar handla om.

Så. Nu kan ni skrika. 

Nuppatag med Gabriel Wikström

Regeringen har beslutat ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att göra en ny stor studie av svenskars sexualvanor, berättar folkhälsominister Gabriel Wikström på DN Debatt.

"Sexualpolitiken får inte bara handla om specifika problem. Den måste också handla om det som är luftfyllt med sex om vi på allvar ska kunna lösa problemen", skriver Wikström. Vilka problem är det då folkhälsoministern tänker att den nya studien ska lägga grund för att lösa? Wikström räknar upp ett flertal:

Antalet oönskade graviditeter är fortfarande högt, män och kvinnor är långt ifrån jämlika och dagligen hör vi berättelser om trakasserier och våldtäkter eller om hur människor diskrimineras och misshandlas på grund av sin sexuella läggning. Problemen är grundläggande och drabbar många människor runt om i vårt samhälle.

Att regeringen plötsligt bryr sig om oönskade graviditeter är intressant. Jag gissar, givet de abortaktivister Socialdemokraterna har i partiet, att de inte vill röra abortpolitiken utan snarare dela ut kondomer.

Sexuella trakasserier, våldtäkter och annan brottslighet? Detta är en fråga för rättspolitiken, inte för en studie om svenska folkets sexvanor. Och helt uppenbart något som de rödgröna har bortprioriterat och fortfarande inte tar på allvar.

För både vänstern och högern har sexualiteten alltid varit politisk. I dag, när de religiösa bojorna i Sverige har släppt, är det i stället feministerna som står för kontrollen av vår sexualitet.

När regeringen vill låta utreda svenska folkets sexvanor för att "lösa problem" är det därför inte någon sexualliberal linje vi kan vänta oss utan tyvärr mer moralism. Wikström signalerar detta redan i sin debattartikel där han lyfter problemen med "en skev kvinnosyn [...] som förmedlas i kvinnoförnedrande pornografi eller i manliga miljöer".

Detta doftar ny politiskt korrekt sexualitet lång väg. Vilket inte vore ett dugg förvånande från en regering som diskuterat möjligheten att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands och betraktar porr som en form av våld mot kvinnor.

Min inställning är att politikerna ska hålla sig så långt borta från sängkammaren som möjligt. De ska inte lägga till rätta våra sexuella aktiviteter. De ska inte ens ha en åsikt om dem så länge det är myndiga människor som gör saker tillsammans.

Gärna forskning om människors sexualvanor, inte minst för att det är spännande. Men inte studier av politiker, för politiker. Sex är så mycket mer än ett uttryck för "folkhälsa".

Back off, Gabriel.

Läs även:
Fnordspotting

Sexarbetare har faktiskt rättigheter

Det kanske inte har märkts så mycket på senare tid när bloggen dominerats av migrations- och integrationsfrågor, men den som scrollar tillbaka kan se att jag under tidigare år skrivit en del om en fri sexualitet, om porr och sexliberalism i allmänhet.

Jag är frihetligt inställd till allt vad sexhandel och porr heter. Givetvis under förutsättning att det sker frivilligt. Det är här den svenska debatten blir så bisarr. Huruvida något sker med samtycke eller inte spelar ingen roll.

Sexköpslagen tillkom ur en kvinnofridsproposition som den socialdemokratiska Persson-regeringen lade fram och som sedan stöddes av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det var alltså uttalat redan från början när riksdagen ville förbjuda köp av sexuella tjänster att frågan handlar om våld mot kvinnor.

I Tyskland bereds nu en lag om kondomtvång för sexköpare. Sedan tidigare har Tyskland en skyddslagstiftning vars syfte är att förbättra sexarbetarnas hälsa och stärka deras rättigheter. Sverige har valt rakt motsatt väg. Sexköparen demoniseras och säljaren görs till ett offer för omständigheter och patriarkala maktstrukturer.

Alla behöver inte köpa sex. Man behöver inte ens tycka att det är rätt eller OK. Men man har för den sakens skull inte rätten att inskränka andra vuxna människors val att byta en sexuell tjänst mot någon sorts betalning.

Det vi borde fokusera på är att möjliggöra en så dräglig tillvaro som möjligt för sexarbetarna, att stärka deras rättigheter i lagen och arbeta aktivt mot utnyttjande av såväl vuxna som minderåriga i människohandel. Inte att jaga köpare av sexuella tjänster under frivilliga omständigheter.

Så länge sexköpslagen finns kvar kommer hälso- och rättighetsperspektivet tyvärr inte att få fäste i Sverige. Och enligt den svenska diskursen är därmed även all porr ett resultat av våld mot kvinnor.

Bisarrt var ordet.

Läs även:
Porraktrisen och producenten Vicki Valyrie skriver på SVT Opinion om myten att porrkonsumtion leder till att män sexuella övergrepp mot kvinnor.

Inget offer.

Logik i kubik

Kvinnor gillar hardcore-porr mer än män

Under Almedalsveckan lanserade Sveriges Kvinnolobby, ni vet den organisation som häromåret spred det kärleksfulla budskapet "klippa kuken", beteckningen "porrfritt" i sin strävan att utrota all kommersiell pornografi.

ROKS nya ordförande Zozan Inci fortsätter extremfeministernas kamp mot den fria sexualiteten. Argumentet är att "kommersiell pornografi normaliserar mäns övergrepp mot kvinnor och barn och begränsar sexuella relationer." Det är ett absurt argument av flera skäl. Dels räcker det att fråga vilken sexolog eller sexualrådgivare som helst för att komma fram till att porr berikar, inte begränsar, sexlivet.

Dels verkar ROKS och Kvinnolobbyn utgå från att det bara är män som konsumerar porr. Det stämmer inte heller. Och inte heller är det så att den kommersiella mainstreamporren endast uppskattas av män.

Nätets största porrsajt Pornhub har släppt data som visar att kvinnor inte bara gillar hardcoreporr lika mycket som män utan till och med lite mer. Enligt sajtens uppgifter uppskattar kvinnor "hardcore" 113 procent mer än män. Det är också statistiskt troligare att de söker efter kategorier som "gangbang", "rough sex" och "double penetration". Vips blev både du och jag av med några fördomar. Suget efter "feministisk porr" verkar inte överdrivet stort bland kvinnor.

Men för de moralistiska feministerna spelar fakta ingen roll. De fortsätter oförtrutet sitt korståg mot porren och den fria sexualiteten. Nå, låt dem göra det då. Låt dem leva vidare i sin bubbla. Nätporren rår de ändå inte på.

Tidigare bloggat:
Sexmoralism bland hjärtefrågor och stjärtefrågor
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Läs även:
Fredrik Strage, Naomi Abramowicz

Vänstern har lagt beslag på Pride

Prideveckan är något av det mest politiskt korrekta man kan tänka sig i det moderna Sverige. Under denna vecka passar politiker från de flesta politiska partier på att synas och höras och visa hur mycket de bryr sig om sexuella minoriteters rättigheter.

Min egen inställning till Pride är kluven. Å ena sidan är det alltid rätt och härligt att fira kärlek och lika rättigheter för alla, oavsett etnicitet, religion och sexuell läggning. Att sexarbetarna nu tar ton genom att under Rose Alliances fana paradera i Pridetåget är stort.

Å den andra har Pride förvandlats till något annat än ett firande av lika rättigheter. Pride har blivit för politiskt. För vänster.

Ett nytt initiativ har väckts i år - ett Pridetåg från Tensta centrum till Husby. Tåget ska alltså gå rakt igenom invandrartäta Järva, där en stor del av befolkningen är muslimsk och således inte direkt hbtq-vänlig. Syftet är att visa att tolerans för sexuella minoriteter gäller i hela Sverige. Inte bara i Stockholms innerstad.

Detta har retat upp nyvänstern något alldeles oerhört. "SD har kidnappat Pride!". Reaktionen är den väntade. Pride är nämligen inte för alla. Om du har haft den föreställningen kan du slå den ur tankarna omedelbart. Pride är för den allmänna vänstern och möjligen delar av den politiskt korrekta höger som underdånigt köper nyvänsterns världsbild. Inte för någon annan.

I Uppsala kidnappade extremvänstern Pride för några år sedan. I fjol fick liberala Pridedeltagare motta spott och spe under den kärleksfulla parollen "Död åt SD och alla andra borgare".

Av detta skäl välkomnar jag initiativet i Järva. Det retar nyvänstern från vettet. Och de två frågor som kritikerna måste ställa sig är förstås: varför är inte Pride för alla och varför ska man inte kunna ha ett Pridetåg även genom ett invandrardominerat bostadsområde?

Se Facebook-eventet här.

Sexmoralism bland hjärtefrågor och stjärtefrågor

Riksföreningen för tjej- och kvinnojourer, ROKS, har fått en ny ordförande. När nyheten om valet offentliggörs kommer jag att tänka på det förrförra påvevalet. När Benedictus blev vald efter Johannes Paulus sades det att katolikerna hade fått en "konservativ påve". Jämfört med den hippe, liberale killen som satte han ersatte då?

Likadant verkar det fungera hos ROKS. En sexualkonservativ ersätter en annan sexualkonservativ. Den nya ordföranden heter Zozan Inci. De hjärtefrågor som Inci vill lyfta är "pornografi, våld i hederns namn, människohandel, surrogatmödraskap, fruimport och barnäktenskap".

Pornografi, alltså. Nog för att porren är en hjärtefråga för många, inte minst för mig såsom intresserad av kvinnobaksfrågor, men jag misstänker att Zozan Inci har ett lite annat perspektiv på saken.

Mycket riktigt. I en debattartikel i Expressen lägger hon ut texten om varför Sverige måste bli ett "porrfritt" samhälle. Angreppet på den fria sexualiteten ger mig bilder av auktoritära stater på näthinnan. Till och med feministen Katerina Janouch blir förbannad och ryter ifrån.

Redan i debattartikelns inledning sätts tonen, nämligen med en lögn: "Porren finns överallt." Nej, porren finns inte överallt. Den har aldrig funnits överallt. Men förr om åren kunde man faktiskt råka se porr i vad som populärt kallas det offentliga rummet, i mataffärer och på bensinstationer. Jag minns hur porrblaskorna när jag var liten fanns på den översta hyllan på ICA. Den hyllan jag inte nådde. Jag minns hur jag betraktade kassörskan i medelåldern när hon packade upp dem, troligen i väntan på någon sorts reaktion. Som aldrig kom. Kanske läste hon själv porrtidningar hemma, vad vet jag.

I dag är porrtidningarna ett minne blott i matvaruhandeln. Jag ser dem inte ens längre på bensinmackarna. Nu finns porren tillgänglig på nätet. Detta faktum är en självklarhet för de flesta av oss, men det är viktigt att ändå påpeka eftersom ROKS under sin nya ordförande driver idén om ett "porrfritt" samhälle. De hade ett seminarium på temat i Almedalen.

ROKS vill inte bara tillämpa kopplerilagen på produktionen av porr utan också "strypa distributionen". Eftersom i princip all världen porr inte spelas in i Sverige och all producerad porr numera finns på nätet, blir den naturliga frågan hur ROKS tänker strypa distributionen. Det enda sättet att rent praktiskt göra detta är att tillämpa en form av nätcensur efter kinesisk modell. Det skulle innebära en fruktansvärt kringskuren yttrandefrihet, en enorm kontrollapparat och sannolikt att folk porrsurfar i alla fall.

En massa sidofrågor uppstår självfallet också, som hur ROKS ser på homosexuell pornografi samt på porr som spelas in av amatörer framför webbkameran och sedan säljs. Oavsett hur dessa extremmoralister ställer sig till de praktiska frågorna kan redan nu konstateras att nätcensuren inte kommer fungera. Även kineser porrsurfar självfallet, trots den kinesiska statens idoga försök att rensa nätet från "omoraliskt" material.

ROKS företräder en extrem uppfattning som går ut på att porr är en form av sexualiserat våld och att den är direkt kopplad till sexhandel och mäns våld mot kvinnor. Uppfattningen är inte unik. Som tidigare konstaterat bygger hela sexköpslagstiftningen i Sverige på just denna villfarelse.

Föreningar och organisationer som arbetar med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer gör ett jätteviktigt arbete. Det är inte sällan förfärliga erfarenheter som dessa kvinnor bär med sig. Just därför är det särskilt allvarligt att ROKS är en extremistorganisation som skuldbelägger den fria sexualiteten och utmålar män som grupp som maktgalen och farlig.

Jag ryser lite av tanken på att vad utsatta kvinnor matas med för världsbild när de tas emot av ROKS kvinnojourer. 

Tidigare bloggat:
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Om man följer de feministiska utspelen under den årliga Prideveckan, eller för all del under resten av året, är det lätt att tro att feministerna står upp för en fri sexualitet för alla människor. De pratar ju så mycket om rättigheter, om rätten att vara annorlunda, om normer som begränsar oss.

Men detta är en falsk bild. Ty när de konkreta politiska förslagen läggs från feminister i riksdag och regering, i kvinnojourer och aktivistgrupper, handlar det i själva verket om det rakt motsatta: det handlar om att begränsa sexualiteten ännu mer och att anpassa den efter nya begränsande normer.

Socialdemokraten Veronica Palms förslag att blockera vuxenporr precis som barnporr på nätet kan tyckas världsfrånvänt och bisarrt. Att hon över huvud taget likställer övergrepp på barn med samtyckande vuxna människors sexuella aktiviteter är häpnadsväckande - om än inte förvånande. Palm har inte direkt gjort sig känd för sansade och eftertänksamma utspel.

Men Veronica Palm är tyvärr inte ensam i sitt porrmotstånd. Långt därifrån. Under Almedalsveckan lanserar Sveriges kvinnolobby hashtaggen "porrfritt" och kräver porrfria miljöer, ett förbud mot strippklubbar och en utredning om ett totalt porrförbud. Palm och kvinnolobbyn har samma utgångspunkt: pornografi är våld mot kvinnor.

Om detta låter bisarrt ska vi komma ihåg upprinnelsen till sexköpslagen, som röstades igenom i riksdagen 1998. Sexköpsförbudet kom ur en kvinnofridsproposition, och i utgångspunkterna för lagen argumenterade den dåvarande regeringen att ett sexköpsförbud skulle "minska våldet i samhället". Uppfattningen att kommersiellt sex, oavsett om det är i form av sexhandel eller pornografi, är ett uttryck för ett förtryck mot kvinnor och våld mot kvinnor, är således inte ny eller unik. Den finns där som en grund för sexköpslagen.

De flesta inser att ett förbud mot vuxenporr är lönlöst. Blockeringar fungerar inte heller eftersom det räcker att skaffa exempelvis Tor för att komma runt problemet (och ja, även hårt hållna kineser porrsurfar).

Men det är likafullt upprörande hur feministiska företrädare och organisationer kan komma så lindrigt undan med att föreslå allvarliga inskränkningar i yttrandefriheten och människors sexuella frihet. De borde kallas för vad de är: moralister och halvfascister.

Det är dessa människor, inte "patriarkatet", som utgör det största hotet mot människors rätt till sin sexualitet i dagens Sverige.

Moralkakor i Metro

Gratistidningen Metro är en tidning som tävlar med storheter som Aftonbladet och Nyheter24 om att vara mest politiskt korrekt. Det avspeglas i nyhetsvärderingen men också i valet av kolumnister.

Nina Åkesson är en av flera kolumnskrivande stormoralister i Metro. I dag skriver hon en kolumn som är så korkad att jag baxnar. I kreativitetstävlingen Cannes Lions, även kallat ett slags världsmästerskap för reklammakare, har juryn nominerat ett företag som säljer porr (ta en titt på den här upprörande filmen!). Detta gillar inte Nina Åkesson.

[K]ampanjen försöker sälja en produkt som forskning om och om igen har visat skadar såväl män som kvinnor psykologiskt, socialt och sexuellt. Visst finns det feministisk porr och visst far inte alla som tittar på porr illa av det, men i sammanhanget är det ungefär som att försvara cigarettreklam med att det faktiskt finns de som storröker hela livet utan att bli sjuka av det. Den stora mängden porr produceras under otroligt risiga förhållanden, och de flesta som storkonsumerar porr lider till följd av det. Man kan inte låta undantagen styra.

Denna argumentation är välbekant och används i Sverige mot all sexhandel. När sexarbetare står upp för sina rättigheter, när de beskriver hur skadlig sexköpslagen är och vilka konsekvenser den får för hälsa, trygghet och säkerhet för sexsäljarna, får de veta att de är undantag. Och man kan ju inte låta undantagen styra.

Jag förstår att en kort kolumn inte ger utrymme för gedigna källhänvisningar. Men det vore ändå intressant att få veta varifrån Nina Åkesson hämtat uppgiften att i stort sett alla som tittar på porr far illa av det psykologiskt, socialt och sexuellt. För det är vad hon skriver när hon kallar de som inte far illa för "undantag" och jämför porr med tobaksrökning.

Min gissning är att Nina Åkesson inte har någon trovärdig källa. Att hon går på magkänsla, på saker hon hört, på hur det "måste" vara. Så fungerar det i feminismens värld. Där är fakta ointressant. Där är avståndstaganden och inpräntandet av en högre moral för alla viktigare. Lyd eller bli dömd.

Ungdomarna, porren och censuren

Storbritanniens politiker har länge haft en avog inställning till pornografi och försökt reglera och begränsa dess spridning på olika sätt. Internet har gjort det svårare. Under David Camerons tid som premiärminister har dock regeringen trappat upp kampen mot porren. Verktygen? Censur och blockering.

Det senaste påhittet var att reglera vilken sorts pornografi som får produceras på brittisk mark. Förbudet omfattar fult språk, smisk, skildringar av sex utan samtycke (våldtäktsfantasier), watersports (urin), fisting, penetration med vissa objekt och, märkligt nog, kvinnlig ejakulation. Cameron vill förhindra spridningen av "extrem" porr, och det avgörs naturligtvis inte av porrkonsumenterna själva utan av en samling politiker vars sexliv kokat torrt. Syftet är att "skydda" barnen, förstås.

NSPCC, typ den brittiska varianten av Bris, har låtit sin egen ChildLine göra en undersökning som visar att var tionde 12- och 13-åring har gjort eller deltagit i en sexuellt explicit film (gissningsvis handlar det i princip uteslutande om sexchattar och mobilfilmer). Detta används nu som argument för att tillgången måste begränsas. Enligt ChildLine, som har skapat kampanjen Fight Against Porn Zombies (FAPZ, *fniss*), ramlar många unga över porr på nätet utan att de aktivt söker efter den (vilket jag har liiite svårt att tro).

Därför kommer nu nästa steg. Porrsajter utan ålderskontroller ska blockeras. När du går in på en porrsajt får du normalt verifiera att du är över 18. Men det kan vem som helst göra, även barn. Därför tror sig Camerons regering vara klipska genom att täppa till detta hål (ursäkta uttrycket).

Problemet är som vanligt att de inte har tänkt hela vägen. Att reglera porr på det sätt som beskrivits ovan är inget annat än dödfött. Att kräva åldersregistrering är både naivt och integritetskränkande. Själva grejen med att porrsurfa är att man gör det privat och inte lämnar ut sig till andra.

Folk, unga som gamla, gillar sex. Jag tror inte att dagens tonåringar är mer nyfikna och kåta än vad min generation var i den åldern. Det som har förändrats är tillgängligheten på naket material. Unga har i dag helt andra möjligheter att komma åt porr än vad vi hade. Då är det naturligt att fler också exponeras för porr och inspireras av den i tidigare år.

Självfallet påverkas unga av porr precis som alla vi andra. Men censur är både en naiv och idiotisk väg att gå. Blockeringar är nämligen enkla att kringgå, vilket det svenska barnporrfiltret är ett exempel på. Och hur tror politikerna att ungdomar skulle bli mindre nyfikna om porrsajterna plötsligt blockerades?

Jag tror att politiker och barnorganisationer tenderar att kraftigt överdriva den skadeverkan som porr har på barn. Om de inte gillar det de ser, kommer de inte fortsätta titta. Om de tvärtom gillar det, ja, vad är då problemet? Föräldrar kan med fördel prata med sina barn om sådant de hittar online. Det är trots allt förälderns, inte lagstiftarens, ansvar.

Konservativa har alltid ogillat en fri sexualitet. I dag går svenska radikalfeminister i armkrok med konservativa krafter i kampen mot porren. Hos Feministiskt initiativ finns förslag på totalt förbud mot all pornografi som inte är "feministisk".

Jag hoppas att Storbritannien, där alla spärrar tycks ha släppt, inte kommer ses som ett föredöme. Det räcker gott och väl med den nypuritana vår som redan blommar i Sverige.

Tidigare bloggat:
Britterna och porren

Läs även:
HAX

Ge fan i sexarbetarna!

"Allt som är roligt är förbjudet eller reglerat", brukade min far säga. I vuxna år har jag kommit att inse hur mycket det ligger i detta något cyniska påstående.

Alkohol, droger, sex, god mat, karuseller - det finns inget som väcker välbehag som inte går att förbjuda eller reglera sönder.

I Sverige bedrivs en tuff kamp mot sexuell frihet, inte sällan förtäckt till någon sorts omtanke om en viss grupp. Den svenska sexköpslagen har dock aldrig haft sexarbetarnas väl och ve som egentligt mål. Sexköp är ett brott mot staten, inte mot en enskild individ. Sexsäljaren är alltså inte målsägare.

Kritik från sexarbetares organisationer om att arbetssituationen har blivit otryggare viftas bort med att det snarare är positivt om sexsäljare far illa eftersom det då kan få dem att sluta sälja sex (så skrev Anna Skarhed i regeringens utvärdering av lagen 2010).

Trots sexköpsförbudet frodas sexhandeln i Sverige. Gatusexhandeln, som är enklast att mäta och därför ofta blir skyltfönster för all sexhandel, har minskat tack vare förbudet. Men den utgör en minoritet (hur liten vet vi inte). Det mesta sker inte på kända sexsäljarstråk utan göras upp hemma hos köparen eller säljaren, på hotell och i massagesalonger. De sistnämnda är perfekt förtäckta verksamheter eftersom de på ytan är helt lagliga men erbjuder lite extra till de kunder som önskar.

Polisen och Socialtjänsten pratar alltid om den problematiska sexhandeln. Den som inbegriper människohandel och hallickar. Men detta är förstås inte hela sanningen av vad sexhandel är. Det finns studenter som säljer sex för att finansiera sina studier, kontorister som säljer sex på deltid för att sätta en guldkant på vardagen och så vidare. Fenomenet är oerhört brett.

Att sälja sex är per definition ett socialt problem i Sverige. Därför föreslås ofta ökat stöd till sexsäljarna och hårdare tag mot köparna. Men tänk om flertalet inte vill ha något stöd? Och tänk om straff inte hjälper? Har någon tänkt den tanken? Tänk om det enda de flesta sexköpare och -säljare mest av allt önskar, är att alla obehöriga (i synnerhet politikerna) lämnar dem i fred?

Det är förmodligen en alldeles för komplicerad tanke för landets politiker.


Tidigare bloggat:
Sexköpslagen: Det finns en annan väg att gå

Google på korståg mot naket material

I dag tillåter Blogger naket material om bloggen är markerad som "adult". Det kan snart bli ändring på det. Engadget berättar att Google från och med den 23 mars inte längre tillåter att bilder och filmer av sexuell natur postas i Blogger.

Till och med gamla användare kommer tvingas radera bloggposter med sådant material eller tvingas göra bloggen privat (och därmed i praktiken gå miste om 99 procent av sina besökare). Google ska tillåta bloggare att posta naket "if the content offers a substantial public benefit, for example in artisticm educational, documentary, or scientific contexts". Självfallet är det helt upp till Google att avgöra när så är fallet.

Först och främst undrar jag varför Google gör detta. Någon orsak ges inte. Bloggare erbjuds endast tre alternativ: ta bort material som klassas som "sexually explicit" eller "graphic nude", ställ in bloggen som "privat" eller ta bort bloggen helt och hållet.

Detta är inget jätteproblem för min blogg, som främst handlar om politik. Men jag har emellanåt, mest som ett statement mot feministerna, postat bilder på barbröstade kvinnor. Detta kanske kan riskera att min blogg görs "privat" i fortsättningen. Vilket inte vore så kul.

Om bara bröst räknas som "sexually explicit" vet jag inte. Men jag gillar inte tanken på att behöva fundera en extra gång över den saken innan jag postar ett blogginlägg. Google väljer en moralistisk väg och frångår ännu en gång sin slogan "Don't be evil".

Detta är en påminnelse om hur vi i dag befinner oss i storföretagens våld. En ny policy, ett ändrat användaravtal, och vips har förutsättningarna plötsligt ändrats. Jag kan inte låta bli att undra vad som står näst på tur.

Jag har länge retat mig på Blogger. Det är en gratistjänst, och det märks. Möjligheterna att skräddarsy bloggens utseende och funktionerna på den är strikt begränsade. Wordpress är en bättre plattform.

Men efter att ha bloggat på denna adress sedan 2007 är det besvärligt att byta. Jag har ett arkiv med närmare 4 000 bloggposter, en stadig skara trogna läsare och en webbadress som många kommer ihåg.

Att vara en del av Googles nakencensur känns faktiskt inte alls särskilt kul. Jag måste därför ta mig en funderare kring hur jag ska gå vidare. Jag vet inte ens om det är möjligt att exportera bloggen till en annan plattform.

Framtiden enligt Google.

Kvinnor som offer

Sveriges Kvinnolobby är en otäck feministisk organisation. Ni minns väl tweeten om att "Klippa kuken"?

Just nu bedriver Kvinnolobbyn en kampanj mot den så kallade sexistiska reklamen i samhället. På stora affischer uppmanas vi att anmäla reklamen genom att fotografera och skicka in.

Kvinnolobbyn påstår i sin kampanj att "sexistisk reklam får kvinnor att må dåligt och att vilja förändra sina kroppar". Det är ett väldigt generellt påstående om halva befolkningen. Mår alla kvinnor dåligt av lättklädd reklam? Mår ens majoriteten dåligt? Jag ger faktiskt inte särskilt mycket för Kvinnolobbyns egen undersökning i detta fall.

Därför tvivlar jag på att detta är ett problem för fler än den minoritet som letar maktstrukturer i varje vrå och som söker efter saker att bli upprörd och kränkt över. För det är just detta som Kvinnolobbyn uppmanar till: Känn efter. Är du inte kränkt ändå? Känner du inte hur dåligt du mår av den här reklamen?

Kvinnolobbyn vill att du som kvinna ska må dåligt. De förminskar på detta sätt kvinnor, berättar hur de ska förväntas känna och gör dem till åskådare i sina egna liv. Det är ovärdigt. Jag kan bara hoppas att vissa ryter ifrån. Vilken rätt har Sveriges Kvinnolobby, denna extremistorganisation, att tala för Sveriges alla kvinnor?

Att påstå att några reklamfilmer eller affischer skulle vara "ett hinder för jämställdhet" i samhället är absurt. Och i likhet med många andra som säger sig strida för jämställdhet är Sveriges Kvinnolobby inte ett dugg intresserad av mäns situation. Det framgår visserligen redan av förbundets namn.

Socialister och feminister hävdar inte sällan att liberaler är egoister som bara tänker på sig själva. Men de största egoisterna är faktiskt inte liberalerna utan alla som vill att just deras värderingar, i allt från sex till kultur och allt däremellan, måste gälla för alla. Sveriges Kvinnolobby hör till den gruppen, och de förkläder sin intolerans i en jämställdhetskamp.

Egentligen är alltsammans väldigt enkelt: gillar du inte H&M:s underklädesreklam - köp inte underkläder från H&M. Vi underskattar ständigt den makt som våra plånböcker ger oss.

Läs även:
HAX

Sexism!

Tonåringars sex-sms helt normala

Att tonåringar sexchattar och skickar utmanande bilder till varandra är ett modernt sätt att flirta och upptäcka sig själv i gränslandet mellan barn och vuxen.

När vuxenvärlden diskuterar detta fenomen läggs dock pannan i djupa veck. Tänk om någon blir sårad? Utnyttjad? Låt barn vara barn! För inte vill väl unga tjejer ha sexbilder skickade till sig?

Enligt en amerikansk studie i Texas är det precis det de vill. Och framför allt: det är fullt normalt. Studien följde ungdomars sexuella beteende med hjälp av anonyma enkäter under en sexårsperiod. En av slutsatserna var att även om de som skickade sexbilder det ena året var mer sexuellt aktiva året efter, kan detta inte kopplas samman med det som normalt brukar betraktas som riskfyllt beteende. De var helt enkelt mogna att ta steget.

Sådana här resultat borde få föräldrar att pusta ut lite mitt i all skrämselpropaganda om det farliga internet och mobiltelefonernas skadeverkan. På grund av mediernas snedvinklade rapportering, all fokusering på kränkande SMS och MMS och politikernas benägenhet att vilja lösa "problem", i synnerhet i frågor som rör barn och unga, borde Texasstudiens resultat lugna många.

En god gissning är dock att den kommer gå de flesta förbi. Unga och sex är ett alldeles för smaskigt ämne för att lämna i händerna på dem det faktiskt berör. Nej, här måste vuxenvärlden kliva in och hissa röd flagg. Varna. Beivra. Styra upp så att ingen blir ledsen eller kränkt.

Jag är fullt övertygad om att tonåringarna kan klara av detta själva. De flesta sexuella kontakter är trots allt inte övergrepp. Varken före eller efter mobiltelefonernas intåg. Men det är förstås den lilla minoriteten övertramp som ger många klick och höga tttarsiffror.

Egentligen borde vi avundas dagens ungdomar som växer upp i en tid när det finns ännu fler sätt att bejaka sin sexualitet och ta kontakt med andra när de gör det. Vi är nog många som önskar att vi hade haft samma möjligheter.

Vem vet, kanske är det precis det som många moralister gör när de sitter i morgon- och debattsofforna. Dagens unga ska inte tro att de kan ha hur roligt som helst!

Polisen nedprioriterar sexköp

Trots skärpta straff, trots en enig riksdag om det förfärliga i sexhandel och trots att särskilda prostitutionsgrupper arbetar för att nå både säljare och köpare, åker färre fast för sexköp i Stockholm.

Är det månne så att polisen prioriterar riktig brottslighet i stället? Om det är så, vad ska lagstiftarna hitta på? Höja straffet igen? Alliansregeringen har redan skärpt straffskalan för sexköp. Förslag finns på att gå vidare med "grovt sexköp" och förbud av sexköp utomlands (efter norsk modell).

Moralisterna i regering och riksdag sitter säkert redan nu och filar på nästa steg. I detta avseende spelar det ingen roll vilken färg nästa regering har.

Den reaktionära feminismen

Feministiskt initiativ är ett reaktionärt förbudsparti. Alltfler verkar få upp ögonen för detta, vilket är positivt eftersom det råkar vara ett valår och Schymans extremfeminister kammats medhårs länge nog.

Fi vill "begränsa spridningen av porr" (men säger inget om hur). Den vill också förbjuda strippklubbar.

På frågan om gogodansare på gayklubbar ska vara tillåtna eller om även dessa ingår i det föreslagna strippklubbsförbudet svarar talespersonen Sissela Nordling Blanco så här:

"Det är något som måste ses över. Det finns olika typer av sexklubbar, en del av dem präglas tydligt av exploatering, andra bidrar till att utmana normer. Men klubbarna på Pride kommer absolut att få vara kvar"

Det är alltså Fi som bestämmer vilken sorts sexklubbar som är av godo och vilka som ska förbjudas. För att slippa ett förbud måste din klubb "utmana normer". Eller finnas på plats under Prideveckan. Det är så fånigt, så inskränkt och så unket att klockorna stannar. Partiets inställning till pornografi är lika intolerant.

Denna inskränkthet märks i de flesta av partiets förslag. Men tydligen blir många av Fi:s väljare besvikna när de får veta vad partiet tycker. Detta stärker mig i uppfattningen att en stor del av dess väljare har väldigt dålig kunskap om partiets politik. De har gått på den schymanska populismen.

Att ta en snabb titt på partiprogrammet är aldrig fel innan man lägger sin röst på ett parti.

Fi:s partiprogram finns här (PDF).

Tidigare bloggat:
#Granska Fi - De rosa extremisterna