En av tio ungdomar i förorten sympatiserar med IS

En studie gjord i Göteborgs förorter ger en häpnadsväckande inblick i hur unga förortsungdomar ser på Islamiska staten.

Enkätundersökningen är gjord av föreningen Varken Hora eller Kuvad och riktades till ungdomar i åldern 12-18 år i några av Göteborgs nordöstra förorter. 1200 svarade, vilket ger ett rätt bra underlag att generalisera från.

Bland annat ställdes frågan om eleverna har sympatier för religiösa extremister som IS och andra jihadister. Över elva procent (130 ungdomar) svarade "ja, jag har sympati". Ännu fler svarade att de känner någon som har det.

Först ska sägas att man ska vara lite försiktig att ta enkätundersökningar i denna åldersgrupp på blodigt allvar innan de har bekräftats av fler studier. De påminner lite om de där alkohol- och narkotikaundersökningarna som gjordes i högstadiet. Jag och flera av mina vänner svarade alltid på ett sätt som tydde på att vi var långt gångna i ett tungt opiatmissbruk.

Men siffrorna är ändå så pass alarmerande, och samtidigt inte direkt förvånande, att de onekligen stämmer till eftertanke. Vi skulle inte få sådana här svar gällande sympatier för nazism.

Svaren i undersökningen är allvarliga. På riktigt. Inte för att dessa ungdomar nödvändigtvis själva kommer bli jihadister utan för att de uppenbarligen hyser sympati för en terrororganisation som utan minsta tveksamhet röjer oliktänkande ur vägen med de mest brutala metoder.

Det handlar också om synen på icke-troende i Sverige:

Vissa ungdomar vi mött använder ord som "kafir" för icke-troende människor, och de säger att sådana kan "dra åt helvete" och att "IS gör egentligen rätt" och så vidare. I en tidigare undersökning från Stockholm kunde vi även se att unga angav att de var mer religiösa än sina föräldrar.

Att barn till invandrare blir mer religiösa än sina föräldrar finns belagt i brittiska studier. Det är intressant att ställa frågan varför. Gissningsvis handlar det delvis om att de växer upp i segregerade förorter som är åtskilda från det svenska majoritetssamhället. Där kan ökad religiositet och även extremism frodas i god ro. I Sverige har vi genom vår naiva inställning till religiös extremism och oförmåga att se uppenbara värderingskonflikter i samhället närmast underblåst denna utveckling.

Det är inte svårt att föreställa sig vilka motsättningar - såväl mellan muslimer och icke-muslimer som mellan "rättroende" muslimer och övriga - som byggs upp just nu. Hur det där vackra och toleranta sekulära samhället ska kunna skapas när sådana här värderingar får fäste bland den uppväxande generationen unga i svenska förorter är en gåta. Inga genusutbildningar i världen kommer att hjälpa.

Det är heller inte svårt att gissa att den här undersökningen - som alltså är genomförd av en frivilligorganisation - kommer att tigas ihjäl eller relativiseras av det politiska och mediala etablissemanget.

Förmodligen sitter somliga redan och förbereder nästa fackeltåg mot islamofobi.

Missriktad solidaritet

I tisdags sände Sveriges Radio ett inslag i Studio Ett som berörde byggandet av modulhus. Denna skönskrivning för baracker har blivit många kommuners sätt att kortsiktigt lösa boendefrågan för de nya invånare som staten tilldelar dem och som lagen kräver att de ordnar.

Problemet med modulhusen är att ingen gillar dem. De är en dyr och kortsiktig lösning, de förfular stadsbilden något oerhört och de är heller inte särskilt trevliga att bo i. Dessutom byggs det in en segregation i själva boendet eftersom det är enbart nyanlända som placeras i modulhusen och de byggs lite vid sidan om, vilket en boende i det länkade inslaget påpekade. De är således ur integrationssyfte en dålig lösning.

Skälet till att modulhusen över huvud taget finns är att kommunerna inte anser sig ha något annat val. Att bygga reguljära fastigheter tar uppemot ett decennium från planering till inflyttning. När en kommun ombeds skaka fram hundratals bostäder med kort varsel är alternativen väldigt få.

Bostadsproblematiken är ett belysande exempel på hur den förda migrationspolitiken ignorerade alla praktiska hinder och hur den upplevda godhet som svenska politiker kände i själva verket var missriktad och feltänkt i grunden.

Tesen var enkel: Sveriges godhet och solidaritet mäts i hur många som tas emot, inte hur de tas emot.

Effekten av detta tänkande har vi fått skrämmande exempel på under de senaste åren med trångboddhet, plågsamt långa väntetider på asylbesked, långtidsarbetslöshet och så vidare.

När det i höstas kom uppemot tvåtusen asylsökande om dagen beslöt Migrationsverket att förtäta existerande boenden för att få plats med alla. Asylsökande tvingades då tränga ihop sig på en yta mindre än vad som är rekommenderat för vissa djur. Detta var enligt den rådande dogmen höjden av solidaritet. Ju fler, desto bättre!

Ett annat exempel är farsen runt de ensamkommande barn och ungdomar som kom till Sverige under fjolåret. Sverige tog emot två femtedelar av alla asylärenden i EU från personer som uppgav sig vara minderåriga ensamkommande (2012 tog Sverige emot en fjärdedel, men då var siffrorna en tiondel så höga).

Skälen till att en så stor andel av de ensamkommande valde att söka sig till just Sverige, vårt geografiska läge till trots, är enkla: här var det lättast att få permanent uppehållstillstånd, här gjordes i princip inga ålderstester och här ges gratis boende och utbildning till dig om du uppger att du är under 18. Den som kommer har således alla incitament i världen att ljuga om sin ålder.

Som Uppdrag Granskning visade i onsdagens reportage får detta ytterst allvarliga konsekvenser. Den politiska debatten har framför allt handlat om att minimera kostnaderna för mottagandet - en ensamkommande minderårig kostar nämligen mångfalt mer än en vuxen. Den har inte i så hög grad berört andra följder som politiken har fått. Som att vuxna män, som uppger sig vara under 18, placeras på boenden tillsammans med 12- och 13-åringar.

I ett fall har det fått den kanske yttersta konsekvensen - en 12-årig pojke våldtogs av män boende på samma HVB-hem. Detta hade kunnat undvikas om åldersbedömningar varit kutym direkt vid ankomst.

Flyktingaktivister har tillåtits diktera villkoren för hur Sverige ska se på åldersbedömningar av såväl asylsökande som brottsmisstänkta. Med fullkomligt förfärande resultat.

Slapphet, naivitet och godtrogenhet har präglat migrationspolitiken under alldeles för lång tid. Det gör ont att se konsekvenserna av den påstådda solidariteten. Dessa konsekvenser drabbar inte bara svenska skattebetalare utan även asylsökande barn och våldtagna kvinnor.

Sverige kan knappast kalla sig en humanitär stormakt.

Läs även:
Patrik Kronqvist

Lyssna även till:
Sveriges Radio: Sveket mot barnen - De ensamkommande vuxna

Det är samhällets fel

En ny samordnare, kan det vara något?

Med anledning av det stora antalet bilbränder under de senaste två veckorna kallade regeringen till presskonferens för att presentera förslag på hur problemet ska hanteras.

Primärt handlade det om skärpta straff. Eftersom svenska domstolar verkar ha notoriskt svårt för att använda hela straffskalan är det särskilt viktigt att höja minimistraffen. Regeringen presenterade även nya sätt att hantera unga kriminella, dit hör bland annat fotboja men det lades även förslag på jourdomstolar.

Det är bra att regeringen gör det som Alliansen inte mäktade med när Beatrice Ask var justitieminister. Det går också att notera ett något höjt tonläge - Morgan Johansson sade sig vara "rätt förbaskat trött" på ligister som bränner bilar. Den enskilde har alltid ett val, förtydligade han. Det är en självklar men ändå viktig markering eftersom det i samhällsdiskussionen ständigt letas efter sociala orsaker till att bilar brinner.

Såväl Beatrice Ask som Annie Lööf kräver fler poliser. Som om lösningen ligger enbart där. Huvudproblemet är att polisens arbetsmetoder inte leder någonvart. Vi har exempel på där fullt kravallutrustad polis stått redo för att sedan få order att inte gå in. Poliser vittnar om hur de förväntas ha en dialog med de kriminella i stället för att ingripa och statuera exempel. Det är alltså fler dialogpoliser Ask och Lööf vill ha?

Främst är detta en fråga för polisledningen, inte för riksdag och regering. Vilket förstås gör det lite mer komplicerat. Vill ens dagens polisledning få slut på bilbränder och stenkastning? Bryr de sig? Eller tror de på allvar att det fungerar att vända andra kinden till, att föra dialog med kriminella?

Regeringen vill inte bara skärpa straffen utan också tillsätta en, ja du gissade rätt: nationell samordnare. En trygghetssamordnare ska vara ansvarig för det brottsförebryggande arbete som bland annat Brå kommer vara delaktiga i framgent.

Det är givetvis viktigt att även arbeta preventivt. Men här finns samtidigt en uppenbar risk för slutsatser som handlar mer om fritidsgårdar och "strukturell rasism" än att faktiskt komma tillrätta med ungas kriminella livsstil.

Nästa fråga är vem som ska få det där jobbet som nationell samordnare. Veronica Palm, kanske? Hon är tydligen ledig och uppfyller säkert alla krav som kan tänkas finnas för jobbet i fråga.

Läs även:
Alice Teoderescu, Expressens ledarsida

Magiska åldersgränser

Gårdagens stora nyhet i svenska medier var att Turkiets författningsdomstol röstat för att sänka myndighetsåldern för sexuellt umgänge från 15 till 12 år. Barnrättsorganisationer har protesterat och även utrikesminister Margot Wallström twittrade och tog avstånd, vilket Turkiet i sin tur officiellt har protesterat mot.

Innan hela internet rämnar i ett enda unisont "barn ska vara barn!" finns det några saker att resonera om här. Det ena är förekomsten av åldersgränser, det andra är lagförslaget i sig.

I Sverige har vi valt att sätta 15 år som en rimlig gräns för när någon får ha sexuellt umgänge. Detta betyder i korthet att den som är 17 och har sex med en 14-åring kan dömas för våldtäkt mot barn, oavsett om ungdomarna har haft sex helt frivilligt och inget tvång har förekommit. Vi har sett ett antal sådana fall i svenska tingsrätter, ibland när en förälder anmält, och det är rätt tragiska historier eftersom lagens tillämpning i dessa fall blir absurd.

Vi har valt en 18-årsgräns för när man får rösta, en 16-årsgräns för när man får börja övningsköra bil, en 20-årsgräns för när man får handla alkohol hos statens detaljhandelsmonopol och en 21-årsgräns för när man kan dömas till livstids fängelse för ett grovt brott. Detta är avvägningar som svenska lagstiftare har gjort.

Åldersgränser är just bara detta: en avvägning. En bedömning. Det finns inget som säger att en 17-åring inte skulle kunna fatta ett beslut vid valurnan, eller att 18-åringar inte kan handla alkohol på Systembolaget. Detsamma gäller 15-årsgränsen för sex. Vissa unga har sex betydligt tidigare än så medan desto fler väntar till 17-årsdagen. Vi mognar olika snabbt, och det viktigaste är trots allt inte om man är 12, 14 eller 18 utan att man gör det frivilligt och utan yttre tvång.

Så till själva lagförslaget. Svenska medier har haft braskande rubriker, SVT förklarar exempelvis att "Turkiet slopar åldersgräns för sex" men ger inget stöd för sin egen rubrik i texten. Där förklaras i stället att en instans under författningsdomstolen vill pröva definitionen i lagen eftersom den inte gjort skillnad på en fyraåring och en 14-åring. Det är ju rätt stor skillnad i kapacitet att fatta ett eget beslut om du är fyra eller 14. Detta skulle öppna upp för att även personer i åldern 12-14 skulle kunna ha sexuellt umgänge utan att det automatiskt klassas som ett övergrepp.

Nu är jag inte insatt i det turkiska förslagets alla detaljer, och det finns självfallet skäl att vara lite extra uppmärksam när ett land som har uppenbara problem med barnäktenskap sänker åldersgränsen för sexuellt umgänge, men det förefaller som om många helt enkelt har skrikit sig hesa lite i onödan här.

Föga förvånande har barnrättsorganisationer reagerat. En invänder att "enligt internationella konventioner är alla individer under 18 år att betrakta som barn". Med detta resonemang skulle alltså alla ungdomar behöva vänta till sin 18-årsdag innan de får ha sex. Känns ju sådär lagom otidsenligt.

Ecpat hävdar att förslaget kommer leda till ökad sexuell exploatering av barn. Så kanske det är, men då har det mer med turkiska och religiösa seder och bruk att göra än med lagförslaget som sådant. Lagen i sig förefaller bygga på en rimlig idé att det inte finns en magisk åldersgräns, som i Sveriges fall går vid 15, utan att lagstiftaren måste kunna erbjuda domstolarna flexibilitet i bedömningarna.

Om så är fallet kommer det göras skillnad på fall när en 45-åring har sex med en 13-åring och en 16-åring har sex med en 14-åring. Det förstnämnda skulle de flesta betrakta som ett allt annat än jämlikt förhållande medan det sistnämnda borde kunna passera.

Att godkänna att en 14-åring och en 16-åring har sex under ömsesidigt samtycke utan att den äldre av dem blir åtalad för det är inte att exploatera barn. Detta är vad lagförslaget verkar handla om.

Så. Nu kan ni skrika. 

Ett samhälle som stänger ute

I valrörelsen 2006 gick Alliansen hårt åt den dåvarande statsministern Göran Persson för att hans regering under lång tid skickat unga människor i så kallad förtidspension. Detta gjordes, påstods det, för att "förbättra statistiken".

Vad det handlade om var så kallad aktivitetsersättning, som namnet till trots är en ersättning för att inte göra någonting. Det ges förenklat till en grupp som samhället i praktiken har gett upp om. Det senaste decenniet har antalet som får ersättningen minskat i befolkningen som helhet men ökat kraftigt bland unga och unga vuxna. I dag är det 37 000 personer i åldern 16-29 år som får aktivitetsersättning.

Aktivitetsersättning ges från Försäkringskassan, kan jämföras med försörjningsstöd i storlek och ges till personer med olika sorters funktionshinder (inte sällan psykiska). Det kan röra sig om den som inte klarar att slutföra studier, som får praktik men har svårt att klara denna eller komma vidare till ett reguljärt arbete. Det är inte ovanligt att de går in och ut ur sjukskrivning.

Alliansen införde en begränsningsregel som gör det svårare att få ersättningen under en längre tid. Detta var positivt. Personer som är så pass unga ska prövas igen och igen i sysselsättning och arbete.

Problemet i dag är att vi har fått en arbetsmarknad som effektivt exkluderar många. Oförmögna personer och människor som är lite "udda" har det alltid funnits, men förr i tiden fick de kanske arbete på gården och hade sin tillvaro tryggad via familjen och släkten. I dag blir de fall för socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och ingen av dessa instanser kan tvinga arbetsgivare att anställa. Notan hamnar därför på skattebetalarna samtidigt som den enskilde passiviseras.

Detta är oerhört olyckligt. Dels för att det är en kostnad för alla som arbetar att försörja dem som inte gör det, men också för att det är slöseri med människors resurser. Många av dem som i dag får aktivitetsersättning kanske aldrig kommer kunna utföra ett heltidsarbete och bli helt självförsörjande. Men de flesta av dem skulle sannolikt kunna bidra. På något sätt. I något sammanhang. Tyvärr finns det inte plats för dem på dagens arbetsmarknad.

Det pratas väldigt mycket om öppenhet och ett samhälle för alla. Verkligheten är att det under lång tid rests murar på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i skolväsendet. Murar som ingen på allvar verkar vilja riva.

Att vara ung är att må lite dåligt

Ungas psykiska ohälsa är ett uppmärksammat fenomen. Undersökningarna avlöser varandra, och politikerna slåss för att hitta lösningar.

Men det är inget nytt. En snabb googling visar att detta diskuterats livligt i över tio år. Förmodligen betydligt längre.

Det ger alltid braskande rubriker och leder ofta till förslag på satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin, skolkuratorer samt från vänsterhåll även lägre krav i skolan (allt är för övrigt skattesänkningarnas fel). Om vi ska döma av den socialdemokratiska retoriken verkar det råda rena rama självmordsstämningen bland Sveriges unga.

Det tycks inte finnas några uppenbara skäl till att så många uppger att de mår psykiskt dåligt. Om jag får spekulera handlar det åtminstone delvis om två saker; hur frågorna ställs och vilka förväntningar vi har på dagens unga. Detta är självfallet inte hela förklaringen, men jag tror att vi når en bit på väg om vi tittar lite grand på de undersökningar som görs på högstadieelever och gymnasister och den uppmärksamhet som resultaten sedan får. Det ligger mycket politik i detta.

Ungdomar beskrivs som en utsatt grupp i dag, unga kallas ibland rent av "mycket utsatta". Redan här har vi ett problem. Jag vänder mig mot beskrivningen av unga som en väldigt utsatt grupp. Det blir en lek med ord, ty de mycket utsatta i samhället är missbrukare, hemlösa, gatusexsäljare (tack, sexköpslagen) och personer med multipla psykiatriska diagnoser.

Fråga personal inom socialtjänsten och psykiatrin så får du veta mer. Det är inte "unga", "kvinnor" eller "gamla", grupper så heterogena att de näppeligen kan ges ett övergripande epitet, som är samhällets mest utsatta.

Vi vet visserligen att väldigt höga krav i skola och arbetsliv riskerar att leda till sådan press att det orsakar psykisk ohälsa. Det är nog ingen slump att högpresterande samhällen som det japanska och sydkoreanska ligger i toppen i den internationella självmordsstatistiken. Men det har också att göra med hela familjens och släktens förväntningar på den unges prestation i skolan och arbetslivet.

Jämför vi förutsättningarna för unga i dessa länder med dem för unga i Sverige, framstår vårt land som rena rama vilostugan. I Sverige har vi emellertid en mentalitet att det är fult att ställa krav. Alla ska med. Alltid. Detta tror jag är kontraproduktivt.

Enligt en undersökning som gjorts av landstinget i Värmland instämmer nio av tio gymnasister i påståendet att "livet känns tungt flera gånger i månaden". Detta anser politikerna vara ett så stort bekymmer att det ska startas en workshop mot psykisk ohälsa.

Är det konstigt att under gymnasietiden känna att livet är tungt då och då? Att det är jobbigt, tufft, stressigt? Fullt normalt, skulle jag säga. Är det alarmerande att tonåringar på högstadiet pendlar upp och ned i sitt mående, funderar på döden och får sitt hjärta krossat flera gånger per termin? Motsatsen vore abnorm, vill jag hävda.

Så här är det nämligen att vara tonåring!

Det är klart att både skola och föräldrar måste vara uppmärksamma på om unga far illa och blir långvarigt deprimerade. Det är allvarligt. Och visserligen är livet för unga i dag, med internet och sociala medier, mer komplicerat än det var för bara 20 år sedan. Men. Alla behöver faktiskt inte skickas till skolkuratorn för den sakens skull.

Genom att utmåla varje motgång, varje ögonblick av sämre mående, som onormalt gör vi våra ungdomar en rejäl otjänst. Detta lägger i sin tur grunden för en svaghet vid framtida motgångar i vuxen ålder.

Det vi borde göra är i stället att gjuta mod i alla unga, att arbeta med självkänsla, självförtroende och framtidstro så att de lär sig att livet består av både med- och motgångar och att det bara är genom att klara motgångar som vi blir starkare.

Politikerna har förstört skolan

Det var på högstadiet som mitt politiska intresse väcktes, och det var skolfrågor som tände min gnista. Inte så konstigt eftersom hela livet kretsar kring lektioner, prov, inlämningar och betyg i den åldern. I alla fall gjorde det det för mig.

Det fanns betydande problem redan då. Disciplinbekymmer, betygskaos, svaga lärare och vikarier som kördes över av klasser som bara väntade på ett svaghetstecken för att kunna sticka kniven i lärarens rygg. Men också ett antal fantastiska lärare som fick ordning på stökiga elever och som jag tror varenda en av oss ser tillbaka på med fascination. Min beundran för de lärare som orkade undervisa både oss och alla andra har vuxit sedan jag blivit äldre och börjat tänka tillbaka på de förhållanden som då rådde.

Det är därför med stor förfäran jag betraktar vad som har hänt med svensk skola sedan dess. På 20 år tycks utvecklingen inte bara ha fortsatt i fel riktning utan också ha eskalerat i omfattning och allvar.

I dag uppger var fjärde lärare att de utsatts för hot, våld eller trakasserier. Samtidigt har 4 av 10 hotats med anmälningar av både föräldrar och elever. Vi har fått en helt bisarr situation där lärarna fruktar eleverna. Betänk vad detta gör med undervisningen, med betygssättningen men också med kunniga pedagogers vilja att stanna i yrket.

Svensk skola befinner sig i fritt fall nu. Alla pratar om PISA, och visst är det viktiga indikatorer på fallande skolresultat. Men färre pratar om orsakerna. Om hur krav blev något negativt. Om hur utmaning blev likställt med kränkning.

Jag tror att många, om än långt ifrån alla, vet vad som behöver uppnås. Läraryrket behöver uppvärderas betänkligt, och det handlar inte bara om löner utan i minst lika hög grad om befogenheter. En aldrig så välbetald lärare kan inte få kontroll över en stökig klass om den saknar rätt att vidta nödvändiga åtgärder utan att bli anmäld eller bli föremål för andra repressalier.

Läraren har i dag en närmast övermäktig uppgift. Den ska undervisa och vara pedagog. Den ska förstå sig på neuropsykiatriska diagnoser för att vara kunna möta elever med särskilda behov på rätt sätt. Den ska ge elever studiero utan att säga till någon och därmed "kränka".

Ingen tycks sitta inne med lösningarna. Det blev inte ett dugg bättre under Alliansens år vid makten. Jag tror att vi behöver få till stånd ett slags värderingsskifte i samhället för att skolan ska kunna bli acceptabel igen. Så länge elevernas kränkthet eldas på av deras föräldrar, kommer vi ingenvart. Så länge krav betraktas som något negativt, kommer svensk skola aldrig att bli bättre. Skolan är en spegelbild av vårt postmoderna samhälle.

Vare sig de borgerliga eller de rödgröna har lyckats med svensk skola under de senaste tre decennierna. Experimenten har avlöst varandra, lärarplaner kommit och gått, betygssystem uppfunnits och avskaffats. Samtidigt har läraren blivit en statist. Då går det så här.

Politiker på bägge sidor blockgränsen har, hand i hand, förstört svensk skola.

Tidigare bloggat:
Ett kravlöst land - en kunskapsfri skola

Att lappa och laga minskar inte utanförskapet

Moderaterna har lanserat ett nytt begrepp: "det nya utanförskapet". Vad hände med det gamla? Tja, de grupper som partiet nu avser att lyfta till det fina innanförskapet är de som står utanför arbetsmarknaden och som, vad Moderaterna än säger, var de som stod utanför även när partiet tog över regeringsmakten 2006. Alltså främst unga och nyanlända. De grupper som tidigare ingick i det Fredrik Reinfeldt kallade "utanförskapet" (minus de långtidsarbetslösa, som M verkar ha gett upp hoppet om).

Om vi lägger de förvirrande begreppen åt sidan för ett ögonblick, lanserade Moderaterna i går idén med en "förstajobbet-anställning". Det ska vara en ny anställningsform, tidsbegränsad till 18 månader. M vill se ett "förstajobbet-avdrag" som skulle ge ett vårdbiträde ungefär 2 000 kr mer per år. Tanken med denna sortens anställning är att arbete ska kombineras med utbildning i de fall det behövs.

Jag håller inte för otroligt att detta kan fungera i vissa enskilda fall. Men risken är att det bara blir ännu ett i raden av misslyckade försök att få in unga och asylinvandrare på en arbetsmarknad som inte verkar vilja ha dem under rådande lönenivåer.

M menar att reformen skulle ge 10 000 nya jobb. Vi får sällan veta hur partierna har räknat fram exakt hur många nya jobb deras förslag väntas ge. Men vi ser förstås resultaten i efterhand. Tidigare reformer har inte gett några strålande resultat. Nystartsjobb och instegsjobb blev inga succéer. Etableringslotsarna blev ett kostsamt fiasko. Lönebidragsanställningar utnyttjas systematiskt av vissa arbetsgivare eftersom staten (vi skattebetalare) står för upp till 80 procent av lönen. Det finns företagare som inriktar sig på att nästan enbart anställa ur denna kategori. Detta snedvrider konkurrensen. Och några riktiga jobb blir det förstås inte.

Risken är stor att förstajobbet-anställningen kommer sluta ungefär likadant. Här ska nämligen arbetsgivare och anställd själva kommer överens om hur jobbet ska kombineras med utbildning. Det är inte alltför svårt att föreställa sig hur vissa arbetsgivare vill strunta i utbildningen och endast se till att personer arbetar så mycket det går under 18 månader. För att sedan ta in en ny. Vinsten skulle förstås vara att arbetstagaren kan få referenser att använda i sökandet efter ett nytt jobb. Men i fallet med lönebidragsanställningar tycks detta inte ha hjälpt. Få kommer vidare till en reguljär anställning.

Det krävs mer än så här för att bryta människors utanförskap (oavsett vad man väljer att kalla det). Det Moderaterna gör är att bygga vidare på ett lapptäcke av specialåtgärder på arbetsmarknaden. Skatteavdrag för vissa branscher, tidsbegränsad lönerabatt för arbetsgivaren för vissa grupper under vissa förutsättningar. Systemet riskerar att bli både oöverskådligt och lätt att manipulera. Det sistnämnda har vi redan sett många tecken på.

Jag föredrar ett rakare approach.

Sänk ingångslönerna och möjliggör så att unga och personer utan erfarenhet kan ta jobb till lägre löner än andra. Avskaffa alla skatterabatter och sänk i stället skatterna rejält så att företag kan överleva utan att särbehandlas och människor kan leva på en lägre lön. Röj i den berömda regelbördan för små företag.

Om det visar sig att ett bolag i ett företagsvänligt klimat med låga skatter inte kan överleva är det bara att beklaga. Men det är inte politikernas uppgift att hålla enskilda branscher under sina vingar. De ska endast erbjuda en rättvis lagstiftning och ett klimat som gör att människor vågar starta eget och anställa.

De borgerliga partierna borde ta ett helhetsgrepp om skatte- och företagarpolitiken. Detta lappande och lagande med särlösningar för vissa grupper leder ingenvart. Det är lite bedrövande att se att Moderaterna fortsätter på den inslagna vägen. 

Ungdomarna, porren och censuren

Storbritanniens politiker har länge haft en avog inställning till pornografi och försökt reglera och begränsa dess spridning på olika sätt. Internet har gjort det svårare. Under David Camerons tid som premiärminister har dock regeringen trappat upp kampen mot porren. Verktygen? Censur och blockering.

Det senaste påhittet var att reglera vilken sorts pornografi som får produceras på brittisk mark. Förbudet omfattar fult språk, smisk, skildringar av sex utan samtycke (våldtäktsfantasier), watersports (urin), fisting, penetration med vissa objekt och, märkligt nog, kvinnlig ejakulation. Cameron vill förhindra spridningen av "extrem" porr, och det avgörs naturligtvis inte av porrkonsumenterna själva utan av en samling politiker vars sexliv kokat torrt. Syftet är att "skydda" barnen, förstås.

NSPCC, typ den brittiska varianten av Bris, har låtit sin egen ChildLine göra en undersökning som visar att var tionde 12- och 13-åring har gjort eller deltagit i en sexuellt explicit film (gissningsvis handlar det i princip uteslutande om sexchattar och mobilfilmer). Detta används nu som argument för att tillgången måste begränsas. Enligt ChildLine, som har skapat kampanjen Fight Against Porn Zombies (FAPZ, *fniss*), ramlar många unga över porr på nätet utan att de aktivt söker efter den (vilket jag har liiite svårt att tro).

Därför kommer nu nästa steg. Porrsajter utan ålderskontroller ska blockeras. När du går in på en porrsajt får du normalt verifiera att du är över 18. Men det kan vem som helst göra, även barn. Därför tror sig Camerons regering vara klipska genom att täppa till detta hål (ursäkta uttrycket).

Problemet är som vanligt att de inte har tänkt hela vägen. Att reglera porr på det sätt som beskrivits ovan är inget annat än dödfött. Att kräva åldersregistrering är både naivt och integritetskränkande. Själva grejen med att porrsurfa är att man gör det privat och inte lämnar ut sig till andra.

Folk, unga som gamla, gillar sex. Jag tror inte att dagens tonåringar är mer nyfikna och kåta än vad min generation var i den åldern. Det som har förändrats är tillgängligheten på naket material. Unga har i dag helt andra möjligheter att komma åt porr än vad vi hade. Då är det naturligt att fler också exponeras för porr och inspireras av den i tidigare år.

Självfallet påverkas unga av porr precis som alla vi andra. Men censur är både en naiv och idiotisk väg att gå. Blockeringar är nämligen enkla att kringgå, vilket det svenska barnporrfiltret är ett exempel på. Och hur tror politikerna att ungdomar skulle bli mindre nyfikna om porrsajterna plötsligt blockerades?

Jag tror att politiker och barnorganisationer tenderar att kraftigt överdriva den skadeverkan som porr har på barn. Om de inte gillar det de ser, kommer de inte fortsätta titta. Om de tvärtom gillar det, ja, vad är då problemet? Föräldrar kan med fördel prata med sina barn om sådant de hittar online. Det är trots allt förälderns, inte lagstiftarens, ansvar.

Konservativa har alltid ogillat en fri sexualitet. I dag går svenska radikalfeminister i armkrok med konservativa krafter i kampen mot porren. Hos Feministiskt initiativ finns förslag på totalt förbud mot all pornografi som inte är "feministisk".

Jag hoppas att Storbritannien, där alla spärrar tycks ha släppt, inte kommer ses som ett föredöme. Det räcker gott och väl med den nypuritana vår som redan blommar i Sverige.

Tidigare bloggat:
Britterna och porren

Läs även:
HAX

Moralen och juridiken

Normalt brukar vi bedöma rättsfall utifrån några enkla kriterier. Bevisen mot den tilltalade och målsägarens trovärdighet är två grundläggande sådana.

I våldtäktsärenden är dock bevisvärderingen inte så viktig längre. Här handlar det om att rutinmässigt ta ställning för målsägaren och att få så många misstänkta gärningsmän som möjligt fällda. Det senaste våldtäktsfallet med en 27-årig man och en 13-årig flicka är ett typexempel på hur media brukar reagera.

Både tingsrätt och hovrätt anser det klarlagt att mannen och tjejen haft sex. Men det går inte bevisa att en våldtäkt ägt rum eller att mannen insett att hon var under 15 år. Flickans berättelse har därutöver visat sig felaktig på vissa punkter (det gäller även mannens) och ord står som så ofta mot ord. Om domstolen inte kan ställa det utom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig till brottet ska denne frias från anklagelsen. Det är så det fungerar i en rättsstat.

Tre "experter" tillfrågas om händelsen av Metro. Två av dessa experter är Madeleine Leijonhufvud och Elisabeth Massi Fritz, två återkommande profiler i våldtäktsärenden (eller kanske snarare en stofil och en profil).

Av en gaggig professor emerita ska man inte förvänta sig alltför mycket. Men av en fortfarande aktiv advokat borde man kunna ställa lite högre krav på ett ryggmärgsgrundat stöd för rättssäkerheten. Elisabeth Massi Fritz är dock mer aktivist än jurist. Det visar hon ånyo när hon lägger fram förslaget att den som vill ligga med någon som är yngre måste begära att få se legitimation. Snacka om att förstöra den erotiska stämning som kan ha uppstått...

Mannen har helt klart handlat moraliskt klandervärt och, som det verkar, utnyttjat situationen. Men det går enligt hovrätten inte att bevisa våldtäkt mot barn. Det är trots allt inte förbjudet att vara en riktig typ.

En cynisk drogpolitik

På senaste tiden har medierna rapporterat flitigt om överdoser av "spice" bland ungdomar. Spice är samlingsnamnet för en rad olika syntetiska droger vars innehåll är oklart och bruk potentiellt livsfarligt.

Sverige har en drakonisk narkotikalagstiftning. Tesen är att en repressiv politik får många unga att avstå från att testa droger, vilket i sin tur gör att de inte riskerar att hamna i missbruk. Sverige har visserligen en lägre andel unga som testat exempelvis cannabis än andra jämföra länder i Europa, men vi har sidoeffekter av att just cannabis bekämpas så frenetiskt: värre droger med okänt innehåll som inte hunnit narkotikaklassas blir mer intressanta.

Jag har träffat tillräckligt många narkotikamissbrukare för att inse att en avkriminalisering eller legalisering inte skulle lösa alla problem. Inte heller tycker jag att det är självklart att drogmissbrukare utan vidare ska få gratis substitutionsbehanding utan krav på att på sikt bli kvitt drogerna, men det är en fråga för en annan bloggpost.

Dagens nolltoleranspolitik är hur vi än vrider och vänder på fakta och känslor oerhört skadlig. Det officiella målet med den svenska politiken är att skydda människor från illegala droger. Det är förstås en hopplöst naiv vision, och framför allt tar den inte hänsyn till orsakerna bakom att många provar och ett mindre antal blir beroende.

Förbudsförespråkarna pratar ofta och gärna om de illegala drogernas skadeverkningar. Vilket gör ointresset för skademinimeringar särskilt anmärkningsvärt. Borde inte målet vara att begränsa de skador som drogerna kan orsaka?

Nej, inte i Sverige. Vi har en väldigt hög dödlighet bland narkotikamissbrukare jämfört med andra länder, och det fästs mycket liten uppmärksamhet på detta faktum. Vilket får mig att tro att svensk narkotikapolitik i grunden bygger på ren cynism. En död knarkare är en god knarkare, och ett gott avskräckande exempel. Denna cynisk moralism fortsätter att prägla svensk narkotikapolitik - samtidigt som alkoholpolitiken bygger på skademinimering.

Det är fel att spärra in människor bara för att de råkar bruka "fel" drog. Men oaktat de drakoniska straffen måste vi börja diskutera hur skadorna kan minimeras. Det vore en bra början. 

Tonåringars sex-sms helt normala

Att tonåringar sexchattar och skickar utmanande bilder till varandra är ett modernt sätt att flirta och upptäcka sig själv i gränslandet mellan barn och vuxen.

När vuxenvärlden diskuterar detta fenomen läggs dock pannan i djupa veck. Tänk om någon blir sårad? Utnyttjad? Låt barn vara barn! För inte vill väl unga tjejer ha sexbilder skickade till sig?

Enligt en amerikansk studie i Texas är det precis det de vill. Och framför allt: det är fullt normalt. Studien följde ungdomars sexuella beteende med hjälp av anonyma enkäter under en sexårsperiod. En av slutsatserna var att även om de som skickade sexbilder det ena året var mer sexuellt aktiva året efter, kan detta inte kopplas samman med det som normalt brukar betraktas som riskfyllt beteende. De var helt enkelt mogna att ta steget.

Sådana här resultat borde få föräldrar att pusta ut lite mitt i all skrämselpropaganda om det farliga internet och mobiltelefonernas skadeverkan. På grund av mediernas snedvinklade rapportering, all fokusering på kränkande SMS och MMS och politikernas benägenhet att vilja lösa "problem", i synnerhet i frågor som rör barn och unga, borde Texasstudiens resultat lugna många.

En god gissning är dock att den kommer gå de flesta förbi. Unga och sex är ett alldeles för smaskigt ämne för att lämna i händerna på dem det faktiskt berör. Nej, här måste vuxenvärlden kliva in och hissa röd flagg. Varna. Beivra. Styra upp så att ingen blir ledsen eller kränkt.

Jag är fullt övertygad om att tonåringarna kan klara av detta själva. De flesta sexuella kontakter är trots allt inte övergrepp. Varken före eller efter mobiltelefonernas intåg. Men det är förstås den lilla minoriteten övertramp som ger många klick och höga tttarsiffror.

Egentligen borde vi avundas dagens ungdomar som växer upp i en tid när det finns ännu fler sätt att bejaka sin sexualitet och ta kontakt med andra när de gör det. Vi är nog många som önskar att vi hade haft samma möjligheter.

Vem vet, kanske är det precis det som många moralister gör när de sitter i morgon- och debattsofforna. Dagens unga ska inte tro att de kan ha hur roligt som helst!

Porren i en modern värld

The Guardian skriver om en brittisk undersökning med 500 svarande 18-åringar i vilken 8 av 10 anser att nätporren är för lättåtkomlig. Hela 72 procent tycker att porr ger en orealistisk bild av sex. Generellt är tjejer mer negativa än killar.

Man kan säga mycket om dylika undersökningar. Bara frågan om huruvida porr ger en "orealistisk bild" av sex eller ej visar på en underlig utgångspunkt. Porrfilmer är, precis som all annan film, skildringar av fantasier. Inte dokumentära alster eller instruktionsmanualer. Ingen skulle komma på tanken att ställa frågan om Morden i Midsomer ger en realistisk bild av polisarbete eller ej. Vi begriper att det handlar om underhållning.

Men ja, det är en ny värld. Ungdomar letar inte efter porrblaskor i skogen eller i containrar längre. Porren finns ett klick bort. Utbudet har exploderat, vilket ofta ignoreras av porrmotståndare som utmålar den amerikanska mainstreamporren som ett exempel för all pornografi.

Tillgängligheten har kommit att beskrivas som ett problem. Kåta tonåringar kan inte sluta titta. Den ögonblickliga tillfredsställelsen ställer till det i samlivet, som kräver engagemang och sällan ger samma sorts snabba tillfredsställelse. Porrimpotens har blivit ett begrepp som alltfler kan känna igen sig i. Det betyder i korthet att sexlivet blir sämre ju större porrkonsumtionen är. Mannen får svårt att prestera på "riktigt".

Som allting annat i livet handlar det förstås om att hitta en sorts balans. Det är fullt möjligt att fortsätta konsumera porr även i ett fast förhållande - gärna tillsammans med partnern - men det är också möjligt att dess tillgänglighet kan påverka sexlivet negativt. Vissa kvinnor är principiella motståndare till pornografi, vilket gör att mannens konsumtion kan bli ett förtroendeproblem.

Enligt ovannämnda undersökning kommer de flesta i kontakt med porr i 13-14-årsåldern. En tiondel av de svarande sade sig ha sett porr första gången redan i 11-årsåldern. Det kan låta tidigt, men den som tänker tillbaka på sin egen skoltid i den åldern är nog inte så förvånad. Visst hade vi också lockats av porrsajter om möjligheten funnits. Skillnaden är att det vi hade att tillgå var tidningar, heta linjen och i bästa fall någon film som sändes efter midnatt när föräldrarna gått och lagt sig.

Det finns förstås sätt att förhindra att minderåriga kommer åt pornografi. Familjeinställningar på datorn är ett. Men oftast är barnen skickligare på datorer än sina föräldrar och kommer lätt runt det problemet. Det andra är blockeringar eller ren nätcensur. Här har Storbritannien tagit oroväckande steg under Camerons regim.

Men vad skulle sådana ingrepp lösa förutom att göra allting ännu mer spännande? Sex är trots allt en naturlig del av våra liv, och inget som de flesta av oss skulle vilja vara utan. Jag tror inte ett dugg på att barn traumatiseras eller far illa av att råka titta på porr. Det torde vara svårt att hitta något empiriskt stöd för en sådan hållning. Snarare är det en vuxen moralistisk tolkning.

Inte heller tror jag att det ofta framförda kravet på bättre sexualundervisning i skolan är en universallösning. Hur pedagogisk läraren än är, går det inte att komma ifrån att ämnet är känsligt och att de flesta nog föredrar att prata med sina närmaste kompisar om det. Nyfikenheten på porr försvinner knappast av att en lärare visar hur könsorganen ser ut eller hur barn blir till. RFSU har gjort vissa insatser under sina rundresor i landets skolor, vilket är positivt. Kunskap är aldrig fel, och det är alltid rätt att prata och diskutera.

Den som läst denna blogg tidigare känner säkert till att jag har en icke-moralistisk syn på sex, även när det gäller yngre. Det internet har möjliggjort är en mer frigjord sexualitet. Unga och gamla kan testa gränser, experimentera och få utlopp för sexuell nyfikenhet och upptäckarlust tack vare den moderna tekniken. Det betyder inte att de flesta gör det, men möjligheten finns där.

Många använder chattjänster som Omegle. Randomchattar av detta slag tillfredsställer både behovet av spänning och att träffa andra. Om nu personer i yngre tonåren träffar andra online, klär av sig och har trevligt tillsammans, bör vuxenvärlden låta dem vara i fred.

Nätporren är, vad än feminister och förbudsivrare säger, här för att stanna. Det var definitivt inte bättre förr.

"Jag är inte för ett förbud, men..."

Titt som tätt dyker de upp - krönikorna om porrens påstådda skadeverkningar. Känslan är att det sker lite mer frekvent just nu, månne har det något med den berömda feministiska våren att göra.

Senast i raden att göra en infantil analys av pornografin är Aftonbladets Sanna Lundell. Hon bekymrar sig, precis som Gail Dines, över vilka effekter porrkonsumtion får på unga människor.

Normalt sett ska man inte bemöta krönikor av så låg kvalitet som Lundells. Tiden är för dyrbar för att ägna den åt att läsa och besvara barnslig dynga av detta slag.

Jag gör dock ett undantag av det enkla skälet att absurditeten i hennes grundläggande analys blir särskilt uppenbar när man applicerar den på en annan filmgenre (mer om det nedan).

Om porrens påverkan på mannen skriver Sanna Lundell:

"Får man inte ha analsex hemma så går man ju bara helt sonika ut och köper det. Att den fula, kåta flickan där egentligen är en trafickad [sic!] sexslav, eller en fattig thailändska väljer man att bortse från."

Min första fundering är vem Lundell avser med "man" är. Den vanlige porrkonsumenten? Och vad stöder hon sitt antagande på? Har Lundell stöd för att porrkonsumenter i större utsträckning än icke-porrkonsumenter köper sex? Vilken betydelse har ett sådant stöd när i stort sett alla killar och män har sett på eller med viss regelbundenhet konsumerar porr?

Jag tror att Sanna Lundell bara använder sina egna fullt utvecklade fördomar för att göra en koppling mellan pornografi och människohandel. Just den kopplingen som ohederliga feminister älskar att göra (resonemanget brukar sluta i att sexköpslagen måste skärpas).

Kontentan av krönikan är att porren skapar "en skev bild av sex". Det är ett väldigt vanligt argument som ofta används efter att personen i fråga deklarerat att den "inte är för ett förbud, men...". Om nu porren skapar en skev bild av sex, och detta anses vara ett bekymmer, känner jag mig tvungen att påpeka att Morden i Midsomer skapar en skev bild av brott och brottsbekämpning.

Serien utmålar landsbygdsbor som mordiska bortom alla gränser, och den sprider en karikatyrartad bild av polisarbetet. Man får lära sig att den misstänkte sällan fälls på teknisk bevisning utan på ett erkännande. Bevisning är sällan nödvändig eftersom saken aldrig prövas i domstol. Så fort den misstänkte har erkänt, är saken över för den gången. Sedan är det bara att invänta nästa mord. Och nästa. Inte sällan ligger omfattande släktkonspirationer bakom brottet.

Morden i Midsomer skapar alltså en skev bild av hur brott begås och bekämpas. I likhet med pornografiska filmer är dock den brittiska kriminalserien en fantasi, inte en trovärdig verklighetsskildring. Alla som tittar på den förstår detta.

Till skillnad från fallet med porren skrivs inga infantila krönikor om vilken potentiell skada som Morden i Midsomer skapar för verklighetsuppfattningen hos den som tittar. De flesta verkar begripa att det som visas är underhållning och inte en dokumentär skildring av verkligheten.

Kan det månne vara pornografins sexuella innehåll som får somliga att förlora förmågan till rationellt tänkande?

Tidigare bloggat:
"Porr skapar mördare"

"Porr skapar mördare"

Feministen och porrmotståndaren Gail Dines skräder inte orden när hon i SVT:s Kulturnytt beskriver pornografins påverkan på unga människor.

Visst har pornografin en påverkan på de som tittar, i synnerhet unga utan egna sexuella erfarenheter. Men att påstå att den skapar ungas sexualitet är en grov överdrift. Det antyder att porr är ungdomars enda informationskälla. Att de inte tillgodogör sig någon som helst information om sex och samlevnad än den som presenteras i amerikanska mainstreamporrfilmer.

Riktigt så illa tror jag inte att det är, och i synnerhet inte i dagens uppkopplade värld där diskussionsforum där man kan vara anonym bara är några klick bort. Det finns trots allt annat än porr på nätet också.

Dines drar dock en ännu mer hårresande slutsats av porrens skadeverkningar:

Tänk dig en vanlig 12-14 årig pojke som har lärt sig allt om sex genom våldsam pornografi, när han blir sexuellt aktiv kommer han vilja ha den typen av sex som han tittat på. Vanliga tjejer och kvinnor kommer inte att ställa upp på det, så vill han ha våldsamt sex kommer han att söka sig till kvinnor som är tvingade att säga ja till den typen av sex. Kvinnor som är prostituerade och blivit utsatta för trafficking. Kvinnor som misshandlas eller mördas om de säger nej.

Detta resonemang bygger på en smått fantastisk logik: Tittar på porr - vill ha våldsamt sex - söker sig till sexarbetare - träffar offer för människohandel - misshandlar eller mördar personen.

Porr skapar alltså i praktiken mördare, om vi får tro Gail Dines. Sug på den, om uttrycket ursäktas.

Den slappa svenska skolan

För många nationella prov. För många läxor. Ett orättvist betygssystem. För mycket stress. Risk för ökad psykisk ohälsa bland unga.

Kritiken mot den svenska skolan har haglat på senare tid. Ett antal rektorer har krävt att de nationella proven görs om. Där finns säkert saker att förbättra, men påståendet att svensk skola har för många prov har flera lärare ställt sig frågande till.

Ordföranden i Sveriges Elevråd, Mimmi Garpebring, kritiserar det nya betygssystemet. Det finns säkert brister i detta precis som i alla betygssystem. Men den omåttligt stora fokuseringen på just betygen gör att alla andra aspekter som påverkar om en skola är bra eller dålig, och om eleverna får med sig nödvändiga kunskaper till vidare studier, läggs åt sidan. Problemet i dag är ju att universitet och högskolor får sökande som inte ens har baskunskaper i de ämnen de vill läsa.

Vi måste dessutom försöka lyfta blicken lite över den svenska skolan och titta på hur det ser ut i andra länder. Ställs verkligen så hårda krav på svenska skolungdomar att svensk utbildnings- och skolpolitik skapar "en generation elever med psykisk ohälsa"?

Nej. Problemet med svensk skola har under lång tid tvärtom varit att kraven varit för låga. Om vi jämför med studiebördan i de konfucianska lärosystemen i länder som Kina, Japan och Sydkorea - som jag för övrigt inte anser att vi ska kopiera - glider svenska skolungdomar på en räkmacka i 12 år. Detta är också något vi hör från utbytesstudenter vid svenska universitet. De chockas av den låga kravnivån.

Om man har gått i skola i nio år och kraven hela tiden har varit låga, är det såklart oangenämt när det plötsligt ställs högre krav på gymnasiet. Men alternativet - en kravlös skola som värderar "elevinflytande" högre än kunskap - vore en fortsatt väg utför.

Till detta ska adderas att skolan i dag är en kundmarknad där kunden, eleven, och dennes föräldrar ställer krav på att läraren minsann ska erbjuda så bra undervisning att gosse- eller flickbarnet får högsta betyg. Precis som vi kräver att bredbandsuppkopplingen ska vara så snabb som utlovats. Udden riktas mot lärarens pedgogiska kapacitet i stället för elevens förmåga att tillgodogöra sig undervisningen.

Detta tankesätt har jag själv stött på många gånger även på svenska universitet. Lärare kritiseras, examinationer ifrågasätts. Allt handlar om att eleven själv ska komma vinnande ur striden. Jag tycker kort sagt synd om lärarna i dagens svenska skola. Respekten för deras yrke och kompetens är helt borta. För detta bär partier till både höger och vänster ett gemensamt ansvar.

Mest av allt behöver nog svensk skola lugn och arbetsro just nu. Inte att kastas in i ännu en förändringsprocess, som mycket väl kan komma om en rödgrön regering vill visa handlingskraft efter valet.

Detaljstyrningen av skolan måste upphöra. Respekten för läraryrket behöver återupprättas. Makten över klassrummet ska inte ligga på den enskilde eleven.

Tyvärr tror jag att många mörka år väntar för svensk skola.

Den förment skadliga porren

Magdalena Mattebos studie om ungas förhållande till pornografi, gjord på 900 gymnasister, är intressant. Hon undersökte konsumtionen av pornografi i relation till sexuella erfarenheter, livsstil, hälsa och syn på sexualitet.

I den första studien (som sedan följdes upp två år senare i en longitudinell studie) deltog 477 killar och 400 tjejer, 16 år gamla. 96 procent av killarna och drygt hälften av tjejerna sade att de någon gång tittat på pornografi. Även om killarna tenderade att titta mer frekvent på porr än tjejerna, fanns få skillnader i sexuella fantasier, syn på och inspiration från pornografin mellan de två grupperna.

Bland frekventa konsumenter var det vanligare att inspireras av porren i sitt sexliv, vilket förefaller ganska naturligt. Men sett över båda könsgrupperna var andelen som testat något i verkliga livet som de inspirerats av inom porren identisk - en tredjedel. Föga förvånande var de som konsumerade porr mer positivt inställda till porren än de som inte gjorde det.

Den svenska diskursen är väldigt negativ till pornografi. Medierapporteringens defaultläge är att beskriva negativa konsekvenser av pornografi - antingen för deltagarna eller för konsumenterna. Eller allra helst båda grupperna. Och inte sällan är det personer som själva inte har sett porr i någon större utsträckning - eller endast nöjt sig med att titta på lite amerikansk mainstreamporr - som sågar all porr.

Även Mattebo lyfter in negativa effekter av porren, däribland "genusstereotypa könsroller" och "råare sexualitet med prestationsångest som följd". Hon pekar på att högkonsumenter av porr också rapporterade alkoholbruk, kompissex, fetma och mer tid framför datorn.

Men som vi vet behöver korrelation inte nödvändigtvis säga något om kausalitet. På vilket sätt kompissex skulle vara något negativt är dessutom oklart. En högre andel högkonsumenter tittade på våldspornografi och BDSM. Men "våldspornografi" definieras inte i studien, vilket gör uppgiften tämligen meningslös.

Att hela 72 procent av de svarande tjejerna tyckte att porr var bra att använda för att onanera komplicerar onekligen mediebilden av porren som kvinnoförnedrande och behovet av ett slags jämställd "feministisk" porr som ett alternativ för kvinnor. Samtidigt tyckte 62 procent av tjejerna att porren är kvinnoförnedrande, vilket kan tyckas lite besynnerligt.

Men kanske är det så enkelt att dessa tjejer har förstått att pornografi är en fantasi, en lek med lustar och känslor. Inte en manual eller spegling av verkligheten. Då blir det fullt möjligt att finna det som sker på skärmen sexuellt upphetsande och samtidigt ha invändningar mot delar av innehållet på ett annat plan.

I tidigare studier på 18-åringar i de nordiska länderna uppgav 99 procent av killarna och 86 procent av tjejerna att de tittat på pornografi. Där uttryckte tjejer att en positiv aspekt av pornografi är att personer med sexuella problem kan få hjälp av porren, att alla har rätt till sexuell tillfredsställelse och att porr även kan fungera som såväl informations- som inspirationskälla.

Jag tror att det är så vi framför allt ska se på porren. Inte som en skadlig företeelse som måste bekämpas utan som ett för många positivt, frigörande och inspirerande verktyg. 

I studien påpekas att det i gruppen med frekvent porrkonsumtion (framför allt killar) också kunde noteras hälsoproblem av olika slag. Porr kan, precis som allting annat, missbrukas. Men den mediala bilden behöver anpassas till vad forskningen säger och hur det faktiskt förhåller sig. Att tjejer i hög grad tittar på porr och gillar det är inte en bild vi ser särskilt ofta.

En not i sammanhanget: 72 procent av de svarande svenska gymnasietjejerna tycker alltså att porr är bra att använda i onanisyfte. Samtidigt är Feministiskt initiativ, som vill minska spridningen av porr och även diskuterar ett förbud, mycket framgångsrika i skolvalen i just dessa ålderskategorier.

Det väcker en del frågor kring generaliserbarheten, men i detta fall tror jag faktiskt att det handlar mer om att många som säger sig sympatisera med Fi faktiskt inte vet vad partiet står för. De lär bli varse innan september.

Tidigare bloggat:
Killar tittar på porr - tjejer önskar att de tittade mer

Läs även:
Magdalena Mattebos studie (PDF)

Alla är rädda för Rädda Barnen

Rädda Barnen har släppt rapporten "Ung röst", som är en enkätundersökning med närmare 25 000 elever i årskurs 6, 8 och första året på gymnasiet (det sägs inget om bortfall).

När det kommer till "snälla" organisationer, till vilka Rädda Barnen onekligen hör, bör man vara på sin vakt och granska utspel och undersökningar både en och två gånger. Ofta stämmer rubriker och uttalanden inte riktigt överens med resultaten.

Undersökningen "Ung röst" fick genast uppmärksamhet i landets större medier. I SVT fick vi veta att "var fjärde barn eller tonåring har fått kränkande meddelanden på nätet" och att 17 procent att flickorna haft ätstörningar. Andra delar av undersökningen har återberättats i andra medier.

En sak går att utläsa väldigt tydligt: barn har det generellt sett bra i Sverige. Väldigt bra. I undersökningen uppger 98 procent att de känner sig trygga hemma. Runt 97 procent känner sig trygga till och från skolan samt på lektioner och raster. 90 procent säger sig få den hjälp som hon eller han behöver i skolan, och en övervägande majoritet (79 procent) erbjuds läxhjälp av lärarna.

Rädda Barnen gör föga förvånande en stor sak av att många gymnasister känner sig stressade över skolarbetet eller betygen. Jag är snarare förvånad över att bara runt hälften svarade ja. Vem var inte stressad i den åldern?

Stress har en negativ klang men behöver inte bara vara något negativt. Stress gör oss fokuserade på uppgiften, får oss att prioritera. Stress är en högst naturlig del av det moderna livet, och en helt igenom stressfri tillvaro är det nog få som egentligen önskar sig. En stressfri skola kan inte vara ett rimligt mål, i synnerhet inte om skolan ska vara en förberedelse för vuxenlivet.

När det gäller ett ständigt aktuellt ämne som mobbning är det svårt att dra några slutsatser av Rädda Barnens resultat eftersom kategorin klumpats ihop med frågan om huruvida eleven någon gång under skolåret känt sig kränkt (79 procent svarar trots detta "inte alls").

Rädda Barnen drar som brukligt stora växlar på resultaten. Det är organisationen jobb, antar jag. Men medierna är alldeles för slappa och ställer inte relevanta motfrågor. Det är fortfarande lite jobbigt att göra det mot organisationer som "bara vill väl".

Det Rädda Barnen gör är att hitta smulor och kalla dem för surdegsbröd. Ordföranden Inger Ashing slår på organisationens hemsida fast att "[b]arnens bild av skolan visar att situationen i skolan inte är acceptabel för många". Ett litet fåtal elever översätts till "många".

Nio av tio barn i undersökningen tyckte att det är viktigt att "de som bestämmer lyssnar på barn". Jo, det är klart att barn vill bli lyssnade på. Det ville jag också när jag var 12. Men det är inte samma sak som att låta barn styra skolan.

Snällhetsorganisationerna fortsätter att behandlas med silkesvantar av medierna. Ingen vill stöta sig med Rädda Barnen, Ecpat eller Naturskyddsföreningen. De ses som godhetens objektiva språkrör i samhället. I själva verket har även dessa organisationer sina egna agendor och vrider och vänder på fakta för att uppnå sina mål. Precis som de politiska partierna.

Men nåde den som ifrågasätter. Efter Janne Josefssons utskällda Uppdrag Granskning-reportage om den snedvridna och överdrivna barnfattigdomsstatistiken, drar sig förmodligen ännu fler för att höja sin röst mot godhetens apostlar.

Killar tittar på porr - tjejer önskar att de tittade mer

I en enkätstudie gjord vid Uppsala universitet och publicerad i Journal of Developmental and Behavioral Pediatrics slås fast att skillnaderna mellan killar och tjejer i porrkonsumtion och sexuella fantasier

Studien gjordes på 800 gymnasister. Den visar bland annat att det inte finns någon skillnad i andelen tjejer och killar som tycker att deras sexuella beteende påverkas mycket av pornografi. Studien kunde inte heller påvisa några skillnader mellan könen avseende sexuella fantasier. Noterbart är att de som tittar på porr är mer positivt inställda till porren än de som inte tittar.

Detta är ganska talande för hela samhällsdebatten om porr. De mest kritiska rösterna, oavsett om det är kristna företrädare eller radikalfeminister, har när det kommer till kritan ofta inte ens sett den "hårdporr" de så högljutt kritiserar. De har hört talas om den och sedan bildat sig en uppfattning som ofta är skev.

Var tionde svarande tjej uppgav att hon tittade mindre på porr än hon ville. Detta vore intressant att följa upp. Har det med samhälletsnormerna att göra? Handlar det om idén att pornografi är kvinnoförnedrande och att det därför är skamfullt för tjejer och kvinnor att titta på, och njuta av, porr? Inte alls osannolikt.

Var är alla normkritiker när man behöver dem?