Fyll "integrationen" med innehåll

Stefan Löfven har sin vana trogen ånyo sträckt ut handen. Denna gång till både oppositionen och arbetsmarknadens parter för att nå breda lösningar på den dåliga integrationen av utlandsfödda.

Att hänvisa till fack och näringsliv är inte så dumt som det kanske först låter. Det är trots allt på arbetsmarknaden integrationen måste ske, och då behövs de två stora parterna.

Löfven vill ha "breda politiska samtal" om integrationen med fokus på arbete. Moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesperson (vi måste hitta en fiffig förkortning på den titeln) Elisabeth Svantesson ställer sig frågande till vad samtalen ska handla om eftersom Socialdemokraterna enligt henne helt saknar integrationspolitik.

Det är en korrekt invändning. Sossarna har verkligen inga som helst idéer. Löfven företräder ett parti som inte verkar ha tänkt en ny tanke på över 20 år. Men Moderaterna och Alliansen kan inte skryta med att vara så mycket bättre i denna fråga, i alla fall inte om vi tittar på vad deras integrationspolitik åstadkommit.

Under sin tid vid makten lanserade Alliansen en rad reformer för att underlätta för utlandsfödda att komma in på arbetsmarknaden (nystartsjobb och instegsjobb), men lyckades genom just dessa reformer visa på vad som är tokigt på denna marknad. Att vara ung och/eller född i ett annat land kvalificerar dig till bidragsanställningar. Som om det vore ett handikapp att vara 23 år eller komma från ett annat land.

Vissa grupper kommer alltid, oavsett bidragssystem, politisk majoritet och skatteskalor, behöva hjälp av andra för att försörja sig. Jag tror att storleken är ganska konstant. I vissa samhällen tas dessa omhand av familj och släkt, i universella välfärdsstater är det allas ansvar via skattsedeln att sörja för deras försörjning och boende.

Fullt friska människor borde emellertid inte tillhöra denna grupp. Därför är det fel att skapa specialanställningar av det slag som Alliansen gjorde och sannolikt avser att göra igen om de hamnar i regeringsställning. På arbetsmarknaden måste gälla lika villkor för alla fullt friska personer. I dag har vi dessvärre fått en segregerad arbetsmarknad med parallella system. Detta utnyttjas av oseriösa företagare och skapar en konstig uppdelning av arbetskraften utifrån etnicitet och ålder.

Svensk arbetsmarknad behöver reformeras. Anställningsregler behöver ses över och luckras upp. Lägstalöner sannolikt sänkas. Flexibiliteten måste öka. Kort sagt: det måste bli lättare att både anställa och sparka folk. Det betyder i praktiken mindre trygghet i anställningsavtalet men också större trygghet i vetskapen att det är lättare att hitta ett nytt jobb. Och framför allt att hitta sitt första jobb.

Så ökas rörligheten på arbetsmarknaden, så sänks de berömda trösklarna in i värmen och så ges företag incitament att våga anställa även personer utan en lång referenslista. Uppkomsten av projekts- och visstidsanställningar är i praktiken ett rop på dessa förändringar.

Svensk arbetsmarknadspolitik gynnar alltså dem som redan har jobb. Det är jättetryggt att ha en tillsvidareanställning i Sverige. Men för den som aldrig får ett jobb är det långsamt nedbrytande. Riksdagens partier kan inte fortsätta prioritera trygghet för alla vi som har jobb och lämna en växande grupp utanför. Det är oanständigt.

Vi får se vad den kommande mandatperioden bjuder på. Men under alliansregeringen öppnade endast Folkpartiet och Centerpartiet upp för några märkbara reformer på området. Reinfeldts moderater slog dövörat till.

Begreppet integration, som alla politiker gillar att kasta runt, måste fyllas med innehåll. Arbetsmarknadsreformer är en viktig del. En reformerad vuxenutbildning för etablering i det svenska samhället en annan. En bostadspolitik för en mer öppen bostadsmarknad en tredje. Hittills har partierna varit betydligt duktigare på att prata om det förstnämnda och blunda för de två sistnämnda än att göra någonting konkret i endera del.

Vi kan i detta skede inget veta. Men jag har än så länge väldigt små förhoppningar om att Anna Kinberg Batras partiledarskap kommer innebära att Moderaterna plötsligt blir det reformvänligaste allianspartiet och en tydlig opposition till en idéfattig socialdemokrati. Om den reinfeldtska inriktningen fortsätter att gälla, vilket det finns indikationer på, har vi en fortsatt idémässig ökenvandring att se fram emot.

Det lär bli mycket värre innan det blir bättre. Många kommer få betala notan för detta under de kommande åren.