måndag 9 mars 2015

Den kinesiska regimens död är betydligt överdriven


Många har förutspått att Kinas ekonomiska utveckling ska avstanna. Ett land kan inte upprätthålla tvåsiffriga tillväxttal i all evighet. När ekonomin gör halt ska det tvinga Kommunistpartiet att genomföra nödvändiga politiska reformer, däribland ett avpolitiserat rättsväsende, eller riskera att slitas från makten.

Så lyder en väl spridd uppfattning om Kinas framtid. Men KKP tycks sitta tryggare vid makten än på väldigt länge. Tillväxten är visserligen nere på sju procent, vilket med kinesiska mått anses dåligt, men den kinesiska humlan fortsätter ändå att flyga. Frågan är hur länge till.

Wall Street Journal listar fem tecken på den kinesiska regimens förestående fall. Även om observationerna var för sig kan betraktas som sanna, är tolkningarna av dem och framför allt deras gemensamma tyngd inte nödvändigtvis ett bevis för någonting. I synnerhet inte för att KKP är på väg att förlora greppet om makten.

Visst finns en besvikelse hos många att Hu Jintaos efterträdare Xi Jinping visat sig vara ännu mer hårdför. WSJ tolkar det som att KKP är nervöst. Men KKP har alltid varit nervöst.

Ett exempel var när den fredliga tunisiska "jasminrevolutionen" 2010-2011 fick vissa kineser att, som en symbol för förändring, bära jasminkvistar på allmän plats. I alla fall var det detta myndigheter befarade skulle ske, varför det blev förbjudet att göra just detta. Hur många kineser som planerade att gå omkring med jasminkvistar i sina händer som en symbol för ett maktskifte i ett land få ens hört talas om får vi nog aldrig veta.

Nervositeten innebär inte att regimen är på väg att falla utan är snarare ett normaltillstånd i en stat där ledningen inte är vald av folket och i hög grad saknar folkets förtroende. Även hårdföra diktaturer är beroende av ett visst folkligt stöd, och det vet KKP mycket väl. Det gäller därför att hitta en balans mellan repression och populära reformer.

Xis kampanj mot korruptionen, som fällt ovanligt många höjdare, är ett sätt att vinna folkligt stöd. Att alla partitrogna inte jublar åt partiets kampanjmaterial är knappast ett argument för att regimen vilar på bräcklig grund (när såg du en glad kommunist senast?).

Om något har det kinesiska systemet visat sig förvånansvärt livskraftigt och med en överraskande förmåga att anpassa sig efter nya förhållanden. Det är inte så underligt att ledare som Ungerns Viktor Orbán, vars hjärta inte direkt klappar för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, ser på Kina som ett föredöme. KKP har lyckats förena hård politisk kontroll med ekonomisk tillväxt och tekniska framsteg. Antalet diktaturer som lyckats med detta är tämligen få.
We cannot predict when Chinese communism will collapse, but it is hard not to conclude that we are witnessing its final phase. The CCP is the world’s second-longest ruling regime (behind only North Korea), and no party can rule forever.
Nej, så är det. Men hur lång är då denna "slutliga fas"? Ingen kan i dag säga om KKP förlorar greppet om makten om tio, 15 eller 35 år. Att Nordkorea nämns är talande. Hur många gånger har inte försigpåare förutspått Kim-regimens snara fall? Kim sitter alltjämt kvar, och spekulationerna om vem som egentligen har makten fortsätter precis som vanligt.

En lika relevant fråga är när tvåpartisystemet i USA ska falla. Med ett maffigt sjuprocentigt stöd hos allmänheten har Kongressen nått ett svårslaget bottenrekord. Och snart kan vi få en presidentvalrörelse mellan ännu en Bush och ännu en Clinton. Om det är ett tecken på "politisk stabilitet" eller osunda politiska dynastier ska jag låta vara osagt. Men var och en kan ju dra sina egna slutsatser.

Tidigare bloggat:
Den kinesiska humlan

4 kommentarer:

Hemulen sa...

Du måste väl ändå kunna skilja mellan en totalitär enpartidiktatur och en demokrati som förvisso är naggad i kanterna. Partier kommer och går i demokratier, och det är inte alls uteslutet att demokraterna och republikanerna kommer att få maka på sig. Kolla bara på vad som pågår i England just eller hur det grekiska partisystemet klappat ihop, utan att landet för den skull blivit diktatur. Men ett partiskifte i Kina skulle innebära ett regimskifte. Det är en mycket stor skillnad.

Micke sa...



Det är rätt osannolikt att Kina skulle bli en demokrati inom överskådlig tid. Ännu mer osannolikt än det var under kommunismen.




Chansen fanns i skiftet mellan kommunism och kapitalism men man (inklusive resten av världen)lät sig nöja med den tomma fasad av frihet som all kapitalism har och lät dom (sig själva)gamla härskarna sitta kvar med total makt.

Ryssland har gått exakt samma väg.

Två länder där folken är döma att vara slavar.

Kristian sa...

Nu höll jag samtidigt med både Hans och Micke om det mesta, så den yttersta dagen är nog nära. ;)

Hans Li Engnell sa...

Det är klart att det är skillnad mellan Kina och USA. Men även om det ena är en enpartidiktatur och det andra, åtminstone i teorin, en demokrati är likheterna ändå fler än man kan tro. Den stora skillnaden skulle jag säga är det demokratiska inflytandet bland amerikaner på lokal nivå. Den federala makten kan vanliga amerikaner knappast påverka särskilt mycket. Det politiska systemet har gått i baklås och det spelar verkligen ingen roll vilket parti som vinner presidentposten. Amerikansk politik handlar i praktiken om en enda sak: pengar. Och rättsväsendet...

https://www.youtube.com/watch?v=poL7l-Uk3I8

Den politiska utvecklingen i England är ett bra exempel, det medger jag. Men det känns ändå långsökt att det ska ske i USA.