Att vara ung är att må lite dåligt

Ungas psykiska ohälsa är ett uppmärksammat fenomen. Undersökningarna avlöser varandra, och politikerna slåss för att hitta lösningar.

Men det är inget nytt. En snabb googling visar att detta diskuterats livligt i över tio år. Förmodligen betydligt längre.

Det ger alltid braskande rubriker och leder ofta till förslag på satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin, skolkuratorer samt från vänsterhåll även lägre krav i skolan (allt är för övrigt skattesänkningarnas fel). Om vi ska döma av den socialdemokratiska retoriken verkar det råda rena rama självmordsstämningen bland Sveriges unga.

Det tycks inte finnas några uppenbara skäl till att så många uppger att de mår psykiskt dåligt. Om jag får spekulera handlar det åtminstone delvis om två saker; hur frågorna ställs och vilka förväntningar vi har på dagens unga. Detta är självfallet inte hela förklaringen, men jag tror att vi når en bit på väg om vi tittar lite grand på de undersökningar som görs på högstadieelever och gymnasister och den uppmärksamhet som resultaten sedan får. Det ligger mycket politik i detta.

Ungdomar beskrivs som en utsatt grupp i dag, unga kallas ibland rent av "mycket utsatta". Redan här har vi ett problem. Jag vänder mig mot beskrivningen av unga som en väldigt utsatt grupp. Det blir en lek med ord, ty de mycket utsatta i samhället är missbrukare, hemlösa, gatusexsäljare (tack, sexköpslagen) och personer med multipla psykiatriska diagnoser.

Fråga personal inom socialtjänsten och psykiatrin så får du veta mer. Det är inte "unga", "kvinnor" eller "gamla", grupper så heterogena att de näppeligen kan ges ett övergripande epitet, som är samhällets mest utsatta.

Vi vet visserligen att väldigt höga krav i skola och arbetsliv riskerar att leda till sådan press att det orsakar psykisk ohälsa. Det är nog ingen slump att högpresterande samhällen som det japanska och sydkoreanska ligger i toppen i den internationella självmordsstatistiken. Men det har också att göra med hela familjens och släktens förväntningar på den unges prestation i skolan och arbetslivet.

Jämför vi förutsättningarna för unga i dessa länder med dem för unga i Sverige, framstår vårt land som rena rama vilostugan. I Sverige har vi emellertid en mentalitet att det är fult att ställa krav. Alla ska med. Alltid. Detta tror jag är kontraproduktivt.

Enligt en undersökning som gjorts av landstinget i Värmland instämmer nio av tio gymnasister i påståendet att "livet känns tungt flera gånger i månaden". Detta anser politikerna vara ett så stort bekymmer att det ska startas en workshop mot psykisk ohälsa.

Är det konstigt att under gymnasietiden känna att livet är tungt då och då? Att det är jobbigt, tufft, stressigt? Fullt normalt, skulle jag säga. Är det alarmerande att tonåringar på högstadiet pendlar upp och ned i sitt mående, funderar på döden och får sitt hjärta krossat flera gånger per termin? Motsatsen vore abnorm, vill jag hävda.

Så här är det nämligen att vara tonåring!

Det är klart att både skola och föräldrar måste vara uppmärksamma på om unga far illa och blir långvarigt deprimerade. Det är allvarligt. Och visserligen är livet för unga i dag, med internet och sociala medier, mer komplicerat än det var för bara 20 år sedan. Men. Alla behöver faktiskt inte skickas till skolkuratorn för den sakens skull.

Genom att utmåla varje motgång, varje ögonblick av sämre mående, som onormalt gör vi våra ungdomar en rejäl otjänst. Detta lägger i sin tur grunden för en svaghet vid framtida motgångar i vuxen ålder.

Det vi borde göra är i stället att gjuta mod i alla unga, att arbeta med självkänsla, självförtroende och framtidstro så att de lär sig att livet består av både med- och motgångar och att det bara är genom att klara motgångar som vi blir starkare.

Dagens unga - sjuka och känsliga?

Härom dagen kunde vi läsa att unga kvinnor är den grupp som är allra mest sjukskriven (SVT:s Agenda hade ett inslag om det). Alltfler unga försöker också ta sina liv.

Det låter otroligt, men enligt Jobbhälsobarometern har 80 procent av kvinnor under 30 år varit borta från jobbet det senaste året. Motsvarande siffra för män är 75 procent, och den minskar för båda könen ju äldre vi blir.

Nu kan det finnas många förklaringar till dessa siffror, men de fick mig ändå att fundera lite över de psykiska ohälsotal bland barn och unga som presenteras med jämna mellanrum. Den psykiska ohälsan ökar nämligen mest, och även i Jobbhälsobarometern kommer den psykiska ohälsan på tal: 42 procent av kvinnorna under 30 har känt psykiskt obehag av att gå till jobbet. Det är nästan varannan, och detta i en ålder när vi ska vara som friskast och starkast. Arbetslivet har ju bara börjat.

Jag kan inte låta bli att fundera över tänkbara orsaker. Kan det vara så att många har haft det alldeles för förspänt hemma och att de inte klarar av ett arbetsliv som ställer krav på dem? Eller handlar det om att unga kvinnor ställer för höga krav på sig själva och klappar ihop när de inser att allt inte är perfekt?

Jag tror att det är bådadera. Dels att många har levt en tämligen skyddad tillvaro hemma hos sina föräldrar. De har kort och gott blivit väldigt bortskämda, mött få prövningar och alltid kunnat lita till sina föräldrar när de behöver något. Samtidigt ställer många kvinnor onödigt höga krav på sig själva. Det börjar redan i skolan, och där har det varit effektivt. Pojkar halkar efter i grundskolan och kommer aldrig ikapp.

Det verkar också ha med barnafödande att göra - sjuktalen ökar för kvinnor efter första barnet. En förklaring är att kvinnor i dag både vill göra karriär och vara perfekta mammor. Det ska ammas och pratas karriär samtidigt, vilket underblåses på karriärsidorna i dagstidningarna.

Ett tips: Lär dig att bli självständig från dina föräldrar så snart du gått ut gymnasiet, gärna tidigare. Och tillåt dig själv att misslyckas. Allt måste inte vara perfekt, livet är och ska vara kryddat med fallgropar och kostsamma lärdomar. Annars har du inte levt.

Att drabbas eller inte drabbas

Förekomsten av fetma bland gravida ökar, berättar flera svenska medier i dag. SVT Text rubriksätter dock nyheten på ett alldeles eget sätt: "Allt fler gravida drabbas av fetma".

Övervikt är ett bekymmer för många människor. Vissa har väldigt lätt för att gå upp i vikt, vilket säkert delvis kan förklaras genetiskt, medan andra tycks kunna vräka i sig hur mycket onyttigheter som helst och ändå inte lägga på sig ett gram.

Men även om genetiska förklaringar finns, beror fetma för flertalet på en ohälsosam livsstil. Man äter för mycket och rör sig för lite, helt enkelt. Och om man äter 400 påsar ostbågar årligen kommer det att få konsekvenser i form av bland annat övervikt.

Fetma är således inget man "drabbas av" (lika lite som missbrukare "halkar dit" eller bara "hamnar i" missbruk utan särskild anledning). Att drabbas av något implicerar nämligen att man står utan skuld eller ansvar, vilket väldigt sällan är fallet för överviktiga människor (eller personer som missbrukar något för den delen). Man har gjort ett val helt enkelt, och det behöver inte nödvändigtvis vara fel.

Jag säger som Magnus Betnér i det här fallet: varför ska överviktiga skämmas? Det är fint att vara lite tjock! Det betyder i alla fall att man lever.

Myter om sexarbete tillbakavisas

Nathalie Rotschild på Spiked ställde för flera år sedan den kontroversiella frågan om trafficking för sexuella ändamål är en myt (eller åtminstone ett väldigt uppförstorat fenomen). Bakgrunden till frågan var en stor irländsk undersökning som endast hittade två möjliga fall av människohandel trots en mängd razzior på bordeller och klubbar.

Den irländska polisen slog fast att de flesta unga utländska kvinnor som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis, och att teorier om en organiserad trafficking för sexuella syften snarare är spekulationer än fakta. De siffror som presenteras är ofta uppblåsta och utgör en del av en politisk agenda.

Med detta i bakhuvudet är det inte förvånande vad en ny studie i just Irland har kommit fram till. 195 sexsäljare, som alla arbetar inomhus, tillfrågades om sin situation i den första studien i sitt slag i Irland. De kom från totalt 29 olika länder och nästan alla var fristående, det vill säga ej knutna till en eskortfirma (även om en tredjedel hade en sådan erfarenhet). Studien fann inga bevis på underåriga sexarbetare - endast en tillfrågad var under 18 (i Irland är åldersgränsen 16).

Alkohol- och drogkonsumtionen bland sexarbetarna var låg, kondomanvändningen hög och säkerhetstänkandet utbrett. Två tredjedelar som utsatts för brott hade inte gjort någon anmälan, vilket är en indikation på det låga förtroendet för polisen (något som Nya Zeeland lyckats råda bot på genom sin hälsofokuserade lagstiftning kring sexarbete). En orsak som gavs till den låga anmälningsbenägenheten var det stigma som omgärdar sexarbete.

Framför allt konstateras att samhällets bild av sexsäljarna ökar deras utsatthet och risk för att bli ett brottsoffer. Mediabilden av sexsäljaren som särskilt utsatt, utan rättigheter och utan förmåga att säga nej gör personen till ett attraktivt offer för presumtiva gärningsmän. Samhället medverkar alltså aktivt till att skapa en bild av sexarbetaren - som sedan delvis uppfylls som en konsekvens av densamma. Det blir ett slags självuppfyllande profetia.

Men det skulle inte behöva vara så. Det går att välja en väg som fokuserar på sexarbetarnas hälsa, säkerhet och rättigheter som samhällsmedborgare och människor. Det är i alla händelser den väg vi bör välja. Då måste vi emellertid först sluta se alla sexarbetare som offer, och vi måste göra distinktioner mellan olika sorters sexarbete. Annars kommer vi ingenvart.

Ovanstående irländska studie berörde inomhussexarbetarna, vilka utgör den breda majoriteten av alla sexarbetare. Ändå fortsätter gatusexsäljarna att vara i medias och politikers blickfång. Förklaringen är naturligtvis att det är i denna sistnämnda grupp som de mest utsatta personerna hittas, de vars situation överensstämmer med den mediabild av sexarbete vi kommit att få och som politiker gör allt för att bevara.

En sådan hållning skadar de kvinnor och män som inget hellre vill än att bli behandlade som människor med samma rättigheter som alla vi andra.

Rapporten Crime and Abuse Experienced by Sexworkers in Ireland (2013) kan laddas ned här.

En bortskämd generation

Nya larmsiffror hävdar att var tionde ungdom tycker att livet är meningslöst. En tredjedel uppfattar livet som svårt, fyra av tio känner sig stressade. Och så vidare.

Lena Hök, Skandias "hållbarhetschef", menar att Sverige som välfärdssamhälle borde ha högre ambitioner. Så här kan vi ju inte ha det. Bris bekräftar bilden av barn och ungdomar som utsatta med självskadebeteende och depression som följd. Sedan tidigare vet vi att förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn och unga ökar.

Varifrån kommer kraven? Inte från skolan, där kunskapsnivåerna har sjunkit stadigt i både grundskola och inom högre utbildning och vi ser en gymnasiefiering av universiteten. Inte heller från föräldrarna, som curlar sina barn som aldrig förr. Jag tror att det handlar mer om en föreställning hos unga att redan från vuxenlivets början ligga i topp och bräcka sina vänner - både vad gäller utbildning, lägenhet och allmän standard.

Många unga bor hemma för att spara ihop pengar till en bostadsrätt. De ska alltså börja sitt vuxenliv i en egen lägenhet. Jag, och många med mig, började våra vuxenliv som inneboende. Vi arbetade oss upp bit för bit.

Alla känner någon gång prestationsångest. Alla jämför sig med andra och mår dåligt av det. Det finns alltid någon som har lite mer, alltid någon som har lyckats lite bättre. Med åren lär man sig emellertid att fokusera på sig själv och sluta snegla så mycket på grannar och bekanta. Deras liv är deras, mitt är mitt. Därmed inte sagt att det är lätt eller att man någonsin upphör med att titta på hur andra har det. Men har det inte alltid varit så? Var våra föräldrar och farföräldrar helt ointresserade av hur grannen, klasskompisen eller arbetskollegan hade det? Upplevde de inte press i skolan och på jobbet?

Dagens unga har det bättre än alla tidigare generationer. Åtminstone om man ser till materiell standard, valmöjligheter, chans till utbildning och självförverkligande samt möjlighet att forma sitt eget liv. Det är tämligen viktiga komponenter för att må bra. Unga har kort sagt aldrig varit friare. Men föräldrars curling gör många en otjänst då det gör dem oförberedda på den verklighet som väntar när navelsträngen klipps. Det är inte så konstigt att detta leder till stress. Det har dock inget med välfärdssamhället att göra.

Det hävdas ofta att pressen på unga är större än någonsin tidigare och att detta ligger bakom de oroväckande ohälsotalen. Själv ser jag en bortskämd generation som har fått alla chanser i världen men klagar ändå. Jag vill inte raljera över enskilda ungas psykiska ohälsa. I enskilda fall kan den bero på många olika faktorer.

Men till stor del har det sannolikt att göra med fel förväntningar på vad livet ska vara. Livet är inte bara champagne och glamour, nya smarttelefoner, ett välbetalt arbete, en bostadsrätt i innerstan, lyxbröllop, resor till avlägsna länder, en vältränad kropp, fina middagar med vännerna, surdegsbröd och ett konstant lyckoflöde på Facebook.

Om man har som mål att leva upp till allt detta är det inte konstigt att det blir både stressigt och jobbigt. Och kanske också en smula meningslöst. Ty den där lägenheten i stan, den fina utbildningen eller det glammiga utelivet säger faktiskt ganska lite om hur människor mår inombords. Ändå är det just ytan, det som andra ser, som många jagar.

Det finns oräkneliga saker att stressa upp sig över. Jag tror att det skulle göra många ungdomar gott att stanna upp för ett ögonblick och titta på sig själva utifrån. Ta en paus och njuta av att de lever i ett av världens friaste länder. Men förmodligen är de för upptagna med att statusuppdatera på Facebook för att hinna med det.

Vägen mot folkhälsostaten

Vårt samhälle blir alltmer utseendefixerat. Att vara överviktig har blivit en negativ klassmarkör. Att inte sköta om sin kropp vittnar om slapphet och gör oss oattraktiva i andras ögon. Att vara vanlig är inte så vanligt längre.

Det finns flera vinklar på detta. En är att det skapar stress och ångest hos människor att leva upp till ett skönhets- och hälsoideal. Sådana har funnits i alla tider, men i dagens digitala värld har träning och fysisk skönhet blivit en statusmarkör på de globala sociala nätverken. Visa upp din nya superkropp och få så många som möjligt att klicka på "gilla".

En annan vinkel är att våra universella välfärdsmodeller kräver att staten lägger sig i våra mat- och träningsvanor och hur vi mår. I ett samhälle där sjukvården är skattefinansierad ligger det i statens intresse att medborgarna lever hälsosamt för att inte belasta sjukvårdssystemet. Staten behöver kontroll. Ur detta perspektiv blir det fullt legitimt för politiker att lägga sig i vad vi äter och dricker genom att beskatta det som anses onyttigt för kroppen och komma med allehanda pekpinnar. Detta kan i princip dras hur långt som helst. Förslag på nya åtgärder saknas knappast.

Vi kan vara på väg mot ett folkhälsofascistiskt samhälle där tjocka och otränade sorteras ut. Vissa skulle säga att vi redan är där och att det bara blir fråga om mer sofistikerad kontroll i framtiden. Det är redan klarlagt att överviktiga anses mindre attraktiva på arbetsmarknaden, oavsett utbildning och kompetens.

I anställningsintervjuer framgår att arbetsgivare är alltmer intresserade av vårt privatliv och våra fritidsaktiviteter. Att säga att man är filmintresserad är inte alls lika attraktivt som att hävda att man tränar regelbundet och kanske har sprungit ett och annat maraton.

Jag raljerar inte över människors träningsvanor. Den som gillar att träna har naturligtvis all rätt att göra det. Men det blir ett problem när tränings- och hälsohysterin blir något slags överordnad diskurs i samhället. Det driver oss mot ett selektionssystem som utesluter människor utifrån utseende, vikt och fritidsvanor. ökar. Såväl politiker som företag ökar sin makt över vår fritid.

Ofrånkomligen kommer det framtida samhället att bli ett övervakningssamhälle. Alla bitar för att möjliggöra detta finns redan på plats: tekniken, logiken (ur ett skatteperspektiv) och kontrollglada makthavare. Vi kan komma att få en folkhälsostat som använder hälsoargument för att övervaka oss.

Motion viktigare än perfekt vikt

Det har länge varit känt att det är farligare att vara lite för smal än lite för tjock. Ändå fortsätter hetsjakten mot övervikten i vår del av världen.

Enligt de BMI-mått som gäller är var tredje svensk kvinna och varannan svensk man överviktig. Men BMI är ett synnerligen trubbigt verktyg för att mäta övervikt. Och enligt en studie av forskare i Sverige, Spanien och USA, publicerad i tidskriften European Heart Journal, är levnadsvanorna mycket viktigare än vikten. Vissa har som bekant väldigt svårt att gå ned de där sista kilona.

Det är viktigare att motionera och äta hyfsat nyttigt än att nå den perfekta vikten. De friska feta har betydligt bättre hälsa än den stora gruppen smala och sjuka.

Det kan vara värt att komma ihåg detta när vågen visar något kilo mer än vad vi kanske önskat. Inte minst nu när julen snart kommer att stå för dörren...

Bli din egen expert

I dagens expertdominerade samhälle förväntas vi lyssna på barnexperters råd om hur vi ska uppfostra barnen, kostexperter för att veta hur vi ska äta, träningsexperter för att veta hur vi ska träna och så vidare. Vi bör ständigt vara uppdaterade på det senaste. Tänk om vi gör fel?

Kostråd dyker ständigt upp. Vi hinner knappt smälta det ena förrän det kommer ett nytt. För att inte tala om allt som orsakar cancer ena veckan för att nästa motverka hjärt- och kärlsjukdomar. Det finns en ganska tydlig inriktning på informationen: allt som är roligt är förmodligen också farligt. Bäst är därför att avstå. Så när forskningen visar att ett halvt glas vin om dagen är bra för kärlen gnisslar folkhälsoexperterna tänder.

Enligt en ny svensk-amerikansk studie kan köttdieter (eller snarare proteinrik kost) orsaka stroke och hjärtsjukdomar. Låter ju trist för alla köttälskare. Men även om undersökningens resultat skulle vara sanna: bör vi bry oss?

Jag äter chips, godis, dricker öl ibland och rör antagligen på mig för lite. Men det är mina val. Jag tycker helt enkelt att det är roligare att se en film, skriva eller läsa en bok än att springa i motionsspåret. Jag tror inte att jag är ensam om att inte riktigt känna mig hemma i den träningshysteri som råder i Sverige, kanske i synnerhet i Stockholm. Här har Sats blivit den nya kyrkan och självfallet ska varje besök noga registreras som statusuppdatering på Facebook för att inkassera beröm från vänner och ytligt bekanta. 

Många problem som diskuteras livligt i vår tidsålder är rena välfärdsproblem. Depressioner ökar i västvärlden och expansiva ekonomier som Kina där människors levnadsstandard ökar. Med materialism, oändliga valmöjligheter och ökad frihet kommer också beslutsångest och det ofrånkomliga i att ständigt jämföra sig med andra och känna sig otillräcklig. Med välstånd kommer överflöd och bekvämlighet och därmed fetma.

Allt detta är mänskligt. Men det är i grunden inte ett politiskt problem utan något som måste lösas på individnivå. Det finns dock alltid personer som vill göra sina egna bekymmer och utmaningar till ett samhällsproblem. Den egna övervikten är samhällets ansvar - inte kan det väl bero på alltför många fikabesök eller lite för många chipspåsar och timmar framför TV:n?

Övervikten har mycket riktigt blivit en politisk fråga. I världens fetaste land, USA, skrivs på sina håll antalet kalorier ut på snabbmatsmenyerna. Vissa politiker vill lagstifta om detta. Vem kan annars lista ut att ständiga besök på snabbmatsrestauranger kombinerat med lite för många timmar bakom ratten kan resultera i övervikt? Folkhälsopolitiken är per definition moraliserande, men sällan nämns hur infantil den också är. 

Med ett växande antal överviktiga vet medierna att diettips och undersökningar om övervikt intresserar alltfler. Således beställer SVT en undersökning i vilken svenska folket tillfrågas om det är bra eller dåligt med ekonomiska styrmedel för att stävja fetma (läs fettskatt). Jo, det är bra, tycker ungefär hälften. Politikerna är dock, av högst rationella skäl, ointresserade och utmålas därför som svikare alternativt fega i nyhetsinslagen.

Staten kommer även fortsättningsvis vilja styra vad du stoppar i dig och komma med påpekanden att det är bättre att motionera än att spela TV-spel. Läkare, dietister och kollektivister kommer även framgent föreslå skatter på sådant som är gott och onyttigt och förvänta sig att du lyssnar på deras expertråd.

Bli expert på ditt eget liv i stället. Bestäm hur du vill ha det. Och ta konsekvenserna av dina beslut. Svårare än så behöver det inte vara.

Den bästa av världar

Under året 2012, som på grund av B-filmen med samma namn har uppmärksammats som det år som enligt Mayakalendern är jordens sista, kan det vara lite extra viktigt att påminna sig om hur långt mänskligheten faktiskt har vandrat.

Få gör det bättre än Hans Rosling. I DN tar han upp en rad exempel på att världen faktiskt blir bättre, inte sämre. Exemplen kan göras många fler än vad som ryms i en kolumn, men Roslings huvudpoäng i både föreläsningar och debattartiklar är att vår svartvita uppfattning om världen som strikt indelad i i- och u-länder inte längre stämmer överens med verkligheten.

Jag kan ibland önska att jag hade fått uppleva 10-talet, 30-talet eller 50-talet. Men mest är det bara historiekufen i mig som talar. Det finns liten anledning att önska sig tillbaka till svunna tider. Ty ett så bekvämt och långt liv som vi lever i dag, och som allt fler av jordens invånare får del av, skulle människor i generationer före oss bara kunna drömma om. Rosling har rätt. Det har gjorts fantastiska framsteg.

Det betyder inte att vi har utvecklats färdigt. Det är också en av hans poänger. Vi som kallar oss i-värld kan inte bara sitta med armarna i kors och tro att vi har nått målet, att vi lugnt kan vänta in u-länderna. Då blir vi snabbt omsprungna. Ty länder som utvecklas tittar inte bara på oss, de tänker också nytt. Just därför är pratet om "föregångslandet Sverige" så farligt.

Farligt sex - eller bara syndigt?

Malmö hovrätt ska kommande vecka avgöra ett intressant mål som gäller gränsen för vilket slags och hur mycket BDSM-sex en person anses kunna samtycka till. Historien spetsas till av det faktum att den undergivna i det sexuella förhållandet var en då 16-årig tjej och den dominanta en 32-årig man. Inte att undra på att frågan engagerar feminister.

Rent krasst måste det vara så att den som i lagens mening har rätt att använda sin kropp till sex, och därmed anses mogen nog att fatta ett sådant beslut, också måste anses mogen nog att inse konsekvenserna av beslutet. Vi kan diskutera om 15 år är en rimlig gräns för "byxmyndighet" (personligen anser jag den vara förlegad eftersom många bevisligen har sex innan sin 15-årsdag, men det är en annan diskussion), vi kan emellertid inte beröva en i sexuella hänseenden myndig person beslutanderätt utan att samtidigt underkänna själva lagstiftningen.

Att bli 15 betyder förstås inte att det är fritt fram att göra vad man vill i sänghalmen - all sorts kommersiellt sex (den som ännu är tillåten i Sverige, vill säga) bär en 18-årsgräns. Men det vore ytterst märkligt om lagstiftaren ytterligare skulle begränsa vår sexuella frihet genom att reglera exakt vilka sorters sex vi får ha vid vilken ålder eller specifikt hälso/sinnestillstånd. Jag tvivlar emellertid inte på att det är många i riksdagen som skulle ställa upp på en sådan lagstiftning om de bara fick en emotionell föreläsning om Caroline Engvalls bok 14 år till salu och drog förhastade slutsatser av den. Man ska nämligen inte underskatta filmers och böckers påverkan - filmen Lilja 4-ever används ofta som argument för sexköpslagen trots att den faktiskt handlar om människohandel. Och att tala om "enorma mörkertal" är effektivt.

Det Caroline Engvall uppenbarligen vill är att den äldre parten i det sexuella förhållandet ska åläggas att göra något slags utvärdering av den yngre för att fastställa huruvida a) personen är tillräckligt mogen för att fatta ett eget beslut, b) personen mår bra och slutligen c) om intresset för lite mer kinky saker egentligen kan vara ett uttryck för självskadebeteende eller annan psykisk ohälsa. Det är ett ganska stort ansvar att lägga på en part i ett sexuellt förhållande som inte möter några uppenbara juridiska hinder.

Engvall frågar sig vilket skydd personer i åldersspannet 15-18 år har. Risken med Engvalls resonemang är att vi får en förskjutning av den ålder då vi anses förmögna att fatta egna beslut rörande vår sexualitet. I lagens mening är personer under 18 år i sexuella skildringar barn medan de är myndiga när det handlar om sex utan närvarande kamera. I takt med att det svenska samhället i oroväckande rask takt blir alltmer nypuritanskt är det inte helt otänkbart att vi inom en snar framtid får ytterligare regleringar i brottsbalken som bestämmer vid vilken ålder vi får göra vad och som i lagens mening i praktiken omöjliggör frivilligt sex mellan tonåringar och personer över 20.

Nej, Caroline Engvall, man får inte döda någon även om personen i fråga ber om det. Sex är däremot tillåtet i vårt samhälle och lagstiftaren har bestämt att det är 15 år som ska gälla som något slags magisk gräns. Är man 15 år eller äldre förväntas man således ta ansvar för sina handlingar. Det betyder självfallet inte att man inte kan må dåligt av dem. Självskadebeteende är ett komplicerat fenomen och jag betvivlar inte att kunskapen om det inom BUP och socialtjänsten är bristfällig på många håll.

Huvudfrågan här är alltså hur vi hjälper de personer som har ett självskadebeteende - oavsett hur det yttrar sig - och hur vi lyfter kompetensen inom barnpsykiatrin, socialtjänsten och andra verksamheter som kommer i kontakt med dessa ungdomar. Frågan ska inte handla om hur vi bäst förflyttar individens eget ansvar för sina sexuella aktiviteter till andra myndiga personer. Den ska inte handla om att begränsa vår frihet i sänghalmen. Vi har redan tillräckligt med regleringar av vår sexualitet i det här landet.

Läs även: Jiddra

Kineserna bolmar vidare trots rökförbud

Gillar du att röka ska du åka till Kina. Där röks det i stort sett överallt. Jämfört med Sverige, där väl människor snart inte ens får röka i sina egna hem, är det rökarens paradis.

Men det kostar på. En miljon människor dör av rökrelaterade orsaker varje år. Därför vidtar regeringen åtgärder och förbjuder från och med i dag rökning på restauranger, i barer och andra allmänna lokaler. Frågan är förstås vad det kommer att få för konkret betydelse i ett land där 禁止吸烟-skyltar, "rökning förbjuden", redan finns på många restauranger utan att de respekteras det minsta.

Jag har själv tvingats byta bord på restaurangen ibland för att rökdimman varit för tjock. I en hiss är det dock svårare att ta sig ut när personen bredvid dig bolmar på. Då får man hålla andan och tänka på något annat. Många kineser är okunniga om hälsoriskerna med att röka. Dessutom är cigaretterna en rotad del av den kinesiska kulturen. Att ge bort cigaretter vid ett besök är ofta kutym. Dessutom är de vanliga cigarettmärkena väldigt billiga. Det finns således, ur kinesens ögon, många anledningar att inte sluta röka.

Regeringen tycks inte villig att följa upp de tydliga påföljder som finns för den restaurang- eller pubägare som bryter mot rökförbudet. Det bör således snarast ses som en uppmaning, en signal på politikerspråk. Regeringen verkar inte redo att utmana landets 300 miljoner rökare riktigt än.

Vi oroar oss i onödan

Svenskar tillhör ett av världens mest oroade folk, enligt en undersökning. Och det är ju oroande i sig. Svenskar oroar sig för klimatförändringar, cancer (!) och rattfyllerister. I undersökningen deltog dock medborgare från endast ett fåtal länder vilket gör att resultaten får tas med en stor nypa salt. Britter, polacker och saudier oroar sig mycket för terrorism.

Allra mest oroar man sig i Kina. Till skillnad från svenskarna har kineserna emellertid högst reella skäl att oroa sig över sådant som jordbävningar, farliga ingredienser i maten och vattenbrist. Sverige är i jämförelse ett väldigt tryggt land. Ett land där polisen sätter in helikoptrar när någon rycker i Mona Sahlins ytterdörr.

Att folk, även skolbarn, går omkring och känner oro för något som vi näppeligen kan påverka särskilt mycket - jordens klimat och huruvida vi drabbas av sjukdomar eller ej - känns väldigt onödigt. Politiker vill förstås att vi oroar oss. Det ger dem ett existensberättigande. Medierna lever i sin tur på människors oro och rädsla. Företag tjänar på att vi oroar oss och mår dåligt eftersom de då kan erbjuda oss lindring i form av allt från tabletter till diet- och sömnföreskrifter samt en avkopplingshelg på spa. Alla tjänar således på att vi har en knut i magen - utom vi själva.

Vad får vi kosta?

När något av det första som hörs från inrikespolitiskt håll är förslaget om en skatt på överviktiga inser man snabbt att Sverige inte har förändrats ett dugg när 2010 blivit 2011. Centerpartisten Stefan Hanna vill att överviktiga ska betala en extra skatt eftersom de "belastar samhället mer än normalviktiga".

Förslaget är förstås både kränkande, idiotiskt, moralistiskt och förmodligen i praktiken ogenomförbart. Men det belyser också den ständigt aktuella frågan i välfärdsstaten: vad får människor egentligen kosta? Ska man räkna på rena kostnader är förstås inte feta människor något hot mot ekonomin, det är alla sjuka som inte tillför något. Ta alla som får stöd enligt LSS, exempelvis. Vad vill Stefan Hanna göra åt dem som inte tillför samhällsekonomin ett dugg utan tvärtom bara kostar skattepengar?

Detta är ett ständigt problem i stora välfärdsstater som den svenska. Vårt sätt att vara bedöms utifrån hur vi tär eller när på den gemensamma kassan. Att låta människor behålla mer av sina inkomster själv, att minska den offentliga sektorn, kommer att minska dessa ständigt återkommande krav på skatter och avgifter på icke önskvärt beteende.

Leva långt eller leva gott

Vårt gemensamma folkliga hälsosamvete, Socialstyrelsen, anser att ohälsosamma levnadsvanor är ett utbrett problem i befolkningen. Varannan svensk kvinna och två tredjedelar av männen mellan 16 och 84 år uppger att de har ohälsosamma levnadsvanor. Detta, konstaterar Socialstyrelsen, innebär "både risk för sjukdom och lidande samt höga kostnader för vården".

Däri ligger alltså knäckfrågan: sjuka människor kostar ju pengar. Om vi bara sköter oss ligger vi inte andra till last. Dessutom anser Socialstyrelsen att det är ett problem att ohälsan är så ojämnt fördelad. Det är ju osolidariskt om vissa inte är friska när andra är det och tvärtom. Det är många fler lågutbildade som röker, exempelvis.

Socialstyrelsen har lyckligtvis receptet på hur detta ska ändras: Motion minst en halvtimme om dagen. Tre frukter och två stora nävar grönsaker om varje dag. Ät fullkornsprodukter, fisk och nyckelhålsmärkt mat. Sluta rök och drick inte så mycket.

Det ironiska i sammanhanget är att det ofta är dyrare att äta riktigt nyttigt. Fullkorn är dyrare. Att ofta äta fisk drar upp matkontot ytterligare. Ska man dessutom vara PK och äta och dricka ekologiskt blir det ännu dyrare. Det finns kanske en förklaring till att personer med lägre inkomst inte äter den allra nyttigaste maten. Jag kan villigt erkänna att jag under min studietid inte ätit många fullkornsprodukter och inte alls ätit så mycket fisk som jag har velat. Men i grunden handlar det förstås om vilja och prioriteringar.

Att leva länge är inte detsamma som att leva gott. Detta måste vi hela tiden hålla i minnet. Jag lever faktiskt gärna ett något kortare liv om det är ett liv jag kan vara nöjd med när jag tackar för mig. Att räkna hur många frukter jag äter varje dag skulle inte falla mig in. Därmed inte sagt att jag är en hopplös soffpotatis, jag springer i alla fall tre till fyra kvällar i veckan. Det gör mig mer alert i både kropp och knopp. Men det är tydligen inte bra nog. Socialstyrelsen vill att jag ska göra det varje dag. Jag har god lust att äta en chipspåse i ren protest.

Det går inte att likställa långa liv med bra liv. Socialstyrelsens perspektiv är strikt samhällsekonomiskt. Vi ska leva länge, vara friska fram till slutet och sedan dö stilla i sömnen på äldreboendet. Minimal påfrestning på välfärdssystemet, således.

Att få äta en pizza, dricka några öl i gott sällskap, äta en tårtbit till latten på helgen med flick- eller pojkvännen samt slappa framför TV:n på fredagskvällen med en påse lösgodis gör emellertid också att vi mår bra. Det är faktiskt livskvaliteten som är viktigast. Att umgås med andra, att ha goda sociala kontakter, att ha roligt tillsammans med andra, vill jag påstå är det absolut viktigaste för att leva ett gott liv. Med eller utan tre frukter om dagen.

Din dagliga konsumtion. Begrips?!

Självmord

Jag är en kille på 21 år.
Jag har ett bra liv, pluggar i min egen takt, egen lägenhet, bra inkomst från försäkringskassan (aktivitetsersättning + bostadstillägg).
Har aspergers syndrom / högfungerande autism.
Är överdrivet sårbar (känslomässigt)...
Har rätt dålig social förmåga vilket gör mig till en något ensam person.
Tycker att jag har haft en bra uppväxt trots mycket krångel i skolan.
Makes no sense att jag vill ta livet av mig? Nä jag vet


Ibland överträffar verkligheten dikten. Det finns en film som heter Untraceable (Utan spår) i vilken en man kidnappar och tar ihjäl människor i direktsändning på Internet. Ju fler som tittar online, desto snabbare dör offret av olika grymma tortyrmetoder. Filmen är spännande och välgjord och det mördaren vill visa på är människors bottenlösa sensationslystnad. Folk inte bara besöker sajten, de hejar även på tills offren har dött.

Nu har vi sett något liknande ske i verkligheten. I Sverige. En ung man har tagit livet av sig och filmat allt med en webbkamera. Han hängde sig i en nätverkskabel. Mannen bestämde sig för att leta upp själva epicentret av sensationslystnad, Flashback. Där hejas han på av somliga som tror att han bara är ett "troll". Det är fruktansvärt ömkligt att se.

Det är normalt att inte alltid vara i mental toppform. Det är inte ovanligt att må psykiskt dåligt, rent av att bli deprimerad. Men steget till självmord är långt. Många gör halvdana försök som skrik på hjälp. I Sverige lyckas dock 1 500 människor varje år ta sina liv. Fler män än kvinnor genomför lyckade självmordsförsök, vilket främst kan tillskrivas valet av metod (hängningar och skjutvapen misslyckas mer sällan än tabletter eller rakblad). Det är många bortkastade liv som ryms i den statistiken.

Att ta sitt liv är varje människas eget beslut. Men jag vågar påstå att väldigt många självmord är helt onödiga. Onödiga i den meningen att den upplevda problemen hade gått att lösa. Det är tonåringar som hoppar framför tåg på grund av att det är jobbigt att vara tonåring. Några veckor senare hade det känts mycket bättre. Det är personer i 20-årsåldern som känner att de inte passar in någonstans och har svårt att ta plats. En psykologkontakt senare hade det kanske sett lite ljusare ut. Det är anmärkningsvärt att den unge mannen säger sig ha "ett bra liv" med egen lägenhet och bra inkomst. Jag vet ingenting om honom, men ansvaret är trots allt hans eget. Det finns diskussionsforum för människor som mår dåligt, det är enklare än någonsin att komma i kontakt med andra som lider av psykisk ohälsa och få stöd. Kanske var han aktiv där tidigare, jag vet inte. Men detta självmord känns så förbannat onödigt.

Alla som begår självmord lämnar dessutom kvar ett rent helvete för anhöriga som får ägna resten av sina liv åt att fråga sig själva vad de missade, vad de kunde ha gjort annorlunda. Att göra det på detta makabra sätt gör det definitivt inte lättare.

Lev vidare. Det finns alltid tid att dö senare.