Rätt ska vara rätt

En känsla av förvirring infinner sig när det inte är en borgerlig alliansregering utan en rödgrön regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet som skärper asylpolitiken, förbjuder terrorresor och ser över två tredjedelsprincipen vid frigivning.

Lite märkligt känns det. Trots att den sittande regeringen förmodligen är unik i sin inkompetens tar den ändå vissa steg i rätt riktning. Steg som Alliansen under Reinfeldts ledning inte tog under sina åtta år. Den rensar upp en del galenskaper som funnits alltför länge.

Diskussionen om det orimliga i tvåtredjedelsprincipen tog fart när den så kallade Hagamannen släpptes ut efter att ha avtjänat 9 av de 14 år han dömts till. Trots att Kriminalvården bedömde återfallsrisken som hög.

Nu tillsätts äntligen en utredning för att se över regelverket. Detta erkännande måste vi ge Löfvens regering. Den har faktiskt gjort en del som Alliansen aldrig tog tag i.

Det nya Sverige

Det hävdas ofta, inte minst från folkpartistiskt och vänsterhåll, att vi ska vara tacksamma för att vi fötts i Sverige. Vi som fötts här har haft tur, sägs det (detta används i sin tur som ett argument för att alla som vill måste få komma hit och få samma tur som vi).

Och visst kan man inte bestämma var man ska födas någonstans. Men det är knappast tur som gör att Sverige är ett bättre land att leva i än exempelvis Somalia. Det är inte tur som bygger demokrati, rättssäkerhet, fungerande institutioner och respekt för mänskliga rättigheter.

Tyvärr håller mycket av det som är och varit bra med Sverige (vilket är långt ifrån allt) på att raseras. En del förstörs i EU-statens växande maktprojekt, däribland offentlighetsprincipen och möjligheten att utkräva ansvar. Annat lyckas svenska politiker utmärkt med att förstöra själva. Politiska beslut får konsekvenser, ibland oanade sådana, men detsamma gäller för icke-beslut. Att inte göra någonting åt gamla system i en ny tid kan få katastrofala följder. Det är den sortens konsekvenser vi nu bevittnar.

Bostadsmarknaden har länge varit en fråga som diskuterats men där status quo tillåtits råda. Prisregleringen består, det tar för lång tid att bygga och det är för dyrt. Ingen, varken höger eller vänster, verkar vilja ha en fungerande marknad. Någon annan slutsats går knappast att dra eftersom de trots den växande krisen på hyresrättsmarknaden (vars marknadsmekanismer helt är satta ur spel) inte vill röra heliga kor.

I brist på en fungerande hyresmarknad uppstår såklart alternativ som människor söker sig i brist på annat. Vi ser ockerhyror i andra och tredje hand. Ett ökat antal bedrägerier som drabbar unga och desperata. Försäljning av förstahandskontrakt. Och nu, när marknaden för svarta hyreskontrakt alltmer tagits över av kriminella, även mord. Detta är en direkt konsekvens av politiska beslut och icke-beslut.

En annan fråga är arbetsmarknadspolitiken. Sverige är i dag ett extremt utbildningsfokuserat samhälle. Det krävs i dag gymnasie- och eftergymnasial utbildning till i stort sett alla arbeten. Tiden när den skoltrötte kunde hoppa av efter högstadiet och ta ett jobb på ICA, det lokala bageriet eller på verkstaden är förbi. Jag tittade i en katalog över vuxenutbildningar för en tid sedan och såg något som verkade vara ett skämt men givetvis inte var det eftersom det fanns i katalogen: en utbildning för kassörskor på Coop/ICA/Willys. De jobb som gick att få när man pluggade på gymnasiet är alltså på väg i en riktning där det kommer krävas "särskild kompetens".

Denna utveckling innebär, precis som bostadspolitiken, en uppdelning i ett inside- och outside-lag. För den som har en utbildning och får ett jobb ger anställningstryggheten ett skydd mot att få sparken och kraven på en särskild utbildning gallrar ut konkurrensen. Men för den som inte passar in i denna mall, har vägen till ett arbete förmodligen aldrig varit så lång som nu.

En tredje fråga är asyl- och migrationspolitiken. Alliansen och de rödgröna partierna har enats om världens förmodligen mest generösa politik på detta område. Detta beslut innebär att fler söker sig till Sverige än till andra jämförbara länder - vi tar alltså emot tiotals gånger fler asylsökande än våra grannländer.

De partier som fattat detta konsensusbeslut har emellertid inte tänkt på hur mottagandet av ett rekordstort antal människor ska kunna fungera, hur de ska kunna få en bostad när bostadsmarknaden ser ut som den gör i beskrivningen ovan eller hur de ska kunna få ett jobb när de saknar utbildning och/eller relevanta kompetens. Alla invändningar mot den katastrofalt korttänkta politiken bemöts med floskler och nyspråk. Stefan Löfven kallade det asylpolitiska haveriet för "en liten ansträngning" i den senaste TV-sända partiledardebatten.

Svensk politik behöver en omorientering. De senaste 15 åren har politiker från alla partier under nästan skrämmande bred enighet tittat på kartan, enats om vilken väg de ska ta och kört rakt i diket utan att lära sig ett dugg av misstaget. Beteendet går nästan att jämföra med en tävling på en velodrom där den som leder täten svänger höger i stället för vänster vid nästa kurva - och alla andra följer efter med givna konsekvenser.

Tillsammans bildar ovanstående tre frågor en förödande situation för både samhället och ett växande antal individer. Dessa människor får aldrig chansen. De släpps aldrig in. Så bygger vi ett permanent utanförskap med bidragsberoende, kriminalitet och hopplöshet.

Välkommen till det nya Sverige. Det som politikerna skapade. Tillsammans.

Läs även:
Fnordspotting, Per Gudmundson

Regeringens halvmesyr om tiggeriet

Traineeregeringen höll i dag presskonferens på vilken den presenterade ett åtgärdspaket för utsatta EU-medborgare som vistas i Sverige.

Justitieminister Morgan Johansson deltog, och det gjorde intressant nog även jämställdhetsministern Åsa Regnér, som är samordnande, och demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke. Deras närvaro ger en fingervisning om hur regeringen ser på tiggeriet.

I korthet går förslagen ut på att underlätta avhysningar av olovliga bosättningar, bekämpa dem som utnyttjar tiggare samt skydda EU-migranterna mot våld och trakasserier.

Det är bra att regeringen har förstått att vi inte kan ha en situation där privat och kommunal mark ockuperas av människor som slår upp läger, skräpar ned och skickar räkningen till markägaren. Det är också positivt att den har insett att det de facto förekommer tvång och kriminell verksamhet bland tiggarna (vilket TV4:s Kalla fakta kunder avslöja för några veckor sedan), något som tidigare varit tabu att hävda. Morgan Johansson hävdar att "det är så här kapitalism fungerar". Att människor utnyttjas, alltså. OK...?

Däremot är frågan vad regeringen tror ska komma ur den arbetsgrupp som ska bildas mellan Sverige och Rumänien. På presskonferensen framkom att Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill hjälpa Rumänien att bli en välfärdsstat (traineeregeringen on a mission).

Att många romer har sämre förutsättningar att klara sig än många andra i Rumänien är nog ingen överdrift. Men att skylla hela situationen på diskriminering är att göra det lite väl enkelt för sig. Det har nämligen framkommit att romer som tigger i Sverige själva har tagit sina barn ur skolan för att ta med dem hit för att tigga. Dessa barn bor nu under förfärliga förhållanden tack vare deras föräldrars beslut.

Så länge det är tillåtet att tigga, så länge mat och husrum erbjuds med skattebetalarnas pengar och så länge myndigheter ser mellan fingrarna när tältläger sätts upp, kommer det förstås även fortsättningsvis komma många till Sverige för att tigga. Det är inte så konstigt. Min förhoppning är att regeringen åtminstone lyckas skynda på avhysningarna så att oskyldiga markägare inte ska behöva vänta i månader på att få tillgång till sin egendom igen.

Antalet tiggare kommer sannolikt mattas av rena marknadsskäl. När de blir för många, tjänar de för lite. Dessutom finns risken att folk börjar ledsna och av det skälet ger mindre pengar.

Men om regeringen tror att ovanstående förslag i "åtgärdspaketet" kommer lösa situationen, talar den i nattmössan. Det vore i och för sig inte första gången.

Tidigare bloggat:
Incitament i tiggeripolitiken
Tiggeriförbud eller inte

DÖ bakbinder de folkvalda

"De argaste kritikerna har fel. Demokratiskt är [Decemberöverenskommelsen] fullt försvarbar. De folkvalda är fria att använda sina röster som de vill."

DN:s ledarredaktion har gång efter annan försvarat DÖ. Den är det minst dåliga alternativet, har det hävdats. Sverige måste kunna regeras. SD har hållit riksdagen som gisslan. Och så vidare. Jag har tidigare argumenterat för varför Alliansen nu snarare än senare bör sätta sig ned och förhandla med SD, så jag behöver inte göra det igen.

Däremot är DN:s påstående att överenskommelsen är försvarbar eftersom "de folkvalda är fria att använda sina röster som de vill" ett ytterst märkligt påstående. Det är ju just det de inte är! DÖ binder upp riksdagsledamöterna för sex av riksdagens partier i åtta år framåt. De får alltså inte alls rösta som de vill.

Att följa partilinjen är visserligen alltid en grundregel i riksdagens omröstningar, men det ovanliga här är att en blocköverskridande överenskommelse talar om hur framtida riksdagsledamöter, oavsett om de sitter i riksdagen nu eller ej, ska rösta i voteringar om två, fyra eller sex år. DÖ sträcker sig fram till 2022.

Gårdagens budgetomröstning föregicks av en fem timmar lång charad. I fem timmar debatterades budgetalternativen. Alliansföreträdare kritiserade regeringens ekonomiska politik i hårda ordalag. Och sedan gav de den sitt passiva stöd genom att inte rösta på sin egen politik.

Detta blir inte bara obegripligt för väljarna. Det blir själva antitesen till det som alla säger sig vilja göra, nämligen "ta ansvar för Sverige".

Och så beklagar sig politikerna över att förtroendet för dem sjunker...

I oordnad reträtt

Enligt en Demoskopmätning beställd av Den Nya Välfärden anser 58 procent att invandringen till Sverige är för stor. Endast 8 procent svarar att den är för liten. 34 procent anser att den varken är för stor eller för liten.

Med dessa färska siffror som utgångspunkt går det att ställa en rad frågor. Även om begreppet "invandring" är brett och spänner över allt från kärleksinvandrare och arbetskraftsinvandrare till ekonomiska lycksökare och flyktingar, krävs ingen livlig fantasi för att förstå att många sannolikt tänker på flykting- och asylinvandring när de svarar på frågan. Det är den invandringen som dominerar all invandringsdebatt just nu, och av synnerligen goda skäl.

Vilket för oss till den brännande punkten: 87 procent av Sveriges folkvalda vill upprätthålla dagens nivåer i asylmottagandet alternativt utöka dem. De går i osedvanligt dålig takt med sina egna väljare. Moderaternas väljare vill minska. Kristdemokraternas likaså. Även bland socialdemokratiska väljare är stödet för en minskad invandring större än för en ökad.

Endast bland Miljöpartiets väljare finns en majoritet för ökad invandring. Händelsevis är det just detta parti som under de senaste fem åren fått diktera svensk migrationspolitik. Det är en smula anmärkningsvärt att ett litet extremistparti får styra och ställa på det här viset. Det beror förstås inte på att MP varit särskilt duktiga utan på feghet från övriga partier. I synnerhet de borgerliga, som under Reinfeldts statsministertid fullständigt föll till föga för vänsterns problembeskrivning.

Konsekvenserna av de senaste årens svängdörrspolitik på migrationsområdet, omhändertagandelinje i mottagandet och oförmåga att genomföra reformer för att åtminstone underlätta integrationen på bostads- och arbetsmarknaden ser vi nu. Ett tydligt exempel som vi säkert kommer få höra fler av under de kommande åren är Majorna-Linné i Göteborg. Där har stadsdelsförvaltningen skurit ned på antalet specialpedagoger för barn med särskilda behov då budgeten för försörjningsstöd skjutit i taket.

Detta är en tydlig konsekvens av ett stort inflöde av asylsökande och en mediantid på åtta år innan utrikes födda kommer i någon sorts arbete, bidragsjobb inkluderade. För många av de asylsökande från Syrien är vägen till arbete väldigt lång eftersom endast runt var tionde har eftergymnasial utbildning i bagaget. Regeringen pratar dock hellre om hur en högutbildad snabbare ska kunna validera sin utbildning än hur det ska gå för de övriga 90 procenten.

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 kom att förgifta det politiska debatt- och samtalsklimatet. Plötsligt blev det viktigare att positionera sig mot SD än att tackla verkliga samhällsproblem på ett vettigt sätt. Denna positionering, som kan jämföras med när alla på ett vingligt fartygsdäck springer åt samma håll, har varit oerhört skadlig. Och dessutom kontraproduktiv. Väljarna har genomskådat retoriken och flosklerna och i ren protest röstat på SD, som vuxit snabbare än något annat parti.

På senare tid har vi sett förflyttningar i retorik och politik från de borgerliga partierna. Folkpartiet är nu kritiskt mot delar av den politik som dess eminens Erik Ullenhag högljutt slogs för under sin tid som integrationsminister, Moderaterna vill ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga, Kristdemokraterna har liknande förslag och den tidigare utredaren Björn Eriksson tog häromdagen de förbjudna orden "volymer" och "assimilering" i sin mun när han kritiserade flyktingmottagandet.

Det är svårt att se annat än att försvararna av den miljöpartistiska migrationspolitiken befinner sig i ett slags oordnad reträtt just nu, ovetande om var de ska hamna eller hur långt de kommer tvingas backa. 

Läs även:
Fnordspotting, Tino Sanandaji, Det goda samhället, Johan Westerholm

Hanif Bali: "IS-krigare är landsförrädare"

Den rödgrönrosa majoritetens beslut i Stockholm att ge återvändande jihadister full service i form av samverkan mellan socialtjänst, Jobbtorg, Arbetsförmedling och bostadsbolag har väckt berättigad ilska.

Här är en debatt mellan Azadeh Rojhan Gustafsson (S) och Hanif Bali (M). Se den. Den illustrerar nämligen ganska väl mellan vilka två perspektiv på mänskliga värden och demokrati som striden står i dag.

Läs även:
Fnordspotting

Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare

Uppgiften att Stockholms stads rödgrönrosa majoritet har klubbat ett strategidokument i arbetet mot våldsbejakande extremism som får Mona Sahlin att framstå som brutal och tuff har spridits i sociala medier under dagen.

Kritiken gäller utvalda passager av dokumentet som rör att personer som återvänder hem från strider utomlands ska få inkluderande insatser. I detta syfte behövs samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen samt bostadsbolagen. Tolkningen blev att terrorister ska få jobb och bostad.

Jag tänkte att det måste vara en feltolkning alternativt urplockade unkna russin ur kakan. Men en närmare titt på dokumentet visar faktiskt att det nog är precis så här den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm resonerar. Den som kommer hem från strider i Syrien är i behov av "hälsoinsatser", ska få stöd av stadens Jobbtorg för att komma i arbete, länkas till Arbetsförmedlingen och tydligen även få något slags genväg till en bostad.

Den sistnämnda frågan kan tyckas särskilt uppseendeväckande. I kategorin "efterperspektiv" ingår personer som vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering och personer som kommer hem från strider utomlands. Det är i detta sammanhang som boendefrågan nämns. Den anses nämligen vara "en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet". Bostadsbolagen ska alltså samverka med övriga aktörer i syfte att hjälpa den grupp IS-soldater som återvänder till Sverige.

Detta resonemang är, trots att det är väldigt kortfattat, onekligen anmärkningsvärt. Det framgår inte på vilket sätt (de allmännyttiga) bostadsbolagen ska bidra. Tänker sig Stockholms politiska majoritet ett slags förturssystem? Ska en viss andel lägenheter öronmärkas till jihadister? Det kan knappast finnas något som helst väljarstöd för något dylikt.

Oppositionen har kritiserat förslagen och hävdat att misstänkta folkmördare inte ska ges jobb och bostad när de återvänder utan ställas inför rätta. Ett uppenbart obekvämt socialborgarråd, Ewa Larsson (MP), kallar strategin för "Stockholmsmodellen" och svarar SVT att det är en polisiär uppgift att beivra brott. Stockholms stad ska arbeta med sociala och förebyggande insatser.

Det är förvisso sant, men det är sammanblandningen av de två grupperna "personer som vill lämna våldsbejakande grupper" och "personer som kommer hem från strider utomlands" som upprör mig. Den ena gruppen har jag inga invändningar mot att socialtjänsten arbetar med. Varje person som förmås hoppa av jihadistvänliga organisationer är en vinst för den enskilde, dess familj och hela samhället.

Men att öppna famnen för den som valt att åka till Syrien för att slåss för en av historiens grymmaste terrorgrupper, är fullständigt oacceptabelt. Detta sänder signalen att Sverige och Stockholm i praktiken är ett retreat för terrorister, precis som SVT:s Uppdrag granskning kunde visa i februari.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Tidigare bloggat:
Skär halsen av en kristen - få ett jobb!
Det naiva Sverige

Läs även:
Fnordspotting, Maria Ludvigsson (SvD)

Uppehållstillstånd är ingen integrationsåtgärd

Den nya heta frågan i migrations- och integrationsdebatten är den om huruvida det är mest lyckat för integrationen att ha tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd som huvudregel.

Denna fråga dominerade när integrationen diskuterades i senaste partiledardebatten. Då fick Annie Lööf och vänstersidan förklara varför PUT är bättre medan både Jan Björklund och Anna Kinberg Batra argumenterade för TUT.

Jag blir förbryllad av debatten, för nu utmålas TUT respektive PUT, beroende på vilket parti du frågar, som en integrationsåtgärd i sig själv. Som om det räcker att ta ställning för eller emot tillfälliga uppehållstillstånd.

Denna diskussion förs nu öppet i Folkpartiet, där Jan Björklund och Birgitta Ohlsson står på olika sidor, och det blev tydligt i partiledardebatten. Jag undrar vad som har hänt. Inte kan väl politikerna på allvar mena att den stora integrationsproblematiken handlar om uppehållstillståndens längd?

En vanlig invändning mot TUT är att de skapar osäkerhet om framtiden och att det finns forskning som visar att PUT underlättar för personen att integreras i samhället. Men även om så är fallet, måste vi komma ihåg att Sverige trots sina generösa PUT är sämst i hela OECD på att integrera utrikes födda på arbetsmarknaden. Vi har ett gigantiskt gap mellan inrikes och utrikes födda, och när det gäller flyktingar specifikt är resultaten ännu värre.

Låt oss vara tydliga med en sak: som flykting får man uppehållstillstånd utifrån särskilda skyddsskäl. Kanske på grund av krig i hemlandet. Situationen kan förändras och landet bli en säkrare plats man faktiskt kan återvända till (vilket också är mångas mål när de flyr). Därav vitsen med tillfälliga uppehållstillstånd.

De flesta länder ger TUT i normalfallet. Att Sverige i stället delat ut PUT har ökat strömmen av asylsökande hit. Att ersätta PUT med TUT kommer, vad Sverigedemokraterna än säger, emellertid inte få någon mirakulös påverkan på migrationsströmmarna i detta skede. När så pass många syrier, somalier och eritreaner redan finns i Sverige är det nämligen en pull-faktor i sig själv. Folk vill åka dit familj, släkt och bekanta redan finns.

Vi kommer således få vänja oss vid en fortsatt hög asylinvandring även efter att TUT kommit att bli huvudregel för den som söker asyl i Sverige. Om det nu ens blir verklighet.

Osmaklig Romson och pigg Forssmed i partiledardebatten

Det blev en förutsägbar men för den sakens skull inte alls tråkig partiledardebatt i SVT. Jimmie Åkesson var tillbaka, Jakob Forssmed ersatte en nyförlöst Ebba Busch-Thor och Anna Kinberg Batra gjorde debut. Åkesson, Lööf och Forssmed gjorde bra ifrån sig, Kinberg Batra var däremot precis så svag som väntat.

Saken är faktiskt att landets två största partier leds av debattsvaga politiker. Löfven och Kinberg Batra är verkligen inga debattess. Det blir omständigt, tråkigt och långrandigt. Hur många gånger kan en politiker egentligen säga ordet "ansvar" på en enskild timme utan att låta det minsta trovärdig? Svaret är: många.

Jimmie Åkesson var pigg men försvann en del när frågorna kom att handla om annat än invandring. Jakob Forssmed var bitvis lite övertänd och Jan Björklund stod för kvällens roligaste oneliner när han apropå den socialdemokratiska företagspolitiken påstod att "avundsjukan i det socialdemokratiska Sverige är ju större än sexualdriften."

Åsa Romson klev fram som just den frånstötande politiker hon alltid har varit när hon påstod att "vi håller på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz" (eller "Auswitch", som hon uttalade det). Jämförelsen är fruktansvärt osmaklig och lär förfölja Romson ett bra tag framöver.

Att hon fäller kommentaren i en direktsänd TV-debatt i just de dagar då vi högtidlighåller att det är 70 år sedan Nazityskland kapitulerade är förstås särskilt illa.

Anna Kinberg Batra.

När släpps SD in i värmen?

Att behandla Sverigedemokraterna som luft var länge ett sätt som företräddes framför allt av vänstern. Vänsterpartiet sade sig vara stolt över att våga vägra debatten med partiet. Tesen var att om SD inte fick uppmärksamhet, skulle de heller inte växa i popularitet.

Försöken att tiga ihjäl SD misslyckades. Då vidtog nästa strategi: ta debatten. Problemet här var att medan SD:s företrädare var lugna, lät motståndarna alltför ofta känslorna ta överhanden. Såväl Erik Ullenhag som Maud Olofsson blev tilltufsade i debatter med SD. Och partiet fortsatte växa. Hela det politiska etablissemanget lyckades på något outgrundligt vis missa symptomen till SD:s tillväxt två val i rad.

Svaret på den sverigedemokratiska framgången i senaste valet blev i stället en panikuppgörelse, den så kallade Decemberöverenskommelsen. Den signalerar en fortsatt vägran att inse att det politiska landskapet har förändrats och förmodligen inte kommer bli vad det en gång var. Oförmågan att se detta resulterade i en uppgörelse som gör de borgerligas egna väljare fly förbannade.

Det mullrar nämligen i de borgerliga leden. DÖ blir alltmer impopulär, och det finns nu en öppen opposition mot den inom Moderaterna. Denna uppstudsighet är ovanlig i den annars så lydiga och välkammade partipolitiken. Risken för alliansledarna är att den sprids. Inte bara borgerliga kärnväljare är förbannade, näringslivet rasar också. Sju av tio näringslivstoppar vill skrota DÖ.

Som grädde på moset rämnar väljarstödet för att isolera SD i riksdagen. Bland de borgerliga väljarna vill 6 av 10 KD-väljare, 5 av 10 C-väljare och 5,5 av 10 M-väljare samarbeta med SD i frågor där partierna har liknande uppfattningar. Endast folkpartister är klart mer negativa.

Vi börjar således närma oss något slags kritiskt läge när politikerna måste börja lyssna, när oppositionen måste börja agera som en opposition och när SD måste bli en del av ett förhandlings- och sedan regeringsunderlag.

Ty om SD fortsätter att växa, vilket finns skäl att anta att de kommer göra eftersom de frågor som lockar väljare till partiet misskötts så fruktansvärt, har en blivande moderat statsminister bara två alternativ: bygg en regering med stöd av SD eller bilda en blocköverskridande regering med MP och passivt stöd av S. En sådan vänstergir är inte trolig. Å andra sidan blir det svårt att få in FP i en SD-stödd regering.

En alliansregering med stöd av SD är ett mardrömsscenario för de rödgröna. De kommer att skrika sig hesa över vilket svek Alliansen gjort sig skyldig till. Men politiska partier har först och främst ett ansvar gentemot sina egna väljare.

Inte ens en robotlik Anna Kinberg Batra kan rimligen ignorera sina väljare hur länge som helst. Först ut att dö, måste vara DÖ.

Bidragssamhället gör comeback

Att Alliansen var dålig under sina fyra sista år vid makten betyder förstås inte att det som kom i stället, den rödgröna regeringen stödd på Vänsterpartiet, är bättre.

På ytterst kort tid har Löfvens regering inte bara radat upp en imponerande stapel av svikna vallöften (en direkt konsekvens av att ha underskattat regerandets realiteter) utan också visat att Sverige fått två nya maktfaktorer för de kommande tre åren: Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Miljöpartiet sitter i regeringen och förväntas ha ett visst inflytande. Att Vänsterpartiet, trots sina ynka 5,7 procent, skulle få ett så pass stort inflytande över politiken var dock inget som väljarna fick information om innan valdagen. Vänsterns starka avtryck i den sosseledda regeringens politik är en konsekvens av Decemberöverenskommelsen. Sålunda kan Alliansen delvis ges skulden för att Vänsterpartiet nu får möjlighet att ge politiken en kraftig slagsida åt babord.

Det vi ser nu är en återställarpolitik. Det "kalla" Sverige ska bli varmt och skönt igen. Det innebär: Höjt tak i a-kassan. Avskaffad bortre parentes i sjukförsäkringen. Högre skatter. Och självfallet högre och fler bidrag.

Det sistnämnda är särskilt värt att titta lite närmare på. Under Alliansens tid vid makten fick låg- och medelinkomsttagare en skattereduktion på runt 1 800 kr. För den som är förälder, ensamstående eller både och är detta inte kattskit. Det kan vara skillnaden mellan plus och minus en enskild månad. Och det är pengar som personen själv har arbetat ihop, inte bidrag från staten. Vilket är en viktig skillnad. Att känna att man står på egna ben, lyckas av egen kraft, ger självkänsla, självförtroende och framtidstro.

Det de rödgröna partierna gör är motsatsen. De höjer skatter och bidrag samtidigt, vilket betyder att de tar mer pengar från oss som arbetar för att sedan ge dem tillbaka i form av olika sorters bidrag. De köper oss och vi förväntas vara tacksamma över tilltaget.

Hittills har 38-procentsregeringen utlovat både gratis medicin till barn, höjt underhållsbidrag och ett särskilt glasögonbidrag till personer mellan 8 och 19 år (ett gammalt sågat Juholt-förslag). Jag undrar helt ärligt vad som är tanken bakom dessa så kallade reformer. Ingen som jobbar i Sverige har det så knapert att den inte har råd med mediciner till sina barn, i synnerhet inte i dag när det redan finns ett högkostnadsskydd. Och den som saknar inkomst och söker ekonomiskt bistånd får, om behovet som det heter "inte kan tillgodoses på annat sätt", sådana kostnader beviljade av kommunen. Vilket behov anser sig regeringen täcka?

Svaret på den frågan spelar tydligen ingen roll. Regeringen behöver inte hitta människor som saknar betalningsförmåga när den sätter prislappen "gratis" på något. De gör det ändå, och skattebetalarna tvingas alla finansiera gratiskalaset. Tydligare än så kan ett bidragssamhälle knappast beskrivas.

Att vara självförsörjande är i vänsterpartiernas ögon lite fult. Därför får du bidrag av staten ändå. Du ska känna att du aldrig är riktigt fri från statens långa arm, att du ständigt måste känna viss tacksamhet mot den. Barnbidraget har den konstruktionen. Det är ett icke behovsprövat bidrag som ingen vågar röra eller sänka eftersom det blivit en självklar del av barnfamiljernas ekonomi. Ty oavsett om bidraget behövs eller ej, vem säger nej till en tusenlapp extra i månaden?

Vänsterpartierna vet det här. Alliansen kommer inte sänka några barnbidrag. De kommer inte göra mediciner eller glasögon för barn dyrare. En sådan debatt vill de nämligen inte ha. Det är inte värt risken att bli utpekad som "kall" och "hård".

Därför kommer med största sannolikhet varje påhittat och höjt bidrag bli kvar. Vilket gör att ännu fler människor, även hushåll med två heltidsarbetande vuxna, blir vana vid att få en del av sin försörjning från det allmänna.

Socialdemokraterna har kallat sig allt från arbetareparti till framtidsparti. Sanningen är dock att det enda de tycks intresserade av att bygga är en framtid utan människor som arbetar.

Läs även:
Fnordspotting, Den hälsosamme ekonomisten

En absurd eftermiddag i kammaren

Budgetdebatten i riksdagens kammare under eftermiddagen blev en surrealistisk upplevelse.

Där stod oppositionens ekonomisk-politiska företrädare och sågade regeringens budget på punkt efter punkt. Skattechock. Rekord i löftesbrott. Bidragslinje. Sveket mot unga. Sveket mot jobben. Det saknades inte retoriska angrepp från oppositionen.

Men för den som är medveten om att de fyra allianspartierna kommer att släppa igenom den budget de tycker är så skadlig för Sverige, framstod dessa angrepp snarast som välregisserad teater.

Alliansen skickade fram fyra marionettdockor för att vifta med armar och ben i syfte att visa väljarna att här finns minsann partier som tycker någonting annat än regeringen. Problemet är att de lovat att inte göra något åt det.

En hånfull Magdalena Andersson skrattade bort många av angreppen. Det kunde hon göra eftersom hon visste att budgeten kommer gå igenom.

Små hundar skäller alltid mest. Men de skrämmer ingen. Det var tydligt i riksdagens kammare i dag.

Läs även:
Fnordspotting

Nu är Komvux lösningen på allt igen

Runt 6 500 utbildningsplatser på Komvux och högskola. Så lyder regeringens och Vänsterpartiets mirakelrecept för hur fler ska komma i arbete. Det är med andra exakt samma visa som på 90- och 00-talen. Om bara fler läser på Komvux eller högskola, blir allt bra.

Men alla kan inte läsa på universitet. Alla vill inte läsa på universitet. Idén med att hela tiden bygga ut antalet utbildningsplatser är feltänkt.

Vi har i dag fått en situation då många unga som inte lyckas hitta jobb skriver in sig på olika kurser bara för att ha något att göra. Utbildningsväsendet har alltså i allt högre grad blivit ett slags avstjälpningsplats för människor som inte kommer i arbete. Detta är en konsekvens av kombinationen dålig arbetsmarknadspolitik och gratis utbildning.

Det vore dessutom intressant att få veta på vilket sätt fler utbildningsplatser är "viktiga reformer för utrikes födda". Svårigheterna för utrikes födda utan relevant utbildning att få jobb, många med endast sexårig grundskola i ett utbildningsväsende helt olikt det svenska, löses knappast med fler platser på Komvux.

Regeringen förutsätter dessutom att alla vill och kan vidareutbilda sig när det den borde göra är att reformera arbetsmarknaden, sänka ingångslönerna och öka flexibiliteten. Dessa heta stenar vill Socialdemokraterna emellertid inte ta i.

Inte heller sådana reformer skulle förstås hjälpa alla till jobb i Sverige, och det är ett faktum politikerna vill tala tyst om. Faktum är att stora grupper asylinvandrare har ytterst begränsade möjligheter att komma i egen försörjning i sitt nya land. Att placera dem på olika Komvux-utbildningar visar att regeringen gör något. Det är nog i detta sken vi ska se påståendet att fler platser på Komvux är en viktig reform för utrikes födda.

När Svenskt Näringsliv för något år sedan föreslog fler lärosäten möttes förslaget av kritik från Saco, som önskade "kvalitet framför kvantitet". De skrev då:

Utbildningskvaliteten är hotad. Högskolan byggdes ut kraftigt under 70- och 90-talen, men i dag höjs röster för att kvaliteten har försummats. Att många skaffar en högre utbildning är viktigt för det demokratiska samhällets utveckling, för företagandet och inte minst för kompetensen både i den privata och offentliga sektorn. Men när utbildningens kvalitet sjunker, kommer också nyttan av högre utbildning att sjunka. Alla förlorar på att vi urholkar högskolan.

Detta är precis vad som har skett. Fler än någonsin studerar, men Sverige som land har inte fått något "kunskapslyft". Kunskapsnivån i den svenska skolan sjunker, och det smittar av sig på de högre utbildningarna eftersom de tvingas sänka nivån på undervisningen.

Det återstår att se om Saco är lika tydligt i sin kritik mot den sittande regeringens förslag på fler utbildningsplatser utan idéer om hur kvaliteten ska förbättras.

Tidigare bloggat:
Arbetsförmedlingen och verkligheten

DÖ kan bara vara början

Decemberöverenskommelsen, DÖ, har varit det stora samtalsämnet inom borgerligheten sedan den träffades före nyår. DÖ har i praktiken gjort hela Alliansen till ett stödkompani till den rödgröna regeringen och som en särskilt elak bieffekt gett Vänsterpartiet ett avgörande inflytande över regeringens ekonomiska politik.

Lokala uppror, främst moderata sådana, har bubblat upp till ytan. Det interna trycket på Anna Kinberg Batra är sannolikt stort. Det är mot bakgrund av detta vi ska se dagens alliansutspel på DN Debatt.

De fyra partisekreterarna berättar att varje parti under detta år kommer lägga fram sin egen budgetmotion. Det blir alltså ingen gemensam alliansbudget under 2015, och troligen ej heller 2016 eller 2017. Däremot ska Alliansen presentera ett gemensamt valmanifest inför valet om drygt tre år. Men det är då det.

Att partier lägger fram enskilda budgetar är inget nytt. Det kan tvärtom vara ganska friskt efter många års allianskompromisser.

Men eftersom allianspartierna håller fast vid DÖ innebär dagens utspel i praktiken två saker: att regeringen inte längre längre vara beroende av Vänsterpartiet för att få igenom sin budgetproposition i riksdagen och att Alliansen ger upp alla tankar på att ha något inflytande över den ekonomiska politiken under denna mandatperiod.

En förmodad taktik att ge Vänsterpartiet ökat inflytande för att 2018 kunna skrämma väljarna med vilken extrem vänsterpolitik en fortsatt Löfven-regering innebär överges nu alltså. Denna taktik har inte bara varit skadlig för landet, den har varit i princip omöjlig att förklara för Alliansens väljare.

Jag är inte säker på att alliansväljarna kommer bli så mycket klokare av dagens besked. DÖ består. Alliansen ska hedra överenskommelsen och säger sig förvänta detsamma av Socialdemokraterna. Men S dröjde bara några veckor innan de började nagga den i kanten. För dem är DÖ ett sätt att sitta vid makten trots sitt historiskt sett dåliga valresultat. Inget mer. Jag tror inte för ett ögonblick att sossarna lojalt kommer hedra uppgörelsen efter en eventuell valförlust 2018.

Orsaken till att denna märkliga situation har uppstått är förstås Sverigdemokraternas intåg i riksdagen. Det har kullkastat allt vi trodde oss veta om svensk politik. Eftersom inget annat parti vill förhandla eller ens samtala med SD, måste besynnerliga lösningar uppfinnas. DÖ är en sådan.

Det finns många saker med SD som jag starkt ogillar. Partiets migrationspolitik är dock inte en av dem. SD står i praktiken för en migrationspolitik som är normal i en europeisk kontext. Det är de övriga partiernas ställningstagande på detta område som är extremt. SD står för ungefär samma migrationspolitik som Socialdemokraterna och Moderaternas stod för på 80-talet. Då var det ett sätt att ta ansvar. Nu är det plötsligt ett uttryck för rasism och fascism.

Ett vanligt försvar av DÖ är att 13 procent av väljarkåren inte kan tillåtas ta riksdagen som gisslan. Och visst är det sant att det inte finns någon lag på att ett parti måste få ett inflytande över politiken som motsvarar dess väljarstöd. Vänsterpartiet har exempelvis länge varit isolerat från inflytande, och det står alltid partier fritt att bilda allianser och nya konstellationer.

Men detta argument blir allt svagare i takt med att SD växer och alltfler väljare uttrycker en önskan om en omsvängning i en allt hetare fråga. Vad värre är: det sätter demokratin ur spel genom att detronisera landets opposition.

2018 kan SD vara större än M. Tanken på vilka krumbukter Alliansen då kommer att tvinga sig till gör mig lätt illamående.

Nu inleds skattechocken

"Skattechock" är ett kvällstidningsord av typen "nakenchock". Men i beskrivningen av vad den rödgröna regeringen nu planerar är det motiverat.

38-procentsregeringen har slut på pengar. Den har inte ens råd att avskaffa ebo-lagen. Därför följer nu skattehöjningar slag i slag. Förutom redan aviserade höjningar av skatten på drivmedel och sparande planeras en ny skatt på kylskåp, datorer, spelkonsoler och annan hemelektronik för att "minska miljö- och hälsorisker med kemikalier". Flera av skattehöjningarna bär tydligt Miljöpartiets signum.

Vad ska då pengarna gå till? Jo, regeringen prioriterar glasögonbidrag för unga (en seger för Vänsterpartiet) och en återställare i sjukförsäkringen som kommer att öka antalet sjukskrivna och därmed kostnaderna för dessa (kostnaderna för sjukpenning har ökat sedan 2011). Detta är bisarra prioriteringar i ett läge när Sverige exempelvis behöver rusta upp försvaret med tiotals miljarder.

Därtill har vi en fortsatt urspårad migrationspolitik som beräknas kosta runt 1,3 procent av BNP framöver. Här är inga besparingar att vänta, vilket måste framstå som ytterst märkligt för de hårt arbetande familjer som får högre bensinskatt, sänkt rot-avdrag, högre inkomstskatt, högre skatt på sitt sparande och som bonus även en extra skatt på sitt kylskåp.

Ekonomistyrningsverket (ESV) räknar med underskott i de offentliga finanserna under detta och nästa år. Kostnaderna för sjukpenning och migration kommer fortsätta öka, spår ESV. I detta läge är det vanligt folk som kommer få betala med både nya och högre skatter. Vi kan kallt räkna med att regeringen under denna mandatperiod kommer höja alkohol- och tobaksskatterna, miljöskatterna och inkomstskatterna.

Socialdemokraterna sade inte mycket om denna skattechock i valrörelsen. Att Vänsterpartiet skulle få en tongivande roll i den nya regeringens politik var inte heller något som Löfven ville tillstå. Men nu är vi här med en socialdemokratisk regering vars enda kvarvarande idé är att trycka till vanligt folk i jakt på skatteinkomster och två extrema småpartier som kommer göra allt för att få igenom en bidragslinje.

Det absurda i den här situationen är att Sverige har en icke-socialistisk majoritet som egentligen är motståndare till i stort sett alla skattehöjningar - men inte tänker rösta emot dem. Vi har alltså en blind kapten vid rodret och en förstestyrman som tydligt siktar isberget men inte girar eftersom han lovat att inte lägga sig i.

Hur den liknelsen slutar kan du säkert själv lista ut.

Panikläge i regeringen

Den rödgröna 38-procentsregeringen har problem. Jag tänker inte på Margot Wallströms (eventuella) förmågor som utrikesminister eller ens alla brutna vallöften som nu läggs på hög. Värre är att regeringen har slut på pengar. Därför utannonserades nyligen den första vågen av skattehöjningar.

Skatten på drivmedel höjs. Rot-avdraget trappas av, rut förändras. Sänkningen av sociala avgifter vid anställning av unga tas tillbaka. Skatten på sparande höjs.

Det är enkelt att förstå skälet till dessa skattehöjningar, trots att flera av dem innebär direkta brott mot socialdemokratiska vallöften. Det ekonomiska läget är nämligen minst sagt bekymmersamt. Arbetslösheten är fortsatt hög - Arbetsförmedlingen behöver flera miljarder extra. Sjukskrivningarna ökar - Försäkringskassan begär flera miljarder i ökat anslag. Antalet asylsökande fortsätter öka - Migrationsverket har begärt ytterligare 18 miljarder under de kommande fem åren.

Denna verklighet gör argumentet för att trappa av rot-avdraget intressant. Enligt finansmarknadsminister Per Bolund sker avtrappningen på grund av att kostnaderna har "skenat".

Skenande kostnader tycks inte bekymra regeringen lika mycket när det gäller sjukskrivningar, assistansersättning och migration. Regeringen väljer att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och fortsätta med just den migrationspolitik som lett till kollapsad asylmottagning, växande utanförskap och panik ute i många kommuner. Vissa kor är heligare än andra.

Nu hörs de borgerliga domedagsrösterna i de sociala medierna. Det är som om alla drabbats av en kollektiv amnesi. Ty vad gjorde Alliansen under sina åtta år vid makten? Jo, höjde skatten på drivmedel, alkohol och tobak. Införde fullständigt misslyckade etableringsreformer via Arbetsförmedlingen. Och gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken, vilket lade lade grunden för den situation vi nu ser.

Visst är de rödgröna partierna betydligt piggare på att höja skatter. Framför allt sänker de sällan några skatter, vilket Alliansen trots allt gjorde. Men skillnaderna mellan den sittande regeringen och Alliansen är trots allt tämligen små överlag.

Dessa sju partier har något som heter Decemberöverenskommelsen för att bekräfta detta för väljarna. DÖ gör Alliansen medansvarig för den politik de nu kritiserar men inte kommer att bekämpa i riksdagen.

En inhuman migrationspolitik

I gårdagens Studio ett (58.10 in) sändes ett inslag om undermåliga asylboenden med en efterföljande "debatt" mellan vänsterpartisten Christina Höj Larsen och centerpartisten Johanna Jönsson.

Ett återkommande argument för att mottagandet av asylsökande inte är något större problem på sikt är att "vi klarade Balkanflyktingarna". Men Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik förklarar vad som är nytt nu jämfört med när flyktingarna kom från Balkan på 90-talet:

Under 15 års tid hade vi alla asylsökande i lägenheter. Den enda gången vi använde de här typen av asylboenden var vid tillfälliga toppar. Detta är inte en tillfällig topp. Vi tog emot 44 000 människor härområret, förrförra året var det 54 000 och förra året 85 000. Lägenheterna är slut! Vi har snart 25 000 människor i den här typen av boenden.

Det har skett en årlig ökning av asylsökande till Sverige i takt med att Syrienkriget har spridit sig och svenska politiker valt att ge alla som uppger sig vara syrier PUT. Samtidigt fortsätter många somalier och eritreaner att söka asyl.

För tre år sedan tog det slut på lägenheter, och sedan dess har Sverige tagit emot 180 000 asylsökande. Uppåt tvåtusen asylsökande anländer varje vecka. Migrationsverket "gick back" med 900 platser i oktober i fjol, och situationen har knappast förbättrats sedan dess. I april väntas rekordmånga komma till Sverige.

Centerpartisten Johanna Jönsson skyller dagens problem på Migrationsverkets upphandlingar. Hon verkar helt oförstående inför faktumet att det är politiker som hon som bär det huvudsakliga ansvaret för ett mottagande som närmast kollapsat.

Det var Alliansen och Miljöpartiet som gjorde den migrationspolitiska överenskommelsen hon stödjer, en överenskommelse som öppnade dörrarna på vid gaven utan minsta tillstymmelse till planering för hur mottagandet skulle fungera, hur människor ska komma vidare från asylboenden och ut i egen försörjning.

Bilden som målas av situationen på olika asylboenden runt om i landet, ofta isolerade och nedgångna byggnader där människor förvaras utan möjlighet att göra något kontruktivt av sin tid i väntan på asylbesked, är förfärlig. Ovärdig. Inhuman.

Lotta Gröning bor i Norberg, en ort med 5 000 invånare som tagit emot 700 asylsökande. Hon säger det rakt ut: vem som helst skulle bli tokig att behöva leva under sådana förhållanden i månader och till och med år.

Så här förbereder vi inte människor på en framtid i Sverige. Så här bryter vi ned och passiviserar vi människor. Knuffar dem rakt ut i hopplöshet och en långvarig bidragsförsörjning.

Varken Höj Larsen eller Jönsson överväger ens att lägga om migrationspolitiken, som är roten till dagens problem. Det tycks inte spela någon roll vilka konsekvenser den får. Det viktigaste är att den fortsätter, att vi, för att citera Lotta Gröning, "tar in så många som möjligt".

De som har den hållningen bär det allra största ansvaret för den ohållbara situation vi nu ser. De som försvarar dagens migrationspolitik brukar tala vitt och brett om Sverige som humanitär stormakt (förutom att Sverige blir så rikt av att ta emot asylsökande utan eftergymnasial utbildning). Men konsekvenserna av den politik som nu förs är allt annat än humana.

Ansvaret är primärt ert, Christina Höj Larsen och Johanna Jönsson, och bara sekundärt Migrationsverkets.

En gnagande oro inför framtiden

I dag tänkte jag vara lite pessimistisk och långrandig, och det har inte med vinterns plötsliga återkomst eller någon helgångest att göra. Jag känner nämligen en gnagande känsla av olust och obehag inför framtiden som jag inte känt på samma sätt tidigare.

I vissa frågor har denna olust funnits länge. Massövervakningen, och den totala frånvaron av politiskt tryck för att bekämpa den, har jag länge känt en växande olust över. Men här har vi nu nått punkten då det enda vi kan göra är att se om vårt eget hus (mer om detta i denna bloggpost).

EU:s utveckling, som i motsats till vissa kampanjslogans har blivit motsatsen till "smalare men vassare", har jag också känt olust över länge. Detta svarta hål av byråkrati, antidemokrati och storhetsvansinne slukar alltmer av nationellt självbestämmande, och därmed också chans till ansvarsutkrävande, för varje år som går. Hoppet om en reformering av unionen är sedan länge dött.

Dessa två frågor är stora och viktiga. Men samtidigt som de fortsatt att vara essentiella för den liberala demokratins framtid, har även nya frågor vuxit i betydelse och omfattning.

Migrationen hör till de stora och relativt nya utmaningarna för Sverige. Den rekordstora asylinvandringen kombinerad med handfallenhet i mottagandet och kravlöshet i integrationen har skapat en dödlig cocktail. Resultatet är arbetslöshet, skenande samhällskostnader och kriminalitet. Detta är ett ekonomiskt och socialt pris som få i dag kan överblicka.

För första gången känner jag en lätt stickande oro för hur Sverige kan komma att se ut om 10-15 år. Vi har ett växande antal områden runt om i landet som resursstarka människor absolut inte kan tänka sig att bosätta sig i och många, inklusive företrädare för räddningstjänst och polis, inte ens vågar besöka längre. Antalet så kallade utanförskapsområden har ökat till närmare 190 stycken under den borgerliga regeringsperioden.

Bostadspolitiken är en fråga som blivit brännande akut. Vi har en bostadsmarknad som till följd av särintressen och politisk blindhet länge varit på väg att haverera. Den stora flyktingströmmen har egentligen bara påskyndat processen, och nu står vi inför fullbordat faktum. Det finns inte bostäder. Varken till studenter, unga som vill flytta hemifrån, nyanlända eller den som saknar medel att köpa en bostadsrätt. Det byggs mycket nu, men det byggs för dyrt och utom räckhåll för den växande grupp som aldrig blir accepterade av hyresvärdar.

Vi måste börja med att prata om rätt saker. När den nye bostadsministern Mehmet Kaplan hellre pratar om statliga subventioner och att i panik upprätta modulbyggnader, som sannolikt kommer att bli en historiskt dyr lösning (se denna paneldiskussion, särskilt 34 min in), missar han målet fullständigt. Det betyder att inget lär förändras till det bättre under de kommande åren.

Detta är oroväckande, ty jag instämmer i Mona Sahlins påstående i den länkade diskussionen ovan att Sverige förmodligen har denna mandatperiod på sig att fatta rätt beslut i bostadspolitiken. Därför är en miljöpartistisk bostadsminister ungefär det sista vi vill ha i detta läge (ungefär lika lite som vi behöver en miljöpartistisk migrations- och integrationspolitik).

Apropå att prata om rätt saker pratas det mycket om hur Sverige måste bli bättre på att vidareutbilda invandrare akademiker. Det är naturligtvis oerhört viktigt att den med en relevant universitetsutbildning, om det finns behov, kan få arbeta med ett arbete som motsvarar utbildningen.

Men när det gäller nyanlända till Sverige - hur många är egentligen akademiker? Enligt Arbetsförmedlingen (preciserat i myndighetens budgetunderlag för de kommande tre åren) är majoriteten av dem som får etableringsstöd inte akademiker:

Nästan 60 procent av de nyanlända inom etableringsuppdraget har endast förgymnasial utbildning, varav de flesta har kortare utbildning än nio år.

De flesta har inte med sig en hög utbildning från hemlandet. Vissa har det, men det är inte säkert att den är efterfrågad just på den svenska arbetsmarknaden. Detta är grundläggande för hur det kommer att gå för dessa människor i deras nya hemland. Ändå presenterar ingen, allra minst de rödgröna, en hållbar lösning på hur outbildad arbetskraft ska kunna komma i arbete på en arbetsmarknad där andelen okvalificerade arbeten är bland de lägsta i EU.

Vi kan konstatera att vitala delar fallerar: bostadspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och integrationspolitiken har alla misslyckats. Ansvaret för detta bärs av både den förra alliansregeringen och den sittande rödgröna regeringen som helt saknar idéer för hur problemen ska lösas. Det som erbjuds är fler fruktlösa integrationssatsningar, bidragsjobb och framför allt goda tankar.

Den starka svenska ekonomin har länge varit politikernas räddning. Men det finns en del som tyder på att Sverige är överskattat ekonomiskt. Sittande regering pratar gärna om att Sverige har en relativt hög tillväxt visavi andra EU-länder. Men BNP per capita under Alliansens åtta år vid makten växte med endast 0,3 procent per år. Under de senaste fyra åren - 2010-2014 - låg tillväxt per capita på 0,0 procent. OECD:s siffror (fram till 2013) visar att från 2006 och framåt hade Sverige en årlig BNP per capita-tillväxt med 0,2 procent årligen (vilket ger oss plats 19 av 34 i OECD).

Att förlita sig på att "tillväxten", detta abstrakta begrepp, ska lösa problemen som tornar upp sig runt om i Sverige är förstås naivt.

Framtiden...
En framtid med segregerade förorter som både politiker och rättsväsende tagit sina händer från. En växande grupp radikaliserade unga och en ökad risk för inhemsk terrorism. En bostadspolitik som kollapsat och lämnar hundratusentals människor utanför. En växande andel av befolkningen som inte går till jobbet utan litar till bidragsförsörjning. Och som ett brev på posten en växande främlingsfientlighet. Detta är vad vi har att se fram emot om dagens utveckling tillåts fortsätta.

Jag tror att Sverige år 2025 kommer vara ett annorlunda land än i dag. Tyvärr befarar jag att det i huvudsak kommer vara i negativ bemärkelse.

Medan Gustav Fridolin tog på sig olika strumpor för att visa sitt stöd för "olikhet",

fortsatte regeringen att utebli med lösningar på grundläggande samhällsproblem. 

De naivas politik har lett oss hit

Problemet med tältläger, som växer både i storlek och antal runt om i Sverige, får alltmer hårresande konsekvenser.

Politikerna i Malmö, där en rödgrön majoritet styr, har valt att ignorera situationen. För privatpersoner och företag som äger den mark som används som lägerplatser och soptippar, är dock läget akut.

På en industritomt i Malmö har några hundra tiggare byggt ett läger. Miljöförvaltningen kräver att fastighetsägaren städar upp tomten, annars hotas med vite. Sedan en tid tillbaka har fastighetsägaren försökt vräka EU-migranterna utan framgång. För att be Kronofogden om en handräckning måste det nämligen finnas en identifierad motpart, och myndigheten har inte lyckats identifiera samtliga uppåt 200 EU-migranter, varför saken fått bero.

Polisen tolkar det som att EU-migranterna har varit på platsen så länge att de fått besittningsrätt. Men jag undrar om det är en korrekt tolkning. Svensk hyreslagstiftning i Jb 12 kap är väldigt stark till hyresgästens fördel. Men i detta fall finns varken hyreskontrakt eller någon som helst överenskommelse om ett hyresförhållande eller upplåtande av mark för bosättning. Det är fråga om en ren ockupation, egentligen.

Det är olagligt att bo i en lokal som ej är avsedd för detta syfte - även om det finns ett hyreskontrakt. På vilket sätt en inkräktare som utan tillåtelse bosatt sig på annans mark skulle kunna få besittningsrätt övergår faktiskt mitt förstånd.

Om polisen har gjort en korrekt tolkning har äganderätten i praktiken avskaffats. Den som äger mark förfogar inte över den och har ingen möjlighet att freda den. Men i vilket fall är situationen olöst. Polisen säger att den inte kan göra någonting. Kronofogden säger detsamma. Och politikerna vill inte göra någonting.

Bekymret med migrantläger är än så länge främst koncentrerat till storstadsregionerna (som alla styrs av en rödgrön majoritet). I Stockholm har antalet identifierade lägerplatser vuxit från 17 till 44 stycken på ett år. De lär fortsätta öka i antal. Stadshusmajoriteten vill nämligen inte genomföra avhysningar utan att erbjuda migranterna ett annat boende. I Malmö har politikerna uppmanat migranter att lämna Pildammsparken "frivilligt". Vilket, hör och häpna, inte har fungerat.

I slutändan blir det i vanlig ordning skatebetalarna som får stå för notan. Tillsammans med de markägare som tvingas sanera sin mark efter intrånget.

Sverige blir mer absurt för varje dag som går. Det är alltså hit de naivas politik har lett oss.

Läs även:
Fnordspotting

Snällast vinner inte migrationsdebatten

En rad liberala debattörer, författare och politiker slår på DN Debatt ett slag för den reinfeldtska asyl- och migrationspolitiken, alltså den politik som den förre statsministern nyligen sammanfattade med att det på den svenska landsbygden finns "mer plats än man kan föreställa sig".

När jag läser debattartikeln slås jag av att diskussionen inte handlar om konstruktiva lösningar, om smart integrationspolitik eller om hur människor ska kunna stå på egna ben. Den handlar om snällhet och godhet. Detta är förstås ett problem eftersom det inte föds några lösningar enbart ur känslan av att vara en god och snäll medmänniska.

Artikelförfattarna har rätt i att det hänt något i migrationsdebatten. Tidigare hävdades att invandringen var en vinstaffär. Punkt. Så sent som i våras fick vi den berömda Sandvikenrapporten, som påstod att Sandvikens kommun gick plus med en halv miljard kronor på invandring. Varje år. Den spreds i sociala medier, delades faktiskt av några av artikelförfattarna, och sågs som ett vasst nålstick mot den invandringskritiska ballongen. Även dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag stämde glatt in i jubelropen på Twitter.

Problemet var att det inte stämde. Såklart. Sedan dess har både Fores och Migro gjort sitt bästa för att upprätthålla bilden av invandring som en vinstaffär vi inte bara kan tacka nej till. Men efter en hel del mothugg, några uppskruvade asylprognoser och ett visst sommartal av Reinfeldt, hävdas det nu att invandring faktiskt kostar "på kort sikt". Underförstått att det är långsiktigt lönsamt.

Sanningen är att det dels beror på vilken sorts invandring vi talar om. Självfallet kommer högutbildade i bristyrken alltid ha lättare än andra att skapa sig en god tillvaro i Sverige. Dels beror det faktiskt på hur samhället är rustat att ta emot många människor som behöver försörjning, bostad, förskoleplatser och sjukvård med väldigt kort varsel. Det finns de facto kapacitetsbrister som måste belysas.

Det sistnämnda är känsligt. Diskussionen om volymer, som tidigare migrationsministern Tobias Billström försökte initiera men som omgående resulterade i beskyllningar om att kratta manegen för SD, är en het potatis. Debattörerna hävdar att det är fel att tala om volymer därför att det inte är mängden människor som är problemet, utan systemen som tar emot dem. Volymen går dessutom inte att påverka, påstås det.

De fastslår:

Om vi har en process som bygger på individuell prövning av asylskäl kan man inte politiskt besluta om en viss volymbegränsning.

Detta är i sak korrekt. Men det blir ett halmgubbeargument eftersom ingen vill att regeringen eller riksdagen ska bestämma exakt hur många som får komma till Sverige. En sådan lösning föreslår inte ens Sverigedemokraterna.

Det SD hävdar när de säger sig vilja minska asylinvandringen med 90 procent, eller till grannländernas nivåer, är att de gör bedömningen att söktrycket kommer minska med SD:s politik (bland annat genom tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd samt upprätthållandet av Dublinförordningen). Då blir det blir mindre attraktivt att söka asyl i Sverige, helt enkelt. Om Sverige för ungefär samma asyl- och migrationspolitik som övriga Norden, vore det märkligt om tio gånger fler sökte sig just hit.

Flyktingströmmarna vi nu ser beror på det oroliga läget i ett flertal länder. Så långt är vi överens. Men det finns en rad politiska beslut som kan påverka i vilket land flyktingarna söker asyl. Detta borde inte vara särskilt svårt att förstå.

Mediantiden för en flykting att få en egen försörjning (inklusive bidragsjobb) var 7 år 2010

och har inte sjunkit under Alliansens tid vid makten. (Källa: SCB)

Är det verkligen volymen människor som är problemet eller är det systemet? undrar artikelförfattarna retoriskt. Jag skulle hävda att det sistnämnda gör att det förstnämnda blir ett stort problem, men att inget samhälle klarar av att integrera ett oändligt antal människor. Ändå är det egentligen vad de hävdar när det påstås att begreppet volymer är irrelevant.

Om vi nu inte ska prata om volymer, kan vi i alla fall prata om integration. Alla säger sig vilja förbättra integrationen av invandrare. Men hur ska det gå till? Lägre löner och avreglerad arbets- och bostadsmarknad är populära förslag högerifrån. De två sistnämnda ställer jag upp på oavsett hur stor eller liten asylinvandring Sverige har, och det förstnämnda kommer säkert hjälpa vissa unga att få sitt första jobb.

Men stor asylinvandring från exempelvis Somalia och Eritrea medför likafullt utmaningar. Sverige har EU:s lägsta andel lågkvalificerade jobb - 2,5 procent. För nästan alla arbeten krävs i dag någon sorts utbildning. För många flyktingar och anhöriginvandrare är chanserna att bli självförsörjande väldigt begränsade redan från start. Detta hade inte behövt vara ett problem om de försörjdes av sin egen familj. Men de generösa undantagen från försörjningsplikten gör att det de facto blir ett bekymmer ur både ett samhällsekonomiskt och liberalt perspektiv eftersom skattebetalarna får pröjsa.

Även om det genomförs genomgripande reformer, vilket vi ska minnas att Reinfeldt inte var beredd att göra, kommer många problem att kvarstå. I slutändan kokar resonemanget om generös asylinvandring därför ned till en känsla av godhet. Inte om samhällsekonomiska vinster. Detta är en viktig vetskap att ta med sig inför de debatter som väntar. Trovärdigheten blir alltid lidande när "därför" ersätter svaret på frågan om "hur" och när den där varma känslan inombords ges prioritet före faktiska resultat.

Låt mig måla ett motförslag med några grundläggande faktorer som bör vara bärande för en liberal asyl- och migrationspolitik:

- Slå vakt om den fria rörligheten. Alla har rätt att bo och arbeta var de vill så länge de kan försörja sig själva.

- Sverige kan ta emot kvotflyktingar i enlighet med internationella överenskommelser och åtaganden. Fokus ska ligga på att ge dessa människor skydd och att från dag ett slussa in dem i det svenska samhället med en effektiv språkutbildning, en chans att validera sin ev. utbildning från hemlandet och en grundkurs i samhällsinformation. På arbets- och bostadsmarknaden ska lika villkor gälla för alla, oavsett härkomst. 

- Huvudregeln ska vara att ge tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd vid beviljad asyl. När oroshärdar har slocknat kan en viss återflyttning ske. 

- Den som invandrat och vill ta hit familj och släkt ska först kunna uppvisa en adekvat bostad och inkomst som räcker till att försörja de sina.

Om dessa enkla men viktiga faktorer tillåts gälla, kommer betydligt färre som invandrar till Sverige att hamna i långvarigt utanförskap, i bidragsförsörjning och segregation. De kommer därmed kosta mindre pengar för samhället, snabbare bli självständiga individer som kan leva goda liv och känna att de fyller en funktion i samhället. Det är win-win.

Avslutningsvis vill jag konstatera: Kravlöshet är inte liberalism. En omhändertagandepolitik utan den enskildes skyldighet att försörja sig själv är inte liberalism. Och EU:s största asylinvandring tillsammans med OECD:s sämsta integration är en sällsynt usel kombination för vilken tidigare och sittande regeringar bär ansvaret.

Jag vet inte hur det kommer sig att tongivande personer inom svensk borgerlighet har lyckats hamna så långt bort från de borgerliga kärnvärderna om att alla i möjligaste mån ska stå på egna ben, ha stor frihet men också ett stort ansvar i sina liv och inte ligga andra till last. Rätten att röra sig fritt är bara hållbar och meningsfull om den samtidigt medför kravet att individen bär sina kostnader. Annars reduceras politiken till en verksamhet som bara ska vara "snäll" och "varm". Det är inte seriöst.

Tyvärr kan tillståndet i den liberala migrationsdebatten just nu beskrivas på följande sätt:

Aldrig förr har så många känt sig så goda för så lite.

Tidigare bloggat:
Det fanns ingen plan
Flyktingar i arbete
Att ställa krav är nödvändigt och viktigt

Läs även:
Fnordspotting, HAX, Per Gudmundson