Strid om asylpolitiken väntar i S

I april håller Socialdemokraterna partikongress. Partiledningen sitter just nu och går igenom floden av motioner som medlemmar ute i distrikten har lämnat in. Flertalet verkar handla om välfärdsfrågor, men en rad av dem berör asylpolitiken.

Ett antal distrikt vill nämligen att regeringspartiet återgår till den gamla asyl- och migrationspolitiken så snart som möjligt. Dit hör Lund, som anser att den nya asylpolitiken "spelar de högerpopulistiska krafterna i händerna".

Den tillfälliga uppstramningen löper ut sommaren 2019, och Stefan Löfven har sagt att han vill se en gemensam migrationspolitik på EU-nivå innan dess. Det är kul att vilja saker, men en överenskommelse på EU-nivå förefaller långsökt. Riksdagen måste därför ta ställning till vilken migrationspolitik Sverige ska ha - vi kan inte förlita oss på andra länder.

Det kan mycket väl bli strid på S-kongressen. En strid som kan få partiledningen att gå kritikerna till mötes, åtminstone till viss del genom att lova att den tillfälliga asyllagen ska avskaffas så snart det bara är möjligt. En sådan formulering kanske Löfven skulle kunna leva med.

Nog är det oroväckande, och en smula anmärkningsvärt, att vissa socialdemokratiska distrikt kräver en återgång till den politik som skapade en situation där kommuner måste buda på bostadsrätter mot sina egna invånare, upphandla vandrarhem, vädja till kommuninvånarna att ställa upp med husrum och rent av placera nyanlända med uppehållstillstånd i plywoodbås i en bilhall då det inte finns några bostäder att uppbåda.

Jag är orolig för att det politiska etablissemangets oförmåga till rimliga konsekvensanalyser av sin egen politik kommer att leda till enorm frustration och i förlängningen även en ökad främlingsfientlighet. Ty det är inte mot migranterna vi ska rikta vår ilska utan mot beslutsfattarna. Mot lagstiftarna som möjliggjorde fusk, mot de politiker som brännmärkte alla som varnade för en ohållbar invandring och mot skaparna av ett system som inte fungerar ändamålsenligt.

Superministern Ylva Johansson höll under onsdagen en pressträff och förklarade hur regeringen ser på fördelningen av nyanlända under kommande år. I Sveriges Radio beskrevs det hela som en eftergift till kommunerna, men det kommunsektorn får är två extra månaders respit. På 60 dagar byggs inga bostäder.

2017 kommer bli blodigt för svenska kommuner. 

Tidigare bloggat:
Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

Populisten Anna Kinberg Batra

I SR:s Studio Ett under tisdagen intervjuades moderatledaren Anna Kinberg Batra om partiets gamla och nya migrationspolitik. Kinberg Batra gjorde en bra sak: hon satte tydligt ned foten när hon förklarade att den gamla politiken är död och begraven. Resten, däremot, lät mest som en repris av Bosse Ringholms famösa pressträff.

Det är inte lätt att vara öppet självkritisk inom politiken. Ty om man medger att man hade fel då, vad säger att man inte har fel nu igen? Av rädsla för att framstå som icke trovärdig försätter sig många politiker i en situation där de visserligen har ändrat politik men inte kan vara ärliga om varför. I just den sitsen försatte sig moderatledaren i gårdagens intervju.

Anna Kinberg Batra vägrade envist att svara på om asylinvandringen till Sverige de senaste decennierna varit en ekonomisk vinst eller ej. Hon vet rimligen svaret. Hon är ingen dummerjöns. Men eftersom hennes företrädare och hela Alliansen under åtta år drev tesen att invandring (oavsett vilken sort) är lönsam - regeringen satte rent av upp en sajt för att få ut detta budskap - skulle det se konstigt ut att säga motsatsen nu. Kinberg Batra undvek därför att svara.

Att Moderaterna har lagt om politiken och säger att den ska vara permanent är välkommet. Men det är långt kvar till att vinna människors förtroende igen. Ty det är nu som även medelklassen på allvar börjar se effekterna av de senaste årens huvudlösa politik.

Det är nu vi ser hur vården, skolan, tandvården och bostadsförsörjningen visar att kapaciteten ute i kommunerna är nådd. Det går inte trolla fram nya sjuksköterskor, lärare, vårdcentraler, skolor och bostäder på några månaders sikt. Det tar år, och behovet av det ovannämnda är akut.

Vi lägger snart ett väldigt besvärligt år bakom oss. 2017 kommer bli etter värre. Redan nu har flera kommuner sagt nej till att ta emot fler nyanlända på grund av bostadsbrist. Stockholms stad klarar inte anvisningarna ens för 2016 och har börjat sätta sitt hopp till kommunens invånare att bjuda till (vilket hittills resulterat i 70 intresseanmälningar).

Skånes kommuner träffas i dag för att diskutera hur de ska kunna trolla med knäna för att få fram bostäder till de kommunanvisade som fått uppehållstillstånd. Det finns inte längre några bra boendelösningar att erbjuda.

Sydsvenskan sammanfattar läget i Skåne:

• Höganäs ber i en skrivelse till länsstyrelsen att få sin flyktingkvot bantad.

• Svedala har skickat en liknande skrivelse där man ber etableringsminister Ylva Johansson (S) att inte tvinga kommunen "att placera nyanlända i bostäder som inte följer brandsäkerhetsföreskrifter".

• Malmö förbereder sig för att logera flyktingar i idrottshallar och sovsalar, bland annat i en övergiven tennishall vid Gamla idrottsplatsen.

• Lund har tagit fram nödbostäder i skolor, förskolor och hvb-hem, bland annat vid Vipeholm.

• Sjöbo, Kristianstad, Vellinge och Ängelholm är några av de Skånekommuner som söker privatbostäder som andrahandsboenden för flyktingfamiljer.

Allt detta bär Anna Kinberg Batra och hennes parti ett mycket stort ansvar för. Detta är effekten av Reinfeldts politik, resultatet av en sällan skådad naivitet och ett slags nationell masspsykos. Att moderatledaren först nu, när det är helt riskfritt, är tydlig i sin kritik mot den gamla politiken är inget annat än motsatsen till politiskt mod. Det är faktiskt ren populism.

Moderaterna kommer under den tid som återstår fram till nästa val att kritisera Stefan Löfven för den försämrade situationen ute i kommunerna. Men alla, inklusive moderatledaren själv, vet att det största ansvaret bärs av hennes eget parti.

Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

Försöket att bygga tillräckligt med bostäder för de nyanlända som Stockholms stad enligt den nya bosättningslagen åläggs att ta emot har strandat. Av de modulbostäder som skulle byggas har endast ett fåtal kunnat färdigställas, resten ligger i den välbekanta överklagandeprocessen (en länga i Fagersjö har dessutom brunnit).

Den rödgrönrosa majoriteten kommer misslyckas med att möta kraven för 2016 - endast 800 av de 2 800 nyanlända har hittills fått ett boende i huvudstaden. Under 2017 är det ytterligare 3 500 personer som ska ha bostad i Stockholms stad enligt den statliga omfördelningsmekanismen. Därför uppmanas nu stockholmarna av den politiska majoriteten att öppna sina hem. Enligt socialborgarrådet Åsa Lindhagen ges människor nu "en chans" att hjälpa till.

Först och främst handlar det om vuxna män som behöver bostad eftersom den stora majoriteten som kommit till Sverige under de senaste två åren är män.

Det är svårt att se hur detta ska gå till. Intresset för att hyra ut till ensamkommande män torde vara begränsad. Den insikten finns förmodligen någonstans även hos den styrande majoriteten, ty som komplement till stockholmarna hem upphandlas även hotell- och vandrarhemsplatser samtidigt som kontor och idrottshallar inventeras. (En tänkbar konsekvens är att socialtjänsten får svårare att hitta platser på vandrarhem åt sina klienter framöver.) Det doftar ganska mycket krishösten 2015 över allt detta.

Vissa låter sig dock inte påverkas av det som sker ute i verkligheten. I Aftonbladet skriver den oefterhärmlige Anders Lindberg att den nya asyllagen bör skrotas redan nu, inte 2019 när den löper ut. Skälet som anges är att det kommer så få asylsökande till EU just nu.

Att vi aktivt hindrar återförening av familjer kanske låter som en nödvändig uppoffring mitt i en kris när systemkollaps hotar, men hur rimligt är det tolv månader efter krisen?

Lindberg har uppenbarligen inte förstått situationen. Han tror att krisen handlar om platser på asylboenden när detta endast var en kortvarig och rent logistisk utmaning. Den långsiktiga krisen handlar inte om tak över huvudet utan om reguljära bostäder och arbete, av vilka det finns ingetdera för många nyanlända. Ett utanförskap påfyllt med hundratusentals människor - det är den kris som väntar Sverige under de kommande åren.

I detta läge vill Anders Lindberg alltså återgå till Europas mest generösa och lössläppta migrationspolitik. "Oansvarig" är ett för svagt ord för att beskriva den lindbergska hållningen. "Farlig" är en bättre beskrivning.

Lindberg har uppenbarligen inte tagit in hur allvarlig bostadssituationen är ute i många kommuner. Han har missat att Stockholms stad nu förlitar sig på att medborgarna ska hyra ut sina egna hem och att Enköping vill låta alla bostäder i det allmännyttiga bostadsbolaget - till vilka kommuninvånarna troget köar - tillfalla nyanlända. Det går nästan inte att tänka sig ett bättre recept för att så misstro och split mellan medborgare och politiker, mellan infödda och invandrade.

Lindberg fortsätter:

Sverige skulle förmodligen långsiktigt kunna ta emot och integrera omkring 100 000 människor per år, långt över årets nivå men inte så många som kom 2015.

Alla verkar överens om att 163 000 människor ett enskilt år var för många. Så många kan inte Sverige ta emot på ett bra sätt eller integrera. Men runt 100 000 människor, det går bra.

Aftonbladets ledarsida har förfäktat denna siffra förr, och det är lika oklart denna gång vad ledarskribenten bygger sitt resonemang på. Analyser från Arbetsförmedlingen? Nix. Spekulationer från migrationsministern? Nej, Morgan Johansson hävdar (åtminstone för tillfället) att svensk mottagningskapacitet ligger betydligt lägre. Historisk empiri? Nej, knappast med färsk statistik över integrationen av utomeuropeiska asylinvandrare i minnet.

Det finns helt enkelt inget stöd för att Sverige långsiktigt skulle kunna ta emot och integrera 100 000 asylsökande per år. Ty det är ju asylsökande och inte efterfrågade tyska ingenjörer och byggtekniker som Aftonbladet avser.

Den här sortens aningslöshet är farlig. Den lade grunden för den akuta situation som många kommuner nu tampas med. Lyckligtvis  är den inte regeringspolitik för närvarande, men med vetskap om hur snabbt det kan svänga i både opinion och partipolitik är jag långt ifrån övertygad om att det inte plötsligt kan svänga tillbaka igen.

Öppna era hjärtan, sade Reinfeldt. Öppna era hem, säger Stockholms stad. Vad kommer härnäst?

En ohanterlig situation

På söndag kväll hålls höstens första partiledardebatt i SVT:s Agenda. Ämnena går att lista ut i förväg: jobben, skolan, integrationen, klimatet och kanske något till. Även regeringsfrågan lär komma upp i någon form, om inte annat för att partierna till vänster vill fortsätta pressa allianspartierna om relationen till Sverigedemokraterna. Spelet är numera viktigare än det politiska innehållet.

Hela debatten borde egentligen handla om en sak: bostäder. Bostadspolitiken är den mest akuta frågan Sverige har att tampas med just nu. Situationen har varit akut länge, men den har knappast blivit bättre av att Sverige tagit emot en kvarts miljon asylsökande de senaste två åren.

Migrationsverket beräknar att lite drygt 100 000 nyanlända kommer bosätta sig ute i landets kommer under 2017. Det motsvarar två Sundsvall. 70 procent bedöms kunna ordna sitt boende på egen hand, vilket ofta betyder att de flyttar in hos familj, släkt eller bekanta. Resten ska kommunplaceras enligt den tvångslag som gäller från och med den 1 mars.

För 2016 var antalet som skulle fördelas bland kommunerna drygt 21 000. Nästa år ökar antalet med 50 procent upp till nästan 31 000 individer. Sveriges kommuner klarade inte av att ta emot alla för 2016, så frågan är hur det är tänkt att fungera under nästa år. Migrationsverket tömmer nu asylboendena - Bert Karlsson lägger ned 90 procent av sina boenden i ett svep - vilket gör att kommunerna ställs inför fullbordat faktum: "ta emot!".

I Stockholm har landshövding Chris Heister sagt att länet inte klarar att ta emot det antal som fördelats på grund av den bedrövligt svåra bostadssituationen. Planerade modulbostäder har överklagats. Helsingborgshem inleder däremot byggandet av modulbostäder innan överklagandeprocessen ens är avslutad.

Ordet vi söker är "panik". Bostadsbristen är ett faktum i 90 procent av landets kommuner. Att på en handvändning ordna fram bostäder åt hundratals eller tusentals människor går helt enkelt inte. Det vi ser är därför dyra, dåliga och långsiktigt ohållbara boendelösningar.

I Stockholm sätts många barnfamiljer, om de har turen att inte behöva bo på hotell, i lägenheter via stadens sociala bostadsbolag med hyror som överstiger dem i nyproduktion. Det rör sig bland annat om ombyggda äldreboenden. Kommunen har helt enkelt inget annat val än att betala.

De 70 procenten som "löst sin boendesituation själva" kan heller inte räknas bort. Det är nämligen inte ovanligt att dessa människor efter en tid dyker upp i socialtjänstens reception när trångboddheten blivit för jobbig eller konflikter uppstått. I slutändan står kommunen där med  Svarte Petter i alla fall.

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och en profil i bostadsfrågan, konstaterar:

Vi har skapat en ohanterlig situation. I början av 90-talet fanns det tomma lägenheter. Men sedan dess har det fyllts på med en miljon människor. Vi kommer att få se en enorm trängsel i utanförskapsområdena och hur många dåliga, tillfälliga lösningar som helst. 

Detta ser vi redan, men situationen kommer förvärras. I den politiska debatten låter det som att detta är en tillfällig situation som reder upp sig bara de nyanlända kommer ut i arbete och kan ordna ett eget boende. Här uppstår nästa stora problemområde: Arbetsförmedlingen.

Som arbetssökande är du hänvisad till den statliga Arbetsförmedlingen. Den har varit en katastrof länge, men i takt med att dess ansvar ökat för etableringen av nyanlända - vilket kräver större kompetens än att ha uppföljningsmöten med en infödd svensk akademiker - har dess brister blivit genant uppenbara. Socialtjänsten skulle helst vilja kapa samarbetet helt och hållet.

Uppkomsten av kommuners egna så kallade Jobbtorg är en direkt följd av att Arbetsförmedlingen inte fungerar. AF kommer, vad Ylva Johansson än hoppas, inte att bidra med någonting i den så kallade utmaning som nu väntar.

Att hålla god min duger inte längre. Precis som Jan Jörnmark säger är situationen ohanterlig. Regering och riksdag kräver snabba lösningar på sådant som tar många år att lösa. Nyproducerade lägenheter har hyror som nyanlända i Sverige inte kan betala. Den kommunala bostadskön kräver många års kötid. Hyrorna i andrahandsboende skenar. Vart ska människor ta vägen? Bo i socialtjänstens regi under de kommande tio åren? Ingen politiker kan svara.

Politik är att vilja. Men politik är faktiskt också att välja att ha ögonen öppna. Det är ett tecken på dåligt ledarskap att ignorera alla varningssignaler och reagera först när situationen är akut. För det är den nu. Nu återstår bara paniklösningar som kommer vara dåliga för skattebetalarna, för integrationen, för samhällsekonomin och i förlängningen för hela Sverige.

Med en slev politisk opportunism och en stor skopa naivitet har svenska politiker byggt en rejäl rävsax som ingen vet hur man tar sig ur.

Man vill ju bo på söder

Stockholms bostadsmarknad är ökänd. Alla vet ungefär hur illa det är, men alla känner inte till konsekvenserna fullt ut.

En välkänd konsekvens av bostadssituationen i huvudstaden är att många unga har väldigt svårt att hitta en egen bostad, vilket gör att studenter och personer som just kommit ut på arbetsmarknaden hänvisas till att bo kvar hos föräldrarna eller hoppa runt bland dyra och osäkra andrahands- och inneboendekontrakt.

En annan är socialtjänstens växande roll. Socialtjänsten har ett ansvar att ordna tak över huvudet åt människor som står utan alternativ. Men det bostadssituationen tillsammans med tolkningen av socialtjänstlagen har gjort är att detta ansvar i praktiken har utvidgats till att betyda inte bara akutlogi utan en lägenhet. Detta gäller i synnerhet de nyanlända som nu placeras runt om i landet och där kommunerna, även Stockholm, får trolla med knäna.

DN skriver om en frånskild svensk pappa med barn som i flera års tid har bott med ett korttidskontrakt hos en av stadens allmännyttiga bolag. Detta är det som brukar kallas rivningskontrakt, och de är per definition en tidsbegränsad lösning. Mannen har blivit uppsagd men överklagat hela vägen till Högsta domstolen (som knappast lär pröva detta solklara fall). Han vill inte flytta ut. Lägenheten "känns" nämligen som hans egen nu.

DN:s vinkel på detta är föga förvånande att socialtjänsten och bostadsbolaget inte tar sitt ansvar. Mannen är emellertid självförsörjande (och uppges vara "högutbildad"), varför socialtjänsten inte ska behöva erbjuda någon lägenhet. Svenska Bostäder (för övrigt en bra, rimlig och ansvarstagande fastighetsägare) vill inte göra något undantag eftersom det skulle innebära att de faktiskt diskriminerar andra köande.

I slutet av artikeln framkommer att mannen har 18 års kötid hos Bostadsförmedlingen, vilket om man kollar statistiken för antalet personer med olika kötider är bättre än runt 99,5 procent av den halvmiljon som köar.

Han har alltså en alldeles utmärkt möjlighet att få ett eget förstahandskontrakt i ett väldigt bra läge. Problemet är att han inte vill lämna Södermalm.

Personligen blir jag oerhört provocerad av en sådan här artikel. Jag träffar ofta människor som skulle ge sin vänstra arm för att byta plats. Personer som bor trångt, otryggt, som saknar tillräcklig inkomst, som har skulder eller andra hinder. Människor som helt enkelt är rätt körda på den reguljära bostadsmarknaden i dag.

Jag vet inte varför DN ens skrev det här reportaget. De utelämnar visserligen inte avgörande uppgifter (som de där 18 åren i bostadskön), men att lyfta fram en självförsörjande person med extremt bra kötid som ett offer är direkt oanständigt. I synnerhet om man har vetskap om hur situationen är för så många andra där ute.

Att bo på Södermalm är ingen mänsklig rättighet.

Jag gillar prylsamhället

När jag för en tid sedan började rensa i lägenheten för fotografering inför en eventuell försäljning slogs jag av hur mycket prylar jag har samlat på mig genom åren. Det är den där klassiska ögonöppnaren som ofta drabbar oss när vi ska flytta, antar jag.

Efter att ha burit ned flera bokhyllor, tömt det mesta av spelavdelningen och rensat hemmet på alla personliga föremål blev lägenheten plötsligt... större. Luftigare.

Problemet är att jag inte skulle vilja leva så året om. Jag gillar prylar. Jag trivs med ny glänsande elektronik i TV-bänken, en till trave böcker till bokhyllan och nya spel till retrosamlingen. Men jag får nog vara tacksam för att jag bor ihop med en person som inte har riktigt samma prylbehov som jag.

När jag besökte en tidigare kollegas hem slogs jag av hur oerhört kalt och opersonligt det kändes. Som en lägenhet inför en visning. Jag fick intrycket att de hade rensat undan halva hemmet bara för att det skulle se rent och städat ut när vi kom på besök, men så här i efterhand har jag tänkt på att det förmodligen inte var fallet.

Vissa har helt enkelt inte behov eller intresse av flera hyllmeter böcker, elektronik och prydnadsföremål i sina hem. De föredrar det avskalat. Rent. Och vitt! Framför allt vitt.

Detta bekräftas när jag läser SvD:s reportage hemma hos ett par som högst medvetet lever enligt minimalistiska principer. Men det finns även något modernt och "hippt" i att ha lite saker. Som ett slags statement mot konsumismen. Inte bara mot det så kallade slit-och-släng-samhället, som även jag kan ha synpunkter på, utan på själva idén att över huvud taget äga prylar.

Här övergår det praktiska till att bli politiskt. Minimalismen blir en politisk handling, ett slags året runt-version av "buy nothing day", en dag jag för övrigt alltid hyllar genom att handla. Helst lite extra.

Ty även om prylar aldrig kan ersätta eller ens jämföras med mänsklig kontakt, relationer eller kärlek, kan de faktiskt ge trygghet och uppskattning. Bara genom att finnas till. Vi skapar lätt relationer till våra prylar eftersom vi har minnen tillsammans med dem. Och det är dessutom väldigt kul att handla dem.

Jag råkar vara en person som trivs med prylar. Båda att gå in och köpa dem, att packa upp dem och att sedan använda dem. Jag vill ha sakerna i ordning, men jag skulle inte vilja leva i ett kalt hem. Då står jag hellre ut med att det är lite trångt här och var. Eller få höra från frun att jag har "för mycket" av något.

Därför brukar jag skämta med frugan om att det är aldrig för mycket prylar som är problemet - utan för lite plats.

Bostadskrisen är en politisk kris

Det pratas mycket om krisen i socialtjänsten, krisen i skolan och krisen inom polisen. Det är som om landets förmodligen största och mest omfattande kris - bostadskrisen - glöms bort. Kanske är det för att ingen tycks ha någon lösning på den.

Det är en surrealistisk upplevelse att följa hur det bostadspolitiska haveriet beskrivs från vänsterhåll. Bostadskrisen beror på "för mycket marknad", hävdas det. Detta sagt om en av våra mest sönderreglerade marknader. Det finns inget som ens liknar en fri marknad i det svenska hyresrättsbeståndet.

Nu ondgör sig Aftonbladets ledarredaktion över att byggentreprenörer "tjänar på bostadsbristen" genom att inte påbörja nybyggnation när detaljplanen vunnit laga kraft. Detta enligt en granskning som DN gjort. Ingenstans frågar sig ledarskribenten hur denna situation ens har kunnat uppstå. Varför vi har en oligopolmarknad.

En viktig förklaring är sannolikt att det är för krångligt och kostsamt att bygga i Sverige. Detta gör att vi har fått en marknad med ett fåtal stora svenska aktörer. De som redan kan marknaden väl och de som har råd att ligga ute med investeringar i tio år.

Det är mycket som behöver göras för att få en fungerande bostadsmarknad i Sverige. Vi behöver avregleringar, förenklingar i planprocesserna, ett avskaffat bruksvärdessystem med friare hyressättning, sänkta kvalitetskrav, mer konkurrens från utländska byggbolag och mycket annat.

Givet skalan på de reformer som behövs är det kanske inte så konstigt att politikerna står handfallna och mumlar om förändrade bullerregler och några årliga miljarder i byggsubventioner. Men det är likväl oförlåtligt.

Bostadskrisen är i första hand en politisk kris. En kombination av oförmåga och politiska felbedömningar har skapat detta monster som nu har hela landet i sitt grepp. Det var länge sedan detta var ett storstadsfenomen. Krisen är märkbar i nästan samtliga av landets kommuner. Den drabbar unga som inte kommer in, gamla som inte kan flytta vidare, nyanlända, barnfamiljer, ensamstående... ja, hela samhället.

Detta politiska misslyckande har möjliggjort en svart ockermarknad, tilltagande trångboddhet, minskad rörlighet i beståndet och en onaturligt snabb prisutveckling på bostadsrätter och villor eftersom hyresrätten av allt fler kan räknas bort som realistisk boendeform.

Sålunda belånar sig människor alltmer. Riksdagens svar på detta blev att införa ett amorteringskrav, vilket tillsammans med kravet på kontantinsats effektivt utestänger många även från att köpa en bostad.

Det finns ett fåtal vinnare på detta haveri och det är framför allt personer med gott om pengar, mäklare samt byggentreprenörer.

Tidigare bloggat:
Framtidens svenskar bor i trailers
Bostadsdepression

Fortsatt haveri i bostadspolitiken

Under fyra månader har bostadspolitiska samtal pågått över blockgränsen. Det har dock under den senaste tiden varit uppenbart att dessa inte ledde någonvart. När Miljöpartiet fick en ny bostadsminister efter den helt misslyckade Mehmet Kaplan uttryckte vissa bedömare att det skulle bli fart på samtalen igen. Peter Eriksson, hette det, är ju så erfaren och samarbetsinriktad.

Resultatet blev det rakt motsatta. Alliansen valde att hoppa av, vilket de låter meddela på DN Debatt. Det förefaller som att regeringen samt Vänsterpartiet å ena sidan och allianspartierna å den andra helt enkelt står för långt ifrån varandra.

Det är förstås illavarslande att politikerna inte kan enas ens om bostadspolitikens inriktning. Det är illa därför att den svenska bostadsmarknaden i stora stycken har havererat och konsekvenserna av detta haveri - som är helt och hållet politiskt skapat - är något vi ser dagligen.

Nästan alla är förlorare. Barnfamiljer som behöver något större är förlorare. Ungdomar och studenter utan lång kötid i den kommunala kön är förlorare. Ensamstående och andra med låg inkomst är förlorare. Äldre som vill komma ifrån sitt stora radhus och hitta en billig lägenhet att bo i på ålderns höst är förlorare.

Det finns egentligen bara två grupper som direkt gynnas av dagens bostadspolitik: mäklarna och de kriminella (vilka ibland kan vara en och samma).

Samtidigt som oförmågan att komma överens är ynklig var Alliansens avhopp kanske lika bra. Det som kommit ur dessa samtal hade varit en urvattnad och helt otillräcklig kompromiss. På annat sätt kan det inte bli om socialister i Vänsterpartiet ska kunna enas med liberaler och konservativa. De ideologiska låsningarna är sällan så tydliga som i just bostadspolitiken.

Regeringen ska gå vidare med sina förslag ändå nu när de vet vad som kommer gå igenom riksdagen. Förslagen omfattar bland annat några miljarder i byggsubventioner och andra justeringar på marginalen som inte kommer göra någon större skillnad.

Just subventionerna är ett typexempel på hur regeringen inte lever upp till sin egen retorik. Det kan knappast ens kallas för en satsning att kasta några miljarder in i en bransch som omsätter kanske över en biljon årligen.

Alliansregeringen utredde och utredde men var inte beredd att genomföra några genomgripande reformer av det så kallade bruksvärdessystemet eller skatterna (jag uppfattade den dåvarande bostadsministern Stefan Attefall som rätt vettig, men han vågade inte röra de hetaste stenarna). Nu i opposition låter det annorlunda, så vi får hoppas att allianspartierna vunnit insikter som inte glöms bort om de någon gång i framtiden åter får chans att regera.

Ty en sak vet vi: den sittande regeringens politik är helt otillräcklig. Därför kommer haveriet i bostadspolitiken inte bara bestå utan sannolikt även förvärras under de kommande fem tio åren. Förlorarna på detta lär bli desamma som i dag.

Malmö stad köper bostadsrätter - vem betalar?

Malmö stad skulle gå i konkurs om det inte vore för det kommunala utjämningsbidraget som staden får från resten av Sverige. Detta system har gjort att vanskötta kommuner och städer som Malmö har kunnat fortsätta som vanligt. Det rödgröna styret har valts om i val efter val, trots att väljarna rimligen borde begripa att det är vetvillingar som sitter vid makten.

Det kanske börjar synas alltmer nu. En redan pressad situation har blivit värre efter fjolårets asylinvandring. Det märks inte minst i skolan. Malmö stad saknar nämligen såväl fem grundskolor i år som 3 000 lärare fram till 2019. Detta innebär fler barn i varje klass, fler barn per toalett, färre pedagoger som kan ta hand om barn med särskilda behov. Kort sagt sämre miljö och förutsättningar för barnen. Socialdemokraterna gör som de brukar: hoppas att större statsbidrag ska hjälpa till.

Den stora folkökningen i Malmö har gjort behovet av boende akut. Precis som andra kommuner är nämligen Malmö ålagda att ordna tak över huvudet åt barnfamiljer. Nu har beslut fattats att ge sig ut på den öppna marknaden och köpa bostäder.

Att Malmö stad har beslutat köpa in 56 bostadsrätter för att hyra ut till nyanlända familjer har väckt stor uppmärksamhet i sociala medier. Många tycks ovetande om att detta förfarande, att kommunen köper bostadsrätter för att hyra ut i syfte att spara hotellkostnader, ingalunda är unikt. Det sker även i Stockholm, där Fastighetskontoret köper bostadsrätter och sedan hyr ut till någon av Stockholms 14 stadsdelar som i sin tur hyr ut till nyanlända. Det är hopplöst att via Bostadsförmedlingen hitta lägenheter för familjer med sju, åtta eller rent av tio barn (Stockholms stadsdelar använder sig även av stadens sociala bostadsbolag SHIS).

Malmö säger att boendet ska vara tillfälligt tills familjerna hittar ett eget boende. Vi vet av erfarenhet att i bostadsbristens Sverige där fastighetsägare ställer allt högre inkomstkrav, kommer det inte bli frågan om ett tillfälligt boende utan ett boende för överskådlig tid för de familjer som flyttar in i Malmös nyinköpta bostadsrätter.

Ordförande i servicenämnden säger vidare att "vår utgångspunkt är att [köpet av bostadsrätter] inte ska driva priser". Mäklarna håller föga förvånande inte med. Erik Olsson Fastighetsförmedling konstaterar det uppenbara:

Bostadsrättspriserna är ett resultat av utbud och efterfrågan. Om kommunen köper en massa bostadsrätter så försvinner ju dessa från det allmänna och öppna utbudet. Då är det klart att de bostadsrätter som finns kvar på marknaden får ett högre pris.

Detta är inte så svårt att begripa. Därtill har många lyft fram den signaleffekt som det ger när en kommun går in och bjuder över barnfamiljer och unga i desperat jakt efter ett nytt boende. Vi kan dock konstatera att detta redan görs i Stockholm, och rubrikerna har uppenbarligen uteblivit. Emellertid tycker jag att 56 bostadsrätter på en så pass liten marknad som Malmös låter väldigt, väldigt mycket, så det är troligt att effekterna kommer bli större både i opinionen och på marknaden.

Det kan konstateras att när Malmös rödgröna majoritetsstyre uppvisar sådana brister i kunskap om hur marknadsekonomi fungerar, är det inte så konstigt att staden går back med flera miljarder varje år. Hittills har det problemet skjutits till övriga Sveriges skattebetalare. Det är en metod som staden nog tycker fungerar väldigt bra.

Läs även:
Fnordspotting

Att bygga sönder ett land

Eftersom jag vistas en tid i Kina nu i sommar tänkte jag skriva en bloggpost om hur modern arkitektur bestående av kantiga lådor i olika färger (eller bara i grått) håller på att ta över gatubilden runt om i svenska städer och visa på att det finns alternativ att ta efter i Kina.

Sanningen är dock att situationen i kinesiska städer är ännu värre. Traditionell kinesisk arkitektur är både enkel och vacker. Men dagens byggnader är dels hypermoderna och futuristiska glaskonstruktioner (kontor och represenationsbyggnader), dels små eller stora tegellådor, oftast vita eller brunbeiga. Tar du några bilder i ett antal kinesiska städer är det nästan omöjligt att skilja dem åt.

I Sverige börjar det uppstå motståndsfickor mot dagens fantasilösa och fula arkitektur. Som affärsmannen Björn Sundeby. Han vill bygga en ny stor fastighet i Växjö. Inspirationen är 1800-talshusen på Strandvägen i Stockholm. Arkitekten beskriver att Sundeby har en vision att bygga ett hus av en kvalitet som inte byggs i dag. Och precis så är det. Om huset blir verklighet är det något vars like inte har byggts på flera hundra år.

Visst är detta Växjöhus något helt annat än de tråkiga och fantasilösa fyrkantiga lådor, som det ovan, som i allt högre grad präglar den svenska stads- och småstadsbilden. Jag hoppas att Sundebys projekt i Växjö når hela vägen och blir en inspiration för fler att följa.

Vi håller på att bygga sönder Sverige just nu, och eftervärldens dom lär bli hård. Men om tio år är det så dags att ångra sig. Precis som när gamla delar av bland annat Sundsvall och Stockholm revs kommer vi få leva med dagens beslut länge.

I Kina är förstås allt mycket större och vräkigare. Det politiska systemet är en viktig orsak till att byggandet ser ut som det gör. Kommunistpartiets regim med lokala partibossar som bara har några år på sig att sätta sitt avtryck gör att det ska byggas stort och snabbt. Ironiskt nog skapar alltså enpartistaten, som varit stabil sedan 1949, en stress.

Det byggs utan hänsyn till alla dem som måste tvångsförflyttas och vars hus måste rivas, endast ibland till en skälig ersättning. Människor på landsbygden får se sina byar rivas och flyttas till nyupprättade stadsdelar. Ibland för att ge plats åt en damm, ibland för något annat.

Ett exempel på den hysteriska jakten på skrytbyggen är New Century Global Center i Chengdu, världens största byggnad på 500x400 meter som byggdes på ynka tre år. Denna fastighet är något så vräkigt att den nog endast har sin motsvarighet i Dubai. Det är som om Albert Speer fått fria händer med psykedeliska droger i kroppen. Precis som många nya kinesiska byggnader har den "vågor" på taket.

Nazistisk arkitektur är faktiskt ingen dålig parallell vad gäller själva syftet med de kinesiska skrytbyggnaderna, nämligen att få den enskilda människan att se liten och obetydlig ut. Men visst är de imponerande. Och visst får de oss att häpna och säga "wow". Frågan är bara vad vi tycker när dessa känslor har svalnat och vi insett att stora delar av den äldre bebyggelse av historiskt värde som revs aldrig mer kommer åter.

Om jag fick önska skulle svenska arkitekter och byggbolag blicka bakåt ett stycke och bygga vackert men funktionellt i stället för kantigt och fult. Några skrytbyggen behöver det inte vara. Men jag tror att vackra hus gör oss lite lyckligare. Det finns trots allt en anledning till att det är Gamla stan och inte Södermalm som lockar turister.

Hitlers 300 m höga "Grosse Halle" med det nya "Nya rikskansliet",

som det skulle ha sett ut, till vänster.

Ingen vräker barn för nöjes skull

Varje dag vräks ett barn i Sverige, kunde SVT och TV4 berätta häromdagen. Braskande rubriker om barn som vräks är knappast något nytt. Men det som ofta missas är orsakerna bakom de avhysningar som sker.

Självfallet är en vräkt person eller barnfamilj en tragedi för den som drabbas. På dagens bostadsmarknad är det också i hög grad en livstidsdom. Den som blivit avhyst kan inte räkna med att någonsin få ett förstahandskontrakt igen. I alla fall inte utan att gå via socialtjänsten.

Många kommuner och stadsdelar arbetar vräkningsförebyggande. Det är viktigt av både ekonomiska och sociala skäl. Genom ett systematiskt arbete och nära samarbete mellan fastighetsägare och socialtjänst kan många faktiskt räddas kvar. Det beror förstås på problemets omfattning men också på när det kommer till socialtjänstens kännedom. Om seriösa fastighetsägare informerar socialtjänsten direkt när någon börjar betala hyran sent eller har en hyresskuld finns goda möjligheter att rädda kontraktet.

Tyvärr är problemen ibland av allvarligare art. Allvarliga störningar är svåra att komma tillrätta med. Psykiskt sjuka med multiproblematik som vägrar att ta emot hjälp är väldigt komplicerade fall. Vi ser också hur många familjer hyr olovligt i andra hand och blir avhysta när detta uppdagas. Vissa hyresvärdar har utfärdat ett slags amnesti till följd av att andrahandsuthyrningarna blivit så oerhört omfattande. Men normalt sett är det skäl för uppsägning att hyra ut utan tillåtelse.

Vissa avhysningar går inte att undvika. En person som missköter sig även efter anmodan om rättelse, hur många barn den än har, ska inte få behålla hyreskontraktet.

Barn drabbas givetvis när familjen blir avhyst. Men det är inget skäl att låta en familj bo kvar när det finns god grund att avhysa. Barn drabbas även vid skilsmässor och när föräldrarna missbrukar. Ingen blir ställd på gatan i Sverige, vad du än läser i tidningen. Socialtjänstens ansvar för boendefrågan går att ifrågasätta, men politikerna har bestämt att även den som struntat i att betala hyran har rätt till tak över huvudet.

Aftonbladets Andets Lindberg (via Unvisit) undrar varför "inte välfärdssamhället kan kliva in". Jag vet inte om han är okunnig eller bara skriver utifrån en socialdemokratisk ryggmärgsreflex. Socialtjänsten kliver in. Hela tiden. De släcker hyresskulder, erbjuder budget- och skuldrådgivning, sätter in boendestödsinsatser, lotsar till läkare och psykiatri och har uppsökare som åker ut och informerar på plats när den första informationen inkommit. Många kommuner och stadsdelar kan säkerligen bli mycket bättre, men det görs i dag oerhört mycket på många håll.

Om barn vräks är det fel i balansen mellan rättigheter och skyldigheter, skriver Anders Lindberg. Om det är något som är fel i balansen är det att socialtjänsten fått ett så stort boendeansvar för kommuninvånarna att den av rädsla för att tvingas stå med dyra hotellkostnader betalar tiotusentals kronor i hyresskulder för att rädda personer som har inkomst men helt enkelt lagt pengarna på annat än hyran. Det rimliga i detta behöver ifrågasättas.

Socialtjänsten är på god väg att förvandlas till en hyresvärd för alla, oavsett om det föreligger en allvarlig social problematik eller ej. Något är väldigt fel.

Sossar utan självförtroende

I går presenterade regeringen sin budgetproposition. Landets lätt patetiska borgerliga opposition kritiserade den i både riksdagen och i efterföljande debatter. Men det är likafullt en budget som tack vare Decemberöverenskommelsen kommer att klubbas av riksdagen.

Det är visserligen lätt att vars skadeglad åt en så oförmögen och dålig socialdemokrati. Men skrattet fastnar lätt i halsen när man inser att det vi har framför oss är tre förlorade år. Regeringen har verkligen inga idéer för hur Sverige ska få en fungerande hyresrättsmarknad i storstäderna igen, hur långtidsarbetslösa ska kunna komma in på arbetsmarknaden igen eller hur nyanlända ska kunna bli självförsörjande. Det är rent pinsamt.

Höjd skatt på bensin är negativt för många, särskilt bilägare på landsbygden. Däremot har jag inga större problem med sänkta RUT- och ROT-avdrag - jag är motståndare till subventioner av särskilda branscher och Alliansen har högst sannolikt överskattat effekterna av dessa skattesubventioner. Detsamma gäller den sänkta arbetsgivaravgiften för unga och den sänkta krogmomsen, som inte gav ett jota. Om man ska arbeta med skattesänkningar - och det ska man - bör det göras smart för att ge maximal effekt.

Klicka för större bild.

Och så var det en annan utgiftspost: migrationen. Kostnaderna för migration, integration och etablering fortsätter nämligen att öka, och finansministern var under gårdagen tydlig med att regeringen även fortsättningsvis ska plocka pengar från biståndet.

Regeringen särredovisar kostnaderna i två budgetposter - "migration" och "jämställdhet och nyanlända invandrares etablering". Varför de pressar in "jämställdhet" där vete fåglarna, men det gjordes även i fjol även om det nu kallas "etablering" - troligen ett sätt att visa på att det handlar om en "investering".

Den överlägset största migrationsutgiften är "ersättningar och boendekostnader". Den klättrar till 12,6 miljarder nästa år. Lite förvånande spår regeringen en kraftig minskning med tre miljarder under 2017, detta trots att Migrationsverket nu för första gången har 100 000 människor inskrivna i sitt system och boendesituationen för asylsökande och många personer med beviljade PUT är förtvivlad. Månne tänker sig regeringen att en ny boendeform för ensamkommande kommer att få ned kostnaderna - men det förutsätter att de inte ökar på annat håll.

Totalt beräknar regeringen att migrations- och etableringskostnaderna hamnar på 40 miljarder kronor under 2016, en ökning med 12 miljarder på sex år. Få utgiftsposter torde ha tillåtits öka så här utan att det dras i nödbromsen. Här ser vi emellertid en ökning av etableringskostnaden från 11,8 miljarder 2014 till ca 15 för 2015, 20,7 för 2016 och häpnadsväckande 30,8 miljarder för 2018. Det är en minst sagt anmärkningsvärd kostnadsökning.

I praktiken är regeringens budget redan passé. De prognoser som ligger till grund för dess beräkningar gällande migration och etablering i Sverige i år bygger på Migrationsverkets prognoser för hur många som kommer hit. Och den, medger verket, är redan daterad. Myndigheten kommer skriva upp den efter höstens rekordstora inflöde av asylsökande. Nu när övriga EU-länder börjar se om sitt hus, såväl Danmark som Tyskland sänker bidragen för asylinvandrare, kan vi tänkas få en ännu större ökning till Sverige under nästa år.

Det är deprimerande att se en regering som tycks ha så liten tilltro till sin egen politik att den inte vill tala öppet om hur den påverkar företagande, sjuktal, arbetslöshet och människors privatekonomi. Samtidigt fortsätter regeringen att gasa på med utgifter för migrationen på ett närmast hämningslöst sätt.

Och oppositionen, den har släckt lyset. 

Politikerna vill inte ha en förändrad bostadspolitik

Svensk bostadsmarknad är sjuk. Alla vet det. Alla (förutom några vänsterpartister, förblindade medlemmar i Hyresgästföreningen och en okunnig ledarskribent på Aftonbladet) vet också vilka åtgärder som måste till för att vi ska få en fungerande hyresrättsmarknad igen och omsättning i beståndet så att unga kan få en första lägenhet utan rika föräldrar, att äldre som vill sälja huset och få en billig hyresrätt kan få det och att barnfamiljer i behov av något större kan köpa det där huset. Allt hänger ihop.

Ändå har svenska politiker under decennier gjort precis fel saker hela tiden. Alliansen hade åtta år på sig, och även om Stefan Attefall tillsatte utredningar som föreslog steg i rätt riktning får de borgerligas facit kallas allt annat än tillfredsställande.

Nu byggs det mer än på väldigt länge, men det är lägenheter för redan välbeställda. Vi har fått en inside/outside-marknad där alltfler hamnar utanför en realistisk chans att få en bostad i storstadsområdena. Just där jobben finns.

Jan Björklund tog upp problematiken i sitt sommartal, och på DN Debatt listar Folkpartiet tio förslag till en förbättrad hyresmarknad. Fri hyressättning vid nybyggnation är ett av dem. Detta är självfallet rimligt, men det är knappast huvudproblemet i dag att nybyggda hyresrätter inte är marknadsmässigt hyressatta. Tvärtom tenderar nybyggnation ligga betydligt närmare marknadspris än äldre lägenheter vars hyror i attraktiva lägen hållits nere av bruksvärdessystemet.

Lyckligtvis föreslår FP även en förändring av detta föråldrade system. Läge och efterfrågan ska påverka hyran i större utsträckning. Denna idé har länge varit tabu i Sverige, och Alliansen vågade aldrig löpa linan ut. Nu, försvagad i opposition, lägger Björklund förslaget. Jaha, så intressant.

En snabbare överklagandeprocess, uppmjukat strandskydd och rätt för byggherrar att utarbeta detaljplaner - det är svårt att invända mot något av förslagen. Men ett problem kvarstår fortfarande: lokalpolitiker sätter sig ofta på tvären när det ska byggas i deras stadsdel. Och det är inte bara miljöpartister som älskar ogräs som protesterar. Folkpartister gör det också. I Stockholm har Folkpartiet knappast varit mest offensivt av alla i bostadspolitiken.

Alla vet rimligen vad som måste göras. Det är bara inte ideologiskt möjligt för vissa att föreslå fri hyressättning. Därför står vi här och stampar. Fortfarande. Med en rekordsnabb befolkningstillväxt, en rusande bostadsrättsmarknad och en havererad hyresrättsmarknad som politiker försöker lappa och laga. Och vem vet vilka förslag FP kommer att lägga om de får chans att sitta i en regering igen. Radikala förändringar på bostadsmarknaden lär nog inte höra dit.

Jag börjar att luta åt att politikerna inte vill ha en förändring till stånd. Även partiledare och ministrar sitter i bostadsrätter och villor vars värde har skjutit i höjden av bostadshaveriet. Inte vill de se att utbud och efterfrågan möts och att kön till Stockholms Bostadsförmedling plötsligt halveras. Någon annan förklaring är svår att finna när utredning efter utredning, expert efter expert har sagt ungefär samma sak. Och politiker gjort en annan.

Snart står en halv miljon människor i Stockholms bostadskö. Långa köer brukar vara ett tecken på något. Även när det inte är bröd det köas till.

Läs även:
Länsstyrelsen: Bostadsmarknaden i Stockholms län 2015

Sorgligt felslut i bostadsfrågan

Regeringen vill stärka hyresgästernas ställning på bostadsmarknaden och har tillsatt en utredning för detta. Utredaren ska bland annat titta på hur man bäst kan komma tillrätta med oseriösa hyresvärdar och göra det lättare att bo kvar i andra hand.

Miljöpartisten Agneta Börjesson kommer få uppdraget att hitta fler regleringar till en redan överreglerad marknad. Jag bara gapar. Regeringen har alltså tittat på bostadsmarknaden, sett den skriande bristen på bostäder, de långa köerna på grund av högre efterfrågan än tillgång de skenande andrahandshyrorna och bedrägerierna när desperata människor försöker hitta någonstans att bo - och kommit fram till att det som behövs är fler regleringar.

Det är ett katastrofalt felslut. Jag var förstås skeptisk när Mehmet Kaplan blev bostadsminister. Tyvärr verkar de mest pessimistiska prognoserna ha slagit in. Det enda regeringen Löfven har presenterat för att lösa en gigantisk bostadsbrist är årliga byggsubventioner på tre miljarder kr och fler regleringar av hyresrättsmarknaden. Man häpnar över bristen på både idéer och krismedvetenhet i en alltmer akut situation.

En viktig orsak till den uppkomna situationen är att hyresrättssmarknaden har upphört att fungera på grund av urgamla regleringar. Problemet är för lite marknad, inte för mycket. Det vi behöver är knappast mer av skadliga regleringar.

Tyvärr har regeringen valt att ignorera socialdemokraten Lennart Weiss (byggbolaget Veidekke) många förslag för ökat bostadsbyggande och i stället lyssnat på Hyresgästföreningens mantra om ökade rättigheter för alla som redan har ett förstahandskontrakt. Det är riktigt illa.

Slutsats: i stället för att hjälpa fler att hitta en bostad vill regeringen stärka ställningen för dem som redan har en. Detta är samma resonemang som vänsterpartierna har i arbetsmarknadspolitiken - stärk rättigheterna för den som har jobb men gör det inte lättare för den som står utanför att få ett.

Morgan Johansson och Mehmet Kaplan beskriver en utsatthet hos hyresgäster som inte riktigt överensstämmer med verkligheten. Visst finns det oseriösa hyresvärdar, men det är inget brett problem. Visst förekommer ockerhyror i andra hand, men detta problem är ju en direkt effekt av bostadsbristen. Alltså ett i högsta grad politiskt skapat bekymmer.

Apropå hyresgästernas rättigheter ska konstateras att den svenska hyreslagen är väldigt stark. Det är inte lätt att vräka någon i dag, och att avstå besittningsskyddet godkänner Hyresnämnden i max fyra år. Sedan har man rätt att bo kvar om inte särskilda skäl för annat föreligger (störningar, hyresskulder osv).

Det är sorgligt att regeringen gör en så tokig analys av läget. Det kommer att förvärra en redan akut situation. Det kommer öka trångboddheten, bostadsbedrägerierna, tvinga fler unga att bo kvar hemma längre, förhindra människor från att flytta till tillväxtregioner som Stockholm eftersom de inte har någonstans att bo och därmed skada Sverige som land.

"Bostaden är en social rättighet", hävdade justitieminister Morgan Johansson på pressträffen under torsdagen. Men tydligen bara för vissa.

Läs även:
Fnordspotting

Sökes: Det egna ansvaret

För några dagar sidan toppades Stockholms lokalnyheter av den hemska nyheten att barnfamiljer vräktes och ställdes på bar backe i Tensta. Nyheten var som så ofta är fallet kraftigt vinklad. Framför allt måste själva premisserna ifrågasättas.

Familjerna levde, i likhet med många andra i området, i så kallade korttidskontrakt. Dessa går att få via Bostadsförmedlingen och har en kortare kötid eftersom de inte är lika attraktiva som vanliga hyreskontrakt utan tidsbegränsning. De är alltså enklare att få. Den som får en lägenhet med korttidskontrakt behåller samtidigt sin kötid, vilket gör det hela till win-win.

Den som anmäler intresse för en lägenhet via Bostadsförmedlingen har förstås ett eget ansvar att ta reda på vilka förutsättningar som gäller för boendet. Svenska Bostäder är en seriös hyresvärd och har knappast bedragit någon.

Ändå säger barnfamiljerna att de blivit lurade. De fick "bara" bo i två år (vilket är lång tid i ett rivningskontrakt där den garanterade boendetiden kan vara så kort som tre månader).

Företrädare för Svenska Bostäder bedyrade att ingen barnfamilj skulle ställas på gatan. Detta skulle lösas tillsammans med Spånga-Tenstas stadsdelsförvaltning. Och så bli det självfallet i dylika fall. Socialtjänsten får gripa in genom att göra väldigt dyra placeringar på olika hotellboenden. Tax money at work.

Noteras kan att de allmännyttiga bostadsbolagen i Stockholm efter nya direktiv har sänkt sina inkomstkrav ytterligare och nu accepterar en inkomst motsvarande existensminimum. Försörjningsstöd är således inget hinder för att få en bostad - så länge du har en tillräcklig kötid. Vilket många inte har.

Ingen frågar vilket ansvar den egna familjen har. Är man förälder, har man ansvar för att sörja för sina barns väl och ve. Det inkluderar förmågan att hitta ett tryggt boende till sig och sina barn. Att skylla på hyresvärden för att den säger upp hyreskontraktet när tiden har löpt ut, eller på Socialtjänsten för att den inte bistår med en ny lägenhet, är magstarkt.

Ja, boendesituationen i Stockholm är hemsk. Den är konsekvensen av ett storskaligt politiskt misslyckande. Men det är ingen mänsklig rättighet att bo i Stockholms län, och så länge det är svårt att hitta en bostad här bör man faktiskt se sig om efter andra alternativ.

Tenstafamiljerna, runt 35 till antalet, ställde krav på Svenska Bostäder och stadsdelen. På en Facebooksida krävde man bland annat tillräckligt stora lägenheter för åttabarnsfamiljer, rimlig hyra, inget tak för max antal boende i lägenheten, en ny bostad i området nära till skola och jobb och att Socialtjänsten ska gå in som borgenär för hyran. Det låter ju kanon.

Hörde vi något om eget ansvar? Givetvis inte. Nånannanismen har blivit dogm i Sverige.

Det nya Sverige

Det hävdas ofta, inte minst från folkpartistiskt och vänsterhåll, att vi ska vara tacksamma för att vi fötts i Sverige. Vi som fötts här har haft tur, sägs det (detta används i sin tur som ett argument för att alla som vill måste få komma hit och få samma tur som vi).

Och visst kan man inte bestämma var man ska födas någonstans. Men det är knappast tur som gör att Sverige är ett bättre land att leva i än exempelvis Somalia. Det är inte tur som bygger demokrati, rättssäkerhet, fungerande institutioner och respekt för mänskliga rättigheter.

Tyvärr håller mycket av det som är och varit bra med Sverige (vilket är långt ifrån allt) på att raseras. En del förstörs i EU-statens växande maktprojekt, däribland offentlighetsprincipen och möjligheten att utkräva ansvar. Annat lyckas svenska politiker utmärkt med att förstöra själva. Politiska beslut får konsekvenser, ibland oanade sådana, men detsamma gäller för icke-beslut. Att inte göra någonting åt gamla system i en ny tid kan få katastrofala följder. Det är den sortens konsekvenser vi nu bevittnar.

Bostadsmarknaden har länge varit en fråga som diskuterats men där status quo tillåtits råda. Prisregleringen består, det tar för lång tid att bygga och det är för dyrt. Ingen, varken höger eller vänster, verkar vilja ha en fungerande marknad. Någon annan slutsats går knappast att dra eftersom de trots den växande krisen på hyresrättsmarknaden (vars marknadsmekanismer helt är satta ur spel) inte vill röra heliga kor.

I brist på en fungerande hyresmarknad uppstår såklart alternativ som människor söker sig i brist på annat. Vi ser ockerhyror i andra och tredje hand. Ett ökat antal bedrägerier som drabbar unga och desperata. Försäljning av förstahandskontrakt. Och nu, när marknaden för svarta hyreskontrakt alltmer tagits över av kriminella, även mord. Detta är en direkt konsekvens av politiska beslut och icke-beslut.

En annan fråga är arbetsmarknadspolitiken. Sverige är i dag ett extremt utbildningsfokuserat samhälle. Det krävs i dag gymnasie- och eftergymnasial utbildning till i stort sett alla arbeten. Tiden när den skoltrötte kunde hoppa av efter högstadiet och ta ett jobb på ICA, det lokala bageriet eller på verkstaden är förbi. Jag tittade i en katalog över vuxenutbildningar för en tid sedan och såg något som verkade vara ett skämt men givetvis inte var det eftersom det fanns i katalogen: en utbildning för kassörskor på Coop/ICA/Willys. De jobb som gick att få när man pluggade på gymnasiet är alltså på väg i en riktning där det kommer krävas "särskild kompetens".

Denna utveckling innebär, precis som bostadspolitiken, en uppdelning i ett inside- och outside-lag. För den som har en utbildning och får ett jobb ger anställningstryggheten ett skydd mot att få sparken och kraven på en särskild utbildning gallrar ut konkurrensen. Men för den som inte passar in i denna mall, har vägen till ett arbete förmodligen aldrig varit så lång som nu.

En tredje fråga är asyl- och migrationspolitiken. Alliansen och de rödgröna partierna har enats om världens förmodligen mest generösa politik på detta område. Detta beslut innebär att fler söker sig till Sverige än till andra jämförbara länder - vi tar alltså emot tiotals gånger fler asylsökande än våra grannländer.

De partier som fattat detta konsensusbeslut har emellertid inte tänkt på hur mottagandet av ett rekordstort antal människor ska kunna fungera, hur de ska kunna få en bostad när bostadsmarknaden ser ut som den gör i beskrivningen ovan eller hur de ska kunna få ett jobb när de saknar utbildning och/eller relevanta kompetens. Alla invändningar mot den katastrofalt korttänkta politiken bemöts med floskler och nyspråk. Stefan Löfven kallade det asylpolitiska haveriet för "en liten ansträngning" i den senaste TV-sända partiledardebatten.

Svensk politik behöver en omorientering. De senaste 15 åren har politiker från alla partier under nästan skrämmande bred enighet tittat på kartan, enats om vilken väg de ska ta och kört rakt i diket utan att lära sig ett dugg av misstaget. Beteendet går nästan att jämföra med en tävling på en velodrom där den som leder täten svänger höger i stället för vänster vid nästa kurva - och alla andra följer efter med givna konsekvenser.

Tillsammans bildar ovanstående tre frågor en förödande situation för både samhället och ett växande antal individer. Dessa människor får aldrig chansen. De släpps aldrig in. Så bygger vi ett permanent utanförskap med bidragsberoende, kriminalitet och hopplöshet.

Välkommen till det nya Sverige. Det som politikerna skapade. Tillsammans.

Läs även:
Fnordspotting, Per Gudmundson

Hyresgästföreningen slåss för ett ruttet system

Svenska hyresmarknad fungerar inte. Det är de flesta överens om. I Stockholm är det särskilt illa. Här är bostadsbristen så akut att vi inte bara fått en väldigt stor andrahands- och tredjehandsmarknad med ockerhyror och ett växande antal bedrägerier, utan också en marknad med svarta förstahandskontrakt som säljs för hundratusentals kronor.

Det finns således många tecken på att det gamla bruksvärdessystemet har mycket negativa konsekvenser. Förslag på alternativ saknas sannerligen inte. Det som saknas är den politiska viljan, och här spelar det ingen roll vilken regering Sverige har. Alliansen styrde i åtta år utan att genomföra mer än kosmetiska förändringar.

Hyresgästföreningen (HGF) är en politisk kampförening med syftet att bevara status quo på hyresmarknaden. Målet är att hyresregleringen ska bestå och hyran hållas nere överallt, oaktat konsekvenserna.

HGF slåss med näbbar, klor och fula knep för att stoppa ombildningar (jag vet, för jag ledde själv en ombildning i mål under aktivt krypskytte från en av föreningens aktivister). Målet är inte att människor har inflytande över sitt boende utan att de bor i rätt boendeform - det vill säga i hyresrätt.

En konsekvens av HGF:s politik är att alla årligen får samma hyreshöjning. Läget spelar ingen roll. Fastighetsägarna har i flera år velat höja mer i attraktiva lägen och sedan trappa av ju längre ut från innerstan lägenheten ligger. Detta säger HGF bestämt nej till, vilket gör att den som bor i ett tvåa i Bredäng får samma procentuella hyreshöjning som den som bor på Strandvägen på Östermalm. I praktiken värnar HGF om innerstadsbor och straffar alla andra.

Med en dåres, eller ska vi kanske säga med lambertzsk, envishet vidhåller HGF att en avreglerad hyresmarknad skulle vara rena helvetet för alla hyresgäster. De hänvisar på DN Debatt till en undersökning som beställts av Ramböll (exakt hur frågorna har ställts eller vilka andra slutsatser som dragits framgår inte, och HGF har i skrivande stund inte offentliggjort rapporten).

Enligt rapporten skulle hushållens kostnader för införda marknadshyror bli minst 17 miljarder per år. HGF nämner däremot inte att Boverket i en rapport om hyressättningssystemet från 2013 konstaterar att kostnaden för hyresregleringen är 10 miljarder årligen och att de förhållandevis låga hyrorna på attraktiva bostäder bidrar till att hålla nere bostadsbyggandet.

Det är inte konstigt. Generellt är det så att det är lättare att hitta en vara på en marknad som är mindre reglerad. Det säger sig självt att om du prisreglerar något, kommer efterfrågan snart överstiga tillgången och köer uppstå. Det är lika sant för baslivsmedel i Venezuela som för hyreslägenheter i Stockholm.

Visst skulle hyrorna gå upp på vissa håll om så kallade marknadshyror infördes, det vill säga om läget och efterfrågan kom att påverka hyran i större utsträckning. Men detta vore sunt. Kampen för att låginkomsttagare ska kunna bo i attraktiva lägen är besynnerlig och får ytterst negativa konsekvenser då marknadsmekanismerna sätts ur spel.

Nyckelordet för HGF är "trygghet". Det ska vara tryggt att bo. Dagens system har emellertid skapat en sällan skådad otrygghet, som exemplen i inledningen av denna bloggpost illustrerar. Därtill orsakar svensk hyreslagstiftning en rad bekymmer för enskilda när besittningsrätten missbrukas, men det är en annan diskussion.

HGF:s linje att bevara ett föråldrat och destruktivt system som hämmar nybyggnation, förhindrar rotation i beståndet och möjliggör en växande svart ockermarknad, är knappast något att vara stolt över. Föreningen cementerar med sina ställningstaganden en icke-fungerande marknad. Och det kommer bara bli värre.

Förlorarna på HGF:s politik är framför allt unga och låginkomsttagare. Just de grupper som föreningen gärna talar så varmt om.

Skäms, Hyresgästföreningen. Skäms!

Läs även:
Rebecca Weidmo Uvell

Bostad mot sex

Bostadsbristen i Sverige är en allt hetare potatis. Samtidigt som bostadsministern vänder på sina berömda stenar och vägrar att delta i debatter i media, fortsätter rapporter från verkligheten strömma in.

Sveriges Radios Ekot berättar att bristen på bostäder runt om i landet "skapar kaos" för nyanlända som inte har någonstans att ta vägen. Detta gäller i såväl stad som glesbygd.

Allt fler hamnar i famnen på Socialtjänsten, som i panik och till höga kostnader får hitta akutboenden. Enligt uppgifter till SR förekommer det att nyanlända betalar sitt boende med sexuella tjänster.

Nog är detta en lite ironisk konsekvens av en bostads- och migrationspolitik som stöds av samma partier som även stöder sexköpslagen och arbetet mot sexhandel.

Bostadskris på riktigt

Jag bor i Stockholm, och här kallpratar man inte om vädret. Här pratar man om bostäder. Det råder brist på hyresrätter i stora delar av landet, men ingenstans är situationen så absurt svår som i Stockholm. Man kan nästan bara skratta åt eländet.

Det finns sålunda skäl att ständigt återkomma till bostadshaveriet i huvudstaden, men vi bör också påminna oss om att det råder brist på bostäder nästan överallt. Bostadskrisen är ett nationellt problem.

Samarbetsregeringen har som mål att bygga 250 000 bostäder fram till 2020. Jag vet inte om det är realistiskt genomförbart, men sant är att bostadsbyggandet har kommit igång och att det byggs mer än på mycket länge just nu. Problemet är att det har byggts sålite under så lång tid - mindre i Sverige än i övriga Norden under flera decennier - att vi inte hinner komma ikapp.

Ty samtidigt fortsätter Sveriges befolkning att växa rekordmycket. Migrationsverket räknar med 100 000 asylsökande under 2015 och snarlika siffror fram till 2018 (det är omöjligt att göra en precis bedömning flera år framåt i tiden då det kan uppstå nya oroshärdar). De flesta kommer att få stanna.

Boverket har beräknat (PDF, s. 8) att behovet av bostäder till personer som beviljats uppehållstillstånd och de anhöriga som kommer invandra med anknytningsskäl ligger på 38 500 om året under 2015 och 2016. 250 000 bostäder fram till 2020 innebär ett snitt på 41 000 per år.

Om Boverkets beräkning är korrekt och om den skulle hålla i sig fram till 2020, vilket är omöjligt att veta, innebär det att endast 2 500 av de nybyggda bostäderna tillfaller den reguljära marknaden. Resten tillfaller personer som nyss beviljats uppehållstillstånd.

Nu kommer fördelningen givetvis inte se ut exakt så, men det ger en vink om hur tillgången respektive efterfrågan på bostäder ser ut. Och då har vi över huvud taget inte tagit i beaktande efterfrågan från alla som redan bor här. Från nya föräldrar som behöver något större, ungdomar som behöver flytta hemifrån och äldre som behöver en lägenhet när de vill sälja huset. Genom att bibehålla dagens hyresregleringar bibehåller man också segheten i systemet. Det blir ingen rotation i beståndet.

Enligt Migrationsverket tog det slut på lägenheter för asylsökande 2011. Sedan dess har deras upphandlingar av dyra asylboenden blivit en allt mer omfattande del av budgeten. Dessa människor, som alltså ännu inte har fått uppehållstillstånd, är inte heller medräknade i ovanstående jämförelse mellan Migrationsverkets och Boverkets beräkningar.

Jag förstår ärligt talat inte hur denna situation ska kunna få en lösning. Regeringen förefaller totalt handlingsförlamad. Allt den har föreslagit så långt är modulbostäder (som riskerar att bli en korkad och oerhört kostsam lösning, se 34 min in i denna paneldiskussion) och några miljarder i byggsubventioner. Det löser ingenting.

Vi står inför en historiskt svår prövning och varken regeringen eller oppositionen, om den nu ens ska kallas det, har några vettiga lösningar att presentera.

Bostadsminister Mehmet Kaplan sitter mest och vänder på stenar.

Tidigare bloggat:
En gnagande oro inför framtiden
Bostadspolitiskt sprängstoff

Läs även:
Snaphanen, Fnordspotting, Dagens samhälle

Okunskap om förstahandskontrakt till utsatta

Dagens stora snackis var att den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad vill ge förstahandskontrakt till "hundratals" människor som har det svårt. Det sticker i ögonen på skötsamma medborgare som har svårt att svälja att "knarkare" får förtur till annat än en tidig död.

I praktiken finns i dag en rad chanser till förtur och hjälp till en bostad. Bostadsförmedlingen har en egen förtursavdelning som kan bevilja förstahandskontrakt till personer av medicinska skäl (och du förlorar inte ens din plats i kön). Inom socialtjänsten finns en rad möjligheter för personer med olika sorters problematik att få hjälp med boende - dock i andra hand via stadsdelen.

Bostadsborgarrådet Ann-Margrete Livh (V) menar att Stockholm nu vill ta ett större ansvar. I DN beskrivs initiativet som "ett nytt grepp". Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, ska sköta uthyrningen och politikerna hoppas att även privata hyresvärdar ska ställa upp med lägenheter.

Jag har sett reaktionerna på det rödgrönrosa förslaget i sociala medier och vill därför reda ut en del missförstånd. Det är stadshusmajoriteten själv som har skapat dem genom att sända konstiga signaler, men många låter också sin egen okunskap komma i öppen dager när de reagerar.

I grunden innebär förslaget nämligen inget nytt. SHIS arbetar redan i dag med sociala boendeinsatser, alltifrån rena stödboenden till genomgångsbostäder för vuxna och familjer som innebär en boendetid på upp till sju år. Under denna tid förväntas den boende undanröja hinder för att få ett förstahandskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden, som att arbeta med sina skulder och samla kötid hos Bostadsförmedlingen. Därutöver finns en välutbyggd FoT-verksamhet (försöks- och träningslägenheter) för personer med psykiska, missbruks- och allvarliga sociala problem.

Presentationen av förslaget har varit virrig. Å ena sidan hävdar Ann-Margarethe Livh att staden ska ta ett större ansvar, och socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) anger "stora barnfamiljer, anhöriginvandrare och missbrukare" som tre potentiella målgrupper. Å andra sidan sa Livh i radio att det "absolut inte" handlar om att hjälpa alla som saknar eget kontrakt. Det är fråga om runt ett tiotal personer eller familjer i en särskilt utsatt situation.

Ett tiotal personer och familjer. Ur ett allmännyttigt bestånd på runt 80 000 lägenheter. Det är alltså den stora satsningen från den rödgrönrosa majoriteten? Det blev stora rubriker minsann. Jag gissar att det handlar om personer som i dag bor i dyra hotellplaceringar som kostar skattebetalarna 30 000 kr/månad och rum. Att hjälpa dem till en lägenhet är win-win på alla tänkbara sätt.

Även Moderaterna snurrar till det när de kallar det en fortsättning på Bostad först, som fem stadsdelar i Stockholms stad bedriver i projektform sedan några år tillbaka. Begreppen blandas friskt här. I Bostad först hamnar personer som misslyckas med alla andra boendelösningar, och som är i aktivt missbruk. Det är en ömsom hyllad, ömsom ifrågasatt insats (själv hamnar jag någonstans mitt emellan i bedömningen så långt), och målgruppen är sådana som inte ens fungerar i träningslägenheter med boendestöd på grund av missbruket.

Detta är socialt arbete. Det ska syfta till normalisering, inte millimeterrättvisa i bostadsköer. När någon bittert kommer med påståendet att de kan få en lägenhet "bara de knarkar" kan jag svara: javisst. Använd droger i 15 år, kuska runt på härbärgen, dra på dig skulder till Kronofogden, bli vräkt, förlora kontakten med både drogfria vänner och dina barn, och återkom sedan om du tycker att allt detta är värt ett hyreskontrakt hos SHIS.

Min enda invändning är egentligen att reglerna på bostadsmarknaden i dag har blivit så rigida och omsättningen på lägenheter så begränsad att Bostadsförmedlingen och Stockholms stad prioriterar olika sido- och förturslösningar för en växande skara människor. Detta är ett bostadspolitiskt fiasko och tyvärr knuffar det allt fler till socialtjänstens väntrum.

Socialtjänsten riskerar att bli en bostadsförmedling och i förlängningen en allt större hyresvärd. Det kan inte vara tanken med det sociala arbetet.