Om omfördelningspolitiken

Att söka frihet i en ofri värld

Jag tillhör den begränsade skara människor som tror på en fri marknad (frihandel och fri företagsamhet), total yttrandefrihet (inga hetslagar) och en liten stat som sköter sina grundåtaganden mycket väl (vilka är att skydda liv och egendom) men ger fan i allt annat.

Jag är däremot inte fundamentalist och ser således inte varje steg bort från denna "idealstat" som ren socialism. Jag kan leva med vissa statliga åtaganden utöver rättsväsende, polis och försvar. Jag kan leva med det eftersom jag ser bortom den ekonomiska friheten och fokuserar på rätten att leva ett liv i fred. Kanske kan jag kallas livsstilsliberal. Om jag får leva mitt liv efter eget huvud, är jag rätt nöjd. Moralism och paternalism kan komma från både höger och vänster och ska bekämpas oavsett.

Många gånger har jag umgåtts med tanken på att flytta till grönare jaktmarker, till ett land som är friare och bättre. Det är trösterika fantasier när den politiska utvecklingen, och kanske livet i stort, känns som på tillbakagång. Men det är just mest fantasier för de flesta av oss.

Fantasin kan tyckas bygga på något av en paradox - att finna frihet i en ofri värld - men idén går att konkretisera: bli så oberoende som möjligt i ens verksamhet i ett land för att, om det krävs, snabbt kunna bryta upp och flytta till ett annat.

Detta kan säkert passa vissa. Jag har dock insett att jag finner ro i att bygga bo på en plats. Att flytta runt världen utifrån hur skattesatserna förändras eller antiliberal lagstiftning stiftas leder nog till ett evigt nomadliv. Kanske måste vi som vill finna frid och slå oss ned helt enkelt söka finna det minst dåliga samhället, utifrån våra egna preferenser. Och nöja oss med det.

Själv är jag inte så Sverigekär att jag i dag på heder och samvete kan lova att jag kommer att leva här resten av mitt liv. Just nu, med den utveckling som landet genomgår, förefaller det rent av lite osannolikt. Problemet är att för varje trevligt land jag kan hitta på kartan finns det lika många invändningar mot att flytta dit som att stanna kvar i Sverige.

Jag tror att det är viktigt att slå fast att idealsamhället, det frihetliga paradiset, inte finns och sannolikt heller aldrig kommer att finnas. Var vi än bor kommer vi således att få finna oss i att politiker gör livet surt för oss på olika sätt genom att hitta på nya skatter, inskränka vår yttrandefrihet, tala om för oss vad som är vårt eget bästa och lägga sig i vårt privatliv.

Sverige är rätt bra på allt detta. Vilket är synd, för det är trots allt ett relativt tolerant och välordnat land i grunden. Det skulle, med vissa reformer och lite vilja, kunna bli så oerhört mycket bättre. Men den politiska viljan saknas och landets medborgare eftersträvar inte mer frihet utan alltid mer "trygghet", vilket oftast betyder mer politisk kontroll. Frihet är över huvud taget inget använt begrepp i svensk inrikespolitik.

Med den samhällsutveckling som nu sker har krav på trygghet emellertid kommit att bli fullt rimliga, ja rent av nödvändiga. Då talar vi inte om trygghet i betydelsen fler positiva rättigheter utan en viktig negativ rättighet: rättstrygghet. Rätten att vara fri från våld och hot om våld på både sin egen person och sin egendom.

Här sviker det svenska samhället i dag. Sverige klarar inte sitt grunduppdrag, och det gör mig genuint orolig för framtiden. Vi kan tvista om skattesatser, vinster i välfärden och betygsystem i skolan men rättsstaten måste fungera. I slutändan spelar annars inget annat någon roll.

Stefan Löfven pratar om "samhällsbygge", som om det bara handlade om byggklossar som ska fogas samman med lite socialdemokratisk fogmassa. Situationen är mycket mer komplicerad än så.

När fundamentala delar av rättsstaten har börjat krackelera och ersättas av medborgargarden och uppmaningar till brottsoffer att vara sina egna brottsutredare är vi inne på ett farligt sluttande plan. Det är ett bekymmer att vi inte kan skönja någon vändning. Tvärtom - det mörknar betänkligt vid horisonten.

Jag begär inte mycket. En stat som tar sitt grunduppdrag på allvar - det borde väl inte vara så komplicerat? 

Om skatt som stöld

Paroller som "Skatt är stöld" och "Stjäl inte, staten hatar konkurrens" har funnits på t-shirts och kaffemuggar i nyliberala och libertarianska kretsar i årtionden. De är klämkäcka och bär givetvis i grunden en sanning.

Samtidigt har de flesta, även radikala liberaler, kommit att acceptera att invånarna i ett samhälle behöver bidra med en viss del av sin inkomst till det allmänna för att vi ska kunna upprätthålla det som är i vårt gemensamma intresse. Någon konflikt om detta existerar inte i dag.

Däremot går åsikterna vitt isär om var gränsen ska dras för vad som är i vårt gemensamma intresse. Detta är en ganska klassisk höger-vänsterkonflikt där den ena sidan menar att rättsväsende, polis, en militär försvarsförmåga och eventuellt även ett socialt skyddsnät med viss sjukvård är rimligt och den andra vill subventionera allt från glasögon till tandläkarbesök via skattsedeln.

Den sistnämnda sidan företräds i dag av allt från folkpartister till vänsterpartister. Inget riksdagsparti vill egentligen på allvar krympa den offentliga sektorn och låta dess fokus vara att skydda liv och egendom. Samtliga godkänner att människor tvingas betala för andras utgifter, må det vara museibesök eller något annat.

Alla fördömer den som försöker smita undan. Den som vill behålla mer av sina med egen kraft intjänade pengar blir i den generella välfärdsstaten ett slags förrädare, en kättare som måste straffas och stötas ut ur samhällsgemenskapen. Denne blir den dopade idrottaren ingen förlåter.

Lena Andersson ställer frågan varför det blivit en självklarhet att staten har rätt till våra intjänade pengar och varför det är girighet att försöka förvägra staten denna rätt.

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar till egentligen alla, resten är omoral. Man kan fråga sig på vilka grunder den ståndpunkten blivit självklar. 

I svensk kontext tror jag att svaret i hög grad handlar om kampen för att bevara välfärdsstaten. Den har blivit en sorts religion och finansieringen av den ställd över allt annat. Som om hela vår civilisation skulle rasa samman om vi försökte oss på en mer liberal och rättvis modell.

Föreställningen om att alla pengar i något slags ursprungstillstånd tillhör staten, som sedan fördelar dem, lyser igenom i den politiska debatten. Skattesänkningar för löntagare beskrivs som "nedskärningar" och "kostnader" av partierna på vänsterkanten. De borgerliga tar alltför sällan strid mot denna försåtliga beskrivning av människors hoparbetade resurser utan försöker i stället med ekonomiska argument föra fram fördelar med lägre skatter. Som att fler jobbar då vitt och att färre nyttjar svarta tjänster.

Det blir ett slags cirkelresonemang. Att sänka skatten är bra för att fler då vill betala skatt. Väldigt sällan når diskussionen en ideologisk dimension, aldrig ställs frågan vad som ger staten rätten att beskatta vanliga inkomsttagare så oerhört hårt.

Sveriges framtid beror i hög grad på politikernas förmåga att styra om från bidragssamhälle till ett samhälle där var och en arbetar och stolt försörjer sig själv. Jodå, såväl socialdemokratiska som moderata ledare pratar om värdet av egenförsörjning och att "göra sin plikt". Men så länge de inte är beredda att göra upp med allt från barn- och bostadsbidrag till generösa etableringsersättningar för nyanlända har orden ingen egentlig betydelse.

Sverige skulle behöva ett folkligt skatte- och bidragsuppror. I opinionsundersökningar brukar folk svara att de är beredda att betala skatt om pengarna bara går till "rätt saker". Borgerligheten borde ta den ideologiska striden om vad som är rätt saker, och förtydliga att skattepengarna faktiskt inte är statens till att börja med. Samtidigt måste bidragsstaten bekämpas. Ett exempel är barnbidragen, som kostar runt 26 miljarder om året och även går till mångmiljonärer. Vi kan inte ha det så.

I filmen The Dark Knight förklarar Alfred Jokerns irrationella beteende med att "Some men just want to watch the world burn." Det är uppenbart att alltför många politiker inte har något emot att se mina och dina pengar brinna. Just för att det inte är deras.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Liberalernas inbördeskrig

Råder det inbördeskrig inom den svenska liberalismen? Den som tar en titt i sociala medier får lätt den uppfattningen. Kritiken mot andra liberala fraktioner tycks nämligen hårdare än mot socialister och kommunister. Något har hänt.

När den miljöpartistiska migrationspolitiken omfamnades av Alliansen, asyltrycket mot Sverige nådde historiska nivåer och Sverigedemokraterna blev Sveriges tredje största parti i valet, för att sedan bara fortsätta växa, brast fördämningarna. Vissa valde, synbarligen för att ställa sig så långt bort från SD som det bara gick, att hoppa i säng med Miljöpartiet och andra partier på vänsterkanten. Andra önskade en återgång till en mer allmänborgerlig linje.

I ena ringhörnan står Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson, Sydsvenskans Per Svensson, företrädare för Migro (vilka ibland är samma personer), ett gäng centerpartister, Fores och numera även Mattias Lundbäck (som det är svårt att veta om han bara trollar eller faktiskt är seriös). I den andra hittar vi ledarskribenter som Alice Teodorescu, Per Gudmundson, Ivar Arpi, Anna Dahlberg, Adam Cwejman och flera andra.

Adam Cwejman skrev en kort text i GP om vissa liberalers strävan efter att bli betraktade som "goda". Mattias Svensson kände sig utpekad, även om han inte nämns vid namn i texten, och blev topp tunnor rasande på Facebook.

Cwejman skriver:

Problemet för liberaler är att de ofta faller för vänsterns krokodiltårar. De rättar sig, bockar och bugar för att få några smulor beröm från vänstern. De längtar efter att vara den utvalda "goda" liberalen. [...] Motsvarande beteende existerar inte inom vänstern. Det skulle snarare anses som skamligt att tillhöra en vänster som liberaler känner sig nöjda och bekväma med. Där är motviljan från meningsmotståndare snarare en hedersbetygelse.

Jag känner så väl igen denna beskrivning. Under hela mitt vuxna liv har jag varit på politisk kollisionskurs med min omgivning. Det kan kosta på att ständigt vara i opposition, att alltid vara den "andre". I skolan, på jobbet och i sin omgivning. Jag kan därför på ett rent mänskligt plan förstå om vissa väljer att stryka denna omgivning medhårs för att få lite medhåll och en klapp på axeln åtminstone ibland.

Tongivande liberaler behöver dock inte denna uppskattning från vänsterhåll. De kan få den från höger, och det har personer som Norberg och Svensson fått i decennier. Bara genom att de just varit sanna liberaler. Jag vill hävda att det är här den ideologiska glidningen har skett, inte hos oss andra.

Folk får naturligtvis stifta bekantskap med vilka de vill. Men det är inte konstigt om Mattias Svensson, som för övrigt kommit ut som miljöpartist tidigare, får sin liberala övertygelse ifrågasatt när han mottar ryggdunkningar från människor långt ut på vänsterkanten och skriver en hyllning till kommunisten Athena Farrokhzads kritiserade sommarprat. "Antirasismen" i vänsterns tappning har tydligen blivit så viktig att inget sällskap är för unket, och asylinvandringen har blivit så överordnad alla andra frågor att diskussioner om antal och kostnader närmast kommit att betraktas som kätteri.

För vissa libertarianer/liberaler är saklig debatt av underordnad betydelse. Därför delades nyheten om den numera ökända Sandvikenrapporten (vars slutsats var att Sandviken tjänar 500 miljoner kr årligen på invandring, en summa som räknades fram genom att konsekvent ignorera kostnaderna) flitigt och utan eftertänksamhet av libertarianer i sociala medier. Detta visade att det är goda nyheter de är ute efter, inte nödvändigtvis sådant som är sant.

Jag är för fri rörlighet. Det är en av få styrkor jag ser med EU. Men det duger inte att bara säga att man är för fri rörlighet för människor (såväl som varor, tjänster och kapital) när Sverige har en universell välfärdsmodell öppen för alla. Konsekvensen blir att svenska skattebetalare tvingas försörja hundratusentals människor från andra länder. Där befinner vi oss nu.

I en värld där krig, förtryck och fattigdom råder i vissa delar och fred, demokrati och rikedom i andra, finns det av naturliga skäl en önskan hos människor att förflytta sig från den ena delen av världen till den andra. I hopp om ett bättre liv.

Man kan hävda att vi har en moralisk skyldighet att öppna dörrarna för människor på flykt. Men har vi samma skyldighet att försörja människor som bara vill få ett bättre liv och en högre levnadsstandard? Anmärkningsvärt nog viftas diskussioner om resurser och kapacitet bort som ointressanta när dessa ställs mot rätten att komma till Sverige.

Detta är ansvarslös miljöpartism, inte rationell liberalism.

Tyvärr befarar jag att polariseringen kommer att öka ytterligare i takt med att SD växer, att asyltrycket knäcker kommuners ekonomi och att utanförskapet permanentas och ökar runt om i landet. Frågan är om det redan är för sent för något alliansparti att rädda situationen.

Denna bloggpost är ingen utsträckt hand till de liberaler som står upp för dagens miljöpartistiska migrationspolitik. Den är snarare ett konstaterande att vi befinner oss långt ifrån varandra i denna fråga, och att valet står mellan å ena sidan en mer verklighetsförankrad politik som bygger på rättssäkerhet, kapacitet och rationella ekonomiska överväganden och å den andra en politik som främst bygger på idealism.

Var och en får välja sin väg. Jag har valt min. Och den är inte miljöpartistisk.

Tidigare bloggat:
Vart tog den rationella högern vägen?
En nödvändig splittring

Läs även:
Fnordspotting

Liberala rop i ett svenskt mörker

Jag blir ibland beskylld för att ha blivit konservativ. Nationalist. Statskonservativ. Ja, omdömena om min politiska hemvist varierar friskt. Jag misstänker att det har en del med mina många bloggposter om migrations- och asylpolitiken att göra.

Det ska erkännas att jag sannolikt har blivit lite mindre radikal med åren, även om jag inte har ändrat uppfattning i frågor som rör narkotika- och sexualpolitik. Det är, tror jag, en utveckling som många genomgår i takt med stigande ålder. Men jag har aldrig, ej heller som osnuten ungmoderat, förespråkat ett avskaffande av nationalstaten. Det finns inget behov av ett sådant ställningstagande i dag heller.

Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att som liberal vara kritisk mot den migrationspolitik som nu förs, vilken är densamma som Alliansen förde under sina åtta år vid makten. Centerpartister hävdar att det inte är migrationen i sig vi ska fokusera på utan de system som stänger människor ute. Fair enough. Men jag menar att även migrationspolitiken måste vara realistisk, inte idealistisk. När vackra fraser tillåts väga tyngre än realistiska överväganden, är jag inte med längre.

Det är naivt att tro att lågutbildad arbetskraft från sönderfallande klansamhällen ska kunna bli en bidragande del i det högspecialiserade svenska samhället inom några år. Regeringen har satt två år som mål, centerpartisterna tror på allvar att avskaffade turordningsregler och sänkta ingångslöner kommer göra arbetsgivare mer sugna på en outbildad migrant än en långtidsarbetslös svensk som både kan språket och har gått ut gymnasiet.

Denna naivitet kostar. Ty när de vackra målen inte blir verklighet, skickas notan till skattebetalarna. Det enda svar Alliansen och de rödgröna partierna har är olika sorters bidragsanställningar - alltså jobb betalade av skattebetalarna. Är det så migrationens kraft ser ut, är det inte konstigt om alltfler blir skeptiska.

Det är heller inget märkligt att som liberal kritisera kåkstäder, markockupationer och nedskräpning på andras mark som en följd av tiggeriet. Här handlar det om att försvara äganderätten, en rättighet som normalt brukar vara viktig för liberaler. Jag finner det minst sagt förbluffande att liberaler inom de borgerliga partierna tar så lätt på när vanligt folk får sin mark ockuperad och nedskräpad.

Jag hyser många åsikter som nationalister och konservativa normalt inte har, däribland avskaffad sexköps- och kopplerilagstiftning, avkriminalisering av all narkotika, en kraftigt bantad offentlig sektor och ett stopp för massövervakningen av vanligt folk. Problemet är att inget riksdagsparti driver dessa frågor i dag.

Samtidigt har jag respekt för att förändring måste få ta tid. Jag tror inte på revolution eller att vi får ett liberalt lyckorike om vi bara ser till att de offentliga systemen kollapsar. Detta är ett av många skäl till att jag kritiserar den migrationspolitik som sju av åtta riksdagspartier, med vissa smärre inbördes skillnader, förespråkar. Den kommer inte leda till ett friare samhälle utan riskerar resultera i det rakt motsatta. De socialdemokratiska skattehöjningarna för att finansiera en havererad migrations- och integrationspolitik har bara börjat.

Om jag fick önska skulle jag vilja ha ett parti som står upp för liberala grundvärderingar utan att flumma ut i ett allt-åt-alla-resonemang. Ett parti som tror på individens förmåga att styra och ta ansvar för sitt eget liv - men inser att vissa under vissa perioder i livet kan behöva ett visst stöd. Som ser allvarligt på brott mot liv och egendom men ignorerar brott utan offer. Som vill belöna flit och entreprenörskap och straffa den som fuskar och begår brott.

Ovanstående gör föga förvånande att jag har utomordentligt svårt att hitta ett parti att rösta på. Det har aldrig varit så lätt att vilja rösta bort någon men hopplöst att veta vilket gäng man ska sätta där i stället.

Den naiva politikens offer

Det kan vara lärorikt att att titta tillbaka på hur ens politiska övertygelser utvecklats genom åren. Som mest naiv och självsäker är man oftast i tonåren. Det är då de politiska ungdomsförbunden finns där för att fånga upp världsförbättrare och renläriga idealister. Där kan man träffa likasinnade och tillsammans bestämma exakt vad som krävs för att rädda världen.

Åren går, livet händer, och med tiden inser de flesta att enkla problemformuleringar och ännu enklare förklaringsmodeller på dessa problem inte håller. Även om vår syn blir sämre med åren får världen fler nyanser. Samtidigt får det egna livet fler komponenter. Giftermål, barnuppfostran, karriär och bostadslån betyder mer ansvar men också att de där politiska diskussionerna på sena nätter med mycket rödvin i tonåren har allt mindre bäring på verkligheten. Det vi vill nu är att skolan fungerar, att samhällsekonomin är stabil så att bolåneräntorna inte sticker iväg och att mamma och pappa får en bra äldrevård. När dessa delar fallerar, händer något. Då blir vi inte så toleranta längre.

I sin sista SvD-kolumn skriver Johan Norberg om skillnaden mellan politikers pessimism och entreprenörers optimism, och varför han föredrar de senare. I en kolumn som ger mig intrycket av att han nu önskar dra sig tillbaka till ett hov av människor som tycker likadant beklagar sig Norberg över att borgerliga opinionsbildare i Sverige har fastnat i en "fälla" av pessimism. Särskilt i migrationsdebatten.

Jag upplever att det snarare är Johan Norberg som har fastnat i en fälla av ideologiska skygglappar. Norberg skriver:

De vet att en liberaliserad arbetsmarknad med lägre ingångslöner skulle göra underverk för integration och ekonomi, men i stället för att kämpa med näbbar och klor för det avvisar de själva sådana förslag på förhand med att svenskarna ändå inte kommer acceptera det.

Idén med fri rörlighet och invandring är vacker. Men den är inte förenlig med en universell välfärdsmodell. Vi måste välja en. När dessa två idéer möts, vilket är vad som håller på att ske i Sverige nu när vi visserligen inte har fri invandring men när vissa nationaliteter får automatisk rätt att stanna permanent, är att systemet krackelerar.

Tanken att lägre ingångslöner och en friare arbetsmarknad skulle "göra underverk" för integrationen av personer utan utbildning och relevant arbetserfarenhet är... ja, naiv. För inte kan väl Norbergs tanke vara att den som kommer till Sverige men inte klarar en egen försörjning ska försörjas av andra? Inställningen påminner mig om när somliga, däribland artisten Behrang Miri, blir förbannade på att verkligheten (bilbränderna, handgranaterna, utanförskapet) i vissa delar av Sverige beskrivs som den faktiskt är.

Det tycks finnas en betydligt större tolerans för ett krackelerande välfärdssystem bland vissa liberaler i övre medelklassen än hos de flesta andra. Men saken är att Norbergs beskrivning är korrekt i ett avseende: vi vet att det inte finns ett stöd hos svenska folket att låta sjukvård, äldrevård och skola falla ihop av trycket utifrån. Vi vet också att väldigt få vill bo i de förorter där bilar eldas upp, där brottsligheten får fäste och där kvinnor utsätts för hedersförtryck. Allra minst de som prisar "öppenheten" som mest.

Även om jag som liberal är väldigt kritisk mot den svenska välfärdsmodellen, inser jag att en kollaps knappast kommer göra folk till libertarianer. Jag är för en ordnad övergång från välfärdsstat till en frivillighetsstat där människor får större frihet att styra sina egna liv och samtidigt ett betydligt större ansvar för sina egna kostnader. Denna förändring kommer inte gå över en natt eller ens en mandatperiod, och den kommer aldrig att ske om mattan rycks undan för barnfamiljer, äldre och unga i den fria rörlighetens och öppenhetens namn.

Delvis mot denna bakgrund störs jag oerhört av politiker som efter stora misslyckanden ursäktar sig med (utan att egentligen alls be om ursäkt) "vi har varit naiva". Personer som gör anspråk på att företräda befolkningen i väldigt viktiga frågor, som säger sig ha idéer för att styra samhällsutvecklingen i en för flertalet positiv riktning, ska inte vara naiva. De ska vara realistiska. Krassa. Och ansvarstagande.

Att vara optimistisk är ett positivt karaktärsdrag. Men optimism i sig löser inte svåra problem, i synnerhet inte om utgångspunkten är felaktig. De problem som en hög invandring av okvalificerad arbetskraft medför har underskattats grovt av folk till både höger och vänster. Följden har blivit att Sverigedemokraterna är på väg att bli ett parti jämnstort med Moderaterna och Socialdemokraterna.

Sverige behöver en kursändring. Vi måste få en politik som tar hänsyn till realiteter. Som sätter hjärna före hjärta. Först när samhällsutvecklingen vänder finns det skäl att vara optimistisk på riktigt.

Bubb.la fyller ett år!

Den libertarianska nyhetstjänsten bubb.la fyller ett år i dag. Under det år som har gått har redaktörer strömmat till, alltfler tryckt på gillaknappen på Facebook och en jämn ström av nyheter dagligen strömmat ut i etern under bubb.las paraply. Radio bubb.la erbjuder en avslappnad och inte minst underhållande sammanfattning av veckans nyheter.

I en tid när de traditionella medierna krisar, när nyhetsbevakningen i Sverige är vänstervinklad intill parodins gränser och när de djupa analyserna saknas, är bubb.la en frizon. Här sprids de alternativa nyheterna. Den om klimatalarmismens baksidor. Den om den svenska migrationspolitikens haveri. Den om den politiska maktens ständiga lögner, inkompetens och snedsteg.

Själv följer jag bubb.las länkar dagligen. De erbjuder ett filter från den värsta sortens vansinnigheter som svenska medier dagligen sysslar med och pekar mig till de intressanta artiklarna. Sådant sparar tid och ger även uppslag till bloggposter.

Bredden i bubb.las nyhetsflöde är dess styrka, men det är nog få som gillar allt. Här samlas nämligen nyheter om psykedeliska drogers positiva effekter och sexköpslagens vanvettighet med bloggposter kritiska till svensk asylpolitik. Det sistnämnda är sannolikt ett skäl till att sverigedemokratiska nätmedier fattat tycke för bubb.la (de blundar nog för narkotika- och sexliberalismen).

Bubb.la är, precis som crowdfunding generellt (bubb.la crowdfundades för övrigt), ett exempel på vad som är möjligt när många människor med samma övertygelse eller lika idéer går samman och gör något ihop. Det finns egentligen inga gränser för vad som går att åstadkomma.

Det brukar sägas: att försöka samla nyliberaler är som att valla katter. Bubb.la har visat att det inte nödvändigtvis behöver vara sant. Det ger mig lite hopp inför framtiden.

Grattis, bubb.la! Detta första år är förhoppningsvis bara början på något ännu större.

Läs mer om bubb.la här.

Läs även:
HAX, Fnordspotting

Därför röstar jag varken på Alliansen eller De rödgröna

Miljöpartiet har blivit något slags liberalt spökparti. Svultna liberaler som är besvikna på Alliansen ser sig vilsna omkring efter ett alternativ och tycks hungriga nog att hugga in på allt som Miljöpartiet säger som låter bra. Därmed glömmer de bekvämt allt som inte alls är liberalt i det gröna partiet. Och det är minsann ganska mycket.

Den vanligtvis så kloke Johan Norberg har varit inne på att stödja Miljöpartiet. Jag har aldrig förstått denna vurm för ett parti som i grunden är tillväxtkritiskt och har en kollektivistisk grundsyn på människan. Det stämmer att Miljöpartiet, tillsammans med Vänsterpartiet, har varit bra och tydligt i integritetsdebatten. Men det är väldigt lätt att vara rak och tydlig i opposition. Vi bör komma ihåg att det var Socialdemokraterna som först lade förslaget om FRA. I en S-ledd regering hade även Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvingats kompromissa, precis som liberalerna i Folkpartiet och Centerpartiet tvingades till. Det hade blivit en fråga om regeringsduglighet även i en rödgrön regering och skeptiker i Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade pressats precis lika hårt. Det är så politik fungerar. Det är naivt att tro något annat.

Mattias Svensson, klassiskt liberal, har ändå bestämt sig för att rösta på Miljöpartiet. Han har skrivit ett långt inlägg i vilket det framgår hur han resonerat. Dels anser Svensson att Alliansen har svikit sina ideal, vilket jag instämmer i. Dels gillar han Maria Wetterstrand, vilket jag har desto svårare att förstå. Han gillar henne då hennes parti "har ambitionen att den kommande mandatperioden vara det mest liberala partiet". Problemet är förstås att Wetterstrand lämnar posten som språkrör nästa vår. Hennes chans att påverka under de fyra kommande åren så att partiet blir det mest liberala är således ytterst begränsade.

Det måste konstateras att i praktiken blir en röst på Miljöpartiet en röst på Mona Sahlin som statsminister och på Lars Ohly som minister i hennes regering. Det är en röst på kommunister i en svensk regering. Det är lite svårt att hur en liberal aktivt kan vilja bidra till detta.

Jag har respekt för den som lägger sin röst på något av allianspartierna för att undvika ett ännu värre regeringsalternativ, även om man kanske är besviken på hur de hanterat många frågor. Jag röstade på Alliansen till riksdagen i förra valet, men jag kommer inte att göra det denna gång. Jag kan helt enkelt inte göra det med gott samvete. Skälen är flera: Det handlar om integriteten. FRA är en mycket integritetskränkande lagstiftning. Och den sexuella integriteten kommer kränkas ytterligare när en redan bedrövlig sexköpslag skärps och moralismen skruvas upp ytterligare ett snäpp. Det handlar om rättssäkerheten. Oavsett var man står i fildelningsfrågan bör konstateras att IPRED orsakar betydande bekymmer ur rättssäkerhetssynpunkt. Detsamma gäller det kommande datalagringsdirektivet, som går ut på att all vår elektroniska kommunikation ska lagras i minst ett halvår. Det gäller "frivilliga" drogtester av skolungdomar. Under justitieminister Beatrice Asks ledning har vi dessutom fått se häpnadsväckande utspel som tyder på att chefen för justitiedepartementet saknar grundläggande kunskaper i rättssäkerhetens abc. Hon kan vara den sämsta justitieminister Sverige har haft och jag ryser vid tanken på att hon ska sitta i ytterligare fyra år.

Piratpartiet då? Jo, piraterna står upp för integriteten - men bara på vissa områden. När det gäller den grundläggande sexuella integriteten tar partiet ingen ställning. Det säger ingenting om synen på skatter, vård och utbildning (mer än att alla barn ska få en egen dator i skolan). Piratpartiet är således alldeles för smalt för att attrahera mig.

Därför kommer jag att rösta på Liberala partiet (Klassiskt liberala partiet på valsedeln) i detta val. Ja, det är ett slags proteströst. Men jag anser att även en borgerlig regering ska väljas om på sina egna meriter och inte på att alternativet råkar vara ännu sämre. I kommunal- och landstingsvalen faller min röst på Centerpartiet och Folkpartiet, som jag anser är vettiga i Stockholm.

Min röst 2010.

Vad är höger?

Ingen lär ha undgått den debatt om liberalism och konservatism som rasade mellan Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg på Newsmill för en tid sedan. Debatten har fortsatt, i något förtäckt form, genom kulturkritikern Erik Wallrups efterlysning av "en tänkande höger" i Sverige och svenska liberalers och konservativas svar på denna.

Liberalismen är i många stycken främmande för den konservativa synen på både människan och samhället - och deras förhållande till varandra. De båda förenas av en gemensam syn på ekonomisk frihet i så motto att såväl konservativa som liberaler vill ha ett samhälle med lägre skatter och större inslag av privat företagsamhet i välfärdssektorn (åtminstone gäller detta i en svensk och europeisk kontext). Men i synen på individens roll i samhället, finns avgrundsdjupa skillnader. Liberaler och konservativa har, som Johan Norberg konstaterar, förenats i kampen mot en gemensam fiende: socialismen. Den kampen var nödvändig och är det även i dag. Följden har emellertid blivit att även liberaler med tiden kommit att klassas som "höger". Vilket är en halvsanning i bästa fall.

På ett otal områden har många liberaler mer gemensamt med personer som tillhör den politiska vänstern. Det gäller exempelvis synen på normavvikare i samhället och frånvaron av kryperi för reliker som monarkin. Liberaler borde därmed inte nödvändigtvis applådera när ett konservativt parti vinner regeringsmakten någonstans ute i Europa, då det inte sällan innebär en regering med religiösa böjelser, en restriktiv syn på sexuella avvikelser och mycket annat som inte är liberala värden. Sänkta skatter bör då väga ganska lätt. Det är bara liberaler som förenar tro på ekonomisk frihet med rätten till frihet i privatlivet (även om det från svenskt libertarianskt håll tenderar att vara den ekonomiska friheten som värderas högst, vilket jag beklagar), som ifrågasätter både höga skatter och paternalism. Vi liberaler är i sanning detta samhälles verkliga radikaler.

För mig är "höger" ett tämligen meningslöst begrepp som egentligen endast markerar vad en person inte är. En person som är "höger" är inte socialist. Men i begreppets vida betydelse kan han vara allt från libertarian till reaktionär kristdemokrat. Det säger således ingenting. Jag kallar mig kort och gott frihetlig, månne ett lika luddigt begrepp för somliga. Men det kan åtminstone inte missförstås med begreppet konservativ. Och det betyder i min värld att jag respekterar dina livsval så länge du respekterar mina. Hur tokiga de än kan verka.

Nu svamlar du, Eva-Britt Svensson

Vänsterpartiets Eva-Britt Svensson försvarar kravet på kvoterad föräldraförsäkring. Hon erkänner att den är ett ingrepp som påverkar människors vanliga liv, men tillägger torrt: "Men vad inom politiken är inte det?"

Med en sådan argumentation går det att legitimera i stort sett vilka galenskaper som helst. Svensson avslöjar sin perversa och människofientliga syn på politiken. Den finns inte för människorna, människorna finns för politiken. Men det visste vi ju redan.

Och så var det det här med "nyliberalismen"... Eftersom Göran Hägglund är motståndare till kvotering, måste han vara libertarian resonerar Svensson. Hon förtydligar: "Libertarianism är synonymt med nyliberalism och är en liberal ideologi som tror på ett samhälle utan stat."

Det är inte ovanligt att vänsterpolitiker inte vet vad nyliberalism är. Det är snarast ett normaltillstånd. Vi ser dem beskylla de borgerliga för att vilja driva igenom ett "nyliberalt systemskifte", sålunda har även alliansregeringen anklagats för att bedriva "nyliberal politik". Socialdemokratisk politik fast med något lägre skatter är alltså nyliberalism. Och Eva-Britt Svensson själv menar att Grekland är satt under "nyliberalt tvångsstyre". Ja, begreppet tycks som synes kunna ges i stort sett vilken betydelse som helst. Mycket praktiskt.

Nej, nyliberaler vill inte avskaffa staten, Eva-Britt. Vi vill minska dess omfattning. Det är en väsentlig skillnad. Slå en signal till Hax. Han kan säkert ge dig en snabblektion om du bjuder på en öl...

Ett gott parti?

Folkpartiet kallar sig "liberalerna". Centerpartiet ser på sig självt som ett liberalt alternativ som eftersträvar ett "värderingsskifte". Kristdemokraterna talar om att förbjuda förbuden. Moderaterna försöker inte ens längre. Kort uttryckt: det finns inget liberalt parti i riksdagen.

Det är problematiskt att den borgerliga kritiken mot statens makt på individens bekostnad upphörde så fort Alliansen hamnade i regeringsställning. Det är inte minst avslöjande. Det var således inte statens makt i sig som de borgerliga politikerna ifrågasatte, det var det socialdemokratiska utövandet av makten. Det var avundsjuka. Om bara borgerliga företrädare sitter vid rodret, har vi inget att frukta, är budskapet från Alliansen. Så lyder uppenbarligen slutsatsen. Vilket betyder att Alliansen är lika maktfullkomlig och tror lika mycket på staten som någonsin Socialdemokraterna.

Vi behöver ett liberalt alternativ som bland annat...

...river upp integritetskränkande övervakningslagstiftning och står pall mot den våg av övervakningsmani som sköljer över hela världen just nu. Det behövs ett framtidsperspektiv som ställer frågan: vart leder detta oss om tio, femton år? Och som inser att staten inte alltid är god.

...säger nej till förmynderi genom att lägga ned Folkhälsoinstitutet, slopa straffskatter på "onyttigheter", avskaffa den restriktiva alkoholpolitiken och bana väg för en ny, human och frihetlig narkotikapolitik.

...bekämpar sexmoralismen och tar strid mot sexköpslag, kopplerilag och moraliserande normbildning kring människors sexualitet, inte minst ungas. Människor ska inte förväntas följa sexetiska riktlinjer från regering och riksdag, riktlinjer som alltid handlar om händerna på täcket. Tvärtom ska politikerna hålla sina händer i styr i sina egna fickor.

...tror på lika rättigheter för människor och därmed säger nej till all sorts särbehandling.

...erbjuder en trovärdig och sansad syn på miljö- och energifrågor och sätter människors väl och ve framför kortsiktig populistisk alarmism.

...begraver det förruttnade lik som kallas kungahuset och inför republik.

...kräver ett utträde ur den odemokratiska och sönderreglerade korruptionsunionen EU.

...inte skäms för att tala om rättssäkerhet.

...för en enveten kamp mot vänsterfeminismen (i vilken avståndstagandet från förmynderi och moralism samt tron på lika rättigheter ingår).

Kort och gott, ett liberalt sinnat parti som behandlar oss som vuxna, tänkande människor. Jag är inte den som är den, jag kan acceptera vissa snedsteg. Det finns exempelvis liberaler som tror att EU kan bli något bra, även om det är en hopplöst naiv inställning. Men det finns samtidigt ingen som helst liberal grund för att försvara moralism och förmynderi. Liberaler ska bekämpa alla sådana företeelser, inte propagera för dem.

Jag är dock samtidigt skeptisk till möjligheten för ett liberalt parti att förbli liberalt i längden. Att inte börja tumma på vissa principer för att nå större framgångar. Byråkrati och politik är två företeelser som har tydliga tendenser att svälla. Och själva uppgiften för ett politiskt parti är faktiskt att växa. I ett land där principlösheten har blivit den enda bärande idén inom borgerligheten, synes framtiden ännu dystrare. Men man måste ju få drömma.

Liberala Partiet, enda ickealarmistiska partiet?

Liberala Partiet anser att Köpenhamnsmötet borde ha ställts in efter att IPCC:s trovärdighet allvarligt skadats till följd av Climategate.

Partiet vill också att "IPCC fråntas sitt uppdrag att skapa vetenskaplig konsensus kring klimatförändringarna. Politiskt måste man komma överens, men vetenskap frodas inte i ett påtvingat konsensusklimat."

Se där, ännu ett argument att lägga sin röst på ett äkta liberalt parti nästa höst.

Äntligen ett nytt nummer av Nyliberalen

Efter ändlösa förseningar och strul är äntligen ett nytt nummer av Nyliberalen ute. Jag är den förste att beklaga att det har dröjt så lång tid! Alla prenumeranter kommer emellertid att få de nummer de har betalat för. Under 2010 förväntas vi vara tillbaka i normal utgivningstakt, vilket är 4 nummer per år.

I Nyliberalen 2-2009 kan du bland annat läsa om följande:

Liberala ungdomsförbundets Adam Cwejman förklarar varför den borgerliga regeringen har stora problem med att vinna de unga väljarnas hjärtan. I tider när paketering av budskapet betyder mer än någonsin kanske regeringen behöver titta lite på Miljöpartiets Maria Wetterstrand.

Docent Peter Bistoletti har tagit en titt på den rapport som sammanfattar läget i Portugal på det narkotikapolitiska området efter åtta år med avkriminaliserat innehav och bruk. Vad har hänt och vad kan vi lära oss av portugiserna?

Efter att ha följt och kritiskt granskat EU-frågor i många år trodde sig Henrik Alexandersson ha sett och hört det mesta. EU ser illa nog ut från utsidan – men på insidan är det etter värre.

Sverigedemokraterna gjorde ett starkt EU-val i våras. Kanske sitter partiet i Sveriges riksdag efter valet 2010. Axel Kronholm funderar över hur främlingsfientliga partier egentligen bör bemötas.

I finanskrisens kölvatten har det höjts allt fler krav på ytterligare regleringar av bank- och finanssektorn. Krav har ställts på att skärpa insynsreglerna ytterligare. Patrick Krassén diskuterar bristerna i dessa utgångspunkter.

Johan Hjelmstrand besöker gränsen mellan Nord- och Sydkorea, njuter av det rymliga hotellet, får en alternativ historielektion och guidar oss genom huvudstaden i världens mest slutna stat vars ledare är ett lik.

Dessutom har Hans Engnell träffat den nyliberala härjedalingen Hanna Wagenius och diskuterat integritet, feminism, riksdagskandidatur och lite knark.

Är du frihetligt sinnad men inte prenumerant ännu? Sätt in 200 kronor för 4 nummer på PlusGirokonto 449 71 84 – 4 och testa på!

Det går även att köpa lösnummer om du inte vill teckna dig för 4 nummer på en gång. Sätt in 49 kronor+20 kronor i frakt på samma PlusGirokonto och glöm inte namn och adress!

Sverige behöver Högerpartiet

Jag tycker riktigt illa om Vänsterpartiet. Och jag tycker att Lars Ohly är direkt äcklig. Men en sak ska både Ohly och hans parti ha en eloge för: de är hyggligt konsekventa. När övriga sex riksdagspartier trängs i mitten drar Vänsterpartiet konsekvent åt vänster. Det vitaliserar politiken att åtminstone ett parti står upp för något annat än alla de andra. Även om åsikterna som sådana väcker avsmak. Lars Ohly har rätt i att se faran med att Sverige går mot ett tvåpartisystem.

Vänsterpartiet vitaliserar alltså rikspolitiken (nu är visserligen partiet ingalunda bokstavstroget utan i hög grad populistiskt när situationen kräver det, men så fungerar politiken på riksdagsnivå). Det är bara synd att det är ett vänsterparti. Sverige skulle behöva ett motsvarande Högerparti. Ett parti som står upp för frihetliga värderingar, även när det blåser snålt. Som vågar kritisera den generella välfärdsmodellen, som orkar ta striden om de mänskliga rättigheterna på hemmaplan även när det innebär kritik mot såväl narkotikapolitiken som sexköps- och andra moralistiska skitlagar.

I valet 2010 kommer folket att få välja mellan Sahlin och Reinfeldt, vilket är ungefär som att välja mellan ljusgrått och mörkgrått, skit och spya. Valet borde i stället stå mellan Lars Ohly och valfri-frihetlig-liberal-partiledare. Då skulle rösten åtminstone betyda något. Inte tillfalla endera ledare som bäst kan beskrivas med ett apatiskt "jaha".

Du borde gilla mig

"Liberaler är själviska".

Det ligger i politikens natur att vilja reglera, bestämma och diktera villkoren för människor. En politiker som inte får göra det känner sig värdelös. Det vill inte politikern göra. Därför uppfinns ständigt nya sätt att styra medborgarna på olika sätt. Det kan handla om allt från att bestämma vilken skola barnen får gå i, vad vi får berusa oss med eller hur avancerade vi får vara i sänghalmen. Alltid finns det något att tycka till om. I ett land som Sverige, där vi har lyckats besegra svält, har god sjukvård och lever i stor trygghet, måste politikerna hitta nya vägar in i vår vardag. Varje års motionsflora i riksdagen är beviset för hur långt det har gått.

Detta spänner över alla partigränser, över alla politiska färger. Socialister vill reglera ekonomin och ställa så mycket som möjligt av våra inkomster under "demokratisk kontroll". Medborgarna ska göras beroende av staten, det vill säga politikerna. Och givetvis styra och ställa i vårt privatliv också. Konservativa tillåter viss ekonomisk frihet och riktar i stället in sig på vår moral. Även om konservativa i Sverige har accepterat preventivmedel och abort har de fortfarande svårt för en fri syn på sexualitet och vill, i praktiken, att vi håller händerna på täcket.

Samtidigt som denna syn blir allt ovanligare i Sverige, har radikalfeminismens inskränkta syn på sex fått allt större inflytande på politiken - från höger och vänster. Socialliberaler agerar megafoner åt samma sorts radikalfeministisk rappakalja som Margareta Winberg och Gudrun Schyman förespråkar.

På den gröna sidan finns det viss tolerans för individens valfrihet, men miljöfrågorna tar överhanden och skapar tillväxtskepsis och i praktiken ett förakt för att leva ett gott liv. I kampen för miljön/klimatet är människans intressen underordnade klimatideologins.

Nej, de enda som bryr sig om din frihet och dina intressen är vi frihetliga. Så, från höger till vänster: Ni borde gilla mig. Jag fördömer nämligen varken kommunistiska fåntrattar eller konservativa idioter, så länge ni sköter ert. Och allt jag begär i utbyte är att bli lämnad i fred, att få leva mitt liv som jag vill. Men det är tydligen för mycket begärt. För ni vill alla att jag ska leva det enligt era ideal och underordna mig ert tänkande och era krav. Nyliberaler kallas ofta själviska, i själva verket står vi frihetliga för höjden av osjälviskhet när vi vill låta dig, din familj och dina vänner leva era liv precis som ni vill så länge ni inte skadar någon annan.

Hax har en bloggpost på samma tema - utifrån ett övervakningsperspektiv.

Kina, värme och en kall och billig öl. Ibland är livet enkelt.

Rädslan för radikalism

Sverige brukar kallas "landet lagom". Vi ska dricka lagom. Inte sticka ut för mycket. Det statliga spelmonopolet uppmanar oss att "spela lagom". Följaktligen ska vi också rösta på lagom politiker som för en lagom politik som leder till lagom konsekvenser för oss alla.

I vissa frågor kan jag ifrågasätta hur "lagom" Sverige egentligen är. Radikalfeminismens framgångar har skapat politiska initiativ som är allt annat än lagom. Men vi ska minnas att det är på politisk och akademisk nivå det breda stödet för radikalfeminismen finns, inte i de breda folklagren. Ett parti med radikalfeminism på agendan, som Feministiskt initiativ, kommer aldrig att vinna några större väljarsympatier.

Den folkliga rädslan för radikalism gäller inte bara feminismen, det gäller i lika hög grad marxistiskt tankegods. Trots decennier av romantisering av kommunismen i Sverige, trots att ett av riksdagspartierna styrs av en uttalad kommunist (som numera inte kallar sig det trots att han inte alls har bytt åsikt) och trots att grogrunden för en antikapitalistisk strömning torde vara perfekt i dagens krisande tider med kapitalismen som utmålad bov, tycks de vänsterextrema idéerna inte alls tilltala väljarna. Det är fortfarande marginaliserade grupper som tror på kapitalismens undergång och det klasslösa samhällets seger.

Emellertid är intresset för klassiskt liberala idéer inte större. Radikala liberala förslag har liten chans att vinna förtroende i ett land där bara ordet privatisering blivit synonymt med nedskärning/försämring/hot mot "tryggheten". Om liberala reformer ska drivas igenom, bör de genomföras bakvägen och lite i det tysta. Effekterna behöver inte alltid vara impopulära (få skulle i dag vilja överge rätten att välja skola, sjukhus etc.). Men det går inte att gå till val på omfattande liberaliseringar eftersom den svenska diskursen är vänsterorienterad - den måste politikerna förhålla sig till vare sig de vill eller inte. Det värderingsskifte som Maud Olofsson har talat om tycks låta vänta på sig - inte minst på grund av att hon är isolerad i sin egen regering. Det görs inte längre några seriösa försök att påverka den svenska politiska diskursen i frihetlig riktning.

Mona Sahlin påstår att skillnaderna mellan blocken är stooora. Att din röst spelar roll. Att det handlar om "värderingar". Visst finns värderingarna där i botten, men precis som statsvetaren Tommy Möller hävdade under dagens vårsläpp med förlaget Liber (Möller är aktuell med boken Politiskt ledarskap) har politiken avideologiserats. I Sverige är människor kort och gott sossar, om än i olika hög grad. Det är utifrån denna insikt som Fredrik Reinfeldt som kapten på det moderata skeppet har kastat ideologin överbord och bestämt sig för att ankra så nära Socialdemokraterna som möjligt - det är där de stora väljargrupperna finns och därmed chansen till makten och härligheten. Förbluffande nog har Reinfeldt samtidigt lyckats behålla sina gamla moderatväljare (man kan undra vad som fick dem att rösta på partiet tidigare).

Jag har inte mycket till övers för marxister och kommunister, men det skulle onekligen vitalisera den politiska debatten om vi fick två eller fler radikala alternativ som stod mot varandra. Vår röst skulle spela roll, det skulle åter pratas ideologi och värderingar. Människor skulle tvingas rannsaka sig själva. I dag är det emellertid ytterst tveksamt om något annat riksdagsparti än Vänsterpartiet över huvud taget skulle klara av en ideologisk debatt. Även Miljöpartiet är på väg in i det urvattnade politiska mittens rike.

Allt detta är en utopisk tanke, det vet både du och jag. Även i nästa års val kommer två i allt högre grad snarlika politiska alternativ att jaga din röst. Båda kommer att försöka övertyga dig om att din röst spelar roll och att skillnaderna mellan blocken är "tydliga". Striden kommer emellertid i vanlig ordning att handla om några procentjusteringar i a-kassan (utmålad som en ödesfråga av Socialdemokraterna) och vilket alternativ som kan erbjuda flest statligt subventionerade jobb till arbetslösa. Frågan är när den dagen kommer när allt fler anser att det inte ens är värt att släpa sig till vallokalen?

Nyliberalen 1-2009 ute!

I dagarna kommer det nya numret av tidningen Nyliberalen ut. Alla prenumeranter kan bland annat läsa om följande:

Stig-Björn Ljunggren diskuterar Alliansens chanser mot en rödgrön opposition i valet 2010 och ger oss också en profetia om utgången…

Finanskrisen och den fallande kronkursen har ökat stödet för euron i Sverige. Stefan Karlsson menar att Sverige skulle tjäna på att lämna kronan och gå in i eurosamarbetet.

Feminism förknippas i dag med en tossig jämlikhetsideologi, politisk klåfingrighet och kvotering. Louise Persson, författare till boken Klassisk feminism, visar att det finns en annan feminism, en frihetlig feminism som utgår från kvinnans rätt till sin egen kropp.

FRA, Ipred, ACTA, datalagringsdirektivet – lagstiftningsverkstaden har fullt upp just nu. Piratpartiets Christian Engström sammanfattar hoten mot den personliga integriteten och konstaterar att möjligheterna för staten att kontrollera medborgarnas privatliv aldrig har varit så stora som nu.

Johan Norberg ger oss en inblick i Daniel Ankarloos förvirrade värld. Ankarloo skrev boken Marknadsmyter och hyllades från vänsterhåll. Det kan emellertid bli ganska problematiskt när man sätter sig att beskriva en värld man själv inte riktigt förstår sig på...

Kriget mot narkotikan fortsätter ohämmat i Sverige och övriga världen. Debatten måste komma igång igen. Hans Engnell förklarar varför det är ogörligt att vinna gehör för en frihetlig argumentation i narkotikafrågan i Sverige och att vi därför bör lägga fokus på ett skademinimeringsperspektiv.

Dessutom: massor av recensioner!

Är du frihetligt sinnad men inte prenumerant ännu? Sätt in 200 kronor för 4 nummer på PlusGirokonto 449 71 84 – 4 och testa på!

Debatten har bara börjat

Debatten om sexköpslagen har återuppstått efter en tid i träda. I bloggosfären har väl diskussionen aldrig dött, men det är på ledar- och debattsidor den behöver synas för att nå ut till flertalet.

Susanne Dodillets avhandling, som recenserades i vredesmod av Kajsa Ekis Ekman, fick fart på debatten på allvar. Nina Björk såg sig nödgad att skriva ett svar på Lotta Lundbergs kritik mot den sexmoralistiska lagen. Hjulet är i rullning.

Och mitt i denna nyvakna debattyra släpper Louise Persson sin bok Klassisk feminism (som jag recenserar i det stundande numret av Nyliberalen), som är något av ett liberalt lyckopiller. Den ger en formidabelt grundlig genomgång av självägandetanken och erbjuder en frihetlig syn på feminism som vi alltför ofta har saknat i den svenska debatten. Boken kommer att ge liberala feminister ett ökat självförtroende i framtida debatter om feminism och jämställdhet och citeras flitigt under många år framöver, var så säker. Köp och läs boken!

Palmemordet då?

Det räcker tydligen inte med Irakkriget, världssvälten och finanskrisen. Nu är även tragedin i Knutby nyliberalismens fel.

Om att komma ut

Elise Claeson har "kommit ut" som värdekonservativ och utvecklar sina tankar kring vad den moderna konservatismen är och ger samtidigt en dräpa åt socialismen, feminismen och liberalismen som hon anser "är utopier om hur människor bör vara".

Jag håller förstås inte med om att liberalismen skulle vara en utopi som syftar till att forma människor på ett speciellt sätt. Men det beror helt och hållet på vad Elise Claeson lägger i begreppet. Det finns som bekant inte bara en liberalism. Menar hon socialliberalismen är det en korrekt tolkning. De flesta av våra västerländska välfärdsstater skulle förenklat kunna kallas socialliberala. De erbjuder en relativ personlig frihet men kräver samtidigt uppslutning kring en stor offentlig sektor och en omfattande politisk makt som dikterar både våra ekonomiska förutsättningar och vårt privatliv.

Den politiska dragkampen handlar numera inte om huruvida denna politiska påverkan på vanliga människors liv är riktig eller ej utan om hur den ska se ut. I vilken riktning vi ska påverkas. I Sverige och Norge ser vi hur feministiska idéer vävs in i den socialliberala välfärdsstatens mål att utöva påtryckningar på medborgarna för att få dem att bli "bättre" människor, det vill säga att leva som politikerna tycker att vi ska leva. Både i stort och smått. Samtidigt har den socialistiska fördelningspolitiken accepterats även av högern i de nationella parlamenten.

Nu har jag emellertid lite svårt att se att Sveriges konservativa, oavsett om de kallar sig värdekonservativa eller nykonservativa, skulle stå för någon mänsklig frigörelse från majoritetsförtrycket, från staten eller från påtvingande normer. Frihetlig konservatism - finns den? I begreppet frihetlig ska inte bara rymmas lägre skatter utan också stor personlig frihet i det mest privata. Om konservatismen - som Claeson skriver - saknar en utopi, betyder det för den sakens skull inte att den saknar normer och värderingar om hur vi som människor ska bete oss. När ser vi konservativa debattörer hylla den fria sexualiteten? Stå upp för allas vår rätt till våra egna kroppar? Över huvud taget sticka ut huvudet och provocera? Elise Claeson hänvisar till Idagsidans intressanta artiklar om människans behov av vanor och rutiner i en stressad tillvaro. Men att dricka kaffe varje morgon, äta sallad till lunch och följa samma TV-program vecka ut och vecka in för att man mår bra av rutiner är inte att vara konservativ. Lite högre än så måste nog ribban läggas...

Ovanstående visar på svårigheterna med politiska begrepp. Det blev även tydligt när jag för runt sex år sedan hade varit på en talarkväll med Frihetsfronten och skulle hem till min dåvarande bostadsort Uppsala. Jag hade ett väldigt underhållande samtal med en svarttaxichaufför på vägen hem. Han frågade vad jag hade gjort under kvällen och jag berättade att jag hade varit på ett slags politisk sammankomst. "Jahaa, såssialdemåkraterna?" Nej, försökte jag förklara. Vi är mer åt det liberala hållet. "Jahaa, fålkparrtiet?" Näää... Det slutade i en lång diskussion om skatter och den personliga friheten och vi skildes åt någorlunda överens om att varken socialdemokraterna eller folkpartiet är lika med politiken eller liberalismen i Sverige.

Att säga att du är liberal i dag betyder ingenting, förutsatt att du inte säger det i rätt kretsar till personer som vet vad du menar. I mina ögon är det en jäkla skillnad mellan att vara liberal i klassisk mening och att vara folkpartist. Jag betraktar mig själv som nyliberal men använder hellre begreppet frihetlig - framför allt för att frihetlig på ett enkelt sätt beskriver min livsåskådning om vår rätt att leva efter eget huvud. Jag ser nyliberalismen som en avlägsen utopi, ett mål att sträva mot, en upplyst fyr långt borta i horisonten.

Tyvärr tenderar skatterna att bli en mycket dominerande fråga bland liberaler och allmänborgerliga. Det är givetvis viktigt att successivt få ned skatteuttaget för att minska det offentliga åtagandet, men den där skattesänkningen förlorar snabbt i värde om vi samtidigt utsätts för utökad kontroll och övervakning, fler pekpinnar i vårt privatliv och mer moralism och förmynderi. Där arbetar både vänster- och högerpolitiker hårt för att överträffa varandra - och de konservativa politikerna ställer sannerligen inte upp på Elise Claesons motto att människan duger som hon är.

Den som bara vill leva sitt liv och bli lämnad i fred, har i dag inget reellt politiskt alternativ att vända sig till.

Att få bli lämnad i fred. Borde det vara så kontroversiellt?