Utan EU går världen (förmodligen) under

Storbritanniens premiärminister Theresa May har bekräftat att hon siktar på en så kallad "hård Brexit", vilket betyder att britterna lämnar EU:s inre marknad vid sitt utträde om cirka två år. De lämnar EU men inte Europa, som May uttryckte det.

I svenska medier har britternas beslut att lämna EU beskrivits som en katastrof, närmast en vettvillings verk. I dag kallas Brexit att "kasta sig över klippbranten". Förståelsen för resultatet av folkomröstningen har varit obefintligt och förklarats med växande främlingsfientlighet och rasism på de brittiska öarna. Struntprat, förstås.

Läsare av denna blogg vet att mina känslor för EU-projektet är tämligen svala (eller snarare något agiterade). Jag vill kort sagt att Sverige också lämnar unionen, att EU faller samman och ersätts av ett nytt samarbete mellan suveräna demokratiska stater med gemensamma intressen.

För ett Storbritannien utan EU:s bojor öppnar sig onekligen stora möjligheter. De kan satsa på att förbättra företagsklimatet, sänka skatterna och så snart utträdet trätt i kraft se till att börja förhandla ett handelsavtal med USA och övriga världen. Det EU som återstår kommer enligt vissa bedömare att gräla ännu mer om hur unionens växande verksamhet ska finansieras, nu utan britternas hjälp.

Det den brittiska regeringen bör göra nu och framgent är att se till att skapa de bästa möjliga villkoren för Storbritannien utanför EU, utan hänsyn till vad EU tycker om det. Led vägen och visa att det går alldeles utmärkt att ha en god välståndsutveckling utan en överstatlig rock.

I debatten låter det ibland som att det inte har funnits en värld innan EU, och att världen närmast skulle gå under i kaos om EU inte längre fanns.

Ett lyckat brittiskt utträde kan dels få alla domedagsscenarier att komma på skam, dels uppmuntra fler länder att följa efter. Det vore i slutändan bra för alla - utom möjligen alla som tjänar sitt levebröd i den annalkande EU-staten.

Att söka frihet i en ofri värld

Jag tillhör den begränsade skara människor som tror på en fri marknad (frihandel och fri företagsamhet), total yttrandefrihet (inga hetslagar) och en liten stat som sköter sina grundåtaganden mycket väl (vilka är att skydda liv och egendom) men ger fan i allt annat.

Jag är däremot inte fundamentalist och ser således inte varje steg bort från denna "idealstat" som ren socialism. Jag kan leva med vissa statliga åtaganden utöver rättsväsende, polis och försvar. Jag kan leva med det eftersom jag ser bortom den ekonomiska friheten och fokuserar på rätten att leva ett liv i fred. Kanske kan jag kallas livsstilsliberal. Om jag får leva mitt liv efter eget huvud, är jag rätt nöjd. Moralism och paternalism kan komma från både höger och vänster och ska bekämpas oavsett.

Många gånger har jag umgåtts med tanken på att flytta till grönare jaktmarker, till ett land som är friare och bättre. Det är trösterika fantasier när den politiska utvecklingen, och kanske livet i stort, känns som på tillbakagång. Men det är just mest fantasier för de flesta av oss.

Fantasin kan tyckas bygga på något av en paradox - att finna frihet i en ofri värld - men idén går att konkretisera: bli så oberoende som möjligt i ens verksamhet i ett land för att, om det krävs, snabbt kunna bryta upp och flytta till ett annat.

Detta kan säkert passa vissa. Jag har dock insett att jag finner ro i att bygga bo på en plats. Att flytta runt världen utifrån hur skattesatserna förändras eller antiliberal lagstiftning stiftas leder nog till ett evigt nomadliv. Kanske måste vi som vill finna frid och slå oss ned helt enkelt söka finna det minst dåliga samhället, utifrån våra egna preferenser. Och nöja oss med det.

Själv är jag inte så Sverigekär att jag i dag på heder och samvete kan lova att jag kommer att leva här resten av mitt liv. Just nu, med den utveckling som landet genomgår, förefaller det rent av lite osannolikt. Problemet är att för varje trevligt land jag kan hitta på kartan finns det lika många invändningar mot att flytta dit som att stanna kvar i Sverige.

Jag tror att det är viktigt att slå fast att idealsamhället, det frihetliga paradiset, inte finns och sannolikt heller aldrig kommer att finnas. Var vi än bor kommer vi således att få finna oss i att politiker gör livet surt för oss på olika sätt genom att hitta på nya skatter, inskränka vår yttrandefrihet, tala om för oss vad som är vårt eget bästa och lägga sig i vårt privatliv.

Sverige är rätt bra på allt detta. Vilket är synd, för det är trots allt ett relativt tolerant och välordnat land i grunden. Det skulle, med vissa reformer och lite vilja, kunna bli så oerhört mycket bättre. Men den politiska viljan saknas och landets medborgare eftersträvar inte mer frihet utan alltid mer "trygghet", vilket oftast betyder mer politisk kontroll. Frihet är över huvud taget inget använt begrepp i svensk inrikespolitik.

Med den samhällsutveckling som nu sker har krav på trygghet emellertid kommit att bli fullt rimliga, ja rent av nödvändiga. Då talar vi inte om trygghet i betydelsen fler positiva rättigheter utan en viktig negativ rättighet: rättstrygghet. Rätten att vara fri från våld och hot om våld på både sin egen person och sin egendom.

Här sviker det svenska samhället i dag. Sverige klarar inte sitt grunduppdrag, och det gör mig genuint orolig för framtiden. Vi kan tvista om skattesatser, vinster i välfärden och betygsystem i skolan men rättsstaten måste fungera. I slutändan spelar annars inget annat någon roll.

Stefan Löfven pratar om "samhällsbygge", som om det bara handlade om byggklossar som ska fogas samman med lite socialdemokratisk fogmassa. Situationen är mycket mer komplicerad än så.

När fundamentala delar av rättsstaten har börjat krackelera och ersättas av medborgargarden och uppmaningar till brottsoffer att vara sina egna brottsutredare är vi inne på ett farligt sluttande plan. Det är ett bekymmer att vi inte kan skönja någon vändning. Tvärtom - det mörknar betänkligt vid horisonten.

Jag begär inte mycket. En stat som tar sitt grunduppdrag på allvar - det borde väl inte vara så komplicerat? 

Bilder av befrielse

Den syriska staden Manbij, nära den turkiska gränsen, befriades härom dagen efter att ha hållits av IS sedan 2014. Människor som levt under IS förtryck i flera år sågs jubla på gatorna.

Kvinnor brände burkor, män rakade av sig skägget och en kvinna fotograferades när hon tog sig en cigarett. "Må Gud döda varenda en av dem", skrek en man om de IS-krigare som nu flytt fältet.

Nedanstående bilder ger en liknande känsla som när jublande östtyskar klättrade på och över Berlinmuren. De är ögonblick av återvunnen mänsklig värdighet.

En stilla undran

Nationalstaten som frihetens garant

Timothy Snyders bok Bloodlands handlar om slakten på östfronten sedd ur överlevarnas och offrens ögon. I fjol kom en sorts uppföljare, en djupdykning i bakgrunden till de vidrigheter som begicks i östra Europa under andra världskriget.

I Black Earth: The Holocaust as History and Warning dissekerar Snyder Hitlers ideologiska övertygelse och förklarar varför Hitler snarare var rasanarkist än nationalist, men han slår också fast ett enkelt faktum som mig veterligen inte uppmärksammats på samma sätt tidigare: Förintelsen genomfördes på platser där staten och dess institutioner krossats.

Statslöshet var själva förutsättningen, påpekar Snyder. Folkmordet kunde bara genomföras där det saknades en stat som skyddade medborgarnas rättigheter. Därför byggdes förintelselägren i Polen, inte i Tyskland. Därför genomfördes Förintelsen med kulor i Baltikum och Belarus, inte i Belgien. Därför skyddades franska och danska judar undan folkmordet, trots att länderna var ockuperade.

Stater kan kränka mänskliga fri- och rättigheter å det grövsta. Men nationalstaten erbjuder även en god grund för att bygga ett gott samhälle på. Det är värt att påminna om detta nu när nationalstaten är satt under kraftig beskjutning från såväl tokvänster som fisliberaler, när själva idén med en nationalstat har kommit att betraktas som reaktionär och hatisk.

Visionen om en värld utan gränser och med fri rörlighet är förstås fin. Men den bär liknande utopiska drag som drömmen om det kommunistiska samhället. Den förutsätter nämligen en global omvälvning och är därmed beroende av omöjliga förhållanden för att fungera.

Enskilda rika välfärdsstater kan inte ha öppna gränser och fri tillgång till boende, skola och sjukvård så länge det finns fattiga, korrupta och förtryckande system där ute som tvingar människor på flykt. Eller så länge det finns personer som inte har annat för ögonen än att utnyttja andras välvilja och goda uppsåt. Vilket det realistiskt sett alltid kommer att finnas.

Detta enkla faktum har vi blivit särskilt påminda om under det senaste året. Moderaterna har börjat begripa detta nu och lägger förslag för att både strypa tillflödet av välfärdsmigranter och öppna upp för ett kvalificeringssystem till vissa välfärdstjänster. Det är högst nödvändigt. Socialdemokraterna har inte förstått detta, ej heller de centerpartister som ställer sig helt frågande inför valet mellan välfärdsstat och fri invandring.

Det finns onekligen många historiska exempel på hur destruktiv nationalism kan störta människor och länder i fördärvet. Men nationalstaten som sådan är för den sakens skull inte ond. Den är ett slags tyst överenskommelse om att en viss grupp människor vill leva tillsammans på en geografiskt begränsad yta och på denna plats följa vissa gemensamma förhållningsregler. Med tiden skapas säruttryck som särskiljer denna grupp av människor från andra. Detta kallas kultur och traditioner.

Det som har skett stegvis i Sverige under lång tid är att landet Sveriges existens som en nation med kulturell särprägel har ifrågasatts. Det finns ingen svensk kultur, har kulturrelativister, socialistiska internationalister och personer inom grönhögern hävdat. Ett slags Sverigehat har därmed fötts. Uppkomsten till detta förtjänar säkert en egen avhandling, men en orsak är sannolikt att det svenska folket har blivit fredsskadat.

Sverige har inte stått under ett akut hot från någon annan makt på många generationer. Ingen i dag levande människa har något minne av hur det känns att försvara landet mot yttre angripare. Ingen minns längre hur det känns att få sin existens hotad eller sitt välstånd raserat. Detta har gjort oss så bekväma att många rent av börjat ifrågasätta landets existensberättigande. Vad är egentligen Sverige värt? Vad gör oss så speciella?

Detta är en bortskämd unges frågeställningar, en unge som inte vet hur bra den har det och att demokrati, rättssäkerhet och fungerande samhällsinstitutioner inte kommer ur godisautomater.

Ty en nation är så mycket mer än sitt geografiska territorium. Det är en samling värderingar, kulturella uttryck och traditioner som formats under århundraden. En nation är i någon mån en gemensam föreställningsvärld. Hur man än vänder och vrider på saken har svenska vänsterpartister och sverigedemokrater, kristdemokrater och miljöpartister, mer gemensamt med varandra än vad de har med partier i Afghanistan, Irak och Eritrea.

Jag vill ha en stark stat. Men dess omfattning ska vara mycket begränsad och dess uppdrag fokuserat på att skydda liv och egendom. Inte att sälja sprit och lotter, inte att uppfostra människor i hur de ska leva sina liv.

Så nej, jag tror inte på nationalstatens nedmontering som en väg till det frihetliga lyckoriket. Jag menar tvärtom, likt Timothy Snyder, att nationalstaten måste vara en garant för mänskliga fri- och rättigheter. Den som tror annorlunda, bör fråga sig varför människor flyr från samhällen där staten kollapsat till samhällen där staten står stark.

En stark stat är av godo när den gör rätt saker.

En chans till systemförändring

Den universella välfärdsmodellen i Sverige utkämpar sedan en tid tillbaka en kamp om sin överlevnad. Den migrations- och asylpolitik som förts under lång tid har tillsammans med stängda arbets- och bostadsmarknader satt de offentliga systemen under hård press på många håll. Detta kommer under de kommande åren att eskalera och bli mer av ett nationellt problem än ett bekymmer enbart i vissa så kallade utanförskapsområden.

Att människor kommer till Sverige är i sig inte det grundläggande problemet. Bekymret är att de vandrar rakt in i en av världens mest generösa välfärdsstater, ett system som upprätthålls med världens näst högsta beskattning av vanliga löntagare. Löftet är en bra offentlig service i retur. Det är ett löfte som svenska politiker inte har kunnat leverera på väldigt länge, om ens någonsin.

Det är hög tid för en reformering.

Jag är likt flera andra på högerkanten övertygad om att välfärdsstaten av nödvändighet måste förändras. En avskaffad välfärdsstat finns det inget politiskt stöd för hos svenska folket. Men en stegvis reformering kan vinna folkligt stöd om den motiveras med att den är nödvändig för att över huvud taget behålla en välfärdsstat.

Målet måste vara att fler försörjer sig själva och inte ser till stat och kommun för lösningen på sina egna livspussel. För att möjliggöra detta behöver inkomstskatterna tryckas ned rejält. Först för dem med lägst inkomster, sedan medelinkomsttagarna och slutligen av rättviseskäl för alla med höga inkomster. En platt skatt – samma procentsats för alla, oavsett inkomst – är det politiken måste sträva mot.

Med mer pengar över kommer behovet av offentliga bidrag att minska. Barnbidrag bör avskaffas med början för alla som i dag inte behöver dem för sin överlevnad. Bostadsbidrag och -tillägg ska inte heller vara nödvändiga på sikt. Hela det sociala transfereringssystemet måste ses över. Sedan 2010 har sjukskrivningskostnaderna ökat markant, och detta är ungefär lika hållbart som den centerpartistiska migrationspolitiken.

Att försörja sig själv, att stå på egna ben, ska vara ett självklart mål för alla friska människor. Detta ska inte tolkas som att inte många av oss kommer behöva stöd i livet ibland. Men även i ett samhälle med ett lägre skattetryck och betydligt mindre offentlig sektor kommer det givetvis finnas möjlighet till arbetslöshetsförsäkring, psykologhjälp, god sjukvård och så vidare. Skillnaden blir att var och en står för sina egna kostnader i högre grad.

Detta är betydligt mer rättvist system än dagens där vissa är nettoförlorare från första dagen i sitt vuxna liv till sitt sista. En ensamstående och frisk person har inget som helst att hämta i dagens Sverige.

Denne får bara betala. 

Samtidigt finns det gott om människor som aldrig blir en produktiv del av samhället. Inte till följd av fysiska funktionshinder, allvarlig psykisk ohälsa eller liknande utan för att de helt enkelt ser att det går utmärkt att klara sig utan att jobba. "Soc" fixar båda pengar och boende åt dig, och via Arbetsförmedlingen är det möjligt att hanka sig fram på allehanda låtsasjobb och praktikplatser och inkassera ersättning. Detta är en livsstil för alltför många.

Så här kan det inte fortsätta nu när ytterligare hundratusentals människor från 2014 och framåt ska integreras med hjälp av helt uttjänta verktyg. Sverige behöver reformeras. Arbetsmarknaden behöver avregleras, bostadsmarknaden genomgå en dunderkur av marknadstänkande och skattesystemet förenklas genom att dumheter som RUT och ROT tas bort till förmån för en allmän skattesänkning för alla.

"Gör din plikt, kräv din rätt", har Stefan Löfven sagt. Det är hög tid att göra verklighet av den devisen.

Några ord på vägen

Den som bestämmer

Bubb.la fyller ett år!

Den libertarianska nyhetstjänsten bubb.la fyller ett år i dag. Under det år som har gått har redaktörer strömmat till, alltfler tryckt på gillaknappen på Facebook och en jämn ström av nyheter dagligen strömmat ut i etern under bubb.las paraply. Radio bubb.la erbjuder en avslappnad och inte minst underhållande sammanfattning av veckans nyheter.

I en tid när de traditionella medierna krisar, när nyhetsbevakningen i Sverige är vänstervinklad intill parodins gränser och när de djupa analyserna saknas, är bubb.la en frizon. Här sprids de alternativa nyheterna. Den om klimatalarmismens baksidor. Den om den svenska migrationspolitikens haveri. Den om den politiska maktens ständiga lögner, inkompetens och snedsteg.

Själv följer jag bubb.las länkar dagligen. De erbjuder ett filter från den värsta sortens vansinnigheter som svenska medier dagligen sysslar med och pekar mig till de intressanta artiklarna. Sådant sparar tid och ger även uppslag till bloggposter.

Bredden i bubb.las nyhetsflöde är dess styrka, men det är nog få som gillar allt. Här samlas nämligen nyheter om psykedeliska drogers positiva effekter och sexköpslagens vanvettighet med bloggposter kritiska till svensk asylpolitik. Det sistnämnda är sannolikt ett skäl till att sverigedemokratiska nätmedier fattat tycke för bubb.la (de blundar nog för narkotika- och sexliberalismen).

Bubb.la är, precis som crowdfunding generellt (bubb.la crowdfundades för övrigt), ett exempel på vad som är möjligt när många människor med samma övertygelse eller lika idéer går samman och gör något ihop. Det finns egentligen inga gränser för vad som går att åstadkomma.

Det brukar sägas: att försöka samla nyliberaler är som att valla katter. Bubb.la har visat att det inte nödvändigtvis behöver vara sant. Det ger mig lite hopp inför framtiden.

Grattis, bubb.la! Detta första år är förhoppningsvis bara början på något ännu större.

Läs mer om bubb.la här.

Läs även:
HAX, Fnordspotting

Stöd Demokratifabriken!

EU-kolossen behöver granskas, och jag kan tänka mig få som är bättre lämpade till detta än Henrik Alexandersson, en EU-kritiker som både propagerat mot den politiska unionen utifrån och sett eländet från insidan under fem års tid som medarbetare i Europaparlamentet.

Jag tror vi är många där ute som är nyfikna på vad han har att berätta. Men då behövs din hjälp. Projektet är halvvägs från målet nu. Fler donationer behövs. Från dig men också från dina vänner.

Gå in här och ge ditt bidrag så att boken blir verklighet!

HAX skriver mer om projektet på sin blogg.

Ta EU bakifrån - stöd Demokratifabriken!

EU är vår tids monster. Själva moderskeppet i den postdemokratiska samhällsutvecklingen.

EU behöver granskas, och jag kan tänka mig få som är bättre lämpade till detta än en vresig EU-kritiker som både propagerat mot den politiska unionen utifrån och sett eländet från insidan under fem års tid.

Henrik Alexandersson är Frihetsfrontens ordförande och var anställd av Piratpartiet i Bryssel 2009-2014. Nu vill han göra upp räkningen med det som EU har utvecklats till, vilket varken är något som kan kallas smalare eller vassare.

Det är en blygsam summa som begärs, så pynta in lite grand så att det går ihop med god marginal och boken blir av.

HAX skriver mer om projektet på sin blogg.

Du kommer till insamlingssidan här!

Lena Andersson, verkligheten och välfärdsstaten

Lena Andersson har i en rad kolumner i DN argumenterat för varför Sverige inte tillhör dem som växt upp här och betalat skatt i många år i någon högre grad än den som i kommit hit från Syrien, Irak eller Somalia.

Andersson har tydligen fått invändningar via mejl om att hon, som förefaller så filantropisk, borde öppna upp sitt eget hem för hjälpsökande, ty i sin senaste kolumn har hon en passus om denna invändning: man äger inte Sverige som man äger sig själv och sin bostad i exempelvis en bostadsrättsförening. Därmed anser hon invändningen skjuten i sank.

Men faktum är att liknelsen med samhället som en bostadsrättsförening inte är så tokig som den först kan verka. I en bostadsrättsförening äger du nämligen inte din lägenhet utan en rätt att nyttja den. Du tvingas ta ansvar och sköta om din lägenhet mot friheten att få disponera den efter eget huvud. Fastigheten ägs gemensamt och måste förvaltas. Ekonomin måste skötas. Om detta inte sker, tvingas alla gemensamt betala mer i form av en högre avgift.

Lena Andersson för alltid ett idealistiskt och filosofiskt resonemang och tar sällan hänsyn till sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Hon är noggrann med att skilja på positiva och negativa rättigheter, en distinktion som görs alltför sällan i den politiska debatten. Hennes kolumner är intressanta men dessvärre inte särskilt relevanta som annat än teoretiska diskussionsunderlag.

Välfärdsstatens logik med höga skatter mot utlovade förmåner gör att de flesta svenskar skulle säga att den som bott här i generationer visst har en större rätt till "gratis" sjukvård, äldrevård och socialtjänst än den som nyss kommit hit.

Envar har rätt till liv och sin egen frihet. Men ingen har rätt att kräva att bli försörjd av någon annan. Oavsett om du kommer från ett annat land eller har bott i hela ditt liv i Sverige är det ditt eget ansvar att försörja dig. Inte grannens. Inte "samhällets".

Här krockar omhändertagandemodellen som den svenska migrationspolitiken bygger på med grunden för välfärdsstatens finansiering. Ty betalningsviljan kommer obönhörligen att sjunka om medborgarna märker att deras barns skola blir sämre, om folk ser att deras mormor och morfar inte får en värdig äldrevård och om sjukvårdsköerna växer till följd av att en allt högre andel av inbetalade skattemedel går till att försörja migranter och asylsökande.

Vissa skulle hävda att det vore en positiv utveckling. Då blir vi ju av med den förhatliga välfärdsstaten! Problemet är att det saknas politiskt stöd för att avskaffa eller ens nämnvärt skära ned på den offentliga sektorn. Resultatet kommer därför inte bli ett liberalt paradis med självständiga och självförsörjande individer utan tvärtom allt högre skatter för att kunna försörja alla som inte arbetar.

Emellertid finns en smärttröskel även för härdade skattebetalande svenskar. Exakt var den gränsen går vet ingen. Men när den väl har nåtts, väntar turbulens i form av ett växande missnöje. Samhällskontraktet - att jag betalar med inskränkt frihet och förväntar mig något tillbaka - riskerar att betraktas som brutet.

Sverigedemokraternas valframgångar är ett symptom på ett sådant missnöje, men det är endast en försmak av vad som väntar om utvecklingen tillåts fortsätta i tangentens riktning. Resultatet blir ett alltmer polariserat samhälle med i värsta fall våldsamheter som följd.

"Allt åt alla" är en miljöpartistisk devis som aldrig varit politiskt relevant eller acceptabel men som till följd av en olycklig samhällsutveckling släppts ända in i regeringskansliet. Den har dock lika lite folklig förankring som Lena Anderssons förvisso välskrivna kolumner.

"Arbete, frihet och ansvar" borde vara en borgerlig paroll

I det gamla Sverige visste människor att resurserna måste skapas innan de kan förbrukas, att den som vill äta måste arbeta först. Att det råder nya tider visar upprördheten kring budskapet "Kommer du till Danmark, ska du arbeta" som figurerar på de danska Socialdemokraternas affischer. Vari ligger upprördheten kan man undra - är kritikerna av uppfattningen att människor som kommer till ett nytt land inte ska arbeta och därmed i förlängningen försörjas av det allmänna?

Alice Teodorescu ställer den fråga som nog många borgerliga kärnväljare också har ställt sig under de senaste åren när Centerpartiet börja sätta ett egenvärde i stor migration till Sverige och när Moderaterna valt bidragslinje för vissa och arbetslinje för andra beroende på födelseland.

Ja, vari ligger det kontroversiella att alla som kan bör arbeta? Att krav ska ställas på den som invandrar till ett nytt land? Varför blir folkpartisten Fredrik Malm förbannad på de danska socialdemokraternas budskap? (Malm skrev på sin Facebooksida: "Ännu ett exempel på hur etablerade partier ser som sin framtida historiska uppgift att minska antalet flyktingar. Är inte Europa tillräckligt trött, stelt och gnälligt redan?").

Jo, det har blivit fult och kränkande att ställa krav på människor som kommer från andra länder. Egentligen är det förstås precis tvärtom. Att inte ställa krav är kränkande. Att inte ställa krav är att se ned på människor, betrakta dem som oförmögna, inkapabla och svaga. Jag tror att de flesta som söker sig till ett nytt land vill försörja sig själva. Inte alla, men de flesta.

Att förutsätta att den som kommer till Sverige ska arbeta och göra rätt för sig borde ses som en utmärkt välkomsthälsning. Kom hit, men kräv inte bara rättigheter utan fullgör också dina skyldigheter som deltagare i samhället. Så vinner du inte bara respekt från din omgivning utan också självständighet, självrespekt och ett bättre liv åt dig själv.

Genom att ställa fullt rimliga krav vinner även Sverige som land respekt. Ty om inte ens de ledande företrädarna för landet tycker att det är så viktigt att göra rätt för sig, varför ska då någon annan tycka det?

Att förespråkare för den svenska migrationspolitiken tar den stora emigrationen till Amerika som en historisk jämförelse med dagens inflöde av asylsökande till Sverige, framstår som både okunnigt och desperat.

Människor har inte sökt sig till Amerika i 150 år för att de där fått tillgång till välfärd och gratis boende utan för att landet erbjudit möjligheter för miljoner människor att själva arbeta för ett bättre liv. Det är en fundamental skillnad mellan denna syn och det omhändertagandeperspektiv som sju av riksdagens partier företräder i migrationspolitiken.

Annie Lööf, som gärna vill framstå som något slags nybyggardrottnng och det fria företagandets bästa vän, var tydligen med sin syn på migrationspolitiken i valrörelsens slutdebatt: Sverige ska ta hand om dem som kommer hit.

Nog tror även jag att de flesta, åtminstone på de borgerliga sidan, helst vill att människor som kommer till Sverige arbetar och försörjer sig själva. Men de har ingen idé om hur det ska gå till, och de vågar inte ens ta den debatten. Detta är politiken under de senaste åtta åren ett tydligt bevis på. Alliansen har fastnat i ett omhändertagandeperspektiv som passiviserar och stänger inne människor i stället för att frigöra dem. Det är en effektiv återvändsgränd.

Ja, det är jobbigt med krav ibland. Men krav ställs på oss under alla skeden av livet. I skolan. I arbetslivet. Eller kalla det ansvar, om det låter bättre. Vi har alla ett ansvar för våra liv. Oavsett vad vi heter, varifrån vi kommer eller vilka drömmar vi har. "Arbete, frihet och ansvar" borde vara en självklar borgerlig paroll.

Åter igen måste konstateras: kravlöshet är inte liberalism. Kravlöshet är heller inte en bra grund att bygga ett samhälle på - däremot ett säkert sätt att rasera tilliten i det.

Tidigare bloggat:
Året då högern blev tokig

"Gnälligt", enligt vissa.

Ingen vill ha frihet

Regeringskrisen är löst, nyvalet avblåst och en överenskommelse för att säkra minoritetens diktatur i riksdagen klubbad. Nu kommer vi gå in i någon sorts normaltillstånd igen med de sedvanliga politiska utspelen och reaktionerna på dessa.

Regeringen kommer försöka bedriva sin politik, om än med en alliansbudget i början. Oppositionen kommer försöka framstå som en riktig opposition genom att tacka nej till fler utsträckta händer och kritisera en regering den egentligen är överens med i de flesta frågor.

Visst finns det vissa skiljelinjer mellan regeringen och oppositionen. Vissa skillnader i skolpolitiken kan noteras, även om de har minskat. Vissa skillnader i synen på enstaka skatter och bidrag. Men några större konfliktytor är svåra att hitta.

Framför allt finns en irriterande enighet kring förmynderi- och morafrågor. Regering och opposition är helt överens om narkotikapolitiken, som om Sverige vore hermetiskt tillslutet från den utveckling som sker i omvärlden. De är överens om den bredare folkhälsopolitiken med höga skatter på onyttigheter, detaljhandelsmonopol för alkohol, höga miljöskatter som slår mot vanliga konsumenter och att tvinga alla som äger en TV att betala för public service.

De är också överens om att staten ska bestämma under vilka förutsättningar samtyckande vuxna människor får ha sex med varandra och att politikerna måste in och styra hur föräldraledigheten delas mellan mamma och pappa. Alla ska ju vara feminister numera. Och givetvis är både höger och vänster rörande eniga om att massövervakningen ska fortsätta som tidigare.

Alliansen må opponera på vissa av regeringens skatteförslag. Men det finns ingen opposition mot förmynderiet. Ingen opposition mot moralismen. Ingen som på allvar driver frihetsfrågorna. Här är höger och vänster precis lika goda kålsupare, oftast bara på lite olika sätt. Högern är generellt sett sämre i drogfrågor och vänstern är sämre i frågor som rör kommersiellt sex.

Vi har tidigare diskuterat behovet av ett nytt politiskt parti, och vad det partiet i så fall borde driva. För mig handlar det just om detta: att våga ge människor frihet under ansvar. Att ställa krav på medborgarna och samtidigt ge dem friheten att besluta mer själva. Att sätta gränser för politikernas insyn i och beslutanderätt över våra liv.

I dag är dessa tankar fjärran den borgerliga fyrklövern. Ingen av dem vill ge oss större frihet i våra liv. Inte på riktigt.

Frågan är således vad de har i politiken att göra.

Med bidrag som drog

Den har blivit kontroversiell, nästan provocerande; idén att var och en ska klara sig själv. Inte ligga andra till last. Vara självständig.

Den politik som förts i Sverige under lång tid har syftat till det motsatta, även om föresatsen varit att individen ska vara självständig från familjen och släkten. Men staten har blivit en ersättare, inte befriare. Svenska folket har lärt sig att det är till det offentliga man vänder sig. Det är "samhället" som ska ta ansvar, inte den enskilde.

Så föds en bekväm frihet från ansvar. Men den stora tilltron till samhället, det offentliga, gör samtidigt att ständiga svekdebatter uppstår när den enskilde upplever sig sviken på något sätt. Vilket kan vara tämligen ofta.

Jag är säker på att politiker och företrädare för det offentliga tycker att det är ganska jobbigt att löpa gatlopp varje gång misstag har begåtts, eller någon upplever att misstag har begåtts och någon måste hängas för det. Detta är en konsekvens av den stora offentliga makt som politiker och tjänstemän tillskansat sig på medborgarnas bekostnad. Genom att lämna ifrån sig det personliga ansvaret och sätta sin tillit till någon annan, gör sig den enskilde sårbar. Och det öppnar upp för jobbiga svekdebatter när medborgaren upplever att förvaltaren av detta ansvar inte riktigt sköter sig.

Att vara självständig är inte liktydligt med isolerad. Det är inget fel i att be om hjälp. Det behöver vi alla göra ibland när saker händer i våra liv. Men det svenska universella välfärdssystemet passiviserar oss och fråntar oss både initiativförmåga och tro på att ett friare samhälle är möjligt.

Vi föds med olika styrkor och svagheter. Alla dansar inte genom skolan, blir inte höginkomsttagare eller får långa och lyckliga liv. Men man kan leva ett bra liv ändå. Alla kan finna sin plats i samhället om de bara tillåts göra det.

Självfallet slåss välfärdspartierna med näbbar och klor mot ett friare samhälle byggt av invånarna själva. Vad skulle de då sälja? Vad skulle de locka väljare med om de inte kunde lova högre bidrag och "gratis" ditt och "gratis" datt?

Välfärdspolitiken är satt att utjämna skillnader, brukar det hävdas. Det kan ju låta fint. Men det var länge sedan politiken främst handlade om detta, om den nu någonsin gjorde det. I dag handlar välfärdspartiernas politik om att snärja människor i olika bidrags- och transfereringssystem. Göra dem beroende, om inte ekonomiskt så emotionellt. Bidrag är en drog. Och denna drog är är helt onödig i många fall eftersom de allra flesta skulle klara sig utmärkt utan den.

Barnbidraget är ett sådant exempel. Det utjämnar inga skillnader eftersom det ges till alla som blivit föräldrar. De flesta skulle klara sig utan problem om barnbidraget drogs in. Men nu har miljoner hushåll planerat sin ekonomi utifrån att det ramlar in några tusenlappar före löningen varje månad. Pengar de redan betalat för, förstås.

Den nya regeringen lovar att höja skatterna och bygga ut bidragssystemen. Det kommer bli lönsammare att inte arbeta. Detta är klassisk sossepolitik och inget att förvånas över. Sänkta inkomstskatter är bra, men inte heller åtta år med borgerligt styre resulterade i ett verkligt skifte. Inget av riksdagspartierna vill utmana modellen med universell välfärd och gigantiska transfereringssystem.

Välfärdspartierna vill "ta hand om" medborgarna. Denna tanke slår i allra högsta grad igenom även i migrationspolitiken. I valrörelsens slutdebatt fick vi av en av alliansledarna veta att Sverige minsann är stolt över att det "tar hand om" flyktingar. Aldrig en tanke på att dessa människor skulle ges möjlighet att ta hand om sig själva.

Jag är övertygad om att om bara fler fick möjlighet att smaka på känslan av att vara herre i sitt eget liv, att få skörda frukterna av sitt eget arbete och faktiskt få bestämma mer över sin egen vardag, skulle tanken på att återvända till den passiviserande välfärdspolitiken te sig otänkbar för många.

Det kanske vore värt att prova?

Har han blivit sverigedemokrat nu, eller?

Jag inser att jag har bloggat en hel del om migrationsfrågor på sistone. Om asylinvandring, närmare bestämt. Jag har dessutom gjort det utifrån ett perspektiv som är kritiskt till en politik jag upplever som ogenomtänkt och kontraproduktiv.

Det är en politik som inte tar hänsyn till de utmaningar som kommer ur en rekordstor asylinvandring, som inte är intresserad av att hitta lösningar och som stämplar alla som kommer med försiktiga invändningar som rasister, empatilösa eller sverigedemokrater. Ibland alla tre.

Att jag ändå bloggar beror på att jag inte har någon partibok att riskera, som vissa andra. Men det kan också förklaras med min uppenbara svårighet med att hålla käften när jag tycker något är fel, och i synnerhet om det är kontroversiellt att hävda det. Jag vet att jag skulle få betydligt fler delningar och likes om jag i stället skrev hyllningar till den politik jag ifrågasätter. Men då vore jag inte ärlig.

Betyder detta att jag kommer att rösta på Sverigedemokraterna i höst? Nej. I ärlighetens namn har jag för första gången ingen aning om vad jag ska rösta på. Inte en susning.

Det finns en rad skäl för mig att inte rösta på SD. Jag är liberal, och de frågor som ligger mig närmast om hjärtat är sådana där SD antingen är helt ointresserat (integritetsfrågan) eller tagit motsatt ställning (exempelvis alkohol- och narkotikapolitiken) i. Här skiljer sig SD emellertid inte ett dugg från exempelvis KD eller för den delen Nya Moderaterna.

Och det är en poäng jag vill göra. SD är frånsett invandringspolitiken ett tämligen traditionellt svenskt riksdagsparti. Partiet har vissa bestämda uppfattningar om svensk kultur, ja, men det skulle ur ett europeiskt perspektiv knappast vara kontroversiellt. Försöken att utmåla SD som ett nazistiskt parti är ohederliga och rätt desperata.

Jag har också bloggat en del om tiggarna, som blivit en del av stadsbilden i många svenska städer. Att jag har lite svårt för att hylla personer som sitter med näven i vädret och tigger pengar innebär inte att jag likt SD vill se ett förbud. Jag tror på den fria rörligheten i EU, den är unionens enda styrka just nu.

Däremot anser jag att en näringsidkare bör ha rätten att freda sin butik samt att jag som betalande kollektivtrafiksresenär faktiskt bör få sitta i lugn och ro utan att varje gång behöva bli påpassad av tiggare som vill ha mina pengar (SL verkar däremot inte veta vad de ska göra åt problemet).

Jag är så gammaldags av mig att jag ser ett egenvärde i att människor försörjer sig själva och i möjligaste mån står för sina egna kostnader. Av denna anledning har jag lite svårt att förstå den liberala vurmen för tiggarna.

Av samma skäl har jag också svårt att acceptera synen att människor som invandrat till Sverige ska ha rätt att ta hit sina anhöriga utan att själva stå för uppehället. Är ett försörjningskrav verkligen orimligt? I teorin finns ett sådant krav, men undantag görs i 98 procent av fallen. Ett uppenbart incitament för att komma i arbete försvinner därmed. Svenska politiker bygger uppenbarligen medvetet ett system som håller människor borta från egenförsörjning.

Människor ska välkomnas till Sverige. Men vi ska också ställa krav på dem som kommer hit. Ett sådant krav är att de ska bli självförsörjande, och att anhöriginvandrare måste ha bostad och försörjning tryggad innan de kan komma hit. Detta är en i högsta grad liberal uppfattning. Ansvars- och kravlöshet är inte detsamma som liberalism. 

Högern har slutat drömma

Politikerveckan i Almedalen är en förfärande men tyvärr rättvisande sammanfattning av det politiska samtalet i Sverige.

Det har i hög grad varit extremfeminismens vecka. Gudrun Schyman har fått ofantligt mycket tid i media och partiledarna för den rödgröna oppositionen har samtliga anpassat sina framträdanden efter det rosa spöket. Vi ser delvis samma anpassning på högerkanten.

De liberala perspektiven saknas, framför allt de mer vågade. Kanske har Alliansen fått skrämselhicka efter den mediala storm som följde på Centerpartiets förslag till idéprogram. I stället för att stå upp för de liberala förslagen satte Annie Lööf ned klacken. Hon ansåg sig till och med tvungen att gå ut i media och proklamera att hon minsann "inte är nyliberal". (Noteras kan att Fi:s förslag om månggifte, till skillnad från Centerns, inte alls har hängts ut som extremism i medierna).

Inget borgerligt parti propagerar för platt skatt. Inget parti vill göra något åt den misslyckade narkotikapolitiken, ej heller bryta upp det sista av alkoholmonopolen. Inget kritiserar framväxten av det totala övervakningssamhället. Det saknas både nytänkande och mod på högerkanten. Framför allt saknas en vision av morgondagen.

Rädslan att utmålas som "extremist" (eller ännu värre "nyliberal") är så stor att alla förslag som skulle bryta ny mark begravs i byrålådor på kanslierna - om de ens kommer så långt. Det största regeringspartiet leds av en person som rent av har varnat för politiska visioner. Det borgerliga politiska idéarbetet får man snart söka efter på antikvariat och museer.

På vänsterkanten bejakas tvärtom ytterlighetsuppfattningar, och medierna hakar mer än gärna på. Vi har under Almedalsveckan fått höra att valfriheten i vård och omsorg ska inskränkas alternativt avskaffas och genuspedagogiken i förskolan bli obligatorisk överallt. Vi har sett förslag på en räntefri ekonomi, nolltillväxt och köttskatt. De rödgrönrosa partierna har tävlat i att kasta skit på alla vita män (alla vann).

De borgerliga kontrar med - återinförd värnplikt, bibehållna skattesatser och mer pengar till infrastrukturen. Det lockar säkert några mittenväljare, men det andas varken nytänkande eller mod. Snarare är det ett tecken på ideologisk stagnation.

Som Per Gudmundson konstaterar är det alltså på den yttersta vänsterkanten det (dag)dröms nu. Det har det alltid gjort, men vi ser i dag hur extrema uppfattningar som ibland gränsar till det sinnessjuka får spridning och legitimeras i landets stora medier.

Den stora konflikten - statens makt kontra individens självbestämmande - diskuteras knappt längre. För inget av Sveriges åtta riksdagspartier är politisk klåfingrighet och förmynderi ett problem. Frågan är snarare hur långt det är möjligt att gå i expansionen av politiken. Dörren till våra sovrum står sedan länge på glänt.

Sverige behöver liberaler som vågar drömma, som kan visa på att Sverige i dag är ett friare land än för 30 år sedan men att ökad frihet inte kan tas för given. Man måste kämpa för den.

Detta förutsätter att vi vågar drömma om en morgondag som är lite friare än gårdagen, och förmår visa varför det är en god vision. Jag saknar de drömmarna hos Alliansen. 

Sökes: Ett Sverige för vuxna

Tyskland är ett Sverige för vuxna, har Horace Engdahl sagt. Det ligger oväntat mycket sanning i det påståendet.

Tyskland är likt Sverige på flera sätt. Det är en stabil demokrati, ett välfungerande och oftast välorganiserat samhälle med någorlunda pålitlig byråkrati. Det finns något över det tyska lynnet som passar oss svenskar.

Tyskland är inget liberalt paradis, men det annorlunda och provocerande tillåts existera utan att kuvas av politiska pekpinnar och indignerade moralkärringars högljudda protester.

Dessutom tycks människor i Tyskland faktiskt bry sig om individuella rättigheter på riktigt. Edward Snowdens läckor startade en bred diskussion i tyska medier, en diskussion om massövervakningen och dess konsekvenser som pågår än i dag ett år senare. I Sverige - tystnad. Likgiltighet, rent av. Att regeringen skulle tiga var väntat, men att intresset hos de största mediehusen och även gemene man skulle vara så obefintligt skrämmer mig.

Tyskarnas reaktion mot massövervakning och statliga övergrepp har säkert delvis historiska orsaker. Nog känns det ibland som att Sverige har varit så förskonat från allt från krig till diktatur och större katastrofer att landet har drabbats av en sorts kollektiv glömska om hur viktigt det är att ständigt, i varje enskilt läge, försvara individens rätt till sitt eget liv och sätta gränser för hur långt staten får gå i sin strävan efter kontroll.

Min aversion mot det land Sverige håller på att förvandlas till ökar för var dag. Det går knappast att lyssna på svensk statsradio längre. I synnerhet P3 har fullständigt kidnappats av radikalfeministiska miljöpartister och Fi-anhängare som inte försitter ett enda tillfälle att sprida infantil politisk propaganda, trycka till borgerligheten och hylla feminismen. Detta går bra eftersom det ofta bakas in i så kallad "humor".

Inte mycket lyckligare blir man av att titta på svensk TV. Vi skrattar ofta och gärna åt hur statliga medier i demokratiskt tveksamma länder vinklar nyheter till regimens fördel. Det är ett skratt som borde fastna i halsen. I Sverige vinklas nyheter ständigt för att passa vänsterväljares öron. Därför får vi aldrig höra den andra sidan utan endast den sida som bekräftar vänsterväljares världsbild. En vänsteranalys, gärna kryddad med mer än en gnutta genus, är defaultläget för all nyhetsrapportering. Varje dag. Året runt.

Den enda gången det går att komma undan med att vara lite kontroversiell är när man kallar det konst. Då kan man å andra sidan bete sig hur som helst.

Hur blev Sverige så här politiskt korrekt och humorlöst? Så stelt och intolerant? Så fritt från genuin livsglädje? Kanske är det helt enkelt så att politiken har gått ett steg för långt. Ty är det något som effektivt kan lägga sordin på den bästa av fester är det politiska regleringar och förbud.

Sverige kryllar som bekant av dessa, vilket blir särskilt tydligt när vi plötsligt slipper dem under vistelser i andra länder. Det känns ibland som att vi svenskar lever i ett slags reservat här uppe i norr. Vi är noggrant inringade, i all välmening. Gränserna är tydliga för vad vi får företa oss. Vi ska helst inte ha för trevligt. Allt för vår egen trygghet.

Det finns goda skäl att känna oro. Snart kan vi ha ett extremfeministiskt parti i riksdagen. Jag vägrar tro att det kommer att ske, men jag är genuint orolig för utvecklingen i Sverige och börjar faktiskt, helt ärligt, att titta på alternativ. Jodå, det har ni hört förut, men det är åtminstone ett sätt att stå ut i stunden.

Att flytta till ett annat land bär med sig en rad komplikationer. Men också möjligheter. Och känslan av frihet finns det trots allt inget pris på.

Demokrati är mer än bara rösträtt

I skenet av den så kallade omröstningen i Krim (nej, fria folkomröstningar hålls normalt inte med 20 000 utländska soldater närvarande) då runt 96 procent uppges ha sagt ja till att ansluta till den ryska federationen finns goda skäl att ifrågasätta den endimensionella och förenklade bilden av vad demokrati är.

Tyrannerna har blivit moderna. De vet att det ser mycket bättre ut om folket får gå till valurnorna då och då. Det skänker legitimitet. Tricket har blivit att fuska med röstlängderna, att skrämma kritiska röster till tystnad och att belöna den som röstar rätt.

Detta är visserligen inget nytt - även Hitler använde samma metod när det var möjligt. Men i dag har de flesta auktoritära ledare bytt militärens utstyrsel mot presidentens kostym. På ytan ser således allt ganska vanligt ut, och med detta låter sig vissa nöjas.

Att få välja politiska ledare är förstås viktigt. Men det är inte rösträtten vart fjärde år som är demokratins grund. Det är yttrandefriheten. Utan rätten att kritisera makten, att vädra sitt missnöje, kan en förändring inte komma till stånd. Det är därför ingen slump att just denna frihet inskränkts i Putins Ryssland och Janukovitjs Ukraina.

När USA invaderat Irak sågs det första parlaments- och presidentvalet som själva beviset för att kriget varit mödan värt, att förändringen var kommen. Valen har emellertid inte förändrat Irak efter Saddam till en demokratisk mönsterstat. I dag skakas Irak av korruption och terrordåd. Detsamma kan sägas om Egypten efter Mubarak och Afghanistan efter talibanerna.

När det saknas demokratiska institutioner brukar allmänna val i gamla diktaturer inte leda till en mirakelförändring. Demokrati kräver så mycket mer: ett självständigt rättsväsen, grundlagsskyddade rättigheter, en fungerande och pålitlig förvaltning som inte uppmuntrar ett korrupt beteende.

Parlamentsval ska alltså ses för vad de är: en händelse när människor går och stoppar en lapp i en låda. De säger väldigt lite om hur demokratiskt ett land är, hur befolkningen har det eller vilka rättigheter som garanteras individen. De säger heller inget om huruvida väljaren de facto har ett reellt val eller ej.

Detta kan vara värt att tänka på just i år.

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus

Dina rättigheter spelar roll

via HAX