En gnagande oro inför framtiden

I dag tänkte jag vara lite pessimistisk och långrandig, och det har inte med vinterns plötsliga återkomst eller någon helgångest att göra. Jag känner nämligen en gnagande känsla av olust och obehag inför framtiden som jag inte känt på samma sätt tidigare.

I vissa frågor har denna olust funnits länge. Massövervakningen, och den totala frånvaron av politiskt tryck för att bekämpa den, har jag länge känt en växande olust över. Men här har vi nu nått punkten då det enda vi kan göra är att se om vårt eget hus (mer om detta i denna bloggpost).

EU:s utveckling, som i motsats till vissa kampanjslogans har blivit motsatsen till "smalare men vassare", har jag också känt olust över länge. Detta svarta hål av byråkrati, antidemokrati och storhetsvansinne slukar alltmer av nationellt självbestämmande, och därmed också chans till ansvarsutkrävande, för varje år som går. Hoppet om en reformering av unionen är sedan länge dött.

Dessa två frågor är stora och viktiga. Men samtidigt som de fortsatt att vara essentiella för den liberala demokratins framtid, har även nya frågor vuxit i betydelse och omfattning.

Migrationen hör till de stora och relativt nya utmaningarna för Sverige. Den rekordstora asylinvandringen kombinerad med handfallenhet i mottagandet och kravlöshet i integrationen har skapat en dödlig cocktail. Resultatet är arbetslöshet, skenande samhällskostnader och kriminalitet. Detta är ett ekonomiskt och socialt pris som få i dag kan överblicka.

För första gången känner jag en lätt stickande oro för hur Sverige kan komma att se ut om 10-15 år. Vi har ett växande antal områden runt om i landet som resursstarka människor absolut inte kan tänka sig att bosätta sig i och många, inklusive företrädare för räddningstjänst och polis, inte ens vågar besöka längre. Antalet så kallade utanförskapsområden har ökat till närmare 190 stycken under den borgerliga regeringsperioden.

Bostadspolitiken är en fråga som blivit brännande akut. Vi har en bostadsmarknad som till följd av särintressen och politisk blindhet länge varit på väg att haverera. Den stora flyktingströmmen har egentligen bara påskyndat processen, och nu står vi inför fullbordat faktum. Det finns inte bostäder. Varken till studenter, unga som vill flytta hemifrån, nyanlända eller den som saknar medel att köpa en bostadsrätt. Det byggs mycket nu, men det byggs för dyrt och utom räckhåll för den växande grupp som aldrig blir accepterade av hyresvärdar.

Vi måste börja med att prata om rätt saker. När den nye bostadsministern Mehmet Kaplan hellre pratar om statliga subventioner och att i panik upprätta modulbyggnader, som sannolikt kommer att bli en historiskt dyr lösning (se denna paneldiskussion, särskilt 34 min in), missar han målet fullständigt. Det betyder att inget lär förändras till det bättre under de kommande åren.

Detta är oroväckande, ty jag instämmer i Mona Sahlins påstående i den länkade diskussionen ovan att Sverige förmodligen har denna mandatperiod på sig att fatta rätt beslut i bostadspolitiken. Därför är en miljöpartistisk bostadsminister ungefär det sista vi vill ha i detta läge (ungefär lika lite som vi behöver en miljöpartistisk migrations- och integrationspolitik).

Apropå att prata om rätt saker pratas det mycket om hur Sverige måste bli bättre på att vidareutbilda invandrare akademiker. Det är naturligtvis oerhört viktigt att den med en relevant universitetsutbildning, om det finns behov, kan få arbeta med ett arbete som motsvarar utbildningen.

Men när det gäller nyanlända till Sverige - hur många är egentligen akademiker? Enligt Arbetsförmedlingen (preciserat i myndighetens budgetunderlag för de kommande tre åren) är majoriteten av dem som får etableringsstöd inte akademiker:

Nästan 60 procent av de nyanlända inom etableringsuppdraget har endast förgymnasial utbildning, varav de flesta har kortare utbildning än nio år.

De flesta har inte med sig en hög utbildning från hemlandet. Vissa har det, men det är inte säkert att den är efterfrågad just på den svenska arbetsmarknaden. Detta är grundläggande för hur det kommer att gå för dessa människor i deras nya hemland. Ändå presenterar ingen, allra minst de rödgröna, en hållbar lösning på hur outbildad arbetskraft ska kunna komma i arbete på en arbetsmarknad där andelen okvalificerade arbeten är bland de lägsta i EU.

Vi kan konstatera att vitala delar fallerar: bostadspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och integrationspolitiken har alla misslyckats. Ansvaret för detta bärs av både den förra alliansregeringen och den sittande rödgröna regeringen som helt saknar idéer för hur problemen ska lösas. Det som erbjuds är fler fruktlösa integrationssatsningar, bidragsjobb och framför allt goda tankar.

Den starka svenska ekonomin har länge varit politikernas räddning. Men det finns en del som tyder på att Sverige är överskattat ekonomiskt. Sittande regering pratar gärna om att Sverige har en relativt hög tillväxt visavi andra EU-länder. Men BNP per capita under Alliansens åtta år vid makten växte med endast 0,3 procent per år. Under de senaste fyra åren - 2010-2014 - låg tillväxt per capita på 0,0 procent. OECD:s siffror (fram till 2013) visar att från 2006 och framåt hade Sverige en årlig BNP per capita-tillväxt med 0,2 procent årligen (vilket ger oss plats 19 av 34 i OECD).

Att förlita sig på att "tillväxten", detta abstrakta begrepp, ska lösa problemen som tornar upp sig runt om i Sverige är förstås naivt.

Framtiden...
En framtid med segregerade förorter som både politiker och rättsväsende tagit sina händer från. En växande grupp radikaliserade unga och en ökad risk för inhemsk terrorism. En bostadspolitik som kollapsat och lämnar hundratusentals människor utanför. En växande andel av befolkningen som inte går till jobbet utan litar till bidragsförsörjning. Och som ett brev på posten en växande främlingsfientlighet. Detta är vad vi har att se fram emot om dagens utveckling tillåts fortsätta.

Jag tror att Sverige år 2025 kommer vara ett annorlunda land än i dag. Tyvärr befarar jag att det i huvudsak kommer vara i negativ bemärkelse.

Medan Gustav Fridolin tog på sig olika strumpor för att visa sitt stöd för "olikhet",

fortsatte regeringen att utebli med lösningar på grundläggande samhällsproblem.