Feminismen kallas för en kamp för kvinnlig frigörelse. Men allt jag hör är självömkan och bitterhet från bemedlade medelklasskvinnor som inbillar sig själva att de lever i armod i ett patriarkat.
Sanna Lundell (Aftonbladet) tillhör de där självömkande feministerna. Hanna Fahl (DN) en annan. Utöver dem finns en uppsjö av ilskna twittrare, bloggare och krönikörer som får näring ur ett pulserande manshat och en upplevd känsla av att vara diskriminerade och orättfärdigt undanskuffade. De projicerar dessa känslor på alla kvinnor som grupp och pekar ut män som kollektivt ansvariga.
Gemensamt för dem är att de - lyckligt uppvuxna i ett av världens mest jämställda länder, ett land där flickor lyckas bättre än pojkar i skolan, där män stannar hemma med barnen, där kvinnor lever längre och där kvinnor har en enorm fördel i vårdnadstvister - lik förbannat är bittra och självömkande.
Det är synd om dem, helt enkelt. Synd om dem för att någon på tunnelbanan tittade på deras rumpa. Synd om dem för att män sitter mer bredbent än kvinnor på bussen. Synd om dem för att "bara" 38 procent av de statliga chefspositionerna innehas av kvinnor. Och så vidare.
Paolo Roberto sa det i det numera rikskända jämställdhetsdiskussionen med Hanna Fahl: Män får bara skit. Och just så känns det. Det pågår något slags nationell tävling i att basha män som grupp. I synnerhet vita heterosexuella män. Vissa säger att de äcklas av dem. Andra att de helt enkelt hatar män. Alla män. Den som tillhör just denna grupp bör ha dåligt samvete för allt som andra (en minoritet) män gör, är kontentan.
Det är inte männen vi vill åt, det är strukturerna! säger någon. Om ni var så intresserade av jämställdhet mellan könen, skulle ni även se de situationer då män drar det kortaste strået, svarar jag.
Feministiskt initiativ är ett nästan parodiskt exempel på hur enögd den svenska feminismen har blivit. Partiet vill förbättra arbetsmiljön i traditionella kvinnoyrken men nämner inte med ett ord att nästan alla som dör på jobbet är män. Fi vill ha jämställd könsfördelning på alla maktpositioner i samhället och kritiserar partier som har för få kvinnliga kandidater - men anställer själva bara kvinnor. Och när såg du senast feminister uppmärksamma att unga pojkar halkar efter i skolan?
Jag tror egentligen att de flesta kvinnor i Sverige inte tycker synd om sig själva utan att de tvärtom är rätt nöjda med tillvaron. Självständiga kvinnor torde dessutom ha väldigt lite att hämta i en självdestruktiv sektmiljö som den feministiska. Manshatet och den där ständigt närvarande ilskan över allt från val av pronomen till ojämställda vägskyltar kan inte vara bra för hälsan i längden. Både kvinnor och män förtjänar bättre (nåja, kanske inte alla).
Nu har Sverige en feministisk regering. Vi kommer således under de kommande åren få höra betydligt mer om hur synd det är om kvinnorna och hur dåliga män är. Åsa Romson satte tonen redan i fjol när hon i Almedalen höll sitt alldeles egna talibantal.
Det kommer mera, var så säker. Ett tips är att försöka slå dövörat till i några år, för den egna fridens skull. Ett annat att mobilisera. Jag tror att gränsen börjar bli nådd för alltfler.
9 kommentarer:
"Manshatet och den där ständigt närvarande ilskan över allt från val av pronomen till ojämställda vägskyltar kan inte vara bra för hälsan i längden."
Då kanske vi lever i snitt lika länge snart då.
Något jag störde mig något fruktansvärt över för sisådär 10 år sedan var när någon feminist räknade antalet han/honom/hans respektive hon/henne/hennes i lagboken. Detta ledde naturligtvis till vääääldigt upprörda känslor. Att det i samma bok då stod att alla män över 18 år var tvungna att lära sig att döda och vid behov också dö för landet spelade mindre roll. Detta var ett tydligt exempel på att det bara handlar om kvinnans perspektiv. Jag tar, precis som du säger, feminister på allvar den dagen de lyfter upp alla typer av ojämlikhet men där är vi inte idag. Nu ska jag lyssna på Paulo Roberto och försöka lugna ner mig lite.
SD har en bättre approach; jämställdismen. Det feminismen gärna förklär sig som, men den inte är.
https://sverigedemokraterna.se/valmanifest/en-jamstalldhetspolitik-verklighetens-folk/
Finns ingen anledning till oro, om du nu skulle vara rädd för att kvinnorna lämnar oss.
De kommer även fortsättningsvis att tillsammans med svarta, muslimer och till och med kommunister inte att vilja bo någon annanstans än hos dig och mig.
Vi är fortfarande bäst. Tycker åtminstone de. Och de har kanske rätt. Får fundera på det.
Gäsp......
Feminismen med sina aggressioner står mig upp i halsen och inte har vi röstat fram en feministik regering heller så vad Kunkhe får det ifrån begriper inte jag.
Jo, att dagens svenska medie/pop/FI-feminism mest handlar om att hänga på nån medial karriärmaskin och försöka knipa sina femton minuter i rampljuset är det ju många som har upptäckt. Även personer som ser sig som mittenliberaler eller t o m en del klassiska marxister och socialister., Den brattiga magtröje-.eller knytblusfeminism vi ser idag har inga djupare teoretiska ambitioner, inte om teori skulle handla om nytänkande och att resonera sig fram till nya lösningar i alla fall; det handlar framför allt om att kapa åt sig större bitar av kakan för vederbörande krönikörer och "mouthpieces" själva och deras kompisar.
En av orsakerna bakom är mediebranschens, och hela kulturlivets, avprofessionalisering och varumärkifiering. Redaktioner, högskolor, museer m fl tror kanske att de har blivit mer kunniga och "excellenta" men detta är en chimär, i själva verket sväljer de mer och mer om det kommer från rätt håll, man kollar inga fakta och struntar i att försöka använda omdömet när man bedömer om en text ska ut i tryck (det ska förmodligen väldigt mycket till för att, typ, tisdagens krönika från Hanna Fahl eller Ronnie Sandahl ska refuseras eller ens skickas tillbaka med order om en rejäl omarbetning: de är ju inplanerade för en viss veckodag: det är schemalagt), kompisar intervjuar kompisar och framställer det man får sagt som allmängiltiga trender, tidningar och tv har långt mindre råd att gräva själva och försöka komma bortom det som verkar vara uppenbart än de hade för tjugo-trettio år sedan - eller bryr sig inte. Debatten i mainstreammedia har smalnat till PR-tjafs och kampanjer, debatt som inte utgfår från eller matchar redaktionernas egna favoritämnen finns knappast längre. För en geenrration sedan var det självklart at bättre dagstidningar axlade rollen som debattarneor och lyckades få upp oväntade vinklingar och genomtänkta resonemang, idag är den typen av debatt utmotad ur mainstreammedia. uistället har man en massa krönikörer som bygger sitt plojiga jagsnack. det är ingen tvekan o att många på redaktionerna ser vad som pågått, i alla fall de som varit med längre än tio år eller som intresserat sig för mediehistoria, men att påtala det skulle ses som att pinka på paraden. I det klimatet blir det fritt fram för typer som Mona Masri och Kristin Lundell, Lina Thomsgård och Alex Schulman.
Figurer som Liza Marklund, Linda Skugge, Mona Masri eller Frida Boisen är i praktiken den svenska pressens motsvarigheter till den engelska snasknyhetsdrottningen Rebekah Brooks (som med knapp nöd undgick fängelse) eller den upprört emotionella plojkrönikören Liz Jones. De påstår sig jobba för vanliga kvinnor, för det goda eller för "alla hederliga människor" men i praktiken jobbar de enbart för sin egna och sina kompisars karriärer, hoppar på folk regelbundet och försumpar tidningarna. Bullshiten ligger i öppen dag.
Några meter skulle bota många feminister.
Våra svenska feminister (i sådana fall där det är ett kvinnligt kön) driver en agenda som gör dem själva till oattraktiva för svenska män. Jag har sagt det förut: det blir aldrig en radikalfeminist som flickvän. Själv har jag ju suttit på pubkvällar med feministerna, och det går fan inte att prata om någonting utan att rasistkortet eller att man är grabbig och dylikt kommer upp.
Det är så uppenbart att det enda som driver dem är en känsla av att vilja slå mot de som är välbeställda, dvs. likt vänstern vill de se de rika skjutas, de vita inte få uttrycka sig fritt, m.m.
Och inte kan de rikta kritik mot islams kvinnofientliga syn. Där knäpper det lixom, eftersom muslimerna inte tillhör de välbärgade. Däremot är det fritt fram att slå ned på vita, heterosexuella män, och har de pengar, då ska de tamefan skjutas!
Enough said - det är uppenbart - den feministiska inkvisitionen är en gren av marxism, där galentanter så som Mary Wollstonecraft, Simone de Beauvoir Virgina Woolf och nu senast fick skådespelerskan Emma Watson fnatt där hon deklarerade på marxistisk retorik hur kvinnorna behöver mer makt. Dessa kvinnor har likt Hitler hjärntvättat nästkommande generationer...
/ Magne
Löfvens feministiska agenda är bara ett spel för galleriet, för att få media m.fl. att hålla käft. Han har aldrig varit intresserad av att höja lönerna i kvinnodominerande yrken eftersom han då hade pissat på sina egna inom IF/Metall, han är inte intresserad nu heller.
Bara att ta in lite från Frida Jansson, skribent på Proletären, om varför hon är "marxistisk feminist", bl.a. därför:
"För att inbäddad i det starka behovet av tillhörighet och identitet finns våra könsroller.
• För att våra könsroller tillåter att män i alla klasser i relation till kvinnor i samma klass per automatik tilldelas högre värde, mer respekt, auktoritet och status.
• För att den värdehierarkin styr mäns och kvinnors liv inom klassen.
• För att kapitalet splittrar arbetarklassen.
• För att kapitalet tjänar på antifeminism och rasism."
http://www.proletaren.se/jamstalldhet-kronika/darfor-ar-jag-marxistisk-feminist¨
/ Magne
Skicka en kommentar