Tänk om det inte blir bättre än så här?

I en scen i klassikern Livet från den ljusa sidan frågar sig Jack Nicholsons neurotiska karaktär bittert: "What if this is as good as it gets?" Kanske är det den frågan svenska folket borde börja ställa sig.

Sanningen är nämligen att svensk välfärd krisar. Ja, ni har hört det förut. När befann sig välfärden inte i kris? undrar någon. När var alla någonsin nöjda samtidigt med vården, skolan och omsorgen? frågar en annan. Det har väl alltid klagats över resursbrist. Så är det nog, och så kanske det ska vara i ett högskattesamhälle med världsfredsambitioner.

Vi har redan pratat om polisens kris. Låt oss titta ett ögonblick på vården. Ty när förlossningsvården lägger ned och ABF Sollefteå som en reaktion bjuder in till en studiecirkel i "bilförlossning" har det hänt något i det stolta folkhemmet. Något har, för att använda statsministerns ord, gått sönder.

Vi har även hört om hur mammor till följd av fullbelagda neonatalavdelningar i Uppsala tvingats flyga till Åbo för att föda. Och Danderyds sjukhus i Stockholm, som under senare tid haft uppemot en 125-procentig beläggning, har tappat nästan var femte sjuksköterska det senaste året. Kompetens sprids för vinden.

Dessa brister drabbar vanliga människor, men framför allt drabbas de som är i sitt livs mest utsatta situation. Kvinnor som ska föda för tidigt. Multisjuka som inte får den tillsyn de skulle behöva. Människor som lämnas i korridorer eftersom det är fullt överallt. Brist på vårdplatser, brist på erfaren personal och en aldrig sinande ström av nya patienter är vardag för de som arbetar i vården i dag. I synnerhet på akutmottagningarna.

Alla som känner någon som arbetar någonstans inom välfärdens vårdkomplex, oavsett om det är äldrevården, akutvården, psykiatrin eller på en vårdcentral, känner igen bilderna. Kaoset. Underbemanningen. Saker som glöms bort. Stöket. Patienter som inte får den kontakt de skulle behöva. När någon ringer sig sjuk börjar en desperat jakt på ersättare, men ofta slutar det med att personal på plats får jobba dubbla pass i stället.

Personalen gör ofta ett heroiskt arbete under mycket svåra förutsättningar. Men det finns gränser även för de bästa, och när den gränsen är nådd står vi inför en ännu svårare situation. Vem vill egentligen utbilda sig till undersköterska, sjuksköterska eller annan position inom vården när arbetsmiljön ser ut som beskrivet ovan?

Krisen inom vården kommer säkert bli föremål för många debatter fram till valet. Politikerna kommer buda över varandra i "satsningar", sprida populistiska slogans om "vinsttak", allt samtidigt som undersköterskor byter blöjor på patienter i sjukhuskorridorerna och psykiskt sjuka skrivs ut för att de är för svåra att hantera för den personal som finns till hands.

Den som har råd bör se till att ta privata vårdförsäkringar för sig och sina barn omedelbums. Att betala två gånger om är egentligen inte acceptabelt, men det finns få andra val eftersom en ljusning i vårdkrisen inte är i sikte.

Jag frågar mig ständigt varför politiker är så krisstyrda. Varför de saknar förmågan att förutspå händelser och arbeta preventivt. Varför de alltid agerar först när situationen blivit akut. Kanske har det med enkla incitament att göra.

Vårt demokratiska system belönar helt enkelt inte långsiktigt och preventivt arbete, ty vem tackar den som förhindrat en kris? En kris som förhindras har ju aldrig uppstått. Det är den som tar krafttag när krisen väl är ett faktum som får applåder och röster.

Jag kan helt ärligt och uppriktigt ge alla ett tips i dagens Sverige: bli inte sjuk.

Tidigare bloggat:
Ett välfärdsland i utförsbacke

Läs även:
I otakt

Ropen skalla, lönestöd åt alla

Ett av grundfundamenten i ett fritt och gott samhälle är att människor försörjer sig själva. Alla som kan arbeta ska också göra det och inte förlita sig på allmosor från någon annan.

Även den så kallade svenska modellen, en universell välfärdsmodell, bygger på en hög förvärvsfrekvens. Annars går inte ekvationen med generöst tilltagen välfärd för hela befolkningen ihop. Det är just här det håller på att ske saker i Sverige just nu. I takt med att den delen av befolkningen som inte arbetar växer, ökar bördan för den arbetande delen att bidra än mer. Utan att själva få ut mer. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda blir allt större. Ekvationen går inte längre ihop.

Vid sidan om bostadssituationen kommer den hetaste frågan under de kommande fem åren vara nyanländas etablering på arbetsmarknaden, i synnerhet alla med låg eller ingen utbildning. Den hänger förstås till viss del samman med just bostadsproblematiken - den som bor på ett vandrarhem, i en gymnastiksal eller i ett plywoodbås i en bilhall har rimligen sämre förutsättningar att etableras än den som har tryggheten i en egen bostad. Men det handlar också om att den myndighet som har ansvaret för etableringen är Sveriges kanske mest dysfunktionella.

Arbetsförmedlingen fungerar uruselt. Den klarar inte av att matcha akademiker, den har under lång tid misslyckats med att hjälpa personer som står långt ifrån arbetsmarknaden (det är därför kommuner har satt upp egna så kallade "jobbtorg") och har nu fått uppdraget att sköta etableringen av hundratusentals människor från Nordafrika och Mellanöstern på den högspecialiserade svenska arbetsmarknaden. Ursäkta om jag är lite pessimistisk gällande utfallet.

Detta är vad som på samtidssvenska kallas en utmaning. I dag finns en uppsjö av olika anställningsstöd - allt från nystartsjobb och instegsjobb till YA-jobb och de än så länge mycket perifera traineejobben. Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg vill se förenklingar av dessa och pekar ut tre alternativa vägar framåt: fortsatta lönestöd, sänkta löner eller skattesubventioner.

Det enda regeringen och allianspartierna har att komma med är olika sorters subventionerade anställningar. Socialdemokraterna vill inte ha "låglönejobb", säger de. Men de inser uppenbarligen att lönekostnaden spelar roll för arbetsgivarens vilja att anställa. Därför vill S ha subventionerade anställningsformer.

Detta betyder att den enskilde, oaktat sin produktivitet, ska få en hög lön och att skattebetalarna står för huvuddelen av denna. Alliansen införde flera av de lönestöd som finns i dag och inget tyder på att de vill röra dem. (Centerpartiet har föreslagit en app för att starta företag, men så mycket längre än så sträcker sig inte den borgerliga uppfinningsrikedomen i nuläget.)

Lönestöd skapades en gång i tiden för att hjälpa personer med olika sorters funktionshinder samt människor som av olika skäl stod väldigt långt ifrån arbetsmarknaden (exempelvis de som varit långtidssjukskrivna) till en anställning. Tanken var inte att dessa stöd skulle användas för fullt friska människor vars enda "funktionshinder" är att de kommer från ett annat land.

Lägre ingångslöner har förstås föreslagits. Men eftersom den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter sätter lönerna kommer det bli svårt att pressa ned ingångslönerna. Facket är inte ett dugg intresserat utan driver tvärtom på för motsatsen.

Återstår alltså subventionerade anställningar. Den grupp som har ett så kallat lönestöd kommer med all sannolikhet växa lavinartat under de kommande åren. Politikerna har helt enkelt ingen annan lösning. Dessutom bidrar det i en viktig fråga, nämligen arbetslöshetsstatistiken.

Oavsett vilken regering som sitter vid rodret efter valet 2018 är fina sysselsättningssiffror viktigare än att människor är självförsörjande på riktigt.

Om omfördelningspolitiken

Ett erbjudande ingen kan säga nej till

Ökade välfärdskostnader och minskade skatteintäkter har gjort den ekonomiska situationen besvärlig för många kommuner. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har i tidigare prognoser varnat för skattehöjningar på minst två kronor. Detta ser nu ut som ett allt mer oundvikligt scenario.

Regeringen har under stor pompa och ståt utannonserat tio miljarder i statsstöd till landets kommuner och landsting. Dessa tio miljarder har beskrivits som en satsning och en utveckling av välfärden. Stefan Löfven har hävdat att pengarna motsvarar 30 000 nyanställningar. Framför sig har väljarna sett fler lärare, fler sjuksköterskor och fler anställda inom äldrevården.

Men den bilden är falsk. Enligt SKL, som under de senaste åren varit riktiga party poopers med sina torra och krassa prognoser, räcker pengarna endast för att täcka befintliga underskott och knappt ens det. SKL räknar med underskott på 10 miljarder 2019.

De stora utgiftsposterna är skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är således där kommunerna behöver spara för att det ske ge resultat.

Löfven kan förstås, i glatt samarbete med Vänsterpartiet, ge fler statsstödsmiljarder till kommunerna även framöver. Men detta löser ingenting långsiktigt - det garanterar inte kommunernas finansiering i ett längre perspektiv att strö ut skattemiljarder från statskassan.

Det regeringen gör är att kasta pengar i svarta hål och kalla det för "satsningar" när det som egentligen behövs är att fler försörjer sig själva och färre i arbetsför ålder blir försörjda av andra. Frågan är om regeringen ens begriper detta, ty nu höjs skatten på arbete igen.

Vi kommer få vänja oss vid tanken på att betala mer för mindre i svensk välfärd. Detta är ett erbjudande ingen kommer kunna säga nej till.

Grupp mot grupp

Fjolårets migrationspolitiska kaos var en nyttig påminnelse för Sverige och dess invånare. Den påminde oss inte bara om att landets migrations- och asylpolitik behövde förändras utan också om att resurser faktiskt är ändliga.

Under lång tid har den politiska vänstern drivit en politik med utgångspunkt i idén att det inte finns några gränser. Vare sig för Sverige förmåga att hjälpa andra länders medborgare eller för välfärdsåtaganden gentemot den egna befolkningen.

Vi ska inte välja - vi ska göra allt.

Inom kulturen och lågstadiet är det möjligt att slänga sig med kosmopolitiska paroller som "vi är alla världsmedborgare" och "det finns bara en jord", men när det kommer till kritan kommer de allra flesta se om sitt eget hus först. Det är mänskligt och instinktivt naturligt att du i en krissituation först försöker skydda dina närmaste.

Ett steg i den riktningen på nationell nivå tog Stefan Löfven när han senhösten 2015 beslöt skärpa migrationspolitiken och uppmana asylsökande att söka sig till andra EU-länder. Något som hade varit helt otänkbart bara några månader tidigare.

Plötsligt hade statsministern insett att landets kapacitet var begränsad. Att välfärdstjänsterna inte klarar vilket tryck som helst. Att det behövs bostäder. Man kan som enkel medborgare tycka att den polletten borde ha kunnat trilla ned lite tidigare.

Men har något egentligen hänt sedan dess i det socialdemokratiska tänkandet? Fortfarande använder S det förljugna mantrat "vi ställer inte grupp mot grupp". Trots att alla med egna ögon kan se hur regeringen prioriterar - 30 extra miljarder till Migrationsverket här, några miljarder extra till Arbetsförmedlingen där.

Det är krasst uttryckt detta politik går ut på; att göra prioriteringar, att välja den ene framför den andre. Hela tiden. Det är skolelever mot pensionärer. Låginkomsttagare mot höginkomsttagare. Nyanlända mot barn med särskilda behov. Satsningar måste alltid ges en destination. Politiker måste välja vilken.

Frågan är om det senaste året alls har bidragit med lärdomar som kommer möjliggöra en ärligare valrörelse 2018 - ärlig i betydelsen att landets prioriteringar tydliggörs och att den politiska nationalrevyn "Allt åt alla" går i graven efter så många år.

Tyvärr är jag långt ifrån övertygad. Regeringspartierna och Vänsterpartiet behöver konflikten med borgerligheten och SD. Löfven har gått all-in för att skapa en konfliktlinje om "den svenska modellen" genom att utmåla allianspartierna och SD som välfärdens dödgrävare. Troligen har vi en ännu mer oärlig och smutsig politisk debatt framför oss.

Ty i takt med att fortsatta kostnadsökningar på vissa områden gör prioriteringarna allt tuffare, kommer föreställningen "vi ställer inte grupp mot grupp" att framstå som alltmer verklighetsfrämmande och falsk. Detta kan tvinga in socialdemokratin i ett hörn. Och en pressad sosseadel skyr inga som helst medel när makten står på spel.

Jag väntar fortfarande på det stora pensionärsupproret. Den dagen landets hundratusentals fattigpensionärer får en röst, kommer det gamla arbetarepartiet att darra.

Reformera eller kapsejsa

Kjell-Olof Feldt, Lars Anell och Michael Sohlman frågar sig i en debattartikel i Svenska Dagbladet hur Socialdemokraterna har tänkt sig finansiera sin egen politik.

Frågan är motiverad. Ty samtidigt som regeringen lovar en stärkt välfärd ställer den upp på det nyligen reviderade överskottsmålet och har inte för avsikt att avskaffa jobbskatteavdragen som Alliansen införde. Detta för att de inte vill försämra vanligt folks vardagsekonomi.

Hur ska finansieringen då gå ihop? Regeringen har tvingats låna för att klara asylmottagningen. Men de stora kostnadsökningarna ligger fortfarande framför oss med stora utgiftsökningar för både stat och kommun genom barnbidrag, bostadsbidrag, försörjningsstöd, föräldrapenning, sjukvård, skola och så vidare för allt fler människor när en allt större andel av befolkningen inte bidrar.

"Kanske vill finansminister Magdalena Andersson undvika att framställa Socialdemokraterna som ett bidragsparti besatt av skattehöjningar", funderar Aftonbladets ledarsida. Ja, det var ju en radikal spekulation.

Sossarna vill förstås inte skapa uppror i medelklassen, men att beskriva jobbskatteavdraget som orsaken till allt ont och samtidigt inte vilja göra något åt det visar att Socialdemokraterna inte ens tror på sin egen retorik.

Sossarna fortsätter att prata vitt och brett om hur de ska laga det som upplevs trasigt i välfärdsstaten. Men de vill alltså inte avskaffa jobbskatteavdragen för att frigöra de resurser de beskriver som stulna från det allmänna. De vill inte heller kraftigt kapa statens utgifter för att ha råd med större satsningar på annat håll. Stefan Löfven föreslår över huvud taget inget annat än att sitta still i båten och hoppas att vinden kommer föra den i land.

Som Kjell-Olof Feldt et al. påpekar är det inte helt lätt att förstå hur regeringens politik ska gå ihop, vare sig rent praktiskt eller logiskt. Löfven har målat in sig i ett hörn med sin hårda retorik, sina högt satta mål och sin pinsamma ursäkt till realpolitik.

SKL har spått att det krävs kommunala skattehöjningar på i snitt två kr landet runt. Sannolikt kommer detta inte att räcka ens för att bevara dagens välfärdsnivåer under det kommande decenniet. Det som behövs är kännbara reformer av hela välfärdsstatens konstruktion - från en universell modell där alla har samma rättigheter men bara vissa väljer att bidra till en modell som bygger på att du kvalificerar dig till förmåner genom att först bidra.

Jag kan tänka mig att akutsjukvård och skola bör undantas från detta, men i övrigt bör människor betala för att få välfärdstjänster. Via skattsedeln om vi väljer den modellen. För de flesta kommer detta inte vara ett problem. Vi arbetar och betalar mer skatt än vi får tillbaka redan i dag. Men för de som lärt sig att de går att få samma välfärdstjänster utan att arbeta en enda dag kommer denna nya modell att bli ett friskt uppvaknande.

Rent konkret betyder detta att om du kommer till Sverige behöver du arbeta och betala skatt för att dina anhöriga ska få plats på ett äldreboende.

Steg i denna riktning är oundvikliga om inte svensk välfärd på sikt ska rasa ihop. De är också nödvändiga om politikerna vill upprätthålla något slags folkligt förtroende för staten och den politiska makten som helhet.

Alternativet, att fortsätta som nu, kommer resultera i att Socialdemokraterna blir partiet som styrde den svenska välfärdsmodellen rakt på grund. Vilket vore en präktig historisk ironi.

En svensk dröm

Alla känner till The American Dream. Den amerikanska drömmen handlar om att med två tomma händer arbeta och kämpa sig till välstånd, en högre levnadsstandard, ett bättre liv. Poängen är att man gör det själv, inte med hjälp av politiker, myndigheter eller en federal regering. Detta är ett vanligt tema i amerikanska filmer.

I Kina har Kommunistpartiet under Xi Jinpings ledning sedan 2012 lanserat samma begrepp - 中国梦(Zhōngguó mèng, den kinesiska drömmen). Betydelsen är delvis densamma som i USA - att våga drömma, jobba hårt och bidra till nationens återuppståndelse (under Kommunistpartiets kloka ledning, givetvis).

I praktiken betyder det att alla ska sträva åt samma håll, lita till och följa partiets anvisningar och därigenom månne skapa det "harmoniska samhället" som Hu Jintao lanserade som målet för sitt presidentskap.

Jag har funderat en del på vad en svensk motsvarighet skulle vara. Vad är den svenska drömmen? Behöver vi ens någon? Statsminister Stefan Löfven har mest pratat om "samhällsbygget", något som för övrigt får mig att tänka på det kinesiska Kommunistpartiets gamla slogan "Bygg landet!" (jiànguó, 建国, vilket faktiskt blev ett vanligt namn i Kina). Kanske inte något som Löfven vill förknippas med.

I en debattartikel i Aftonbladet (ej Unvisit) inför den senaste partiledardebatten i riksdagen lyfte Löfven fram fem områden som hans regering vill satsa på. Det handlade bland annat om att knäcka brottsligheten, bryta långtidsarbetslösheten och höja skolresultaten. I vanlig ordning har regeringen inte mycket till politik för dessa mastodontutmaningar. Det är kort och gott retoriska floskler.

I Löfvens "samhällsbygge" ska alla göra rätt för sig. Detta, menar Socialdemokraterna, är grundstommen i "den svenska modellen". Löfven skriver:

Det ska vara tydligt vilka regler som gäller i Sverige och vilka värderingar som ska genomsyra vårt samhälle. Arbete och egen försörjning är det som gäller. Den som gör sin plikt kan också kräva sin rätt.

Jag har påtalat det tidigare, men Löfvens mantra om "plikt" och "rätt" är fullständigt tomt så länge partiet bedriver en bidrags- och omhändertagandepolitik som ser till att den som inte gör sin plikt (i betydelsen arbetar och betalar skatt och ej begår brott) ej heller får samma rättigheter som andra. Vi vet ju alla att så ser den socialdemokratiska modellen inte alls ut.

Tvärtom går det alldeles utmärkt att leva gott i Sverige utan att ha arbetat en dag i sitt liv, tack vare alla generösa bidragssystem med pengar från såväl staten som kommunen (dvs. från människor som arbetar och betalar in skatt). Löfvens pliktretorik är ungefär lika trovärdig som Kommunistpartiets försök att lansera den kinesiska drömmen.

Därmed bör vi också fråga oss vad Löfvens prat om värderingar egentligen betyder i praktiken. I dagens Sverige, där det går utmärkt att ockupera mark utan att rättsväsendet förmår gripa in, där grovt kriminella som regel släpps ut i förtid från fängelset, där islamistiska organisationer får statsbidrag och där

Om det fanns något som en svensk dröm skulle jag önska att det var en stolt idé, ej byggd på floskler och valretorik, om att klara sig själv. Att arbeta och kunna försörja sig själv, att inte ligga andra till last. Denna idé ska gälla lika för alla, oavsett var du kommer ifrån, om du är man eller kvinna, medborgare eller bara bor här med uppehållstillstånd.

Detta förutsätter emellertid att vi reformerar hela socialstaten, rensar i bidragssystemen och ställer högre krav på människor. Med större frihet kommer också ett större personligt ansvar för den egna livssituationen. Ett sådant samhälle skulle bli mer rättvist och livskraftigt.

Men ett sådant samhälle vill Stefan Löfven inte ha. Och knappast medierna heller. Då skulle de få svårare att vinna acceptans för alla sina snyfthistorier. Det finns nämligen få saker som leder till sådan indignation som när någon ej har beviljats ett bidrag.

Jag tror bestämt att vi får vänta på den där svenska drömmen ett tag till. Vi kan ju drömma om den så länge.

Vänsterns hat för rikedom

Anders Lindberg fortsätter att leverera högklassiga bidrag till tävlingen "Årets mest infantila texter" (läs via Unvisit). Denna gång försvarar han Husby och utpekar Östermalm som "problemet" i Sverige.

Eftersom östermalmsborna är så mycket rikare är genomsnittssvensken är Stockholmsstadsdelen ett exempel på segregation. Som måste bekämpas. Slutsatsen är lika infantil som talande.

Att personer på vänsterkanten hatar rika är förstås inget nytt. Men att en ledarsida går så långt som att förminska bekymren i problemförorterna enbart i syfte att få nöjet att svartmåla en rik stadsdel i centrala Stockholm ger onekligen en dålig smak i munnen.

Egentligen styrs Anders Lindberg precis som den övriga vänstern (med vissa strålande undantag) av rädsla. Rädsla för att någon kan få för sig att alla är stenkastare i Husby bara för att att vi belyser att det är ett växande problem med angrepp på blåljuspersonal. Detta är att kraftigt underskatta människors intelligens och förmåga att se skillnad på enskilda individers brott och hela gruppers skuld.

Ingen har sagt att alla i Husby, Tensta eller Rosengård bränner bilar eller kastar sten. Ändå darrar vänsterdebattörer av rädsla för att någon ska kunna tolka debatten så.

Ibland är det inte lika viktigt. Uppenbarligen räds Lindberg och hans gelikar inte att prata om skattesmitare på Östermalm. Enligt samma logik borde ju detta vara att svartmåla en hel stadsdel - men det har Anders Linberg i detta fall inga som helst problem med.

Det är bara att konstatera: vissa är bortom räddning. De förmår inte se det som sker framför näsan på dem. Aftonbladets ledarsida hör dit. Vi har sett det i frågor om hedersförtryck, nu upprepas det igen om heders- och klankulturers följder i Sverige.

Det förnekas och förringas, blandas med korten och i slutändan är det "högern", "marknaden" och "de rika" som får skulden medan kriminella får sympati i egenskap av "utsatta".

Denna sorts retorik liknar mer den paranoida stämningen i det Venezuela som Hugo Chávez lämnade efter sig än en sansad och rationell diskussion på ledarplats i en av Sveriges största tidningar. Det är tragiskt att se.

Tidigare bloggat:
En fråga för borgerligheten att driva

Hur går det för Sverige?

Hur går det egentligen för Sverige? Denna fråga upptar mångas tankar just nu. Oron över vart Sverige är på väg är utbredd. I en Sifomätning som publicerades före nyår tyckte varannan svensk att Sverige är på väg åt fel håll.

Detta har Moderaterna tagit fasta på i sin omprövning av politiken. Nu anser partiet plötsligt att Sverige är på väg i fel riktning, vilket väl i och för sig är närmast en plikt att påstå för ett oppositionsparti, och vill lägga om kursen.

Det pågår en strid om hur Sverige ska betraktas. Vi kan kalla det för en kamp om verklighetsbeskrivningen. I söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda upprepade statsminister Stefan Löfven att det går bra för Sverige. Arbetslösheten sjunker, långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten likaså. Sverige har en tillväxt som ligger i topp i EU. Och allt detta har regeringen lyckats åstadkomma med en egen budget i blott fem månader. Rena miraklet.

Sanningen är förstås att konjunkturer inte bryr sig om vem som sitter i Rosenbad och att ett exportberoende land är utlämnat till hur stor efterfrågan är i andra länder.

Löfven har rätt i så måtto att svensk tillväxt är hög, att arbetslösheten sjunker just nu och att efterfrågan på ny arbetskraft är stor. Men bilden är inte så ensidigt positiv som statsministern vill påskina. Redan nästan år spår nämligen regeringen själv att arbetslösheten kommer att öka. Under 2018-2020 kommer många asylsökande som fått ett positivt besked på sin ansökan att börja räknas in i arbetslöshetsstatistiken eftersom den tvååriga etableringsersättningen från staten då upphör för många. Då kommer det inte se lika glatt ut i statistiken längre.

Aftonbladets ledarsida (läs via Unvisit) vill att vi ska "sluta mörka sanningen om Sverige" (nog är det lite rart när en socialistisk ledarsida beskriver en hög tillväxt som lösningen på alla problem). Månne anser de precis som Löfven i en intervju i Financial Times att svenskarnas pessimism är "surrealistisk". Det finns dock inget surrealistiskt i att se de hot som lurar vid horisonten eller mitt framför näsan.

Så hur går det då för Sverige? Svaret är detsamma som på frågan om invandring är bra eller dålig för mottagarlandet. Det beror på.

Det går bra för många i Sverige. De disponibla inkomsterna har ökat under det senaste decenniet, arbetslösheten är väldigt låg bland inrikes födda (cirka 5 procent) och för den som har råd att köpa en villa eller en bostadsrätt är livet rätt bra just nu med låga räntor.

För utrikes födda är situationen rent statistiskt en helt annan. Risken för arbetslöshet är fyra gånger större (cirka 20 procent), och är du asylinvandrare är utsikterna ännu sämre: endast 63 procent har sysselsättning efter 15 år i Sverige (bara var tredje har ett helårsarbete). Bor du i ett s.k. utsatt område kommer du tvingas utstå en större otrygghet i ditt bostadsområde, skolan kommer sannolikt vara sämre och risken att du precis som dina föräldrar och dina kompisars föräldrar hamnar i bidragsberoende är överhängande.

Sverige är i detta avseende ett delat land. Många har det bra och kommer fortsätta att ha det relativt bra. Andra kommer få det ännu sämre.

Beträffande Sveriges framtid är jag ganska pessimistisk. Grundläggande fundament som polis, rättsväsende, sjukvård och skola har börjat att gunga betänkligt. Detta är inget som kan ordnas på en kafferast eller ens mandatperiod. Det kräver många år av satsningar och framför allt kloka beslut vi inte sett röken av ännu.

Jag ställer jag inte upp på uppfattningen att vi skulle stå inför något slags kollaps, däremot föreställer jag mig ett hårdnande samhällsklimat, fortsatt sjunkande förtroende för politiker och partier och en växande känsla av att samhällskontraktet är brutet. Det är illa nog.

Det kommer bli svårt att upprätthålla dagens välfärdsambitioner på sikt. Vi bör därför vänja oss vid tanken på att betala mer för att få mindre. Av detta skäl måste de borgerliga partierna ta strid mot högskattestaten, kräva lägre skatter och en ökad egenfinansiering av såväl arbetslöshetsförsäkringar som sjukvård och skola samt en kvalificering till den offentliga service som trots allt kommer finnas kvar. Några alternativ finns egentligen inte.

Den universella svenska välfärdsmodell som Stefan Löfven säger sig vilja utveckla kommer inte finnas i sin nuvarande form så länge till.

Om skatt, rätt och principer

Jag minns hur jag i väldigt unga år, när jag började bli politiskt medveten, propagerade både i skolan och på jobbet för lägre skatter. Detta föll sig naturligt för den som sett ljuset i Moderata ungdomsförbundet.

Jag är oklar över hur mycket jag egentligen förstod av skattepolitik då, men jag minns att jag redan vid den tiden ställde frågan om hur höga skatter på arbete påverkar incitamentet att arbeta. En fråga som vissa partier aldrig har förstått sig på.

Jönköpingsposten har en intressant intervju med finansminister Magdalena Andersson. Den är intressant inte för att Andersson kommer med några ögonbrynslyftande utspel utan för hur reportern ställer frågorna.

Journalisten intar nämligen den motsatta positionen jämfört med vad vi är vana vid att se i svenska medier. Han frågar med vilken rätt staten tar ut mer än hälften i skatt.

Med Panamadokumenten i förgrunden frågar reportern även om det är girigt av en undersköterska att försöka få ned sin skatt så mycket som möjligt. Frågorna ger helt uppenbart Magdalena Andersson huvudbry. Hon är inte förberedd på dem, hon har uppenbarligen inte tänkt så mycket i dessa banor och hon kan inte svara principiellt på någon av frågorna.

Det är onekligen uppfriskande att se dessa frågor ställas till landets finansminister (kanske var det sista gången som någon av regeringens högre företrädare ställer upp för Jönköpingsposten). Ty frågorna är viktiga. Vad ger staten, här som en semantisk förenkling av hela den offentliga sektorn (stat, kommun, landsting), rätten att ta så mycket av arbetande människors lön varje månad för att bland annat dela ut som bidrag till människor som inte arbetar?

Redan när jag jobbade som 14-åring reagerade jag över hur mycket pengar som gick bort i skatt. Klasskamrater som försvarade högskattestaten med sina föräldrars argument kom senare att svänga när de själva började sommarjobba och såg vad som blev kvar då skatten dragits. En vuxen person begriper komplexiteten i skattesystemet mycket bättre, men målkonflikten är faktiskt densamma som den var när jag i tonåren packade bröd och klagade över den höga skatten.

Högskattestatens legitimitet vilar på att den levererar service tillbaka för de skattepengar den kräver in. Endast då kan den bestå. Här står dagens politiker inför ett gigantiskt dilemma, ty redan i dag sviker det offentliga sina mest grundläggande plikter. Sverige har en polis i förfall, en försvarsmakt som mest finns på papperet och stora utmaningar inom både skola och sjukvård.

Och det kommer att bli värre. SKL spår att det krävs kommunala skattehöjningar på minst två kronor för att bibehålla dagens välfärdsnivå. Regeringens snack om att "utveckla välfärden" är rent snömos. Frågan är bara om den själv begriper det.

Fler svenskar måste börja ställa sig frågan vad de betalar för och varför. Vi behöver ett modernt skatteuppror nu. Ty precis som finansministern säger kan staten endast ta ut så här hög skatt så länge folket tillåter det.

Tidigare bloggat:
Kluvet land

Kluvet land

I sitt förstamajtal höll statsminister Stefan Löfven en predikan om värdet av att arbeta och göra rätt för sig - en aning märkligt av en ledare för ett parti som i dag är större bland dem som inte arbetar än dem som gör det.

Den socialdemokratiska arbetarretoriken till trots är partiet i allt väsentligt ett bidragsparti. Hyllningarna till arbetets plikt blir därför smått löjeväckande. Visst vill även S att alla ska arbeta och göra rätt för sig - men det syns inte i politiken.

Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck. Men med en växande andel av befolkningen som inte arbetar, eller som har en lön klart under medianen och därför bidrar med mindre i skatt än medelsvensson, skapas en sjuknande skattebas. Det innebär att vi står inför ett scenario där skatterna kommer behövas höjas för att upprätthålla dagens välfärdsambitioner. Troligare är att vi kommer ser högre skatter för sämre välfärd.

Det är nu bristerna i det Socialdemokraterna älskar att kalla "den svenska modellen" blir så uppenbara. Den generella välfärdsmodellen förutsätter nämligen en hög sysselsättningsgrad. Annars går den inte runt. I länder med lägre välfärdsåtaganden är det möjligt att även ha lägre sysselsättning. Sverige har fortfarande hög sysselsättning jämfört med många andra europeiska länder. Men vi måste alltså ha det för att den generella välfärdsmodellen inte ska kollapsa.

Det som borde oroa välfärdsstatens tillskyndare betydligt mer än i dag är hur alla som asylinvandrat till Sverige de senaste åren ska bli självförsörjande. Ja, alla pratar om det. Men om vi ska bedöma graden av allvar utifrån de politiska förslag som läggs är både regering och opposition tämligen tillbakalutade i frågan.

Sanningen är krass: utgångspunkten för nyanlända är inte helt ljus med en arbetslöshet bland utrikes födda som ligger på över 21 procent. Motsvarande siffra för inrikes födda är 4,9 procent. Detta gigantiska gap handlar i första hand om skillnad i utbildningsnivå och attraktion på arbetsmarknaden. Inte om diskriminering, som vänstern ständigt framför som skäl.

Det går bra för många i Sverige. För den som har jobb och egen bostad är tillvaron bra med goda reallöneökningar, ränteavdrag och låg inflation. För den som står utanför både arbets- och bostadsmarknaden är framtidsutsikterna betydligt sämre, ty vägen in är så besvärlig.

Högutbildade kommer att komma i arbete, andra kan få jobb inom olika servicebranscher. Men med en historisk backspegel till hjälp blir vi tvungna att dra slutsatsen att väldigt många kommer fastna i olika sorters bidragsförsörjning. Det är numera detta som är den svenska modellen.

Regeringens egen prognos är att närmare en miljon människor kommer leva på någon sorts bidrag 2020 (där ingår a-kassa). I takt med att en allt större andel av befolkningen inte bidrar eroderas skattebasen för den generella välfärdsmodellen. Med sämre offentlig service som följd.

Inkomstskillnader är i sig inget problem. Men det blir ett problem om en del av befolkningen tvingas betala för den andra delen och samtidigt ser den offentliga service den blivit utlovad ständigt försämras.

I förlängningen kommer de som arbetar och betalar skatt att börja fråga sig vad de egentligen betalar för. Och varför. Då får politikerna problem på riktigt.

Läs även:
Fnordspotting, Heidi Avelan

Skattereform sökes

Sverige har under lång tid legat i topp i den allt annat än smickrande tävlingen om vilket land som har världens högsta skatter, den så kallade skattekvoten. Under det senaste decenniet har Sverige och Danmark växlat topplacering med varandra.

Mest besvärande av alla skatter är skatten på arbete. Alliansregeringen sänkte därför skatten för alla som arbetar. Detta resulterade i märkbart mer i plånboken varje månad för alla löntagare. Men längre än så har borgerlighetens fantasi inte sträckt sig de senaste tio åren. I dag pratar de borgerliga partierna mest om att utvidga RUT-avdraget. Det räcker inte.

Det svenska skattesystemet är ett komplicerat och svårgenomträngligt lapptäcke av avdrag. En förenkling med lägre skatter och färre avdrag vore ytterst välkommen. Men inget borgerligt parti driver denna fråga just nu. För att göra en stor förändring hållbar behövs sannolikt stöd av Socialdemokraterna, men det borde inte vara omöjligt för ett parti med Stefan Löfvens retoriska "jobbagenda" att faktiskt köpa idén om ett förenklat skattesystem. Exakt hur hög skatterna bör vara är egentligen en annan fråga.

Härom veckan presenterade Sverigedemokraterna ett förslag om att slopa skatten helt på årsinkomster upp till 150 000 kronor. Reformen pris beräknas till 180 miljarder, enligt riksdagens utredningstjänst. Det låter möjligen mycket, men betänk att Arbetsförmedlingen och Migrationsverket begär extra medel under fyra år på totalt 160 miljarder kr. Det är uppenbarligen ingen ohanterlig summa, och vinsterna skulle potentiellt sett kunna bli stora.

När det mest liberala skatteförslaget läggs av SD vet vi att borgerligheten har slumrat till. Både Socialdemokraterna och Moderaterna avfärdade SD:s förslag utan omsvep. Som en ren ryggmärgsreflex. I Moderaternas fall sannolikt mot bättre vetande. Idén med skattefri inkomst för lägre inkomstgrupper är inte ny utan har florerat bland liberala röster i de borgerliga partierna tidigare. Frågan är varför den inte vunnit större gehör.

En skattefri inkomst upp till 150 000 kr (nivån kan förstås diskuteras, men jag tycker att den är rimlig) måste förenas med skärpningar i bidragssystemen för att ge verklig effekt. Felet SD gör är att de i stället för att skära i statens utgifter vill få in pengarna genom att bland annat avskaffa jobbskatteavdraget och höja momsen.

Om alla som arbetar får behålla 12 500 kr varje månad innan de behöver skatta skulle en rad bidrag genast kunna plockas bort. Barnbidraget är ett. Fler kommer kunna bli helt självförsörjande om bara grundavdraget utformas på rätt sätt. Låginkomsttagare kommer kunna leva på sin lön (just det Socialdemokraterna pratar så mycket om).

Idén med medborgarlön eller basinkomst diskuteras flitigt i vissa kretsar nu. Tanken är att det ska gå jämnt ut eftersom en basinkomst till alla invånare gör att dagens bidrags- och socialförsäkringssystem inte behövs. Men tanken på att dela ut pengar till alla utan motprestation gör förslaget föga attraktivt i mina ögon.

Jag lutar mer åt förslaget på slopad skatt för inkomster upp till 150 000 kr (och en rimlig skatt på inkomster därutöver). Det är en mycket välkommen liberal skattereform värd att diskutera.

Om skatt som stöld

Paroller som "Skatt är stöld" och "Stjäl inte, staten hatar konkurrens" har funnits på t-shirts och kaffemuggar i nyliberala och libertarianska kretsar i årtionden. De är klämkäcka och bär givetvis i grunden en sanning.

Samtidigt har de flesta, även radikala liberaler, kommit att acceptera att invånarna i ett samhälle behöver bidra med en viss del av sin inkomst till det allmänna för att vi ska kunna upprätthålla det som är i vårt gemensamma intresse. Någon konflikt om detta existerar inte i dag.

Däremot går åsikterna vitt isär om var gränsen ska dras för vad som är i vårt gemensamma intresse. Detta är en ganska klassisk höger-vänsterkonflikt där den ena sidan menar att rättsväsende, polis, en militär försvarsförmåga och eventuellt även ett socialt skyddsnät med viss sjukvård är rimligt och den andra vill subventionera allt från glasögon till tandläkarbesök via skattsedeln.

Den sistnämnda sidan företräds i dag av allt från folkpartister till vänsterpartister. Inget riksdagsparti vill egentligen på allvar krympa den offentliga sektorn och låta dess fokus vara att skydda liv och egendom. Samtliga godkänner att människor tvingas betala för andras utgifter, må det vara museibesök eller något annat.

Alla fördömer den som försöker smita undan. Den som vill behålla mer av sina med egen kraft intjänade pengar blir i den generella välfärdsstaten ett slags förrädare, en kättare som måste straffas och stötas ut ur samhällsgemenskapen. Denne blir den dopade idrottaren ingen förlåter.

Lena Andersson ställer frågan varför det blivit en självklarhet att staten har rätt till våra intjänade pengar och varför det är girighet att försöka förvägra staten denna rätt.

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar till egentligen alla, resten är omoral. Man kan fråga sig på vilka grunder den ståndpunkten blivit självklar. 

I svensk kontext tror jag att svaret i hög grad handlar om kampen för att bevara välfärdsstaten. Den har blivit en sorts religion och finansieringen av den ställd över allt annat. Som om hela vår civilisation skulle rasa samman om vi försökte oss på en mer liberal och rättvis modell.

Föreställningen om att alla pengar i något slags ursprungstillstånd tillhör staten, som sedan fördelar dem, lyser igenom i den politiska debatten. Skattesänkningar för löntagare beskrivs som "nedskärningar" och "kostnader" av partierna på vänsterkanten. De borgerliga tar alltför sällan strid mot denna försåtliga beskrivning av människors hoparbetade resurser utan försöker i stället med ekonomiska argument föra fram fördelar med lägre skatter. Som att fler jobbar då vitt och att färre nyttjar svarta tjänster.

Det blir ett slags cirkelresonemang. Att sänka skatten är bra för att fler då vill betala skatt. Väldigt sällan når diskussionen en ideologisk dimension, aldrig ställs frågan vad som ger staten rätten att beskatta vanliga inkomsttagare så oerhört hårt.

Sveriges framtid beror i hög grad på politikernas förmåga att styra om från bidragssamhälle till ett samhälle där var och en arbetar och stolt försörjer sig själv. Jodå, såväl socialdemokratiska som moderata ledare pratar om värdet av egenförsörjning och att "göra sin plikt". Men så länge de inte är beredda att göra upp med allt från barn- och bostadsbidrag till generösa etableringsersättningar för nyanlända har orden ingen egentlig betydelse.

Sverige skulle behöva ett folkligt skatte- och bidragsuppror. I opinionsundersökningar brukar folk svara att de är beredda att betala skatt om pengarna bara går till "rätt saker". Borgerligheten borde ta den ideologiska striden om vad som är rätt saker, och förtydliga att skattepengarna faktiskt inte är statens till att börja med. Samtidigt måste bidragsstaten bekämpas. Ett exempel är barnbidragen, som kostar runt 26 miljarder om året och även går till mångmiljonärer. Vi kan inte ha det så.

I filmen The Dark Knight förklarar Alfred Jokerns irrationella beteende med att "Some men just want to watch the world burn." Det är uppenbart att alltför många politiker inte har något emot att se mina och dina pengar brinna. Just för att det inte är deras.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Slukhålet

Regeringen har presenterat sin vårbudget. Nästan all uppmärksamhet riktades mot en specifik utgiftspost: migrationen.

Det är inte så konstigt. Kostnaderna har nämligen skenat iväg något alldeles otroligt. Vi talar om en kostnadsökning på 31 miljarder för ett enskilt år. Det betyder att den totala kostnaden för migrationspolitiken under 2016 är större än för hela det svenska försvaret. Så kommer det förbli under de kommande åren. Regeringen spår en minskning först 2018, men även då är det långt över vad den ursprungliga beräkningen var för 2014.

De senaste två årens invandring på en kvarts miljon asylsökande har skapat en exceptionell kostnadsökning. Ja, det är finansministerns egna ord. Tittar vi på kostnadsutvecklingen under de senaste tio åren ser vi hur extrem den är. Ingen annan utgiftspost hade tillåtits skena iväg så här.

2005 var statens kostnader för migration 4,8 miljarder. En hanterbar summa. Tillsammans med integrationskostnaderna, som vi egentligen alltid måste räkna in, var totalsumman runt 11 miljarder. Nu, tio år senare, räknar regeringen med att de landar på över 70 miljarder. I dessa siffror är riktade statsbidrag till kommunerna (tio miljarder) för att kompensera för det höga asyltrycket, kostnaden för att bygga skolor, anställa lärare, specialpedagoger, tolkar, socialsekreterare och många andra inte inräknade (kompensationsmiljarderna är tänkta att täcka en del av detta, så i viss mån tar dessa kostnader ut varandra).

Stefan Löfven uttryckte härom dagen irritation över att svenska folket anser att Sverige går åt fel håll. Alla kurvor, påstod han i Financial Times, pekar ju åt rätt håll. Även finansministern ville vara positiv på gårdagens pressträff. Men den höga tillväxten förklaras delvis av migrationskrisen genom offentlig upplåning och spendering, något politiska bedömare var noggranna med att påpeka i går. Och den fallande arbetslösheten är sannolikt tillfällig. Samtidigt fortsätter även kostnaderna för sjukskrivningar att skena.

I sin budget är regeringen ganska krass. Den spår en ökad arbetslöshet under de kommande åren när uppemot en kvarts miljon asylsökande (att flertalet kommer att utvisas är inte sannolikt) ska ut på arbetsmarknaden. Eftersom regeringen inte har några reformer att presentera för att skapa efterfrågan på lågutbildad arbetskraft kan vi räkna med att en betydande del kommer hamna i någon sorts bidragsförsörjning. Regeringen räknar med att Sverige år 2020 (då vi ska ha EU:s lägsta arbetslöshet) kommer ha närmare en miljon människor som lever på bidrag (se sid. 131 i propositionen), över hälften i sjuk- och aktivitetsersättning.

100 miljoner ska gå till nya skollokaler. 100 miljoner räcker, som Carolin Dahlman konstaterar, till en halv skola. Bara i Malmö behövs 26 nya skolor. Men det kanske är nya gem och suddgummin som avses med satsningen?

Ulf Kristersson (M) hade mycket relevant kritik att framföra mot regeringens budget. Men kritiken tappar något av sin trovärdighet när man betänker att det var Kristerssons eget parti som var drivande i att skapa dagens situation med exceptionella kostnadsökningar på migrationsområdet.

Politik handlar inte bara om att vilja utan också om att välja. Svenska politiker har gjort ett tydligt val om vart svenska skattebetalares pengar ska gå.

Läs även:
Tino Sanandaji, Fnordspotting

Perspektiv.

Hycklarnas afton

Det finns vissa företeelser som jag har oerhört svårt för. Hyckleri är en sådan.

Hyckleri är när toppolitiker driver en politik som med hot om fängelse kräver att vanligt arbetande folk betalar en stor del av sin inkomst i skatt varje månad medan de själva placerar sina miljoner på konton i fjärran länder för att undkomma just denna höga skatt.

Hyckleri är när en hypad fjortisartist uppmanar folk att "skippa julklapparna" därför att "jorden är trasig och blöder" och själv tar flyget till Jamaica över jul.

Hyckleri är när journalister och underhållare med hög svansföring i rättvisefrågor ondgör sig över skattesänkningar för vanligt folk och sedan själva ägnar sig åt avancerad skatteplanering. Senast i raden är public service-journalisten Alexandra Pascalidou. Ni vet hon som nu fått ett eget program om romska tiggare, hon som säger att hon känner så starkt för de "svaga" i samhället.

Rebecca Weidmo Uvell har, som den envisa terrier hon är, grävt fram information om Pascalidous egna skatteaffärer. Det visar sig att Pascalidou sedan 2009 årligen tjänat mellan 1 och 1,7 miljoner kr. Eftersom hon driver företag har hon undvikit att ta ut en så hög lön att hon hamnat på nivån som kräver att hon betalar statlig skatt utan i stället tagit ut pengar som utdelning.

Det finns inget olagligt i Pascalidous skatteplanering. Tvärtom är det snarare sunt ekonomiskt förnuft. Men för en person som pratar så vitt och brett om klyftorna i samhället är det onekligen hyckleri att själv göra sitt yttersta för att inte betala mer skatt än absolut nödvändigt.

Pascalidou är i gott sällskap med Alex Schulman, Henrik Schyffert och många andra profiler som, mellan besöket på Sturehof och efterrätten i salongen i sin innerstadslägenhet, säger att det är coolt med hög skatt och påstår att skattesänkningar för vanliga löntagare är högerns ondskefulla plan för att montera ned välfärdsstaten. Samtidigt som de alltså gör allt för att minska sin egen andel av skattebördan.

Det är som om det enda som betyder något för dessa människor är vad som syns av dem på Twitter. Inte vad de faktiskt gör, hur de egentligen lever. Det är poserandet som är viktigt.

Vänsterprofilernas hyckleri äcklar mig.

Löfvensk motoffensiv

Att Stefan Löfvens regering går dåligt i opinionen är ingen nyhet. Så har det sett ut sedan han tillträdde som statsminister. I ett flertal mätningar ligger Socialdemokraterna på ett väljarstöd under 25 procent. Regeringen som helhet samlar bara runt 30 procent. Det vittnas om krisstämning i regeringskansliet.

För att möta de dalande opinionssiffrorna ska regeringen nu börja kampanja. För "den svenska modellen". Löfvens plan är att allianspartiernas förslag om lägre ingångslöner och en inledd diskussion om ett kvalsystem till välfärden ska utmålas som ett skott mot den generella välfärdsmodellen. Socialdemokraterna hoppas därmed att de äntligen ska få den vänster-höger-konflikt som de så länge har längtat efter.

Aftonbladet kallar det för en "jätteoffensiv". Snarare handlar det om att kommunicera vissa sakpolitiska skillnader mellan regeringen och de borgerliga. Det räcker heller inte att bara säga att S minsann vill ha en skola för alla, en bra sjukvård och en socialtjänst som inte klappar ihop. Den åsikten delas av alla partier. S måste visa hur detta ska uppnås, i synnerhet då regeringspartnern Miljöpartiet inte vill ha ett lägre asylmottagande än under 2015, vilket skapade en kris som fått kommuner att anmäla sig själva till IVO.

Svaret kan inte bara vara "mer pengar". Aldrig så många miljarder kan inte trolla fram lärare, socialsekreterare, vårdplatser, bostäder och stödboenden. Eller arbetsgivare som efterfrågar personer utan utbildning och formell yrkeskompetens.

Löfvens strategi är inte riskfri. Det finns en uppenbar risk för att regeringens vurm för "den svenska modellen" slår tillbaka om väljarna de kommunicerar med inser att det är S och MP som just nu utgör ett hot mot en bibehållen välfärd.

Dessutom: om syftet är att få bort migrationen från dagordningen lär regeringen inte lyckas. Den frågan tränger nämligen in på alla välfärdsområden. Oavsett om Löfven vill prata skola, vård eller socialtjänst kommer han inte runt migrationens och asylpolitikens påverkan på dessa områden.

Det finns därtill orosmoln som Löfven inte kan undkomma hur mycket han än vill. Från och med i morgon börjar den nya lagen om mottagningstvång av nyanlända gälla landets alla kommuner. En fördelningsmekanism utifrån storlek, arbetsmarknad och tidigare mottagande ska fördela personer med beviljat uppehållstillstånd runt om i landet.

För många kommuner kommer detta uppdrag bli oerhört svårt. Nacka har redan flaggat för att de inte lär lyckas hitta boende, även villakommunen Vellinge är fundersam över hur det ska gå. På grund av ebo-lagen kommer dessutom redan belastade kommuner inte kunna vara säkra på någon större avlastning på sikt. Alla har ju rätt att flytta dit de vill.

Under 2017 kommer många som sökte asyl under 2015 kommunplaceras. Det är betydligt fler än årets 21 702 personer. Hur detta ska gå vägen i bostadskrisens Sverige är för mig en gåta. Det bäddas för fler paniklösningar som är kostsamma både ekonomiskt och socialt.

Icke-integrationsminister Ylva Johansson är inte orolig. Skulle kommunerna inte klara av att ordna boende åt de nyanlända de tvingas ta emot får regeringen överväga sanktioner, säger hon. Staten ska alltså straffa kommuner för att det råder en politiskt skapad bostadsbrist i nästan hela landet.

Prosit, svenska folk.

Tidigare bloggat:
Löfven gör rätt i att förbereda för "kaos"

Samhällskontraktet och vi

Samhällskontraktet. Vad har vi som boende i Sverige egentligen rätt att förvänta oss av den allmänna service vi betalar för?

Jag ser det vi kallar samhällskontraktet som ett slags oskriven överenskommelse mellan de boende i ett land och den offentliga makten. Som medborgare hyser du vissa rättigheter som icke-medborgare saknar (exakt vad som ska skilja medborgares rättigheter från icke-medborgares kan diskuteras), men även en icke-medborgare har rätt att få sin egendom fredad från intrång eller att slippa bli utsatt för hot och våld.

För att upprätthålla detta skydd betalar vi en del av vår inkomst till det offentliga. Problemet är att detta kontrakt inte är en överenskommelse bland likar. Vi tvingas alltid betala, annars åker vi faktiskt i fängelse. Men den som ska tillhandahålla den tjänst vi betalar för, den offentliga makten, politikerna, riskerar ingenting om den låter bli.

Detta är således ett synnerligen ojämlikt maktförhållande. Ena parten tvingas göra sin del av avtalet under hot om fängelse och kan bara hoppas att den andra parten gör sin del. Några konsekvenser av att inte göra det finns alltså inte.

Konsekvensen skulle möjligen vara att vi vart fjärde år kan använda vår knutna näve i fickan till att försöka rösta bort de politiker som inte levt upp till sin del av kontraktet. Det finns alltid någon annan där som lovar att sköta det bättre.

Så där fortsätter det, år efter år. Det är en rätt klen tröst att kunna proteströsta vart fjärde år om man som medborgare drabbats av att operationer ständigt skjuts upp, av en skola som inte håller måttet, av inbrott som aldrig blir lösta och av att partnern blivit misshandlad eller våldtagen på väg hem från jobbet. För att inte säga den som blir pensionär och märker att pensionen endast är marginellt större för den som arbetat hela livet jämfört med den som inte arbetat alls. Sådant färgar oss och får oss förstås att ställa frågan vad i hela friden det är vi betalar för.

En förklaring kan vara att den andra parten har valt att även syssla med en massa annat. Ty vid sidan om att försöka skydda liv och egendom samt ha en sjukvård och skola som håller måttet, tycker staten och kommunen att det är oerhört intressant att även ägna sig åt att HBTQ-certifiera bibliotek, att lägga ofantliga summor på att människor i andra länder ska kunna höja sin levnadsnivå genom att komma till och bli försörjda i Sverige samt att ge barnbidrag till mångmiljonärer.

Är någon förvånad över att det blir lite sura miner här och var? Är det konstigt att många undrar vart pengarna tar vägen? Världens högsta skatter räcker uppenbarligen inte. Då är det något som är fel på riktigt.

Det pratas mycket om hur polariserat Sverige håller på att bli. Den offentliga makten tillsammans med det mediala etablissemanget vill att allt ska vara som förut. Att människor inte ska protestera utan finna sig i att betala allt högre skatter och få allt mindre tillbaka. Jag tror att den tiden är förbi.

Det är hög tid att på allvar börja diskutera samhällskontraktet nu. Vad får vi för skattepengarna? Vem ska ha rätt till vad? Hur kan vi som invånare och medborgare i Sverige kräva att få det vi betalar för? Och om vi inte får det vi betalar för, hur kan de ansvariga ställas till svars?

Det är dags att sluta ducka nu.

Se även:
Lars Trägårdhs resonemang om samhällskontraktet och vilka förändringar som krävs om vi vill ha öppna gränser.

Du har inget att skämmas för

I juletider skapas alltid ett motsatsförhållande mellan shopping och mat i överflöd å ena sidan och de ensamma, de hemlösa, de socialt utsatta och människor på flykt undan krig å den andra. I år, efter en höst av ett rekordstort asylmottagande, har frågan varit särskilt aktuell. Kontentan av resonemanget är att vi som har en bra jul ska ha lite dåligt samvete för det.

Kyrkan har i alla tider fördömt frosseri. Den är starkt tillväxtkritisk och oförmögen att begripa hur vi skapar ett samhälle där flertalet får det allt bättre ekonomiskt. Det är väl heller inte kyrkans roll att förstå sådant, men givet dess bristande kunskaper borde den kanske inte ha en så hög svansföring.

Vi påmindes om detta i går på självaste julafton när en företrädare för Svenska kyrkan uttalade sig i TV. Hon ansåg att vi svenskar har en bra välfärd och att vi måste "dela med oss av vårt överflöd" till världens utsatta. Inte bara genom bistånd utan genom att dessa människor får komma till Sverige och få del av den svenska skattefinansierade välfärden.

Kyrkan kanske inte förstår, alternativt inte bryr sig, om att skattekraften sjunker när andelen lågproduktiva i samhällsekonomin ökar. När allt fler betalar allt mindre i skatt har vi två alternativ: höja skatten och på sikt skada landets konkurrenskraft eller sänka välfärdsambitionerna. Gissningsvis vägrar kyrkan det andra alternativet eftersom det ju är vår välfärd vi ska dela med andra.

Att argumentera mot kyrkans känsloargument är inte lönt. Däremot säger dessa perspektiv något i dag när komiker och krönikörer fallerar fullständigt i allt vad logik heter och även normalt sett intelligent folk faller till föga för dessa enkla och rent av idiotiska förklaringsmodeller. Emotionella argument och bisarra paralleller har blivit vardagsmat i svensk offentlighet.

Detta fördummar en oerhört viktig diskussion om hur Sverige som land ska klara av att upprätthålla en god sjukvård, en bra skola, ett fungerande rättsväsende och andra grundläggande funktioner i ett modernt samhälle samtidigt som andelen som får mer än de bidrar med ökar.

Här och nu, i juletid, är det dock viktigt att slå fast en sak: vårt julfirande är, vad Henrik Schyffert eller Fredrik Virtanen än säger, inget att skämmas för. Att du handlade presenter och gav till dina nära och kära var inget som drabbade syriska flyktingar utan något som bidrog till den svenska tillväxten och därmed det svenska samhället på sikt.

Du har ingenting att skämmas för. Så ta en skumtomte till, häll upp glöggen, krama din familj och hugg in på syltorna. Det är du värd. 

Läs även:
Tino Sanandaji, Hanif Bali

And the band played on

Vi lever i ett förbryllande tidevarv. Gamla sanningar gäller inte längre. Sällan har det talats så mycket om "ansvar" och samtidigt agerats så ansvarslöst från landets politiska ledning. Frågan är inte om regering och riksdag har förlorat kontrollen utan hur det kunde ske.

Samtidigt som asyltrycket pressar kommuner och myndigheter till bristningsgränsen, fortsätter vissa att leva i sina alldeles egna alternativa världar där varningar för en annalkande systeminfarkt är "överreaktioner" och främlingsfientlighet.

På DN överträffar man sig själva i dag med ett riktigt mysreportage om Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson. Danielsson citerar Churchill (uppenbarligen utan att förstå innebörden i premiärministern tal), talar om "onda krafter" och leker med tanken om inte Globen kan göras om till asylboende.

Jag fastnade för en passage i det långa reportaget:

Jag är inte dum. Jag förstår väl också att detta får konsekvenser. Men då får vi väl ändra våra system då! Jag talade med Skolverkets generaldirektör Anna Ekström om lärarlegitimationen. Det är väl jättebra med legitimerade lärare men just nu passar det kanske inte. Ta Suad Ali här: talar tre språk flytande. Skulle inte hon kunna utbilda människor grundläggande kunskaper om svenska samhället?

Risken är att Anders Danielsson nog är lite dum. Tänk efter lite. Varför lades ens förslaget om lärarlegitimationer? Var det för att jävlas med lärarkollektivet? För att göra det svårare och besvärligare att bli lärare? Nej, det var för att höja läraryrkets status och kvaliteten i undervisningen. Satsningen har fått kritik för att dra ut på tiden, men syftet var alltså att stärka kvaliteten på sikt. Det är något svensk skola behöver, och det har varit tämligen bred enighet i denna fråga.

Detta ska vi enligt Migrationsverkets generaldirektör, som plötsligt och lustigt uttalar sig i skolfrågor, kasta överbord. Han gör alltså prioriteringen att det är viktigare att invandrare kan bli lärare än att lärarna är bra.

Mona Sahlin lade ett liknande förslag för att möta bristen på förskolepersonal i ett land där barnkullarna kommer växa lavinartat under de kommande åren till följd av asylinvandringen. I en diskussion i Sveriges Radios Studio Ett i våras föreslog Sahlin att kvinnor från Somalia som uppfostrat många barn borde kunna anställas i förskolan och barnomsorgen. De vet ju hur man tar hand om barn, tyckte den före detta partiledaren.

Även här måste vi ställa oss frågan varför vi ens har förskolepedagogiska lärarutbildningar om det nu bara är att hoppa in i yrket med erfarenhet från egen barnuppfostran som enda merit? Sahlin problematiserade inte frågan.

Jag är inte alls främmande för att underlätta för människor att komma i arbete genom att förenkla en rad processer. I Sverige stirrar vi oss lite väl blinda på formell kompetens ibland, och det finns många som skulle kunna göra ett gott arbete inom en rad sektorer utan att ha en examen att visa upp. Men vi måste samtidigt beakta konsekvenserna om vi löper denna lina ända ut. I praktiken får vi då en nedvärdering av formella utbildningar. Det är en panikåtgärd som jag inte önskar se.

Tätt kopplad till diskussionen om att få folk i arbete är frågan om integration i samhället. Just nu handlar den dagliga debatten om den panikartade jakten efter tak över huvudet åt uppåt tvåtusen människor varje dag. Den stora och riktigt svåra utmaningen kommer emellertid senare. Det är när alla dessa människor ska vandra rakt in i socialstaten med alla dess förmåner i form av skola, vård, äldrevård och psykiatri som svenska folket kommer få se de långtgående konsekvenserna i sin vardag.

Förutsättningarna för att integrera utomeuropeiska invandrare från sönderfallande samhällen kunde knappast vara sämre. Tre faktorer kommer bli avgörande: bostadsfrågan, arbetsmarknaden och de offentliga trygghetssystemens kapacitet. Jag är inte särskilt hoppfull i någotdera fall. Regeringens svar är att placera asylsökande i tältläger och satsa på Komvux. Det hade varit skrattretande om situationen inte vore så pass allvarligt.

Det talas mycket om ansvar. Att fortsätta som nu är möjligen att ta ansvar för människor från andra länder. Men det är inte att agera med det bästa för Sverige som land för ögonen. Sveriges politiska ledning lägger just nu grunden för något väldigt obehagligt: en systemkollaps. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Dick Erixon, Lars J Eriksson

Detta bådar illa. Väldigt illa.

Sverige går mot krisläge

Ibland måste man kalla en spade för en spade. Det var vad Årjängs kommunalråd Daniel Schützer gjorde när han kallade migrationsminister Morgan Johansson för "helt jävla dum i huvudet" och "dum så att klockorna stannar och blommorna vissnar". Det säger en del om frustrationen och desperationen att ett socialdemokratiskt kommunalråd uttrycker sig så starkt om en minister.

Bakgrunden var migrationsministerns torra uttalande att de kommuner som klagar över bristen på skolplatser och annat helt enkelt får "bygga ut servicen". Tidigare gjorde sig bostadsminister Mehmet Kaplan till samma idiot när han skyllde bostadsbristen på kommunerna och anklagade dem för att bygga för lite. Som om kommunerna kan knäppa med fingrarna och få fram både bostäder, skolor och personal för att lösa de problem som regering och riksdag har skapat.

Sveriges kommuner har naturligtvis inte bett om den här situationen. De har inte bett om att få ta emot hundratals ensamkommande ungdomar varje dag. Det är riksdagsmajoritetens migrationspolitik som är orsaken till den okontrollerbara inströmningen av människor till Sverige just nu. Svenska politiker har gjort Sverige till ett av Europas mest attraktiva och (dess geografiska läge till trots) lättillgängliga länder att komma till. Därför väljer så många Sverige. Därför har vi nu en situation som fått Malmö stad att gå in i krisläge 2.

Samtidigt som krisen sprids och växer, blir de ekonomiska effekterna på kommunerna, och i slutändan medborgarna, allt tydligare. SKL räknar med att det behövs skattehöjningar på runt två kronor. "Ett mycket svårt läge" hotar och SKL spår att regioner, landsting och kommuner har ett otillräckligt skatteunderlag för att möta de ökade kraven på framför allt vård, skola och omsorg.

Kort sagt: svenska folket får helt enkelt vänja sig vid tanken på att betala mer för sämre service framöver. Partierna på vänsterkanten i svensk politik har förstås inget som helst emot högre skatter. Men inom borgerligheten borde alltfler ta sig en funderare vartåt det barkar. Höga skatter och sämre samhällsservice kan inte vara ett borgerligt projekt.

I dag håller regeringen ett extra insatt regeringssammanträde. Gissningsvis blir krisen i asylmottagandet en viktig punkt på mötet. Delar av Sverige befinner sig i krisläge. Det är dags för regeringen att få ett krismedvetande nu. 

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting