Avskaffa integrationspolitiken

Integration har varit ett begrepp som diskuterats på samhällets alla nivåer i flera decennier. "Den som kommer till Sverige måste integreras!", har politiker och tjänstemän proklamerat med övertygelse i rösten. Tyvärr har vi inte kommit så mycket längre än till denna innehållslösa proklamation.

Efter över 20 år av integrationsåtgärder, projekt, särlösningar och plakatpolitik med fokus på en enda sak - sysselsättning - har vi nått stadiet av odiskutabelt misslyckande där hälften av alla inskrivna hos Arbetsförmedlingen är utrikes födda, där trångboddheten i landets utsatta områden slår rekord och där hälften av de hemlösa i det socialdemokratiska skyltfönstret Malmö har utländskt medborgarskap.

Om detta hade gällt något annat än migrations- och integrationspolitik hade en haverikommission tillsats och efter en tid hade en utredare konstaterat att det inte går att fortsätta så här. Det krävs förändring. Det monumentala misslyckandet hade i den bästa av världar fått politikerna att rodna av skam, be om ursäkt och lägga fram en annan politik.

I stället föreslås mer av exakt samma politik för de kommande åren. Socialdemokraterna har inte tänkt en ny tanke sedan Per-Albin Hanssons dagar och borgerligheten har fastnat i en skatteavdragsmani och fäbless för lönesubventioner. Centerpartiet vill tydligen ha en app för att starta företag också.

Hela tänkandet runt dessa frågor måste förändras, och politiken läggas om från en integrations- till en assimileringspolitik. Låt oss först ta en snabb titt på skillnaden de två begreppen emellan så att vi vet vad vi talar om:

Integration betecknar en förening av skilda delar, ex. människor av olika etniska grupper, till en större enhet

Assimilation eller assimilering, syftar på den process genom vilken en minoritet, om processen är fullständig, helt överger sin egen kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner

Idén med integration är egentligen väldigt sympatisk. Den bygger på föreställningen att ett samhälle med influenser från många olika håll blir en smältdegel av kulturer, traditioner och sedvänjor, vilket berikar livet för alla. Vi har emellertid fått stora bekymmer då Sverige i realiteten inte är det där öppna nybyggarlandet som bland andra Fredrik Reinfeldt fortfarande dagdrömmer om.

Samtidigt som särintressen ser till att det byggs höga murar in på bostads- och arbetsmarknaden har det land som tagit emot den nyanlände en mycket splittrad självbild. Ena dagen är Sverige en humanitär stormakt där solidaritet med flyktingar är något typiskt svenskt. Nästa dag proklameras att det inte finns något typiskt svenskt, ingen svensk kultur, inga svenska värderingar att anpassa sig till.

Integrationspolitikens misslyckade under de senaste två decennierna står bortom diskussion. Frågan är hur vi ska gå vidare. Jag föreslår en mjuk assimilationspolitik. Med mjuk menas att processen måste vara självvald, och jag ser egentligen ingen anledning till att den inte skulle kunna vara det. Ingen, förutom möjligen kvotflyktingar, är tvingade att komma till just Sverige. Den som kommit hit har självfallet ett eget ansvar att anpassa sig för att bli anställningsbar och självförsörjande. Detta måste stå klart långt innan personen i fråga får ett uppehållstillstånd.

I sin integrationspolitik framhärdar allianspartierna och i synnerhet Centerpartiet att allt hänger på jobben. Men att integreras i ett nytt land handlar om så mycket annat än bara en försörjning. Det handlar om att vilja finna en plats i det nya samhället. Att förstå detta samhälle. Och att respektera det. Sålunda: en smula ödmjukhet inför möjligheten att få bo i ett nytt land.

Att assimileras betyder endast i sin mest extrema form att individen överger sin egen kulturella särprägel. Det finns inget egenvärde i att den som invandrar till Sverige blir som majoritetsbefolkningen på alla tänkbara sätt. Men vi behöver ersätta den skadliga normkritiken med ett försvar för de normer som är viktigast i ett modernt samhälle.

Den som tror att det är acceptabelt i Sverige att kringskära kvinnors och flickors rörelsefrihet och självbestämmande får tänka om. Den som tror att det inte får några sociala konsekvenser om du vägrar att hälsa på människor av ett visst kön får tänka om. Och den som förväntar sig att majoritetssamhället ska anpassa sig till ens egna religiösa dogmer, får tänka om. Eller vända om. Klar och tydlig information om vad som gäller i lagen och i den svenska kulturen, som för all del ska fortsätta att vara öppen för yttre influenser, tjänar alla på.

Begreppet integration är på väg att få en ny innebörd. Nu hävdas nämligen att alla, även personer vars släkt har bott i Sverige i generationer, ska integreras. Detta, tillsammans med att Aftonbladet pekar ut det välmående Östermalm i Stockholm som ett värre integrationsproblem än de brinnande förorterna, visar att begreppet helt förlorat sin relevans i debatten.

Därför är det dags att släppa det för gott och börja prata assimilering.

Tidigare bloggat:
Värdet av självvald assimilation

Ett skakigt 2017

Den mest intressanta trenden under 2016 var det växande missnöjet med de krafter som brukar sammanfattas som "etablissemanget". Icke-etablissemangspartier växte både i Sverige och annorstädes. Alternativmedier lockade alltfler läsare och följare. Mainstreammedier kritiserades och hånades.

Gapet mellan både politiker och chefredaktörer med hakan i vädret å ena sidan och vanligt folk å den andra har vidgats. Från politiskt håll har problemet åtminstone uppmärksammats, men landets större mediehus har än så länge valt att gå till angrepp mot sina före detta läsare. Inte en särskilt framgångsrik strategi om de vill behålla och vinna nya läsare, vågar jag lova.

I Sverige kommer migrations- och integrationspolitiken fortsätta att vara i mediernas och allmänhetens blickfång även under 2017. På den socialdemokratiska kongressen i mars ska flyktingpolitiken upp på bordet. Det har höjts krav på en återgång till den gamla politiken, något partiledningen absolut inte vill. Nu tvingas Löfven ta debatten mot sina egna gräsrötter.

2017 kommer framför allt bli ett turbulent år ute i kommunerna. Allt mer tyder på att det blir ett totalstopp för fler nyanlända. Det är helt enkelt slut på bostäder, och när vi når gymnastik- och sovsalsnivå på "etableringen" och även socialdemokratiska kommuner säger stopp lär även de mer trögtänkta begripa att politiken har havererat. Följden blir att personer som beviljats uppehållstillstånd tvingas bo kvar på asylboenden, vilket i sin tur försenar vägen till studier och arbete. Regeringens tuffa integrationsmål kommer att gå helt i kras.

Under det nya året kommer vi åter påminnas om diskrepansen mellan vad människor vrålar under en demonstration och sedan gör i praktisk handling. Stockholms stads rödgrönrosa majoritet verkar ha tagit Refugees welcome-demonstranterna på allvar när den satte sitt hopp till att stockholmarna skulle vara den pusselbit som löste det akuta boendeproblemet för nyanlända.

Fair enough, kan man tycka. Det påstods ju att den famösa demonstrationen på Medborgarplatsen i september 2015 lockade "mer än 15 000" åhörare. Om så bara en tiondel av dem bjöd till och hyrde ut ett rum eller en lägenhet till nyanlända skulle Stockholms stad inte behöva upphandla några vandrarhem under 2017. Men så sent som i november hade endast ett 70-tal intresseanmälningar inkommit.

Att skrika slagord på en demonstration är inte samma sak som att vilja offra något av sin egen bekvämlighet. Nånannanismen är formidabel bland många socialister och vänsterliberaler. Detta är personer som deltar i demonstrationer, skriver på julupprop och kräver fulla rättigheter till det svenska välfärdssystemet för alla utan att kunna förklara hur det ska fungera i praktiken.

Jag hoppas innerligt att 2017 blir de konstruktiva lösningarnas år. Året då Sveriges toppolitiker spottar i näven och presenterar konkreta förslag på hur stora problem ska lösas. Men jag befarar att det inte kommer att ske. Om politikerna satt inne på några lösningar hade vi redan hört dem.

Det vi lär få se är snarare mer av panikartade halvmesyrer och lappa & laga-metoder. Om någon tror att detta kommer att stärka de etablerade partiernas förtroende hos allmänheten, tänk igen. Ännu är botten inte nådd.

Låt Ylva vara Ylva

Ylva Johansson har varit arbetsmarknadsminister i två år men fick vid Stefan Löfvens regeringsombildning ett utvidgat uppdrag att överse etableringen av nyanlända. Nu är hon därför även "etableringsminister", en sorts superminister med ansvar för det mest svårlösta området som regeringen har att hantera och som kommer förbli det även för framtida regeringar.

Det var Ylva Johansson som på den famösa tillställningen i Münchenbryggeriet i oktober 2015, "Sverige tillsammans", klev upp och sade att "det är en så härlig känsla att få vara med" när Sverige förändras. Ett hån, tyckte nog många, eftersom Sverige i dag är ett land med ökad grov våldsbrottslighet, med fler sexualbrott och med en välfärdssektor som inte klarar uppdraget längre, trots det höga skatteuttaget.

Det var förmodligen inte detta Johansson syftade på. Men hon har uppenbarligen en fäbless för klämkäcka ord. I DN:s reportage ersätter hon "härligt" med "spännande". Det är nästan som om hon upptäckt Amerika och börjat fantisera om vad som går att göra av detta nya land.

Självfallet måste Ylva Johansson vara optimist. Det ingår i hennes uppdrag att ständigt se glaset som halvfullt. Att se möjligheter. Men jag kan inte låta bli att undra vad som finns bakom hennes positiva retorik. Om hon, precis som så många andra, är orolig för hur Sverige kommer se ut om tio år. Om hon kan se bortom att hon då förmodligen är välbeställd pensionär och inte personligen behöver se så mycket av de problem som hennes parti varit delaktigt i att skapa.

Alla problem, alla hinder, alla föraningar om att vi står inför något som inte går att lösa, har annars klätts i ett enda ord de senaste åren: "utmaning". Det har gått så långt att allt som är åt helvete, må det vara krisen inom polisen eller sexåringar som misshandlas och utsätts för sexuella trakasserier i skolan, kallas för "en utmaning". Ordet har urvattnats sin betydelse på ett liknande sätt som "rasist".

Rent språkligt är det dessutom fel att använda ordet på det sätt som i dag görs. Norstedts ordbok hävdar att utmaning betyder "handling varigenom ngn uppmanas till kamp eller tävling ... äv. inspiration, eggande". Migrationskrisens effekter på svenska kommuner är för den som drabbas inte ett dugg inspirerande eller eggande.

Ylva Johansson har satt målet att mediantiden för nyanlända att komma i någon sorts arbete ska kortas från åtta år till två. En rimlig gissning är att de allra flesta inte kommer ha ett jobb att gå till efter två år utan i allra bästa fall en praktikplats. Mer troligt en arbetsmarknadsåtgärd eller SFI. Genom att sätta helt orealistiska mål har Ylva Johansson, precis som regeringen med sitt arbetslöshetsmål, målat in sig i ett hörn. Regeringen har spänt bågen men riskerar att det bara blir en ljummen fis av alltihop i slutändan.

Något jag saknar hos den nya etableringsministern är självkritik. Det är visserligen en bristvara i alla politiska läger, men när Ylva Johansson hävdar att "vår generation har fått den här stora utmaningen" beskriver hon ett slags deterministisk situation som ingen kunnat påverka. Det bara hände. Faktum är att det är svenska politiker som har skapat detta.

Det är inte kriget i Syrien, IS härjningar i Irak eller talibanerna i Afghanistan som har skapat en kris i svenska kommuner. Det är svenska politiker som stiftat svenska lagar som möjliggjort för Sverige att bli en attrahent för så många på jakt efter ett bättre liv, med eller utan skyddsskäl. Parallellt har inget alls gjorts åt generösa bidragssystem då det ju skulle bryta mot devisen "alla ska med".

Den minst sagt ansträngda situationen i kommuner som Hultsfred, Ljusnarsberg och Högsby är skapad av politiker som Ylva Johansson, och den är varken härlig eller spännande.

Att ministern nu traskar omkring och ser glaset som halvfullt är möjligen trösterikt för henne och hennes partikamrater. Men knappast någon hjälp för alla som i sysslolöshet väntar på asylbesked, för de kommuner som inte klarar att ta emot fler nyanlända eller de välfärdssektorer som inte längre klarar kvaliteten.

Genom att inte medge att det är svenska politikers beslut som har försatt kommuner i en ytterst besvärlig situation riskeras en upprepning igen i framtiden. Då som nu kommer en ministers klämkäcka inställning inte att räcka.

Andrummets år

Efter att ha tagit emot en kvarts miljon asylsökande under två år kommer 2016 att bli hågkommet som andrummets år. Inte för att allt nu bara rullar på likt en välinoljad kedja utan för att 29 000 personer, som beräknas bli det antal som registreras under detta år, är ett så markant trendbrott mot hur det har sett ut under de senaste åren. Men tittar vi historiskt får vi en annan bild.

Först ska konstateras att 29 000 asylsökande inte är ett oansenligt antal - det motsvarar halva Gotlands befolkning. Inte heller historiskt är det lite. Blickar vi tillbaka över åren från millennieskiftet hittar vi inte mindre än sju enskilda år som legat lägre och flera år som tangerat denna siffra (se statistik för åren 2000-2015 här). Från 2010 inleds en ökning som sedan eskalerar år för år till toppen 2015. På 80- och 90-talen är hälften så många, mellan 10-15 000 asylsökande, en normal siffra (se statistik för åren 1984-1999 här).

Aftonbladet gör trots detta sitt bästa för att förstärka intrycket av 2016 som ett lugnt år när de sätter rubriken att det väntas komma "130 000 färre flyktingar" under 2016 jämfört med rekordåret 2015. Som om 163 000 var något slags normalläge att jämföra med.  Migrationsverket räknar med 36 700 asylsökande under nästa år. Var dessa människor ska bo vet ingen.

Lena Mellin upprepar samma misstag som många begått före henne när hon hävdar att ingen kunde förutse det som hände förra hösten när så många asylsökande kom på så kort tid. Hon tänker på Migrationsverkets sommarprognos och glömmer att myndigheten lade en annan prognos inför 2015 som tog höjd mot över 100 000 asylsökande.

Myndigheten väntade sig alltså ett rekordår. Detta glömde både media och politiker bort i villervallan efter valet. Men siffrorna fanns där.

I oktober 2014 spådde Migrationsverket att 2015 skulle bli ett rekordår för svenskt asylmottagande, betydligt högre än 1992. Och detta efter att verkets egna boenden tagit slut och med ett riktigt tufft 2014 med över 80 000 asylsökande i bagaget. Varningsklockorna borde ha ringt, både på dåvarande generaldirektören Anders Danielssons kontor och på den nye statsministerns. En krisplan borde ha tagits fram där och då. Men icke.

2012 var året då Migrationsverket fick slut platser på sina egna anläggningsboenden och började upphandla privata akutlösningar. Det var då Bert Karlsson och många andra såg chansen att tjäna riktigt mycket pengar. Dessa boenden avvecklas nu i rask takt. Alla som fått sin asylansökan beviljad ska nämligen kommunplaceras enligt den nya anvisningslagen, vilket ställer exceptionella krav på kommunerna i bostadskrisens Sverige. Integrationen kommer att försämras när akuta och dåliga boendelösningar blir långvariga.

Det är om detta och ett förmodat växande bidragsberoende bland utrikes födda som samhällsdiskussionen kommer handla under de kommande åren. Hittills har vi sett väldigt lite av krismedvetenhet hos regering och riksdag.

Sverige kommer få betala en dyr nota under lång tid för en politik som spårade ur.

Läs även:
Ivar Arpi

Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

Försöket att bygga tillräckligt med bostäder för de nyanlända som Stockholms stad enligt den nya bosättningslagen åläggs att ta emot har strandat. Av de modulbostäder som skulle byggas har endast ett fåtal kunnat färdigställas, resten ligger i den välbekanta överklagandeprocessen (en länga i Fagersjö har dessutom brunnit).

Den rödgrönrosa majoriteten kommer misslyckas med att möta kraven för 2016 - endast 800 av de 2 800 nyanlända har hittills fått ett boende i huvudstaden. Under 2017 är det ytterligare 3 500 personer som ska ha bostad i Stockholms stad enligt den statliga omfördelningsmekanismen. Därför uppmanas nu stockholmarna av den politiska majoriteten att öppna sina hem. Enligt socialborgarrådet Åsa Lindhagen ges människor nu "en chans" att hjälpa till.

Först och främst handlar det om vuxna män som behöver bostad eftersom den stora majoriteten som kommit till Sverige under de senaste två åren är män.

Det är svårt att se hur detta ska gå till. Intresset för att hyra ut till ensamkommande män torde vara begränsad. Den insikten finns förmodligen någonstans även hos den styrande majoriteten, ty som komplement till stockholmarna hem upphandlas även hotell- och vandrarhemsplatser samtidigt som kontor och idrottshallar inventeras. (En tänkbar konsekvens är att socialtjänsten får svårare att hitta platser på vandrarhem åt sina klienter framöver.) Det doftar ganska mycket krishösten 2015 över allt detta.

Vissa låter sig dock inte påverkas av det som sker ute i verkligheten. I Aftonbladet skriver den oefterhärmlige Anders Lindberg att den nya asyllagen bör skrotas redan nu, inte 2019 när den löper ut. Skälet som anges är att det kommer så få asylsökande till EU just nu.

Att vi aktivt hindrar återförening av familjer kanske låter som en nödvändig uppoffring mitt i en kris när systemkollaps hotar, men hur rimligt är det tolv månader efter krisen?

Lindberg har uppenbarligen inte förstått situationen. Han tror att krisen handlar om platser på asylboenden när detta endast var en kortvarig och rent logistisk utmaning. Den långsiktiga krisen handlar inte om tak över huvudet utan om reguljära bostäder och arbete, av vilka det finns ingetdera för många nyanlända. Ett utanförskap påfyllt med hundratusentals människor - det är den kris som väntar Sverige under de kommande åren.

I detta läge vill Anders Lindberg alltså återgå till Europas mest generösa och lössläppta migrationspolitik. "Oansvarig" är ett för svagt ord för att beskriva den lindbergska hållningen. "Farlig" är en bättre beskrivning.

Lindberg har uppenbarligen inte tagit in hur allvarlig bostadssituationen är ute i många kommuner. Han har missat att Stockholms stad nu förlitar sig på att medborgarna ska hyra ut sina egna hem och att Enköping vill låta alla bostäder i det allmännyttiga bostadsbolaget - till vilka kommuninvånarna troget köar - tillfalla nyanlända. Det går nästan inte att tänka sig ett bättre recept för att så misstro och split mellan medborgare och politiker, mellan infödda och invandrade.

Lindberg fortsätter:

Sverige skulle förmodligen långsiktigt kunna ta emot och integrera omkring 100 000 människor per år, långt över årets nivå men inte så många som kom 2015.

Alla verkar överens om att 163 000 människor ett enskilt år var för många. Så många kan inte Sverige ta emot på ett bra sätt eller integrera. Men runt 100 000 människor, det går bra.

Aftonbladets ledarsida har förfäktat denna siffra förr, och det är lika oklart denna gång vad ledarskribenten bygger sitt resonemang på. Analyser från Arbetsförmedlingen? Nix. Spekulationer från migrationsministern? Nej, Morgan Johansson hävdar (åtminstone för tillfället) att svensk mottagningskapacitet ligger betydligt lägre. Historisk empiri? Nej, knappast med färsk statistik över integrationen av utomeuropeiska asylinvandrare i minnet.

Det finns helt enkelt inget stöd för att Sverige långsiktigt skulle kunna ta emot och integrera 100 000 asylsökande per år. Ty det är ju asylsökande och inte efterfrågade tyska ingenjörer och byggtekniker som Aftonbladet avser.

Den här sortens aningslöshet är farlig. Den lade grunden för den akuta situation som många kommuner nu tampas med. Lyckligtvis  är den inte regeringspolitik för närvarande, men med vetskap om hur snabbt det kan svänga i både opinion och partipolitik är jag långt ifrån övertygad om att det inte plötsligt kan svänga tillbaka igen.

Öppna era hjärtan, sade Reinfeldt. Öppna era hem, säger Stockholms stad. Vad kommer härnäst?

En ohanterlig situation

På söndag kväll hålls höstens första partiledardebatt i SVT:s Agenda. Ämnena går att lista ut i förväg: jobben, skolan, integrationen, klimatet och kanske något till. Även regeringsfrågan lär komma upp i någon form, om inte annat för att partierna till vänster vill fortsätta pressa allianspartierna om relationen till Sverigedemokraterna. Spelet är numera viktigare än det politiska innehållet.

Hela debatten borde egentligen handla om en sak: bostäder. Bostadspolitiken är den mest akuta frågan Sverige har att tampas med just nu. Situationen har varit akut länge, men den har knappast blivit bättre av att Sverige tagit emot en kvarts miljon asylsökande de senaste två åren.

Migrationsverket beräknar att lite drygt 100 000 nyanlända kommer bosätta sig ute i landets kommer under 2017. Det motsvarar två Sundsvall. 70 procent bedöms kunna ordna sitt boende på egen hand, vilket ofta betyder att de flyttar in hos familj, släkt eller bekanta. Resten ska kommunplaceras enligt den tvångslag som gäller från och med den 1 mars.

För 2016 var antalet som skulle fördelas bland kommunerna drygt 21 000. Nästa år ökar antalet med 50 procent upp till nästan 31 000 individer. Sveriges kommuner klarade inte av att ta emot alla för 2016, så frågan är hur det är tänkt att fungera under nästa år. Migrationsverket tömmer nu asylboendena - Bert Karlsson lägger ned 90 procent av sina boenden i ett svep - vilket gör att kommunerna ställs inför fullbordat faktum: "ta emot!".

I Stockholm har landshövding Chris Heister sagt att länet inte klarar att ta emot det antal som fördelats på grund av den bedrövligt svåra bostadssituationen. Planerade modulbostäder har överklagats. Helsingborgshem inleder däremot byggandet av modulbostäder innan överklagandeprocessen ens är avslutad.

Ordet vi söker är "panik". Bostadsbristen är ett faktum i 90 procent av landets kommuner. Att på en handvändning ordna fram bostäder åt hundratals eller tusentals människor går helt enkelt inte. Det vi ser är därför dyra, dåliga och långsiktigt ohållbara boendelösningar.

I Stockholm sätts många barnfamiljer, om de har turen att inte behöva bo på hotell, i lägenheter via stadens sociala bostadsbolag med hyror som överstiger dem i nyproduktion. Det rör sig bland annat om ombyggda äldreboenden. Kommunen har helt enkelt inget annat val än att betala.

De 70 procenten som "löst sin boendesituation själva" kan heller inte räknas bort. Det är nämligen inte ovanligt att dessa människor efter en tid dyker upp i socialtjänstens reception när trångboddheten blivit för jobbig eller konflikter uppstått. I slutändan står kommunen där med  Svarte Petter i alla fall.

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och en profil i bostadsfrågan, konstaterar:

Vi har skapat en ohanterlig situation. I början av 90-talet fanns det tomma lägenheter. Men sedan dess har det fyllts på med en miljon människor. Vi kommer att få se en enorm trängsel i utanförskapsområdena och hur många dåliga, tillfälliga lösningar som helst. 

Detta ser vi redan, men situationen kommer förvärras. I den politiska debatten låter det som att detta är en tillfällig situation som reder upp sig bara de nyanlända kommer ut i arbete och kan ordna ett eget boende. Här uppstår nästa stora problemområde: Arbetsförmedlingen.

Som arbetssökande är du hänvisad till den statliga Arbetsförmedlingen. Den har varit en katastrof länge, men i takt med att dess ansvar ökat för etableringen av nyanlända - vilket kräver större kompetens än att ha uppföljningsmöten med en infödd svensk akademiker - har dess brister blivit genant uppenbara. Socialtjänsten skulle helst vilja kapa samarbetet helt och hållet.

Uppkomsten av kommuners egna så kallade Jobbtorg är en direkt följd av att Arbetsförmedlingen inte fungerar. AF kommer, vad Ylva Johansson än hoppas, inte att bidra med någonting i den så kallade utmaning som nu väntar.

Att hålla god min duger inte längre. Precis som Jan Jörnmark säger är situationen ohanterlig. Regering och riksdag kräver snabba lösningar på sådant som tar många år att lösa. Nyproducerade lägenheter har hyror som nyanlända i Sverige inte kan betala. Den kommunala bostadskön kräver många års kötid. Hyrorna i andrahandsboende skenar. Vart ska människor ta vägen? Bo i socialtjänstens regi under de kommande tio åren? Ingen politiker kan svara.

Politik är att vilja. Men politik är faktiskt också att välja att ha ögonen öppna. Det är ett tecken på dåligt ledarskap att ignorera alla varningssignaler och reagera först när situationen är akut. För det är den nu. Nu återstår bara paniklösningar som kommer vara dåliga för skattebetalarna, för integrationen, för samhällsekonomin och i förlängningen för hela Sverige.

Med en slev politisk opportunism och en stor skopa naivitet har svenska politiker byggt en rejäl rävsax som ingen vet hur man tar sig ur.

När samhället ger upp

Uppfattningen att Sverige håller på att glida isär är inte ny. Från vänsterhåll har den varit ett stående inslag i klasskampsretoriken i decennier. Men då har den avsett inkomstgap, skillnader i uppväxtvillkor, förmögenheter och liknande. Nu har den kommit att betyda något annat.

Det alltfler i dag menar med ett Sverige som glider isär är uppdelningen av landet i välfungerande områden respektive förlorade områden. Detta är något nytt, och det borde oroa alla oavsett politisk hemvist.

Det finns en rad samverkande faktorer som lett fram till denna situation. En ohållbar migrationspolitik med misslyckade integrationsåtgärder. En misslyckad skolpolitik. En undfallande kriminalpolitik. En allmän förflackning när det gäller att försvara viktiga värden i ett demokratiskt rättssamhälle. Blindhet, naivitet och grava politiska felprioriteringar har skapat en situation som inom bara något år kan komma att bli rent explosionsartad om vi inte vänder utvecklingen.

Berättelsen om Sjumilaskolan i Biskopsgården i Göteborg är ett tydligt men skakande exempel på vad som händer när samhället ger efter för kriminalitet genom att trivialisera ungdomsbrottslighet som exempel på "tristess" och "frustration", låter brottsligheten växa till sig år för år och samtidigt misslyckas med både arbetsmarknadspolitik, migrationspolitik och skola. Då går det precis så här (läs reportaget).

Alla goda intentioner i världen är förgäves om de bottnar i en naiv verklighetsuppfattning. Inga mångfaldsplaner eller genusglasögon hjälper om det saknas utbildade lärare som kan prata svenska eller en ledning som kan skapa förutsättningar för studiero.

Sjumilaskolan, där en tredjedel går ut med godkända betyg, är alltså den mångkulturella kunskapsskola som borde vara det liberala Skolsveriges skyltfönster på samma sätt som det konkursmässiga Malmö borde vara socialdemokratins paradexempel för Sverige och världen. Gemensamt för Göteborg och Malmö är att det är två städer som har styrts av Socialdemokraterna nästan ostört sedan den allmänna rösträttens införande. Men S känner inget ansvar för hur illa situationen har blivit.

Om situationen i Biskopsgården säger sociologen Maria Wallin:

Det handlar om att vi inte klarar att upprätthålla samhällets normer och då träder andra normer och maktsystem in. Göteborg är inte unikt. Då hade vi löst det här för länge sedan. Inte heller storstäderna är unika. Problemet kommer att eskalera över hela landet, det är en utveckling vi förutsåg redan när gängbråken började i Backa för sju år sedan. 

Wallin lyfter något som är självklart och samtidigt så skrämmande: om vi inte klarar av att upprätthålla samhällets normer kommer de att ersättas av nya. Det är just vad som nu sker på en rad håll. I Sverige finns områden där det är vardag att kriminella gäng dominerar gatubilden, stjäl, hotar, attackerar blåljuspersonal för att markera revir samt lever på att sälja stöldgods.

Det ska visserligen nämnas att väljarna i dessa områden faktiskt också har ett delansvar - genom att fortsätta att rösta på samma politiker med samma misslyckades politik har de själva bidragit till att skapa denna situation.

Men detta handlar även om rikspolitik. Skolan är ett nationellt misslyckande och inget unikt enbart för de mest utsatta områdena, även om läget är extra allvarligt där. Migrationspolitiken är inget som beslutats om i Biskopsgården. Ej heller polisens kris är Biskopsgårdsbornas fel.

Sjumilaskolan visar ett samhälle som har gett upp om unga elevers framtid, som inte tycker att den är värd att kämpa för. Som låter kriminella härja. Som låter bråkstakar styra. Och som sviker de elever som faktiskt vill något. När det tillåts gå så här långt återstår snart bara panikåtgärder, och de är sällan särskilt bra.

Titta noga, politiker. Detta är konsekvenserna av den politik som förts under de senaste 25 åren. Ni borde skämmas. 

Rimliga försörjningskrav

Sedan några veckor gäller de nya reglerna för asyl- och migrationspolitiken i Sverige. Det betyder att den som vill ha hit sina anhöriga måste se till att ha arbete och bostad först.

Regeringen presenterade häromdagen vilken inkomst som krävs för den som fått uppehållstillstånd och vill återförenas med sina anhöriga här.

Beräkningen utgick från en person som vill ta hit fru/make och två barn. Efter att skatt och hyra är betalda måste personen ha 12 000 kr kvar för övriga utgifter. Detta innebär enligt SVT en grundlön på 26 000 kr (vilket förefaller korrekt givet att hyran är någorlunda normal).

Inrikesminister Anders Ygeman fick frågan av SVT vad den som inte har bostad eller jobb ska göra och levererade det självklara svaret: "Då får de vänta."

Detta har fått Aftonbladets ledarsida att regera. Den anklagar regeringen för att "försvåra för människor som kommer att [...]integreras".

Problemet är att människor inte har integrerats. Personer har kommit till Sverige, fått asyl, inte blivit självförsörjande, inte hittat en egen bostad och ändå fått ta hit anhöriga. Allt bekostat av kommunens skattebetalare.

Detta är inte integration.

Det är rätt och rimligt att den som invandrat till Sverige i möjligaste mån står för sina egna kostnader. Detta måste vara målet för alla fullt friska människor i samhället, oavsett ursprung eller nationalitet. Om du dessutom vill ta hit din familj borde det vara en självklarhet att du har en bostad ni kan bo i och att du har en inkomst som räcker för att försörja både dig själv och den familj du vill återförenas med.

Frågan om försörjningskrav är ingalunda ny. När dåvarande migrationsminister Tobias Billström 2012 föreslog att minska antalet undantag så att krav på jobb och bostad gäller fler, slog Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet bakut. Centerns Johan Hedin ansåg att den rådande politiken, som i praktiken gjorde undantag för nästan varenda en, var "rimlig". Och Miljöpartiets Maria Ferm tog i för kung och fosterland när hon hävdade att skärpta försörjningskrav stod "emot grundläggande humanism".

Vi vet hur det gick. Undantagen bestod och först efter kaosens höst 2015 nåddes en blocköverskridande överenskommelse som bland annat innebar att försörjningskraven skärptes. Det är dessa krav som nu får så hård kritik från centerpartister, vänsterpartister och allsköns religiösa företrädare.

Det pratas mycket om integration nu och den lär bli ett huvudtema i nästa valrörelse. Då får alla som motsätter sig försörjningskrav vid anhöriginvandring gärna förklara för svenska folket hur det främjar integrationen om den som varken har egen bostad eller är självförsörjande får ta hit både partner och barn.

Det är alltid någon annan som betalar.

Löfvens otillräcklighet

Att Stefan Löfven skulle prata om den svenska modellen i sitt Almedalstal var ingen högoddsare. Men statsministern lanserade även en strategi mot segregation i landets utanförskapsområden. Mycket tyder nu på att detta kommer bli regeringens nya fokus under en tid framöver.

Det är kluvet, det här. Löfven verkar förstå att Sverige har problem, att det inte är hållbart med områden som i praktiken styrs av kriminella och att majoriteten av de som asylinvandrat till Sverige fastnar i bidragsberoende. Socialdemokraterna har börjat få något som kan liknas vid ett embryo till krisinsikt. Det hade aldrig Reinfeldt.

Det är därför så bedrövande att de åtgärder som föreslås är så luddiga och otillräckliga. Så ser det ut på område efter område. När regeringen exempelvis ska lösa den värsta bostadskrisen på evigheter skjuter den till sex miljarder i byggsubventioner. Nu är subventioner i sig en dålig idé, men det är symptomatiskt för Löfvens regering att även det den tror på gör den för lite av.

Regeringen vill även korta nyanländas etableringstid på arbetsmarknaden till två år. Metoden är bland annat praktikplatser och några tusen beredskapsjobb. Samtidigt ska Sverige som helhet ha EU:s lägsta arbetslöshet om fyra år, ett mål endast en handfull personer i Sverige tror på.

Gapet mellan retorik och politik är för grand canyondjupt för att Löfvens regering ska kunna bli trovärdig. Det är helt enkelt för mycket fromma förhoppningar över allting.

Jag tror inte att Stefan Löfven vill folk illa. Han verkar, till skillnad från Reinfeldt, inte vara en genuin skitstövel. Men det gör förstås inte politiken ett dugg bättre. När det gäller Löfvens förmåga att lösa alla de problem han identifierat ger jag honom inte många poäng.

Stora ord betyder ingenting utan konkret handling. Och låga angrepp på oppositionspolitiker stärker knappast Löfvens försök att framstå som en statsman för folket. Det blir mest käbbel, faktiskt.

Läs även:
Alexandra Ivanov

Kom hit och titta på de enkla jobben, Alliansen

Det är ingen vild gissning att nästa valrörelse kommer domineras av integrationsfrågan. Hur ska den nästan miljon människor som lever på någon form av bidrag eller ersättning, må det vara a-kassa, sjukersättning eller försörjningsstöd, bli självförsörjande?

Alliansen, i synnerhet Centerpartiet, har tryckt på behovet av så kallade enkla jobb. Annie Lööf vill öppna upp för jobb som inte kräver vare sig utbildning eller yrkeskunskap och uppmanar arbetsmarknadens parter att sätta lägre ingångslöner för att fler ska kunna få ett första jobb.

Stefan Löfven viftar bort allt vad lägre ingångslöner heter men har faktiskt på sistone börja ta begreppet "enkla jobb" i sin mun. Hans recept är att i första hand stat och kommun ska erbjuda arbeten som tidigare inte utförts - av typen att kopiera papper på kontor eller märka upp vandringsleder - och att privata företagare ska följa efter. För detta ska den anställde få en "riktig lön", vilket betyder att få privata företag kommer vara särskilt sugna att hoppa på Löfvens projekt.

Här i Kina finns massvis av enkla jobb. Det är människor som sopar gatorna, det är vakter som kollar din resväska i tunnelbanan, det är säkerhetspersonal som skannar din väska innan du kliver på snabbtåget, det är massvis av personal på varje restaurang och det är inte minst tusentals och åter tusentals migrantarbetare (wailaigong, 外来工）som reser landet runt och tar de jobb som erbjuds till låga löner och usla villkor. Det är ofta migrantarbetare som bygger de stora idrottsarenor och skrytprojekt som tornar upp sig i skyn runt om i Kina, inte sällan till 100 yuan om dagen (ca 140 kr).

När politikerna nu yrvaket har börjat inse att den lågutbildade, i många fall outbildade, arbetskraft som under lång tid har invandrat till Sverige måste komma ut i arbete är Kina inte en irrelevant parallell att dra. Ty det är ungefär sådana här jobb som måste till om människor helt utan relevant utbildning eller kompetens som är efterfrågad på svensk arbetsmarknad ska få ett arbete (noteras kan att Sverige har lägst andel enkla jobb i hela EU).

Jag tror, försiktigt uttryckt, att detta kommer att bli väldigt svårt. Dels eftersom Sverige av goda skäl har rationaliserat bort många av de arbeten som finns i Kina, dels för att "den svenska modellen" med starka fackföreningar som skyddar de som har arbete och stöter bort dem som inte har det, helt enkelt motverkar framkomsten av dylika arbeten.

Trots detta kommer enkla jobb säkerligen vara Alliansens universallösning i nästa valrörelse. Seså, alliansledare. Kom hit och titta då.

Utmaningen™

Gapet i sysselsättningsgrad och egenförsörjning bland inrikes och utrikes födda är vida känd. Däremot har de traditionella medierna inte velat skriva om det särskilt mycket, gräva djupare i statistiken eller dra några slutsatser om varför det ser ut så här.

Journalister och politiker har under många år upprepat den felaktiga uppgiften att det i snitt tar sju år för en invandrare att hitta arbete i Sverige. Jag har säkert själv använt uppgiften någon gång eftersom den varit så etablerad. Det krävdes dock bara att en enveten ekonom som Tino Sanandaji började gräva i bland annat SCB:s statistik för att vi skulle få bättre klarhet i hur det egentligen ligger till.

Det senaste året har alltfler börjat se att situationen egentligen är betydligt värre. När centerpartisten Staffan Danielsson bad riksdagens utredningstjänst ta bort subventionerade anställningar ur beräkningen när de räknade på förvärvsfrekvensen hos de som kom till Sverige som asylsökande blev resultatet förfärande.

Nu har till och med DN yrvaket börjat intressera sig för frågan. Detta är en vändning av den tidning som skrev om den så kallade Sandvikenrapporten (som visade att invandring är en massiv vinst för samhället, i detta fall Sandviken) Men även DN anar förmodligen att arbetslösheten bland utrikes födda i allmänhet och asylinvandrare i synnerhet kommer bli en mycket stor fråga i kommande valrörelser. Här dräneras nämligen kommunernas resurser.

Enligt DN är arbetslösheten bland utrikes födda i 108 av landets 290 kommuner över 30 procent. Men i vissa ser det ännu värre ut:

Den högst noterade arbetslösheten bland utrikes födda i en kommun har sedan 2011 stigit från 48,7 procent till 58,7 procent 2016. Så sent som 2012 hade ingen kommun en arbetslöshet bland utrikes födda över 50 procent. Nu handlar det om 12 kommuner. 

Högst ligger flera kommuner som tagit emot många asylinvandrare tidigare, som Norberg. Men fjolårets asylsökande räknas inte in i statistiken än. De som får uppehållstillstånd kommer slussas in i systemet under kommande år och då kommer läget i kommuner som Norberg och Bollnäs att bli ännu dystrare.

Denna utveckling har det varnats för länge, men föreställningen att Sverige behöver en hög asylinvandring för att klara framtidens pensioner och en upprätthållen välfärd har effektivt tystat alla invändningar. Så asylinvandringen från länder som Irak, Syrien, Afghanistan och Somalia har fortsatt.

Nu ser diskussionen helt annorlunda ut. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har varnat för att det kommer krävas rejäla skattehöjningar ute i landets kommuner för att klara försörjningen av alla nya invånare. Moderaterna har varnat för att hela välfärdsstaten hotas. Till och med Socialdemokraterna tvingades dra i nödbromsen i höstas för att "försvara svensk välfärd".

Det är just allt det här som gör att Stefan Löfvens retoriska fråga till oppositionen - "Är ni inte glada för att det går bra för Sverige?" - är så världsfrånvänd. En hög tillväxt just nu räddar månne finansministern från att tvingas till större skattehöjningar och nedskärningar i år. Men regeringens egen prognos visar på stigande arbetslöshet under de kommande åren, och Arbetsförmedlingens egna experter har länge sett hur utrikes födda är en växande del av de som står allra längst från arbetsmarknaden.

Snabbspår och beredskapsjobb i all ära - den utmaning som väntar Sverige under de kommande tio åren är sannolikt större än vad både Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra, eller för all del Annie Lööf, har velat begripa. Detta just för att deras analys hela tiden har varit fel.

Frågan är egentligen vad dessa politiker trodde skulle ske med en hög asylinvandring av lågutbildad arbetskraft till en högspecialiserad arbetsmarknad med starka fackföreningar. Är de förvånade över resultatet?

Klicka för större bild.

Hela Sverige förlorar

Jag befinner mig just nu i ett land där press- och yttrandefriheten är kraftigt beskuren. I praktiken är det KKP, Kinas kommunistiska parti, som avgör vad som får sägas och inte, vad som är "samhällsomstörtande verksamhet", "rykten" och vad som kan leda till 18 månaders häktning eller flera år i arbetsläger utan officiell misstanke om något brott annat än att man "betett sig illa".

Detta skapar givetvis en form av självcensur. Att protestera mot politiken, vilket oundvikligen blir en kritik mot partiet, är helt enkelt inte värt risken att hamna i en håla i flera år och därefter utsättas för övervakning. Människor håller ned huvudet, åker till jobbet, uppfostrar sina barn, försöker klara vardagen utifrån de förutsättningar de givits.

I Sverige har vi press- och yttrandefrihet. Det betyder inte att du får säga precis vad du vill, men friheten är ändå relativt stor. Det som händer här är i stället en otäck form av gruppbeteende som liknar den skolgårdsmobbning som många av oss nog har sett eller upplevt i grundskolan. Människor med "fel" åsikter ska stötas ut ur gemenskapen. De ska straffas socialt och lida yrkesmässigt av sina felaktiga ställningstaganden.

Invandringsfrågan har varit ett sådant exempel. Människor som varit kritiska har fått sin demokratiska heder ifrågasatt och blivit ytterst illa åtgångna i medierna. Det krävs hård hud och klädnypa på näsan för att klara sig igenom något sådant.

När Sveriges Radio nu sänder ett reportage om ensamkommande flyktingungdomars benägenhet att ljuga om sin ålder (lyssna på reportaget De ensamkommande vuxna) är det ett tecken på att något har hänt. Detta reportage hade inte kunnat göra för ett år sedan, än mindre före valet 2014.

Även i migrationspolitiken i stort har det hänt en hel del på bara ett år. Då påstod Socialdemokraterna att Sverige inte kunde föra en annan politik utan att "bryta mot konventioner". Nu utmålar arbetsmarknadsministern Centerpartiet som oseriöst eftersom Annie Lööfs parti sagt nej till fortsatta id-kontroller mot Danmark.

Då ifrågasattes om det alls finns något som kan kallas svensk kultur. Nu ser vi embryot till en diskussion om "svenska värderingar", och den understöds av självaste Stefan Löfven. På integrationsområdet har vi dock fortfarande oerhört långt kvar att vandra. Nu blir nämligen integrationsfiaskot tydligare för alltfler.

Det fanns de som varnade för länge sedan. Som Mauricio Rojas, en intellektuell med ursprung från Chile som redan för tio år sedan lyfte fram de blivande krutdurkar som fanns i många av landets förorter. Han fulades ut ur debatten och var inte önskvärd i den borgerliga regering som tog över 2006. Mycket tack vare Maud Olofsson, om vi får tro Rojas själv.

Den naiva politiken fortsatte, och än i dag, när vi skriver sommar 2016, förs en diskussion i Sverige om huruvida problembeskrivningarna i landets förorter - där stenkastning mot ambulanspersonal, bilbränder, brandbomber mot polis, skolbränder och växande kriminalitet är är vardagsnyheter - "svartmålar förorten". Fram släpps i debatten alltid några artister med vänstersympatier som klagar över att deras område får dåligt rykte. Nå, det kanske har något med ovanstående händelser att göra?

Lika illa är läget i den svenska skolan. Där har alla förslag om förbättrad ordning, må det vara mobiltelefonförbud eller mer katederundervisning, hånats från vänsterhåll. "Major Björklund" skulle återinrätta den gamla sortens disciplin där lärarna slog elever på fingrarna, häcklades det. I dag har vi en lattjo lajban-skola där respekten för lärarna är i botten, där elever och deras curlingföräldrar har tagit över och där kunskapsresultaten sjunker.

Vi kan ha olika åsikter om hur skolan ska se ut eller hur integrationsproblem bäst löses. Men hela Sverige drivs i botten om vi förnekar de problem som rent objektivt finns. Ingen vid sunda vätskor kan påstå att verbala och fysiska angrepp på lärare eller stenkastning mot blåljuspersonal inte är ett problem. De som ändå gör det, och misstänkliggör alla som kommer med konstruktiva förslag, fördummar diskussionen och omöjliggör en väg framåt. Detta är farligt, i synnerhet när dessa människor gör det i grupp och hetsar varandra.

Sansade och kloka röster, som Mauricio Rojas, tystnar. Lämnar fältet. Orkar inte ta smällarna längre. Konsekvensen blir att hela Sverige förlorar. 

Läs även:
Mathias Sundin

Löfvens små utmaningar

"Stora utmaningar har aldrig skrämt oss socialdemokrater", har Stefan Löfven upprepat inför partikollegor det senaste året. Som om det finns något spännande och lite roligt i att behöva ta itu med gigantiska samhällsproblem. Kanske är det den inställningen som krävs för att inte gråtsnyftande lämna både partiet och politiken.

Ty nog finns de utmaningar att ta itu med. Detta är några av de problem, eller utmaningar som det numera heter, som regeringen står inför fram till nästa val:

Sjukskrivningarna
Sjukskrivningarna har skenat iväg i flera år, vilket innebär oerhörda kostnader. Den nya regeringens beslut att avskaffa den bortre gränsen i sjukförsäkringen har knappast hjälpt. Under Göran Perssons tid "löstes" problemet med förtidspensioneringar. Löfven vill lägga ett ökat ansvar på arbetsgivarna. Så praktiskt.

Integrationen
Svensk integrationspolitisk debatt har kommit att handla om en enda sak: jobben. Den som som invandrat och fått ett jobb eller någon sorts sysselsättning, och därmed inte är öppet arbetslös, har betraktats som "integrerad". Så är det givetvis inte, och alltfler politiker börja vakna upp inför detta faktum.

Lösningarna lyser emellertid ännu med sin frånvaro. I konkret politik handlar allt fortfarande om just jobb och sysselsättning. Regeringen har föreslagit statliga beredskapsjobb, Alliansen vill se lägre ingångslöner. Samtliga vill ha bidragsanställningar. Än har diskussionen om värderingar, den enskildes plikt att faktiskt anpassa sig till sitt nya land, inte tagit fart på allvar. Det måste den göra. Integrationsfrågan rymmer nämligen så mycket mer än bara jobb och sysselsättning.

Polisen och rättsstaten
Alla vill ha fler poliser. Men vad hjälper det när tre av fyra poliser överväger att lämna jobbet. Under 2015 slutade fler än började, och det kan inte bara förklaras av pensionsavgångar. Många som slutar är under 40. Orsakerna är flera: usel lön, dålig arbetsmiljö, dåligt stöd från ledningen och ett allt tuffare samhällsklimat mot vilket bemanning och befogenheter inte möter upp.

Detta pratas det mindre om eftersom det är svårlöst. Polisen har lämnats vind för våg under lång tid. Fokus har hamnat på jämställdhets- och genusfrågor när den borde handla hur polisen ska kunna utföra sitt jobb. Dess bemanning lever i dag inte upp till de betydligt tuffare situationer de i dag har att hantera. Lite tyder på att något kommer bli bättre under dagens rikspolischef. Det som står på spel är medborgarnas förtroende för själva rättsstaten.

Skolans kris
Det finns flera sätt att mäta kvalitet i skolan. PISA har blivit det som använts mest i den politiska debatten. Orsakerna till de faktiska resultat som framkommer i dessa mätningar kan emellertid spåras i allt från en usel lärarutbildning, försämrad disciplin, minskad auktoritet bland lärarna och en postmodern diskurs inom skolan.

Politikerna har förstört svensk skola, och det kommer dröja innan den kan betraktas som lagad. I dag har Sverige en utbildningsminister som inte får någonting gjort annat än att kasta pengar på problemet. Det värsta är kanske att inte heller borgerligheten förmådde vända utvecklingen under åtta års tid. Fan vet vart svensk skola är på väg.

Bostadspolitiken
Det största politiska misslyckandet vid sidan om skolan och migrationspolitiken är tvivelsutan bostadspolitiken. Precis som ovannämnda frågor har den inte uppstått i går eller ens förra decenniet utan kan spåras betydligt längre tillbaka än så.

Statsministern sade på presskonferensen då de tre nya ministrarna presenterades att han tillsammans med den nye bostadsministern kommer bjuda in bostadsmarknadens parter till samtal. Det finns redan många vettiga förslag. Bostadspolitiken har utretts, stötts och blötts. Nu måste de nödvändiga reformerna implementeras.

Men det kommer inte att ske. Bostadssamtalen mellan regeringen och Alliansen har havererat, och det vi kan se framför oss är att Peter Eriksson (MP) som ny på jobbet lyckas knyta ihop en urvattnad kompromiss för att visa att regeringen minsann "gör något".

Helt otillräckligt
Visserligen tyder en del på att Stefan Löfven vet ungefär vilka problem som Sverige och hans regering står inför. Men han saknar helt politik för att nå någonvart. Det saknas helt förmåga att tänka nytt. Detta gäller även Alliansen där endast Liberalerna har börjat prata om marknadshyror (så dags nu i opposition).

Politikerna har skapat massor av problem. Men några lösningar på dessa har de inte. Dessa politiker vill alltså ha våra röster. 

Läs även:
Fnordspotting

Den nya floskelregeringen

På en som brukligt floskeltyngd presskonferens där Stefan Löfven upprepade det nötta mantrat att regeringen "bytt inriktning från skattesänkningar och nedskärningar till samhällsbygge" presenterades till sist den nya regeringen.

Det blir tre nya ministrar. Eftersom framtidsministern vid sidan om de två miljöpartisterna lämnar betyder det att antalet ministrar blir lika stort som tidigare - 23 statsråd.

Mest är intressant är att det tidigare språkröret Peter Eriksson, som det ryktats om, tar över posten som bostadsminister. Löfven vågade uppenbarligen inte sätta en socialdemokrat på den posten, trots att många efterfrågat detta. Eriksson blir även "digitaliseringsminister", vilket får sägas vara ännu en märklig titel skapad av Löfven.

Löfven uppger att han tillsammans med sin nye bostadsminister vill kalla till sig bostadsmarknadens samtliga parter för att reda ut vad som behöver göras för att komma tillrätta med bostadsbristen. Mer samtal, alltså. Det är häpnadsväckande att alla utredningar som gjorts, alla samtal och konferenser som hållits i decennier inte anses räcka. I Löfvens värld kan man inte samtala nog.

Den svåraste uppgiften landar onekligen på Peter Erikssons axlar. Bostadsfrågan är på flera sätt en ödesfråga. Dagens kollapsade hyresrättsmarknad göder kriminaliteten, försvårar familjebildning, tvingar unga att bo hemma, komplicerar för företag att rekrytera nya medarbetare, spär på lånekarusellen och håller på att göra socialtjänsten till en bostadsförmedling. Allt detta, och mycket mer, är direkta eller indirekta konsekvenser av en bostadsmarknad som har upphört att fungera. I detta akuta läge vill alltså Sveriges statsminister sätta sig ned och samtala med marknadens parter. Åter igen leker statsministern fackföreningsordförande.

Energiminister Ibrahim Baylan behåller sin portfölj men blir samtidigt befordrad till samordningsminister. Det är Baylan som ska ansvara för att samordna olika ministrars arbete för att komma tillrätta med det Löfven kallar "våra fattiga och socialt utsatta områden". Han blir således ett slags anti-segregationsminister. Det är en uppgift som heter duga, vilket gör valet av just Baylan synnerligen gåtfullt.

Löfven var noga med att påpeka att frågan inte har med invandring att göra (ändå kan man ju fråga sig vilka utsatta områden Löfven avser om inte just i första hand invandrartäta förorter till landets tre största städer, men det är en diskussion för ett annat tillfälle).

Stefan Löfven ger intryck av att veta precis vilka utmaningar och stora bekymmer Sverige som land står inför eller befinner sig mitt uppe i. Men han saknar politik för att lösa problemen, och detta ändras förstås inte av att nya namn nu besätter ministerposterna. Mantran och valrörelseretorik löser varken integrationsproblem eller bostadskris.
Ändå kan denna medelstora regeringsombildning fungera som lite nytt syre för en skadskjuten regering som tappat luften. I synnerhet som den borgerliga oppositionen verkar sträva efter att ge regeringschefen största möjliga arbetsro.

Från Alliansen har Löfven inget att frukta.

Läs även:
Ledarsidorna

När det onormala blir normalt

"Sverige förändras just nu, och det är en så härlig känsla att få vara med om det", sade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson vid den famösa tillställningen "Sverige tillsammans" i oktober.

Nog förändras Sverige just nu. Den etniska segregation vi har sett växa under flera decennier har nu nått ett slags kokpunkt där rättsstaten inte längre klarar av att behärska vare sig hot mot våldsmonopolet eller mot vanliga medborgare.

Begreppet "no go-zoner" har hånats eftersom den lista på 55 orter som sammanställts innehåller helt vanliga närförorter som inte alls är farliga att vistas i, men det är ett faktum att det har vuxit fram stadsdelar där kriminella gäng har tagit över kontrollen helt eller delvis. Detta är områden till vilka räddningspersonal inte längre vågar åka utan poliseskort. Där stenkastning mot polis är vardag. Där företag ger upp och flyttar.

Situationen är inte ny. Men denna del av Sverige har politikerna inte fullt ut velat se, i synnerhet inte i regeringsställning. Borgerligheten döpte problemetiken till "utanförskap" och författade en idé om arbetslinjen som vägen ut. Om människor bara fick ett jobb skulle dessa problem upphöra. Jag tror att detta är en förenkling och att även vissa allianspartier börjar inse det.

Visst är egenförsörjning oerhört viktig, men även den som har ett arbete kan känna att den inte är en del av samhället. Även den som går till jobbet på morgonen kan uppleva ett samhälle som är tudelat och där kvinnor begränsas av religiösa skäl.

Människor från klansamhällen präglade av korruption och misstro och med en vana att lösa problem med våld behöver veta hur Sverige fungerar. Unga på glid måste fångas upp innan de blir livsstilskriminella.

Samtidigt behöver alla veta att om det är något som ska brännas är det offerkoftan, inte grannens bil. I Sverige finns oändliga möjligheter för såväl infödda som invandrade att utbilda sig, hitta jobb och leva ett gott liv. Att skylla sina egna misslyckanden på rasistiska "svennar" är att skjuta det egna ansvaret på någon annan.

Trots alla möjligheter ser vi kravaller och växande laglöshet i alltfler förorter. Hur blev det så här? Kanske kan en del av problemet förklaras med en minskad auktoritetstro i samhället. Detta kan i grunden vara något positivt - ett hierarkiskt samhälle där hela befolkningen står i givakt och hyser en helig tilltro alla som befinner sig ovanför en i maktpyramiden är inget trevligt samhälle. Men en sjunkande auktoritetstro kan i förlängningen utmynna i det som på engelska heter disrespect. Respektlöshet.

Detta drabbar i dag allt ifrån lärare och vårdpersonal till poliser och socialsekreterare. Vi ser det även i de grova rånen mot äldre och försvarslösa och i oerhörda gruppvåldtäkter. Det tycks inte finnas några gränser längre.

Svenska politiker är ansvariga för att utvecklingen har tillåtits gå så här långt. Aningslösheten har varit monumental på ett flertal områden. Migrationspolitiken tilläts spåra ur fullständigt med i dag kända konsekvenser. Det har under lång tid funnits ett stort glapp mellan rättspolitiken och det allmänna rättsmedvetandet, vilket resulterar i medborgerlig avsky när personer som begått oerhört grova brott släpps ut i förtid eller när våldtäktsmän som påstår sig vara minderåriga slipper straff och kan begå nya brott. Adderat till detta har polismyndigheten mer eller mindre upphört att fungera på vissa håll i landet.

Grundfundamenten i ett välfungerande samhälle håller på att krackelera. Långt ifrån överallt. Men där det sker kommer det bli oerhört besvärligt att bygga upp dem igen. Särskilt som ingen politisk kraft tycks ha några lösningar på hur det ska gå till.

Jag räds en utveckling där vi får enklaver i samhället som är utom räddning, delar av städer och regioner som styrs av kriminella. Varken Löfvens "samhällsbygge" eller ett miljöpartistiskt fredsdepartement rår på kriminella med tunga vapen och handgranater. Att lägga huvudet på sned och prata om rasistiska strukturer stoppar inte rekryteringen till kriminella gäng. Det krävs tvärtom rå styrka för att krossa de kriminella elementen och samtidigt preventiva insatser för att visa på alternativ till stenkastandet och eldandet innan den unge fått tag i sitt första vapen. Den som trots detta väljer den kriminella banan ska veta att rättsstaten väntar på denne.

Jag tror emellertid att detta inte räcker. Det behövs också ett värderingsskifte i hela samhället. En idé. Ett slags upprättad tro på att göra rätt för sig. Ja, faktiskt just det politikerna velat undvika så länge: ett "vi och de". Den hårt arbetande och laglydige medborgaren, oavsett kön, religion eller etnicitet, måste få sin upprättelse.

Det ska erkännas att jag är orolig. Orolig för att den situation som beskrivits ovan snart kommer att betraktas som en del av det nya normaltillståndet på alltfler håll. I det ögonblicket upphör nämligen försöken att göra något åt utvecklingen. Då återstår bara att skaffa säkrare lås.

"Sverige förändras just nu, och det är en så härlig känsla att få vara med om det". Ylva Johanssons ord ekar fortfarande. Hennes upplevelse delas inte av alla.

Läs även:
Anna Dahlberg, Reportage: Hatet mot svennarna

Fromma förhoppningar räcker inte

Regeringen hoppas att den har det värsta bakom sig. Att migrantkrisen har nått sin kulmen och att Socialdemokraterna och Miljöpartiet hädanefter kan ägna sig åt det de är riktigt bra på: tramsfrågor, bidragshöjningar och löften om mer till alla.

Om det visar sig att den värsta krisen är över vad asyltrycket beträffar är det inte främst Stefan Löfvens förtjänst utan en följd av att länder i södra och mellersta Europa har stängt sina gränser och därigenom förhindrat passage vidare norrut.

Och om det nu är så att asyltrycket även under våren fortsätter att ligga avsevärt lägre än under hösten, innebär det inte att Löfven och Fridolin kan slå sig till ro och börja prata hen-toaletter och genusförskolor. Den allra svåraste utmaningen, avsevärt knepigare än att ordna sängplatser med kort varsel, är förstås det vi kallar integration.

Precis som i fallet med asylpolitiken, där Sverige länge har varit ett extremt land, har integrationspolitiken styrts av naivitet och fromma förhoppningar. Krismedvetandet har över huvud taget inte funnits trots många års ackumulerade misslyckanden. Vi har kunnat se utvecklingen med sjunkande skolresultat, alltfler som uppbär försörjningsstöd under en allt längre tid, trångboddhet och utanförskap som går i arv. Detta är inga nyheter.

Men trots alla mänskliga och ekonomiska kostnader har den politiska eliten blundat. Inte velat veta för mycket. Det är delvis därför som Miljöpartiet är så sällsynt illa passade att sitta i regeringsställning, och särskilt nu. Partiet har naivitet som livsluft och verklighetsförankring som ett slags huvudfiende i sin politiska lära.

Tyvärr delas naiviteten av betydligt fler partier. Det vore lätt att skylla allt på att Löfven tog med MP i regeringen, men faktum är att statsministern ärvde ett kaos. Reinfeldts nya moderater bär ett mycket tungt ansvar för dagens situation.

Under de kommande åren kommer vi få höra ord som "integration", "jobb", "sysselsättning", "utanförskap" och "utbildning" tusentals gånger. Problemen kommer att beskrivas. Men lösningarna sannolikt utebli. Helt enkelt därför att ingen har kunnat presentera dem de senaste 20 åren. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är gigantiskt, och vi vet att bland just de största asylinvandrargrupperna är utgångsläget som allra sämst. Det är svårt att se att några mirakellösningar ska värkas fram just nu.

För att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande ska tillfälliga uppehållstillstånd bli huvudregel. Tanken är dock att tillfälliga uppehållstillstånd ska kunna bli permanenta om den nyanlände får jobb. DN har sin syn klar:

Den som har ett arbete som följer lag och kollektivavtal, och går att försörja sig på när det tillfälliga tillståndet går ut, ska enligt förslaget få ett permanent. Det är mycket bra och ett sätt att öka incitamenten för nyanlända att skaffa arbete.

Detta är ett exempel på hur feltänkt politiken fortfarande är, även när den nu förändras. Nej, DN, det är inte alls bra. Förslaget riskerar att leda till en uppsjö av skenanställningar, men framför allt rör det ihop asylpolitik och arbetskraftsinvandring på ett obegripligt sätt.

Den som beviljas asyl ska inte få det för att den vill komma hit och arbeta utan för att den behöver skydd. När Migrationsverket tittar på huruvida ett uppehållstillstånd ska förlängas är det skyddsaspekten som är relevant, inte om personen i fråga har ett arbete eller ej. Här har Moderaternas arbetsfokus fått dem att göra logiska kullerbyttor.

Avslutningsvis.

Det finns en risk för att krismedvetandet snabbt försvinner om antalet asylsökande fortsätter att ligga på en relativt låg nivå jämfört med de senaste två åren. Både politiken och medielogiken talar dessvärre för det.

Tvärtom skulle vi behöva prata mer om konsekvenserna av att socialtjänsten är i kris, om förfallet i många av landets skolor, om bostadshaveriet och de skenande kostnaderna för försörjningsstöd. Där ligger några av de gigantiska bekymmer som väntar både dagens och framtidens regeringar.

Stefan Löfven har sagt att Sverige, det vill säga han själv och den politiska och mediala eliten, har varit naiva när det gäller terrorhotet. Den naiviteten ser ut att bestå även i integrationpolitiken.

Integrationspolitiken bygger fortfarande på fromma förhoppningar och föreställningar om hur saker och ting borde vara, inte hur de egentligen är.

På jakt efter ett mirakel

Carin Jämtin var gäst i Ekots lördagsintervju. Det är inte roligt att vara socialdemokratisk partisekreterare just nu. Opinionssiffrorna är katastrofala, och svenska folket har väldigt lågt förtroende för statsministern.

Men Carin Jämtin lät sig inte nedslås. Tvärtom var det en allt annat än ödmjuk partisekreterare som försökte svara på Jörgen Huitfeldts frågor. Oförmågan att se egna brister är visserligen vida spridd i politikens värld, men den är inte vackrare för det. I Jämtins fall hade det faktiskt varit klädsamt att medge att regeringen inte varit tillräckligt förberedd att leda ett land i en skakig och osäker tid som denna.

Samtidigt har hon rätt i att opinionsmätningar går upp och ned och att det faktiskt är lång tid kvar till valet. Givet hur snabbt det svänger på bara några månader i svensk politik numera, är det nästan omöjligt att spekulera i hur den politiska kartan ser ut om två år. Det är på valdagen allt avgörs och den, upprepade Jämtin, är två och ett halvt år bort. Då kommer väljarna fälla sin dom.

Givet vad Socialdemokraterna har föresatt sig att uppnå innan dess finns det dock skäl att vara skeptisk. Målet på EU:s lägsta arbetslöshet 2020 innebär att 2018 blir en viktig station längs vägen. Konjunkturinstitutet menar att det krävs ett mirakel för att regeringen ska nå målet och spår en arbetslöshet på runt 7,5 procent 2018.

Icke-integrationsminister Ylva Johansson har satt som mål att nyanlända ska komma i arbete inom två år. I dag är det 45 procent som har kommit i arbete efter åtta år. Inte ens två tredjedelar är i arbete efter 15 år i Sverige. De som kommit hit som asylsökande kommer aldrig upp i samma förvärvsfrekvens som infödda svenskar.

Ylva Johanssons målsättning antyder att hon har en verktygslåda som ingen annan före henne. Men det stämmer förstås inte.  Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inga nya idéer. Inga revolutionerande förslag. Det är samma gamla satsningar på vuxenutbildning och subventionerade anställningar som tidigare.

Just därför blir de oerhört högt satta målsättningarna lite komiska. Regeringen spänner bågen till bristningsgränsen men visar sig sedan inte ha någon pil att skjuta iväg.

Att Centerpartiet föreslår en app som ska underlätta för nyanlända att starta företag visar på vilken nivå som diskussionen nu förs. Det är inte svårt att starta företag i Sverige. Denna myt har drivits från borgerligt håll länge nu, och Centerpartiets mytbildning skulle rent av kunna bidra till att färre vågar bli egenföretagare. Det är ju så svårt! Dessutom glömmer de bort det avgörande: den som startar ett företag måste ha något att sälja också. Det löses inte med en app.

Socialdemokraterna har lovat 50 000 utbildningsplatser och traineejobb. De har inte lyckats få fram ens en bråkdel av detta. Sannolikt är resultatet på detta område en måttstock för hur det kommer att gå med att få EU:s lägsta arbetslöshet och nyanlända i arbete efter två år.

Regeringen behöver verkligen ett mirakel.

Läs även:
Fnordspotting

Löfven gör rätt i att förbereda för "kaos"

Stefan Löfven är förvånansvärt öppenhjärtig när han på ett besök i Volvos Torslandafabrik får frågor om migrantkrisen. Han säger att det finns en "stor risk för kaos" om EU:s medlemmar inte lyckas komma överens om en gemensam fördelningsmekanism. Då, hävdar statsministern, kommer "alla länder att skydda sitt".

Det är förstås redan det vi ser ske, och det var just detta, att skydda det egna landet, som fick regeringen att införa gränskontroller och sedan id-kontroller. EU är alltså redan i en situation där de enskilda medlemsländerna ser om sitt eget hus.

Löfven har tidigare sagt att regeringen är beredd att vidta ytterligare åtgärder om id-kontrollerna och de föreslagna skärpningarna av asylpolitiken inte räcker för att få ned antalet asylsökande till en hanterbar nivå. Men han har inte velat bli mer specifik än så. Nu undslipper han sig faktiskt att det pågår ett arbete i regeringskansliet för att vara beredd ifall trycket ökar igen. Om detta stämmer, är det positivt. Det visar nämligen att regeringen för första gången sedan den tillträdde har en förmåga till aktion, inte bara reaktion.

Men bilden är splittrad. Löfvens regeringspartner Miljöpartiet tolkar dessa förberedelser som något helt annat än planer på fler begränsningar i inflödet. Gustav Fridolin menar nämligen att regeringen vill bygga ut mottagningskapaciteten och att kommuner mer eller mindre skriker efter asylinvandrare. Fridolins perspektiv vittnar om en sorts verklighetsresistens endast värdig ett parti befolkat av elallergiker och chemtrailskonspiratorer.

Att underskatta problems omfattning har annars varit Löfvens signum som statsminister. Hans parti ville få bort integrationsfrågorna från dagordningen, vilket gjorde att han inte ens tillsatte en integrationsminister. Nu, ett och ett halvt år och en kvarts miljon asylsökande senare, har Löfven vaknat och gett arbetsmarknadsministern ett slags Führerbefehl att kliva in på andra ministrars områden för att samordna integrationspolitiken. Tiden är dock väldigt knapp innan resultaten ska granskas i en valrörelse.

Naivitet och underskattning har präglat svensk migrations- och integrationspolitik i många år. Såväl socialdemokrater som borgerliga bär ett gemensamt ansvar för detta. De senaste sju åren har det satsats 50 miljarder kr på olika sorters lönesubventioner för inte minst nyanlända. Resultatet är katastrofalt dåligt. Från instegsjobb (lönesubvention för nyanlända) gick endast sju procent vidare till en riktig anställning 2014.

Det mesta tyder på att regeringen fortfarande kraftigt underskattar de ekonomiska effekterna av sin gamla migrationspolitik. Den förra budgeten var underfinansierad med många miljarder, detta riskerar att drabba även framtida budgetar. Knäckfrågan är hur personer som inte efterfrågas på arbetsmarknaden plötsligt ska bli attraktiva? Idéskafferiet gapar tämligen tomt.

Miljöpartiet vill möjliggöra för en asylinvandring på uppemot 150 000 asylsökande per år genom att sänka momsen på cykelreparationer, Socialdemokraterna vill inte göra några större förändringar av vare sig arbets- eller bostadsmarknaden. Detta gör det omöjligt att begripa hur alla nyanlända ska kunna komma i egen försörjning och bli just den förtjänst för landet som det har pratats så länge om. Det har ju inte lyckats hittills.

Stefan Löfven gör nog rätt i att förbereda sig på kaos. Inte ett kviddevitt tyder på att EU lyckas enas om kvoter för asylsökande, vilket innebär att Sverige även fortsättningsvis kommer vara ett mål för många migranter.

Höstens kaos får inte upprepas, slår Löfven fast. Samtidigt regerar han ihop med ett parti vars mål är att ha fjolårets invandringsnivåer som normalläge. Få ihop den ekvationen den som kan.

Moderaternas SD-sväng normaliserar debatten

Förr i tiden, i betydelsen för ungefär femton år sedan, visste vi vad de politiska partierna stod för. Sedan kom Fredrik Reinfeldt och förvirrade socialdemokratin så till den milda grad att de förlorade två val i rad. Det tog tid för sossarna att begripa att Nya Moderaterna faktiskt hade blivit sossar på riktigt. Reinfeldts triangulering hade fungerat.

I dag är det om möjligt ännu mer förvirrat. Nu behöver partierna inte ens byta partiledare eller förlora val för att allt ska vändas upp och ned. Regeringspartierna vänder om i 180 grader så frekvent att väljarna börjar bli yra i bollen. Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, har beslutat att Sverige ska ligga på EU:s miniminivå i asylpolitiken. Hans justitieminister sätter siffror på hur många asylsökande Sverige kan hantera. Så sent som i oktober fanns över huvud taget inga tak eller gränser.

I Moderaterna rör det också på sig. I rasande fart. M är i hög grad ett annat parti nu än under Reinfeldt. Det senaste utspelet från moderatledningen är att nyanlända ska tvingas gå en samhällskurs och dessutom skriva ett prov efteråt för att få sin etableringsersättning. En kurs i samhällsorientering är något av en käpphäst för Sverigedemokraterna men har inte varit något som Moderaterna intresserat sig nämnvärt för tidigare.

Att utbilda nyanlända i det svenska samhället är förstås viktigt. Däremot har jag svårt att se vad ett "examensprov" skulle göra för konkret nytta. Att känna till något är dessutom inte detsamma som att tycka något. Kursen blir därmed en relevanta informationsinsats, men den kommer inte nödvändigtvis få föräldrar att sluta slå sina barn eller hedersnormer att upphöra. För detta krävs helt andra insatser.

Moderaterna har sedan tidigare begärt att alla asylsökande som kommer till Sverige via annat EU-land ska avvisas vid gränsen. Tillsammans med de förslag som presenterats i omgångar under den senaste tiden fortsätter Moderaterna, skulle nog vissa hävda, att anamma Sverigedemokraternas migrations- och integrationspolitik.

En annan sak som kan uppmärksammas är att moderatledningen har upphört med att klistra rasiststämpel på SD-förslag, helt enkelt eftersom just dessa förslag inom en snar framtid kan göras till partiets egna.

Jag måste medge att Anna Kinberg Batra rattat denna fråga på ett skickligt sätt sedan hon tog över som moderatledare. Av den reinfeldtska naivismen finns i dag inte mycket kvar. M har uppenbarligen beslutat sig för att närma sig SD:s politik utan att samarbeta med dem och på detta sätt försöka locka tillbaka väljare som gått dit. Vad detta resulterar i återstår att se, men hittills är mitt intryck att SD-ledningen känt sig lite pressad att komma med ännu skarpare förslag för att visa på skillnaderna mellan det egna partiet och Moderaterna.

Den omprövning Moderaterna nu gör är en välgärning även för det politiska samtalet. När SD hade ensamrätt på alla förslag som syftade till att på något sätt begränsa asylinvandringen eller ställa högre krav på nyanlända, blev dessa förslag brunstämplade och omöjliga att ens diskutera. Men det var budbäraren som var problemet, inte förslagen i sig. Den moderata nypolitiken kommer förhoppningsvis minska antalet brunstämplingar och fascistanklagelser i debatten. Då kanske vi kommer framåt sakpolitiskt också.

Jag kan inte låta bli att undra hur alla moderater som omfamnade Reinfeldts svängdörrspolitik och fortfarande är kvar i partiet känner i dag. Personer som egentligen kan definieras som grönhöger, vissa från ungdomsförbundet, andra i partiet på lokal nivå. Nu när det som förut utan tvekan kunde kallas fascism i dag är den nya moderata partilinjen måste förvirringen vara monumental.

Kanske är den lika stor som för hobbyhistorikern Henrik Arnstad, som förvånande nog fortfarande släpps in i föreläsningssalar här och var. Han gör en egen lågstadienivåanalys av varför SD lockar så många väljare: "Gemensamt för SD:s väljare är att de är rasister, det är de rasistiska åsikterna som lockar dem. Sedan finns det även icke-rasister som kanske röstar på dem av misstag eller något."

Det är förstås en bisarr och helt orimlig slutsats som Arnstad drar. Men om man på allvar tycker och resonerar som han gör, är det förståeligt att världen blir helt obegriplig. Vi bör nog bespara Arnstad bekymret att förklara Moderaternas nya migrationspolitik.

Centerpartiet och verkligheten

Centerpartiet har i helgen hållit sina kommundagar i Karlstad  där runt 700 centerpartister samlats för att diskutera bland annat integration. I ett 21-punktsprogram listar Centern förslag på en "närodlad integrationspolitik".

Annie Lööfs parti förefaller leva i sin alldeles egna verklighet. Jag föreställer mig att det är så här Miljöpartiets stämma hade sett ut om MP inte suttit i regeringen och klubbat en mer restriktiv migrationspolitik.

Centerpartiet vill nu skära betänkligt i kvaliteten genom att slopa kravet på att utredande socialsekreterare ska ha en socionomutbildning. Partiet vill helt slopa kravet på högskoleutbildning i barn- och ungdomsvården. Vice partiledaren Anders W Jonsson tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Tvärtom!

Då infinner sig ju genast frågan varför Centerpartiet, när socialtjänsten befunnit sig i kris på vissa håll i landet i åratal, inte har lagt dessa kvalitetshöjande åtgärder tidigare. Att kunna höja kvaliteten med lägre eller ingen utbildning är ju ett genidrag.

C vill alltså att outbildade människor ska arbeta med samhällets mest utsatta och skyddsvärda. Detta är anmärkningsvärda förslag och kan egentligen inte kallas annat än rena panikåtgärder för att möta trycket med rekordmånga ensamkommande. Redan i dag har socialtjänsten stora problem med att nyutexaminerade med begränsad erfarenhet ansvarar för svåra utredningar och ärenden, inte minst barnutredningar. Denna situation vill alltså C förvärra ytterligare.

Centerpartiet vill att Sverige även i fortsättningen ska ta emot överlägset flest asylsökande per capita i EU. Konsekvenserna i kommun-Sverige, om Centern får bestämma, är oöverblickbara. Partiet vill även slopa kravet på lärarlegitimation, vilket fick Jan Björklund att gå i taket häromveckan. Centerpartiet glider alltmer bort från de övriga tre allianspartierna. Frågan är hur dessa fyra partier ska kunna regera ihop i framtiden.

Lägre ingångslöner är en av få bra tankar i Centerns integrationsarsenal. Detta är rätt och rimligt för att fler ska kunna få sitt första jobb, men politiker ska inte in och rota i lönesättningen. Det är talande för Centerpartiets så kallade liberalism att Annie Lööf hotar med lagstiftning.

Det finns mycket att säga om Centerpartiets verklighetsförankring dessa dagar. Partiets syn på socialtjänsten visar hur långt ut i spenaten partiet befinner sig. Jag ifrågasätter starkt om centerpartisterna över huvud taget vet hur socialtjänsten fungerar, om de ens har en aning om vilka krav som ställs på den som ska göra en LVU-utredning.

Att kräva att den som arbetar inom socialtjänsten med samhällets mest utsatta och skyddsvärda har en relevant utbildning är inte att förespråka "krångel". Jag frågar mig om Centerpartiet månne har samma lösningar på personalbristen inom sjukvården. 

Läs även:
Fnordspotting (hans bästa på länge)