Överenskommelsen som sprack men levde vidare ändå

Den 27 december 2014 offentliggjordes Decemberöverenskommelsen, den sexpartiuppgörelse som möjliggjorde för Stefan Löfven att sitta kvar som statsminister och bakband den borgerliga oppositionen i potentiellt sett åtta år framåt.

Uppgörelsens syfte var att ge den minoritetsregering som samlade ett större väljarstöd än en annan möjlig konstellation mer makt genom att tvinga oppositionen att lägga ned rösterna vid en budgetvotering. I praktiken innebar detta att framtida riksdagsledamöter förbjöds att rösta på en borgerlig ekonomisk politik eftersom den skulle riskera att få större stöd än regeringens.

Bisarrt är bara förnamnet. Decemberöverenskommelsen var ett svek mot miljoner borgerliga väljare. Den var hatad och föraktad, och den gjorde det väldigt svårt för de borgerliga partierna att förklara för väljarna varför de inte ville driva igenom en politik som de ansåg var bättre än regeringens. Men DÖ försvarades också av många. Argumentet var alltid detsamma: DÖ är "det minst dåliga alternativet".

Jag köpte aldrig detta argument. Man kan inte skapa odemokratiska karteller så fort ett valresultat ger en komplicerad parlamentarisk situation. Minoritetsregeringar har Sverige haft många gånger förr. Skillnaden nu var att ett parti som ingen vill samarbeta med blev absolut vågmästare i riksdagen. Inte heller detta är emellertid ett argument för att lägga sig platt som opposition. Alliansen får helt enkelt anpassa sig efter det nya parlamentariska läget. Svälja stoltheten. Kompromissa.

Min kritik mot DÖ var enkel: dels måste en regering kunna samla en majoritet för sitt budgetförslag, annars ska den avgå. Löfven lyckades faktiskt inte med detta, vilket utlöste den kris som till slut ledde till DÖ. Dels måste ett politiskt parti alltid kunna föra sina väljares talan. Min främsta kritik handlade alltså inte om att DÖ utestängde SD. Varje enskilt riksdagsparti måste självfallet kunna komma överens med andra partier om vilka de vill samarbeta med och inte. Vänsterpartiet har i decennier varit utestängt från stora blocköverskridande uppgörelser om försvaret, pensionerna och så vidare.

Ironiskt nog var det tack vare allianspartierna och DÖ som Jonas Sjöstedt fick ökat inflytande över budgeten. Beröringsskräcken med SD fick alltså konsekvensen att riksdagens mest socialistiska parti fick mer makt. De borgerliga DÖ-försvararnas krumbukter för att förklara det sunda i detta var ett skådespel som få andra.

Under nio månader spelade Alliansen ett slags demokratisk luftgitarr i opposition. Den kritiserade regeringen, kallade dess budget för "farlig för Sverige" – och släppte sedan igenom den genom att lägga ned sina röster. När en oppositionsledare varnar för "kaos" om det egna budgetförslaget skulle vinna i riksdagen undrar man lite vad en röst egentligen är värd.

DÖ föll tack vare att Kristdemokraterna röstade bort den på sitt riksting. För detta bör alla borgerliga väljare vara dem tacksamma. I praktiken lever emellertid DÖ vidare så länge allianspartierna vägrar lägga en gemensam budgetmotion i riksdagen.

Det positiva i nuläget är att regeringen inte behöver Vänsterpartiets stöd för att få igenom sin budget längre. Det betyder ett potentiellt sett minskat inflytande för Jonas Sjöstedt. Det negativa är att det inte lär bli något regeringsskifte förrän tidigast 2018.

Vem vet hur mycket jävelskap Löfven, Romson och Fridolin har hunnit ställa till med då.

Se även:
SVT:s dokumentär Uppgörelsen

Regeringen skiter i svenska folket

Jag skrev inför riksdagsvalet att jag inte var särskilt rädd för ett Sverige med Stefan Löfven som statsminister. Han har inte framstått som en extremist utan tvärtom en politiker med fötterna på jorden. Socialdemokrat, ja, men det finns bättre och sämre sossar. Jag fick intrycket av att Löfven tillhörde den första kategorin.

I dag har jag en mindre smickrande bild av honom, både som politiker och statsminister. Det är sant att han kom till makten i ett allt annat än gynnsamt läge. Både parlamentariskt och ekonomiskt. Hans regeringspartner, det tillväxtfientliga och utopiska Miljöpartiet, är inte direkt ett drömsällskap för en person med bakgrund i den svenska industrin. Men Löfven gjorde inga seriösa försök att skapa en annan regeringskonstellation, och som statsminister för han nu en politik som riskerar att skada Sverige för decennier framöver.

Redan efter ett års rödgrönt maktinnehav ser vi hur allt håller på att rämna. Asyltrycket på Sverige är nu så massivt att statsministern kallar situationen för "exceptionell", SKL varnar för att det behövs stora skattehöjningar för att klara välfärden framöver och Migrationsverket förbereder tältläger för asylsökande. Det mest alarmerande med hela situationen är att ingen kan slå fast att den är tillfällig. Det exceptionella riskerar att bli ett normalläge ganska snart.

I Löfvens Sverige har äganderätten upphört att existera när migranter kan flytta in på tomter och i sommarstugor utan att myndigheterna förmår agera. I Löfvens Sverige får vi vänja oss vid tanken på att offentliga lokaler förvandlas till asylboenden och att tältläger för asylsökande slås upp på fält och i skogar.

Mycket av det vi nu upplever är ett arv från Fredrik Reinfeldt. Grunden för dagens situation lades av alliansregeringarna. Löfven ärvde denna politik och har på ett ynka år lyckats förvärra situationen så dramatiskt att han vid en presskonferens hävdar att Sverige befinner sig i en krissituation. Någon omprövning av migrationspolitiken står däremot inte på agendan.

Detta betyder att regeringen just nu gör en väldigt tydlig prioritering: asylpolitiken går före allting annat. I klarspråk betyder det att regeringen, faktiskt, ger blanka fan i svenska folket. Svenska skattebetalare är inte vatten värda.

Vi vet vad det betyder. Sjuk- och äldrevården kommer gå på knäna. Resultaten i skolan kommer att försämras. Situationen på bostadsmarknaden kommer att allvarligt förvärras, inte minst för låginkomsttagare och unga. Kostnaderna ute i kommunerna kommer att skena när tiotusentals människor fastnar i ekonomiskt utanförskap. Vi vet allt detta. Och som tack kommer svenska folket tvingas betala högre skatter för att försörja en rekordstor del av befolkningen som inte är och aldrig kommer att bli självförsörjande.

Situationen är ohållbar. Men just nu finns inget samlat alternativ till denna politik. Även om DÖ tack och lov har fallit, saknas en gemensam alliansbudget att fälla regeringens budget med. På det migrationspolitiska området har dessutom Centerpartiet betydligt mer gemensamt med regeringen och utopisterna i MP än med övriga allianskollegor. Det är därför inte självklart vilken migrationspolitik som en ny alliansregering skulle föra.

Vi kan därför sluta oss till att eländet kommer att fortsätta. Precis som tidigare skulle jag därför uppmana alla att se om sitt hus. Det kommer att bli värre. Mycket värre.

Läs även:
Fnordspotting

DÖ är död - Sverige har en opposition igen

Oväntat men väldigt glädjande. Så kan beslutet på Kristdemokraternas riksting att KD ska utträda ur Decemberöverenskommelsen beskrivas.

Ebba Busch Thor utmålas som en förlorare i medierna, men hon såg inte alls särskilt nedstämd ut efteråt. Hennes försvar av DÖ var hela tiden ljummet och hon öppnade faktiskt upp för ett nederlag i frågan i förväg. Anna Kinberg Batra såg snarast lättad ut när hon leende berättade att hon och partistyrelsen konstaterar att DÖ är upphävd även för Moderaterna (det ska bli intressant att se de ivrigaste DÖ-försvararna från moderat håll nu).

Nu under kvällen har även övriga borgerliga partiledare konstaterat att överenskommelsen är död. Den deal mellan regeringen och Alliansen som skulle hålla till 2022 höll alltså i ungefär 10 månader. Jag undrar om inte alliansledarna egentligen tycker att det är rätt skönt att kunna ta av sig tvångströjan.

Nu varnas för "kaos". Men på kort sikt lär ingenting hända. Allianspartierna kommer lägga varsin budgetmotion och rösta för den. Regeringens budgetproposition kommer därför röstas igenom. Däremot kan det hända saker redan under 2016 förutsatt att Alliansen vill stärka sitt ekonomiska samarbete igen. Eller så väntar de borgerliga till nästa val.

Bara att de nu åter blir en opposition med reell makt kommer att ha en viktig psykologisk effekt både på dem själva och på den regering som åter får känna osäkerhet inför varje budgetomröstning.

Det antidemokratiska påfundet DÖ är skjutet i sank. Det kristdemokratiska fotfolket öppnade för detta genom sitt beslut. Det ska de ha all cred för. Övriga allianspartiers snabba reaktion att följa efter kan däremot göra opinionsvinsten för KD närmast obefintlig.

DÖ under press

Kristdemokraterna håller riksting med början i morgon. Decemberöverenskommelsen är en av frågorna som kommer att diskuteras. Förmodligen i heta replikväxlingar. Det finns nämligen ett växande missnöje inom KD med DÖ.

Ett flertal KD-distrikt kräver att partiet lämnar DÖ. Det skulle betyda att KD som enda alliansparti står utanför överenskommelsen. I praktiken är det inte säkert att det betyder så mycket eftersom allianspartierna nu och fram till valåret kommer lägga separata budgetar. Däremot skulle KD, kalkylerar säkert vissa kritiker, kunna tjäna på att inte endast Sverigedemokraterna är det enda oppositionspartiet. Om man ska gå efter reaktionerna i sociala medier är många borgerliga beredda att proteströsta på KD om partiet lämnar DÖ.

Jag är tveksam till hur stor effekt det skulle få - både i realpolitiken fram till valet och för KD i nästa val, när det än blir. Ändå är det synnerligen hälsosamt att diskussionen förs, att fotfolket är upprörda och att det finns partister som är beredda att trotsa partilinjen så här öppet. Detta motstånd lär inte räcka - men det är sunt.

Om KD lämnar DÖ hotar nyval, menar Jan Björklund. Jag tror inte att vare sig KD eller FP önskar ett nyval. Jag tror inte någon i Alliansen önskar det. Inte just nu. Det skulle betyda att Anna Kinberg Batra blir statsministerkandidat. Hon är den ende partiledaren vid sidan om Åsa Romson som får Stefan Löfven att framstå i god dager.

Framför allt tror jag att allianspartierna är måttligt intresserade av att ta över landet i ett läge när asyltrycket håller på att spränga alla vallar, när Migrationsverket sägs skriva upp årsprognosen till 150 000 asylsökande (vilket innebär en fördubbling) och när sjukskrivningarna ökar lavinartat.

Någon som är avundsjuk på Löfvens jobb just nu? Skulle inte tro det.

DÖ bakbinder de folkvalda

"De argaste kritikerna har fel. Demokratiskt är [Decemberöverenskommelsen] fullt försvarbar. De folkvalda är fria att använda sina röster som de vill."

DN:s ledarredaktion har gång efter annan försvarat DÖ. Den är det minst dåliga alternativet, har det hävdats. Sverige måste kunna regeras. SD har hållit riksdagen som gisslan. Och så vidare. Jag har tidigare argumenterat för varför Alliansen nu snarare än senare bör sätta sig ned och förhandla med SD, så jag behöver inte göra det igen.

Däremot är DN:s påstående att överenskommelsen är försvarbar eftersom "de folkvalda är fria att använda sina röster som de vill" ett ytterst märkligt påstående. Det är ju just det de inte är! DÖ binder upp riksdagsledamöterna för sex av riksdagens partier i åtta år framåt. De får alltså inte alls rösta som de vill.

Att följa partilinjen är visserligen alltid en grundregel i riksdagens omröstningar, men det ovanliga här är att en blocköverskridande överenskommelse talar om hur framtida riksdagsledamöter, oavsett om de sitter i riksdagen nu eller ej, ska rösta i voteringar om två, fyra eller sex år. DÖ sträcker sig fram till 2022.

Gårdagens budgetomröstning föregicks av en fem timmar lång charad. I fem timmar debatterades budgetalternativen. Alliansföreträdare kritiserade regeringens ekonomiska politik i hårda ordalag. Och sedan gav de den sitt passiva stöd genom att inte rösta på sin egen politik.

Detta blir inte bara obegripligt för väljarna. Det blir själva antitesen till det som alla säger sig vilja göra, nämligen "ta ansvar för Sverige".

Och så beklagar sig politikerna över att förtroendet för dem sjunker...

I dag upphörde Alliansen att vara opposition

Dagens budgetomröstning i riksdagen blev historisk. Alliansen, landets så kallade opposition, lade ned sina röster. De borgerliga partierna röstade inte på sin egen budget. Detta betyder att den rödgröna regeringens vårändringsbudget nu gäller.

Endast två borgerliga ledamöter, Anders Hansson och Finn Bengtsson, röstade för alliansbudgeten. Det blev alltså inget större moderat uppror mot Decemberöverenskommelsen i kammaren.

Regeringen är glad. Aftonbladets ledarredaktion är glad. Anna Kinberg Batra är glad. Borgerliga väljare och alla som tycker att det är bra om ett land har en aktiv opposition som röstar för sin egen politik i kammaren har mindre anledning att känna glädje i dag.

Detta är en skammens dag. En dag som borde få alla borgerliga riksdagsledamöter att rodna. Att skämmas.

Det enda positiva med dagens omröstning är möjligen att regeringen från och med nu inte kan skylla det fallande väljarstödet på något annat än sin egen politik. Ty nu har den rödgröna budgeten röstats igenom i riksdagen. Nu kan skatte- och bidragshöjarpolitiken börja. Med oppositionens passiva stöd.

Hur länge ska Alliansen vänta?

Stefan Löfven leder en regering som sitter kvar endast för att oppositionen tillåter det. Den lägger förslag som innebär högre skatter för vanligt folk, den har inga svar på hur skolkrisen ska lösas, hur den akuta bostadsbristen ska bemötas och den vill upprätthålla en havererad migrations- och integrationspolitik.

Som Ivar Arpi konstaterar i SvD måste situationen i svensk politik te sig fullständigt obegriplig för den som betraktar Sverige utifrån. Den rödgröna regeringen regerar landet på oppositionens budget. Den borgerliga oppositionen kan enligt en blocköverskridande överenskommelse inte rösta på sin egen budget eftersom den då kan riskera att vinna ännu en gång. Därför ska den lägga ned sina röster.

I stället för att försöka få igenom sin politik ägnar oppositionen sig åt att göra så kallade tillkännagivanden i riksdagen - som regeringen kan strunta i. I dessa tillkännagivanden samarbetar Alliansen med Sverigedemokraterna, det parti man absolut inte vill ha något samröre med.

Så ser svensk politik ut just nu. Det upprörande är att den här absurda situationen inte skulle ha behövt uppstå om oppositionen bara släppt sin beröringsskräck till SD och satt sig ned vid förhandlingsbordet efter valet. Varför vänta? Det kommer knappast bli lättare efter nästa val.

Anna Kinberg Batra hoppas uppenbarligen att Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet ska köra landet i diket fullständigt och att besvikna S-väljare ska gå över blockgränsen. Helst till M. Detta är ett vågspel. För vad händer om de besvikna S-väljarna inte går till M utan i stället till SD?

En fortsatt SD-tillväxt är trolig eftersom just de frågor som lockar väljare till partiet - asylinvandringen, segregationen, kommuners växande svårigheter att finansiera kärnområdena i välfärden - ser ut att öka i både betydelse och allvar.

Näringslivet vill se ett slut på Decemberöverenskommelsen. Alliansens egna väljare vill se ett samarbete med SD. Argumentet mot ett sådant har varit att partierna står för långt ifrån varandra. Men man ska minnas att Alliansen faktiskt regerade i åtta år på en kvartett bestående av ett parti som vill kvotera föräldraförsäkringen, ett som vill ha vårdnadsbidrag, ett som vill gå med i Nato, två som absolut inte vill gå med i Nato, ett som vill bygga ut kärnkraften, ett som vill avskaffa kärnkraften och så vidare. Och ändå fungerade det. Det kallas att kompromissa.

Om ett samarbete med SD, som kan se ut på lite olika sätt, inte kommer till stånd, riskerar Alliansen att behöva tampas med ett SD i 20-procentsklassen 2018. Frågan är vad alliansledarna har för plan då.

Och den borgerliga planen är...?

Det var dagarna efter jul. Jag satt framför TV:n, lagom avslappnad efter flera dagars ledighet och god mat på bordet, och kunde knappt tro mina ögon. Vad fan var detta? Allianspartierna hade ingått en överenskommelse som innebar att den gav grönt ljus åt Stefan Löfven att sitta kvar.

Decemberöverenskommelsen är resultatet av en tondöv borgerlighet och en socialdemokrati som likt i fornstora dagar anser sig ha rätt till makten. Ingen, förutom möjligen Socialdemokraterna, gillar DÖ. Och om S förlorar nästa val och den parlamentariska situationen blir snarlik fast med övervikt åt borgerligheten, ska vi inte alls vara säkra på att DÖ kommer hedras av en socialdemokrati som aldrig varit bra förlorare.

Enligt en ny Ipsos-mätning har endast hälften av väljarna en klar bild av vad DÖ innebär. Med tanke på hur mycket som har skrivits om den kan resultatet kanske förvåna. Men jag ser det som ett bevis för hur dåliga regeringen och allianspartierna har varit på att förklara logiken bakom uppgörelsen. I synnerhet bland borgerliga väljare torde den vara synnerligen svårbegriplig.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra säger att Alliansen ska vara "en vass opposition". Hon har i flera framträdanden, senast i partiledardebatten i TV4, upprepat att det inte är Alliansens uppgift att hjälpa Löfven att sitta kvar. Ändå är det just detta DÖ innebär. Alliansen hade kunnat fälla regeringen och ta över regeringsmakten eller gå till nyval. Den valde att ingå en kartell som dels ger en minoritetsregering ökad makt, dels bakbinder de egna riksdagsledamöterna för två mandatperioder framöver. Allt för att bevara den nuvarande migrationspolitiken. Det går inte att förstå en sådan prioritering.

Orsaken till allt detta är förstås Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. I stället för att fundera över varför 5,7 procent hade röstat på SD i valet 2010 och bemöta det missnöje som fanns runt om i landet, tyckte den dåvarande alliansregeringen att det viktigaste var att markera mot SD som parti. Därför ingicks en migrationsöverenskommelse med SD:s huvudmotståndare Miljöpartiet. Detta applåderades av både socialister och liberaler. Hah! Där fick SD så de teg!

Eller inte. I valet 2014 fördubblades SD i storlek igen, och i dag landar partiet på mellan 14 och 19 procent i mätningarna. Även om det är långt kvar till nästa val, allt kan hända och bollen är rund, pekar samtliga opinionsinstitut på att SD fortsätter att växa.

Jag har tidigare hävdat att det inte finns något förutbestämt i en evig tillväxt för SD. Men just nu talar själva samhällsutvecklingen med segregation, bostadsbrist, kris i skolan och ett flyktingmottagande som får kommuner att gå på knäna otvetydigt för fortsatt väljarflykt till SD. I synnerhet som regeringen och allianspartierna förefaller så tagna på sängen av konsekvenserna av sin egen politik.

SD:s växande väljarstöd är ett dilemma för borgerligheten, ty ju fler som säger sig kunna rösta på SD desto mer rumsrent blir det. Vilket lockar ännu fler. Tids nog kommer även avhoppen på tjänstemannanivå och därefter bland riksdagsledamöter att komma. Och har man väl tagit steget över, är man inte särskilt välkommen tillbaka.

Vad är då Alliansens plan? Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning kommer Löfven knappast att sitta kvar som statsminister efter nästa val. Men Alliansen skulle bli ungefär lika vingklippt och bakbunden som regeringen Löfven vid ett maktövertagande. Dess enda förhoppning om att kunna sitta kvar blir i ett sådant läge DÖ. Som har klart bristande stöd hos de egna och knappast lär hållas med entusiasm av sossar i opposition.

Om det är så den borgerliga framtidsplanen ser ut är det inte svårt att förstå den som säger sig ha lagt sin röst på Alliansen för sista gången.

När släpps SD in i värmen?

Att behandla Sverigedemokraterna som luft var länge ett sätt som företräddes framför allt av vänstern. Vänsterpartiet sade sig vara stolt över att våga vägra debatten med partiet. Tesen var att om SD inte fick uppmärksamhet, skulle de heller inte växa i popularitet.

Försöken att tiga ihjäl SD misslyckades. Då vidtog nästa strategi: ta debatten. Problemet här var att medan SD:s företrädare var lugna, lät motståndarna alltför ofta känslorna ta överhanden. Såväl Erik Ullenhag som Maud Olofsson blev tilltufsade i debatter med SD. Och partiet fortsatte växa. Hela det politiska etablissemanget lyckades på något outgrundligt vis missa symptomen till SD:s tillväxt två val i rad.

Svaret på den sverigedemokratiska framgången i senaste valet blev i stället en panikuppgörelse, den så kallade Decemberöverenskommelsen. Den signalerar en fortsatt vägran att inse att det politiska landskapet har förändrats och förmodligen inte kommer bli vad det en gång var. Oförmågan att se detta resulterade i en uppgörelse som gör de borgerligas egna väljare fly förbannade.

Det mullrar nämligen i de borgerliga leden. DÖ blir alltmer impopulär, och det finns nu en öppen opposition mot den inom Moderaterna. Denna uppstudsighet är ovanlig i den annars så lydiga och välkammade partipolitiken. Risken för alliansledarna är att den sprids. Inte bara borgerliga kärnväljare är förbannade, näringslivet rasar också. Sju av tio näringslivstoppar vill skrota DÖ.

Som grädde på moset rämnar väljarstödet för att isolera SD i riksdagen. Bland de borgerliga väljarna vill 6 av 10 KD-väljare, 5 av 10 C-väljare och 5,5 av 10 M-väljare samarbeta med SD i frågor där partierna har liknande uppfattningar. Endast folkpartister är klart mer negativa.

Vi börjar således närma oss något slags kritiskt läge när politikerna måste börja lyssna, när oppositionen måste börja agera som en opposition och när SD måste bli en del av ett förhandlings- och sedan regeringsunderlag.

Ty om SD fortsätter att växa, vilket finns skäl att anta att de kommer göra eftersom de frågor som lockar väljare till partiet misskötts så fruktansvärt, har en blivande moderat statsminister bara två alternativ: bygg en regering med stöd av SD eller bilda en blocköverskridande regering med MP och passivt stöd av S. En sådan vänstergir är inte trolig. Å andra sidan blir det svårt att få in FP i en SD-stödd regering.

En alliansregering med stöd av SD är ett mardrömsscenario för de rödgröna. De kommer att skrika sig hesa över vilket svek Alliansen gjort sig skyldig till. Men politiska partier har först och främst ett ansvar gentemot sina egna väljare.

Inte ens en robotlik Anna Kinberg Batra kan rimligen ignorera sina väljare hur länge som helst. Först ut att dö, måste vara DÖ.

Ett förvirrat M med några ljuspunkter

Några nedslag innan det bär av till Berlin.

Moderaterna vill nu, plötsligt, förbjuda "organisering av tiggeri". Det som för bara några månader inte fanns, ska nu alltså förbjudas. Det krävs inte mer än ett någorlunda måttligt förstånd för att begripa varför Moderaterna lägger detta förslag just nu.

Så sent som i går kom SVT med nyheten att antalet tiggare fördubblats i Sverige på ett år. Folk börjar ledsna. Och SD är det enda parti som tar tydligt ställning mot tiggeriet. Alltfler gammelmoderater sneglar på SD, som går som på räls i opinionen. Det börjar kanske gå upp ett och annat ljus i det annars så nedsläckta moderata hjärnkontoret. Till och med Socialdemokraterna kallar förslaget "intressant".

Det är positivt att Moderaterna nu, om än yrvaket, har börjat se att äganderätten måste helgas, att markägare inte ska få hamna i kläm när deras mark ockuperas och skräpas ned. Avhysningar måste kunna gå snabbare.

Sedan har vi Decemberöverenskommelsen, som väcker vrede inom Moderaterna ute i landet. Enskilda riksdagsledamöter känner sig inte bundna av DÖ och kommer rösta för Alliansens budgetförslag.

Förutsatt att det nu ens kommer läggas ett sådant. Ett sätt att undvika diskussionen helt och hållet vore att varje alliansparti lägger sin egen budgetmotion. Då kan alla moderata riksdagsledamöter med gott samvete rösta på sitt eget partis motion och därmed undkomma svekdebatten. Åtminstone tillfälligt.

Moderaterna är ett parti utan riktning och mål. Det kan inte vara lätt att vara moderatväljare just nu.