KD: Valfrihet är bra - ibland

Göran Hägglund vill avskaffa pappamånaderna, det vill säga ta bort tvångsdelningen av föräldraförsäkringen som syftar till att få pappor att ta ut mer föräldraledighet.

Föräldrar ska få välja själva, är KD:s motto. Men bara när det gäller familjepolitiken. Det handlar aldrig om den enskildes makt över sitt eget liv och rätten att få välja i sin vardag. Ty KD har väldigt många synpunkter på hur du och jag lever våra liv och vilka val vi gör eller ska få göra.

Visst borde föräldrar själva få styra hur de tillbringar tid med barnen. Kristdemokraterna har rätt i det. Men som valfrihetsparti saknar Kristdemokraterna trovärdighet så länge det fortsätter att vara förmynderiets och moralismens främsta försvarare på i stort sett alla andra områden.

Behovet av politiska reformer

Sverige är det industrialiserade land som liberaliserats mest i världen vad beträffar avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer. Monopol och sönderreglerade verksamheter har konkurrensutsatts, marknader har öppnats upp för valfrihet. Sverige ser annorlunda ut i dag än tidigare. En första spontan tanke är förstås att vi måste se var Sverige stod när dessa reformer inleddes - i ett närmast socialistiskt land är det ganska lätt att få liberaliseringar att framstå som omvälvande.

Men visst har Sverige blivit ett bättre land sedan 1970-talet. Tveklöst. Samtidigt som vi kan sålla mellan hundratals TV- och radiokanaler, välja dagis och skola och rent av köpa huvudvärkstabletter på ICA har emellertid de stora frågorna flyttats allt längre från oss. Allt fler frågor avgörs på EU-nivå - och när vi väl får något att säga till om sitter våra svenska folkvalda och hävdar att de inte kan göra annat än lyda. Det är en skam. Och konsekvensen måste rimligen vara att de personer vi väljer som representanter i Sveriges riksdag själva betraktar sig som nickedockor, knapptryckare utan egen vilja och moraluppfattning. Det är märkligt hur någon med den inställningen kan ha intresse av att söka ett folkligt mandat (om vi nu för ett ögonblick glömmer bort vilket privilegierat liv det är).

När vi pratar om Kina i dag handlar diskussionen ofta om hur framgångsrika de ekonomiska reformerna varit och hur stort behovet av politiska reformer är. Premiärminister Wēn Jiābǎo, som avgår i mars 2013, har återkommit till detta gång på gång och han gjorde det ånyo häromveckan i Běijīng när han tog frågor om sin tid som en av landets ledare under det senaste decenniet (se hela presskonferensen på kinesiska här med Wēns tolk som översätter.). Det var en överlag ödmjuk premiärminister som mötte pressen och erkände och beklagade misstag och tillkortakommanden samt betonade vikten av framtida politiska reformer.

Det återstår att se om det nya ledarskapet, lett av Xí Jìnpíng och Li Kèqiáng, tar några sådana steg. Jag vågar dock påstå att det inte bara är Kina som är i behov av politiska reformer. Något måste hända framöver även här hemma innan vi helt förlorar det där öppna samhället vi hela tiden säger att vi vill försvara.

Vi behöver ta ett allvarligt snack om rättssäkerheten och om yttrande- och informationsfriheten. Paraplyet under vilket dessa två ämnen ryms är friheten på Internet. Vi behöver också diskutera EU:s antidemokratiska utveckling och maktförskjutningen från de nationella parlamenten, där politiker trots avståndet till folket åtminstone kan hållas ansvariga. Slutligen behöver vi, i den framväxande övervakningsstaten, få en seriös diskussion om förhållandet staten-medborgaren och se till att övervakningsutbyggnaden får ett slut och att lagstiftaren sätter mycket tydliga gränser för vad staten får företa sig.

Fast kallar man sig föregångsland har man väl inte behov av reformer.

Hägglund stod pall

Kristdemokraternas Göran Hägglund är den ende partiledaren i riksdagen som står upp mot jämställdhetsdiktaturen i Sverige. Det är befriande att höra honom tala om värdet av valfrihet, om rätten att välja själv i sitt liv. Nu vet vi att Kristdemokraternas politik ingalunda är en valfrihetens politik på alla områden. Men när det gäller familjepolitiken är Kristdemokraterna faktiskt det vettigaste partiet i riksdagen.

Detta blev tydligt i gårdagens Agenda när programledaren Karin Hübinette ständigt försökte få Hägglund i jämställdhetsfällan. Många politiker hade backat och hävdat "å ena sidan, å andra sidan..." för att inte utmana den politiska korrektheten. Hägglund, däremot, stod pall: valfrihet är viktigare än påtvingad jämställdhet. Punkt.

Det vore önskvärt om Kristdemokraternas syn på detta område också blev Alliansens.

Sverige behöver Högerpartiet

Jag tycker riktigt illa om Vänsterpartiet. Och jag tycker att Lars Ohly är direkt äcklig. Men en sak ska både Ohly och hans parti ha en eloge för: de är hyggligt konsekventa. När övriga sex riksdagspartier trängs i mitten drar Vänsterpartiet konsekvent åt vänster. Det vitaliserar politiken att åtminstone ett parti står upp för något annat än alla de andra. Även om åsikterna som sådana väcker avsmak. Lars Ohly har rätt i att se faran med att Sverige går mot ett tvåpartisystem.

Vänsterpartiet vitaliserar alltså rikspolitiken (nu är visserligen partiet ingalunda bokstavstroget utan i hög grad populistiskt när situationen kräver det, men så fungerar politiken på riksdagsnivå). Det är bara synd att det är ett vänsterparti. Sverige skulle behöva ett motsvarande Högerparti. Ett parti som står upp för frihetliga värderingar, även när det blåser snålt. Som vågar kritisera den generella välfärdsmodellen, som orkar ta striden om de mänskliga rättigheterna på hemmaplan även när det innebär kritik mot såväl narkotikapolitiken som sexköps- och andra moralistiska skitlagar.

I valet 2010 kommer folket att få välja mellan Sahlin och Reinfeldt, vilket är ungefär som att välja mellan ljusgrått och mörkgrått, skit och spya. Valet borde i stället stå mellan Lars Ohly och valfri-frihetlig-liberal-partiledare. Då skulle rösten åtminstone betyda något. Inte tillfalla endera ledare som bäst kan beskrivas med ett apatiskt "jaha".

Klart att de ska ha en friskola

SSU lämnade tidigare in en ansökan om att starta friskola - uppenbarligen mest som ett slags politiskt jippo. De fick sedermera avslag. Nu försöker de igen men inte heller den här gången verkar det vara särskilt seriöst.

Det är förstås en känslig fråga bland sossarna. Friskolor är ju ett stort no-no i de röda leden, de anses tära på den kommunala verksamheten och ge barnen valfrihet de absolut inte förtjänar. Därför är det inte konstigt om någon tycker att det är ett stort hyckleri av SSU att ansöka om att starta friskola.

Syftet verkar främst vara att väcka reaktioner, kanske främst från borgerligt håll, och diskutera lämpligheten i att "vem som helst" kan starta en friskola. Frågan är om budskapet verkligen går fram, jag ser då inga problem i att SSU startar en friskola. Det vore tvärtom ganska kul. Samtidigt borde förstås Timbro i samarbete med någon annan organisation (Frihetsfronten kan ställa upp med lite föreläsningar...!) också starta en friskola. Kan religiösa friskolor godkännas av Skolverket borde även socialistiska och liberala friskolor kunna finnas.

Lite humor verkar SSU:arna i alla fall ha. På frågan om hur socialistisk skolgymnastik skulle se ut svarar SSU-basen Jytte Guteland skämtsamt "raka led"...

Är könsneutralt tvång bättre?

Den avgående generaldirektören för Pliktverket, Björn Körlof, vill skipa rättvisa och göra värnplikten könsneutral. Det är märkligt att vi år 2008, med avskaffat invasionsförsvar, inte har kunnat slita oss från idén att värnplikten ska vara kvar. Körlof anser att det är häpnadsväckande att vi har en lag som skiljer på män och kvinnor i denna fråga. Det kan man förvisso hävda, men hur kan man lösa en orättvisa genom att utöka tvånget till att omfatta ännu fler?

Körlof försöker föga förvånande argumentera utifrån ett genusperspektiv. Kvinnor ska ha "rätt" att göra värnplikten precis som män. Faktum är att de redan i dag har det, men få väljer att lägga nästan ett år på att springa omkring i skogen med gevär när det finns så mycket roligare att hitta på. Därför är det få kvinnor i försvaret. Nu när det tas in färre och färre värnpliktiga per år är det i praktiken valfritt i alla fall - även för män. Värnplikten finns alltså kvar på papperet, av någon outgrundlig anledning.

Både män och kvinnor har rätt att slippa göra vapentjänst. Inför en yrkesarmé!

One down...

Regeringen har beslutat att riva Boxers monopol i det digitala TV-nätet. Den direkta orsaken är att det strider mot EG-rätten.

Ibland är det bra att ha ett EU som trycker på. Det vore gott om EU kunde göra det även när det gäller Svenska spel och Systembolaget så att vi blev av med dessa två groteska monopol en gång för alla. Regeringen verkar nämligen inte särskilt intresserad av att agera själv.

Hela Sverige behöver en plan B

En ny undersökning avslöjar vanligt folks praktiska inställning till välfärdssystemen och finner att fuskande politiker faktiskt inte är unika – 95 procent av befolkningen anpassar sig till systemet för att vinna största möjliga fördelar. Hela 16 procent erkänner att de har gjort sig skyldiga till allvarligt fusk, exempelvis gällande sjukpenning eller a-kassa.

Mot bakgrund av sådana här undersökningar är det viktigt att inte främst diskutera hur fuskandet ska avslöjas och bestraffas utan hur vi ska hitta system som inte uppmuntrar till fusk. Det var inte så länge sedan socialdemokraterna vägrade att ens erkänna att Försäkringskassan utsattes för fusk från vanliga medborgare. Att påstå något sådant var att slå på de sjuka och svaga, sades det. I dag ifrågasätter ingen att fusket existerar och nya uppgifter har visat på att det kan handla om tiotals miljarder varje år. Det är oerhörda summor.

Det är dock viktigt att skilja på en person som tar ut sjukpenning trots att någon sjukdom inte föreligger och två grannar som hjälper varandra med tjänster och gentjänster utan att Skatteverket informeras. Det senare kommer vi aldrig undan och jag har svårt att uppröras det minsta över det.

I takt med att det offentliga systemet inte levererar allt som det satt sig att leverera, söker människor alternativa lösningar. Det talas om att stävja klasskillnader i vården, rika ska inte kunna köpa sig före i vårdkön. Vad som händer är att denna person i stället ser till att bli opererad utomlands, trots att han egentligen har rätt till vård i Sverige och har betalat för den via skattsedeln under sitt liv. De flesta får inte vad de betalar för i det offentliga systemets Sverige. Är inte det ett problem, fru Sahlin och herr Ohly?

Det är inte svårt att förstå att socialdemokraterna vägrat diskutera förekomsten av fusk. Eftersom ingen kan försvara fusk skulle udden riktas den generella välfärden, vilket vore förödande. Den generösa och generella välfärden är grunden i socialdemokraternas samhällsmodell. Att peka på att nästan alla vanliga medborgare inte lever enligt systemets regelbok är således att ifrågasätta systemets legitimitet – och med all rätta!

Självklart kommer denna undersökning att möta hårt motstånd från vänster. Den kommer att beskyllas för ”högerpropaganda” och ”ren lögn” i vanlig ordning. Vänsterdebattörer har för vana att ta på sig sina allra mest effektiva hörselskydd när kritik mot den svenska välfärdsmodellen ventileras. Någon medicin på problemet har de inte.

Sverige behöver ett system som tillåter större autonomi för medborgarna. De som blir lidande när den offentliga vården inte levererar är inte de rika. De har råd att söka alternativ. Det är de fattigaste, de vanliga löntagarna som vänstern så ofta hjälteförklarar, som får stå tysta med sin kölapp. Den generella välfärden bör stegvis nedmonteras, bidrag och stöd ska behovsprövas. Det måste finnas en transparens och enkelhet i systemen. Då kan vi minska fusket men framför allt möta medborgarnas unika behov. Allt börjar i skattefrågan.

Om att leva på en lögn

Det har diskuterats den senaste tiden om huruvida höginkomsttagare ska ha rätt till barnbidrag eller inte. Många liberaler inklusive undertecknad tycker att bidrag ska behovsprövas medan folk på vänsterkanten för ovanlighetens skull rycker ut till de välbeställdas försvar.

De gör det däremot inte av några rättviseskäl. Argumentet är nämligen inte att även höginkomsttagare har rätt barnbidraget eller att det är för barnens bästa – det handlar om det generella välfärdssystemets legitimitet. De flesta, inte bara höginkomsttagare, skulle nämligen klara sig rätt bra utan bidrag från staten, i synnerhet om skatten på arbete sänktes ännu mer. Detta är livsfarligt för alla som vill hålla befolkningen ovetande om att det är möjligt att leva mer självständigt och att den offentliga sektorn inte alls är en garant för kvalitet.

Vi kan se samma nervösa reaktioner på privata sjukförsäkringar. Om människor ser att det faktiskt går att få snabb vård på privat väg, varför ska de då betala skatt för offentligt driven vård? Kan de då inte få behålla mer pengar och teckna egna försäkringar i stället? Absolut inte. Åter igen handlar det om systemets legitimitet bland stora befolkningsgrupper i samhället. Risken för att folk ska vända socialdemokraternas omhuldade samhällsmodell ryggen är påtaglig om de gillar alternativet bättre. Därför måste alla försök att erbjuda valfrihet motarbetas.

”Det finns ingen samhällsmodell som har visat sig ge bättre resultat än den nordiska.”, säger Mona Sahlin och Pär Nuder. Det är precis den lögnen de är rädda för att svenska folket inte längre ska gå på.

Nu försvinner värnplikten!

Allt tyder nu på att regeringen kommer att avskaffa värnplikten. Det är verkligen på tiden att det händer något här. Värnplikten är som idé kränkande och borde ha avskaffats för länge sedan, men politiker är sällan villiga att lyssna på principiella argument. Nu finns det ett realpolitiskt argument som verkar bita. Av de 60 000 som årligen mönstrar tas bara en tiondel ut i försvarets verksamhet. Det har i praktiken inte funnits någon plikt att göra lumpen under de senaste åren. Detta verkar vara skäl nog för att få politikerna att tänka om.

Miljöpartiet är sedan tidigare för en yrkesarmé och nu verkar också alliansen stå bakom idén. Socialdemokraterna har försvarat värnplikten, men nu säger Håkan Juholt i försvarsberedningen att partiet är positivt till att "nå målen utan tvångsmedel". Detta innebär att endast vänsterpartiet försvarar värnplikten i nuläget.

Avskaffandet av värnplikten ska inte, som miljöpartiet vill, ses som en besparingsreform utan som ett efterlängtat avskaffande av ett tvångsverktyg mot unga människor.

[Fokus]