Den attraktiva landsbygden en myt?

Att glesbygden töms på folk är inget nytt fenomen. Det är heller inte unikt för Sverige - för första gången bor majoriteten av Kinas befolkning i städerna. Drivkrafterna att söka sig från landsbygden till staden är desamma i Sverige som i Kina: jobb, utbildning och pengar.

Det är en vanlig uppfattning att det framför allt är Norrlandslänen som är utflyttningslän. Statistiken som DN publicerar visar dock att det finns en del kommuner i Norrlands inland som visar upp en positiv befolkningsutveckling, däribland mina gamla hemtrakter i Jämtland. Majoriteten av dem har dock universitet. Överlag är Norrland en samling avfolkningsbygder, men minuskommuner är även Säffle, Flen, Oskarshamn och Avesta.

Stockholms län väntas nå 2,5 miljoner invånare inom ett decennium eller så. Inflyttningen är massiv. Det ställer enorma krav på nya kreativa lösningar för kollektivtrafiken och på ett högre tempo i bostadsbyggandet. Sett ur detta perspektiv är de ständiga protesterna mot alla nybyggnationer särskilt tröttsamma. Alla kan emellertid inte bo i direkt närhet till huvudstaden. På sikt kommer alla orter som är pendlingsbara till och från Stockholm att bli alltmer attraktiva (och dyra) att bo i.

Kvar blir stagnerande avfolkningsorter som Strömsund, Arvidsjaur och Kramfors. Eller? Vad har dessa orter misslyckats med som Krokom, Östersund och Falun har gjort så mycket bättre? Detta måste kommunalråd och invånare fråga sig. Ty det finns ingen naturlag som säger att landsbygden måste dö.

I ett tidevarv när det pratas alltmer om behovet av att varva ned, slippa storstadsstressen (ja, Stockholm är stressigt jämfört med övriga landet) och fokusera mer på familjen kan det tyckas en aning märkligt att det inte märks mer i flyttströmmarna. Är idén att flytta till "landet" bara en övre medelklassmyt eller en miljöpartistisk vision vi kan läsa om i DN:s söndagsbilaga?