Om det glömda Sverige

Stefan Löfven är rädd för att hans tidigare så lojala väljarbas ska lämna Socialdemokraterna för ett annat parti som växer på den svenska landsbygden. Ett parti som fångar upp missnöjda väljare från båda höger och vänster. Det är framför allt i detta sken vi ska betrakta statsministerns glesbygdspicknick.

I dag gästbloggar jag hos I otakt om det glömda Sverige.

Ett illa dolt folkförakt

Ungern har varit i blickfånget för den svenska vänstern sedan Viktor Orbáns parti Fidesz fick egen majoritet och började förändra det ungerska samhället i en för vänstern icke önskvärd riktning.

Orbán har de facto genomfört eller försökt genomföra en rad oacceptabla förändringar – dit hör medielagarna. Men kritiken mot Ungern har kommit att handla om mer än så.

När Fidesz och Ungern får kritiska tillmälen i svenska medier handlar det i dag lika mycket om Viktor Orbáns ovilja att lägga sig platt för EU. Att kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker hälsade honom som "diktatorn", något som fick mycket lite uppmärksamhet i svenska medier, säger en del om vilken smuts EU-skeptiker behandlas som (även UKIP:s Nigel Farage får utstå oerhört mycket skit för sin EU-kritik).

På sistone har Ungern fått hård kritik för att landet försökt upprätthålla Schengen och EU:s yttre gräns – bara någon månad senare varnar den svenska regeringen för att den kan tänkas stänga Öresundsbron. Har de svenska Socialdemokraterna blivit Orbán-fans?

Nu när allt som kan sägas om Ungern har sagts, måste en ny katt bland EU:s hermeliner utpekas. Svenska Dagbladets Therese Larsson Hultin har hittat den: Polen. Även i Polen har nämligen ett konservativt parti vunnit makten och vill, hör och häpna, förändra landet i konservativ riktning.

Övertrampen är många, om vi får tro Larsson Hultin. Värst är kanske att premiärminister Beata Szydlo har "rensat ut alla EU-flaggor från den sal där hon håller presskonferenser". Sicket lågvattenmärke att inte visa öppen lydnad inför EU. Landets kulturminister har försökt stoppa en uppsättning av Elfriede Jelineks Princessdamer för att den innehöll "pornografiska scener" (och i Sverige har vi ett slags domstol till vilken människor får anmäla "sexistisk" reklam, som sedan uppmanas städas bort).

Men mest uppseendeväckande i Larsson Hultins text är det illa dolda föraktet för regeringspartiet Lag och rättvisas (PiS) väljare. Den typiske PiS-väljaren beskrivs som "en lägre utbildad landsortsbo" som "fortfarande är nöjd med sin regering". Är man outbildad och bor på landet förstår man ju inte så mycket. Exempelvis att regeringen är dum.

Samma syn har svenska medier på de väljare som nu går till Sverigedemokraterna. SD är fortfarande procentuellt sett störst utanför storstäderna. Precis som PiS-väljarna beskrivs de, framför allt i sociala medier, som lågutbildade bonnläppar som inte har koll på plus och minus, som läser fel medier och inte förstår sitt eget bästa.

Socialdemokratiska Aftonbladet hade inga som helst problem med lågutbildade landsortsbor så länge de röstade på S. Nu, när de lämnar S för SD och andra partier (i Skåne/Blekinge har S halverats till 22 procent på bara 18 månader), är det plötsligt ett symtom för hur outbildade och oinformerade dessa väljare är. Nu är det klassiska arbetarväljare inom LO som går direkt till SD. Detta skapar en knepig balansgång för tidningar som Aftonbladet eftersom de inte gärna kan kalla en fjärdedel av de LO-anslutna för korkade rasister.

Jag tror att det egentligen är ganska enkelt: människor vill bli sedda. Om de upplever att deras liv, deras vardag, inte får något utrymme hos de gamla partierna, kommer de söka efter alternativ.

Att klappa människor på huvudet och på dem som oinformerade och lite dumma när de "röstar fel", är ett väldigt kontraproduktivt sätt att vinna förtroende på. Under väldigt lång tid har svensk rikspolitik handlat alldeles för mycket om Stockholm och alldeles för lite om resten av landet. Detta måste ändras om inte polariseringen ska gå alldeles överstyr. I dag känner en stor del av svenska folket inte att någon bryr sig om vad som händer med dem och deras bygd.

Det är dags för kvällsblaskorna men också public service och hela riksdagen att ta till sig att det finns en värld utanför Stockholms innerstad som heter Sverige. En del av landet som har försummats och ignorerats under väldigt lång tid.

Att börja tala till dessa väljare med respekt är ett första steg i rätt riktning. Men jag håller inte andan i väntan på att det ska ske. 

Döden i Grytan

En märklig händelse inträffade på nyårsaftons dag. Asylsökande på väg till ett asylboende i jämtländska Grytan utanför Östersund vägrade kliva av bussen. Skälet var enkelt: Grytan var för kallt och halt.

Polisen kom till platsen men ansåg sig inte kunna göra något. Avhysningar är Kronofogdens jobb, blev svaret. Jag har emellertid aldrig hört talas om att Kronofogdemyndigheten avhyst någon från en buss. En avhysningsprocess är dessutom tidskrävande.

En av de nyanlända förklarar varför de är besvikna:

Jag är 75 år och kommer från Mellanöstern. Så skickas jag till ett ställe där det ser ut så här, säger Isan Hydr och pekar på det isiga underlaget.- Det är ju livsfarligt för mig att vistas här.

En person som redan bor på asylboendet, Mahmud Alzayed, är lika skoningslös i sin kritik:

- Normalt spelar jag musik och skriver låtar. Det går inte här, jag blir helt död inombords av att bo här.

Nog för att jämtländska småorter kan vara döda och tråkiga, men Migrationsverket hade nog inte räknat med så här hård kritik. Asylsökande kan inte välja och vraka bland boenden utan måste ta det som erbjuds ifall de inte kan lösa boendesituationen på egen hand.

Det är inte osannolikt att de asylsökande fått en helt annan bild av vad som väntar dem i Sverige, kanske från smugglare. Migrationsverket menar att det inte är ovanligt. Protesten fortsätter i dag.

Idén om att asylinvandring ska rädda den svenska landsbygden, företrädd av bland andra Fores och Fredrik Reinfeldt, tycks ha fått sig en törn.

Den attraktiva landsbygden en myt?

Att glesbygden töms på folk är inget nytt fenomen. Det är heller inte unikt för Sverige - för första gången bor majoriteten av Kinas befolkning i städerna. Drivkrafterna att söka sig från landsbygden till staden är desamma i Sverige som i Kina: jobb, utbildning och pengar.

Det är en vanlig uppfattning att det framför allt är Norrlandslänen som är utflyttningslän. Statistiken som DN publicerar visar dock att det finns en del kommuner i Norrlands inland som visar upp en positiv befolkningsutveckling, däribland mina gamla hemtrakter i Jämtland. Majoriteten av dem har dock universitet. Överlag är Norrland en samling avfolkningsbygder, men minuskommuner är även Säffle, Flen, Oskarshamn och Avesta.

Stockholms län väntas nå 2,5 miljoner invånare inom ett decennium eller så. Inflyttningen är massiv. Det ställer enorma krav på nya kreativa lösningar för kollektivtrafiken och på ett högre tempo i bostadsbyggandet. Sett ur detta perspektiv är de ständiga protesterna mot alla nybyggnationer särskilt tröttsamma. Alla kan emellertid inte bo i direkt närhet till huvudstaden. På sikt kommer alla orter som är pendlingsbara till och från Stockholm att bli alltmer attraktiva (och dyra) att bo i.

Kvar blir stagnerande avfolkningsorter som Strömsund, Arvidsjaur och Kramfors. Eller? Vad har dessa orter misslyckats med som Krokom, Östersund och Falun har gjort så mycket bättre? Detta måste kommunalråd och invånare fråga sig. Ty det finns ingen naturlag som säger att landsbygden måste dö.

I ett tidevarv när det pratas alltmer om behovet av att varva ned, slippa storstadsstressen (ja, Stockholm är stressigt jämfört med övriga landet) och fokusera mer på familjen kan det tyckas en aning märkligt att det inte märks mer i flyttströmmarna. Är idén att flytta till "landet" bara en övre medelklassmyt eller en miljöpartistisk vision vi kan läsa om i DN:s söndagsbilaga?

När ljuset kom till byn

När jag var aktiv MUF-are i Jämtland för en massa år sedan var Moderaterna huvudfienden för Centerpartiet. Centern regerade tryggt ihop med Socialdemokraterna i flera kommuner och en bekant i CUF beskrev vilka förfärliga högerspöken Moderaterna och MUF var.

I lokaltidningen Östersunds-Posten försvarades ivrigt allt från alkohol- och spelmonopol till höga skatter. Även här ägnades mycket energi åt att bekämpa "högern". Tidningen var centerpartistisk men drev snarast en socialdemokratisk linje (medan lokalkonkurrenten Länstidningen var socialdemokratisk men snarast var att betrakta som reaktionär).

Att företrädare för Centerpartiet i Jämtland nu går ut och öppet stöder en partiledarkandidat som har Ayn Rands Och världen skälvde som rekommenderad läsning på sin blogg känns därför lite chockartat.

Upplysningens tid har kommit även till Jämtland.

Landsbygden är inget offer

Larz Danielsson är inte bara tjänstledigt kommunalråd i jämtländska Ragunda, han är arg också. Utflyttning och nedlagda företag är en realitet för många glesbygdsorter, även för Ragunda. Och det är tydligen centerpartiets fel, om man får tro Danielsson. Centerpartiet är stora i Jämtland och har för vana att styra tillsammans med socialdemokraterna. De har alltså generellt sett legat närmare sossarna än övriga borgerliga partier. Men centern är mer liberalt nationellt.

Företaget Aktsams nedläggning i Hammarstrand har gjort en tiondel av invånarna arbetslösa. Vilket ansvar bär Danielsson och andra politiker i Ragunda för den uppkomna situationen? I stället för att klura på detta går han till attack mot den borttagna rätten att stämpla upp till heltid, som om landsbygdens demografiska problem hängde på detta! Det finns faktiskt positiva exempel i samma län, orter som drivs av en entreprenöranda och en stark vilja att utveckla bygden. Självömkan föder inga nya företag.

Ragunda hade 2006 en ungdomsarbetslöshet på 14 procent, i Danderyd ligger den på 1,3 och i Solna 1,9. Skattesatsen är den näst högsta i landet med 34, 24 procent (jämför med Vellinge som ligger på 28,89 men även Ängelholm på 29,49). Hur stimulerar detta människor att flytta till Ragunda?

Det finns mycket för Larz Danielsson att ta itu med. I stället väljer han att skjuta ett långdistansskott på liberaler inom centerpartiet på nationell nivå, som enligt Danielsson på något sätt skulle förminska glesbygdsperspektivet i partiet. Glesbygdspolitiker behöver komma bort från det osunda bidragstänkandet som har dominerat och fortfarande dominerar på många håll. Övertygelsen om att hjälpen hela tiden måste komma utifrån förminskar landsbygdens potential och passiviserar både politiker och medborgare.

Efter att ha bott i just jämtländsk glesbygd i 19 år känner jag igen mig i Danielssons sätt att resonera. Jag bodde visserligen i den ort som i media ofta pekas ut som ”undret”, glesbygdsföretagandets goda exempel, men lokal media domineras av ett offerperspektiv och ett vi-och-dom-tänkande. Landsbygden är ”vi”, Stockholm är ”dom”. Att Danielsson är centerpartist och därför kritiserar Stureplanscentern är mer en slump. Det råder bred enighet om att Stockholm är problemet, oavsett partifärg.

På samma sätt utmålas glesbygden ofta som problemet av stockholmarna. Jag har aldrig sett konflikten. Det är upp till varje enskild kommun att jobba med sin attraktionskraft. Visst är det lättare för Stockholm som är landets största stad, men skulle staden vanstyras och arbetslösheten skena skulle det inte vara lika attraktivt att bo här längre. Det ligger i politikernas händer att ta till vara varje kommuns unika attribut för att locka dit invånare. Har man inte insett det, borde man nog inte vara kommunalråd.

[Statistisk källa]