Andrummets år

Efter att ha tagit emot en kvarts miljon asylsökande under två år kommer 2016 att bli hågkommet som andrummets år. Inte för att allt nu bara rullar på likt en välinoljad kedja utan för att 29 000 personer, som beräknas bli det antal som registreras under detta år, är ett så markant trendbrott mot hur det har sett ut under de senaste åren. Men tittar vi historiskt får vi en annan bild.

Först ska konstateras att 29 000 asylsökande inte är ett oansenligt antal - det motsvarar halva Gotlands befolkning. Inte heller historiskt är det lite. Blickar vi tillbaka över åren från millennieskiftet hittar vi inte mindre än sju enskilda år som legat lägre och flera år som tangerat denna siffra (se statistik för åren 2000-2015 här). Från 2010 inleds en ökning som sedan eskalerar år för år till toppen 2015. På 80- och 90-talen är hälften så många, mellan 10-15 000 asylsökande, en normal siffra (se statistik för åren 1984-1999 här).

Aftonbladet gör trots detta sitt bästa för att förstärka intrycket av 2016 som ett lugnt år när de sätter rubriken att det väntas komma "130 000 färre flyktingar" under 2016 jämfört med rekordåret 2015. Som om 163 000 var något slags normalläge att jämföra med.  Migrationsverket räknar med 36 700 asylsökande under nästa år. Var dessa människor ska bo vet ingen.

Lena Mellin upprepar samma misstag som många begått före henne när hon hävdar att ingen kunde förutse det som hände förra hösten när så många asylsökande kom på så kort tid. Hon tänker på Migrationsverkets sommarprognos och glömmer att myndigheten lade en annan prognos inför 2015 som tog höjd mot över 100 000 asylsökande.

Myndigheten väntade sig alltså ett rekordår. Detta glömde både media och politiker bort i villervallan efter valet. Men siffrorna fanns där.

I oktober 2014 spådde Migrationsverket att 2015 skulle bli ett rekordår för svenskt asylmottagande, betydligt högre än 1992. Och detta efter att verkets egna boenden tagit slut och med ett riktigt tufft 2014 med över 80 000 asylsökande i bagaget. Varningsklockorna borde ha ringt, både på dåvarande generaldirektören Anders Danielssons kontor och på den nye statsministerns. En krisplan borde ha tagits fram där och då. Men icke.

2012 var året då Migrationsverket fick slut platser på sina egna anläggningsboenden och började upphandla privata akutlösningar. Det var då Bert Karlsson och många andra såg chansen att tjäna riktigt mycket pengar. Dessa boenden avvecklas nu i rask takt. Alla som fått sin asylansökan beviljad ska nämligen kommunplaceras enligt den nya anvisningslagen, vilket ställer exceptionella krav på kommunerna i bostadskrisens Sverige. Integrationen kommer att försämras när akuta och dåliga boendelösningar blir långvariga.

Det är om detta och ett förmodat växande bidragsberoende bland utrikes födda som samhällsdiskussionen kommer handla under de kommande åren. Hittills har vi sett väldigt lite av krismedvetenhet hos regering och riksdag.

Sverige kommer få betala en dyr nota under lång tid för en politik som spårade ur.

Läs även:
Ivar Arpi

"Fixa det!"

I morgon presenterar regeringen sin budgetproposition, men mycket av dess innehåll är redan känt eftersom regeringen hållit ett antal presskonferenser under vilka de portionerat ut delar av politiken för att varje förslag ska få maximal uppmärksamhet.

Under måndagen höll Ylva Johansson och Per Bolund en gemensam pressträff som fokuserade på nyanlända. Det största bekymret som regeringen har att hantera under de kommande åren är att kapa tiden det tar för nyanlända att komma i egen försörjning.

Innan detta kan ske måste dock ärendena handläggas. Migrationsverket får därför ett påslag på 1,7 miljarder under 2017 och 1,2 miljarder under 2018. Ingen annan myndighet är i närheten av dessa extra belopp - som jämförelse får polisen 180 miljoner extra under nästa år.

Under de efterföljande åren räknar regeringen med att kostnadsökningarna avtar, men det är förstås helt beroende av antalet asylsökande.

Det ska betonas att det regeringen vill beskriva som "satsningar" i själva verket är rena kostnadsökningar. Förutom de tio så kallade välfärdsmiljarderna till kommuner och landsting - som enligt SKL kommer att ätas upp av kostnadsökningar till följd av asylmottagandet - är kostnadsökningen för Migrationsverket regeringens främsta "reform". Det säger en del om hur begränsat reformutrymmet är, och detta är särskilt bekymmersamt då vi befinner oss i en högkonjunktur.

Ett antal journalister ställde envisa frågor om vad som händer om regeringen inte klarar av att effektivisera vägen för nyanlända att komma in i arbete. Ylva Johansson och Per Bolund ville inte riktigt kännas vid frågan. "Vi ska lyckas!" upprepade etableringsministern. Inställningen går att förstå. Ty alternativet till att lyckas är så pass obehagligt att ministern inte ens vill tänka tanken.

Redan i dag är gapet mellan inrikes och utrikes födda i arbetslöshetsstatistiken gigantisk: 4,2 respektive 21,6 procent. Detta betyder i klartext att det går väldigt bra för vissa grupper medan andra halkar efter och aldrig får ett jobb. De fastnar i försörjningsstöd, pysselsättning och "studier".

Inget tyder på en vändning i denna utveckling. Tvärtom kan vi vänta oss en stigande arbetslöshet i gruppen utrikes födda (i synnerhet utomeuropeiskt födda) när de två senaste årens asylinvandrare kommer in i rullorna. Samtidigt sker en stegvis överskjutning av kostnader till kommunerna som enligt SKL kommer bli särskilt kritiska 2019 och framåt. Alltså efter nästa val.

Om vi ska försöka hitta något positivt i denna soppa är det möjligen att regeringen, till skillnas från Reinfeldts regeringar, åtminstone inte förtiger alla fakta. Etableringsministern konstaterar krasst att två tredjedelar av de nyanlända endast har grundskoleutbildning eller inte ens en avslutad sådan i bagaget. Hur dessa ska kunna komma i arbete inom två år förblir en gåta.

Än så länge verkar uppgiften från Riksdagens utredningstjänst, att det tar 15 år innan var tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete, vara lite för svårsmält även för Ylva Johansson att använda vid mötena med pressen. Men etableringsministern uppger att hennes budskap till Arbetsförmedlingen är tydligt: "Det här måste ni bara fixa."

Om regeringen ska ha en skuggans chans att korta nyanländas tid till egen försörjning till en rimlig nivå måste den suga i sig alla fakta på bordet och presentera konkreta och realistiska lösningar. Där är vi inte ännu.

Tidigare bloggat:
Mirakelekonomi

Nu kan Anders vara Anders i fred

Dagens stora snackis är onekligen att generaldirektören för Migrationsverket, Anders Danielsson, lämnar sin post. Den 1 december kliver han in som generalsekreterare för svenska Röda Korset.

Vad som föregått hans avgång vet vi inte, men det är nog ingen överdrift att påstå att Danielsson efter sina starka uttalanden om Sverigedemokraternas migrationspolitik sannolikt känt att det skavt en del sedan den rödgröna regeringen lagt sig väldigt nära SD i dessa frågor.

Å andra sidan är fyra år en rätt lång tid som chef på en statlig myndighet som under senare tid varit under hård press ekonomiskt, medialt och verksamhetsmässigt. Efter sig lämnar Danielsson miljardskulder till Sveriges kommuner och en rad citat som blivit virala.

I den famösa intervjun i DN med rubriken "Han klarar flyktingvågen om han får vara sig själv" framträdde en man som känner väldigt mycket. I sin nya position på Röda Korset kommer Anders Danielsson kunna gå omkring och känna hela dagarna. I så måtto är detta nog en perfekt matchning.

Å andra sidan får det sägas vara en smula ironiskt att Danielsson hädanefter kommer vara chef för en organisation som fokuserar på att hjälpa på plats.

En ny folkvandring

Migrationsverket släppte i går en ny prognos över det väntade antalet asylsökande till Sverige under 2016. Eller prognos och prognos, det är snarare fråga om tre tänkbara scenarion som bygger på en rad olika antaganden. Precis som de senaste åren. Osäkerhetsfaktorn är större än vanligt nu.

Ingen kan säga hur 2016 kommer att bli. Det vi vet är att Sveriges förutsättningar för att ha ett fungerande mottagande av asylsökande är avsevärt sämre nu än det var för ett år sedan. Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson är öppen med att han är pessimistisk gällande boendesituationen under detta år. Nu räcker det uppenbarligen inte att vara Anders längre.

Även 2014 var ett tufft år med över 80 000 asylsökande till ett redan belastat system. Alla borde ha begripit att det följande året skulle bli ännu tuffare eftersom Migrationsverkets egna boendeplatser tog slut redan 2012.

Nu säger regeringen att Sverige inte kommer klara av att ta emot det antal som Migrationsverket spår i sitt högsta scenario, 140 000 asylsökande, och även får kämpa för att klara myndighetens lägstascenario på 70 000 människor. Morgan Johansson säger att han siktar på en ännu lägre nivå och att regeringen kommer behöva göra mer om den ser att trycket på Sverige ökar. Detta för att undvika den kollaps vi såg i höstas när en klart pressad minister Johansson fick hålla ett otal presskonferenser.

Frågan är varför regeringen upprepar misstaget från i fjol att vänta tills läget är så ansträngt att den tvingas till panikåtgärder. Varför inte arbeta preventivt för att undvika att situationen över huvud taget uppstår? Hanteringen av den så kallade flyktingkrisen, som i själva verket är en större folkvandring från den fattiga till den rikare delen av världen, är ett lysande exempel på den sittande regeringens inkompetens och oförmåga att planera framåt.

Vi vet redan nu att det inte finns några tecken på att betydligt färre kommer söka sig till Europa i år jämfört med i fjol. Tvärtom tog sig betydligt fler till EU under januari 2016 än samma månad 2015, vilket är en signal om att trycket sannolikt kommer öka. Även på Sverige. Utifrån detta borde regeringen agera.

Förklaringen till Löfvens vänta och se-strategi stavas högst sannolikt Miljöpartiet. Socialdemokraternas samarbetspartner uppger att den redan har nått sin gräns för vad den kan gå med på i restriktiv riktning, och då hoppas S att de redan beslutade åtgärderna ska räcka. Detta för att hålla ihop regeringen. Konsekvensen kan bli en ny kollaps redan till våren eller lagom till hösten, fler panikåtgärder och ovanpå detta en regeringskris när MP lämnar. Det är ett ganska högt spel som Löfven spelar nu. Ett spel som kan få katastrofala konsekvenser för Sverige.

Kanske uttryckte den finske presidenten Sauli Niinistö saken bäst när han beskrev den utmaning som migrationen till Europa utgör:

Strömmen av immigranter till Europa, och även till Finland, är i hög grad en folkvandring; det handlar alltså inte om flykt undan omedelbar nöd. Alla bedömningar ger vid handen att strömmen av människor kommer att tillta i år. Det här är en stor utmaning för hela den västerländska demokratins förmåga att hjälpa. Och det utmanar strukturerna i Europa.

EU misslyckades kapitalt under fjolåret med att hitta en gemensam lösning. Därför kommer det under 2016 att vara upp till varje enskilt medlemsland att se om sitt eget hus. Ty det vi nu ser är inte början på slutet. Frågan är om det ens är slutet på början.

Dagens måsten

Dagens måstelyssning: De desillusionerade humanisterna om ensamkommande flyktingbarn.

Dagens måsteläsning nr 1: Ivar Arpi – Grupper ställs redan mot varandra.

Dagens måsteläsning nr 2: Anna Dahlberg – Skyll inte Sveriges asylkollaps på EU.

Lyssna och läs!

Migrationsverket talar ur skägget

IS. al-Assad. Talibanerna. Usel samhällsservice. Galna skäggmurvlar. Korrupta ledare. Det saknas knappast skäl att söka sig en bättre tillvaro i ett annat land för många människor.

Men påståendet att situationen i världen har förvärrats så avsevärt under den senaste tiden stämmer inte. Kriget i Syrien började 2011. Stridigheter i Irak har pågått i olika intensitet och omfattning sedan invasionen 2003. Och Afghanistan har egentligen inte upplevt fred på flera decennier.

Att det stora antalet asylsökande till Sverige främst skulle bero på konflikterna i sig motsägs nu även av Migrationsverket. Myndigheten konstaterar i sin analys av varför hösten 2015 innebar rekordmånga asylsökande till Sverige att "den främsta orsaken var att människor i en svår situation upplevde att Schengenområdets yttre gräns var öppen".

Huvudskälet till att så många tog sig till Europa var sålunda att EU:s yttre gräns inte längre upprätthölls. Skälet till att så många tog sig till just Sverige, genom minst en handfull säkra länder, var och fortsätter att vara den generösa svenska asylpolitiken. Detta är de asylsökande själva öppna med.

Migrationsverket använder begreppet "snöbollseffekt". Först kom syrierna. Sedan afghanerna och irakierna. Och nu kommer även alltfler iranier via Turkiet och Grekland. Afghaner är den snabbast ökande gruppen till Sverige i nuläget.

Myndighetens slutsats är att situationen i dessa länder inte har förändrats dramatiskt sedan i somras utan att det är "möjligheten att lätt ta sig in i Europa som har fått så många människor att samtidigt bege sig hit". Detta är fullt begripligt.

Slutsatsen borde inte vara kontroversiell. Men det är den. Ty från politiskt håll har situationen under hela hösten beskrivits som den värsta sedan andra världskriget. Detta är alltså direkt felaktigt. Förändringen handlar om en öppen dörr till Europa. En öppen dörr som alltfler sett chansen att passera.

Migrationsverkets slutsats är välkommen. Den kan möjliggöra för fler att dra rätt slutsatser av den situation som EU och Sverige försatt sig i och därmed föreslå rätt åtgärder. Två partier som förmodligen inte kommer göra det är Miljöpartiet och Centerpartiet. Gustav Fridolin har konstaterat att Sverige inte hade haft några problem om bara fler EU-länder haft samma generösa asylpolitik som vi.

Med detta påstående visar Fridolin en fullkomlig brist på förståelse för hur incitament fungerar på människor. Antalet asylsökande påverkas av en rad faktorer. Som chansen att komma in i ett land, möjligheten att få stanna samt vilka välfärdstjänster som erbjuds den som invandrar. Om hela EU vore lika generöst som Sverige, skulle antalet asylsökande till unionen sannolikt öka mångfalt (förutsatt att gränsen var öppen).

Centerpartiet, som alltmer framstår som ett utopiskt hattefnattparti i dessa frågor, står lika frågande som Miljöpartiet inför begrepp som incitament och kapacitet. Detta framgick med plågsam tydlighet när partiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson häromdagen stod i riksdagens talarstol och hånade regeringens begäran om ett andrum i det svenska asylmottagandet.

I gårdagens Uppdrag granskning gjordes ett besök på ett av Bert Karlssons asylboenden. (Jag kan tycka att medierna närmast förföljer honom nu - frågan vart alla dessa människor skulle ta vägen utan de boenden som Bert Karlsson erbjuder ställs aldrig). Asylsökande klagar över en pressad boendesituation och uppmanar Sverige att stänga gränsen.

De asylsökande själva förstår vad "kapacitet" betyder. De lever mitt i effekterna av att Sveriges kapacitetsgräns är nådd. Det vore önskvärt om vissa politiker lyssnade mer på dem som faktiskt drabbas av detta än på sina egna utopiska dagdrömmar.

De asylsökande är varken intresserade av risdieter eller ett liv i kåkstäder.

Resvägen till Sverige.

Ett experiment

I gårdagens Agenda i SVT debatterade nationalekonomerna Sandro Scocco och Tino Sanandaji asylinvandringens effekt på samhällsekonomin.

Det blev en tidvis väldigt teknisk debatt som tyvärr kan ha avskräckt en del tittare. Men Tino Sanandaji fick fram en viktig poäng som är värd att påminna om när försvararna av dagens asyl- och migrationspolitik hävdar att invandringen är lönsam "på lång sikt" (utan att definiera vad "lång sikt" är). Det är att det som nu sker aldrig har prövats förut. Att en generell välfärdsstat, tillika världens kanske mest generösa, har en invandring av asylsökande på 1-2 procent av befolkningen årligen (takten just nu är 5 procent) är något unikt.

Att hänvisa till kriget på Balkan och den invandring till Sverige som följde i dess spår håller inte. Det var en tidsmässigt begränsad händelse. Det kom många människor till Sverige under några månader. Det vi nu upplever är en folkvandring genom Europa av ekonomiska migranter som till följd av EU:s fallna yttre gräns ser sin chans att få ett bättre liv i ett rikt välfärdsland. Vi ser inget slut.

Tänk dig själv att du är en ung afghansk man. Du har lämnat landet du inte ser någon framtid i och uppehåller dig sedan några år i Iran där du hankar dig fram på olika småjobb. Plötsligt skärper den iranska regimen reglerna för uppehållstillstånd. Du ser dig om efter alternativ och får veta att det nu är möjligt att resa genom hela Europa utan pass eller visum. Schengen har fallit. Det finns ingen yttre eller inre gräns, och långt där borta finns välfärdsstater som erbjuder gratis utbildning, gratis boende, pengar till kläder och mat. Om du bara säger att du är under 18 har du 90 procent chans att få stanna. Vem skulle inte ta chansen?

Hundratals miljoner människor runt om i världen skulle ha asylskäl i Sverige. Hindret för dem har varit att de saknat visum. Med en fallen gräns försvinner plötsligt detta problem. Nu kan de komma som asylsökande och vandra rakt in i välfärdsstatens förmånliga värld eller bara invandra utan att söka asyl. Risken att bli utslängd är närmast obefintlig.

Det är naivt att tro att ett kollapsat mottagande skulle avskräcka människor i förtryckande samhällen att söka lyckan i det lilla paradislandet i norr. Vi kan räkna med att Sverige även i fortsättningen kommer vara en magnet för asylsökande. Effekten kan bara bli en: en knäckt välfärdsstat. Ty Sverige har inte ett system byggt för den här sortens invandring. Det som väntar de flesta är år i ekonomiskt utanförskap.

Det talas just nu framför allt om kostnaderna för själva mottagandet, som skjuter i höjden. Detta är bara initiala kostnader. Det är under de kommande fem tio åren som vi kommer att se de verkliga kostnaderna. När människor inte får jobb. När försörjningsansvaret förs över till kommunerna. När köerna i vården växer. När Folktandvården blir överbelastad (vilket den redan är på många håll). När kvaliteten i skolan sänks eftersom det saknas både lärare och lokaler.

Miljöpartiet må precis som Centerpartiet tala om fler enkla jobb. Men hittills har vi inte sett näringslivet efterfråga en ny svensk ekonomi grundad på en stor sektor av enkla jobb som tidigare rationaliserats bort av effektivitetsskäl. Jag tror inte att företagarna vill tillbaka dit heller. Och Socialdemokraterna och LO vill inte se en låglönemarknad. Återstår olika sorters bidragsanställningar och av politiker konstruerade jobb för att få folk i sysselsättning.

Det Sverige just nu genomlever har aldrig testats förr. Det är ett experiment. Om jag var socialdemokratisk finansminister skulle jag inte sova särskilt gott om natten. 

Botten is nådd

Gårdagen bjöd på ett slags passiv dramatik när regeringen via Morgan Johansson på ännu en pressträff konstaterade att Sveriges gräns är nådd vad gäller asylmottagande men att regeringen inte ämnar lägga om sin asyl- och migrationspolitik.

Resultatet blir smått bisarrt. Regeringen säger öppet att den hoppas att många asylsökande vänder vid gränsen, men den har inte för avsikt att hindra någon att komma hit eller medelst de verktyg den förfogar över - såsom föreslå lagstiftning - agera handlingskraftigt.

Jag biter mig fast i påståendet att ingen hade kunnat förutse denna situation då ökningen varit så dramatisk de senaste sex veckorna. Det är helt enkelt inte korrekt. Migrationsverket skrev i sin prognos den 4 november 2014 att en "förhöjd asylprognos kräver samhällsplanering" och tog höjd för så många som 105 000 asylsökande till Sverige under 2015. Alltså nästan exakt det antal som nu har kommit till Sverige den dagen Morgan Johansson kallade till presskonferens för att konstatera att vi inte längre kan garantera tak över huvudet.

Signalerna fanns där för den som var intresserad. Redan för ett år sedan hade alltså regeringen och riksdagen informationen om att 2015 kunde komma att bli riktigt, riktigt besvärligt. Redan för ett år sedan hade regeringen kunnat kalla till samtal och föreslå åtgärder för att bemöta detta. Ingenting gjordes. Så sent som i maj 2015 kallade Stefan Löfven situationen för "en liten ansträngning".

För Migrationsverkets räkning har läget varit ansträngt i tre års tid, då myndigheten fick slut på egna boendeplatser och tvingats köpa upp dyra och ofta mindre bra asylboenden i privat regi. Den kris vi ser nu är inte plötslig på något sätt, och det var verkets Mikael Ribbenvik tydlig med när han fick frågan i går.

Någon samhällsplanering från regeringens och riksdagens sida blev det alltså aldrig tal om. Många av landets större medier har hjälpt till att förminska frågan och peka finger åt alla som velat föra en seriös diskussion. I november i fjol skrev Aftonbladets ledarredaktion att "högern är besatt av flyktingpolitik", och så sent som i morse satt samma ledarskribent i Sveriges Radio och anklagade Ivar Arpi för att "svartmåla" situationen.

Problemet har varit att regering och riksdag under lång tid slagit dövörat till. De har låtit naiv politisk retorik styra och haft föreställningar om att öppna svenska hjärtan är detsamma som svenska boendeplatser. Nu är boendeplatserna slut.

Vi har därmed fått en mycket märklig situation där regeringen har kapitulerat och lagt hela ansvaret för sin migrationspolitik på Migrationsverket och polisen. Redan i dag kommer många människor över gränsen utan att söka asyl. Vart de tar vägen eller vilka de är vet ingen. Utöver detta tänker sig alltså regeringen att även människor som söker asyl ska släppas vind för våg.

Detta kan vara början på en tid av överbelamrade centralstationer med sovande asylsökande i tusental och kanske en ny sorts migrantläger runt om i landet. Det blir intressant att se hur polisen agerar då. Något politiskt stöd har den knappast att vänta.

Läs även:
Fnordspotting, Den sjätte mannen

Vips tog det slut

I dag kommer regeringen att skicka in en begäran till EU-kommissionen om att omplacera asylsökande till andra EU-länder. Detta kan inte kallas annat än ett desperat nödrop från en regering som förlorat kontrollen.

Men det är fortfarande blott en förhoppning. Den svenska regeringen har talat för döva öron i månader nu, och det finns egentligen ingenting som tyder på en vändning i denna fråga på europeisk nivå. Endast en knapp procent av de 160 000 asylsökande som ska fördelas har fått en destination. Men inte ens hundra stycken har de facto flugits till det land som ålagts att ta emot dem. Nu vill alltså Sverige att de länder som inte uppfyllt sin del av uppgörelsen i stället ska ta asylsökande för att avlasta regeringen Löfven. Tillåt mig tvivla på detta upplägg, som först och främst kräver en kvalificerad majoritet bland EU:s migrationsministrar för att gå igenom.

Även om det mot förmodan skulle gå vägen kommer det ta tid och endast handla om den ungerska kvoten på 54 000 personer. Det vore naturligtvis i teorin vara en bra avlastning här och nu. Men det skulle endast köpa regeringen några månader innan läget med dagens höga inflöde blev precis lika ansträngt igen. Detta beror på att regeringen inte har tagit itu med grundproblematiken: svensk asyl- och migrationspolitik.

Att Löfven inte begriper att den rekordstora asylinvandringen till Sverige inte beror på kriget i Syrien utan på västvärldens mest generösa asylpolitik här hemma är onekligen bedrövande. Samma konklusion måste göras i fallet ensamkommande flyktingungdomar. Alla normalt funtade människor bör rimligen kunna lägga ihop ett och ett. Se orsak och verkan. Regeringen klarar det uppenbarligen inte, och det får oerhörda konsekvenser för landet just nu.

Bland andra Anna Dahlberg har varnat för att Sverige kan komma att gå in i väggen. Vi är definitivt på väg dit i själva mottagandet - i natt sov uppemot 100 asylsökande i receptionen på Migrationsverkets huvudkontor i Norrköping. Enligt Mikael Ribbenvik kunde situationen komma att se likadan ut på flera av verkets kontor i landet.

Superlativen över situationen har tagit slut. Det har även Migrationsverkets evakueringsplatser. När det är slut är det slut, och det kan inte ens Miljöpartiet eller föreningen "Allt åt alla" ändra på. Nu när idrottshallar, kursgårdar och gamla äldreboenden tagits i anspråk återstår snart bara tälten.

Det måste vara lattjo att sitta i regering med Miljöpartiet just nu. Carpe diem, Stefan Löfven. Carpe diem.

Nattsvart

I dag kom Migrationsverkets sista prognos för antalet asylsökande under 2015. Den blickar även in under nästa år. På en presskonferens under förmiddagen redogjorde myndigheten för det nya läge som väntar Sverige under de kommande månaderna och åren.

Det är ett katastrofläge, både socialt och ekonomiskt. Det som nu sker kommer att påverka svensk ekonomi och det svenska samhället i decennier framöver. Det är därför dags att använda de stora orden.

Jag vill understryka att denna situation de facto inte beror på kriget i Syrien eller Irak. Den är skapad av den förra regeringen och den sittande genom den migrations- och integrationspolitik som förts under de senaste tio men särskilt fem åren. Det var under Reinfeldts andra mandatperiod som ett rekordhögt asylmottagande blev normalläge. Ökningen har varit stadig sedan 2010 frånsett en smärre minskning 2011 (se nedan). Sedan dess har vi sett en tydlig trend med ett ökat tryck på Migrationsverket för varje år. Detta, trodde många, kulminerade 2014 när 81 000 sökte asyl. I själva verket var det bara en gäspning mot för vad som väntade, mot vad vi ser just nu.

Det viktiga att komma ihåg när migrationsministern och andra i regeringen säger att dagens situation var omöjlig att förutse, är att Migrationsverket gjorde just det för ett år sedan. Den 4 november 2014 skrev myndigheten i sin prognos att den räknade med uppemot 105 000 asylsökande under 2015. Det var med facit i hand en rätt bra prognos.

Redan för ett år sedan borde alltså varningsklockorna ha ringt hos den då nytillträdda regeringen. Redan då var läget ansträngt. I stället låtsades regeringen som att det värsta var över, och så sent som i våras kallade Stefan Löfven det svenska asylmottagandet för "en liten ansträngning".

2015: 160 000 / 190 000 (>100%)

2014: 81 301(+50%)

2013: 54 259  (+23%)

2012: 43 887 (+48%)

2011: 29 648 (-7%)

2010: 31 819 (+32%)

2009: 24 194

(Asylsökande. Statistik för perioden 1980-2014 finns här i PDF)

Migrationsverkets bedömning på uppemot 190 000 asylsökande under 2015 bygger på antagandet att EU-länderna inte lyckas komma överens om en jämnare fördelning inom unionen innan årets slut. Vilket låter som en rimlig utgångspunkt. Huvudscenariot är 160 000, och det skulle betyda att det kommer färre än 1 000 asylsökande per dag under resten av året. Snittet just nu är ungefär 1 300/dag.

Förutsatt att migrantströmmarna inte förändras markant räknar Migrationsverket med 170 000 asylsökande till Sverige under nästa år. Huvudscenariot är 135 000, men det förutsätter att "något görs" på EU-nivå. Vilket förstås är högst osäkert. En överenskommelse med Turkiet kan kanske minska strömmen något, men den lär knappast upphöra.

Med minst 30 000 ensamkommande barn och ungdomar i år, varav många är äldre än de uppgivna tonåren, ställs enorma krav på kommunerna att ordna boende, skola och i förlängningen ett tryggt hem. Norberg är första kommun att säga nej till att ta emot fler. Det är ett viktigt ställningstagande som visar på kurage och öppnar även upp för fler kommuner att följa efter.

Utgifterna för mottagandet av asylsökande ökar enligt Migrationsverkets beräkningar med 29 miljarder. Över en fyraårsperiod handlar det om totala kostnader för migrationen på hisnande 270 miljarder kronor.

Migrationsverket hade i somras en plan att komma ur de tillfälliga boendena under hösten 2017. Denna plan har nu, som Anders Danielsson uttrycker saken, "ställts på kant". Det kommer alltså vara fråga om dyra asylboenden som permanentlösningar under överskådlig framtid. Därtill kommer tälten, som nu sätts upp i all hast. Det är oklart vart de asylsökande ska ta vägen eftersom det inte finns några lägenheter att tillgå. Ingen kan svara på den frågan.

Regeringen bemöter denna exceptionella situation med att den lagda budgeten gäller. När det gäller boendefrågan (det kommer enligt Migrationsverket saknas uppemot 45 000 boendeplatser i slutet av detta år) bemöts den med att regeringen har föreslagit byggsubventioner på några miljarder. En helt otillräcklig åtgärd, givetvis, som inte på något sätt kommer trolla fram lägenheter till hundratusentals människor det närmaste året. Men vad ska de annars säga.

Detta är inte en hållbar utveckling, konkluderar finansministern och migrationsministern och upprepar båda att andra EU-länder måste ta ett större ansvar. Men jaha då. Regeringens enda plan just nu är alltså en förhoppning om att andra länder ska ta emot fler. Vilket inte lär ske, gissningsvis av den anledningen att de inte vill hamna i Sveriges situation med skenande kostnader och sociala problem. Och förmodligen för att de sätter sitt eget lands befolkning i främsta rummet.

Det är en riktigt, riktigt dyster situation Sverige har hamnat i. Eftersom vi i bästa fall kan vänta oss en urvattnad kompromiss från migrationssamtalen mellan sju av riksdagspartierna är läget, för att använda Trelleborgs kommuns språkbruk, just nu nattsvart.

Politikerna har skapat detta kaos

Om två dagar kommer Migrationsverkets nya prognos för antalet asylsökande under 2015. Den väntas landa på, eller överstiga, 150 000 personer. Alla verkar tagna på sängen. Ingen hade kunnat förutspå detta, är regeringens budskap. Men det stämmer inte.

Om vi blickar tillbaka lite ser vi att Migrationsverket tidigare i år tog höjd för en kraftig ökning av asylsökande. I februari presenterade myndigheten en prognos. "Myndighetens sammanvägda bedömning är därför att intervallet för antalet asylsökande ligger fast från förra prognosen, dvs. 80 000 till 105 000 under 2015." I mars meddelade Migrationsverket att den på grund av platsbristen kraftigt höjde gränsen för hur många som kan inhysas på ett och samma asylboende.

I början av året fanns alltså en föreställning om över 100 000 asylsökande till Sverige, vilket borde ha fått regeringen att i detta läge trycka på den stora röda knappen och kalla till samtal med oppositionen. I stället gjordes ingenting. Under sommaren kom en nedskriven prognos för helåret, och alla tycktes andas ut. Det skulle "bara" komma 73 000 människor. Och då var allt lugnt.

Aningslösheten är förbluffande. Det är inte så att Sverige hade bostäder till 73 000 människor och i förlängningen deras anhöriga (än mindre för 105 000). Ändå kunde vi läsa att läget var under kontroll eftersom det skulle komma något färre i år än 2014 (då det kom 81 000 asylsökande). Och låt oss vara ärliga här: gapet mellan 105 000 och 150 000 är inte skillnaden mellan frid och fröjd och komplett kaos. Även det förstnämnda hade varit en mycket besvärlig situation med den enda skillnaden att tältlägren förmodligen tagits i bruk någon månad senare.

Spola fram till i dag. Nu står vi plötsligt inför fullbordat faktum då evakueringsplatser för den svenska befolkningen i händelse av katastrof tas i anspråk för att ge asylsökande tak över huvudet. De första tältlägren står nu redo.

När migrationsminister Morgan Johansson försöker utmåla dagens situation som oväntad och omöjlig att förutspå ljuger han svenska folket i ansiktet. Det är regeringens oförmåga att läsa prognoser, att planera och att lägga ihop ett och ett som bäddat för denna situation (ja, Alliansen är lika skyldig).

Det stora inflödet sker heller inte av en slump. Det är inte på grund av ett krig i fjärran land eller till följd av händelser som svenska politiker inte haft någon möjlighet att förutsäga eller arbeta förebyggande mot. Nej, dagens kaosartade situation runt om i Sverige är helt och hållet politikernas verk.

Det har under lång tid förts en politik som gjort Sverige särskilt attraktivt för asylsökande. Per capita har Sverige haft ett väldigt högt asylmottagandet under lång tid. 2011 fick Migrationsverket slut på lägenheter och började upphandla asylboenden som permanenta lösningar. Nu har vi som bekant gått ett steg längre med tältläger. Och finansministern, som verkar ha tappat kontrollen över ekonomin, vill låna för att finansiera asylmottagandet.

En perfekt storm av inkompetens, idealism och felanalyser har lett oss fram till den kaosartade situation vi har nu med en socialtjänst som bokstavligt talat går på knäna, med kommuner vars budgetar flyger all världens väg. Politikernas misstag kommer att kosta svenska skattebetalare väldigt mycket under lång tid framöver. I både pengar och service.

Landets politiska ledning driver just nu Sverige in i väggen. Och den verkar inte ens se det själv.

Läs även:
Anna Dahlberg, Andreas Johansson Heinö

Vad trodde ni skulle hända?

Flyktingkrisen i och runt Europa har dominerat svensk nyhetsbevakning i månader nu. Paniken i asylmottagandet i Sverige är ännu inte tillräckligt intressant för att medierna ska slå på stora trumman och ställa politiker till svars á la Janne Josefsson. Den dagen kanske kommer när det även har tagit slut på fängelser, kursgårdar, äldreboenden och idrottshallar.

Även om jag får tillstå att kollapsen kommit lite plötsligare än jag väntat mig, har jag under de senaste två åren egentligen aldrig tvivlat på slutresultatet. Det har aldrig rått någon större tvekan om var vi kommer hamna. Bara om när. Detta eftersom en rekordstor asylinvandring av lågutbildad arbetskraft till ett land med en socialistisk bostadspolitik, en högspecialiserad arbetsmarknad och en universell välfärdsmodell helt enkelt bara kan leda till en sak: haveri.

Nu när vi snart har nått det Migrationsverkets generaldirektör kallar "vägs ände" för vilka åtgärder som kan vidtas, slås jag av hur vissa fortfarande vägrar ta in vad som faktiskt sker. Det är ett närmast sektliknande beteende som skådas på sina håll just nu. Även inom borgerligheten.

Landets kanske mest besynnerliga tillhåll kallas Aftonbladet. Denna tidning vistas i något slags parallellt universum - eller kanske snarare i ett svart hål till vilket ljuset aldrig når. Tidningens ledarredaktion har över huvud taget inte tagit intryck av de påfrestningar som just nu plågar kommuner, socialtjänst och polis runt om i landet.

För en knapp månad sedan twittrade exempelvis ledarskribenten Anders Lindberg ut: "Varför är de borgerliga ledarsidorna så besatta av invandring? Det finns ju så många andra frågor." Ja, det finns många andra frågor. Men ganska få som är systemhotande. Och ganska få för vilka utgiftsposten ökar i den här omfattningen (den enda konkurrenten är sjukskrivningarna, men den frågan har inte samma påverkan på samhällets institutioner som asylinvandringen).

Den 4 oktober, så sent som i förrgår, skrev Ingvar Persson en ledartext (lugn, via Unvisit) i Aftonbladet med rubriken "Efter flyktingkrisen kommer utmaningen". En kunde ju förledas att tro att det var en insiktsfull och bitvis självkritisk text om de stora påfrestningar som väntar det svenska samhället nu och i många år framöver.

Men icke. Persson konstaterar att "[d]et är ett allvarligt läge, men det kommer att fungera. Vi befinner oss trots allt i Sverige." Även de mest envisa försvararna av dagens haveripolitik har alltså gett upp försöken att argumentera. Nu förlitar de sig på fromma förhoppningar. Att det ska gå eftersom Sverige är Sverige (?). Vid sidan om alla stödgalor görs antaganden om att det bara måste gå bra. Att vi ska klara det. Ingen kan emellertid svara på hur. Den frågan är kanske rent av rasistisk.

Tolle Furegård, boendeplanerare vid Migrationsverket, är orolig. Om inflödet fortsätter att vara på dagens nivåer med 7 000 asylsökande i veckan, då "tvivlar jag på vår uthållighet", säger han. Många arbetar nu sjudagarsveckor på myndigheten. Men det räcker inte.

Framför allt efterlyser Furegård en mer långsiktig plan. En som sträcker sig bortom nästa veckoslut. En sådan finns inte. Den frågan ställs över huvud taget inte till ansvariga politiker (vilket är ett tecken på svenska mediers rädsla).

Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson gick så sent som den 12 september ut och hävdade att det vi nu ser är en kris - men inte för Sverige. "Någon hård press på Sverige är det inte tal om", konkluderade Danielsson.

De runt 90 000 som beräknas söka asyl i Sverige i år är, konstaterade SVT, "inte avsevärt mer än de 81 000 asylsökande under fjolåret". Det är ju sant. Men det måste också tas med i beräkningen att Sverige hade lika många färre boendeplatser vid början av detta år än ett år tidigare (många ordnar boende på egen hand, men dessa lösningar är inte sällan väldigt kortsiktiga vilket gör att många landar i kommunens knä förr eller senare i alla fall). Det har inte blivit lättare efter att landet tagit emot 81 000 asylsökande under 2014. Att det gick bra (nåja) i fjol betyder inte att det måste gå bra även i år. Vi ser en ackumulation som hittills ignorerats.

Blott tre veckor efter Anders Danielssons anmärkningsvärda påstående höll han tillsammans med migrationsministern en presskonferens och hävdade att myndigheten börjar nå vägs ände. Totalt 10 000 evakueringsplatser har hittats runt om i landet, men envar kan räkna ut att dessa endast täcker behovet för ungefär en vecka. Spelade Danielsson teater tre veckor tidigare? Han kan som generaldirektör inte rimligen ha varit ovetande om asyltrycket. Räknade han kallt med att allt bara skulle lösa sig?

Månne instämde Anders Danielsson i Morgan Johanssons påstående att "ingen hade kunnat förutse detta". Att det skulle komma över tusen asylsökande per dag är visserligen inget som prognostiserats i detalj av någon. Men säg inte att ingen har varnat för dagens situation.

Problemet är att alla varningar viftats bort som ett sätt att "fiska i grumliga vatten", som rasism och främlingsfientlighet. Det har rått ett slags hallelujastämning i asylpolitiken som motverkat alla försök till seriös och problemfokuserad diskussion. Vi har kort sagt förlorat väldigt mycket tid som hade kunnat ägnas åt att konstruktivt hitta lösningar men som i stället ägnades åt att kleta etiketter på alla som inte fallit in i ledet för "öppenheten".

Försvararna av dagens politik har effektivt täckt sina öron för alla varningsklockor. Nu är de yrvaket förvånade över situationen. Det är pinsamt att se. Vad trodde de egentligen att politiken skulle leda till i slutändan?

Läs även:
HAX, Fredrik Johansson, Fnordspotting

Vid vägs ände

Migrationsminister Morgan Johansson och Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson gjorde något ovanligt och kallade till presskonferens i all hast på lördagen. Syftet enligt ministern var att ge en lägesbeskrivning (det kunde alltså inte vänta till måndag?).

Bilden är dyster. Migrationsverket har haft bekymmer med att hitta boenden ända sedan 2011, då myndigheten fick slut på lägenheter. Sedan dess har problemet lösts med att upphandla nya dyra asylboenden och förtäta de redan existerande. Följden av bostadsbristen har blivit att även människor som redan beviljats uppehållstillstånd sitter kvar i Migrationsverkets förläggningar. Samtidigt fylls dessa boenden på hela tiden, och kostnaderna skenar vid nya upphandlingar.

Nu har vi hamnat i en tredje fas där inte heller nya asylboenden och fler sängplatser per kvadratmeter räcker. Med ett inflöde av uppemot 1 500 asylsökande per dag räknar Migrationsverket med att tvingas ta så kallade evakueringsplatser i anspråk.

Migrationsverket har inventerat hur många platser som skulle kunna skakas fram på detta sätt. Det handlar om ungefär 10 000 platser i hela landet. Vi talar då om madrasser på golvet i gymnastiksalar och liknande anläggningar till vilka människor kan föras vid större katastrofer, som översvämningar, bränder och så vidare (vi får således hoppas att Sverige inte drabbas av en stor katastrof någonstans i närtid). Utöver detta kommer Kriminalvården kunna inhysa möjligen något tusental och ytterligare några tusen kan förpassas till militärförläggningar.

Men även om alla dessa platser tas i anspråk räcker de med dagens inflödestakt i en till två veckor. Sedan då? Modulbostäder, säger Danielsson. Sådana ska byggas för runt 70 000 människor. Men de kan inte sättas upp utan grundliga förberedelser, så vi ska inte räkna med att se något mirakel ske på denna sida nyåret.

Om vi leker med tanken att antalet asylsökande som kommer till Sverige ligger kvar på den senaste veckans nivåer året ut, kommer vi under årets sista kvartal ta emot mellan 92 000 och 138 000 asylsökande. Regeringen och Migrationsverket kan egentligen bara be till vädergudarna om att det blir en svinkall och besvärlig vinter i Europa som minskar flyktingströmmarna drastiskt.

Det borde framgå för de flesta att dagens asyltryck inte är hållbart. Att gränsen för vad det svenska samhället klarar av har passerats. Det handlar ju inte bara om sängplatser. De flesta kommer få stanna varför det även handlar om vård, skola, SFI-lärare, kontakter med Arbetsförmedlingen och mycket annat.

Dock sänds ingen signal från regeringen om att den lägger om migrationspolitiken. Detta är egentligen det mest häpnadsväckande i hela situationen. Regeringen drar inga slutsatser av sin egen politik, och den har över huvud taget inte planerat för dess konsekvenser. Morgan Johansson säger att ingen kunnat förutse dagens situation. Ursäkta, men vi har sett en stadig ökning av asylsökande till Sverige i fyra års tid. Vilken sten har regeringspartierna sovit under?

Alla som fått avslag ska avvisas, är budskapet. Detta för att frigöra de platser de i dag ockuperar. Men det handlar enligt migrationsministern om 6 000 människor, alltså platser som täcker behovet i tre till sex dagar (och frågan är om polisen ens har resurser att sköta utvisningarna).

"Vi har nått vägs ände", sa Migrationsverkets generaldirektör. "Vi kan klara det här som land", sa migrationsministern hoppfullt och vädjade till "alla som redan gör ett fantastiskt jobb att göra ytterligare en kraftansträngning för att vi ska klara den här uppgiften." Regeringen vill alltså att kommuner som Trelleborg, vars kommunledning skrivit ett brev till både regeringen och Migrationsverket och bönat och bett om att få slippa ta emot fler ensamkommande, ska göra mer. Det är inte lite fräckt.

Vi ser pressade ministrar hålla stapplande presskonferenser. Vi ser paniken ute i kommunerna. Nu är tiden kommen för politiskt ledarskap. Det ser vi däremot ingenting av. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting, Cornucopia

Snällismen föder rättsosäkerhet

I söndagens Agenda visades ett inslag om en romsk familj som efter 12 år i Sverige har fått ett avvisningsbeslut. Familjen har tidigare sökt asyl men fått avslag. Beslutet överklagades till högre instans och nu har domen slutligen vunnit laga kraft. Familjen ska utvisas då den saknar skyddsskäl.

Under åren i Sverige har paret, som kommer från Serbien, skaffat fem barn. Det är runt dessa barns välbefinnande som inslaget tar sin utgångspunkt. Kan familjen inte få stanna för barnens skull? Hela frågeställningen blir väldigt konstig - paret har alltså startat ett liv och skaffat barn i ett land de sedan länge fått veta att de inte har rätt att stanna i. Något slags ansvar borde rimligtvis den enskilde i detta fall ha.

Statsminister Löfven har varit tydlig på sistone med att den som får ett avslagsbeslut på sin ansökan om asyl eller uppehållstillstånd måste återvända. Detta är förstås ett fullt rimligt förfarande. Man ansöker, får sin sak prövad, har rätt att överklaga men får i slutändan ett beslut i högsta instans som vinner laga kraft. Så prövas saken för alla i en rättsstat. Denna rättsstat bygger emellertid på att lagen upprätthålls och att besluten efterlevs. Här har vi problem i dag.

Mer än hälften av alla som får avslag på sin ansökan om att stanna i Sverige ger blanka tusan i beslutet. Många går underjord, andra vet ingen vart de tar vägen. Polisen har i dagsläget 17 000 utvisningsärenden som ligger och väntar på att verkställas. Sedan 2011 har över 50 000 utvisningsbeslut inte verkställts, vilket innebär att tiotusentals människor lever runt om i Sverige trots att de enligt svensk domstol inte har rätt att vistas här. Detta är givetvis problematiskt.

Svenska politiker har medvetet skapat denna situation genom att göra det inte bara möjligt utan också tämligen förmånligt att stanna kvar trots avslagsbeslut och uppmaning att lämna landet. Rätt till sjukvård, rätt till skolgång och en polis som inte längre vågar leta upp gömda familjer genom att följa barnen från skolan till boendet har skapat en orimlig situation där den som struntar i svenska lagar de facto premieras för det. Den miljöpartistiska snällismen skapar en rättsosäkerhet.

Jag kan ha full förståelse för polisens resursbrist i dagsläget. Men det finns sätt att hitta gömda familjer om polisen bara vill hitta dem. Kruxet i dag är att polisen, vis av erfarenhet från tidigare insatser, inte vill ta fajten mot alla "antirasister" som står redo att anklaga polisen för både fascism, rasism, antiziganism och inhumanism bara för att den utför sitt jobb.

Det hela är väldigt enkelt:

Den som stannar i Sverige trots ett avvisningsbeslut tar resurser från alla som har laglig rätt att stanna, från alla som väntar på att få sin sak prövad och från alla som följer lagar och regler i mottagningsprocessen. Detta var även Migrationsverkets generaldirektör tydlig med i Agendas studio.

Löfven har vid ett flertal framträdanden krävt "ordning och reda" i asylmottagandet. Det återstår att se vad denna ordning och reda består i. Om det är respekt för svenska lagar och regler statsministern avser, borde han föregå med gott exempel och omedelbart sparka ut det parti vars själva signum är oordning och oreda - nämligen hans egen regeringspartner Miljöpartiet.

Migrationsvärken

Migrationspolitiken går in i ett nytt skede. Med tusen asylsökande per dag, och tusen ensamkommande per vecka, genomgår Sverige nu en stor prövning (eller "utmaning", som det heter på nyspråk). Situationen kallas "extraordinär" av statsministern - men alla tycks utgå från att den är tillfällig. Tänk om det inte är så?

Tecken på den dagliga desperationen står att finna ute i kommunerna, där ensamkommande ungdomar inkvarteras på madrasser i idrottshallar, där frivilligorganisationer klagar över att de snart inte orkar mer längre och där kommunala budgetar spräcks på både höjden och bredden till följd av en etablering som inte ger resultat. Migrationsverket har ett grundsystem för att hantera 400 ensamkommande per år. Nu kommer alltså mer än dubbelt så många varje vecka.

Men även regeringen själv andas desperation. Migrationsminister Morgan Johansson har gett statliga myndigheter och bolag, allt från Försvarsmakten och Kriminalvården till Jernhusen och Vattenfall, i uppdrag att dammsuga sitt bestånd efter lediga lokaler att ställa till förfogande i flyktingmottagandet. Detta betyder i klartext att fängelser och försvarsanläggningar kan byggas om till flyktingförläggningar.

Migrationsministerns tilltag visar på hur akut situationen har blivit. Problemet för regeringen är att det vi nu ser inte verkar vara en tillfällig topp. Även om flyktingströmmen till Sverige lär minska när vintern tar Europa i sitt grepp finns det inget som tyder på ett dramatiskt fall i antalet som söker asyl i Sverige och Tyskland. Vi har sett en stadig ökning sedan 2011.

Givetvis ställer detta frågor om hur mottagandet, som redan nu är på den absoluta bristningsgränsen, ska fungera framgent. Vilka desperata åtgärder ska migrationsministern ta till när varken Försvarsmakten eller Kriminalvården har fler lokaler att ställa till förfogande? Det finns gamla förslag, utredda och klara, som innebär att privatbostäder kan konfiskeras. Där är vi inte ännu, men givet att det verkar gå utmärkt att ockupera en sommarstuga som ägs av någon annan utan att myndigheterna bryr sig, skulle inget längre förvåna.

Ett annat oundvikligt scenario på sikt är reella flyktingläger i Sverige. De skogar och fält som Reinfeldt såg från sitt regeringsplan kan då äntligen komma till användning. Var och en kan fundera över hur reaktionen från de asylsökande kommer att bli på detta när ett boende i jämtländska Grytan inte dög då det låg för långt från en tätort.

Samtidigt som allt detta pågår meddelar DN och SVT, inte utan stolthet, att stödet för ett större flyktingmottagande i Sverige ökar. Detta enligt en ny DN/Ipsos-mätning. Hur stort stödet är på orter som Ljusnarsberg och Norberg, där effekterna av dagens politik är reella, framgår inte. Men mätningen gläder sannolikt de politiker som i helgen blev rörda till tårar av sin egen godhet på Centerpartiets stämma.

Alla har vi vår egen verklighet att förhålla oss till. Och den ser som bekant väldigt olika ut beroende på var i landet vi bor.

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

Dags för krissamling

"Det här har vi aldrig sett eller upplevt tidigare." Migrationsverkets ställföreträdande generaldirektör Mikael Ribbenvik är tydlig i kvällens Rapport. Det asyltryck som Sverige just nu upplever är unikt.

Det historiskt höga asyltrycket mot Sverige ställer enorma krav på kommunerna. I fredags fick jag via jobbet veta att Stockholms stad har samlat sin krisledning för att hantera trycket från det växande antalet ensamkommande barn/ungdomar som kommer och som kommunen ansvarar för (olikt de vuxna vars ansvar är Migrationsverkets initialt). Tidigare kom ungefär tio ensamkommande i veckan. Nu kommer 50 - om dagen. Staden uppmanar anställda att jobba extra för att hjälpa till. Man löser bemanningen åtta timmar i taget.

Det råder således lätt panik ute i kommunerna. I regeringen hägrar däremot lugnet. I regeringsförklaringen utfärdades försäkringar om att allt är under kontroll och att mycket görs för att situationen ska bli ännu bättre. Det är svårt att ta detta på allvar. Frågan är om regeringen är så lugn som den verkar, eller om det är rena hönsgården på insidan.

Medierna spelar sin roll. Basala frågor som "var ska de bo?" och "vilka jobb ska de kunna få?" begravs i kampanjartade reportage om människors hjälpvilja. Under klämkäcka rubriker som "Stockholm hjälper" i DN berättas om hur människor hjälper asylsökande. Det är klart att det är fint att folk ställer upp med mat, kläder och leksaker till barnen. Men det är här och nu. Vi behöver prata om morgondagen.

Det enda vi ser just nu är akuta lösningar i en akut situation. Inga tecken på långsiktiga strategier. Inga hållbara förslag på hur mottagandet ska fungera ens på halvlång sikt. Och noll trovärdighet i hur alla dessa människor ska kunna bli positiva tillskott till Sverige på längre sikt. Det bådar väldigt illa att svenska politiker står så handfallna och att medierna verkar så ointresserade av de stora frågorna.

Nu kommer det nästan tusen asylsökande om dagen till Sverige. Det är enligt Migrationsverket historiskt höga siffror. Jämförelsen med 1992 börjar bli lite tjatig - det vi såg då var en topp som kunde hanteras eftersom det fanns bostäder och inflödet snabbt avtog. Nu upplever vi en stadig eskalering av en ökning som pågått sedan 2011, just det år då Migrationsverket fick slut på bostäder och började använda asylboenden som permanenta lösningar.

Ett tecken på hur stor migrationsfrågan har blivit är att Sveriges Radio tillsätter en specifik migrationskorrespondent. Denne ska, får vi förmoda, åka runt och följa migranterna från hemlandet till strejkerna på de överfulla asylboendena här i Sverige.

Det är de som vill fortsätta dagens urspårade politik som måste svara på de stora frågorna: var ska de asylsökande bo och hur ska de komma i arbete och rädda den åldrande svenska befolkningen? Vi väntar ivrigt på svaren.

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting, Magnus Nilsson

Asylsökande då och nu.

Nu råder sex månaders väntan innan asylansökan hanteras

Asyltrycket mot Sverige fortsätter att vara kompakt. Detta innebär att Migrationsverket sedan en tid tillbaka inte hinner med att hålla handläggningstiderna. Väntetiderna ökar därför dramatiskt.

Om du kom som asylsökande till Sverige för ett år sedan var väntetiden på att få ärendet öppnat tre veckor. Nu är den enligt handläggare på Migrationsverket uppe i sex månader.

Alla begriper att detta inte är bra. Dels kostar det pengar. Människor måste bo någonstans under utredningstiden, och eftersom lägenheterna tog slut 2011 är det svindyra asylboenden som gäller nu. Även personer med ansökningar som inte håller måste bo under utredningstiden.

Dels är det förstås fruktansvärt frustrerande för alla som väntar på ett sannolikt positivt asylbesked att bara sitta och glo. De placeras ofta långt från andra svenskar, kan inte läsa språket och har ingenting att sysselsätta sig med på dagarna. Det föder apati och frustration.

Varken regeringen eller Alliansen har några konstruktiva lösningar på den uppkomna situationen. Alla är ense om att det måste gå snabbare att få sin ansökan prövad, lära sig svenska och komma ut i egen försörjning. Men det är lite som att vara ense om att det är trevligt när solen skiner. Hur ska man få solen att skina då?

Folkpartiet och Kristdemokraterna har lagt förslag som i praktiken syftar till att minska anhöriginvandringen (även om de aldrig skulle erkänna att TUT får den effekten) och därmed trycket. Om man ska tro reaktionerna i sociala medier är motståndet mot detta utbrett inom FP, så bli inte förvånad om detta blir en fråga som får Jan Björklund på fall vad det lider.

Under tiden fortsätter tjafset om huvurida asylsökande lättast integreras med TUT eller PUT. Som om det vore en integrationsåtgärd i sig.

Det mest anmärkningsvärda är inte att dagens situation uppkommit utan att de partier som är ansvariga saknar både ryggrad och hjärna att göra något åt den.

Det är de andra som är konstiga. Inte vi.

Döden i Grytan

En märklig händelse inträffade på nyårsaftons dag. Asylsökande på väg till ett asylboende i jämtländska Grytan utanför Östersund vägrade kliva av bussen. Skälet var enkelt: Grytan var för kallt och halt.

Polisen kom till platsen men ansåg sig inte kunna göra något. Avhysningar är Kronofogdens jobb, blev svaret. Jag har emellertid aldrig hört talas om att Kronofogdemyndigheten avhyst någon från en buss. En avhysningsprocess är dessutom tidskrävande.

En av de nyanlända förklarar varför de är besvikna:

Jag är 75 år och kommer från Mellanöstern. Så skickas jag till ett ställe där det ser ut så här, säger Isan Hydr och pekar på det isiga underlaget.- Det är ju livsfarligt för mig att vistas här.

En person som redan bor på asylboendet, Mahmud Alzayed, är lika skoningslös i sin kritik:

- Normalt spelar jag musik och skriver låtar. Det går inte här, jag blir helt död inombords av att bo här.

Nog för att jämtländska småorter kan vara döda och tråkiga, men Migrationsverket hade nog inte räknat med så här hård kritik. Asylsökande kan inte välja och vraka bland boenden utan måste ta det som erbjuds ifall de inte kan lösa boendesituationen på egen hand.

Det är inte osannolikt att de asylsökande fått en helt annan bild av vad som väntar dem i Sverige, kanske från smugglare. Migrationsverket menar att det inte är ovanligt. Protesten fortsätter i dag.

Idén om att asylinvandring ska rädda den svenska landsbygden, företrädd av bland andra Fores och Fredrik Reinfeldt, tycks ha fått sig en törn.

Snällast vinner inte migrationsdebatten

En rad liberala debattörer, författare och politiker slår på DN Debatt ett slag för den reinfeldtska asyl- och migrationspolitiken, alltså den politik som den förre statsministern nyligen sammanfattade med att det på den svenska landsbygden finns "mer plats än man kan föreställa sig".

När jag läser debattartikeln slås jag av att diskussionen inte handlar om konstruktiva lösningar, om smart integrationspolitik eller om hur människor ska kunna stå på egna ben. Den handlar om snällhet och godhet. Detta är förstås ett problem eftersom det inte föds några lösningar enbart ur känslan av att vara en god och snäll medmänniska.

Artikelförfattarna har rätt i att det hänt något i migrationsdebatten. Tidigare hävdades att invandringen var en vinstaffär. Punkt. Så sent som i våras fick vi den berömda Sandvikenrapporten, som påstod att Sandvikens kommun gick plus med en halv miljard kronor på invandring. Varje år. Den spreds i sociala medier, delades faktiskt av några av artikelförfattarna, och sågs som ett vasst nålstick mot den invandringskritiska ballongen. Även dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag stämde glatt in i jubelropen på Twitter.

Problemet var att det inte stämde. Såklart. Sedan dess har både Fores och Migro gjort sitt bästa för att upprätthålla bilden av invandring som en vinstaffär vi inte bara kan tacka nej till. Men efter en hel del mothugg, några uppskruvade asylprognoser och ett visst sommartal av Reinfeldt, hävdas det nu att invandring faktiskt kostar "på kort sikt". Underförstått att det är långsiktigt lönsamt.

Sanningen är att det dels beror på vilken sorts invandring vi talar om. Självfallet kommer högutbildade i bristyrken alltid ha lättare än andra att skapa sig en god tillvaro i Sverige. Dels beror det faktiskt på hur samhället är rustat att ta emot många människor som behöver försörjning, bostad, förskoleplatser och sjukvård med väldigt kort varsel. Det finns de facto kapacitetsbrister som måste belysas.

Det sistnämnda är känsligt. Diskussionen om volymer, som tidigare migrationsministern Tobias Billström försökte initiera men som omgående resulterade i beskyllningar om att kratta manegen för SD, är en het potatis. Debattörerna hävdar att det är fel att tala om volymer därför att det inte är mängden människor som är problemet, utan systemen som tar emot dem. Volymen går dessutom inte att påverka, påstås det.

De fastslår:

Om vi har en process som bygger på individuell prövning av asylskäl kan man inte politiskt besluta om en viss volymbegränsning.

Detta är i sak korrekt. Men det blir ett halmgubbeargument eftersom ingen vill att regeringen eller riksdagen ska bestämma exakt hur många som får komma till Sverige. En sådan lösning föreslår inte ens Sverigedemokraterna.

Det SD hävdar när de säger sig vilja minska asylinvandringen med 90 procent, eller till grannländernas nivåer, är att de gör bedömningen att söktrycket kommer minska med SD:s politik (bland annat genom tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd samt upprätthållandet av Dublinförordningen). Då blir det blir mindre attraktivt att söka asyl i Sverige, helt enkelt. Om Sverige för ungefär samma asyl- och migrationspolitik som övriga Norden, vore det märkligt om tio gånger fler sökte sig just hit.

Flyktingströmmarna vi nu ser beror på det oroliga läget i ett flertal länder. Så långt är vi överens. Men det finns en rad politiska beslut som kan påverka i vilket land flyktingarna söker asyl. Detta borde inte vara särskilt svårt att förstå.

Mediantiden för en flykting att få en egen försörjning (inklusive bidragsjobb) var 7 år 2010

och har inte sjunkit under Alliansens tid vid makten. (Källa: SCB)

Är det verkligen volymen människor som är problemet eller är det systemet? undrar artikelförfattarna retoriskt. Jag skulle hävda att det sistnämnda gör att det förstnämnda blir ett stort problem, men att inget samhälle klarar av att integrera ett oändligt antal människor. Ändå är det egentligen vad de hävdar när det påstås att begreppet volymer är irrelevant.

Om vi nu inte ska prata om volymer, kan vi i alla fall prata om integration. Alla säger sig vilja förbättra integrationen av invandrare. Men hur ska det gå till? Lägre löner och avreglerad arbets- och bostadsmarknad är populära förslag högerifrån. De två sistnämnda ställer jag upp på oavsett hur stor eller liten asylinvandring Sverige har, och det förstnämnda kommer säkert hjälpa vissa unga att få sitt första jobb.

Men stor asylinvandring från exempelvis Somalia och Eritrea medför likafullt utmaningar. Sverige har EU:s lägsta andel lågkvalificerade jobb - 2,5 procent. För nästan alla arbeten krävs i dag någon sorts utbildning. För många flyktingar och anhöriginvandrare är chanserna att bli självförsörjande väldigt begränsade redan från start. Detta hade inte behövt vara ett problem om de försörjdes av sin egen familj. Men de generösa undantagen från försörjningsplikten gör att det de facto blir ett bekymmer ur både ett samhällsekonomiskt och liberalt perspektiv eftersom skattebetalarna får pröjsa.

Även om det genomförs genomgripande reformer, vilket vi ska minnas att Reinfeldt inte var beredd att göra, kommer många problem att kvarstå. I slutändan kokar resonemanget om generös asylinvandring därför ned till en känsla av godhet. Inte om samhällsekonomiska vinster. Detta är en viktig vetskap att ta med sig inför de debatter som väntar. Trovärdigheten blir alltid lidande när "därför" ersätter svaret på frågan om "hur" och när den där varma känslan inombords ges prioritet före faktiska resultat.

Låt mig måla ett motförslag med några grundläggande faktorer som bör vara bärande för en liberal asyl- och migrationspolitik:

- Slå vakt om den fria rörligheten. Alla har rätt att bo och arbeta var de vill så länge de kan försörja sig själva.

- Sverige kan ta emot kvotflyktingar i enlighet med internationella överenskommelser och åtaganden. Fokus ska ligga på att ge dessa människor skydd och att från dag ett slussa in dem i det svenska samhället med en effektiv språkutbildning, en chans att validera sin ev. utbildning från hemlandet och en grundkurs i samhällsinformation. På arbets- och bostadsmarknaden ska lika villkor gälla för alla, oavsett härkomst. 

- Huvudregeln ska vara att ge tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd vid beviljad asyl. När oroshärdar har slocknat kan en viss återflyttning ske. 

- Den som invandrat och vill ta hit familj och släkt ska först kunna uppvisa en adekvat bostad och inkomst som räcker till att försörja de sina.

Om dessa enkla men viktiga faktorer tillåts gälla, kommer betydligt färre som invandrar till Sverige att hamna i långvarigt utanförskap, i bidragsförsörjning och segregation. De kommer därmed kosta mindre pengar för samhället, snabbare bli självständiga individer som kan leva goda liv och känna att de fyller en funktion i samhället. Det är win-win.

Avslutningsvis vill jag konstatera: Kravlöshet är inte liberalism. En omhändertagandepolitik utan den enskildes skyldighet att försörja sig själv är inte liberalism. Och EU:s största asylinvandring tillsammans med OECD:s sämsta integration är en sällsynt usel kombination för vilken tidigare och sittande regeringar bär ansvaret.

Jag vet inte hur det kommer sig att tongivande personer inom svensk borgerlighet har lyckats hamna så långt bort från de borgerliga kärnvärderna om att alla i möjligaste mån ska stå på egna ben, ha stor frihet men också ett stort ansvar i sina liv och inte ligga andra till last. Rätten att röra sig fritt är bara hållbar och meningsfull om den samtidigt medför kravet att individen bär sina kostnader. Annars reduceras politiken till en verksamhet som bara ska vara "snäll" och "varm". Det är inte seriöst.

Tyvärr kan tillståndet i den liberala migrationsdebatten just nu beskrivas på följande sätt:

Aldrig förr har så många känt sig så goda för så lite.

Tidigare bloggat:
Det fanns ingen plan
Flyktingar i arbete
Att ställa krav är nödvändigt och viktigt

Läs även:
Fnordspotting, HAX, Per Gudmundson

En politik utan tanke på morgondagen

I går fick vi veta att rekordmånga asylsökande väntas till Sverige under nästa år. Migrationsverket ser inget slut på konflikterna i Mellanöstern eller en förbättring av situationen i Eritrea. Trycket mot Sverige väntas alltså fortsätta öka.

Frågan är vad detta betyder i praktiken. Att ett stort flyktingmottagande är förenat med stora kostnader verkar de flesta nu medge. Men effekterna på längre sikt är svåra att överblicka i dag. Med det utgångsläget som finns och den blindes politik som förs, är stora spänningar i samhället att vänta framöver.

Givet de höga trösklarna in på arbetsmarknaden, och både den förra och den nya regeringens ointresse för att sänka dessa trösklar, kan vi förutsätta att det kommer ta minst lika lång tid för den som kommer som flykting till Sverige nu att få ett första jobb, som det gjorde för den som flydde till Sverige för fem eller tio år sedan. Tiden till det där första jobbet ökade under Alliansens tid vid makten, och Löfven har inte presenterat en enda idé som handlar om att korta denna tid.

Lägg därtill bostadssituationen, som är ännu en fråga där både Alliansen och den rödgröna regeringen är tämligen överens om att inte så mycket behöver eller kan göras. Systemen ska bevaras intakta. Bostadsbristen kommer således också att fortsätta vara ett problem, sannolikt i minst 20 år framöver.

Att ha nyanlända placerade på hotell är inte ekonomiskt försvarbart. Men vart ska de ta vägen? Jag tror att vi kan räkna med att kommunala bostadsbolag framöver kommer tvingas reservera lägenheter åt denna grupp bostadslösa. Föreställ dig då reaktionen hos många svenskar när flyktingar får förstahandskontrakt medan de själva, och deras söner och döttrar, får hoppa runt i dyra andrahandsboenden eller inte flytta alls.

Sverige importerar nu lågkvalificerad arbetskraft med små möjligheter att bli självförsörjande. Dessa människor kommer till ett land med en arbetsmarknad som effektivt stänger ute folk och en bostadsmarknad som på flera håll i landet har kollapsat.

Annie Lööf sade det i valrörelsen. I går hörde vi det från Morgan Johansson: Vi ska "ta hand om" flyktingar som kommer till Sverige. Ingen politiker pratar om hur dessa människor ska ges verktyg att ta hand om sig själva. Detta borde vara en självklart borgerlig tanke. Men den svenska omhändertagandepolitiken, som fråntar personer som beviljats asyl det egna ansvaret för sina liv, har kommit att likställa krav och egenansvar vid fascism.

Det perspektiv som denna politik bygger på gör sig också påmint i mediernas rapportering. Nu senast av s.k. papperslösas rätt till sjukvård. "Allt till alla" är devisen. Inget eget ansvar. Inga krav. Det är som om vi vaknat upp till ett land i vilket Miljöpartiet har fått egen majoritet.

Det finns en potentiell perfekt storm av olyckliga omständigheter här: Den långa vägen till arbete, skolor som inte klarar anstormningen, trångboddhet i utanförskapsområden och en passiviserande omhändertagandepolitik som inte premierar eget ansvar utan ser på människor som klienter till socialtjänsten. Sammantaget är detta en perfekt grogrund för kriminalitet.

Antalet utanförskapsområden ökar. Vi har nu s.k. "no-go-zoner" dit varken polis, ambulans eller räddningstjänst törs åka. Tyvärr tror jag att den politik som förs lägger grunden för framtida konflikter och spänningar i samhället. Vi kommer få se fler förortskravaller. Fler brända bilar. Fler unga i kriminalitet.

Detta är inte en genomtänkt politik. Detta handlar bara om känslan att vara god, att känna att vi hjälper många människor undan krig och förtryck. Det är måhända en trevlig känsla, men politik kan inte bygga på känslor allena. Den måste bygga på rationalitet och förnuft. Och det måste finnas en plan.

Visst kan det vara trevligt att bara leva i nuet ibland. Men någon måste faktiskt också tänka på morgondagen. I synnerhet om man sitter i en lagstiftande församling och kräver att andra ska betala för denna morgondag.

Tidigare bloggat:
Att veta men inte göra

Läs även:
Fnordspotting, Thomas Gür, debatt i Studio Ett mellan Thomas Gür och Fores Andreas Bergström