Ett haveri

DN har genom att ta del av statistik från SCB följt hur det har gått för alla som fick permanent uppehållstillstånd 2004. Statistiken sträcker sig fram till 2014. Det rör sig alltså om en tioårsperiod, tillräckligt länge för att kunna dra ganska goda slutsatser av hur svensk migrations- och integrationspolitik fungerar.

Vi vet sedan tidigare, även tack vare statistik från SCB, att mediantiden för flyktingar att bli förvärvsarbetande var sju år 2012. Den bild vi nu får visar att många av dem som fått jobb tillhör de mest lågbetalda på arbetsmarknaden.

Definitionen av "förvärvsarbete" har, som DN konstaterar, varit väldigt generös. Att arbeta en timme per vecka en enskild månad har räckt. Även lönebidragsanställningar, upp till 80 procent betalda med skattemedel, har räknats in. Men inget av dessa exempel innebär att en person är självförsörjande eller har etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden. Sättet att mäta ger därför en något skev bild av verkligheten (en redigerad bild, skulle vissa säga).

Av den nya statistiken, som kommenterats sedan tidigare av en rad skribenter, vet vi:

- Efter tio år i Sverige har inte ens varannan flykting en inkomst över 13 000 kronor i månaden

- Medianinkomsten för flyktingar är 11 100 kr/mån, att jämföra med 23 700 kr för befolkningen som helhet

- Medianinkomsten för anhöriginvandrare till flyktingar är 4 500 kr/mån

- Minst 31 procent av flyktingarna i arbetsför ålder bodde år 2013 i ett hushåll som någon gång fått ekonomiskt bistånd. Bland anhöriginvandrare till flyktingar var siffran minst 41 procent

Ovanstående punkter illustrerar tydliga brister i den svenska migrations-och integrationspolitiken. Flera kan härledas direkt till styvnackade och kontraproduktiva beslut - som att inte ställa krav på inkomst och bostad på den som vill ta hit anhöriga. Effekten är tydlig: flyktingar har väldigt låg medianinkomst, men deras anhöriga som kommer hit har en inkomst som motsvarar existensminimum.

Detta har förtigits och ersatts av påståenden om hur många hundratusentals människor med utländsk bakgrund som går till arbetet varje dag - ett helt meningslöst påstående om man inte samtidigt relaterar dem till hur många som inte gör det. Och hur länge de inte har gjort det.

DN har med hjälp av Socialstyrelsen tagit del av statistik på hur stor andel av invandrare från år 2004 och framåt som i dag får ekonomiskt bistånd från kommunen. Alla kommuner har inte rapporterat in data, vilket gör att den verkliga siffran är högre än vad som anges ovan. Självkritik hörs nu från allianshåll (nåja, inte från alla). Men självkritiken som nu sipprar fram från nymoderat håll handlar än så länge inte om några egentliga omprövningar i sak.

Sammantaget är läget mycket, mycket allvarligare än vad regering och riksdag under lång tid velat medge. Tanken på hur en liknande granskning kommer se ut 2025, när effekterna av dagens migrationspolitik slagit igenom i arbetslöshet och utanförskap, ger magknip.

DN:s ovanligt raka och oblyga artikel hade, tänker man sig, kunnat vara en utmärkt startpunkt för en lite ärligare och mer rättfram debatt. På bästa sändningstid. I det mest populära nyhetsprogrammet, SVT:s Rapport, exempelvis.

Det kan noteras att Rapport i kväll inte ägnade ett ögonblick åt saken. Däremot sändes ett inslag om en 10-årig tjej som kommer bära olika strumpor för att demonstrera rätten att "vara olika". Utbildningsminister Fridolin var förstås inte sen att ringa upp och hälsa att hela utbildningsdepartementet kommer delta i denna demonstration.

Det känns väldigt lämpligt att nyhetsprogrammet i fråga följdes av ett program om Rheborg och Schyffert som genusfotografer. Public service är fantastiskt.