I Tyskland är det förbjudet att förneka Förintelsen - på ett känslomässigt plan förståeligt givet den historiska bakgrunden, men icke desto mindre fel väg att gå. Kunskapen om Förintelsens fasor och nazisternas plan på att utrota det judiska folket i Europa är god.
I Frankrike har man även siktat in sig på ett annat folkmord, nämligen det på armenierna 1915. Senaten har beslutat att det ska vara förbjudet att förneka detta. Nu saknas bara presidentens underskrift. Turkiet kallar beslutet för "en historisk skandal" och det riskerar att kraftigt försämra relationerna mellan de två länderna.
Vinnaren skriver historien, brukar det heta. Det är förstås sant. Men det är också sant att historien alltid, och av alla, används i egna syften. Tyskland är överlag ett positivt efterkrigsexempel. Landet har, närmast till självspäkelsens gräns, gjort upp med sitt kriminella nazistiska förlutna. I exempelvis Italien och Österrike är samma tid betydligt känsligare och mer tabu att diskutera. Där är det locket på.
Sådana här idiotlagar påverkar inte bara yttrandefriheten negativt - när vissa saker inte får sägas riskerar också den fria forskningen att strypas. Dessutom öppnar det upp för andra länder att göra sin egen speciella tolkning av historien till lag i syfte att gömma undan övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter begångna av staten.
Japan skulle kunna förbjuda sitt folk att yppa något om massakern i Nánjīng (南京), USA förbjuda alla framtida generationer att hävda att landet begått systematiska övergrepp i terrorkampens spår. Och i Kina är det som bekant på egen risk du säger något om massakern på Himmelska fridens torg 1989. Vilka övergrepp skulle den svenska staten vilja förpassa i glömska?
Från Frankrikes sida skulle räcka alldeles utmärkt med ett offentligt ställningstagande om att massmorden på armenier de facto var ett folkmord. Nu valde de att gå ett steg längre. Helt i onödan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar