Regeringens alternativa fakta

Regeringen har som bekant satt ett offensivt mål i sin arbetsmarknadspolitik: Sverige ska ha lägst arbetslöshet i hela EU år 2020. Ingen tror på det realistiska i detta mål, till och med regeringens egna bedömningar är att det blir svårt att nå. Men Stefan Löfven och Ylva Johansson håller skenet uppe.

Arbetslösheten är låg i Sverige i vissa grupper. Om vi exkluderar alla utom de inrikes födda med svenska föräldrar, den grupp som Reinfeldt kallade "etniska svenskar mitt i livet", är arbetslösheten historiskt låg: 4,3 procent. Vidgar vi perspektivet något blir siffrorna desto dystrare. I den brokiga skaran "utrikes födda" är arbetslösheten 22,8 procent.

Utrikes födda omfattar allt från polska byggnadsarbetare till kinesiska tekniker, knappast grupper som har svårt att få jobb i Sverige. Därför blir genomsnittssiffran lite meningslös. Om vi vill se djupet av eländet (läs utmaningen) bör vi därför titta specifikt på den grupp som har kommit till Sverige i hundratusental de senaste åren, och vars anhöriga nu är på väg: de asylsökande (som i SCB:s statistik kallas flyktingar). Det är här som regeringen står inför stora bekymmer.

Medierna fortsätter att upprepa att det tar i snitt åtta år för en nyanländ att komma i arbete i Sverige (men utelämnar att det enligt SCB:s sätt att räkna räcker att ha ett arbete en timme i veckan). Det låter illa men är egentligen en förskönande siffra. Centerpartisten Staffan Danielsson bad Riksdagens utredningstjänst titta på hur det i själva verket såg ut och resultatet, som är aggregerat, blev följande uppdelat i tre kategorier:

- av de som har varit upp till 15 år i Sverige har 34% arbete på hel- eller deltid
- av de som varit 11-15 år i Sverige är siffran 50% 
- av de som har varit här i 16 år eller längre är andelen hel- eller deltidsarbetande 59%.

Detta är vad regeringen Löfven har att bemöta med konkret politik. Det är därför besvärande att han inte förhåller sig till dessa fakta över huvud taget. Givet detta kommer dessa siffror att se ännu värre ut om tio år.

Ett tecken på hur regeringen med alternativa fakta tror sig kunna lugna svenska folket i integrationsfrågan fick vi i Löfvens debatt med Anna Kinberg Batra i SVT:s Aktuellt. Då hävdade statsministern att det handlade om "några" nyanlända som saknade utbildning och relevant yrkeserfarenhet. 

Dessa "några" är i själva verket den största gruppen, enligt regeringens egen myndighet. 31 procent av de nyanlända som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen har inte gått ur grundskolan. Ytterligare 17 procent har en utbildning som motsvarar svensk grundskola, vilket i konkreta termer betyder att ungefär hälften av de nyanlända saknar en utbildning när de invandrar. 

Genom att kalla hälften av alla nyanlända för "några" och hellre prata om alla läkare som anlänt visar regeringen att den helst vill tona ned omfattningen av det problem Sverige står inför. Det går dock inte att dölja i all evighet, ty andelen registrerade arbetslösa som är utrikes födda växer. Och den statistiken är än så länge offentlig. Under valåret 2018 väntas 8 av 10 arbetslösa antingen vara födda utanför Europa, ha fyllt 55 år, sakna gymnasieutbildning eller (i färre fall) ha en funktionsnedsättning. Det behöver knappast nämnas att de som både kommer från ett land som Afghanistan eller Somalia och saknar gymnasieutbildning står inför stora bekymmer med att bli anställningsbara i Sverige.

Det enda sätt på vilket Löfvens regering skulle kunna nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och samtidigt punktera arbetslösheten hos outbildade nyanlända vore att pumpa ut subventionerade anställningar i statlig regi. Förmodligen skulle statsministern kunna hitta ett klämkäckt ord för en sådan satsning. Men även Löfven inser nog det orimliga i en sådan politik. Hittills har regeringen föreslagit 5 000 så kallade moderna beredskapsjobb för denna grupp fram till 2020, och det är förstås en droppe i havet.

Bekymret för Löfven, och Sverige, är att landets regering inte har någon politik för den största gruppen av nyanlända. Att syssla med alternativa fakta räddar möjligen ansiktet på regeringen här och nu så länge journalisterna inte begriper sig på statistik. Men det kommer surt efter när arbetslösheten väl vänder uppåt.

Redan nästa år är det val. Måtte fler jaga regeringen för dess användning av alternativa fakta. 

Läs även:
Anna Dahlberg, HAX

DGS: Tino Sanandaji om utanförskapet

Skyll inte på "samhället"

Under fredagen hålls en demonstration i Rinkeby mot skjutningarna i Järvaområdet. Som banderollen ovan beskriver är det även en demonstration (för inte emot, får vi anta) "rätten till allas lika värde, till trygghet och ett socialt skyddsnät."

En av initiativtagarna anser att frågan behöver lyftas "högre upp" och att vi inte ska "stirra oss binda på själva handlingen", det vill säga den som skjuter en annan människa. "Det är mycket annat som spelar roll", hävdar han.

Vad är det då vi ska titta på i stället? Antalet fritidsgårdar? Kvaliteten på den lokala vårdcentralen? Bibliotekets öppettider? Inget av detta tvingar någon att skaffa ett vapen och avrätta en annan människa. De allra flesta skulle inte ens komma på tanken.

Så i stället för att rikta sin ilska mot samhället, och då i synnerhet samhället utanför den egna förorten, borde Rinkebyborna rikta den mot dem som skjuter. Mot dem som går omkring med vapen. Mot dem som bränner bilar. Mot dem som rånar och vandaliserar. Ingen annan. Det är dessa ligister och kriminella som förpestar tillvaron i dessa områden, som skapar otrygghet och vanmakt, som bär hela ansvaret.

Dessa självklarheter hör vi alltför sällan. I stället är den reflexmässiga förklaring som ges alltid att det är socialt utsatta som begår brotten och att samhället därför bär ett gemensamt ansvar för skjutningarna. Visst spelar socioekonomisk bakgrund ofta roll. Men en uppväxt under knappa förhållanden gör inte folk till mördare.

Den officiellt accepterade förklaringsmodellen är enkel: om politikerna bara "satsar" mer i området, kommer våldet att upphöra. Det är en otroligt naiv föreställning som dessutom saknar empiriskt stöd. Satsningar har gjorts. I många år har det satsats mycket i dessa områden, men våldet fortsätter att eskalera.

Snarare än brist på satsningar är det två andra misslyckanden som politikerna förtjänar kritik för:

För det första att de fortsatt att driva en ansvarslös migrationspolitik som år för år har fyllt på ett redan kompakt utanförskap i dessa områden. Arbetslöshet och bidragsberoende har tillåtits skena iväg, vilket gynnar de kriminellas rekryteringsargument.

För det andra att kriminalpolitiken har packat ihop och gett upp. Det finns goda exempel från andra länder som visar att det med rättsliga medel går att komma åt illegala vapen och skjutningar. Att chockhöja straffen för vapeninnehav är ett sätt. Svenska politiker har i stället valt att rikta udden mot legala vapeninnehavare. Det är jägarna, inte gängledarna, som drabbas av den politiken.

Fredagens demonstration kommer bjuda på det vanliga: kritik mot "samhället", kritik mot polisen och kritik mot "sociala orättvisor". Slutsatsen landar som vanligt i att den som begår dessa brott, oavsett om det är att bränna grannens bil eller skjuta grannens son, är ett offer.

Denna syn på rätt och fel, på brott och straff, och på vad som krävs för att bygga ett tryggt och rättvist samhälle, är förödande för hela Sverige. Och den har fått vara vägledande i den politiska utvecklingen alldeles för länge. Så länge det förblir så kommer läget i landets mest drabbade bostadsområden bara att fortsätta förvärras.

Den blinde

Vad har hänt med Fredrik Reinfeldt? Har han förlorat vettet? Tappat alla skruvar? Blivit inkontinent? Eller är det så att den förre statsministern först nu med full kraft visar hur oinformerad och okunnig han är? Förmodligen är det så.

Fredrik Reinfeldt avgick på valnatten och passade då även på att avgå som partiledare. I ett osäkert parlamentariskt läge, med Sverigedemokraterna som absoluta vågmästare, kastade statsministern in handduken. Genom att även annonsera sin avgång som moderatledare gjorde han även sitt parti ledarlöst i ett läge där det var nära att Sverige gick till nyval.

Reinfeldts fega agerande på valnatten kändes symptomatiskt för honom som politiker. Han smet så fort han fick chansen och slapp därmed hantera det monster han själv hjälpt till att skapa - migrationskrisen, en växande vrede runt om i landet, polisens kris och en generell välfärdsstat som gungar.

Reinfeldt har uttalat sig om migration igen. Han har nämligen skrivit en ny bok. I Aftonbladet frågar han sig varför alla som pratar om invandringens kostnader "inte berättar sanningen om intäkterna, om hur bra det har varit för Sverige." Reinfeldt påpekar också att det är tack vare invandringen som Sveriges ekonomi "är starkare än många andras".

Att Sveriges relativt starka ekonomi skulle bero på hög invandring är ett besynnerligt påstående i sig. Men mest iögonfallande är att Reinfeldt i sina utläggningar, varav det senaste indolenta resonemanget bara är ett av många, aldrig skiljer på olika sorters invandring. Det är lika meningsfullt att påstå att "invandring är bra" som att hävda att "ekonomi är bra" eller "väder är roligt". Det betyder ingenting, ty "invandring" rymmer så många olika förutsättningar.

Det går inte att jämföra kärleksinvandring - där en person invandrar till en partner med redan ordnade boendeförhållanden och en inkomst som täcker utgifterna för båda två - med asylinvandring där en eller flera personer tillsammans kommer utan pengar, utan boende och till en början utan uppehållstillstånd. Det går heller inte att jämföra asylinvandring med arbetskraftsinvandring, som ju är den mest lönsamma formen av immigration till ett land.

Vid sidan av dessa självklarheter behöver något även sägas om det populära begreppet "öppenhet" som såväl medier som politiker älskar att använda. Även här krävs nämligen ett förtydligande. Att ha en öppen ekonomi är inte nödvändigtvis detsamma som att ha fri eller näst intill fri invandring. Frihandel och en dynamisk ekonomi som tar intryck av omvärlden, lär av konkurrenter och har ett globalt perspektiv har inget direkt att göra med en öppen gräns för asylsökande eller ekonomiska migranter. Det är således fullt möjligt för ett land att ha en väldigt öppen och fri ekonomi och samtidigt ha en strikt gränskontroll.

Reinfeldt visar prov på en solklar form av faktaresistens när han beskriver att invandring alltid innebär en vinst på sikt:

De första reaktionerna kretsar kring om ansträngningen är för stor. Men flyttar man tidsperspektivet några år, då sjunker det in. Människor kommer på plats, in i ett nytt liv, får jobb och blir en del av ett Sverige som blir starkare. Då sjunker den här diskussionen undan.

Denna inställning förklarar sannolikt den förre statsministerns raljanta utspel om "brinnande julgranar" och hånfulla kommentar om "hur det är att fira jul i kollaps". I sak har Reinfeldt förstås fel, och det är minst sagt besvärande att en person som styrt Sverige i åtta år är så dåligt insatt i hur integrationen (inte) fungerar. Men samtidigt belysande. Troligen har han matats med väldigt ensidig information och aldrig varit intresserad av att sätta sig in i hur det egentligen är.

Problemet som Sverige har nu, och har haft i många år, är som bekant att invandrare i alldeles för hög grad inte blir självförsörjande. Att de inte blir en del av det svenska samhället utan lever i utanförskapsområden med hög arbetslöshet, trångboddhet och växande kriminalitet. Det krävs en alldeles särskild form av politisk blindhet för att inte se detta. Det var ju för bövelen Moderaterna som lanserade begreppet Utanförskap i den politiska debatten!

Invandring kan vara både bra och dålig för ett land. Det beror helt enkelt på vilken sorts invandring det handlar om och hur förutsättningarna för integration och självförsörjning ser ut. En stor asylinvandring från sönderfallande klansamhällen som Afghanistan och Somalia, och krigshärdar som Syrien och Irak, påverkar självfallet ett samhälle som det svenska i grunden. Om detta måste vi kunna prata med öppna ögon och utan skygglappar. Det svenska välfärdssamhället bygger på att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt. När en växande andel av befolkningen inte gör det, får det konsekvenser.

Reinfeldt och hans meningsfränder beskriver invandringen som en räddning för välfärden och pensionerna. Trots att vi kan se varje dag hur sjukvården och andra vitala delar pressas av asylmottagandet och trots att vi känner till det växande sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda.

Det är förvisso sant att ett land med minimal invandring, som Japan, har en stor demografisk utmaning. Men samtidigt: vem har hört talas om några japanska förortskravaller eller granatsprängningar?

Sverige bör vara ett öppet land på många sätt. Ekonomiskt, inte minst. Men öppenheten behöver inte förutsätta öppna gränser för alla som vill komma till Sverige för en bättre ekonomisk standard och gratis utbildning. Det måste gå att hitta en rimligare väg.

När polletten trillar ned

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldt har i ett av sina få politiska utspel sedan sin avgång påpekat att det var fel att i höstas prata om "systemkollaps". Vilka ord, frågade sig den förre moderatledaren, har vi då för att beskriva det som sker i Syrien? Jag föreslog "inbördeskrig".

Tanken på att vi i Sverige åtminstone har det bättre än folket i Syrien, Afghanistan och Somalia syns och hörs lite varstans. Det säger lite grand om tillståndet i ett rikt västland att vi måste jämföra oss med några av världens absolut värsta länder för att känna oss nöjda med vår situation.

Nej, Sverige är förstås inte Syrien eller Afghanistan, inte ens nära. Men att människor vill att Sverige ska förbli ett stabilt och tryggt land att leva i borde inte vara provocerande. Tvärtom.

Det finns emellertid goda skäl till oro just nu. Vi lever i sviterna av mångårig stor asylinvandring och misslyckad integrationspolitik. En dålig combo. Addera en skolpolitik som misslyckats, en vettlös socialistisk politik som skapat en bostadsmarknad där endast de rikaste och de med mest tur lyckas hitta ett boende till rimligt pris samt en polismyndighet som alltmer verkar tappa greppet.

Detta är inga småsaker ens var för sig, men sammantaget riskerar de att skapa en perfekt storm av olyckliga omständigheter som river sönder samhället och skadar tilliten mellan människor. När skolan misslyckas kommer fler hamna utanför arbetsmarknaden. Vilket ökar risken för kriminalitet. Migrationspolitiken har under decennier fyllt på arbetslöshet och bidragsberoende i landets utanförskapsområden. Vilket fått brottsligheten att öka. Bostadspolitiken har gjort människor desperata, vilket ökat antalet bostadsbedrägerier. Och mitt i allt detta har vi alltså en polis som inte har vare sig förmåga eller manskap att beivra de brott som begås.

Gemensamt för de problemområden som räknats upp ovan är att de inte har uppstått i går eller ens för fem år sedan. De är gamla och kända. Politiker har gnabbats i decennier men misslyckats med att lösa dem. Dock tror jag att det är först nu, när problemen vuxit sig så pass stora, som polletten börjar trilla ned.

Situationen kommer oundvikligen att leda till ökat missnöje, ty nu gör nämligen stat och kommun just det som mantrat sagt att Sverige inte ska göra: ställer grupp mot grupp. Det är provocerade för många att deras barn inte kan få en studentbostad, att de tvingas till att betala ockerhyror för osäkra andrahandskontrakt och att vanligt arbetande folk väntar med att skaffa barn för att de inte har råd att flytta när kommuner samtidigt köper bostadsrätter åt nyanlända.

Kommunerna har inget val eftersom lagstiftaren kräver detta av dem, men agerandet måste vara själva definitionen av att ställa grupp mot grupp.

Polletten har trillat ned, men i vissa fall är det förmodligen redan för sent. Siffror från Arbetsförmedlingen visar att 42 procent av de inskrivna är utrikes födda och att hälften av dessa har som mest grundskole-utbildning. Per-Arne Andersson, chef för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting, tror inte att det kommer bli möjligt att ge ens alla unga vuxna en motsvarande gymnasieutbildning. Givet att det saknas tusentals lärare i landet är det ett rimligt antagande.

Resultatet av detta misslyckande blir ett permanent utanförskap och en segregation som biter sig fast. Det betyder högre kostnader för kommunerna (läs: skattehöjningar) och ökade sociala spänningar. I ett sådant läge känns det inte särskilt betryggande att veta att polisen inte har förmåga att hantera situationen ens i dag. Vad händer om eller när det blir värre?

Från politiskt håll kan vi under de kommande åren räkna med fler verkningslösa integrationssatsningar, fler seminarier och inte minst fler subventionerade anställningsformer som givetvis kommer få bort folk från arbetslöshetsstatistiken men som fortfarande inte betyder att människor blir självförsörjande.

När ett problem har tillåtits växa sig större för varje år för att slutligen glida en helt ur händerna återstår bara paniklösningar. Vi kommer få se mer av den varan under de kommande åren.

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

En ny samordnare, kan det vara något?

Med anledning av det stora antalet bilbränder under de senaste två veckorna kallade regeringen till presskonferens för att presentera förslag på hur problemet ska hanteras.

Primärt handlade det om skärpta straff. Eftersom svenska domstolar verkar ha notoriskt svårt för att använda hela straffskalan är det särskilt viktigt att höja minimistraffen. Regeringen presenterade även nya sätt att hantera unga kriminella, dit hör bland annat fotboja men det lades även förslag på jourdomstolar.

Det är bra att regeringen gör det som Alliansen inte mäktade med när Beatrice Ask var justitieminister. Det går också att notera ett något höjt tonläge - Morgan Johansson sade sig vara "rätt förbaskat trött" på ligister som bränner bilar. Den enskilde har alltid ett val, förtydligade han. Det är en självklar men ändå viktig markering eftersom det i samhällsdiskussionen ständigt letas efter sociala orsaker till att bilar brinner.

Såväl Beatrice Ask som Annie Lööf kräver fler poliser. Som om lösningen ligger enbart där. Huvudproblemet är att polisens arbetsmetoder inte leder någonvart. Vi har exempel på där fullt kravallutrustad polis stått redo för att sedan få order att inte gå in. Poliser vittnar om hur de förväntas ha en dialog med de kriminella i stället för att ingripa och statuera exempel. Det är alltså fler dialogpoliser Ask och Lööf vill ha?

Främst är detta en fråga för polisledningen, inte för riksdag och regering. Vilket förstås gör det lite mer komplicerat. Vill ens dagens polisledning få slut på bilbränder och stenkastning? Bryr de sig? Eller tror de på allvar att det fungerar att vända andra kinden till, att föra dialog med kriminella?

Regeringen vill inte bara skärpa straffen utan också tillsätta en, ja du gissade rätt: nationell samordnare. En trygghetssamordnare ska vara ansvarig för det brottsförebryggande arbete som bland annat Brå kommer vara delaktiga i framgent.

Det är givetvis viktigt att även arbeta preventivt. Men här finns samtidigt en uppenbar risk för slutsatser som handlar mer om fritidsgårdar och "strukturell rasism" än att faktiskt komma tillrätta med ungas kriminella livsstil.

Nästa fråga är vem som ska få det där jobbet som nationell samordnare. Veronica Palm, kanske? Hon är tydligen ledig och uppfyller säkert alla krav som kan tänkas finnas för jobbet i fråga.

Läs även:
Alice Teoderescu, Expressens ledarsida

När det onormala blir normalt

"Sverige förändras just nu, och det är en så härlig känsla att få vara med om det", sade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson vid den famösa tillställningen "Sverige tillsammans" i oktober.

Nog förändras Sverige just nu. Den etniska segregation vi har sett växa under flera decennier har nu nått ett slags kokpunkt där rättsstaten inte längre klarar av att behärska vare sig hot mot våldsmonopolet eller mot vanliga medborgare.

Begreppet "no go-zoner" har hånats eftersom den lista på 55 orter som sammanställts innehåller helt vanliga närförorter som inte alls är farliga att vistas i, men det är ett faktum att det har vuxit fram stadsdelar där kriminella gäng har tagit över kontrollen helt eller delvis. Detta är områden till vilka räddningspersonal inte längre vågar åka utan poliseskort. Där stenkastning mot polis är vardag. Där företag ger upp och flyttar.

Situationen är inte ny. Men denna del av Sverige har politikerna inte fullt ut velat se, i synnerhet inte i regeringsställning. Borgerligheten döpte problemetiken till "utanförskap" och författade en idé om arbetslinjen som vägen ut. Om människor bara fick ett jobb skulle dessa problem upphöra. Jag tror att detta är en förenkling och att även vissa allianspartier börjar inse det.

Visst är egenförsörjning oerhört viktig, men även den som har ett arbete kan känna att den inte är en del av samhället. Även den som går till jobbet på morgonen kan uppleva ett samhälle som är tudelat och där kvinnor begränsas av religiösa skäl.

Människor från klansamhällen präglade av korruption och misstro och med en vana att lösa problem med våld behöver veta hur Sverige fungerar. Unga på glid måste fångas upp innan de blir livsstilskriminella.

Samtidigt behöver alla veta att om det är något som ska brännas är det offerkoftan, inte grannens bil. I Sverige finns oändliga möjligheter för såväl infödda som invandrade att utbilda sig, hitta jobb och leva ett gott liv. Att skylla sina egna misslyckanden på rasistiska "svennar" är att skjuta det egna ansvaret på någon annan.

Trots alla möjligheter ser vi kravaller och växande laglöshet i alltfler förorter. Hur blev det så här? Kanske kan en del av problemet förklaras med en minskad auktoritetstro i samhället. Detta kan i grunden vara något positivt - ett hierarkiskt samhälle där hela befolkningen står i givakt och hyser en helig tilltro alla som befinner sig ovanför en i maktpyramiden är inget trevligt samhälle. Men en sjunkande auktoritetstro kan i förlängningen utmynna i det som på engelska heter disrespect. Respektlöshet.

Detta drabbar i dag allt ifrån lärare och vårdpersonal till poliser och socialsekreterare. Vi ser det även i de grova rånen mot äldre och försvarslösa och i oerhörda gruppvåldtäkter. Det tycks inte finnas några gränser längre.

Svenska politiker är ansvariga för att utvecklingen har tillåtits gå så här långt. Aningslösheten har varit monumental på ett flertal områden. Migrationspolitiken tilläts spåra ur fullständigt med i dag kända konsekvenser. Det har under lång tid funnits ett stort glapp mellan rättspolitiken och det allmänna rättsmedvetandet, vilket resulterar i medborgerlig avsky när personer som begått oerhört grova brott släpps ut i förtid eller när våldtäktsmän som påstår sig vara minderåriga slipper straff och kan begå nya brott. Adderat till detta har polismyndigheten mer eller mindre upphört att fungera på vissa håll i landet.

Grundfundamenten i ett välfungerande samhälle håller på att krackelera. Långt ifrån överallt. Men där det sker kommer det bli oerhört besvärligt att bygga upp dem igen. Särskilt som ingen politisk kraft tycks ha några lösningar på hur det ska gå till.

Jag räds en utveckling där vi får enklaver i samhället som är utom räddning, delar av städer och regioner som styrs av kriminella. Varken Löfvens "samhällsbygge" eller ett miljöpartistiskt fredsdepartement rår på kriminella med tunga vapen och handgranater. Att lägga huvudet på sned och prata om rasistiska strukturer stoppar inte rekryteringen till kriminella gäng. Det krävs tvärtom rå styrka för att krossa de kriminella elementen och samtidigt preventiva insatser för att visa på alternativ till stenkastandet och eldandet innan den unge fått tag i sitt första vapen. Den som trots detta väljer den kriminella banan ska veta att rättsstaten väntar på denne.

Jag tror emellertid att detta inte räcker. Det behövs också ett värderingsskifte i hela samhället. En idé. Ett slags upprättad tro på att göra rätt för sig. Ja, faktiskt just det politikerna velat undvika så länge: ett "vi och de". Den hårt arbetande och laglydige medborgaren, oavsett kön, religion eller etnicitet, måste få sin upprättelse.

Det ska erkännas att jag är orolig. Orolig för att den situation som beskrivits ovan snart kommer att betraktas som en del av det nya normaltillståndet på alltfler håll. I det ögonblicket upphör nämligen försöken att göra något åt utvecklingen. Då återstår bara att skaffa säkrare lås.

"Sverige förändras just nu, och det är en så härlig känsla att få vara med om det". Ylva Johanssons ord ekar fortfarande. Hennes upplevelse delas inte av alla.

Läs även:
Anna Dahlberg, Reportage: Hatet mot svennarna

Kluvet land

I sitt förstamajtal höll statsminister Stefan Löfven en predikan om värdet av att arbeta och göra rätt för sig - en aning märkligt av en ledare för ett parti som i dag är större bland dem som inte arbetar än dem som gör det.

Den socialdemokratiska arbetarretoriken till trots är partiet i allt väsentligt ett bidragsparti. Hyllningarna till arbetets plikt blir därför smått löjeväckande. Visst vill även S att alla ska arbeta och göra rätt för sig - men det syns inte i politiken.

Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck. Men med en växande andel av befolkningen som inte arbetar, eller som har en lön klart under medianen och därför bidrar med mindre i skatt än medelsvensson, skapas en sjuknande skattebas. Det innebär att vi står inför ett scenario där skatterna kommer behövas höjas för att upprätthålla dagens välfärdsambitioner. Troligare är att vi kommer ser högre skatter för sämre välfärd.

Det är nu bristerna i det Socialdemokraterna älskar att kalla "den svenska modellen" blir så uppenbara. Den generella välfärdsmodellen förutsätter nämligen en hög sysselsättningsgrad. Annars går den inte runt. I länder med lägre välfärdsåtaganden är det möjligt att även ha lägre sysselsättning. Sverige har fortfarande hög sysselsättning jämfört med många andra europeiska länder. Men vi måste alltså ha det för att den generella välfärdsmodellen inte ska kollapsa.

Det som borde oroa välfärdsstatens tillskyndare betydligt mer än i dag är hur alla som asylinvandrat till Sverige de senaste åren ska bli självförsörjande. Ja, alla pratar om det. Men om vi ska bedöma graden av allvar utifrån de politiska förslag som läggs är både regering och opposition tämligen tillbakalutade i frågan.

Sanningen är krass: utgångspunkten för nyanlända är inte helt ljus med en arbetslöshet bland utrikes födda som ligger på över 21 procent. Motsvarande siffra för inrikes födda är 4,9 procent. Detta gigantiska gap handlar i första hand om skillnad i utbildningsnivå och attraktion på arbetsmarknaden. Inte om diskriminering, som vänstern ständigt framför som skäl.

Det går bra för många i Sverige. För den som har jobb och egen bostad är tillvaron bra med goda reallöneökningar, ränteavdrag och låg inflation. För den som står utanför både arbets- och bostadsmarknaden är framtidsutsikterna betydligt sämre, ty vägen in är så besvärlig.

Högutbildade kommer att komma i arbete, andra kan få jobb inom olika servicebranscher. Men med en historisk backspegel till hjälp blir vi tvungna att dra slutsatsen att väldigt många kommer fastna i olika sorters bidragsförsörjning. Det är numera detta som är den svenska modellen.

Regeringens egen prognos är att närmare en miljon människor kommer leva på någon sorts bidrag 2020 (där ingår a-kassa). I takt med att en allt större andel av befolkningen inte bidrar eroderas skattebasen för den generella välfärdsmodellen. Med sämre offentlig service som följd.

Inkomstskillnader är i sig inget problem. Men det blir ett problem om en del av befolkningen tvingas betala för den andra delen och samtidigt ser den offentliga service den blivit utlovad ständigt försämras.

I förlängningen kommer de som arbetar och betalar skatt att börja fråga sig vad de egentligen betalar för. Och varför. Då får politikerna problem på riktigt.

Läs även:
Fnordspotting, Heidi Avelan

Att lappa och laga minskar inte utanförskapet

Moderaterna har lanserat ett nytt begrepp: "det nya utanförskapet". Vad hände med det gamla? Tja, de grupper som partiet nu avser att lyfta till det fina innanförskapet är de som står utanför arbetsmarknaden och som, vad Moderaterna än säger, var de som stod utanför även när partiet tog över regeringsmakten 2006. Alltså främst unga och nyanlända. De grupper som tidigare ingick i det Fredrik Reinfeldt kallade "utanförskapet" (minus de långtidsarbetslösa, som M verkar ha gett upp hoppet om).

Om vi lägger de förvirrande begreppen åt sidan för ett ögonblick, lanserade Moderaterna i går idén med en "förstajobbet-anställning". Det ska vara en ny anställningsform, tidsbegränsad till 18 månader. M vill se ett "förstajobbet-avdrag" som skulle ge ett vårdbiträde ungefär 2 000 kr mer per år. Tanken med denna sortens anställning är att arbete ska kombineras med utbildning i de fall det behövs.

Jag håller inte för otroligt att detta kan fungera i vissa enskilda fall. Men risken är att det bara blir ännu ett i raden av misslyckade försök att få in unga och asylinvandrare på en arbetsmarknad som inte verkar vilja ha dem under rådande lönenivåer.

M menar att reformen skulle ge 10 000 nya jobb. Vi får sällan veta hur partierna har räknat fram exakt hur många nya jobb deras förslag väntas ge. Men vi ser förstås resultaten i efterhand. Tidigare reformer har inte gett några strålande resultat. Nystartsjobb och instegsjobb blev inga succéer. Etableringslotsarna blev ett kostsamt fiasko. Lönebidragsanställningar utnyttjas systematiskt av vissa arbetsgivare eftersom staten (vi skattebetalare) står för upp till 80 procent av lönen. Det finns företagare som inriktar sig på att nästan enbart anställa ur denna kategori. Detta snedvrider konkurrensen. Och några riktiga jobb blir det förstås inte.

Risken är stor att förstajobbet-anställningen kommer sluta ungefär likadant. Här ska nämligen arbetsgivare och anställd själva kommer överens om hur jobbet ska kombineras med utbildning. Det är inte alltför svårt att föreställa sig hur vissa arbetsgivare vill strunta i utbildningen och endast se till att personer arbetar så mycket det går under 18 månader. För att sedan ta in en ny. Vinsten skulle förstås vara att arbetstagaren kan få referenser att använda i sökandet efter ett nytt jobb. Men i fallet med lönebidragsanställningar tycks detta inte ha hjälpt. Få kommer vidare till en reguljär anställning.

Det krävs mer än så här för att bryta människors utanförskap (oavsett vad man väljer att kalla det). Det Moderaterna gör är att bygga vidare på ett lapptäcke av specialåtgärder på arbetsmarknaden. Skatteavdrag för vissa branscher, tidsbegränsad lönerabatt för arbetsgivaren för vissa grupper under vissa förutsättningar. Systemet riskerar att bli både oöverskådligt och lätt att manipulera. Det sistnämnda har vi redan sett många tecken på.

Jag föredrar ett rakare approach.

Sänk ingångslönerna och möjliggör så att unga och personer utan erfarenhet kan ta jobb till lägre löner än andra. Avskaffa alla skatterabatter och sänk i stället skatterna rejält så att företag kan överleva utan att särbehandlas och människor kan leva på en lägre lön. Röj i den berömda regelbördan för små företag.

Om det visar sig att ett bolag i ett företagsvänligt klimat med låga skatter inte kan överleva är det bara att beklaga. Men det är inte politikernas uppgift att hålla enskilda branscher under sina vingar. De ska endast erbjuda en rättvis lagstiftning och ett klimat som gör att människor vågar starta eget och anställa.

De borgerliga partierna borde ta ett helhetsgrepp om skatte- och företagarpolitiken. Detta lappande och lagande med särlösningar för vissa grupper leder ingenvart. Det är lite bedrövande att se att Moderaterna fortsätter på den inslagna vägen. 

Regeringen låter inte fakta komma i vägen för fina utspel

Den stora frågan för 38-procentregeringen är jobben. Det har statsministern själv sagt. På nästa valdag kommer Löfven att dömas utifrån hur arbetslöshetsstatistiken ser ut. Eller?

Jag är inte säker på att det är så enkelt. Bakom jobben, som givetvis är en viktig fråga, växer nämligen andra frågor i betydelse. Skolan är en. Bostadsbristen en annan. Och det massiva integrationsfiaskot en tredje.

För att kunna komma tillrätta med stora och allvarliga problem behöver man dels ha en realistisk uppfattning om orsakerna till problemen, dels en seriös verklighetskoll. Regeringen saknar bådadera. Aldrig är detta så tydligt som när det gäller de växande bekymren med utrikes födda i utanförskap.

Enligt arbetsmarknadsminister Ylva Johansson handlar integrationen framför allt om att ta tillvara den höga kompetens som nyanlända har med sig. Johansson påstår att "37 procent av de som kommer från Syrien har en avslutad högskoleexamen".

Enligt undersökningen från SVT, som en lokalreporter gjorde sig lustig över när han inte visste att kameran var på, uppger 37 procent av de syrier som kommer till Sverige att de har "eftergymnasial utbildning". Det är inte alls samma sak som "avslutad högskoleexamen" utan kan handla om allt från något års verkstadsutbildning, en koranutbildning eller krasst uttryckt vad tusan som helst.

Regeringen tittar på Kanada, som enligt Ylva Johansson "har lyckats väldigt bra" med integrationen. Men det finns klara skillnader. Kanada tar emot knappt en tiondel så många flyktingar som Sverige. De är selektiva och tar främst emot arbetskraftsinvandrare vars kompetens är efterfrågad. Det är inte svårt att förstå att det är lättare för den som invandrar att komma i arbete om personen i fråga tas emot just för att dennes kompetensen efterfrågas.

Svensk migrationspolitik ser inte ut så. Vi tar främst emot flyktingar och anhöriga från krigshärjade länder utanför Europa. Syrien är ett av diktaturen präglat land och av inbördeskrig slaget i spillror, Irak faller samman, Eritrea är ett stagnerat förtryckarsamhälle och Somalia kan endast med viss ansträngning kallas en stat. Det är en helt annan utmaning, och det vore klädsamt om regeringen åtminstone medgav detta.

Ylva Johansson kan förstås fortsätta tro att nästan var fjärde syrier har en avslutad högskoleexamen och att det enda regeringen behöver göra är att snabba på valideringen. Men hon riskerar i så fall ett bryskt uppvaknande inom de kommande åren. För även om väljarna går att lura, kommer resultaten av politiken tala för sig själva.

Smartast vore förstås att ta redan på fakta först. Men det ligger varken för Johansson eller den regering hon representerar. 

Ett haveri

DN har genom att ta del av statistik från SCB följt hur det har gått för alla som fick permanent uppehållstillstånd 2004. Statistiken sträcker sig fram till 2014. Det rör sig alltså om en tioårsperiod, tillräckligt länge för att kunna dra ganska goda slutsatser av hur svensk migrations- och integrationspolitik fungerar.

Vi vet sedan tidigare, även tack vare statistik från SCB, att mediantiden för flyktingar att bli förvärvsarbetande var sju år 2012. Den bild vi nu får visar att många av dem som fått jobb tillhör de mest lågbetalda på arbetsmarknaden.

Definitionen av "förvärvsarbete" har, som DN konstaterar, varit väldigt generös. Att arbeta en timme per vecka en enskild månad har räckt. Även lönebidragsanställningar, upp till 80 procent betalda med skattemedel, har räknats in. Men inget av dessa exempel innebär att en person är självförsörjande eller har etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden. Sättet att mäta ger därför en något skev bild av verkligheten (en redigerad bild, skulle vissa säga).

Av den nya statistiken, som kommenterats sedan tidigare av en rad skribenter, vet vi:

- Efter tio år i Sverige har inte ens varannan flykting en inkomst över 13 000 kronor i månaden

- Medianinkomsten för flyktingar är 11 100 kr/mån, att jämföra med 23 700 kr för befolkningen som helhet

- Medianinkomsten för anhöriginvandrare till flyktingar är 4 500 kr/mån

- Minst 31 procent av flyktingarna i arbetsför ålder bodde år 2013 i ett hushåll som någon gång fått ekonomiskt bistånd. Bland anhöriginvandrare till flyktingar var siffran minst 41 procent

Ovanstående punkter illustrerar tydliga brister i den svenska migrations-och integrationspolitiken. Flera kan härledas direkt till styvnackade och kontraproduktiva beslut - som att inte ställa krav på inkomst och bostad på den som vill ta hit anhöriga. Effekten är tydlig: flyktingar har väldigt låg medianinkomst, men deras anhöriga som kommer hit har en inkomst som motsvarar existensminimum.

Detta har förtigits och ersatts av påståenden om hur många hundratusentals människor med utländsk bakgrund som går till arbetet varje dag - ett helt meningslöst påstående om man inte samtidigt relaterar dem till hur många som inte gör det. Och hur länge de inte har gjort det.

DN har med hjälp av Socialstyrelsen tagit del av statistik på hur stor andel av invandrare från år 2004 och framåt som i dag får ekonomiskt bistånd från kommunen. Alla kommuner har inte rapporterat in data, vilket gör att den verkliga siffran är högre än vad som anges ovan. Självkritik hörs nu från allianshåll (nåja, inte från alla). Men självkritiken som nu sipprar fram från nymoderat håll handlar än så länge inte om några egentliga omprövningar i sak.

Sammantaget är läget mycket, mycket allvarligare än vad regering och riksdag under lång tid velat medge. Tanken på hur en liknande granskning kommer se ut 2025, när effekterna av dagens migrationspolitik slagit igenom i arbetslöshet och utanförskap, ger magknip.

DN:s ovanligt raka och oblyga artikel hade, tänker man sig, kunnat vara en utmärkt startpunkt för en lite ärligare och mer rättfram debatt. På bästa sändningstid. I det mest populära nyhetsprogrammet, SVT:s Rapport, exempelvis.

Det kan noteras att Rapport i kväll inte ägnade ett ögonblick åt saken. Däremot sändes ett inslag om en 10-årig tjej som kommer bära olika strumpor för att demonstrera rätten att "vara olika". Utbildningsminister Fridolin var förstås inte sen att ringa upp och hälsa att hela utbildningsdepartementet kommer delta i denna demonstration.

Det känns väldigt lämpligt att nyhetsprogrammet i fråga följdes av ett program om Rheborg och Schyffert som genusfotografer. Public service är fantastiskt.

Bidragsfällan

Försörjningsstödet, det som i dag kallas ekonomiskt bistånd, är lågt. Bidraget ligger under det existensminimum som en person som fått skuldsanering har att leva på under fem år när skulderna dragits av Kronofogden.

Skälet är enkelt: försörjningsstödet har aldrig varit tänkt som en långsiktig försörjning utan en tillfällig och akut lösning. Så fungerar det nu inte. Inte bara har antalet försörjningsstödstagare ökat (400 000 personer under 2013), alltfler lever på bidraget under en längre tid.

Hur illa är det? Socialstyrelsen har mätt en rad indikatorer som visar på läget. Mest intressant är hur stor andel av försörjningsstödstagarna som befinner sig i "långvarigt ekonomiskt bistånd" (10-12 månader under året) och "mycket långvarigt ekonomiskt bistånd" (27 månader under en treårsperiod).

Det är skrämmande höga siffror. I stadsdelen Rinkeby-Kista är siffran över 51 procent för långvarigt och 36 procent för mycket långvarigt ekonomiskt bistånd. Över en tredjedel av alla som uppbär försörjningsstöd i den stadsdelen har alltså gjort det i minst 27 av de senaste 36 månaderna. Detta är ingen tillfällig utan en permanent försörjning.

I något mer välmående Stockholmsstadsdelar är siffrorna lite lägre, men även stadsdelar som Enskede-Årsta-Vantör (49 respektive 36), Södermalm (42 respektive 29) och Östermalm (46 respektive 28) har förfärande höga siffror.

Bilden är tämligen entydig: om du hamnar i en situation där du måste söka försörjningsstöd, är risken stor att du kommer att bli kvar i denna försörjning under minst ett år framöver. Steget för försörjningsstöd till egen försörjning är långt, och det underlättas inte av att många försörjningsstödsenheter inom socialtjänsten går på knäna både ekonomiskt och personalmässigt. Det sistnämnda bidrar tyvärr till att handläggarna inte hinner arbeta med den andra delen i sitt uppdrag, nämligen ge den sökande stöd i att bli självförsörjande.

Om detta borde politiker prata betydligt mer. Framför allt borde vi presenteras konkreta förslag på hur tiden i försörjningsstöd kan kortas. Att uppbära försörjningsstöd i år efter år är nämligen en ganska knäckande tillvaro (även om det självfallet finns personer som inte gör så mycket för att förbättra sina chanser), och ju längre det dröjer desto mindre attraktiv blir personen för en arbetsgivare.

Små åtgärder har vidtagits - från den 1 juli i fjol blev det exempelvis möjligt att tjäna lite extra pengar utan att det påverkar det ekonomiska biståndet. Handläggaren ska räkna av den summan. Tanken med denna så kallade jobbstimulans var förstås att underlätta steget från försörjningsstöd till arbete, men det är dock tveksamt om den haft några effekter.

En hög andel personer i långvarigt ekonomiskt bistånd är kostsamt för både individen och samhället. Det borde därför vara en prioritet för riksdagens partier att se över hela systemet. Inklusive hur arbetsmarknaden fungerar. Ty någon tillfällig och akut lösning är försörjningsstödet inte längre.

Läs även:
Nedanstående skärmdump visar bara delar av statistiken. Gå in på denna länk på Socialstyrelsens hemsida för hela dokumentet (klicka på "tabeller" och i dokumentet på fliken "omfattningsindikatorer 2014").