Alliansens fall

Anna Kinberg Batra har sagt att hon inte vill sitta i regering med eller ha ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna. Detta upprepade hon åter igen häromdagen. Men Kinberg Batra var uppenbarligen inte tillräckligt avståndstagande eftersom hon faktiskt öppnade för att prata med SD i enskilda sakfrågor där partierna är överens.

Detta har fått både Liberalerna och Centerpartiet att ta kraftigt avstånd och be om ett förtydligande från Moderaterna. I dag satte C:s gruppledare Anders W Jonsson ned foten rejält när han bad M att välja mellan C och SD. Annie Lööf tonade visserligen ned detta ultimatum på Twitter, men utspelet hade redan fått spridning. Och KD hakar på i ett försök att tvinga M tillbaka till fållan.

Det vi nu ser är Alliansens död inför öppen ridå. Ett öppet gräl. Klyftan kan inte bli så mycket tydligare än så här. Alliansen håller på att göra sig irrelevant som politiskt alternativ.

För Stefan Löfven är det bästa tänkbara läge. Han får nu tillbaka den ammunition som Socialdemokraterna så framgångsrikt har använt i många år: den borgerliga splittringen. Denna gång kryddad med SD.

Huvudbekymret är att samtidigt som Alliansen nu faller isär lyckas inte Moderaterna rädda detta genom att helhjärtat söka stöd hos Sverigedemokraterna. Resultatet blir största möjliga osäkerhet och en komplett röra inom oppositionen som endast gynnar regeringen. För presumtiva borgerliga väljare måste det resas många frågetecken just nu.

Anna Kinberg Batra har spelat sina kort dåligt ända sedan hon blev partiledare. Hennes otydlighet borgar för ett förlustval för Alliansen och fortsatt rödgrönt styre. Men som det verkar är det inget som vare sig Jan Björklund eller Annie Lööf skulle ha särskilt mycket emot.

God konsumentupplysning

Anna Kinberg Batras utspel att Moderaterna nu, hastigt och lustigt, vill se en gemensam alliansbudget som med Sverigedemokraternas stöd kan knuffa bort Stefan Löfven från statsministerposten möttes av stor förvåning. Tidigare har moderatledaren avvisat ett sådant förslag från Kristdemokraterna.

Kinberg Batra medgav i Studio Ett att det funnits ett hårt internt tryck att fälla regeringen. Troligen kände hon sig mer eller mindre tvungen att göra dagens utspel, även om hon visste att det skulle skjutas i sank av två allianskollegor. Missnöjet med att allianspartierna varit alldeles för veka i opposition är omfattande.

Jag tror dock att tillfället var illa valt. Detta utspel borde moderatledaren ha gjort redan hösten 2015. Att fälla regeringen vid en budgetomröstning ett år före ordinarie val är långt ifrån optimalt. Det skulle kunna resultera i det där extravalet som aldrig blev av, och ett extraval under ett ordinarie valår är förstås ingen betjänat av. Och såväl Centerpartiets som Liberalernas hållning i frågan om en gemensam alliansbudget med stöd av Sverigedemokraterna har länge varit känd.

Allt detta vet Anna Kinberg Batra, varför torsdagens utspel nog främst ska ses som ett sätt för henne att visa sina egna väljare att det åtminstone inte är hennes fel att Löfven fortfarande sitter kvar. Det ansvaret får två andra partiledare bära. Samtidigt har det uppenbara risker eftersom det blottar den djupa spricka som går rakt igenom Alliansen, något Löfven inte var sen att påtala under dagen.

Alliansen finns fortfarande, men mest på papperet. Rent sakpolitiskt har Moderaterna och Kristdemokraterna sannolikt större chans till framgång i ett samarbete med Sverigedemokraterna. De behöver dessutom stödet. Liberalerna och Centerpartiet, som notera väl beskriver ett borgerligt maktövertagande som "politiskt kaos", kan gott närma sig Socialdemokraterna i stället. Det förefaller vara där de hör hemma.

Samtidigt som det moderata utspelet föll platt var det ganska bra att det gjordes. Nu har vi nämligen svart på vitt att Annie Lööf och Jan Björklund hellre ser Stefan Löfven som statsminister än Anna Kinberg Batra.

Detta är bra konsumentupplysning för alla borgerliga väljare inför det val som oundvikligen kommer 2018.

Moderaterna svamlar

Anna Kinberg Batra har begått en intervju. Hon kunde ha varit tydlig med vad Moderaterna vill och hur partiet vill föra Sverige framåt. Tyvärr måste konstateras att moderatledaren inte tog chansen.

Intervjun i Svenska Dagbladet blev i stället ett typexempel på varför Moderaterna tappar väljare just nu. M har blivit vad Centerpartiet en gång var - veligt, vingligt och utan ryggrad. De dubbla svaren och omsvängningarna i stort och smått utan att medge exakt varför bidrar knappast till att skapa förtroende vare sig för partiet eller partiledaren. Som väljare får vi inga incitament alls att rösta på M.

Å ena sidan har Kinberg Batra i SVT:s Agenda hävdat att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Å andra sidan påstår hon nu att de väljare som gått till SD, vilket enligt opinionsmätningar kan vara så mycket som var femte väljare eller mer, känner "ett berättigat missnöje". Detta yttrar hon först nu när SD hotar M som landets andra största parti. Och så i nästa andetag liknar hon SD:s väljare vid Donald Trumps (och det ska inte ses som en komplimang).

M ändrar sin politik, men de gör det minsann inte för att locka tillbaka de väljare som har lämnat partiet, menar partiledaren. Trots att M närmar sig SD i migrationspolitiken vill hon inte medge denna förskjutning. Nej, Anna Kinberg Batra förhåller sig inte till någon annan.

Man behöver inte vara politisk konsult för att begripa att detta är rent och skärt skitsnack. Alla förstår att det enda M har ägnat sig åt sedan förlustvalet är att söka förstå varför så många av väljarna gick till Jimmie Åkesson och anpassa politiken därefter.

Genom att säga att de väljare som lämnat bland annat M för SD känner ett berättigat missnöje med utvecklingen i Sverige får Anna Kinberg Batra väldigt svårt att förklara varför dessa väljare ska återvända. M har ju som regeringsparti under åtta av de senaste tio åren i högsta grad varit delaktigt i att skapa den utveckling som så många är missnöjda med. Löfven har sänkt Kinberg Batra i ett antal debatter med just den repliken.

Avslutningsvis har M dessutom sedan valet 2014 gjort allt för att Stefan Löfven ska kunna sitta kvar som statsminister, vilket gjort att all kritik som riktas mot regeringen fått väljare att ställa frågan varför M då inte tar över i stället. M som ju säger sig "ha en plan". Partitaktiken har varit viktigare än landets väl och ve.

Valet av Anna Kinberg Batra till partiledarposten var ett misstag. Det bådar inte särskilt gott för 2018. Att försöka läsa av var Moderaterna står och vad partiet vill i dag är som att spegla sig i ett kaleidoskop.

Populisten Anna Kinberg Batra

I SR:s Studio Ett under tisdagen intervjuades moderatledaren Anna Kinberg Batra om partiets gamla och nya migrationspolitik. Kinberg Batra gjorde en bra sak: hon satte tydligt ned foten när hon förklarade att den gamla politiken är död och begraven. Resten, däremot, lät mest som en repris av Bosse Ringholms famösa pressträff.

Det är inte lätt att vara öppet självkritisk inom politiken. Ty om man medger att man hade fel då, vad säger att man inte har fel nu igen? Av rädsla för att framstå som icke trovärdig försätter sig många politiker i en situation där de visserligen har ändrat politik men inte kan vara ärliga om varför. I just den sitsen försatte sig moderatledaren i gårdagens intervju.

Anna Kinberg Batra vägrade envist att svara på om asylinvandringen till Sverige de senaste decennierna varit en ekonomisk vinst eller ej. Hon vet rimligen svaret. Hon är ingen dummerjöns. Men eftersom hennes företrädare och hela Alliansen under åtta år drev tesen att invandring (oavsett vilken sort) är lönsam - regeringen satte rent av upp en sajt för att få ut detta budskap - skulle det se konstigt ut att säga motsatsen nu. Kinberg Batra undvek därför att svara.

Att Moderaterna har lagt om politiken och säger att den ska vara permanent är välkommet. Men det är långt kvar till att vinna människors förtroende igen. Ty det är nu som även medelklassen på allvar börjar se effekterna av de senaste årens huvudlösa politik.

Det är nu vi ser hur vården, skolan, tandvården och bostadsförsörjningen visar att kapaciteten ute i kommunerna är nådd. Det går inte trolla fram nya sjuksköterskor, lärare, vårdcentraler, skolor och bostäder på några månaders sikt. Det tar år, och behovet av det ovannämnda är akut.

Vi lägger snart ett väldigt besvärligt år bakom oss. 2017 kommer bli etter värre. Redan nu har flera kommuner sagt nej till att ta emot fler nyanlända på grund av bostadsbrist. Stockholms stad klarar inte anvisningarna ens för 2016 och har börjat sätta sitt hopp till kommunens invånare att bjuda till (vilket hittills resulterat i 70 intresseanmälningar).

Skånes kommuner träffas i dag för att diskutera hur de ska kunna trolla med knäna för att få fram bostäder till de kommunanvisade som fått uppehållstillstånd. Det finns inte längre några bra boendelösningar att erbjuda.

Sydsvenskan sammanfattar läget i Skåne:

• Höganäs ber i en skrivelse till länsstyrelsen att få sin flyktingkvot bantad.

• Svedala har skickat en liknande skrivelse där man ber etableringsminister Ylva Johansson (S) att inte tvinga kommunen "att placera nyanlända i bostäder som inte följer brandsäkerhetsföreskrifter".

• Malmö förbereder sig för att logera flyktingar i idrottshallar och sovsalar, bland annat i en övergiven tennishall vid Gamla idrottsplatsen.

• Lund har tagit fram nödbostäder i skolor, förskolor och hvb-hem, bland annat vid Vipeholm.

• Sjöbo, Kristianstad, Vellinge och Ängelholm är några av de Skånekommuner som söker privatbostäder som andrahandsboenden för flyktingfamiljer.

Allt detta bär Anna Kinberg Batra och hennes parti ett mycket stort ansvar för. Detta är effekten av Reinfeldts politik, resultatet av en sällan skådad naivitet och ett slags nationell masspsykos. Att moderatledaren först nu, när det är helt riskfritt, är tydlig i sin kritik mot den gamla politiken är inget annat än motsatsen till politiskt mod. Det är faktiskt ren populism.

Moderaterna kommer under den tid som återstår fram till nästa val att kritisera Stefan Löfven för den försämrade situationen ute i kommunerna. Men alla, inklusive moderatledaren själv, vet att det största ansvaret bärs av hennes eget parti.

Landet fullt av etiketter

När moderatledaren Anna Kinberg Batra i Agenda förra söndagen upprepade gånger fick frågan om hon anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, svarade hon slutligen ja. Motiveringen var att SD "skyller allt på invandrarna" och så var den diskussionen slut. Programledaren Anna Hedenmo hade fått det svar hon efterfrågat.

När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor fick samma fråga vid en pressträff hävdade hon att SD inte är rasistiskt sett utifrån partiprogrammet men att partiet har problem med rasistiska aktiva och sympatisörer. Centerpartiet och Liberalerna röt ifrån och KD-ledaren tvangs backa en halvmeter. Nu är den officiella hållningen att SD är rasistiskt "sett till sin historia".

Blev någon klokare av det här då? Sannolikt inte. Etikettsdiskussioner brukar sällan leda någonvart. De handlar främst om att markera avstånd till något och inte sällan sätta sig själv på en något högre häst än andra.

Beskådar vi politiken i praktiken kan vi konstatera att Alliansen inte hade några som helst problem med att få SD:s passiva stöd i riksdagen åren 2010-2014, ett stöd som var en förutsättning för att få igenom den ekonomiska politiken och som kommer vara en förutsättning för att bilda en borgerlig regering även efter nästa val.

Men detta går inte att säga öppet, även om alla förstår det. Det är anmärkningsvärt att så lite tycks ha hänt i den politiska diskursen på sex långa år. Framför allt är det en barnslig syn på politik, och det är bedrövande att medier och politiker är så upptagna med att sätta etiketter på sina motståndare att sakpolitiken ständigt och jämt hamnar i skymundan.

Redan Göran Persson beklagade sig över det politiska debattklimatet, som han ansåg hade blivit ytligt och personfixerat. Det hade mycket med mediedramaturgin att göra, trodde han. Situationen har knappast blivit ett dugg bättre sedan dess.

Sakpolitik får allt mindre utrymme i det politiska samtalet. Det medierna blåser upp är personers förhållande till varandra, vem som sagt vad och hur andra reagerat på det. Som Busch Thors uttalande ovan. Och givetvis vad den senaste opinionsundersökningen säger.

Bevakningen av svensk politik är på väg att bli lika ytlig som mediernas EU-bevakning med analyser lika tunna som Feministiskt initiativs ekonomiska plattform. I ett klimat där analyser ska göras på 30 sekunder och där etiketter är viktigare än det sakpolitiska innehållet, blir politiken till slut inget att ta på allvar.

Seså, politiker och journalister. Lägg etiketterna åt sidan och diskutera sakpolitik i stället. Då kanske ni vinner tillbaka lite av allmänhetens sjunkande förtroende också.

Därför sitter Löfven kvar efter valet

Det är halvtid i Stefan Löfvens första mandatperiod som statsminister. Kriserna har avlöst varandra. Tre ministrar har avgått, stora delar av regeringens politik har fått stöpas om. Grundfundamenten i det svenska välfärdsbygget svajar betänkligt. Nu ska jag förklara varför det mesta trots detta tyder på att Löfven kommer sitta kvar efter valet 2018.

Med två år kvar till nästa val brukar oppositionen stå som starkast. Det var 2008 som Alliansen förklarades "rökt" av statsvetaren Sören Holmberg. Då låg allianspartierna gemensamt nio procentenheter under 2006 års valresultat. Oppositionen samlade över 55 procent. Kontroversiella reformer som ökad egenfinansiering av a-kassan tärde på förtroendet för regeringen. Sedan kom finanskrisen.

Alliansen lyckades komma tillbaka och vinna valet 2010. Men den politiska kartan började redan då ritas om när riksdagen fick ett nytt parti och Reinfeldts regering tappade sin majoritetsställning.

Snabbspola fram till i dag. Det är nu, med två år kvar till valet, som oppositionen borde vara som starkast. Det är nu det är på sin plats att vädra sitt missnöje och riskfritt att svara något av allianspartierna när opinionsinstituten ringer.

I stället samlar Alliansen enligt en ny Inizio-mätning blott 41 procent, knappt två procentenheter mer än i senaste valet. På detta underlag bildar man ingen handlingskraftig regering (i synnerhet inte som KD åter igen hamnar under spärren).

Regeringen Löfven genomgår just nu ett slags Operation Upprensning. År av Reinfeldtnaivitet ska åtgärdas. Löfven skärper tonen och lagstiftningen mot terrorism, lägger förslag på skärpta straff mot bilbrännande ligister, förändrar asylpolitiken, har skärpt hanteringen av svenska pass och skickar nu även ut en testballong om förbud mot tiggeri, nationellt eller lokalt. Det är osäkert om det sistnämnda verkligen resulterar i någonting, men signalen som förslaget sänder är tydlig: "vi tar missnöjet på allvar". Mycket är säkert snack, men det går inte att förneka att S+MP-regeringen faktiskt har åtgärdat en hel del som Alliansen gav blanka tusan i.

Löfven vill förmodligen både visa handlingskraft och städa upp inför nästa val. Missnöjda svenskar ska inte ges något skäl att rösta på Moderaterna eller Sverigedemokraterna utan känna att de lika gärna kan stödja Socialdemokraterna eftersom S nu genomför många av de förslag som M och SD lagt fram.

Dessutom måste alla inse att Alliansen existerar mest i teorin. Dess företrädare intalar sig att de kan vinna nästa val och regera precis som de gjorde 2006-2014. Men det politiska landskapet har förändrats radikalt. Det är lite avslöjande när centerpartister i sociala medier gläds åt opinionssiffran 8,3% för det egna partiet och skryter om "en stabil ledning" för Alliansen, när den borgerliga fyrklövern endast ligger två procent över såväl valresultatet som de rödgröna.

Eftersom Anna Kinberg Batra hittills inte har visat någon som helst vilja att samarbeta med ett växande SD, återstår egentligen bara två alternativ efter nästa val: en storkoalition mellan S och M eller en fortsatt Löfven-regering.

Just nu förefaller det mest realistiska alternativet vara att Stefan Löfven sitter kvar på ungefär samma mandat som i dag. Oppositionen är helt enkelt för svag och splittrad. Chanserna att fälla regeringen har kommit och gått.

Kanske kan Moderaterna komma tillbaka till valet 2022. Med en ny ledare värd namnet och ett realistiskt regeringsalternativ. En ny allians.

AKB bäddar för ny valförlust

I en utfrågning i Expressen ombeds moderatledaren Anna Kinberg Batra att välja mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Hon svarar utan att tveka Miljöpartiet.

Skälen som Kinberg Batra anger för att hon inte vill regera med SD är följande:

Skälet till att vi inte vill regera med Sverigedemokraterna är politiskt. Om man säger nej till Nato, om man gör det mer lönsamt att inte jobba och man tar avstånd från integrationspolitik när en miljon snart är utanför. Då tycker inte jag att det är en grund att regera ett land ihop med.

Man kan givetvis tycka att Moderaterna och övriga alliansen, i den mån den fortfarande existerar, inte ska ha något uttalat samarbete med SD. Men moderatledarens argument är inte särskilt övertygande. I synnerhet inte om alternativet heter MP.

Säger MP ja till Nato? Inte direkt. Däremot var det MP som drev igenom det så kallade friåret. Om ni inte minns var det alltså reformen som gav människor en årslön för att inte arbeta. Och vilken integrationspolitik hade MP att komma med nu igen? Kurser i hur man hälsar, månne?

Anna Kinberg Batra behöver bättre argument än så här om hon vill säkra en majoritet för en framtida alliansregering. Vilket för övrigt framstår som alltmer osannolikt för varje månad som går.

Med en så svag regering, med migrationskris, kris i skolan och en polis i fritt fall hade det varit ett utmärkt tillfälle för en svensk oppositionsledare att kliva fram och ingjuta hopp om en förändring, om en vändning. Ändå misslyckas Anna Kinberg Batra så kapitalt med detta. Just därför ska vi inte bli förvånade om statsministern efter nästa val heter Stefan Löfven.

Alliansen med Moderaterna i spetsen bäddar för en ny valförlust. Att partiet straffar ut Hanif Bali är bara ett av många tecken på detta.

Läs även:
Fnordspotting

Alliansen bäddar för ett nederlag

Sören Holmbergs famösa utspel 2007 att "Alliansen är rökt", varefter de borgerliga partierna kom tillbaka från sitt underläge och vann valet 2010 med ett ökat röstetal, är en viktig påminnelse om att det flera år före ett riksdagsval aldrig går att avgöra hur det kommer att gå. Inget kan tas för givet.

Detta är viktigt att bära med sig nu i mellanvalstider när regeringen brottas med usla opinionssiffror och statsministern med pinsamma förtroendesiffror. Det finns förstås mycket som talar emot att Löfven sitter kvar efter nästa val, men det finns faktiskt även en del som talar för: oppositionen.

Alliansen är en ganska tragisk samling i dagsläget. Det är fyra partier med grava identitetsproblem och med en påstådd oppositionsledare som är nästan lika impopulär som statsministern själv. Skälet till att Socialdemokraterna ligger dåligt till i opinionen är sannerligen inte att svenska folket så mycket hellre föredrar Anna Kinberg Batra.

Självfallet kommer regeringen på valdagen bedömas på sina meriter i första hand. Det är arbetslösheten, integrationen och skolan som sannolikt kommer att bli de stora valfrågorna. Det märks en tydlig panikstämning när Löfven nu ger sina ministrar i uppdrag att trolla fram nya jobb. Men om det ska kännas meningsfullt att rösta bort Löfven måste det finnas ett trovärdigt alternativ. Det saknas i dag.

Det spekuleras nu kring att regeringen kommer att spricka redan i maj när Miljöpartiet har kongress. Skälet skulle vara den nya migrationsuppgörelsen. Efter att språkrören kastat all heder överbord för att få sitta kvar vid makten bedömer jag det som osannolikt att de skulle lämna just nu. Men även om det mot förmodan skulle ske vore det, prestigeförlusten till trots, inte nödvändigtvis något negativt för Stefan Löfven.

Ty även om DÖ har fallit är allianspartierna inget hot mot Löfven i riksdagen eftersom varje parti lägger egna budgetmotioner. Det vi har i dag är således ett slags halv-DÖ där regeringens budgetproposition släpps igenom eftersom inget enskilt parti är större. S är fortfarande största parti, vilket betyder att även en renodlad S-budget skulle röstas igenom.

Det är tydligt att allianspartierna inte vill regera just nu. De ägnar sig åt att utmåla regeringens politik som farlig för Sverige men gör inga som helst ansatser att få slut på eländet. Alliansen kan med sin passivitet mycket väl bädda för ett valnederlag 2018.

Löfven har nu arbetsro i drygt två år framåt. Han vet att han kan lägga budgetar ostört, han vet att Anna Kinberg Batra inte vill ta över som statsminister förrän efter en eventuell valseger 2018. Han blir allt varmare i kläderna.

Alliansens passivitet är farlig och kan mycket väl leda till ett valnederlag 2018. 

Moderaternas SD-sväng normaliserar debatten

Förr i tiden, i betydelsen för ungefär femton år sedan, visste vi vad de politiska partierna stod för. Sedan kom Fredrik Reinfeldt och förvirrade socialdemokratin så till den milda grad att de förlorade två val i rad. Det tog tid för sossarna att begripa att Nya Moderaterna faktiskt hade blivit sossar på riktigt. Reinfeldts triangulering hade fungerat.

I dag är det om möjligt ännu mer förvirrat. Nu behöver partierna inte ens byta partiledare eller förlora val för att allt ska vändas upp och ned. Regeringspartierna vänder om i 180 grader så frekvent att väljarna börjar bli yra i bollen. Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, har beslutat att Sverige ska ligga på EU:s miniminivå i asylpolitiken. Hans justitieminister sätter siffror på hur många asylsökande Sverige kan hantera. Så sent som i oktober fanns över huvud taget inga tak eller gränser.

I Moderaterna rör det också på sig. I rasande fart. M är i hög grad ett annat parti nu än under Reinfeldt. Det senaste utspelet från moderatledningen är att nyanlända ska tvingas gå en samhällskurs och dessutom skriva ett prov efteråt för att få sin etableringsersättning. En kurs i samhällsorientering är något av en käpphäst för Sverigedemokraterna men har inte varit något som Moderaterna intresserat sig nämnvärt för tidigare.

Att utbilda nyanlända i det svenska samhället är förstås viktigt. Däremot har jag svårt att se vad ett "examensprov" skulle göra för konkret nytta. Att känna till något är dessutom inte detsamma som att tycka något. Kursen blir därmed en relevanta informationsinsats, men den kommer inte nödvändigtvis få föräldrar att sluta slå sina barn eller hedersnormer att upphöra. För detta krävs helt andra insatser.

Moderaterna har sedan tidigare begärt att alla asylsökande som kommer till Sverige via annat EU-land ska avvisas vid gränsen. Tillsammans med de förslag som presenterats i omgångar under den senaste tiden fortsätter Moderaterna, skulle nog vissa hävda, att anamma Sverigedemokraternas migrations- och integrationspolitik.

En annan sak som kan uppmärksammas är att moderatledningen har upphört med att klistra rasiststämpel på SD-förslag, helt enkelt eftersom just dessa förslag inom en snar framtid kan göras till partiets egna.

Jag måste medge att Anna Kinberg Batra rattat denna fråga på ett skickligt sätt sedan hon tog över som moderatledare. Av den reinfeldtska naivismen finns i dag inte mycket kvar. M har uppenbarligen beslutat sig för att närma sig SD:s politik utan att samarbeta med dem och på detta sätt försöka locka tillbaka väljare som gått dit. Vad detta resulterar i återstår att se, men hittills är mitt intryck att SD-ledningen känt sig lite pressad att komma med ännu skarpare förslag för att visa på skillnaderna mellan det egna partiet och Moderaterna.

Den omprövning Moderaterna nu gör är en välgärning även för det politiska samtalet. När SD hade ensamrätt på alla förslag som syftade till att på något sätt begränsa asylinvandringen eller ställa högre krav på nyanlända, blev dessa förslag brunstämplade och omöjliga att ens diskutera. Men det var budbäraren som var problemet, inte förslagen i sig. Den moderata nypolitiken kommer förhoppningsvis minska antalet brunstämplingar och fascistanklagelser i debatten. Då kanske vi kommer framåt sakpolitiskt också.

Jag kan inte låta bli att undra hur alla moderater som omfamnade Reinfeldts svängdörrspolitik och fortfarande är kvar i partiet känner i dag. Personer som egentligen kan definieras som grönhöger, vissa från ungdomsförbundet, andra i partiet på lokal nivå. Nu när det som förut utan tvekan kunde kallas fascism i dag är den nya moderata partilinjen måste förvirringen vara monumental.

Kanske är den lika stor som för hobbyhistorikern Henrik Arnstad, som förvånande nog fortfarande släpps in i föreläsningssalar här och var. Han gör en egen lågstadienivåanalys av varför SD lockar så många väljare: "Gemensamt för SD:s väljare är att de är rasister, det är de rasistiska åsikterna som lockar dem. Sedan finns det även icke-rasister som kanske röstar på dem av misstag eller något."

Det är förstås en bisarr och helt orimlig slutsats som Arnstad drar. Men om man på allvar tycker och resonerar som han gör, är det förståeligt att världen blir helt obegriplig. Vi bör nog bespara Arnstad bekymret att förklara Moderaternas nya migrationspolitik.

Fälla eller inte fälla?

Dagens snackis i politiska kretsar är uppgifterna till Aftonbladet att Anna Kinberg Batra internt öppnar för att lägga en gemensam alliansbudget i höst. Om  Centerpartiet och Liberalerna bara är med på tåget. Det är förstås ett stort "om".

Kinberg Batra har sitt parti med sig om hon vill agera. En majoritet av de moderata distrikten stödjer tanken på att fälla regeringen. Men hon kan inte göra det ensam. Det stora hindret är C. I gårdagens Agenda var Annie Lööf tydlig med att hon inte vill ge Sverigedemokraterna något inflytande. Om de fyra borgerliga partierna skulle lägga en gemensam budget behöver de stöd från SD för att den ska gå igenom. Detta vet rimligen även Lööf.

Det finns både för- och nackdelar med att fälla regeringen Löfven redan i höst. Framför allt långsiktigt. Fördelen är att vi får en borgerlig politik. Det vore bra för bostadsmarknaden, där Moderaterna har tagit stora kliv i rätt riktning, för migrationspolitiken, för arbetsmarknadspolitiken, för rättspolitiken och kanske även för skolpolitiken.

Samtidigt ska vi minnas att om regeringen Löfven skulle falla i höst och Alliansen ta över med stöd av SD, har denna nya regering bara ett och ett halvt år på sig innan det är dags för nästa ordinarie valrörelse 2018. Det är ungefär så långt som Löfven har suttit som statsminister. Inte mycket tid. I ett dåligt parlamentariskt läge.

Kinberg Batra skulle få väldigt kort tid på sig att dels komma in i rollen som statsminister, dels visa resultat i ett väldigt svårt läge för Sverige. Detta skulle kunna bädda för ett svagt val 2018, för inte ens ett återuppståndet moderatparti kan trolla med knäna när det gäller integrationen, skolan och arbetslösheten.

Jag tror att allianspartierna har större chans till framgång om de låter Löfven regera sig sönder och samman till 2018. Då är Löfven slut som ledare och sossarna ett otänkbart alternativ i säkert åtta år framåt. Då kan M och SD få ett starkt väljarstöd och då kan Anna Kinberg Batra kanske rent av bilda regering utan ett bångstyrigt centerparti om bara KD och L växer.

Det är inget enkelt läge. Visst vore det spännande och lite skadeglatt att se Löfvens budget falla. Igen. Men det är inte automatiskt så att det skulle gynna Sverige på lite längre sikt. 

Moderaterna borde fälla regeringen

Stefan Löfven har suttit som statsminister i 15 månader. Han leder en historiskt svag regering som är stor i orden men inte får någonting gjort. Frågan allianspartierna måste ställa sig är om Sverige har råd med denna sammanbrottsregering i ytterligare två och ett halvt år.

Riksenheten mot korruption inleder nu en förundersökning om Margot Wallströms och Kommunals lägenhetsaffär är ett mutbrott. Det är oerhört allvarligt att sådana misstankar riktas mot landets utrikesminister.

Nu höjs röster inom Moderaterna för att rikta ett misstroendevotum mot Margot Wallström. I praktiken skulle det vara en omröstning om den sittande regeringens vara eller icke vara. Statsministern kan knappast sitta kvar om hans utrikesminister faller.

Det finns de facto en möjlighet att byta regering redan nu. Vi behöver inte vänta ända till 2018. Sverigedemokraterna har erbjudit sig att medverka till detta. Om moderatledaren Anna Kinberg Batra menar allvar med att den rödgröna regeringens politik är en katastrof för det här landet är det inte bara en möjlighet utan faktiskt en skyldighet att göra allt hon kan för att få bort regeringen illa kvickt.

Även om övriga allianspartier skulle gå med på ett misstroendevotum och därmed godkänna att Löfvens regering i praktiken faller, finns det en hel del utmaningar i ett övertagande av makten. M, KD och L behöver få C med på tåget om en gemensam politik, vilket på migrationsområdet kommer bli bekymmersamt. Därtill kommer AKB:s regering bli helt beroende av SD då deras stöd är avgörande för att alliansblocket ska bli större än de rödgröna.

Alternativet är att vänta till 2018. Det vore sämre för Sverige som land eftersom det innebär ytterligare 30 månader av handlingsförlamning, skattehöjarpolitik och sällan skådad inkompetens. Dessutom kan AKB räkna med ett ännu starkare SD efter nästa val. Kanske kommer Jimmie Åkesson rent av leda ett större parti än M då. Även detta talar för att AKB borde försöka ta över makten, och stävja SD:s tillväxt genom ett nära samarbete med partiet, innan 2018.

Anna Kinberg Batra borde därför lyssna till Finn Bengtsson och ta initiativ till samtal med övriga alliansledare för att få bort Wallström och därmed också regeringen Löfven. Så snart det bara går.

Läs även:
HAX

Det förklarar en del...

Tobé or not to be...

Moderaterna gör nu på allvar upp med den nymoderata migrationspolitiken från Reinfeldtåren. I dag tog partiet avstånd från den naiva och generösa politik som lett fram till dagens ohållbara situation och panikförslag om att stänga gränsen.

Partisekreteraren Tomas Tobé underkänner även den migrationspolitiska överenskommelse som Alliansen ingick med Miljöpartiet 2011. Vilket förhoppningsvis gör att dörren till framtida samarbeten med MP är stängd för överskådlig tid.

Det är positivt att M så öppet markerar mot Reinfeldterans naivitet, och att partiet nu ser det många av dess väljare har sett i flera år, nämligen att det krävs en migrationspolitik som ligger mer i linje med övriga EU.

Tobé säger att det var ett misstag av den borgerliga regeringen "att inte hantera invandringsfrågan i regeringsställning". Detta är nog så nära de magiska orden "vi har varit naiva" man kan komma. En omläggning av politiken är helt nödvändig.

Alldeles oavsett Moderaternas omsvängning har vi att hantera effekterna av det migrationspolitiska haveriet här och nu.

Dagens mest högljudda larm kommer från socialtjänsten. Den har på många håll befunnit sig i en allvarlig situation under lång tid. Omsättningen av anställda har varit hög, nyutexaminerade och oerfarna har kastats in i svåra utredningar som kräver både kompetens och erfarenhet, och alltfler har upplevt att det arbete de utför inte längre är rättssäkert. Detta var alltså läget redan innan höstens rekordstora asylmottagande.

I dag beskrivs läget som akut, kritiskt och panikartat. Fler och fler kommuner anmäler sig själva för att de inte lever upp till lagens krav. Mer än 8 av 10 kommuner upplever en press på socialtjänsten, och enligt MSB är verksamheten i drygt hälften av kommunerna antingen "allvarligt påverkad" eller "kritiskt påverkad".

Orsaken stavas i första hand "ensamkommande flyktingungdomar". I dag hinner kommunerna varken med att utreda de ensamkommande ordentligt eller klara av den ordinarie verksamheten. Det är lose-lose för alla. Dessutom är det dags att sluta spela charader gällande de ensamkommandes ålder:

Flera av de asylsökande som uppger att de är under 18 år bedöms av socialförvaltningens personal vara betydligt äldre. Men så länge de inte åldersbedömts bor de på hem för vård och boende (hvb) tillsammans med barn i yngre tonåren. 

– Det är problematiskt. Vi talar ju inte om gränsfall, utan om dem som vi tydligt ser är uppåt 30 år. Så det är viktigt att tidigt få till åldersbedömningar.

Socialarbetare är inte mer blinda än någon annan yrkesgrupp. Det är klart att de ser skillnad mellan en 16-åring och en 30-åring. Att inte låtsas om detta, att leka Kejsarens nya kläder på arbetstid, är inte seriöst.

Här måste Sveriges ledning skärpa till sig. Omgående. Det duger inte att göra teatraliska Johanna Jönsson-utspel längre. Det krävs handling och seriositet nu.

Krisen i socialtjänsten är en väldigt konkret effekt som direkt kan härledas till den migrationspolitik som Moderaterna drev fram till valet. Att partiet nu tänker om och går tillbaka till politiken före Reinfeldt är glädjande. Men frågan är hur pass förlåtande väljarna kommer vara efter ett decennium av integrationsfiaskon, rasistanklagelser och den uppblossande kris som råder runt om i landet.

Moderaterna har aktivt skapat detta monster i regeringsställning. Det gör det svårt att hoppa upp i famnen på partiet igen. Åtminstone för mig. 

Läs även:
Fnordspotting

Börjar Moderaterna ladda för nyval?

Det moderata förslaget att i praktiken stänga den svenska gränsen för att få kontroll över en urspårad situation till följd av migrationspolitiken har rört om i grytan. I sociala medier har tokvänster och grönhöger turats om att fördöma Moderaternas utspel.

Centerpartiet var snabba med att säga nej. Men att regeringen inte omedelbart stängde dörren för förslag som går stick i stäv med dess egen migrationspolitik, och som Miljöpartiet aldrig någonsin skulle acceptera, visar på hur pass pressad Stefan Löfven är just nu.

Pressen på honom kommer att öka ytterligare när hoppet om hjälp från EU börjar sina och asyltrycket fortsätter öka samtidigt som alltfler kommuner säger att de helt enkelt inte kan ta emot fler. Till slut kommer även Socialdemokraterna inse att läget är ohållbart och tvingas välja mellan välfärdsstat eller fortsatt de facto fri invandring.

Anna Kinberg Batra har säkerligen ett brett stöd i partiet för sina förslag, förutom inom det vänsterliberala ungdomsförbundet som hon över huvud taget inte bör ägna en tanke just nu. Hos svenska folket är stödet också brett för ett minskat asylmottagande. I en undersökning som gjordes av Sifo den 2-5 november svarade 41 procent att de vill se en minskning. Bara 17 procent vill ta emot fler.

Detta får mig att fundera över om det inte pågår en mental omställning för en extravalssituation inom Moderaterna nu. Kinberg Batra har snabbt börjat bli varm i kläderna, och gårdagens presskonferens tillsammans med Elisabeth Svantesson - som skötte sig exemplariskt i utfrågningar i både radio och TV efteråt - visar att moderatledaren faktiskt kan vara konkret, tydlig och begriplig.

Mycket hänger nu på hur Löfven agerar. Det sägs att regeringen kommer träffa allianspartierna för nya migrationsöverläggningar redan under denna vecka. Nu har Moderaterna ett tydligt utgångsläge i de förhandlingarna. Om regeringen inte visar handlingskraft och går i moderat riktning bör moderatledningen överväga att fälla Löfven så fort det bara går.

Läget är dock inte okomplicerat. Så här spretiga har de fyra borgerliga partierna inte varit på kanske ett decennium. Centerpartiet glider allt längre ut på vänsterkanten i migrationsfrågan, och det kommer att bli ett problem om Kinberg Batra ska bilda regering tillsammans med dem. Förutsatt att inte asyl- och migrationspolitiken kan bli ett slags särfråga som löses över blockgränsen. Lite som tidigare försvars- och pensionsuppgörelser.

Det vore önskvärt att både Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet hölls utanför inflytande i asylpolitiken just nu. För landets bästa.

Krismedvetandet har nått Moderaterna

Moderaterna har så här fem över tolv kommit underfund med att den migrationspolitik som drivits av den förre partiledaren Fredrik Reinfeldt inte håller längre. Anna Kinberg Batra och Elisabeth Svantesson har därför föreslagit att Sverige ska stoppa alla asylsökande vid gränsen som på sin väg till Sverige passerat ett annat EU-land. Detta med hänvisning till Dublinförordningen. I praktiken skulle detta innebära att Sverige stänger gränsen.

Jag känner just nu ett stort äntligen. Inte för att det är en rolig åtgärd att tillfälligt stänga gränsen utan för att det äntligen föreslås en åtgärd på hemmaplan i stället för att ständigt ropa efter hjälp utifrån.

Det moderata förslaget är förstås kontroversiellt och inte helt lätt att genomföra. Men det är sannolikt nödvändigt eftersom signalpolitik inte tycks ge några effekter på asyltrycket och kommun efter kommun larmar om att de inte längre klarar att leva upp till det lagen kräver av dem.

Under den gångna veckan slogs rekord med över 10 000 registrerade asylsökande. Samtidigt som tillfälliga gränskontroller införs under några månader vill M harmoniera asylpolitiken med Tyskland. Även detta är helt nödvändigt för att inte Sverige ensamt ska ha de mest generösa reglerna för asylsökande i hela EU och även fortsättningsvis vara en magnet för ekonomiska migranter.

Nu kommer det snabbtillverkas stämplar med brun färg på Aftonbladets ledarredaktion samt inom Centerpartiet och Miljöpartiet för att springa runt och SD-stämpla alla moderater som inte opponerar sig mot partiets krispolitik. Detta får vi utgå från att Kinberg Batra varit förberedd på.

Elisabeth Svantesson grillades i Studio Ett av två programledare som konstaterade att "så här kan man inte göra". Bara så. Men att inte göra någonting är trots allt det minst ansvarsfulla just nu. Politiker har sitt huvudsakliga ansvar gentemot Sveriges befolkning, inte ekonomiska migranter från andra länder som vill ha del av den svenska välfärden. Folkvalda i Sveriges lagstiftande församling har framför allt ett ansvar för att inte låta grundläggande system i landet kollapsa.

Det som nu borde ske nu är följande: Moderaterna tar ett snack med sina allianskamrater (Centerpartiet kan gå och äta kålpudding så länge). Folkpartiet och Kristdemokraterna får avgöra hur de ställer sig till Moderaternas nya krisplan. Sedan bör Anna Kinberg Batra ta kontakt med Stefan Löfven och efterfråga en uppgörelse mellan Moderaterna (och eventuellt annat alliansparti, troligen KD) och Socialdemokraterna. Löfven ombildar regeringen och dumpar Miljöpartiet. S, M, KD och kanske FP bildar en migrationspolitisk överenskommelse (med passivt stöd av SD).

Avslutningsvis: eftersom det från både vänsterhåll och grönhögern har dragits paralleller i sociala medier mellan det moderata förslaget och Berlinmuren, bör det påpekas att det finns en väsentlig skillnad mellan att ta kontroll över gränserna och att stänga in människor bakom en mur. Vilket nog de flesta begriper.

Den som inte ser detta är bra desperat i sina försök att smutskasta och inte alls intresserad av en seriös lösningsfokuserad diskussion. Men det har vi å andra sidan sett länge.

Läs även:
Anna Dahlberg, Ivar Arpi

Att lappa och laga minskar inte utanförskapet

Moderaterna har lanserat ett nytt begrepp: "det nya utanförskapet". Vad hände med det gamla? Tja, de grupper som partiet nu avser att lyfta till det fina innanförskapet är de som står utanför arbetsmarknaden och som, vad Moderaterna än säger, var de som stod utanför även när partiet tog över regeringsmakten 2006. Alltså främst unga och nyanlända. De grupper som tidigare ingick i det Fredrik Reinfeldt kallade "utanförskapet" (minus de långtidsarbetslösa, som M verkar ha gett upp hoppet om).

Om vi lägger de förvirrande begreppen åt sidan för ett ögonblick, lanserade Moderaterna i går idén med en "förstajobbet-anställning". Det ska vara en ny anställningsform, tidsbegränsad till 18 månader. M vill se ett "förstajobbet-avdrag" som skulle ge ett vårdbiträde ungefär 2 000 kr mer per år. Tanken med denna sortens anställning är att arbete ska kombineras med utbildning i de fall det behövs.

Jag håller inte för otroligt att detta kan fungera i vissa enskilda fall. Men risken är att det bara blir ännu ett i raden av misslyckade försök att få in unga och asylinvandrare på en arbetsmarknad som inte verkar vilja ha dem under rådande lönenivåer.

M menar att reformen skulle ge 10 000 nya jobb. Vi får sällan veta hur partierna har räknat fram exakt hur många nya jobb deras förslag väntas ge. Men vi ser förstås resultaten i efterhand. Tidigare reformer har inte gett några strålande resultat. Nystartsjobb och instegsjobb blev inga succéer. Etableringslotsarna blev ett kostsamt fiasko. Lönebidragsanställningar utnyttjas systematiskt av vissa arbetsgivare eftersom staten (vi skattebetalare) står för upp till 80 procent av lönen. Det finns företagare som inriktar sig på att nästan enbart anställa ur denna kategori. Detta snedvrider konkurrensen. Och några riktiga jobb blir det förstås inte.

Risken är stor att förstajobbet-anställningen kommer sluta ungefär likadant. Här ska nämligen arbetsgivare och anställd själva kommer överens om hur jobbet ska kombineras med utbildning. Det är inte alltför svårt att föreställa sig hur vissa arbetsgivare vill strunta i utbildningen och endast se till att personer arbetar så mycket det går under 18 månader. För att sedan ta in en ny. Vinsten skulle förstås vara att arbetstagaren kan få referenser att använda i sökandet efter ett nytt jobb. Men i fallet med lönebidragsanställningar tycks detta inte ha hjälpt. Få kommer vidare till en reguljär anställning.

Det krävs mer än så här för att bryta människors utanförskap (oavsett vad man väljer att kalla det). Det Moderaterna gör är att bygga vidare på ett lapptäcke av specialåtgärder på arbetsmarknaden. Skatteavdrag för vissa branscher, tidsbegränsad lönerabatt för arbetsgivaren för vissa grupper under vissa förutsättningar. Systemet riskerar att bli både oöverskådligt och lätt att manipulera. Det sistnämnda har vi redan sett många tecken på.

Jag föredrar ett rakare approach.

Sänk ingångslönerna och möjliggör så att unga och personer utan erfarenhet kan ta jobb till lägre löner än andra. Avskaffa alla skatterabatter och sänk i stället skatterna rejält så att företag kan överleva utan att särbehandlas och människor kan leva på en lägre lön. Röj i den berömda regelbördan för små företag.

Om det visar sig att ett bolag i ett företagsvänligt klimat med låga skatter inte kan överleva är det bara att beklaga. Men det är inte politikernas uppgift att hålla enskilda branscher under sina vingar. De ska endast erbjuda en rättvis lagstiftning och ett klimat som gör att människor vågar starta eget och anställa.

De borgerliga partierna borde ta ett helhetsgrepp om skatte- och företagarpolitiken. Detta lappande och lagande med särlösningar för vissa grupper leder ingenvart. Det är lite bedrövande att se att Moderaterna fortsätter på den inslagna vägen. 

Anemiska Anna

Anna Kinberg Batra gjorde inte alls bort sig i sitt första almedalstal i går. Hon kritiserade regeringen för att lova runt men hålla tunt och kastade även en känga på Jimmie Åkesson för SD:s ekonomiska vänsterpolitik (det går förstås att ifrågasätta hur "höger" Moderaternas egen ekonomiska politik är nuförtiden).

Kinberg Batra radade upp en mängd bekymmer som hon samlade under begreppet "det nya utanförskapet". Särskilt tydlig med att Moderaterna själva varit starkt bidragande till utanförskapet var hon däremot inte. Och ännu värre: Kinberg Batra hade väldigt lite att komma med när det gäller lösningar. Att endast prata om "jobb" räcker inte. Utanförskapsproblemen är större än så. Bredare än så. Mer svårlösta än så.

Men det var inte så mycket innehållet som sättet det framfördes på som fick mina ögonlock att kännas tyngre än vad de borde göra vid 19-tiden på en fredagskväll. En enformigt tonläge. Ingen glöd. Ingen humor. Och få skarpa förslag. Ett sjätte jobbeskatteavdrag, vilket "första jobbet-avdraget" i realiteten är eftersom det faktiskt träffar alla inkomstgrupper, imponerar nog inte på någon.

Anna Kinberg Batra är säkert en kunnig person på många sätt. Men som ansikte utåt för ett parti som aspirerar på regeringsmakten och statsministerposten, är hon väldigt blek. Jag tror få mindes vad som sagts när talet var över.

Det moderata återtåget

Det är märkligt hur samma förslag tolkas och bemöts olika beroende på vem som lägger dem.

Under valkampanjen i fjol krävde Sverigedemokraterna ett stopp mot "det organiserade tiggeriet". Valaffischer vandaliserades, lokaltrafiken vågade under en tid inte ha budskapet på bussarna eftersom facket ansåg att det utsatte chaufförerna för en ökad risk (då människor kunde tro att chaufförerna stod bakom budskapet). Alla partier tog avstånd. Det fanns inget organiserat tiggeri, fick vi veta.

Sedan gick en tid, Reinfeldt förlorade valet och avgick, och Moderaterna började lägga om kursen i migrations- och integrationspolitiken. Plötsligt kom förslaget att "förbjuda organiserande av tiggeri".

Det som bara några månader tidigare var tabu kunde nu inte bara diskuteras utan skulle förbjudas. Socialdemokraterna lät meddela att förslaget lät "intressant". I förrgår höll den rödgröna regeringen en presskonferens där just utnyttjande av tiggare (tänk koppleri) var ett område som regeringen ville ta krafttag mot. Morgan Johansson medgav att deras förslag inte skilde sig från Moderaternas.

Moderaterna har å sin sida arbetat internt och arbetsgruppen har nu presenterat en hel drös förslag för "stärkt integration i ett öppet Sverige". Beskrivningen av situationen i dag, exempelvis när det handlar om utomeuropeiska invandrares svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden, är egentligen inget annat än ett underkännande av den egna politiken under Alliansens åtta år vid makten.

M vill fortsätta med subventionerade anställningar. De nämner att anställningsformerna behöver bli färre och enklare. Men de problematiserar inte det utnyttjande som i dag förekommer i denna sorts anställningar, eller hur subventionerna snedvrider konkurrensen då vissa företag specialiserar sig på att endast anställa människor med lönebidrag eller annan statlig subvention.

I materialet (PDF) finns många bra förslag, i hög grad sådant som hela tiden har varit allmänborgerliga självklarheter men som under Reinfeldts tid vid makten kom att betraktas som att "fiska i grumliga vatten" och att "närma sig SD". Det är förbluffande hur snabbt förskjutningar i värderingar och uppfattningar kan ske.

Till de bra förslagen hör tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd, krav på försörjning för att få ta hit anhöriga, snabbare avslag vid asylansökan från säkra länder, att asylsökande ska kunna läsa svenska under väntetiden samt skärpta krav på SFI (vi har hört det förut).

Det feministiska ungdomsförbundet Muf är föga oväntat kritiskt mot alla slags skärpningar. Men partiledningen gör bäst i att inte lyssna på Rasmus Törnblom och andra av miljöpartismen besmittade ungmoderater.

Däremot har inte heller Moderaterna någon vettig lösning på hur människor utan minst treårig eftergymnasial utbildning (vilket är 90 procent av alla syrier, 95 procent av alla eritreaner och 97 procent av alla somalier som kommer till Sverige enligt vad de själva uppger) ska bli relevanta på den svenska arbetsmarknaden. M:s svar är subventionerade anställningar. Staten ska alltså betala företag för att de ska anställa.

En sista obesvarad fråga i Moderaternas rapport är hur partiet tror att alla dessa åtgärder ska fungera samtidigt som Sverige har en fortsatt rekordstor tillströmning av asylsökande. Arbetsgruppen konstaterar redan i början av rapporten att  politiken behöver omprövas "då förutsättningarna förändras - 90 000 asylsökande per år är något annat än de 15 000 som sökte för några år sedan". Så det handlar om volymer ändå.

Trots detta konstaterande ingår orden "ett öppet Sverige", alltså en fortsatt generös migrationspolitik, i själva titeln på rapporten. Det slås tidigt fast att M "aldrig" kommer förespråka mindre öppenhet.

Det M sannolikt hoppas på är att lite strängare regler kommer verka som incitament för att minska trycket. Emellertid är detta endast en förhoppning som kan komma att slå in på lite längre sikt eftersom incitamentet att komma till ett land där släkt och andra landsmän finns är större.

Ett argument för fortsatt hög asylinvandring som vi hör både från Moderaterna och regeringen, är att Sverige inte har något val. Vi är dels bundna av konventioner, dels har vi en demografisk utveckling som kräver invandring för att välfärdssamhället ska bestå även i framtiden. Det förstnämnda är inte riktigt sant eftersom Sverige inte är tvunget att ta emot tiotals gånger fler asylsökande än vad exempelvis Finland är. Det handlar om att svenska regler som svenska politiker beslutat om är mer generösa, vilket påverkar incitamentet att söka sig hit. Detta vet rimligen alla. Egentligen.

Det sistnämnda argumentet är ännu falskare. Det är sant att Sverige har en åldrande befolkning, men om det är människor i arbete vi vill ha borde vi väl ha en riktad arbetskraftsinvandring. Inte en invandring av människor utan utbildning och utan relevant yrkeskompetens.

Avslutningsvis bara en kommentar om en väldigt märklig passage i rapporten: rapportförfattarna påstår att Sverige var "ett av världens fattigaste länder" före andra världskriget och att det är en hög invandring som har byggt landets välstånd. Påståendet gränsar till historierevisionism. Tino Sanandaji kommenterade saken på Facebook med att Sverige år 1938 var världens nionde rikaste land av de 60 länder som då ingick i mätningen. Då bestod andelen invandrare av en procent av Sveriges befolkning. I dag är den över 16 procent. Till detta kan läggas att varken Sydkorea eller Japan, två etniskt homogena länder, är direkt fattiga.

Om arbetsgruppens förslag antas av stämman i höst har Moderaterna gjort en cirkelresa och kommit tillbaka ungefär till den position partiet hade 2008. Skillnaden är att asyltrycket är på en helt annan nivå i dag än då och utmaningarna betydligt större.

Vad den reinfeldtska politiken då anses ha uppnått får gärna någon moderat företrädare svara på.

Uppdatering: Under tiden denna bloggpost skrevs märkte jag att länken till rapporten försvann. Jag fick söka upp den på nytt. Nu såg jag varför. Passagen om Sverige som "ett av världens fattigaste länder" före andra världskriget har strukits. Utan att läsaren informeras om det, givetvis.

Och den borgerliga planen är...?

Det var dagarna efter jul. Jag satt framför TV:n, lagom avslappnad efter flera dagars ledighet och god mat på bordet, och kunde knappt tro mina ögon. Vad fan var detta? Allianspartierna hade ingått en överenskommelse som innebar att den gav grönt ljus åt Stefan Löfven att sitta kvar.

Decemberöverenskommelsen är resultatet av en tondöv borgerlighet och en socialdemokrati som likt i fornstora dagar anser sig ha rätt till makten. Ingen, förutom möjligen Socialdemokraterna, gillar DÖ. Och om S förlorar nästa val och den parlamentariska situationen blir snarlik fast med övervikt åt borgerligheten, ska vi inte alls vara säkra på att DÖ kommer hedras av en socialdemokrati som aldrig varit bra förlorare.

Enligt en ny Ipsos-mätning har endast hälften av väljarna en klar bild av vad DÖ innebär. Med tanke på hur mycket som har skrivits om den kan resultatet kanske förvåna. Men jag ser det som ett bevis för hur dåliga regeringen och allianspartierna har varit på att förklara logiken bakom uppgörelsen. I synnerhet bland borgerliga väljare torde den vara synnerligen svårbegriplig.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra säger att Alliansen ska vara "en vass opposition". Hon har i flera framträdanden, senast i partiledardebatten i TV4, upprepat att det inte är Alliansens uppgift att hjälpa Löfven att sitta kvar. Ändå är det just detta DÖ innebär. Alliansen hade kunnat fälla regeringen och ta över regeringsmakten eller gå till nyval. Den valde att ingå en kartell som dels ger en minoritetsregering ökad makt, dels bakbinder de egna riksdagsledamöterna för två mandatperioder framöver. Allt för att bevara den nuvarande migrationspolitiken. Det går inte att förstå en sådan prioritering.

Orsaken till allt detta är förstås Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. I stället för att fundera över varför 5,7 procent hade röstat på SD i valet 2010 och bemöta det missnöje som fanns runt om i landet, tyckte den dåvarande alliansregeringen att det viktigaste var att markera mot SD som parti. Därför ingicks en migrationsöverenskommelse med SD:s huvudmotståndare Miljöpartiet. Detta applåderades av både socialister och liberaler. Hah! Där fick SD så de teg!

Eller inte. I valet 2014 fördubblades SD i storlek igen, och i dag landar partiet på mellan 14 och 19 procent i mätningarna. Även om det är långt kvar till nästa val, allt kan hända och bollen är rund, pekar samtliga opinionsinstitut på att SD fortsätter att växa.

Jag har tidigare hävdat att det inte finns något förutbestämt i en evig tillväxt för SD. Men just nu talar själva samhällsutvecklingen med segregation, bostadsbrist, kris i skolan och ett flyktingmottagande som får kommuner att gå på knäna otvetydigt för fortsatt väljarflykt till SD. I synnerhet som regeringen och allianspartierna förefaller så tagna på sängen av konsekvenserna av sin egen politik.

SD:s växande väljarstöd är ett dilemma för borgerligheten, ty ju fler som säger sig kunna rösta på SD desto mer rumsrent blir det. Vilket lockar ännu fler. Tids nog kommer även avhoppen på tjänstemannanivå och därefter bland riksdagsledamöter att komma. Och har man väl tagit steget över, är man inte särskilt välkommen tillbaka.

Vad är då Alliansens plan? Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning kommer Löfven knappast att sitta kvar som statsminister efter nästa val. Men Alliansen skulle bli ungefär lika vingklippt och bakbunden som regeringen Löfven vid ett maktövertagande. Dess enda förhoppning om att kunna sitta kvar blir i ett sådant läge DÖ. Som har klart bristande stöd hos de egna och knappast lär hållas med entusiasm av sossar i opposition.

Om det är så den borgerliga framtidsplanen ser ut är det inte svårt att förstå den som säger sig ha lagt sin röst på Alliansen för sista gången.

Tillståndet i nationen

Plötsligt händer det. På bara några få dagar har vi fått en rad exempel på det bedrövliga tillståndet i nationen. En ögonblicksbild av hur det ser ut. Deprimerande men samtidigt bekräftande på något sätt.

På söndagen publicerar Expressen en debattartikel på bästa skoltidningsprosa signerad Annie Lööf. I denna upprörs hon över främlingsfientlighet och kräver "mer tolerans och mindre extremism" (tydligen omedveten om att det är hon som står för en extrem migrationspolitik). Lööf blir lite gråtmild och vill "se varje människa för vem hen är" och "sluta dela upp människor i grupper". Det är ett slags försvar för devisen "allt åt alla" hon torgför.

I dag riktar ett antal Luf:are kritik mot den förre integrationsministern Erik Ullenhag för att denne haft mage att ifrågasätta det rimliga i EU-migranters barns rätt till skolgång i Sverige. I Sverige gäller svensk lag, påpekar skribenterna, men tycks bara mena att detta är fallet när det handlar om vissas rättigheter (rätten till boende), inte andras (rätten till sin egen mark).

Luf:arna menar att vi borde se migration "som en möjlighet att lyfta fler ur fattigdom". Det är alltså ett privilegium för svenska skattebetalare att få äran att betala boende och se på när privatpersoners och kommuners mark ockuperas och skräpas ned. Detta, avslutar Luf:arna, är den "stolta liberala linje" som Folkpartiet alltid stått för. Med en sådan tolkning av liberalismen förtjänar FP inga röster, allra minst från liberala väljare.

Det är lite talande att den text som Annie Lööf satt sitt namn under håller ungefär samma nivå som Luf:arnas erbarmliga debattartikel. Det är ingen skillnad mellan ungdomsförbund och toppolitiker längre - och det är tyvärr inte de förstnämnda som har höjt sin nivå.

Samtidigt fortsätter riksmedierna sin kampanj för tiggeriet, senast i dag via ett uppslag i DN. Det handlar om att skapa en allmän opinion för just den "allt åt alla"-idé som vänstergrupper och tyvärr även många inom borgerligheten står för. Resultatet är tämligen effektivt. Avhysningar avbryts och politiker skyndar sig att ta fram tillfälliga boendelösningar i syfte att visa att de "tar ansvar". Samtidigt sprids en vanföreställning om svenska folket som rasistiskt och intolerant.

Som avrundning på dagen fick vi intervjun med Anna Kinberg Batra i SVT:s Partiledaren (med en efterföljande floskelartad chatt). Här dog liksom hoppet en gång till. AKB lindade in sig i väldigt märkliga resonemang i sina desperata försök att försvara Decemberöverenskommelsen, och klarade inte av frågor om ideologi. Inte ens nu när hon under en halvtimmes tid fick möjlighet att både svara på frågor och utveckla sina resonemang kom annat än tomma fraser ur hennes mun.

AKB tycks sakna både personlighet och egna idéer. Maken till flat partiledare har Moderaterna inte haft sedan... ja, jag minns faktiskt inte. Inte ens Bo Lundgren var så här trubbig.

Nigel Farage skulle nog säga att Kinberg Batra har en karisma som en fuktig trasa. Men hon är i gott sällskap i sin allians. Själv undrar jag om de inte skulle göra bäst i att ta namnet Infantino.