Kluvet land

I sitt förstamajtal höll statsminister Stefan Löfven en predikan om värdet av att arbeta och göra rätt för sig - en aning märkligt av en ledare för ett parti som i dag är större bland dem som inte arbetar än dem som gör det.

Den socialdemokratiska arbetarretoriken till trots är partiet i allt väsentligt ett bidragsparti. Hyllningarna till arbetets plikt blir därför smått löjeväckande. Visst vill även S att alla ska arbeta och göra rätt för sig - men det syns inte i politiken.

Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck. Men med en växande andel av befolkningen som inte arbetar, eller som har en lön klart under medianen och därför bidrar med mindre i skatt än medelsvensson, skapas en sjuknande skattebas. Det innebär att vi står inför ett scenario där skatterna kommer behövas höjas för att upprätthålla dagens välfärdsambitioner. Troligare är att vi kommer ser högre skatter för sämre välfärd.

Det är nu bristerna i det Socialdemokraterna älskar att kalla "den svenska modellen" blir så uppenbara. Den generella välfärdsmodellen förutsätter nämligen en hög sysselsättningsgrad. Annars går den inte runt. I länder med lägre välfärdsåtaganden är det möjligt att även ha lägre sysselsättning. Sverige har fortfarande hög sysselsättning jämfört med många andra europeiska länder. Men vi måste alltså ha det för att den generella välfärdsmodellen inte ska kollapsa.

Det som borde oroa välfärdsstatens tillskyndare betydligt mer än i dag är hur alla som asylinvandrat till Sverige de senaste åren ska bli självförsörjande. Ja, alla pratar om det. Men om vi ska bedöma graden av allvar utifrån de politiska förslag som läggs är både regering och opposition tämligen tillbakalutade i frågan.

Sanningen är krass: utgångspunkten för nyanlända är inte helt ljus med en arbetslöshet bland utrikes födda som ligger på över 21 procent. Motsvarande siffra för inrikes födda är 4,9 procent. Detta gigantiska gap handlar i första hand om skillnad i utbildningsnivå och attraktion på arbetsmarknaden. Inte om diskriminering, som vänstern ständigt framför som skäl.

Det går bra för många i Sverige. För den som har jobb och egen bostad är tillvaron bra med goda reallöneökningar, ränteavdrag och låg inflation. För den som står utanför både arbets- och bostadsmarknaden är framtidsutsikterna betydligt sämre, ty vägen in är så besvärlig.

Högutbildade kommer att komma i arbete, andra kan få jobb inom olika servicebranscher. Men med en historisk backspegel till hjälp blir vi tvungna att dra slutsatsen att väldigt många kommer fastna i olika sorters bidragsförsörjning. Det är numera detta som är den svenska modellen.

Regeringens egen prognos är att närmare en miljon människor kommer leva på någon sorts bidrag 2020 (där ingår a-kassa). I takt med att en allt större andel av befolkningen inte bidrar eroderas skattebasen för den generella välfärdsmodellen. Med sämre offentlig service som följd.

Inkomstskillnader är i sig inget problem. Men det blir ett problem om en del av befolkningen tvingas betala för den andra delen och samtidigt ser den offentliga service den blivit utlovad ständigt försämras.

I förlängningen kommer de som arbetar och betalar skatt att börja fråga sig vad de egentligen betalar för. Och varför. Då får politikerna problem på riktigt.

Läs även:
Fnordspotting, Heidi Avelan

Nu ska staten anställa lågutbildade

Den 1 maj är sedan många år en symboldag för svunna segrar snarare än en dag för dagsaktuell kollektiv kamp. Det är ett illa tilltygat 25-procentsparti i en skakig rödgrön maktkonstellation som samlas och håller nostalgiska tal om den svenska modellen i dag. Socialdemokraternas gamla paroller består, men i ett helt annat samhälle än det i vilket socialdemokratin växte fram känns de allt mer obsoleta.

Stefan Löfven passade före sitt tal i Göteborg på att kalla till pressträff för att upprepa mantrat att regeringen inte vill avvecka utan utveckla den svenska modellen. Hotet, menar Löfven, kommer från höger.

Statsministern gick även ut med att regeringen vill skapa 5 000 statliga "moderna beredskapsjobb" för personer som står längst från arbetsmarknaden (PDF). Dessa ska bestå i sådant som att märka vandringsleder, rensa stränder, skanna dokument och annat enkelt kontorsarbete. Löfven nämnde även en idé med "lärarassistenter" och "socialsekreterarassistenter".

Anställningsformen ska vara i max två år och ej vara a-kassegrundande. Lönerna ska vara avtalsenliga, vilket kommer betyda hög lön för ett enkelt arbete. Redan här uppstår frågetecken. Vem ska efterfråga dessa tjänster?

Regeringen börjar där den har direkt kontroll: staten. Alla myndigheter får i uppdrag att inventera vilka dessa så kallade beredskapsarbeten kan tänkas vara och sedan rapportera detta. Statliga myndigheter ska alltså konstruera jobb som tidigare inte behövts. Skattebetalarna får i vanlig ordning stå för notan.

Löfven förväntar sig att kommuner, landsting och privata företag ska följa efter. Men frågan kvarstår: vem ska efterfråga arbeten som tidigare rationaliserats bort? Någon lönesubvention nämndes inte. Regeringen har alltså inte reflekterat över möjligheten att dessa jobb inte finns i dag därför att de faktiskt inte behövs?

Enligt regeringen är det ungefär 30 000 nyanlända som saknar gymnasieutbildning och är över 39 år gamla. Det är denna grupp som beredskapsjobben riktas mot. Den grupp som har svårt att komma in på svensk arbetsmarknad är emellertid så mycket större än den snävt definierade grupp som Löfven redogjorde för. Regeringen underskattar därmed den utmaning den står inför.

Det är trots detta inte underligt att Löfven såg nöjd ut i dag. De statliga beredskapsjobben är nämligen klassisk socialdemokratisk politik. I stället för att förbättra villkoren för företagare så att dessa kan anställa fler i privat sektor, ser regeringen till att tvinga myndigheter att anställa tusentals fler i statlig tjänst. De femtusen beredskapsjobben innebär grovt räknad en lönekostnad på ungefär 2,5 miljarder skattekronor (om man räknar på att årskostnaden för en heltidstjänst motsvarar runt en halv miljon kr).

Inget sades om vad som händer när tjänsterna löper ut efter max två år. Ingen ställde heller frågan. Kommer den som har skannat papper på Sjöfartsverket plötsligt bli glödhet på arbetsmarknaden?

Ursäkta. Men detta är klassiskt sossetrams! 

Läs även:
Tove Lifvendahl, Fnordspotting

Socialdemokrati utan idéer

Det var en statsminister på krigsstigen som besökte Sundsvall och talade om "den härjande högern" på första maj.

Första maj är en besynnerlig dag. Särskilt besynnerlig är den de år Socialdemokraterna själva sitter vid makten. Då ska nämligen maktpartiet framstå som om det är i "opposition mot orättvisor", men uppenbarligen oförmöget att använda regeringsmakten till att eliminera de orättvisor som identifierats. Första maj fyller således ingen annan funktion än som en ursäkt för vänsterpartierna att samlas, minnas gamla goda tider och skrika nötta fraser. Ibland mot sig själva.

Det har länge varit populärt att begrava frågor i utredningar. Det är så politiker hanterar heta politiska stenar. Innan utredaren är klar, har frågan oftast förlorat eller i alla fall minskat i sprängkraft. Så kan man gå vidare.

En ganska ny trend är att tillsätta nationella samordnare. Detta är inget typiskt socialdemokratiskt, även alliansregeringen fick smak för det. Men lita på att Socialdemokraterna under Stefan Löfven kommer att accelerera användningen av verktyget i fråga.

Egentligen är tillsättandet av samordnare och kommissioner ett erkännande att man själv saknar politiska idéer. Löfven har under sin tid som partiledare lovat inrätta både ett innovationsråd och en arbetslöshetskommission. Ingen arbetslöshet har någonsin minskats genom tillsättandet av en kommission. Men det spelar ingen roll för Löfven, ty för Socialdemokraterna är det ett sätt att visa handlingskraft.

Innovation föds inte i ett av regeringen tillsatt råd. Den växer ur människors spontanitet, entreprenörskap, frihet och önskan att få det bättre, den uppstår i ett företagsklimat som tillåter människor att både ta risker och bli rika på det. Alltså själva motsatsen till det Socialdemokraterna tror är hälsosamt i ett samhälle som, som det så fint kallas, ska hålla ihop.

Socialdemokraterna fick ta över regeringsmakten efter åtta år i opposition. Men faktum är att Löfven sitter i ett mycket besvärligare läge än han ville ge sken av i går. Han har visserligen lyckats oskadliggöra oppositionen genom Decemberöverenskommelsen (hur länge den nu håller). Men han har flera riktigt svåra utmaningar framför sig - ungdomsarbetslösheten, utanförskapet bland utrikesfödda, bostadsbristen, tillväxten och alla utmaningar kopplade till migrationspolitiken. Och i opinionen ligger S nu på Juholtsiffror.

Hittills har Löfvens regering visat sig helt sakna idéer på bärande områden. Det skulle man kunna skrocka lite skadeglatt åt, men faktum är att väldigt många människor kommer få lida till följd av regeringens oförmåga att tänka nytt.

Det känns säkert bra, sådär lite hemtamt, för socialdemokrater runt om i landet att Partiet åter sitter vid makten. Men vad makten ska användas till har det sedan länge tappat bort längs vägen.

Nu är makten viktigare än vad den kan användas till. Makten är själva syftet.

Unket förstamajfirande

På första maj kommer de fram ur sina vrår. Socialisterna. Kommunisterna. Marxistleninisterna. Vänsterutopisterna och givetvis fackpamparna.

Innehållet känner vi igen. Fler förbud. Fler regleringar. En starkare stat på individens bekostnad. Och högre skatter. Förutom den sänkta skatten för pensionärerna, förstås. Den anses av någon outgrundlig anledning inte skadlig för vare sig skattekistan eller välfärden.

Det lutar åt regeringsskifte, och det kan bli en regering med en stark slagsida åt vänster. Miljöpartiet ligger stadigt kring 10 procent och Vänsterpartiet kammade hem 8,6 procent i senaste mätningen. Socialdemokraterna behöver båda för att nå en majoritet nu när partiet ligger kvar kring drygt 30 procent, det vill säga det resultat som i förra valet kallades för katastrof.

Det finns något väldigt dammigt och unket över första maj. Socialdemokraterna kallar sig "framtidspartiet", men retoriken känns fortfarande väldigt 1889. Det finns över huvud taget inget som andas framtid i partiets framtoning eller budskap. Ännu värre är det förstås till vänster om S. Vänsterpartiet fortsätter att drömma om socialistiska lösningar.

Medierna tog ingen paus utan fortsätta att gulla med ett av valrörelsens mest extrema partier, Feministiskt initiativ. Dagens Fi-push var den om att det är synd om partiet eftersom dess mest välkända talesperson får för mycket uppmärksamhet i medierna.

Ja, vilka bekymmer de har, feministerna...

Vem bryr sig om första maj?

Första maj bjuder alltid på en nyttig påminnelse om att det inte bara finns människor som lever i det förgångna utan även vill se ett helt annat samhälle. Som förkastar marknadsekonomin. Som säger nej till frihet inom vården och skolan. Som radikalt vill öka statens makt över medborgarnas liv. Lyckligtvis hörs de mest på just denna dag.

I demonstrationstågen hörs ramsor som "Inga rasister på våra gator, fyll dem i stället med bögar och flator" och den klämkäcka "Stoppa borgarna i papperskorgarna". Några skriker visst något om att "hänga direktörerna" också. Lite pubertalt, men vad tusan. På första maj behöver man inte vara så nogräknad. Ingen bryr sig ju ändå.

På Sergels torg står Kommunistiska partiet och dess ungdomsförbund och skriker som om det inte fanns någon morgondag. Runt dem finns fanor med Che Guevara och numera också en annan stupad hjälte, Hugo Chávez.

Uppmuntrande är att de allra flesta denna något kalla men klara vårdag i stället fikar, käkar lunch och shoppar. Och lite generat bevittnar spektaklet.

Ung vänster trampar över - igen

Att barn under första majfirandet i Malmö fick slå sönder "borgarpiñatas" föreställande borgerliga politiker kan kallas fånigt och närmast infantilt. Och det kommer inte som någon överraskning att det var Ung vänster som stod bakom spektaklet. Men i grunden är det bara ett av många exempel på hur folk på vänsterkanten tar sig friheter som liberaler eller konservativa aldrig skulle komma på tanken att göra.

Att häckla sina motståndare är vänstern duktig på. Man går gärna över gränsen, vilket bland andra Per Gudmundson fått erfara.

Att sjunga hatiska nidvisor är vänsterns melodi. Då kan de, med konsten/kulturen som täckmantel, skrika ut sitt hat mot de motståndare de aldrig respekterat.

Att sabotera möten för sina politiska motståndare tycker vänstern höjden av engagemang och civilkurage. Gatorna är nämligen "deras", inte motståndarnas.

Att inte betala och göra rätt för sig i kollektivtrafiken är helt OK, ja ibland rent av ett viktigt statement. Den som anser sig ha rätt måste ju kunna ta sig vissa friheter.

Samtidigt är vänstern oerhört lättkränkt så fort en politisk motståndare gör minsta ansats att gå utanför ramarna. CUF:s "Fuck facket 4-ever"-kampanj sågs av somliga som ett stort övertramp.

Så här kan vi fortsätta. Partier på vänsterkanten älskar att prata om rättvisa och demokrati. Det är emellertid bara viktiga begrepp så länge de inte kräver något av dem själva. Som att respektera andras mötes- och yttrandefrihet, även om man ogillar de åsikter de framför. Som att betala för sig i tunnelbanan, även om man tycker att det är dyrt och att kollektivtrafiken borde finansieras via skatten. Eller att visa sina politiska motståndare respekt, även om man ogillar att de sitter vid regeringsmakten.

Därför är ovanstående exempel i sig ingen paradox. De är en logisk följd av en ideologi som går ut på att ta för sig på andra bekostnad, att alltid låta andra betala - även om den politiska retoriken låter precis tvärtom.

Jag kan tycka att det ibland är till men för borgerligheten att den är så förbaskat väluppfostrad. Å andra sidan skulle jag inte vilja att liberaler och konservativa började bete sig som Ung vänster. Vi har lite mer stil än så. Och att vissa på vänsterkanten verkar anse att piñatastilltaget inte var så klyftigt ger trots allt ett visst hopp.

Läs även: Mina moderata karameller

Helgdagarna blir vad vi gör dem till

Lika säkert som att det viftas med röda fanor på första maj är att någon borgerligt sinnad debattör argumenterar för att dagen slopas som helgdag. Denna gång är det KDU:s Aron Modig.

Modig vill avskaffa första maj som helgdag med motiveringen att det är den enda politiska helgdagen och att den saknar rötter i en gemensam svensk tradition. Det är i praktiken ett särintresse som har fått en egen helgdag (och jag betraktar många av demonstranterna som rena stollar). Halva befolkningen, lågt räknat, identifierar sig inte på något sätt med denna dag.

I sak har Modig helt rätt. Och jag har varit där själv en gång, indignerad över att vänstern har en "egen" dag att tramp-trampa runt i stan på. I dag har jag svårare att bli upprörd. Dels eftersom helgdagen är lika mycket helgdag för alla, oavsett om du är socialist, liberal, kristen eller muslim. Dels eftersom den alltmer har förvandlats till en allmän politisk kampdag, oavsett politisk färg. Första maj blir således vad vi gör den till. Alla har lika stor rätt att göra sin röst hörd, även om socialisterna anser att det är "deras dag". Kristdemokraterna har i ganska många år nu haft egna politiska möten på första maj och åtminstone i Uppsala dragit fler deltagare än sina politiska motståndare på vänsterkanten.

Helgdagar ska knyta an till det allmänna och gemensamma, tycker Modig. Men om nu första maj ska bort som helgdag därför att den bara firas av personer på vänsterkanten, vad ska vi säga om de flesta av våra religiösa helgdagar? På vilket sätt är Kristi himmelfärds dag relevant i ett av världens mest sekulariserade länder? Säkert ungefär lika lite som Gud är betydelsefull för alla icke-troende som väljer att gifta sig i kyrkan. Vi firar både påsk och jul utan att tänka ett ögonblick på Jesus. De religiösa helgdagarna har således lika lite legitimitet som den politiska röda dagen i maj. Men vi behåller dem därför att vi har hitta ett eget sätt att fira dem på.

De religiösa helgdagarnas ursprungliga betydelse har sedan länge gått förlorad. Dessa dagar blir vad vi gör dem till. Det borde gälla även för första maj.

Solstollarna på första maj

Det är alltid en lika märklig upplevelse att se första majdemonstrationerna.

Vid Sergels torg demonstrerade Syndikalisterna och lät ungefär som en hejarklack på väg till en allsvensk fotbollsmatch. De verkade ha riktigt trevligt.

I Kungsträdgården hade Vänsterpartiet en scen. Långt innan partiledaren Jonas Sjöstedt dök upp för att tala om välfärd och förbud mot privata vinster i välfärden fanns representanter för knäppvänstern på plats. Kubanska flaggor vajade i vårvinden. Irans kommunistiska parti hade bullat upp med plakat med bilder av Lenin, Stalin, Marx och några andra välbekanta ansikten i förtryckets ideologi. Solstollarna framför Vänsterpartiets scen var få men bestämda (och jag som trodde att troll sprack i dagsljus).

Varje första maj är likadant. Det spelar ingen roll hur stendöd kommunismen är, hur ekonomin ser ut eller vilken regering som sitter vid makten - på första maj får man vara lite tokig och ta ut svängarna utan att någon bryr sig. Och det kan man väl unna dem. Något reellt inflytande kommer dessa stollar ändå aldrig att få.

En vacker första maj i Kungsträdgården. 

Jag valde latte framför slagord.

Jobblinje vs bidragslinje

Första maj är på många sätt en förtryckets dag. Det är nu socialister, kommunister, syndikalister och annan extremvänster paraderar på gatorna med röda fanor, hammare och skäror och sjunger sånger som vore det 1917. "Leve första maj! Leve socialismen!" skanderar vänsterledaren Ohly. Det är direkt osmakligt att skåda. Socialdemokraterna hänger på och sjunger om "orättvisor" i samhället, som om de själva voro helt oskyldiga till dessa efter att ha dominerat svensk politik i ett helt sekel.

I en kapitalistisk marknadsekonomi som Sverige har givetvis första maj som helgdag ingen plats. Men säg den borgerliga regering som skulle våga utmana Socialdemokraterna och vänstern om att avskaffa denna helgdag.

Särskilt parodiskt blir det förstås när Socialdemokraterna tågar på första maj när de samtidigt sitter i regeringsställning. Men så är det heller inget annat parti som i decennier så skickligt har lyckats låta som ett oppositionsparti när det självt har suttit vid makten. Just nu har de fördelen av att sitta i opposition. Då kan de inte bara ta i lite extra i sina retoriken om "orättvisor" och "klyftor" utan också lova allt till alla. Socialdemokraternas tobleronepolitik anno 2010 slår nog alla rekord.

Socialdemokraterna utövade självkritik efter valförlusten 2006. De var inte tillräckligt bra i jobbfrågan, hette det. Det är därför inte så lite ironiskt att det paket som partiet, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, går till val på i stort sett uteslutande handlar om att bygga ut Bidragssverige. Att minska möjligheterna för jobb. Socialdemokraterna har inga förslag på hur jobben ska bli fler. I stället ska det bli lönsammare att vara arbetslös och sjuk, det ska bli dyrare att anställa unga människor, det ska bli svårare att tjäna pengar. Det är en synnerligen märklig omdaning av partiet som Mona Sahlin stått för. Partiet har tvärtom blivit mer bidragsorienterat under Sahlin och därmed i princip hamnat i Vänsterpartiets famn, trots extremvänsterns fortsatt låga opinionssiffror.

Nu pekar ändå det mest på att det är detta svenska folket vill ha. Alliansen har mycket att fundera över om den hamnar i opposition efter valet. Förhoppningsvis kommer ett borgerligt nederlag att leda till omprövning av den vänsterinriktade politik som Reinfeldt har drivit på många områden. Det behövs nämligen en vital borgerlig opposition om det ska kunna bli något maktskifte 2014. Sverige behöver inte två vänsterblock. Det är dags att Reinfeldt inser det.

Platt fall

Första maj är fascinerande. Det är ett tragikomiskt skådespel där människor som tycks ha sovit i 70 år samlas för att upprepa gamla paroller och plattityder, allt till ljudet av den sång som spelats i världens alla kommunistdiktaturer. Det är barnteater och lokalrevy på samma gång.

Att det inte skulle bli en lätt dag för Wanja och Mona var väntat. Med mindre än ett och ett halvt år kvar till valet borde styrkorna sluta upp bakom ledaren och egga varandra inför den stora striden nästa år. Detta års första majfirande har blivit något annat. Inte nog med att över 30 klubbordföranden kräver både S-ledaren och LO-ledarens avgång - inget av deras framträdanden verkar ha gjort någon succé.

Wanja Lundby-Wedin fick ägna tid åt att försvara varför hon över huvud taget är kvar som LO-ordförande. Att avgå skulle bara "lämna plats för arbetsgivare och nyliberaler att bestämma", tyckte hon. Ja, vi nyliberaler skulle förmodligen ta över världen om bara LO-basen avgick. I övrigt verkar Lundby-Wedins tal mest ha bestått av löst kastade anklagelser mot regeringen.

Mona Sahlins tal måste betraktas som ett misslyckande. Inför hennes viktigaste tal som socialdemokratisk partiordförande hade partiet valt att placera henne inomhus. I ett läge när Sahlin har rekordlåga förtroendesiffror och är i akut behov av en boost ser alltså partiet till att hålla henne inomhus så att alla som vill lyssna inte får plats! Det är väldigt mycket flickscouter över socialdemokratiska arbetarepartiet just nu...

Det är rätt tjatigt med alla textade versioner av Bruno Ganzs utbrott i Führerbunkern i filmen Undergången (såvitt jag vet började det med en version när Hitler blir avstängd från onlinetjänsten Xbox Live, därefter har otalet versioner uppstått), men denna är ändå rätt underhållande.

Att demonstrera mot den elaka lågkonjunkturen...

Vänstern har en unik förmåga att demonstrera. I ur och skur ska det ut och trampas, viftas med flaggor och skrikas i kör. Särskilt nu när sämre tider stundar är protestviljan hög. Frågan är bara vad demonstranterna tror sig kunna uppnå med tramp-tramp och slagord.

Jag kommer att tänka på ett citat ur filmen Abandon: "Demonstrera mot kapitalismen? Är inte det som att demonstrera mot att solen går upp?" Jo, lite så. Men det spelar ingen roll. För demonstreras ska det! Volvoarbetare demonstrerar mot att företaget varslar folk. För om företagsledningen inte vidtog några åtgärder alls skulle allt vara frid och fröjd?

På första maj kommer det att höjas röster mot regeringens "nyliberala politik", mot "orättvisor" och "växande klyftor". Så är det alltid. Men denna gång har vänstern en LO-ledare som saknar förtroende i de egna leden och en socialdemokratisk partiledare som snart har samma politiska förtroendekapital som Kalle Anka. Och de högljudda demonstranterna kommer i vanlig ordning bara att ha plakatpolitik att erbjuda. Regeringen har inte mycket att vara rädd för.

Demonstrera mot en lågkonjunktur? Hur tänker man då? Kommer lågkonjunkturen att ändra sig?


(Och vips har bloggen fått över 1 000 inlägg!)

När argumenten tagit slut

Syndikalister på första maj lägger sig som vanligt på hög nivå (via Johan Norberg).

Moderata vänsterpartiet

Nya moderaterna och Schlingmann är i farten igen. Det finns liksom inga gränser för hur nära socialdemokraterna de vill lägga sig. Just nu sitter de i sossarnas knä. Bannemej innanför kalsongerna. Schlingmann prisar i dag första maj som "arbetets dag".

Han försöker det som nya moderaterna har försökt med sedan begreppet föddes; utmåla partiet som en arvtagare till de gamla, goda socialdemokraterna. Som för att appellera till människors nostalgiska föreställningar om arbetarepartiet innan det blev hopväxt med staten och kapitalet. Det fungerar inte. Moderaterna är inte ett större arbetarparti i dag än de var under Carl Bildts ledning. Partiet fick runt 13 procent av arbetarrösterna i valet 2006, vilket är ganska exakt detsamma som Bildts parti presterade. Moderaterna är fortfarande ett parti för den övre medelklassen. Att leka arbetarföreträdare blir bara fånigt.

Moderaterna hade en historisk möjlighet att få till ett värderingsskifte i Sverige. Att göra skattesänkningar till något attraktivt, inte hotfullt. Att konsekvent arbeta bort alla socialdemokratiska vanföreställningar och visa på att det fungerar att även i en välfärdsstat markant utöka den personliga friheten för människor. Visa människor att de klarar av att få ökad makt över sina liv. I stället gör de precis tvärt om. De kalkerar socialdemokratisk retorik och framställer sig som det nya arbetarpartiet. Gör sig till åtlöje och kastar ett århundrade av frihetliga värderingar överbord. På en och samma gång.

Detta betyder att moderaterna har lämnat fältet öppet för andra partier. Kanske är det centerpartiet som ska fylla den lucka som moderaterna lämnat på frihetens område. Liberaler som röstar på moderaterna kommer i alla fall att ha en del att förklara.

"Vår dag"

"Vår dag". I dag är det den dagen för många. Människor som anser att de äger en viss dag på året, då ingen med andra politiska uppfattningar bör eller egentligen får vistas utomhus. Den som öppet har protesterat på första maj känner nog igen den hållningen. Som MUF-are bara skulle vi vara ute på första maj. Bara för att vi visste att det retade gallfeber på sossar, socialister och kommunister som tramp-trampade omkring på stadens gator.

Så här i efterhand kan jag tycka att man i stället för att protestera mot alla röda fanor och slagord, borde demonstrera för sina egna politiska ståndpunkter på just denna dag. Det är också vad som börjar ske. Kristdemokraterna har i Uppsala samlat fler deltagare än första majtågen i samma stad när de promenerat för större frihet för barnfamiljerna. Lite kul.

Första maj kommer även fortsättningsvis vara en helgdag för arbetarrörelsen. Den lockar dock inte alls lika många deltagare som förr om åren. Första maj som arbetarrörelsens stora protestdag håller sakta på att dö bort. Det bästa man kan göra är därför att göra denna dag till en allmänpolitisk dag. Demonstrera för politisk och individuell frihet. Att bara visa sig ute brukar räcka för att reta åtminstone de allra värsta anhängarna av begreppet "vår dag".