Regeringen kommer försöka bedriva sin politik, om än med en alliansbudget i början. Oppositionen kommer försöka framstå som en riktig opposition genom att tacka nej till fler utsträckta händer och kritisera en regering den egentligen är överens med i de flesta frågor.
Visst finns det vissa skiljelinjer mellan regeringen och oppositionen. Vissa skillnader i skolpolitiken kan noteras, även om de har minskat. Vissa skillnader i synen på enstaka skatter och bidrag. Men några större konfliktytor är svåra att hitta.
Framför allt finns en irriterande enighet kring förmynderi- och morafrågor. Regering och opposition är helt överens om narkotikapolitiken, som om Sverige vore hermetiskt tillslutet från den utveckling som sker i omvärlden. De är överens om den bredare folkhälsopolitiken med höga skatter på onyttigheter, detaljhandelsmonopol för alkohol, höga miljöskatter som slår mot vanliga konsumenter och att tvinga alla som äger en TV att betala för public service.
De är också överens om att staten ska bestämma under vilka förutsättningar samtyckande vuxna människor får ha sex med varandra och att politikerna måste in och styra hur föräldraledigheten delas mellan mamma och pappa. Alla ska ju vara feminister numera. Och givetvis är både höger och vänster rörande eniga om att massövervakningen ska fortsätta som tidigare.
Alliansen må opponera på vissa av regeringens skatteförslag. Men det finns ingen opposition mot förmynderiet. Ingen opposition mot moralismen. Ingen som på allvar driver frihetsfrågorna. Här är höger och vänster precis lika goda kålsupare, oftast bara på lite olika sätt. Högern är generellt sett sämre i drogfrågor och vänstern är sämre i frågor som rör kommersiellt sex.
Vi har tidigare diskuterat behovet av ett nytt politiskt parti, och vad det partiet i så fall borde driva. För mig handlar det just om detta: att våga ge människor frihet under ansvar. Att ställa krav på medborgarna och samtidigt ge dem friheten att besluta mer själva. Att sätta gränser för politikernas insyn i och beslutanderätt över våra liv.
I dag är dessa tankar fjärran den borgerliga fyrklövern. Ingen av dem vill ge oss större frihet i våra liv. Inte på riktigt.
Frågan är således vad de har i politiken att göra.
9 kommentarer:
Ett nytt politiskt parti? Gör det inte svårare än det är. Rösta på (Klassiskt) Liberala partiet nästa gång helt enkelt. Tillräckligt många måste göra det. Någon kanske invänder att de bara får några tusen röster så att det är en bortkastad röst, men man löser inte saken med att skapa ett Engnell-parti som sedan också bara får några tusen röster.
Folk utnyttjar inte demokratin på rätt sätt utan klagar bara, och det gäller inte bara Sverige. Det finns t.ex. vänstermänniskor i USA som klagar på att Obama inte gör tillräckligt, men man undrar varför de inte röstar på t.ex. Socialist Party USA (SPUSA) då, eller de kunde åtminstone ha röstat i större antal på Ralph Nader när de hade chansen.
Nej, jag vill inte ha något Engnell-parti. Det behövs inte fler "renläriga" småpartier utan ett brett borgerligt idéburet parti.
Därför ser jag gärna ett nytt borgerligt parti uppstartat av avhoppare från de existerande allianspartierna. Förutsättningen för att lyckas få medialt genomslag är att det är välkända och ganska omtyckta personer som lämnar sina partier för det nya initiativet.
Det finns tydligen något som heter Alternativ för Sverige (namnet är inspirerat av det tyska partiet Alternative für Deutschland, AfD), men av Facebooksidan att döma är det mest en form av dagdrömmande.
En del av problemet är nog att den samtida svenskan verkar sakna ett levande språk för att diskutera kring moraliska och etiska frågor, där finns det liksom bara ett tomrum - och det lämnar öppet mål för dem som vill spela på svepande klyschor eller antydningar om att vi måste det ena eller andra p g a skuld, anspråk på godhet, vi har inte gjort tillräckligt etc. Eller som vill glida undan. Svenskar numera är markant ovilliga att ens diskutera frågor som berör moral och ansvar (eget och andras ansvar), den första responsen brukar bli antingen att skjuta över frågan till politikerna och samhället eller att slå ifrån sig med ett "jag har betalat för det här och då ska ingen j-l lägga sig i hur jag sen hanterar grejporna, hur jag sköter det som hör hit" - även om verkningarna faktiskt skulle bli genuint omoraliska. Svensson är, i stort sett, lika obekväm med att själv diskutera kring moraliska frågor som de etablerade partierna är med att diskutera invandring.
Amerikaner t ex har inte alls samma krypande obehag eller samma språklöshet inför att diskutera etiska frågor eller reflektera kring sina motiv för att göra si eller så. Visserligen leder det till att privatmoraliska frågor får ett genomslag i politiken som inte är så lyckat (kandidater som gjorde abort för tjugo år sedan, "fam,iljevänlig" censuriver i medier och skolor osv) men detta att man *har* ett levande språk för att tala om olika slags moral och etiska val , inte bara trendighet och "det här känns bra" fungerar också ofta som ett skydd mot alltför lättköpt moraliserande och moraliska monopolanspråk i politik och medier. I Sverige anses det (numera) närmast fult och präktigt att försöka reda ut något, refletera kring något som har med moral och motivationer att göra. Den här lakunen gör det också svårt att skapa ett tryck som tvingar bort inkompetenta politiker för något annat än att de ätit gott eller byggt om sommarstugan för offentliga pengar - att grovt ha misskött viktiga uppgifter i ämbetet (t ex Nuonaffären elller vanvården av försvaret) ger inte samma eko som att ha ordnat en lyxig kräftskiva med sitt visakort från Rosenbad.
Det kommer att bli mycket värre innan det börjar bli bättre. Vattnet har dragit sig ut till havs men himlen är blå och alla är glada.
Varför är det intressantare att skapa ett nytt parti med allt det krångel som därtill hör?
Varför inte ta makten i ett befintligt alliansparti och ÅTERFÖRA det till den rätta vägen, att följa sitt partiprogram helt enkelt?
Inget alliansparti har i sitt program att de skall föra Miljöpartiets invandringspolitik eller att de skall agera dörrmatta åt de rödgröna till 2022.
Centern med endast 28 871 medlemmar och en förmögenhet om 1,7 miljarder SEK vore ett kap. Borde inte 30 000 människor kunna gå samman och bli nya medlemmar i Centern i syfte att få partiet upp på rätt spår igen? De behöver hjälp.
Jag undrar om det bland allmänheten finns intresse för den politik du förespråkar Hans. Själv skulle jag gärna rösta för ett klassiskt liberalt frihetligt alternativ i Sverige, som har skapats av utbrytare från rådande "borgerlig" hegemoni. Frågan är bara: finns intresse från svenskarnas sida? Mig veterligen är de tama, vill inte protestera, tycker om socialism osv. De är indoktrinerade i generationer att lita till staten, politiker och idiot-journalister.
Hur ska vi ändra på steken? Folket måste nog bli mer politiskt engagerade och medvetna, det är nog sanningen. Fast folk tycks ju rösta mer på SD, så något har svenskar fattat. Jag tycker nu att nästa steg är ett klassiskt liberalt frihetligt parti. Svenskar kommer i framtiden bli mer politiskt aktiva, det är oundvikligt när välfärdssamhället helt enkelt inte levererar bostad, sjukvård, och dylika välfärdsstjänster till medborgarna.
Allt gott Hans. Jag är med på tåget om det går av i framtiden!
/ Magne
"Jag undrar om det bland allmänheten finns intresse för den politik du förespråkar Hans."
Nej, det är inte alls säkert. Men någon måste trots allt driva det som är rätt och riktigt. Alliansen genomförde de facto vissa frihetliga reformer i början av den första mandatperioden. De ökade egenfinansieringen av a-kassan, ökade gapet mellan de som arbetar och de som inte gör det, tog bort värnplikten och omreglerade apoteksmarknaden. Allt detta mötte motstånd, i synnerhet ändringarna på arbetsmarknaden. Minns demonstrationerna!
I dag talar ingen om att återgå till den gamla tidens sjukfrånvarotal eller förtidspensioneringar. Få lär vilja ha det gamla apoteksmonopol tillbaka osv. Det gäller att våga.
Självfallet kan inte ett parti gå till val på att avkriminalisera alla droger eller tillåta bordeller. Men frihetliga idéer måste kunna frodas i partierna och förslag växa fram. Det vi har nu är en sällan skådad flathet och en grå massa av partier som är på tok för lika varandra. Framför allt saknas ett borgerligt parti som vill förändra Sverige i frihetlig riktning.
Teoretiska spekulationer, att skapa ett nytt "borgerligt", frisinnat parti, är nonsens, kommer inte att ske. Är man realist så inser man att protestpartiet (sd) räcker. Man behöver inte ställa upp på allt, men som vattendelare, och sprängkraft i det totallåsta svenska semi-totalitära Sverige, så är det enda realistiska alternativet. +20%, kanske bortåt två miljoner sympatisörer i nästa riksdagsval, talar sitt tydliga språk. För realister.
Hans:
Det du förespråkar kan få anspråk, men det måste också finnas en folklig vilja.
SD är ett exempel på ett parti som kan få total makt över svensk politik inom ett eller två riksdagsval. Det finns personer så som J. Åkesson, M. Karlsson, B. Söder som ägnat hela sina liv åt att föra nationalistiska (enligt mig patriotiska) och socialkonservativa idéer. J. Åkesson gick tillslut in i väggen med diagnosen "utmattningssyndrom". Det är hårt slit och mycket uppoffringar de fått göra för att få detta parti (SD) att blomstra. Därtill har den folkliga viljan kommit till eftersom hela 7-klövern verkar ha levt på Antarktis, det vill säga de totalt struntar i folkets mening i invandringsfrågan.
/ Magne
Skicka en kommentar