När släpps SD in i värmen?

Att behandla Sverigedemokraterna som luft var länge ett sätt som företräddes framför allt av vänstern. Vänsterpartiet sade sig vara stolt över att våga vägra debatten med partiet. Tesen var att om SD inte fick uppmärksamhet, skulle de heller inte växa i popularitet.

Försöken att tiga ihjäl SD misslyckades. Då vidtog nästa strategi: ta debatten. Problemet här var att medan SD:s företrädare var lugna, lät motståndarna alltför ofta känslorna ta överhanden. Såväl Erik Ullenhag som Maud Olofsson blev tilltufsade i debatter med SD. Och partiet fortsatte växa. Hela det politiska etablissemanget lyckades på något outgrundligt vis missa symptomen till SD:s tillväxt två val i rad.

Svaret på den sverigedemokratiska framgången i senaste valet blev i stället en panikuppgörelse, den så kallade Decemberöverenskommelsen. Den signalerar en fortsatt vägran att inse att det politiska landskapet har förändrats och förmodligen inte kommer bli vad det en gång var. Oförmågan att se detta resulterade i en uppgörelse som gör de borgerligas egna väljare fly förbannade.

Det mullrar nämligen i de borgerliga leden. DÖ blir alltmer impopulär, och det finns nu en öppen opposition mot den inom Moderaterna. Denna uppstudsighet är ovanlig i den annars så lydiga och välkammade partipolitiken. Risken för alliansledarna är att den sprids. Inte bara borgerliga kärnväljare är förbannade, näringslivet rasar också. Sju av tio näringslivstoppar vill skrota DÖ.

Som grädde på moset rämnar väljarstödet för att isolera SD i riksdagen. Bland de borgerliga väljarna vill 6 av 10 KD-väljare, 5 av 10 C-väljare och 5,5 av 10 M-väljare samarbeta med SD i frågor där partierna har liknande uppfattningar. Endast folkpartister är klart mer negativa.

Vi börjar således närma oss något slags kritiskt läge när politikerna måste börja lyssna, när oppositionen måste börja agera som en opposition och när SD måste bli en del av ett förhandlings- och sedan regeringsunderlag.

Ty om SD fortsätter att växa, vilket finns skäl att anta att de kommer göra eftersom de frågor som lockar väljare till partiet misskötts så fruktansvärt, har en blivande moderat statsminister bara två alternativ: bygg en regering med stöd av SD eller bilda en blocköverskridande regering med MP och passivt stöd av S. En sådan vänstergir är inte trolig. Å andra sidan blir det svårt att få in FP i en SD-stödd regering.

En alliansregering med stöd av SD är ett mardrömsscenario för de rödgröna. De kommer att skrika sig hesa över vilket svek Alliansen gjort sig skyldig till. Men politiska partier har först och främst ett ansvar gentemot sina egna väljare.

Inte ens en robotlik Anna Kinberg Batra kan rimligen ignorera sina väljare hur länge som helst. Först ut att dö, måste vara DÖ.